Den unge Marx

the young karl marx

Den stora behållningen med Raol Pecks bioaktuella The Young Karl Marx (2017) är att det är en välgjord och inspirerande film. Min främst kritik är att den unge Marx stundtals framstår som väl så färdig med sin samhällsanalys. Verkligheten var mer intressant än så.

Behållningen först: det är en snygg och ambitiöst gjord film vars handling ligger nära den historiska verkligheten gällande Marx, Jenny von Westphalen-Marx och Friedrich Engels liv och leverne mellan 1843 och 1848 i främst Paris, men även Bryssel. Det är gedigna skådespelarinsatser och jag uppskattar de mycket realistiskt rekonstruerade stadsmiljöerna. Det inspirerande med filmen är att få följa den unge Marx prekära liv med sin nybildade familj då han kämpar för brödfödan som redaktör på och skribent för olika tidningar och tidskrifter. Parallellt med det tvingas han fly censur och polis – först från ”Tyskland” till Frankrike varifrån han blir landsförvisad till Belgien, för att till slut hamna i London, Storbritannien, efter landsförvisning även från Belgien. Det är följaktligen en jagad, stressad och allt mer radikaliserad Marx som skildras, ständigt i rörelse och diskussion.

Peck skildrar såtillvida den unge Marx liv väl. Det är däremot missvisande hur färdigtänkt han framstår som. En av idéhistorikern Sven-Eric Liedmans huvudpoänger i Karl Marx. En biografi (2015) är att Marx var en mycket vetgirig bildningsmänniska som oupphörligen omvärderade och formulerade om sina analyser och teorier i takt med att de samhälleliga omständigheterna förändrades och att ny kunskap framkom – se inlägget Sven-Eric Liedmans Marxbiografi. I flera av de första mötena med framträdande anarkister och socialister har Marx i filmen däremot sin kritik mot dem färdig – kritik som han i verkligheten formulerade efter hand som han först lärde sig av deras erfarenheter och kunskaper. När Marx kom till Paris i oktober 1843 var han varken socialist eller kommunist utan snarast att betrakta som radikal ”liberal”. Det ska också poängteras att det mesta som rör Engels och flickvännen Mary Burns liv i Manchester är fiktion: Engels far var visserligen delägare i en av stadens textilfabriker men verkade aldrig där och det finns, vad jag vet, inget belägg för att Engels och Burns skulle ha träffats på fabriken.

De reservationerna förtar emellertid inte att det är ett engagerande drama som kan inspirera till både intellektuell förkovran och militans.

Annonser

Konflyktlinjer 7 år!

otto e mezzo dansscen

Från Frederico Fellinis ‘8 1/2’ (1963)

Bloggen fyller sju år och det firas med tips på sju skönlitterära böcker och sju filmer som jag ofta återkommit till de senaste åren och helhjärtat kan rekommendera, exempelvis till sommaren.

Böcker

  • Tove Jansson Pappan och havet (1965)
  • Lars Gustafsson Förberedelser till flykt och andra berättelser (1967)
  • Mo Yan Vitlöksballaderna (1988/2001)
  • Luther Blissett Q (1999)
  • Thomas Pynchon Inherent Vice (2009)
  • Joseph Roth Kejsarbysten och andra noveller (2012)
  • Ko Un Maninbo: Tiotusen fotspår (2018)

Filmer

  • Akira Kurosawa Rashômon (1950)
  • Frederico Fellini 8 1/2 (1963)
  • Andrej Tarkovskij Andrej Rubljov – den yttersta domen (1966)
  • Werner Herzog Aguirre, Guds vrede (1972)
  • Francis Ford Coppola Apocalypse Now (1979)
  • Coen-bröderna No Country for Old Men (2007)
  • Claire Denis White Material (2009)

Pontus Lindh och Sorgenfri

dav

Karl Johan Dyvermans ‘Ängeln S:t Mikael’ (1888), S:t Pauli Mellersta Kyrkogård

Poeten Pontus Lindh har avlidit. Vi bodde i samma kvarter i Malmö på Sorgenfri. Jag brukade se Lindh vid Sankt Knuts torg och på S:t Paulis tre kyrkogårdar. Det var på den mellersta kyrkogården jag har för mig att jag sist såg honom för några veckor sedan. Han kom gående med barn och barnvagn. Vi kände inte varandra men en gång efter att han hade haft poesiuppläsning på Antikvanti pratades vi vid. Han läste dels ur sin senaste bok Appendix (2014) – som jag starkt kan rekommendera intresserade – dels några utdrag från manuset som han arbetade med om Malmöord. Jag blev inspirerad och nyfiken på Malmöordboken som jag verkligen såg fram emot.

