Sommartema: Människans första och andra natur

smutsmoln

Sedan några veckor tillbaka läser jag in mig inför arbetet med en essä om relationen mellan människans första och andra natur. Den första naturen avser planeten vi bor på med dess biosfär och allt. Människans andra natur avser hur kapitalismen och dess naturbehärskning slår tillbaka mot människan; hur den bemäktigar oss och planeten som en andra tvingande natur. Därmed utgör kapitalismen en lika tvingande kraft som den natur vi ursprungligen ville befria oss från. Essän är till en planerad antologi på nämnda tema. Böckerna jag nu uppdaterar mig med är följande:

  • The History of the World in Seven Cheap Things: A Guide to Capitalism, Nature, and the Future of the Planet (2017) av Raj Patel och Jason W. Moore.
  • Den obeboliga planeten. Livet efter uppvärmningen (2019) av David Wallace-Wells.
  • The Concept of Nature in Marx (1971) av Alfred Scmidt.
  • Theory as Critique: Essays on capital (2019) av Paul Mattick Jr.

Min ambition är att skriva en bloggpost om varje verk med anteckningar, kommentarer och tankar under sommaren.* Dessa bloggtexter kommer förhoppningsvis att underlätta essäskrivandet. För jag vet ännu inte riktigt hur jag mer konkret ska lägga upp essän. För två år sedan gjorde jag ett försök att skriva en essä på det överlappande temat materiellt förfall och hade då Malmö och södra Sverige som utgångspunkt och exempel. Jag skrev och resonerade lite om essän i bloggposten Eskatologisk stiltje. I efterhand är jag inte nöjd med en del av de teoretiska och metodologiska implikationerna i den essän. Mer specifikt handlar det om oavsiktliga dualismer där människa och natur språkligt åtskiljs som olika storheter. Det är främst miljöhistorikern Jason W. Moore som med sitt viktiga verk Capitalism in the Web of Life: Ecology and the Accumulation of Capital (2015) fått mig att omformulera hur det går att på ett koherent och konsekvent sätt konceptualisera vad kapitalismen gjort och gör med miljön.

Min tanke är att i essän både ha med den historiska och den samtida dynamiken, men att försöka ha fokus på utvecklingslinjerna som antyder hur framtiden kan komma att te sig med fortsatt industriell förbränning av fossila bränslen och ökad global uppvärmning med en global temperaturökning på 3-5 grader under innevarande sekel. Jag tar gärna med Malmö och Skåne som ingång och utgångspunkt för essän om det känns fruktbart. Men ifall deras geografiska exempel mest känns forcerade i resonemangen och gör texten omständlig får upplägget bli ett annat.

_______________________________________________

*Sommaren 2018 var som bekant extremt varm och torr med allt vad det innebar. Blir det ännu en sommar med extremt väder vore det utöver essäarbetet intressant att återigen föra samman medierapportering, forskning och egna iakttagelser som i Torkan och de menlösa gräsmattornas förbannelse och Torkan och ringandet i död mans mobil.

Den annalkande katastrofen

dav

Efter en omläsning av Tove Janssons Kometen kommer (1968) är mitt övergripande intryck ungefär detsamma som när jag läste den för ett tiotal år sedan; att den hör till de mindre formsäkra och givande i muminsviten. Kometen kommer är också bland de första Jansson skrev och som hon omarbetade mest då den skrevs innan hon mer systematiskt skrev merparten av muminverken: Kometjakten (1946) omarbetades till Mumintrollet på kometjakt (1956) som omarbetades till Kometen kommer (1968).

Romanens första förebud om att något utöver det vanliga håller på att hända är de anspråkslösa tecken på ett kommande regnväder som muminmamman noterar. När olycksprofeten Bisamråttan senare samma dag dyker upp i muminhuset talar han om ett regn som inte är naturligt. Morgonen därpå är hela mumindalen täckt av ett underligt grått damm. Bisamråttan talar under frukosten om och iscensätter jordens undergång och skrämmer upp både mumintrollet och Sniff. Muminmamman och muminpappan bestämmer sig därför för att skicka barnen hemifrån ett tag för att försöka avleda den förintelseskräck som Bisamråttans profetior ingjutit i barnen. Föräldrarna ger mumintrollet och Sniff ett uppdrag: de ska ta reda på ”hur stora de där stjärnorna är och om världsrymden verkligen är svart”.

