Skånes stranderosion och andra klimatanteckningar

alex prager 'pacific ocean' 2012

Alex Prager ‘Pacific Ocean’ 2012

Den senaste veckans nyhetsflöde har gett flera exempel på olika förhållningssätt till den globala uppvärmningen. Jag vill emellertid börja med att återanknyta till det förra inlägget. Där refererade jag till filosofen och sociologen Otto Neuraths kritiska poäng om hur framtida naturresurser i den kapitalistiska ordningens balansräkning enbart beaktas i den mån det förväntas finnas en efterfrågan som kan generera högre profit än den samtida. Annars riskerar de att förbrukas. Den samtida marknaden och jakten på en ständigt ökad profit är den överordnade storhet som allting annat underordnas. Olika representanter för kapitalet kan så klart förhålla sig mer eller mindre destruktivt till den globala uppvärmningen och miljöfrågor, men de måste oavsett vilket ackumulera kapital i en värld som kräver konstant ökad tillväxt genom produktion, cirkulation och konsumtion av varor och tjänster, vilket förutsätter fossil förbränning och energiförbrukning. Det i sin tur leder till global uppvärmning.

Ett högaktuellt exempel på statens och kapitalets agerande är att Mark- och miljödomstolen i Vänersborg har gett tillstånd till Preems planerade utbyggnad av oljeraffinaderiet i Lysekil. Det är en investering på 15 miljarder kronor i den fossila infrastrukturen och produktionen (Preem får klartecken för utbyggnad av Lysekilsraffinaderi). Oavsett raffinaderiets relativa miljöförbättringar är det en anmärkningsvärd satsning på fortsatt reproduktion av den fossila ekonomin – bara några veckor efter att FN:s klimatpanel larmat och sagt att världen måste minska utsläppen och omgående lämna de fossila bränslena.

Det saknas alltså inte investeringar i fossil energi, däremot saknas det årligen investeringar om cirka 10 miljarder kronor i något så elementärt som Sveriges VA-nät. Behoven av ytterligare investeringar kan dessutom komma att öka på grund av klimatförändringarna, som innebär ett mer extremt väder, i form av torka och översvämningar, vilket VA-näten inte är byggda för (Usel beredskap för dricksvattenkriser).

Statens intresse att fortsatt tillåta och stödja den fossila industrin kan dels förklaras av dess fortsatta globala dominans som det primära bränslet som driver kapitalismen, dels av politikernas förhoppning att satsningar som den nyss nämnda ska generera både skattepengar och arbetstillfällen.

I Sverige tar staten för övrigt inget övergripande ansvar för att stävja stranderosionen av de sydsvenska kusterna. Det är istället de drabbade Landstingen, Länststyrelserna och kommunerna som ska hantera den situationen. I det aktuell projektet Coast Adapt som syftar till att stävja stranderosionen i Skåne samarbetar Region Skåne, Länsstyrelsen, Kommunförbundet Skåne, Helsingborgs kommun, Ystads kommun, Lomma kommun och Lunds universitet. Under fyra år och ett halvt år med en budget på 45 miljoner kronor från EU ska erosionen mildras med ett slags tekno-ekologisk metod som bland annat innebär strandfodring, ålgräsplantering och dammanläggning (Här är plantan som kan rädda Skånes stränder samt Mjuka naturskydd ska motverka erosionen av kusterna).

Länsstyrelsen i Skåne har hittills stoppat fem bostadsbyggen eftersom marken varit olämplig ur klimatsynpunkt. I Skåne måste nämligen alla hus numera byggas på mark som ligger minst tre meter över havet. Vellinge är en av kommunerna som har kringgått lagstiftningen genom att utnyttja äldre detaljplaner som inte kan rivas upp. Det nybyggda bostadsområdet Skanörs vångar är byggt cirka 1,5 meter under Länsstyrelsens rekommendationer. När SVT intervjuar några av de boende i bostadsområdet framkommer några intressanta förhållningssätt. Först ett krasst tidsmässigt sådant:

– Du, jag tror man ser det så här: man pratar om 50-100 år, äh, då lever inte jag. Det är mycket den inställningen. Men det är klart att man funderar, när det stormar och så. Alltså, havet äter jättemycket på stränderna, säger Lars Montan.

