Hilding Mickelsson, trädgårdsmöblerna och sommarkvällsljuset

 

En uppsättning helt vanliga trädgårdsmöbler. Vita i lackerat trä. En bänk, två stolar och ett bord. Ett trädgårdsmöblemang. Det är i sig påtagligt ointressant. Det är den nordiska sommarkvällens ljus som ger det ett iögonfallande lila skimmer. I kombination med den prunkande grönskans mörkgröna nyanser med inslag av lila och vita blomster bildar möblemanget en harmonisk, men lite ovanlig och därmed intressant färgblandning. Bildens disposition, med trädgårdsmöblerna omsorgsfullt placerade i en förväntad rektangel i bildens centrum, fotograferade lite ovanifrån, från hörnet på bordets ena kortsida – bildar en likaså hemvan och vardaglig men tilltalande spänning: Varför har fotografen tagit bilden? Är det för ljuset och färgerna? Vem eller vilka har suttit där tidigare under dagen? Kommer någon att sätta sig där nu? Det är lätt att föreställa sig hur man själv kommer gåendes från fotografens plats, drar ut en stol och sätter sig, kanske med öl som man dricker medan man lyssnar på fåglarna. Måhända väntar man på någon.

Nu, så här mitt i vintern, kan de långa och ljusa sommarkvällarna, med tung och söt blomdoft och fågelsång, kännas oerhört avlägsna och smått overkliga. Men de kommer.

Det påminner fotografen Hilding Mickelsson oss om med sin diabild från Hans-Andersgården i Arbrå, Hälsingland, tidigt 1990-tal. Fotografiet är vidare, ifråga om analog teknik, ett utmärkt exempel på, och erinring om, att diapositiv har en förmåga att fånga djupare färgtoner än negativ färgfilm.

Skalbaggar och nattfjärilar i det försvunna skånes ABC

Vart tog skalbaggarna och nattfjärilarna vägen?

I litteraturen jag läst hittade jag enbart en notis om en från Skåne försvunnen art av skalbagge, den större ekbocken, som inte har påträffats i Skåne sedan 1800-talet. Till saken hör att skalbaggar är den artrikaste ordningen av insekterna och därmed hela djurriket, inte bara i Sverige utan globalt. Det borde därför finnas en del sakuppgifter och forskning om skalbaggars eventuella försvinnande från Sverige och Skåne, men jag har alltså inte lyckats hitta den.

Detsamma gäller nattfjärilar. Däremot är det ganska lätt att hitta litteratur om de betydligt mer publika dagfjärilarna och bastardsvärmarna, och deras varande och försvinnande, i bland annat Skåne. Det kom exempelvis en rapport från Artdatabanken och Sveriges Lantbruksuniversitet tidigare i år i ämnet; ”Utarmning och utdöende – tillståndet för rödlistade dagfjärilar och bastardsvärmare” (2022). Men nattfjärilarna, nattflyn – tidigare ofta kallade aftonfjärilar eller skymningsfjärilar – tenderar att föra en, för åtminstone människan, mer diskret och anonym existens.

Det nämnda enskilda fenomen som är lättast att hitta litteratur om är tveklöst försvunna medeltida kyrkor. Tack vare forskningsprojektet ”Sockenkyrkorna, kulturarv och bebyggelsehistoria”, 1996–2001, och innan dess enskilda forskares insatser finns det en hel del relativt lättillgänglig litteratur i ämnet.

Det försvunna skånes ABC

När jag arbetar med skånes historia stöter jag emellanåt på byar, kyrkor, djur och växter som har försvunnit. Det är både vetenskapligt intressant och existentiellt fascinerande med kultur och natur som överges, nedläggs eller försvinner. Vetenskapligt är det främst intressant hur och varför det sker. Existentiellt är vi många som finner det tilltalande med fenomen som har med samhällens och civilisationers förgänglighet och ofrånkomliga ruin-blivande att göra. Det är dessutom ett fenomen som nu, i den globala uppvärmningens och den sjätte massutrotningens tidevarv, har fått en ytterst påtaglig och tragisk aktualitet och relevans.

Jag tänkte testa att sammanställa några exempel på detta försvinnande från medeltiden till nutiden i form av en ABC-text. Urvalet är högst selektivt, betydligt fler exempel finns för den hågade. Jag har medvetet valt att utelämna kyrkor, herrgårdar, slott och borgar för att texten inte ska bli för omfattande. Framför allt är det påtagligt hur många medeltida kyrkor och kloster som nedlades i samband med reformationen. Lund är den stad med överlägset flest rivna medeltida kyrkor – hela 18 stycken (!) – och till dessa räknas: Drotten, Heligkors, S:t Andreas, S:t Botulf, S:t Clemens, S:t Jakob, S:t Mikael, S:t Måns, S:t Mårten, S:t Olof, S:t Paul, S:t Peter vid Bredgatan, S:t Peter vid Grönegatan, S:t Stefan, S:t Thomas, S:ta Maria magle, S:ta Maria minor och S:t Nikolaus.

Ibland blir det bara en mening eller två nedan där det går att njuta av den närmast poetiska skönheten i gamla orts- och häradsnamn, och ibland blir det lite utförligare än så. Det varierar i vilken mån som jag har hittat specifika förklaringar till försvinnandet, nedläggandet eller övergivandet. Oavsett om det handlar om byggnationer eller flora och fauna befinner sig ofta förklaringarna på en övergripande nivå som har med förändringar i den agrara produktionen och människans rationalisering och ekologiska utarmning av kulturlandskapets tidigare mer sammansatta och varierade odlingar och skogar att göra. Gällande byars övergivande under medeltiden kan därutöver pesten ha varit en huvudsaklig eller bidragande orsak.