Litteraturvetaren Boel Westin poängterar i sin avhandling Familjen i dalen (1988) att i uppbyggnaden av handlingen i den ursprungliga romanen, Kometjakten (1946), kombineras hotet från den annalkande kometen med det klassiska barnboksäventyrets episodiska upplägg: hemma, uppbrott, den äventyrliga resan med dess möten längs vägen och avslutningsvis hemkomst med en dramatisk klimax. Westin framhåller även att handlingen upprepar det mytiska hjälteäventyrets mönster: ett hot mot den utvalda hjältens land och värld förebådas, hjälten får ett uppdrag och ger sig ut på resa genom ett främmande land, faror och hot dyker upp på vägen, liksom möten med hjälpare och mirakulösa räddningar, och slutligen hemkomst/återkomst och återställande av ordningen. Samtidigt avvisar Westin en läsning av romanen som reducerar Kometjakten till enbart en sådan form. Istället läser Westin romanen som en allegori som gestaltar två motsatta attityder till hotet från kometen: äventyrarna (mumintrollet, Sniff och Snusmumriken) och vetenskaparna (bisamråttan, hemulerna, och professorerna i Observatoriet).

Jag har visserligen läst den omarbetade versionen Kometen kommer och inte Kometjakten, men berättelsens händelseförlopp, situationer och personer förblir detsamma enligt litteraturvetaren Agneta Rehal-Johansson. Hon menar att romanernas gestaltande innehåll och litterära karaktär däremot är mycket olika omarbetningarna emellan. Rehal-Johansson gör i sin avhandling Den lömska barnboksförfattaren (2006) bland annat en detaljerad analys av skillnaderna mellan Kometjakten och Kometen kommer.

För att återgå till Westin så hävdar hon i Tove Jansson. Ord, bild, liv (2007) att Jansson i Kometjakten med utgångspunkt i filosoferna Henri Bergson och Oswald Spengler framför en kritik mot en isolerad intellektualism som ställs mot livserfarenhet och praktisk handling, sprungen ur intuition och inriktad på ett levande nuflöde:

Med Kometjakten skickar Tove ut en skarp kritik av den isolationistiska vetenskapen, oförmågan att se bortom den egna ämnessfären och bristen på proportioner. Äventyrarna som drar ut på kometjakt till Ensliga Bergen är bokens sanna hjältar. Men de omfattar också viljan till analys.

Westin poängterar vidare att katastrofer är ett tematiskt kännemärke för Janssons muminvärld: ”Trygghet och skräck, vitalitet och kaos bryts mot varann i både barndomens dagböcker och i muminböckerna (…) Kraften i katastrofen gör livet föränderligt, rörligt och nytt”. Vidare framhåller Westin de bibliska referensernas betydelse för Jansson i muminböckerna:

Ovädret, stormen, nöden går igen i muminvärldens katastrofer. Bibeln är särskilt viktig för de tidiga muminböckerna, fram till och med Farlig midsommar, men ingenstans har den sådan genomgripande betydelse som för Kometjakten, både för tematik och språk. Den berättar om apokalyps och katastrofer av bibliska mått – här finns egyptiska gräshoppssvärmar och torra havsbottnar – och placerar en rödglödande komet med svans på mumintrollens blåa himmel med färdriktning mumindalen.

Rehal-Johansson vänder sig inte direkt mot Westins analys i Familjen i dalen, men antyder att hon gör det lite för enkelt för sig. Rehal-Johansson gör också en betydligt mer utförlig studie av verket och dess omarbetningar än vad Westin gör. En av Rehal-Johanssons slutsatser är att Jansson ”inte bara förvandlat den komiska och parodiska äventyrsberättelsen från Kometjakten till vad som skulle kunna kallas ett psykologiskt hjälteäventyr och till en studie i småbarnslivets dramatik, en förebildlig utvecklingsroman för barn och en handbok för föräldrar”. Rehal-Johansson har flera övertygande psykoanalytiska poänger, exempelvis om hur romanens handlingsmönster upprepar och tematiserar den för barn omvälvande och ångestladdade ursprungliga separationen i det lilla barnets separations- och individuationsprocess gentemot mamman.