I en intervju i Sydsvenskan häromåret, inför uppläsningen, berättade han om Malmöordboken:

-Precis som varje människa är en ordbok är också en stad en ordbok, säger Pontus Lindh och förklarar:
-Dels är det dialekten sedan urminnes tider, som malmöitiska ord, dels upplevelsen från alla dem som flyttar hit. Det skapar en Malmöordbok som egentligen är oändlig och som skrivs om och skrivs till.

(…)

Vilket ord tycker du då bäst beskriver ditt Malmö?
-Sorgenfri. Det är ett vidunderligt namn på en stadsdel – melankoliskt, ödesmättat, begravningsklockorna har klingat ut, det är efteråt samtidigt som det också känns som ett syskon till sorglös, någon visslar, du är i samklang med dig själv och dagen, fri såsom fri att inget eller ingen skymmer sikten, hjärtat stiltje (Från hundraårsregn till Sorgenfri – Pontus Lindh om sin ordbok).

Tilläggas kan att Sorgenfri är taget från gården med samma namn som låg i Mellersta Förstadens ytterområden, alltså på platsen för den aktuella stadsdelen. Gården var troligen uppkallad efter barockslottet Sorgenfri i Kongens Lyngby, strax norr om Köpenhamn, uppfört 1704-1706 (se t ex Birgit Bender, Gator i Malmö. Gator, parker och stadsdelar i Malmö från 1300-talet till vår tid, 1999).

Författaren Fredrik Ekelund har skrivit ett fint minnesord om Lindh till SydsvenskanPontus Lindh hade en suverän känsla för varje ords valör.

 

La Dolce Vita igen

la dolce vita stranden

Det senaste decenniet har Frederico Fellinis La Dolce Vita (1960) varit en av de filmer som jag sett mest och återkommit till oftast i tanken. De sista veckorna har jag tänkt på olika scener från filmen mer eller mindre dagligen – kanske för att jag har varit missmodig. La Dolce Vita handlar om den drygt fyrtioårige skvallerjournalisten Marcello Rubins rastlösa sökande efter mening i tillvaron i Rom. Det är en stad som håller på att omvandlas från att ha varit en rätt blid stad i skuggan av Vatikanens och Påvens moraliska överhöghet, till att bli en kommersiell nöjesstad präglad av medialisering och celebritetskultur. Inte ens den katolska kyrkans helgonkult undgår varuformen och penningformen.

Rubin, spelad av Marcello Mastroianni, gör så gott han kan för att hitta kärleken, knyta an till sin far, få tid till att skriva den där romanen och att umgås mer med sin intellektuella förebild och vän Steiner. Men allt går om intet: han klarar inte av flickvännens domesticerade tillvaro. Av hans flörtar med andra kvinnor blir det i slutänden ingenting. Vidare får han aldrig riktigt till romanskrivandet. Relationen till fadern förblir ytlig och flyktig. Och författaren Steiner tar livet av sig och hela sin familj. Likväl är La Dolce Vita verkligen ingen dyster tragedi. Tvärtom är det en av de mest vitala och sensuella filmer jag sett – mer eller mindre varenda scen är fylld av intressanta karaktärer. Ingenting är entydigt. Allting befinner sig i rörelse.

Jag har tidigare skrivit om La Dolce Vita i inlägget Pojkmannen Marcello Rubin. För att än bättre kunna förstå filmens tjusning och dragningskraft, som gör att jag inte kan sluta tänka på den, har jag nu också kollat igenom mina understrykningar från Fellini on Fellini (1996/1974) som jag läste förra sommaren. Det är en utmärkt samling av olika texter skrivna av Fellini mellan 1955 och 1973 i engelsk översättning. Inte för att han skulle sitta inne med den slutgiltiga sanningen om filmen, men hans idéer och avsikter kan vara intressanta för att förstå den.

Fellini hävdar bland annat att hans filmer aldrig har någon klassisk konkluderande slutscen som narrativt knyter ihop filmen. Detta eftersom han inte har någon ambition att moralisera eller didaktisera utan vill ge publiken ansvaret att själva besluta sig för hur det ska gå för karaktärerna. La Dolce Vita hör till de av hans filmer där denna öppenhet är mest framträdande. Det är ett elementärt berättargrepp och en viktig förklaring till varför filmen så att säga stannar kvar hos publiken och har blivit en sådan klassiker.