Det ska understrykas att det sedan medeltiden även tillkommit djur och framför allt växter till Skåne. Det är faktiskt fler arter inom floran som har inkommit genom förvildning eller som ogräs eller ruderatväxter – på mark som är starkt störd och omrörd – än som har försvunnit. Carl von Linnés skånska resa år 1749 utgör en första utförlig inventering och kartläggning av landskapet som är tacksam att förhålla sig till. Förändringar i vegetationen har gjort att några av det tidigmoderna kulturlandskapet trivialiteter och besvärliga ogräs har blivit rariteter och vice versa. Vidare har arter inom faunan försvunnit för att decennier eller århundraden senare återetablera sig – inte sällan med hjälp av människans uttalade ambition eller som en mer indirekt konsekvens av ökad miljömedvetenhet och miljövård. Den vita storken, berguven, havsörnen, klockgrodan, pilgrimsfalken, storskarven, tonfisken, tornugglan, tryfjärilen, vargen, vildsvinet, och ängshök är några exempel på det. Ifråga om fåglar är det inte ovanligt med arter som är regionalt utdöda, i häckande bemärkelse, vilket likväl inte utesluter att enskilda individer emellanåt kan observeras i Skåne. Vidare kan forna byars namn fortleva lokalt som namn på exempelvis nya gårdar, byar eller stadsdelar.

A
Adam och Eva:
En orkidé som enligt Artdatabanken inte blivit observerad i Skåne sedan 2007. En annan från Skåne försvunnen ängsorkidée är Grönyxne och en som varit försvunnen i perioder, men kommit tillbaka i fåtalet bestånd, är Krutbrännare.

Apollofjäril: Från Artdatabanken: ”Apollofjäril påträffas i öppna steniga och klippiga miljöer, ofta i kraftigt sluttande sydvända lägen, på Gotland även på alvarmarker och i skärgården ibland på planare hällmarker med urkalk eller musselskal. Arten förekommer endast i miljöer som omges av barrblandskog där trädens gödnings-effekt på förnaskiktet är mindre, vilket ger en lägre, glesare örtflora och en rikare förekomst av renlavar på berghällarna.” Försvunnen sedan 2000-talet i Skåne.

Araslöv: Fordom var det en egen socken och by, men sedan 1600-talet tillhörande Färlöv socken, Östra Göinge härad. Kyrkan blev utdömd redan år 1632 och socknen uppgick i Färlöv. Det finns flera exempel på att en kyrka försvunnit medan byn fortfarande existerar – Aggarp i Svedala, Brönnestad i Östra Klagstorp och Nöbbelöv i Vä – men här är det alltså tvärt om: Byn blev nedlagd, men kyrkan blev stående och användes en längre tid som magasin Under 1900-talet har kyrkan vid två tillfällen genomgått restaurering.

Asknätfjäril: Från Artdatabanken: ”Asknätfjäril har tidigare varit utbredd i Skåne, Blekinge och i ett bälte genom Mellan­sverige från Närke till Uppland och Dalarna. Upp­gifter om fynd finns även från Gotland, norra centrala Småland, Södermanland och Värmland. Idag förekommer den bara i två områden, i sydvästra Västmanland respektive några mil från kusten i östra Uppland. De sista fynden i Dalarna och Skåne är från 1960–70-talen”.

Asmåsa: Sövde socken, Färs härad. Nämns första gången i historiska källor runt år 1514 som ”Assmusse”. Hela byn nedlades i mitten av 1700-talet genom anläggandet av adelsgodset Asmåsa avelsgård.

B
Bastorp:
Fordom var det en egen socken men sedan inlemmades den i Glostorps socken, Oxie härad. Bastorps bys mark har blivit uppdelad på de tre byarna Glostorp, Fjärdingslöv och Käglinge. Namnet fortlevde såsom Bastorpsjorden. I Bastorp fanns en medeltida offerkälla.

Björnstorp: Gödelöv socken, Torna hällestad. Omnämns först gången i historiska källor som ”Biörstorp” år 1372. Omkring år 1680 lades hela Björnstorps by in under herrgården Björnstorp, som anlades på 1500-talet.

Blekeskära: Kågeröds socken, Luggude härad. Omtalas som ”Blegeskær” år 1483, ”Blegeskeer” år 1493 och ”Blegeskier” år 1560. Byn blev på 1600-talet lagd under Knutstorps sätesgårds bruk. Namnet fortlever i vattenkvarnen Blekeskära mölla.

Blåkråka: Från Artdatabanken: ”Blåkråkan häckar i savannartad vegetation med glesa bestånd av större träd (speciellt ek och tall) och med en undervegetation av gräs eller hedartad växtlighet. I Sverige utgjordes häckplatserna i regel av öppna betade hagmarker eller gammal gallrad och betad tallskog. Undviker intensivt odlade jordbruksbygder.” På 1960-talet observeras den sista häckningen av blåkråka i Skåne (och i Sverige 1967 på Fårö, Gotland).

Bolshög: Bolshögs socken, Järrestads härad. Byn nämns först gången år 1266. Enligt ett vittnesmål från år 1494 omfattade Vranarps by nu den forna Bolshögs bys mark, som utgör den södra delen av Vranarps område. Namnet Bolshög består endast i namnet på socknen och kyrkan. Den ringa bebyggelse som numera finns kring Bolshögs kyrka är av senare datum.