I motsats till flera andra verk i muminsviten finner jag emellertid inte romanen tillräckligt givande för att vara intressant på någon konsekvent detaljerad nivå. Med det inte sagt att det inte är en bra roman, men jag tror att det är den utpräglade och väl så följsamma äventyrsformen som gör att jag inte upplever den som lika originell som flera av de senare romanerna i sviten. Kombinationen av barnboksäventyr och bibliskt inspirerade scenarier ger likväl upphov till flera suggestiva och minnesvärda episoder:

Sanddynerna blev lägre. Marken var täckt med havstång som lyste röd i kometens ljus. Där fanns kiselstenar och snäckor. Där fanns bitar av näver och trä och kork, där fanns allt som ska finnas på en havsstrand. men havet fanns inte längre.

De stod bredvid varandra och bara tittade. Där havet borde ha varit med sina mjuka blå vågor och gungande måsar fanns bara en gapande avgrund. Det ångade om den, det bubblade därnere och det luktade konstigt och fränt. Under dem stupade stranden neråt i gröna, slemmiga klyftor.

Havet är borta, sa Snorkfröken med svag röst. Varför är havet borta?!
Jag vet inte, mumlade Mumintrollet.
Så bra att man inte är en fisk, sa Sniff och försökte vara kavat.
Men Snusmumriken satte sig ner med huvudet i tassarna och ropade:
Det vackra havet! Alldeles borta! Ingen segling mer, ingen simning, inga stora gäddor! Inga väldiga stormar, inga genomskinliga isar! Månen kommer aldrig mer att kunna spegla sig! Och stranden är ingen strand längre, den är ingenting alls!
Mumintrollet satte sig bredvid honom och sa:
Det kommer tillbaka. Alltihop kommer tillbaka när kometen har farit sin väg. Tror du inte det?
Men Snusmumriken svarade inte.
Hur ska vi komma över? frågade Snorkfröken plötsligt. Vi hinner inte gå runt det där hålet på två dar.
Ingen sa nånting.

Det går att höra Tove Jansson läsa Kometen kommer här.

Anteckning om tid bortom temporalitet på film

flod i 'aguirre - guds vrede'

En av mina favoritfilmer är regissören Werner Herzogs Aguirre – Guds vrede (1972). I den finns två scener som jag har funderat en del på utan att helt komma på det klara med. De består sammantaget av nästan en minut med enbart häftigt strömmande vatten från en  sydamerikansk flod. Scenerna följer efter att en grupp spanska conquistadorer marscherat ned från en plundrad stad i Anderna till den varma och fuktiga djungeln nedanför. Målet är att hitta Eldorado med hjälp av tillfångatagna ur lokalbefolkningen. Soldaterna har full utrustning, hästar och tvingar fångarna att släpa på tunga kanoner. Expeditionens hopplöshet och omöjlighet börjar bli mer eller mindre uppenbar för alla inblandade, eller åtminstone för oss i publiken. Och där sitter vi och tittar på 50 sekunder med brunt strömmande flodvatten. De två scenerna ackompanjeras av vackert melankolisk musik av krautrockbandet Popol Vuh. Scenerna återfinns mellan 06:10-07:00:

Dessa scener förebådar expeditionens öde på floden. De är emellertid bara några av flera scener där expeditionen befinner sig i stiltje. Andra exempel är slutscenerna där en flotte med fåtalet resterande döda och döende conquistadorerna utan styrning driver nerför Amazonasfloden.