Om sin livssyn skriver Fellini vid ett tillfälle:

To me, life is beautiful, for all its tragedy and suffering, I like it, I enjoy it, I am moved by it. And i do my best to share this way of feeling with others.

Det skulle även kunna vara en träffande beskrivning av den livsbejakande energin i La Dolce Vita. På tal om frågan att finna mening i tillvaron associerar Fellini till just slutscenen i filmen:

Do you remember that girl who said things that couldn’t be heard, from beyond the river, in the final sequence of La dolce vita? She was trying to communicate, from a healthier, cleaner world, with men as corrupt as the fish that chose the Rimini beach of Miramare in 1934 as a place of death and putrefaction. What was the girl saying?’

After what I had just experienced, of course I tried to imagine what the girl was saying, since Faenza had asked me so peremptorily.

‘Life has no meaning, but we must give it one,’ Chaplin said in Limelight, another thing quoted by Faenza in his rejection of today’s young. Perfectly true. But if the meaning we have so far given it has brought us to our present state, then clearly we must give it a new one. And in order to give it a new one we must destroy the old.

Det ska förtydligas att Liliano Faenza var en författare från Fellinis hemort Rimini och att fiskmonstret i filmen baseras på en stor och skrämmande fisk som i hans ungdom flöt iland på Riminis stränder.

Det är ett magnifikt slut: den desillusionerade och förfallne pojkmannen och playboyen som lite oroligt tittar på havsmonstret, leviathan, som stirrar på honom från döden och slutligen flickan, Paula, ”ängeln” från Umbrien, på andra sidan viken som ropar till honom och vill att han ska komma över till henne. Men han hör henne inte för vågornas brus och verkar i vilket fall ändå redan ha gjort sitt livsval.

Under Malmös asfalt ligger landets bästa odlingsjord

jordbruk i folkets park

I fredags morse vaknade jag för första gången i år till måsskrik. Det är ett säkert vårtecken. Måsarnas skrikiga närvaro har förmodligen präglat Malmö så länge staden har funnits, det vill säga sedan 1100-1200-talet. Utan att ha något empiriskt belägg för det föreställer jag mig att speciellt de höga skyddsvallar som omringade staden innanför kanalen under tidigmodern tid torde ha varit fulla av häckande måsar. Eller rättare sagt; ifall skyddsvallarna inte noga hölls fria från måsarnas bon torde de ha varit utmärkta platser för måsarna att sätta bon på.

Kung Christian IV förbjöd år 1619 hållandet av svin i Malmö med hänsyn till den skada på stadens befästningar i allmänhet och vallar i synnerhet som djuren åstadkom. Det var ett förbud som borgmästare och råd återigen kungjorde 1636. Påträffades svin lösa fick nattmannen rätt att driva in dem till hospitalet ”de fattige till beste”. Över ett och halvt sekel senare, 1755, klandrade Generaltullarrendesocietet tullinspektor Abraham Rosenborg eftersom ”studenter och flere” gjort lönngångar i vallarna för att därigenom kunna smuggla in ej förtullade varor (främst brännvin verkar det som) i staden, vars portar och stadstull stängdes om nätterna. Förbudet mot lösa svin verkar emellertid inte alltid ha efterlevts. År 1760 beklagar exempelvis handelsmannen Haquin Bager i en skrivelse till magistraten hur svinen på Malmös gator ”flanquera och marodera till ful syn för folk” och hur de ”upprotar” stadens vallar och bastioner.*

Det är sådana kuriösa detaljer som kan levandegöra en stads förflutna stadsbild.

I dessa till synes små detaljer finns också antydan till en större historisk sanning om hur flora, fauna och naturens element förvånansvärt snabbt bryter ned en stad som inte hålls efter. Olika livsformers behov och begär tenderar att penetrera, underminera och bryta sönder städernas skyddsbarriärer och uppdelningar – se den angränsande diskussionen i inlägget Bortom städerna och historien. Slutsatsen där om nödvändigheten av att, på sina håll, bryta upp asfalten i de forna industristädernas vägnät och tvånget att överskrida motsättningen mellan stad och landsbygd, kan säkert låta alarmistisk och drastisk. Tids nog är det emellertid omständigheter som lär göra sig påminda även i Malmö och Sverige eftersom det industriella jordbruket baseras på ändliga resurser i geosfären vilket gör det utmätt i tid.