Brun gräsfjäril: Från Artdatabanken: ”Fram till 1955 var brun gräsfjäril rapporterad från ett tiotal lokaler inom det sydliga utbredningsområdet mellan Svalöv, Axelvold, Skäralid, Ribetuaröd och Broby i Skåne och Middingsbråten nära sjön Mien i Småland. Arten har sedan dess gått tillbaka drastiskt i området och anses försvunnen från den sista lokalen 1996, belägen väster om Höör i Skåne”.

Brunbjörn: Den sista brunbjörnen försvann från Skåne, närmare bestämt landskapets norra delar, på 1640-talet.

D
Dårgräsfjäril:
Artens utbredning förefaller helt begränsas av värdväxtens spridning och att denna utgör ett dominerande inslag i fältskiktet. Under 1800-talet förekom fjärilen i ett litet område väster om Ringsjön i Skåne men är numera utdöd i landskapet. 

E
Elleköpinge:
Sedermera ingående i Åhus socken, Villands härad. Elleköpinge är en nedlagd by, socken och kyrka. Byn förefaller vara nedlagd långt tidigare (”Ecclesie Ællœböbinge” år 1289) än socknen (”Elleköbinge Sogn” år 1532, ”Ellekiöbinge Sogn” år 1569, ”Ellekiöbing Sogn” år 1624) och kyrkan. Enligt ett kungligt brev den 4 februari år 1618 skulle ”Ellekiöbinge Kirke” kasseras och socknen ingå i Åhus socken. Prästrelationerna år 1624 omnämner den nedlagda kyrkan men inte någon by med namnet Elleköpinge.

G
Grimstorp:
Kävlinge socken, Harjagers härad. Det enda äldre belägget för denna försvunna by är en notis i Prästrelationerna från år 1624.

Grönyxne: Har inte observerats i Skåne sedan åtminstone 1996 enligt Artdatabanken.

Gullvivefjäril: Från Artdatabanken: ”Gullvivefjärilen var redan under 1880-talet känd från Skåne, Öland, Östergötland, Södermanland, Uppland och Västmanland. Under första hälften av 1900-talet kunde Blekinge och Småland läggas till den kända utbredningen och under 1970-talet påträffades den även i Närke (…) I Skåne förekom arten främst i trakten runt Ringsjön och försvann här sannolikt redan före 1930-talet, samtidigt med många andra rariteter i dessa trakter, då ekskogarna avverkades”.

Gumlösa: Gumlösa socken, Västra Göinge härad. Att namnet Gumlösa har blivit bevarat till nutiden beror främst på att kyrkan och socknen bär detta namn. Den forna Gumlösa by tillhörde huvudsakligen Sinclairsholms gård och brukades där under. På C. P. Hällströms karta över Skåne, från 1812, är Gumlösa by fortfarande utsatt med åtta gårdstecken, omedelbart väster om kyrkan.

Gummarp: Allerums socken, Luggude härad. Byn lydde under Kulla Gunnarstorp och var belägen mellan sätesgården och Allerums kyrkby (”Gomerup” år 1499, ”Gomerp” år 1569, ”Gumarp” år 1575). Enligt lokalt traderad muntlig historia brann byn ned, ”brände nör”, på 1700-talet och blev aldrig återuppbyggd. Jorden lades till herrgården.

Gundralöv: Bjäresjö socken, Herrestads härad. Intill sätesgården Gundralöv (namnet ändrades 1802 till Ruuthsbo) låg ännu vid 1800-talets början en bondby med ett flertal gårdar som numera är helt försvunnen.

Gärsnäs: Fordom var det en egen socken och by, sedermera i Östra Herrestads socken, Ingelstads härad. Kyrkan, som var belägen nordost om Gärsnäs gård, lär ha blivit nedbruten år 1630, varefter socknen uppgick i Östra Herrestad. Nedläggandet av Gärsnäs by skedde successivt från 1630-talet till 1650-talet.

Göstorp: Odarslöv socken, Torna härad. Det äldsta belägget är från år 1442 där det omtalas att Allhelgonaklostret i Lund tillbytt sig en viss ödegård i ”Götztorp” by i Sankt Olavs socken, nära staden Lund. Därav framgår att Sankt Olavs kyrka, i Lunds norra utkant, har haft ett lantdistrikt. Efter reformationen har Göstorp kommit att tillhöra Odarslöv socken och har, ovisst när, uppgått i Västra Odarslöv by.

H
Hasselört: En medicinalväxt som Linné under sin skånska resa 1749 återfann ett bestånd av i Häckeberga; ”i södra wången under hasselbuskarna”.

Hattebo(a):
Bosjöklosters socken, Frosta härad. Omnämns som ”Hatteboe” år 1560 och 1682. Traditionen om denna by lyder att det i jorden på 1800-talets slut hittades lämningar efter den gamla byn och att bönderna i Hatteboa blev förflyttade till Nyby längre norrut i socknen. Namnet Nyby är inte belagt förrän efter mitten av 1600-talet.

Henrikstorp: Ingelstorps socken, Ingelstads härd. Lär ha varit öde år 1552.

Hovdala: Brönnestads socken, Västra Göinge härad. I Hovdala fanns en storgård, som är belagd redan år 1389. Intill gården låg en bondby som under 1500-talet uppgår i sätesgården.