Jag kom att tänka på Aguirre – Guds vrede när jag nyligen läste litteraturvetaren Fredrick Jamesons essä ”Time and the Sea” i London Review of Books (Nr. 8, 16 april 2020). Jameson utgår där från regissören Andrzej Wajdas skildring av stiltje till havs i Smuga cienia (1976), som är en filmatisering av författaren Joseph Conrads roman The Shadow-Line (1916). Jameson formulerar ifråga om Wajdas film indirekt också hur scenerna i Aguirre – Guds vrede kan förklaras. Jameson hävdar med Smuga cienia som exempel att filmmediet möjliggör skildringar av händelselös tid – något som skönlitteraturen inte förmår i samma utsträckning:

Language cannot, however, begin to compete with cinema when it comes to the windless emptiness of time at a stop: ‘calme plat, grand miroir/De mon désespoir’. Baudelaire’s great lines, which serve as the epigraph of The Shadow-Line (and are then borrowed back by Conrad’s French translator André Gide for the cruise sequence of The Counterfeiters), capture the desperation of the ship in its doldrums and the slackness of the sails whose imperceptible stirring Wajda starkly underscores, along with the idle impotence conveyed by the captain’s aimless rushing back and forth across the deck. (‘All the ills of man come from this, the inability to sit still in a room.’) And suddenly we understand: it isn’t so much the genius of Wajda and the glorious images of this magnificent ship in full span that convey the metaphysical significance of this moment. It is the inexorability of the projector and the unreeling film, and the condemnation of the audience to immobility throughout the ordeal, which are the condition of what we now perceive: the emergence of pure empty Time, devoid of content, Proustian or otherwise.

This is the real or ‘simple’ time beyond human temporality that Bergson sought to express in an eloquent language nonetheless doomed to remain human. The Greeks were seemingly unable to dissociate time from movement: even the tortuous Aristotelian formula (‘Time is the number of motion with respect to the before and after’) was unable to do without it, while it is the very movement of the sentence that led Derrida to his judgment of futility: ‘In a sense, it is always too late to talk about time.’ Even the contemporary versions of Bergson’s insistence fall back, tainted by movement, when they evoke the ‘arrow of time’. Still, Wajda’s camera is able to share Conrad’s glimpse, through the gap between his adventure stories and his Flaubertian art-sentences, of that Bergsonian time beyond temporality, which, neither eternity nor living present, neither ephemerality nor fulfilment, beyond all ennui and anxious waiting, neither an ending nor a beginning, consists in the essence of pure and empty Time in itself and as such, the Time of changeless yet irreversible succession.

Jag har visserligen läst Conrads roman men inte sett Smuga cienia. Jag kan därför inte yttra mig om eventuella skillnader mellan den och Aguirre – Guds vrede ifråga om skildringen av tid bortom temporalitet i valda scener. Jamesons analys av att film kan skildra tid som varken är upphöjd andlig evighet eller bestående mänskligt agerande är hur som helst träffande och klargörande för hur de förunderliga flodscenerna i Aguirre – Guds vrede kan förstås.

Konflyktlinjer 10 år!

the orchard gavotte

Konflyktlinjer fyller 10 år idag!

Jag startade bloggen strax efter jag jag börjat arbeta som doktorand för att ha ett forum att skriva ned tankar och idéer som rörde saker bortom avhandlingsarbetet. Sedan dess har jag hunnit skaffa två barn, bo på fyra adresser i tre städer, bli filosofie doktor, vara arbetslös, inneha några visstidsanställningar inom den kommunala och statliga byråkratin, gifta mig, med mera.

Konflyktlinjer har förändrats såtillvida att mitt intresse för olika kultur- och samhällsfrågor i viss mån har förändrats, liksom mina utgångspunkter och hållningar. Den övergripande formen är nog däremot snarlik; idealet är fortfarande essäns antiform. Mer precist innehåller bloggen en flytande och säkert något bedräglig blandning mellan skissartade tankars trevande anspråkslöshet och den vetenskapligt grundade slutsatsens fordran. Det nyss och flyktigt tänkta blandas med och blir ibland med tiden det metodiskt genomtänkta.

Jag har nog aldrig på allvar övervägt att sluta med bloggen. Eftersom jag inte har någon ambition att frekvent uppdatera den med nya inlägg – låt säga flera gånger i månaden – så är det bara för mig att skriva när jag vill formulera något för mig själv, för att på så sätt ”få det ur huvudet” eller kunna tänka det vidare.