Den globala uppvärmningens klimatinverkan och havsnivåhöjning förnekas alltså inte utan erkänns, men det anses rör sig om så pass långsamma processer att konsekvenserna inte blir akuta förrän efter hans död. I samma reprortage framkommer även en försiktigt ifrågasättande hållning till att det ens skulle handla om några klimatförändringar:

– Ja, man hör mycket om det och många vänner och bekanta pratar om det. Men när man pratar med det gamla folket här nere som är 90 år gamla, då säger de att havet har ju alltid varit så här, att vattnet har kommit upp och sen gått ner igen. Men jag vet inte, vi tänker inte så mycket på det för vi är så gamla, säger Barbro Fahlur.

Hon hävdar med andra ord att det rör sig om en normal variation och betonar också hur hennes ålder gör att frågan inte är så relevant för henne. Även en tredje intervjuad boende i området betonar ålderns betydelse:

– Vi kommer nog att klara oss ett antal år till. Men alla vet ju att Skåne kommer att sjunka. Men det är nog mer för barn och barnbarn man kan fundera på det, säger Göran Olavi (”Alla vet ju att Skåne kommer att sjunka”).

Åldersfaktorn är en intressant omständighet som så klart kan inverka på hur människor förhåller sig till den globala uppvärmningen. Äldre människor behöver ju inte leva med klimatförändringarnas konsekvenser så länge till medan yngre människor måste göra det i flera decennier framöver.

En av få glädjeämnen i fråga om klimatförändringarna de senaste veckorna var det senaste försöket från Ende Gelände i Tyskland att stoppa landets brunkolsbrytning. Med direkta aktioner och civil olydnad hoppas aktivisterna bidra till att avveckla delar av landets fossila ekonomi. Vid den senaste aktionen i Rhenlandet deltog uppskattningsvis 10 000 människor!

Annonser

Flisobjekt

IMG_20181013_092026_624

Valet av högernationalisten Jair Bolsonaro som ny president i Brasilien och hans löfte/hot att kraftigt öka exploateringen av Amazonas regnskogar har fått mig att tänka på ett citat av filosofen och sociologen Otto Neurath:

I den kapitalistiska ordningens balansräkning förekommer framtiden enbart i den mån den förväntas genom efterfrågan. Framtidens frysande människor ger sig enbart till känna om det redan idag finns en efterfrågan på framtida kol. Kapitalismen skulle avverka skogar på samma sätt som tidigare även om detta ledde till en hudraårig karstifiering. I tropikerna bedriver kapitalismen obekymrat sin överexploatering. Kort sagt: för kapitalismen skulle besparande ofta innebära en förlust av profit. I den kapitalistiska ekonomin har varje enskilt företag sin penningräkning, den har sin vinst eller förlust (”Socialistisk nyttoberäkning och kapitalistisk vinstberäkning”, Subaltern #1-2, 2016).

Ifall exemplet med kol känns daterat beror det på att Neuraths artikel är från 1925. Kapitalets logik är emellertid densamma. I en redaktionell kommentar i samma nummer av Subaltern sammanfattas den globala situationen träffande:

Kapitalismens utveckling lägger grunden för sin egen undergång, inte minst genom förbilligandet av produktion och varor, men det är ändå inte överflödet av varor utan mer bestämt mänsklighetens oförmåga att finna sitt artväsende i penningens gemenskap som möjliggör pengarnas avskaffande. Pengar kan inte tillgodose Homo sapiens behov av att nå utanför sig själv och därmed överleva den fabriksvärld som mänskligheten fastnat i, men som inte bara hotar den mänskliga arten med undergång utan också innebär oåterkalleliga ekologiska krafter.