J
Jonstorp:
Västra Karaby socken, Harjagers härad. De tidigaste beläggen finns i Palteboken från runt år 1514 och de fortsatta omnämnandena i dokumenten tyder på en försvunnen bebyggelse som uppgick i en annan större by, vars namn fortlevde såsom marknamn. En utflyttargård övertar slutligen namnet.

K
Kattunvisslare:
Från Artdatabanken: ”Kattunvisslaren har alltid betraktats som sällsynt inom det Fennoskandiska utbredningsområdet och det klart lägsta antalet fyndplatser finns i Sverige. Artens tidigare status är dock något oklar, då artskillnaderna mellan vissa arter i släktet Pyrgus var dåligt utredda fram till början av 1900-talet. Många äldre fynduppgifter har tillförts retroaktivt eller lämnats obeaktade på grund av avsaknaden av beläggsexemplar i museisamlingar (…) Arten är sällan talrik ens inom sina främsta förekomstområden och sannolikt något förbisedd då den är svår att observera under flykten”. I flera landskap har den enbart observerats med långa mellanrum på en eller ett par platser. För Skånes del är denna rara dagfjäril senast observerad mellan år 1887 och 1930-talet.

Kerstintorp: Lomma socken, Bara härad. Enligt 1712-års kartbeskrivning fanns i Torparevången på Alnarp tre ödetomter som tidigare varit gårdar och hetat Kerstintorp. De hade enligt traditionen förstörts år 1646 och lagts under gården. Sedermera har äldre belägg för bynamnet framkommit: ”Kirstindorp” år 1545, ”Kierstentorp” år 1626 och ”Kierstenntorp” år 1627. Belägget från år 1545 i Malmö stadsbok är i namnregistret emellertid felaktigt identifierat med Kristinetorp i Hammarlunda socken, som är belagt först år 1814 som namn på en då nybildad egendom.

Knutstorp: Kågeröds socken, Luggude härad. Byn nämns bland annat år 1662 som ”Knudstrup” och vid mitten av 1800-talet var byn nedlagd.

Kropp: Skivarps socken, Vemmenhögs härad. Det äldsta belägget är från år 1145, ” Croppe mansus”. Från senmedeltiden, år 1465, finns belägget ”Then öde marek, som kallis Krop”. År 1754 upptas Kroppsjorden, som uppges vara en utjord, under byarna Skivarp och Öremölla. I samband med enskiftet i början av 1800-talet skedde ny bebyggelse i det att utflyttargårdar förlades på Kroppsjorden eller, som den på orten benämnes, Kroppsmarken.

Kungstorp: Sankt Hammars socken, Skytts härad. Redan år 1699 lär byn ha legat öde i 300 år.

Kvärlöv: Bjällerups socken, Torna härad. Det äldsta belägget för detta namn är i en bouppteckning från Malmö år 1538. År 1671 sades byn ”nästan alltid ha varit obebyggt”. Området hade använts till betning och säd. I en mantalslängd från år 1628 är ”Quxlöff” upptaget med en åbo men därefter ändrat till ”öde”.

L
Lejestad:
Skarhults socken, Frosta härad. Sedan de medeltida byarna blivit övergivna har deras namn kvarstått som marknamn. När Lejestad först är belagt, år 1442, synes det redan vara övergivet: ”en gardz stath vdj Lethistadhe, i Skarolte sogn”.

Lindådra: Enligt Linné var den vanlig i skånska linåkrar under hans skånska resa år 1749. Mellan Barsebäck och Saxtorp skildras exempelvis hur kvinnor mycket ihärdigt och hårdhänt rensar bort ogräset så sent på året som den 7 juli. Lindådran försvann med den minskade odlingen av lin.

Loppört: Linné påpekar under sin skånska resa att den blivit vanlig på Lunds stadsvallar sedan han var student i staden, vilket var tjugoen år tidigare, år 1727-1728. Troligen gynnades den av latrin som kastades över vallen. Han nämner även bestånd av arten vid Utvedinge och Isternäset. Numera är den försvunnen från Nordens flora.

Luntertun: Barkåkra socken, Bjäre härad. Luntertun omtalas första gången 1303 i ett kungligt dokument där den danske kungen försäkrar adelsmannen och drotsen Jon Litle att laxgården vid ”Lunterthun” inte ska hindra laxarna att om våren gå uppför Rönneå, År 1471 i ett brev från ärkebiskopen Tuve skrivs om ett nybyggt kapell i staden ”Rynestath”, även kallad Luntertun, under sockenkyrkan i Barkåkra. I ett brev från 1482 omnämns en kunglig fogde på Rönnegård vid ”Løntertund” och tio år senare, 1492, nämns ett gods som heter Luntertun och som tillhör domkyrkan. År 1504 omtalas Luntertun som platsen för ev de sju legala marknaderna i Skåne. När Kristian II 1516 utfärdade stadsprivilegier för den nyanlagda köpstaden Ängelholm, längre uppför Rönneå, drogs samtidigt privilegierna in för Luntertun. Invånarna ålades att flytta till Ängelholm och Luntertun övergavs. Kyrkan revs emellertid inte utan stod kvar som ödekyrka fram till svensk tid under den senare hälften av 1600-talet. Då lät den svenske generelaguvernören Gustaf Otto Stenbock riva kyrkan för att få sten till ett magasinbygge på sin nyförvärvade egendom på Vegeholm. Kyrkklockan flyttades till Ängelholms kyrka. Ruinen av kyrkan grävdes ut 1925-1927. Arkeologerna hittade bland annat rester av ett kapell från 1200-talet. Staden som omgav kyrkan har däremot inte blivit föremål för någon arkeologisk utgrävning. Kyrkans klocka hänger fortsatt i Ängelholms kyrktorn, lillklockan, som emellertid är en nyare kyrkbyggnad på platsen för sin föregångare. Enligt inskrift är lillklockan gjuten 1470. Språkforskaren Carl-Eric Thors menar att Luntertun kommer från lågtyskan via nederländskans lunteren, lunderen – söla, dröna, tveka – och tun som betyder stängsel. Innebörden var alltså något i stil med ”stängslet bakom vilket slöfockarna bor” eller ”slöfockarna bakom stängslet”. Se även den medeltida tyska fabeln om räven, Reynke de vos, vari katten Hintze får veta att hans antagonist, räven, släppts ur fångenskap hos lejonet-kungen och då utbrister ”Ik wolde, dat ik were to Luntertune” (jag önskar att jag vore i Luntertun). Förmodligen syftar katten på, en från nordtysk horisont, perifer eller avlägsen plats som möjligen avser den lilla nordvästskånska staden.