Bloggformatet tillåter inga födelsedagstårtor med grädde och bär som jag kan bjuda er på, men här kommer ”Istället för musik: förvirring” (1996) av och med bob hund (videon innehåller för övrigt en trafikkon som jag sedermera stal från bandet efter en konsert på The Tivoli i Helsingborg, men jag drabbades av dåligt samvete och skickade tillbaka den med posten):

Den sista pesten i Sverige

dav

Utsnitt från Malmökarta 1713*

Jag skrev ett inlägg om den sista gången pesten drabbade Sverige från ett skånskt perspektiv till bloggen Den arga historikern som jag lägger upp även här.

*        *        *

De har stått i min bokhylla rätt länge och den globala pandemin med covid-19 aktualiserade en läsning av historikern och läkaren Bodil E. B. Perssons böcker om den sista gången som pesten spreds i Sverige under tidigt 1700-tal. Jag syftar dels på hennes avhandling Pestens gåta. Farsoter i det tidiga 1700-talets Skåne (2001), dels på fortsättningen Gud verkar med naturliga medel. Pestens härjningar i Skåne 17101713 (2006). Perssons resultat och slutsatser kan vara intressanta att relatera till och jämföra med dagens situation för att få ett historiskt perspektiv: Vilka övergripande likheter och skillnader finns med hanterandet av en annan högvirulent mikroorganism i den epok som föregick vår industriella modernitet?

Jämfört med dagens förhållanden när ett virus, som covid-19, kan få global spridning på några veckor är det påtagligt hur långsam spridningen av pesten var under den tidigmoderna epoken (den globala spridningen av covid-19 kan förslagsvis följas genom WHO:s ”Situation reports”). Den pestvåg som drabbade Norden 1710–1713 hade sitt ursprung på Balkan ett decennium tidigare. Den nådde Krakow 1706, Warszawa 1707 och Danzig 1709. Därefter spreds den vidare längs med sydöstra Östersjökusten till Baltikum och Norden. En förändring från senmedeltiden i Europa var emellertid att kontroller och karantäner blev alltmer effektiva vilket medförde att spridningen mellan olika samhällen successivt minskade. Framför allt från mitten av 1600-talet går det att se mer glest spridda pestdrabbade socknar. Tidigare hade pesten spridits på breda fronter med hög dödlighet, men från mitten av seklet spreds epidemierna inte över lika stora områden och de hade en tendens att ebba ut fortare.

I Sverige började statens mer förebyggande åtgärder med Johan III som 1577 gav ut en karantänsförordning riktad mot främst skepp från infekterade orter. År 1620 förbjöds all seglats från sjukdomsdrabbade områden till svenska hamnar och 1638 infördes dödsstraff för dem som bröt mot isoleringsreglerna. Karantänssystemets utveckling kan vara orsaken till att det svenska fastlandet inte drabbades av de epidemier som slog mot Gotland 1662, i Holland och England 1664–1665 och Tyskland 1680.

Denna utveckling från spridda åtgärder under 1500-talet till mer samordnade i form av en systematisk smittskyddspolitik kan förklaras med att statens kraftigt ökade administrativa förmåga under 1600-talet. Karantäner och landkordonger, avspärrningar, blev alltmer koordinerade och genomgripande samtidigt som brott mot förordningarna belades med allt hårdare straff. Bodil Persson hävdar att de valda metoderna, gränskontroller och militära försvarsstrategier, bar den centrala administrationens prägel inriktade mot en fiende som skulle motas bort från det egna territoriet, ett språkbruk och ett handlande som även känns igen från pågående pandemi

Men varför, om Sverige så framgångsrikt undvikt pesten, gick det då inte 1710? I södra Östersjöregionen går det i början av 1700-talet att se ett informationsutbyte där Lübeck var en viktig nod. År 1709 var det också därifrån som nyheten om pesten i Danzig vidareförmedlades till Köpenhamn, Karlskrona och sannolikt också guvernementet i Malmö. Samarbetet försvårades emellertid av kriget då danska kronan försökte att återerövra Skånelandskapen från hösten 1709 till och med den danska arméns förlust vid Helsingborg senvintern 1710. Samtliga år från 1709 till 1713 i Skåne kan för övrigt betraktas som mer eller mindre krisår orsakade av i tur och ordning missväxt, koppor, fältsjuka och pest.