 

 

Not om förapokalyptisk stämning

heather jansch 'hästar'

De senaste månaderna har klimatet och landskapet vid två tillfällen gett mig vad jag nog vill kalla en preapokalyptisk stämning.

Första gången det hände var i slutet av juli när jag körde genom Kalmar läns helt solbrända och uttorkade landskap. Jag hade aldrig tidigare sett något liknande, inte i den omfattningen i Sverige. På stora arealer, med bland annat björk, hade träden redan fått en lövfattig höstskrud då vattenbristen gjort att träden avvecklat lövkronan för att effektivisera vattenförbrukningen för att på så sätt försöka överleva till nästa år.

Den andra gången jag fick förapokalyptisk stämning var under de senaste dagarnas värmebölja med temperaturer på över 20 grader – i oktober! Både ljuset och lukterna i Skåne och Småland har varit en väldigt udda blandning av höst och sensommar som jag aldrig tidigare erfarit så här långt in på hösten. Enligt SMHI slogs mycket riktigt också flera värmerekord för oktober månad: Sådan sommar, sådan brittsommar. Det är på samma gång behagligt och djupt oroande.

Det är slående hur successivt och relativt odramatiskt klimatet och landskapet förändras, såtillvida att det inte är en dramatisk händelse man vaknar upp till, utan det sker dag för dag, i realtid. Allt känns igen men sammansättningen är likväl ny, främmande och lite skrämmande – med andra ord ungefär så som jag känner för konstnären Heather Janschs hästar av drivved.

 

Det utopiska kreditberoendet

alex prager 'hypocritedesign'

Alex Prager ‘Hypocritedesign’

Den 15 september 2008 ansökte investmentbanken Lehman Brothers Holdings Inc om konkursförvaltning. Det synliggjorde, och kan sägas ha inlett, en av historiens värsta finanskriser. Detta tioårs-”jubileum” har på olika sätt uppmärksammats. I Sverige har exempelvis Riksbankchef Stefan Ingves intervjuats:

Han menar att Sverige har blivit mer sårbart nu än under finanskrisen för tio år sedan. En bostadsmarknad i obalans, högt skuldsatta hushåll och en stor banksektor som oroar honom (Hur väl rustat står Sverige inför nästa kris?).

Dessa hotande ekonomiska omständigheter är, paradoxalt nog, också tydliga exempel på att vi tvärtom vad som ofta hävdas inte alls har lämnat utopiernas tid bakom oss. De existerar i allra högsta grad, men de tar inte längre formen av visioner om ett ekonomiskt rättvist och socialt jämlikt samhälle, utan snarare privata och avsocialiserade former. Exempelvis en bostadsmarknad som har expanderat bortom både inkomster och BNP, och att de svenska hushållen hör till OECDs mest skuldsatta och en banksektor vars kärnverksamhet har blivit bostadslån och vars tillgångar numera motsvarar drygt 400 procent av landets BNP. Denna olycksbådande treenighet kan sägas vara uttryck för en tro på en bestående tillväxt, utan större risk för bubblor, prisfall eller finansiella kriser – som ju skulle kunna riskera kapitalackumulationen och profiten, och i förlängningen därav kreditens återbetalning. Ordet kredit kommer för övrigt från latinets credo; ”jag tror”. För en utförligare diskussion om bostadsmarknaden, kreditekonomin och banksektorn se inlägget Skuldsättningen, bostadsbubblan (och finanskraschen?).