M
Mellanspett:
Hackspett som bebor gamla ekskogar, blandskogar av ek och avenbok eller skogar av andra lövträd med grov bark och riklig förekomst av döda och döende grenar. På 1850-talet var den enligt Lundazoologen Sven Nilsson ”temligen allmänn” (Skandinavisk fauna. Foglarna I-III, 1858). Den sista kända häckningen i Skåne genomfördes vid Häckeberga år 1947. Från 1982 är den även utdöd som svensk häckfågel.

Mnemosynefjäril: Från Artdatabanken: ”Mnemosynefjäril påträffas i ljus gläntrik ängsblandskog, gärna med talrika markhällar som ger mosaikartad fuktighet. Lokalerna är främst hagmarker med extensivt bete eller utan hävd, ofta omgivna av slåttervallar”.  Försvunnen sedan 1970-talet i Skåne.

N
Norra Knästorp:
Knästorps socken, Bara härad (tidigare Torna härad, men omkring 1890 överfört till Bara härad, där huvuddelen av Knästorps socken är belägen). Byn omnämns första gången år 1408. Nästa gång byn omnämns är på 1570-talet då ”Nörre Knæstrups marck” förefaller beteckna mark som ligger i ödesmål. Enligt flera källor från 1600-talet och 1700-talet förblev marken öde. I husförhörslängden år 1791 är emellertid tre åboar skrivna i Norra Knästorp. En åbo hade rätten att leva på och bruka någon annans mark en begränsad tid eller livet ut, antingen som landbo eller under ärftlig besittning.

O
Ortolansparv:
Enligt zoologen Sven Nilsson förekom den talrikt i bland annat Billinge, Bårslöv, Höör och i Ängelholmstrakten på 1850-talet. Den försvann som häckfågel i Skåne 1988. 1900-talets helåkerlandskap lämnade lite utrymme för reträtt och häckning åt fåglar som tidigare var karaktäristiska i odlingslandskapet såsom ortolonsparv, rapphöna, storspov, ladusvala och vit stork, som alla minskat i antal eller till och med försvunnit.

Oslöv: Gråmanstorps socken, Norra Åsbo härad. Byn omnämns som ”Oxlöj” år 1508 och som ”Ouslöf” år 1624. Den saknas dock i Decimantjordeboken år 1651. I Norra Äsbo härads Dombok år 1709 sägs byn ”Åslöf (…) för några och sextijo åhr sedan” blivit lagd under ”Biärsgårds herregård”.

P
Pårup: Halmstads socken, Luggude härad. Det enda äldre belägget för denna förmodade bebyggelse är från 1570-talet: ”Bona Ecclesiæ upptager En eng i Parupis marck”. Användningen av ordet mark efter ett byanamn tyder på nedlagd bebyggelse.

R
Råglosta:
Linné nämner på sin skånska resa att det är ett allmänt förekommande åkerogräs som används som färgväxt för grönfärgning, åtminstone i Ystadstrakten. Råglostan försvann med den hårda ogräsbekämpningen under andra halvan av 1900-talet, men har stundtals återvänt i mindre bestånd, i några fall som komponent i utsådda fröblandningar. Noterades senast den 13 juli 2020 i en vägren i Ry.

S
Skevarp:
Bösarps socken, senare Anderslöv socken, Skytts härad. Byn omtalas såsom bebyggd år 1303 som ”Skipathorp” och år 1409 som ”Skibarp”, men på 1570-talet återstår ingen bebyggelse.

Skogholm: Fosie socken, Oxie härad. Enligt en uppgift från 1891, utan källhänvisning ska byn ännu existerat år 1410. År 1569 omtalas ”Skauffholms ager” vilket antyder att bebyggelsen har fått ge vika för åkermark. Detta marknamn skall i sin tur ha varit namnet på en försvunnen herregård enligt en uppgift från år 1765: ”På denne byens ägor i öster wid Stora Landswägen synas Grafwar och wallar, som omgifvit en Herregård, hwilken hetat Skogholmen, men hwarföre eller när den blifwit ödelagd, det har tiden redan utplånadt”.