Den skånska guvernanten, Magnus Stenbock, hade en smittskyddspolitik som bestod av tre åtgärder: landkordong, sjökarantän och sundhetspass som skulle visa att innehavaren frisk. Landkordongen var främst inriktad på långväga resenärer på de stora vägarna och lätt att kringgå för lokalbefolkning genom skogsstigar och mindre vägar. Sjökarantänen fungerade dåligt främst västerut genom danska strandhugg och illegala kontakter över Öresund mellan allmogen och flyktingströmmar. Sundhetspassen åsidosattes ofta i praktiken av myndigheterna av tvingande nödvändighet, ekonomiska intressen eller av missförstånd. Förutom denna grovmaskighet i bevakningslinjen bidrog, enligt Persson, den långsamma informationsspridningen samt omsorgen om krigsmakten till bevakningslinjens svagheter. Ifråga om omsorgen om krigsmakten konstaterar Persson att det som var förbjudet för vanligt folk kunde anbefallas för armén och tvärtom. Författaren ger exempel på hur bönderna som bodde i en smittad by inte fick lov att ge sig iväg därifrån medan soldaterna som vaktade den däremot kunde befallas att lämna den drabbade byn för en annan, frisk, by – varpå de riskerade att ta med sig smittan.

Karantänssystemet och kontrollerna av de resande gav myndigheterna utmärkta möjligheter att övervaka och begränsa sina undersåtar samtidigt som vissa personer undantogs från reglerna. Tiggare och lösdrivare fick sina liv än mer kringskurna, ökända tyska legoknektar stoppades liksom spannmålsuppköpare från Blekinge. Vintern 1712 skulle två nya infanteriregementen sättas upp i Skåne och många unga drängar gjorde vad de kunde för att hålla sig undan. För myndigheterna kom pestkontrollerna då väl till pass. Samtidigt som till exempel den polske kungen Stanislaus Leszcynski, som huserade i Skåne, och dignitärer med anknytning till honom fritt kunde passera bevakningslinjerna. Vidare undantogs militärer och bönder som reste i kronans ärenden. Allmogen kunde emellertid också utnyttja avspärrningarna för sina egna syften. Persson ger exempel på drängar som använde avspärrningarna för att undgå fogdar som ville ha arbetskraft till sina pestsmittade gods där arbetskraften reducerats.

En omständighet i den pågående coronapandemin är att åtgärderna försinkades genom att kinesiska staten försökte att tysta ned varningar för det smittsamma viruset. Även i det tidiga 1700-talets Sverige var medgivandet att pesten hade anlänt, enligt Persson, föremål för heta diskussioner och språkliga hårklyverier bland både anhöriga och de lokala myndigheterna. Att från myndigheternas sida erkänna att pest utbrutit innebar ett omfattande ansvar. Bakom dessa kontroverser skymtar följaktligen en stark social press på sakkunniga eftersom den som ställde diagnosen kunde bli impopulär och allmänt otrevligt bemött. Tveksamheten låg också i pestens natur. Det finns flera olika varianter av farsoten, och många av symtomen var allmänna och gemensamma med andra sjukdomar. Exempelvis var många av pestepidemierna i varierande utsträckning en blandning av pest och fältsjuka, något som Persson huvudsakligen identifierar som epidemisk lusburen fläcktyfus. Det som till slut avgjorde kontroverserna var ofta epidemins vidare spridning med ett snabbt stigande antal dödsfall. Från myndigheternas sida var motivet till att undvika en uttalad pestdiagnos att man inte ville oroa befolkningen, skada handeln och skydda tillförseln av livsmedel från den omgivande landsbygden.

Ett exempel på denna senfärdighet att erkänna sjukdomen och dess konsekvenser står att finna i Ystad, på tidigt 1700-tal Skånes nästa största stad efter Malmö, med drygt 1800 invånare. In i det längsta ägnade sig magistraten åt önsketänkande och väntade med att sätta in motåtgärder. Det dröjde mer än två månader från pestens ankomst till staden innan portarna stängdes och kontakten med den omgivande landsbygden bröts. Detta skedde dessutom på guvernörens initiativ och inte stadens. Att magistraten försommaren 1712 svarade undvikande på guvernörens frågor om hälsoläget i staden och att den in i det längsta väntade med att förklara staden smittad är, enligt Persson, en välkänd reaktion som ständigt återkommer i pestens historia och som bidrog till smittspridningen. Det är enligt Persson en tänkbar förklaring till varför just området runt Ystad, dit stadens mäktiga köpmän hade många ärenden, drabbades så intensivt sensommaren 1712. När stadsportarna väl stängdes var pesten spridd i de omgivande landsbygdssocknarna. Parallellerna är tydliga med utvecklingen i den italienska staden Bergamo under våren 2020.