I ett tal för Bank for International Settlement (BIS), om att det var tio år sedan den senaste globala krisen inleddes, påpekade nyligen Irlands Centralbankschef, Ed Sibley, att den globala situationen i fråga om kreditnivåer är ännu värre i dag än vad den var för ett decennium sedan:

In this context, it is noteworthy that both globally and domestically the levels of debt that characterised the build up to the crisis has not disappeared. In fact, global debt levels are higher now than they were in 2009, reaching the record peak of $164 trillion in 2016 – equivalent to 225 per cent of global GDP. Debt in advanced economies is at levels not seen since the Second World War (The Banking Crisis – A Decade On).

I fråga om Sveriges situation begränsar den negativa styrräntan tills vidare den monetära politik som annars skulle kunna balansera landets ekonomi vid en kris. Det främsta monetära försvaret är såtillvida redan förbrukat. Detsamma kan sägas om situationen i Danmark, som ju också står utanför Eurosamarbetet och har minusränta. Tilläggas kan att den Europeiska Centralbankens styrränta den senaste tiden har höjts från minus till plusminusnoll.

Förutsättningarna för den fiskala politiken ser inte mycket bättre ut. Makroekonomerna Lukas Haffert och Philip Mehrtens har, med Sverige som främsta exempel, visat att när en fiskal konsolideringspolitik väl har etablerats i ett lands politiska diskurs och institutioner är det ytterst svårt att förändra den (From Austerity to Expansion? Consolidation, Budget Surpluses, and the Decline of Fiscal Capacity).

Det är emellertid en verklighetsbild som kan problematiseras något. De finanspolitiska stimulansåtgärder som genomfördes i bland annat Sverige under den omfattande konjunkturnedgången 2008-2009 kan betraktas som storskaliga postkeynesianska stimulans- och räddningsprojekt. Det gör exempelvis Damien Raess och Jonas Pontusson, forskare i internationell ekonomisk politik. Med hjälp av skattemedel rekapitaliserades banker och andra finansiella företag som hade icke performativa lån och likviditetsproblem. Raess och Pontusson poängterar att de snabba och enhetliga räddningsaktionerna som då genomfördes i OECD visserligen var storskaliga fiskala projekt, men likväl av en helt annan karaktär än både den samtida vänsterreformismens olika varianter av ekonomisk politik och de ingripanden som präglade flera av OECDs medlemsländer i samband med krisen 1973-1974. Bland 1970-talets heterodoxa ingripanden fanns protektionism, valutadevalvering, industriell subventionering, samt utvidgning av arbetslöshetsförstärkningarna och höjning av arbetslöshetsbidragen. Det är initiativ som numera mer eller mindre har omöjliggjorts av den globala styrningens olika rättsliga internationella överenskommelser (Länder som är olika för en allt mer likartad krispolitik).

Något som däremot är ekonomiskt genomförbart är skattefinansierad arbetskraft utan riktiga anställningar. I Sverige kostar den årligen runt 20 miljarder kronor. De senaste svenska regeringarnas huvudsakliga svar på det generellt minskade behovet av arbetskraft inom OECDs ekonomier har varit att med skattemedel producera och subventionera anställningsformer såsom nystartsjobb, särskilt anställningsstöd, instegsjobb, yrkesintroduktionsanställningar och lönebidrag. Denna satsning kan definieras som ett slags fiskal (postkeynesiansk?) stimulanspolitik. Sociologen Roland Paulsen, som forskar om arbetssamhället, har sammanfattat denna till synes paradoxala situation med att ”ett samhälle som gör sig allt mindre beroende av arbete blir alltmer inriktat på att lösa sina sociala och ekonomiska problem med just arbete” (Vi bara lyder. En berättelse om Arbetsförmedlingen, 2015).