Skumparp: Bunkeflo socken, Oxie härad. Den före detta byn omtalas i samband med marknamn på ett kyrkohemman i Västra Klagstorp på 1570-talet som ”Bag Skomperupp” och ”Tiill Skomperupp diige”, vari ”diige” avser gränsvall eller stengärdsgård. Bunkeflo kommunionlängd år 1814-1815 upptar emellertid ”Skompparp” i befolkningslängden varför ny bebyggelse och bosättning har skett.

Smalsprötad bastardsvärmare: Är noterad som ”utgången” i Skåne på Artdatabanken och närmare beskrivning saknas.

Stormby: Fosie socken, Oxie härad. Handelsmannen Frans Suell (den yngre) lät 1793 anlägga en by i anslutning till sitt gods Annetorp, vid Hyllie by. Det var ett sätt för honom att anskaffa och bibehålla arbetskraft till jordbruksenheten och även till sitt kalkbruk i Limhamn. Annetorp planerades och anlades i enlighet med enskiftets rationaliserade och effektiviserade produktion. De som arbetade på Annetorps gård hade bland annat dagsverksskyldighet som motprestation till hyran, men det var inget statssystem, utan snarare ett arrendesystem där torparna i stort sett kunde vara självsförsörjande med 4 tunnland åker, äng och hage. Till byn hörde ett skolhus med en anställd lärare med egen lärarbostad. Namnet, Stormby, kom förmodligen av att det kunde storma friskt på den öppna platsen från Öresund. På Stormby inkvarterades också en kustbevakning med en kustsergeant och två kustvakter. Stormby var år 1830 ännu fullt bebott med 16 husmän och en skollärare. Men sedan byn 1832 slutgiltigt skiljts från Annetorpsgården och lagts under Bellevue gård avvecklades snabbt byn. År 1835 sades kustsergeanten och kustvakterna upp. Året efter, 1836, fanns det enbart sex hushåll i byn. Den gamle skolmästaren, Jeppa Persson, som arbetat där sedan 1816, betecknas 1836 som för detta skolmästare och fattighjon. Han bodde kvar i sin lärarbostad till sin död 1839. År 1851 fanns det enbart två hushåll kvar. Ett av de sista husen flyttades 1840 till nuvarande Velandergatan 93 i Kulladal, Malmö, men revs på 1980-talet. På byns mark byggdes under början av 1900-talet villaområdet Bellevue upp, numera Gamla Bellevue.

Stortrapp: Den föredrar sandiga hedear och öppna fält. Efter att först ha återfunnits i Skåne sedan 1100-talet, med dess omfattande skogsskövling, befarade zoologen Sven Nilsson sju århundraden senare, år 1858, att stortrappen skulle försvinna då populationen minskat kraftigt under de föregående decenniernas enskiftesindelning och då enbart förekom ”ganska sparsamt” på sandfälten vid Åhus och Ljungby. Runt år 1870 häckade den för sista gången i Skåne och Sverige. Enligt Artdatabanken är det ”Europas tyngsta fågel där de största hanarna kan väga upp till 16 kilo och ha ett vingspann på 240 cm”.

Större ekbock: Denna skalbagge har inte påträffats i Skåne sedan 1800-talet.

Svarte Hjärup: Flackarps socken, sedermera Uppåkra socken, Bara härad. Byn nämns första gången i bevarade dokument år 1405: ”några engiar eller gierde kallade Swarta Hiederop”. Framhävandet av ängar eller gärden med namn antyder att det är mark som har varit bebyggd. I ett brev år 1415 omtalas ”Swarthöthorp” explicit som ”desolata”, med andra ord övergivet eller ödelagt. Den forna byn och namnet är sekundära i förhållande till den angränsande större byn Hjärup som omtalas som ”Hyathorp” år 1145. År 1497 omtalas platsen som ”Sortte Hiederop eenge” och ”Swort Hiceroppe”, 1712 omtalas den som ”Swarte Jerup Marek” och 1825 som ”Svarte Hjerupsmarken” 1825 men då fanns redan ny bebyggelse och bosättning eftersom det i Uppåkra kyrkbok från 1810 finns personer noterade i ”Swarte Hjerup”.

Svartråtta: Utkonkurrerad av brunråttan och försvunnen i Skåne sedan 1950-talet.

T
Tollstorp:
Sedermera inom Tosterups socken, Ingelstads härad. Av flera dokument från 1500-talet framgår att det till Tollstorps socken har hört en Gärarps by, som på 1570-talet fortsatt existerade och som var uppdelad på Tosterups och Bollerups socknar. En numera försvunnen socken som både benämndes Tollstorp och Gärarp framkommer med andra ord, vari ingick Gärarps by. Av kyrkan lär en lämning finnas kvar i form av en kulle, Kyrkobacken, som kan dölja ruiner. Kyrkan kan ha blivit övergiven sedan Tosterups kyrka 1598 blev utvidgad.

V
Vitryggig hackspett:
Redan på 1850-talet var den, enligt zoologen Sven Nilsson, sällsynt i Skåne och är numera helt försvunnen från landskapet som häckfågel. I likhet med Mellanspetten var det en fågelart som häckade i Skånes ädellövskogar och försvann med deras tillbakagång.

Vityxne: Från Artdatabanken: ”Vityxne är en lågvuxen, ca 25 cm hög orkidé med djupt flikiga rotknölar. De jämförelsevis små blommorna sitter i ett ax i stjälktoppen och kommer fram i juni. Blommorna är nästan doftlösa och endast läppens mittflik skjuter fram ur blomman. Självpollination förefaller vara vanlig. Förökningen sker huvudsakligen med frö som vindsprids”. Linné noterade den på sin skånska resa vid Lillö och mellan Simrishamn och Tunbyholm. Det var en karaktärsart i skånska ängar och betesmarker där den växte på fuktiga ställen. Minskningen har huvudsakligen skett under 1900-talets första hälft. Den är beroende av ogödslade betesmarker. I Skåne sågs den senast 1983.