De anhöriga hade i sin tur också intresse av att vilseleda sakkunniga – såsom fältläkare, pestdoktorer och fältskärer – och dölja de verkliga förhållandena. Motivet var att de avlidna i pesten inte fick begravas traditionellt på kyrkogården, utan grävas ner utanför kyrkogården utan tillhörande ceremoni. Att grävas ner utanför kyrkogården var förknippat med att obotligt och för evigt bli prisgiven av djävulen. Det var ett öde som annars bara drabbade grova brottslingar, avrättade och självmördare där några förmildrande omständigheter inte hade kunnat identifieras.

Slutligen noterar jag att myndigheterna i vissa fall även i vår samtid initierar välgörenhet i coronabekämpningen, precis som myndigheter gjorde 1710. Den 14 april i år kom nyheten att Region Stockholm möjliggör för pengadonationer. Privatpersoner och företag kan skänka pengar till regionen i en speciell gåvofond riktad till covid-19. Beslutet togs av en bred politisk majoritet. Finansregionrådet Iréne Svenonius meddelade på presskonferensen att pengarna i första hand ska gå till inköp av utrustning, inventarier eller läkemedel.

Även i den epidemiska tiden vid pesten utbrott 1710 behövdes det mycket pengar. Slaget vid Poltava 1709 blev ett stort nederlag och alla tillgängliga offentliga resurser i Sverige slukades av kriget. Guvernören över Skåne, Magnus Stenbock, fick meddelat att han inte kunde räkna med någon finansiell hjälp från kungliga rådet i Stockholm. I december 1710 föreslog han därför biskopen en kollekt. Primärt var den avsedd för de fattigas behov. Syftet med insamlingen försköts emellertid från de fattigas nödtorft till att finansiera framtida kostnader för medikamenter, sjukvaktare, dödbärare, med mera. Det blev emellertid inga stora summor som kom in genom pestkollekterna.

Med andra ord präglades Sveriges pesthantering på 1710-talet av många olika problem, trots lång erfarenhet. Trots en betydligt mer precis medicinsk vetenskap, med bakteriologins genombrott under 1800-talet, och tillgång till avancerad teknologi av allehanda slag kan myndigheter på 2000-talet fortfarande bara delvis skydda sina befolkningar mot nya pandemier. I fallet med Skåne 1710–1713 är emellertid en av Perssons slutsatser i Pestens gåta att även om dödligheten lokalt kunde vara omfattande – som i främst Malmös fall – blev aldrig ödeläggelsen så omfattande som efter de senmedeltida epidemierna. Därtill var mortaliteten alltför begränsad. Gårdarna som blivit öde återbefolkades också relativt snabbt. Incitamentet till återhämtningen låg i granngårdar som inte drabbats, i byn och socknen lika väl som hos gårdarnas överlevare.

___________________________________________________________________________________________

* Kartan ritades ursprungligen 1713, förmodligen för att reda ut ägo- och tomtförhållanden efter att en stor del av stadens befolkning avlidit i pesten sommaren och hösten föregående år. Av stadens drygt 600 fastigheter stod hälften tomma. Strecken från ”Stora Torget” är tillritade 1741 och visar stadens vattenledningsnät. Från Pildammarna utanför staden leddes vattnet sedan 1500-talet till en vattencistern, kallad vannkunsten, framför Rådhuset. Där kunde stadens befolkning hämta sitt färskvatten. Stadens rikaste borgare lät bygga egna ledningar som ledde vattnet till vattenpumpar och cisterner på deras gårdar. Det är dessa ledningar som strecken från Stortorgets vattencistern markerar. Vattenledningarna ger således en mycket god bild av stadens exklusivaste kvarter vid mitten av 1700-talet.