Även om konsolideringsstyrningen i praktiken har omöjliggjort andra fiskala projekt i den storleksordning som rekapitaliseringen av finansiella företag innebar, förhindrar det inte att postkeynesianska narrativ om fiskal politik fortsätter att användas av vänsterreformistiska partier och fackföreningar. Det är åtminstone något som jag har kunnat se i min forskning i ämnet. Jag har undersökt och problamtiserat den samtida svenska vänsterreformismens ekonomiska politik – som den uttrycks genom Socialdemokraterna, LO och Vänsterpartiet – och hävdat att den på olika sätt ger uttryck för en negativ utopi. I en artikel sammanfattar jag det exempelvis som följer:

Kanske har den samtida kapitalismen efter krisen 2008 uppenbarat den existerande reformismens historiskt-strukturella och politiskt-strategiska gränser? Oavsett vilket är det ett minst sagt delikat dilemma hur vänsterreformistiska partier och fackföreningar ska kunna formulera en övertygande ekonomisk politik i världsekonomins nuvarande tillstånd. Genom att fortsätta att vilja vara ”realistisk” och ”ansvarstagande”, i enlighet med den globala styrningen, samtidigt som retoriken om ett uppbyggligt ekonomiskt omfördelande och socialt inkluderande samhälle bibehålls, kan en sådan politik framstå som föråldrad, falsk och nostalgisk då den förutsätter en balanserad och stark tillväxtkapitalism. Den ekonomiska politiken blir då ett slags inverterad och negativ utopi (se ”Svensk vänsterreformism i finansialiseringens epok. Postkeynesianismen som negativ utopi”, Berättelser om arbete, arbetare och arbetarrörelse. Skrifter från Centrum för Arbetarhistoria 8, 2017).

Men finns det, som utopiskt tänkande betraktat, någon större skillnad mellan vänsterreformismens explicita eller implicita tro på en i grunden stabil och uppbygglig kapitalism för 2000-talet, och det praktiskt-ekonomiska kreditberoendet? Är inte båda uttryck för negativa utopier? Och går det ens att tala om en negativ utopi? Är inte alla utopier i någon mån negativa såtillvida att de är omöjliga – icke-platser, platser som inte är – i linje med politikern och författaren Thomas Mores Utopia (1516)?

Samtidigt är både kreditekonomin och postkeynesianismen realiteter och fungerar på olika sätt reproduktivt och systemimmanent för kapitalismen. Men vad krävs då för att en utopi ska vara, så att säga, positiv, och därmed delvis vara världsfrämmande, delvis vara i begrepp att realisera en annan, mer rättvis och jämlik värld, i den existerande? Kanske att den ska fungera radikalt omdanande och bryta med den nuvarande värdeackumulationen i ett försök att skapa en värld som ännu inte är?

Tillflykten ut ur världen

ulrika sparre 'energy plan'

Ulrika Sparre ‘Energy Plan’ (2017)

Det senaste numret av Subaltern #1-2, 2018 ”Människoblivande”, innehåller bland annat Günther Anders essä ”Frihetens patalogi. En essä om icke-identifikation”. Han är en tveklöst intressant civilisations- och teknikkritisk filosof som senast översattes till svenska i Kris och Kritik #11-12 ”Historiemetafysik och förfall” – se inlägget Eskatologisk stiltje.

I sin presentation av numrets texter, däribland Anders essä, skriver Subalterns redaktion att människan enligt Anders, i motsats till andra djur, inte är avsedd för en specifik värld, utan oupphörligen bygger en andra värld. Vidare framhävs att hans författarskap är ”en högljudd varning till en mänsklighet som hotar att förinta sig själv genom sin tekniska och ekonomiska utveckling”.

Anders beskriver exempelvis människan som följer:

Människan är generell i en mycket specifik mening; hon förverkligar sig inte i enlighet med en enda, i princip förutsägbar och generellt giltig form, utan, såsom vardagslivet och historien visar, i enlighet med många olika typer. Människan står i plural ”människor” i en helt annan mening än djuret står i plural ”djur”. I det senare fallet betecknar pluralisformen särfallets generalitet, i det förra den samlade mängden av det generellas talrika specifikationer (…) Det förhållandet att hon inte utifrån ett materiellt a priori är fixerad vid någon värld, att inte vara inrättad efter någon värld, att inte ha någon på förhand given bestämning, att alltså vara obestämd, definierar människan väsentligen (…) Det är alltså bara till och med denna specifika obestämdhet som den generella bestämbarheten av människan är möjlig.