Vragerup: Flackarps socken och Lomma socken, Bara härad. År 1310 nämns ”Wraghathorp mark ”, vilket antyder att delar av byn vid denna tid har legat öde. Enligt en relativt nutida uppgift blev Vragerups by ödelagd under Gustaf Horns krig år 1644, när Skåne fortfarande var danskt, och låg därefter som obebyggd mark fram till 1800-talet, för i kyrkboken 1800 är Wragerups gård upptagen. Vidare är tre gårdstecken utsatta på platsen på Rekognosceringskartan från 1812.

Väddnätfjäril: Från Artdatabanken: ”Väddnätfjäril har minskat i mycket snabbt i Europa och är hotad i flera europeiska länder. Från Nederländerna försvann den från sina sista förekomster efter 1981. Arten har under senare år minskat mycket kraftigt även i Sverige. Den var under 1800-talet känd från Skåne till Dalarna och var då allmän på flera områden i Skåne varifrån den nu helt försvunnit. Artens kända utbredning fram till 1955 omfattar: Skåne, Småland, Öland, Gotland, Östergötland, Närke, Södermanland, Uppland, Västmanland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland och Medelpad. Dessutom finns en mer osäker fynduppgift från Västergötland. Arten har sannolikt försvunnit från sex av ovannämnda 13 landskap”.

Västra Hägre och Östra Hägre: Sövde socken, Färs härad. I Sövde socken har det funnits två byar vid namn Västra Hägre och östra Hägre, som lydde under Snogeholms gård. Det äldsta belägget är från år 1602. På Buhrmanns Skånekarta 1684 är inte byarna utsatta, inte heller på Rekognosceringskartan 1812 eller Hällströms karta från samma år. Någon gång mellan år 1602 och 1684 förefaller således byarna ha blivit avhysta och jorden lagd under Snogeholms gårds bruk.

Västra Köpinge: Fordom i Kyrkoköpinge socken, Skytts härad. Det äldsta belägget år från 1303 och där framkommer att Västra Köpinge och Kyrkoköpinge har varit skilda byar, då båda nämns samtidigt. Nästa gång denna by omtalas är den öde. I Lunds ärkestifts urkundsbok finns ett brev daterat i Trelleborg den 28 oktober 1476 där det skrivs om ”een mare, som aff æreide haffwer wareth een by, som heeth Wæstre Köpinge”.

Ä
Ängsögontröst: På forna skånska slåtterängar frodades bland annat ängsögontrösten fram till skördetiden på sensommaren när maximal mängd hö bedömdes ha utvecklats. Från Artdatabanken: ”Ängsögontröst var bunden till måttligt fuktig slåttermark och var genom sin tidiga blomning och frösättning, som inträffade före slåttern, anpassad till ängsskötseln. Lokalerna, där den förekommit, är ofta kända för att ha innehållit andra sällsynta och hävdgynnade arter, t ex sankt Pers nycklar Orchis mascula, Adam och Eva Dactylorhiza latifolia, smalbladig lungört Pulmonaria angustifolia och humlesuga Stachys officinalis. Ängsögontrösten hävdberoende betyder att den inte kan vara äldre än kulturen i vårt land men den kan knappast ha spritt sig hit förrän under järnåldern. Blommorna besöks av blomflugor, humlor och bin. Ståndarna öppnar sig först en dag efter att märket i samma blomma är mottagligt för pollen. Därigenom, och genom att märket och ståndarna sitter långt från varandra under blomningen, undviks självpollination. Denna egenskap är mest utpräglad hos de storblommigaste typerna av arten. Pollenkornen är ofta dåligt utvecklade och frösättningen kan vara nersatt, vilket är ovanligt hos ettåriga växter.” Ängsögontrösten har inte setts i Sverige sedan 1939.

Referenser
Artadatbanken (artfakta.se).
Artdatabanken, Utarmning och utdöende – tillståndet för rödlistade dagfjärilar och bastardsvärmare, SLU Artdatabanken rapporterar Nr 28 2022.
K. Arne Blom och Jan Moen, Försvunna städer i Skåneland (1983).
Rune Bokholm, Handel och vandel. Tre generationer Suell (2004).
Markus Dahlberg & Ingrid Sjöström (red.) Skåne landskapets kyrkor, Riksantikvarieämbetet (2015).
Urban Emanuelsson, Claes Bergensdorff, Magnus Billqvist, Bengt Carlsson, Nils Lewan (red.), Det skånska kulturlandskapet (2002).
Ingemar Ingers, ”Nedlagda byar och gårdar i Skåne I och II”, Ale, 1971:3 och 1972:1.
Carl von Linné, Carl Linnæus Skånska resa år 1749 (1977).
Sven Snogerup och Matz Jörgensen, I Linnés hjulspår runt Skåne (1997).
Sven Snogerup och Matz Jörgensen, Från Skånska Resa till Skånes Flora (2000).
Ingemar Wickström, Kalksten. Händelser och personer kring kalkstenen i Limhamn under 500 år (2020).