Vårt industriella jordbruk, och därmed vår matförsörjning, är beroende av fosfor och kväve men i förhållande till den avkastning som ett industriellt jordbruk kräver finns det för lite fosfor och kväve i jorden. Därför används växtnäringsämnen för att ge större skördar. Fosforn bryts i gruvor och är, liksom kvävet, påtagligt ändlig. Kvävefixeringen i jorden kräver enorma mängder fossil naturgas, samtidigt som naturen inte kan härbärgera allt kväve som produceras. Det industriella jordbrukets uppbyggnad har således en immanent gräns. När den nås måste jordbruket klara sig förutan dessa syntetiska gödningsämnen. Det innebär ett jordbruk med mindre avkastning. Då kommer människan inte ha råd att låta högklassig odlingsjord ligga obrukad under asfalt ämnad som underlag till fordon drivna med fossila bränslen.

I en rapport från Länsstyrelsen konstateras följande om Skånes åkermark:

I Skåne finns Sveriges bästa åkermark. I ett brett bälte i västra och södra Skåne finns åkermark av klass 8-10, d v s den högst klassade åkermarken i Sverige, sett utifrån ett produktionsperspektiv. Åkermark med så hög produktionsförmåga finns i Sverige endast i Skåne och kan konkurrera med de bästa jordarna i Europa (Skånes värdefulla jordbruksmark. Tätortsexpansion och utbyggnad av infrastruktur på högt klassad åkermark – från 1960 till nutid 2001:45).

Inte minst sydvästra Skånes åkermark är därför högintressant i fråga om landets livsmedelsstrategi och grad av självförsörjning.

Mycket av de senaste decenniernas utbyggnad i regionen är likväl ogenomtänkt och slösaktigt gjord med ytkrävande parkeringsplatser, öde gräsmattor och utspridd industri. Kanske är det därför mer korrekt att säga att sydvästra Skåne hade landets mest högproduktiva åkerjord. Två avgörande frågor är hur förorenad delar av jorden är och hur snabbt ett nytt jordskikt kan bildas. En rad landskapsarkitekter formulerade problemet med denna exploatering så här i en debattartikel för några veckor sedan:

Som en följd av bristande regelverk, låga arkitektoniska ambitioner och kortsiktig planering bebyggs nu Skånes åkerjord i rask takt – helt i onödan. Sedan 1960-talet har en yta som motsvarar fem nutida Lund byggts över. Det tar tusentals år för ett jordskikt att bildas, något som gör att det inte går att se jord som en förnybar resurs. Samtidigt ökar trycket på åkrarna; befolkningen växer, i Sverige och i världen. Fler ska ha mat, men redan idag måste Sverige importera livsmedel för att klara matförsörjningen, något som är riskfyllt om en krissituation slår ut importen en längre tid. Jorden i Skåne är så bra att för varje hektar åker som försvinner här måste upp till tio hektar sämre mark tas i anspråk någon annanstans i världen för att kompensera produktionsförlusten (Förutom att Skånes städer ligger på värdefull mark, är de slösaktigt byggda).
Landskapsarkitekterna poängterar också att det även i Malmö, trots att det är en av landets mest tätbebyggda städer, går att bygga tätare, smartare, effektivare och trivsammare. Deras förebilder hittar de inte bara i andra europeiska städer – Fredriksberg i Köpenhamn och Cuneo i Italien – utan även i flera av Sveriges äldre stadskärnor. Till exempel kan Malmös äldre stadsbyggnation vara en förebild när antingen vi eller framtida generationer lär få börja bryta upp asfalten i och runt Malmö för att odla mat i jorden. Tilläggas kan att framför allt grönkål var populärt att odla i det tidigmoderna Malmö eftersom den är lättodlad, frosttålig och nyttig.
___________________________________________________________________________________________
* Se Leif Ljungbergs, Ur djupa källarvalven. Kulturhistoriska skisser från Malmö och annorstädes (1950), och Rickard Bengtssons, Ombytta roller. Om Malmö tullare som lurendrejare och tullförsnillare 1658-1850 (1990).
communists in situ

leberwurst proletariat

Angry Workers of the World

Precarious and Unruly

The Real Movement

Communism is free time and nothing else!

Guldfiske

Just another WordPress.com site

Copyriot

Multiplication can produce powerful numbers

francesblogg

"Såväl muntligen som skriftligen uttrycker sig Tuuloskorpi ytterligt provokativt"

motarbetaren

A fine WordPress.com site