Anders definition av människan – att hon inte är utformad för en specifik materiall värld utan lär känna den a posteriori för att därefter omvandla den – känns träffande när jag läser om södra Sveriges fornhistoria i Naturvårdsverkets Bruk och missbruk av naturens resurser. En svensk miljöhistoria (2009):

För det första därför att det blir tydligt hur människan är en föränderlig konstant i förhållande till andra djur.

För det andra därför att det blir tydligt hur människan aldrig har levt i någon form av ekologisk harmoni eller balans med naturen utan ständigt förändrat och utformat det omgivande landskapet efter sina behov.

Människan har, precis som alla andra djurarter, maximerat nyttan av de möjligheter som har uppenbarat sig, utan större betänkligheter eller farhågor för framtida följder. Skillnaden från andra arter är att människans kapacitet har varit överlägsen.

Det finns ingenting som tyder på att de första jägarna som kom upp till södra Norden för cirka 14 000 år sedan lade band på sig när de jagade storvilt som ren, storsäl och jättehjort under istidens slutskede – arter som, i motsats till människan, inte klarade övergången till ett mildare klimat. Människans jakt kan dessutom ha bidragit till deras försvinnande i söder. När människan senare, under tidigneolitikum (cirka 4000 f.Kr. och framåt),  började odla grödor och blev jordbrukande, den så kallade neolitiseringsprocessen, introducerades också tamboskap såsom får, getter och gris. Men det var inte en lokal domesticering utan djuren härrörde från västra Asien (se exempevis arkeologen Lena Nilssons diskussion i Öresundsförbindelsen och arkeologin. Djur och människor längs vägen, 2006). Även det var alltså ett ingrepp i den lokala faunan och floran. Både direkt och indirekt åstadkom den bofasta tillvaron en påtaglig ökning av artrikedomen i landskapet. Exempelvis tyder miljöarkeologiska pollenanalyser på att antalet växtarter i södra Sverige fördubblades under jordbrukets tre första årtusenden, samtidigt som landskapet blev öppnare när skog röjdes.

Med jorden nyttjades emellertid en resurs som inte förnyades kontinuerligt varför marken snabbt utarmades när det mesta av näringen sköljdes ut till närliggande vatten. Odlingen kunde enbart fortleva genom att åkrarna ständigt flyttades. På det sydsvenska höglandet och i Svealand blev skördarna med tiden så magra att åkerbruket till stora delar övergavs. Befolkningen i regionen verkar till och med under några hundra år, kring 3000 f.Kr., ha återgått till ett liv som huvudsakligen jägare, fiskare och samlare.

Och på detta nyttomaximerande, kortsiktiga och ekologiskt disharmoniska, men också anpassningsbara sätt, har det fortsatt. Nu, 5000 år senare, kan människan fortfarande inte odla extensivt utan att i varierande omfattning utarma jorden. Det finns bara mer eller mindre dåliga metoder.

Den successiva, globala och indirekta självförintelse som nu, i den industriella kapitalismen, sker i spåren av den agrara revolutionen, är likväl en artskillnad och inte en gradskillnad jämfört med den tidigare historien. Kapitaloscen snarare än antroposcen med andra ord. Men i takt med att förmedlingen och reproduktionen av världen med kapital upphör att fungera kan mänskligheten förhoppningsvis bygga en värld som, i motsats till kapitalets civilisation, inte blir dödens avbild (kapital är ingenting annat än förtingligat och dött arbete). Ödesfrågan är hur en rörelse och strategi för ”tillflykten ut ur världen”, för att låna en formulering från Anders essä, ska åstadkommas medan den nuvarande världen faller samman.