Dansebakken ved Sorgenfri

Jag fick syn på Jens Juels målning Dansebakken ved Sorgenfri i samband med att jag håller på och läser om Malmös 1700- och 1800-talshistoria. Vid en första anblick kan målningen se rakt igenom idyllisk ut på ett nästan kitschigt sätt. Rokoko av senare snitt tror jag den kan kategoriseras som. Men den har något som fick min blick att stanna kvar tillräckligt länge för att börja uppskatta den.

Jag tror att det är det för oss uppväxta i lövskogsbältet så välbekanta ljuset; sommarskymningens ljus som delvis silas genom trädens gröna lövverk. Trots att solen fortfarande är uppe är det ofta förvånansvärt dunkelt under träden i parker och skogar sådana sommarkvällar. Sorgenfri slott ligger i norra Köpenhamn så både ljuset och parkmiljön känns igen för en skåning. Parken vid Sorgenfri slott var tydligen ett populärt utflyktsmål för Köpenhamns borgare under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal. Målningen är från 1800. Människorna har det så trevligt. De ser verkligen sorgfria ut där de ”hygger” sig. Men människorna framstår också som tillfälliga gäster i landskapet; en grann men kortlivad utsmyckning av den långsamt uppåtsträvande grönskan.

Jens Juel var 55 år när han målade ”Dansebakken ved Sorgefri”. Han dog två år senare, 1802, 57 år gammal. Slottet kvarstod, även om det byggdes om, och parken levde vidare och slottet gav dessutom namn åt en gård på andra sidan Öresund, i Mellersta Förstaden i Malmö, och sedermera en hel stadsdel där gården legat. I stadsdelen har industrier, en stor kyrkogård, nödbostäder, hyreslägenheter, bostadsrätter, en skola, ett migrantläger, med mera, byggts genom åren. Nödbostäderna, migrantlägret och det mesta av industrierna har dock rivits. Under några år levde poeten Pontus Lindh i Sorgenfri. Jag tänker ofta på hans målande beskrivning av namnet, Sorgenfri, i en intervju från 2017:

Vilket ord tycker du då bäst beskriver ditt Malmö?
-Sorgenfri. Det är ett vidunderligt namn på en stadsdel – melankoliskt, ödesmättat, begravningsklockorna har klingat ut, det är efteråt samtidigt som det också känns som ett syskon till sorglös, någon visslar, du är i samklang med dig själv och dagen, fri såsom fri att inget eller ingen skymmer sikten, hjärtat stiltje.

Det skulle i mångt och mycket också kunna vara en beskrivning av stämningen i Juels målning; melankolisk, avklingade begravningsklockor, tiden är efteråt, någon visslar och människorna är förnöjda och i harmoni med den långa och ljusa sommarkvällen. Kanske ska de bryta upp om en stund och åka vidare till nöjesparken Dyrehavsbakken, några kilometer bort, och fortsätta kvällen där?

Lindh arbetade med en bok om Malmöord. Jag såg väldigt mycket fram emot den. Dessvärre hann han inte avsluta den.

Sommaren med tornseglarna

Förra sommaren blev jag fascinerad av tornseglarna i hemmakvarteret och skrev lite om dem (Betänk tornseglaren). Här följer sommarens anteckningar:

  • Efter att grannfastighetes tak renoverades förra hösten var jag rädd att tornseglarna inte skulle återvända till de boplatser de tidigare haft under takåsen. Så blev det inte. Jag har noterat minst två tornseglarbon där i sommar.
  • Tornseglarna har åtminstone tre återkommande grundmönster i sina rörelser när de i sitt födosök jagar insekter: 1) Enskild jakt ovanför hustaken varvade med längre glidfaser med rakt utsträckta vingar; 2) stor svärm där de flyger kors och tvärs i ett tätt ”moln” ovanför hustaken där glidfaser varvas med snabba vingslag samt; 3) jakt nere i kvarteren som under juni och första halvan av juli oftast sker i mindre grupper, om ungefär tre till sex fåglar, med snabba vingslag i ett till tre varv mellan husväggarna, men som under andra halvan av juli sker i betydigt större grupper om tjugotalet fåglar. Under augusti krymper antalet sucessivt.
  • Tornseglarna lär kunna bli agressiva mot andra fågelarter, som stare och gråsparv, i konkurrensen om befintliga bon och potentiella boplatser. Till skillnad från kvarterets andra fågelarter – såsom kråka, kaja, skata, ringduva, gråsparv och fiskmås – har jag emellertid inte en enda gång sett tornseglarna interagera med andra arter, inklusive människor. De rör sig aldrig på marken och är betydligt snabbare än alla andra arter och helt fokuserade på att jaga insekter och emellanåt mata ungarna i sina högt belägna bon.
  • Tornseglarna häckade ursprungligen huvudsaklien vid klippor. Övergången till att arten blev en så kallad kulturföljare, och började häcka vid mänskliga byggnader, skedde troligen under medeltiden. Kanske häckade de första tornseglarna i Malmö redan på 1200-talet med den första stadsbebyggelsen? Tornseglaren föredrar höga stenbyggnader med skrovliga fasader vilket förklarar varför de häckar i vårt kvarter som består av tegelhus i fyra våningar utan putsade fasader.
  • Årets första tornseglare i kvarteret noterade jag den 15 maj och den sista den 9 september.*

    _____________________________________________________________________________________________
    *Uppdatering: Skrev först den 20 augusti, men sedan såg jag flertalet tornseglare kvällen den 26 augusti och kvällen den 9 september såg jag en ensam tornseglare.