Ett teoriseminarium om akademiskt skrivande

Bland alla papper som jag packade i samband med flytten hittade jag bland annat texter och anteckningar från metod- och teorikurser jag gick som doktorand. Några som varit särskilt intressanta att läsa var från ett seminarium i institutionens teorikurs. Det var sommaren 2011. På mitt anteckningspapper står att det var den 10 juni. I min kalender från året står det att seminariet började klockan 13.15. På förmiddagen klockan 10.15 hade jag tydligen varit på en kollegas disputation i hörsal F och på kvällen klockan 18 hade jag grillfest. Det var dagens hållpunkter.

Jag minns att det var en ovanligt varm dag i Umeå. Vi satt ett gäng doktorander från olika historiska subdiscipliner inklämda i ett litet konferensrum och svettades. Vi skulle ha ett seminarium lett av en amerikansk postdoc på institutionen vid namn Jason W. Moore. Jag hade förstått att han arbetade med globalhistoria i en marxistisk tradition. Det framgick om inte annat från hans litteraturlista till seminariet. Den innehöll bland annat ett inledande kapitel från hans avhandling Ecology and the Rise of Capitalism (2007).

Vi doktorander visste att han arbetade på institutionen men ingen av oss hade sett honom tidigare eftersom han ständigt var bortrest på konferenser. Men nu satt han där – svettig, entusiastisk och öppen för diskussion. Att jag överhuvudtaget skriver om seminariet är för att Moore sedan dess blivit en internationellt tongivande marxistisk teoretiker. Genom främst verket Capitalism in the Web of Life (2015) har han påverkat hur jag och många humanvetare och samhällsvetare med mig tänker och förstår hur kapitalets sociala relationer och förmedling sedan 1500-talet har format och omformat ekologiska processer till sin egen avbild, bortom dikotomier om samhället och naturen.

Seminariet hade som synes ovan rubriken ”Theory as Method”. Jag minns inte så mycket från seminariet mer än att han pratade om betydelsen av att vara noga med var, när och hur man skrev och av att bejaka sin egen röst och stil i skrivandet. Jag minns även att han hade både anmärkningsvärt korta och långa satser i sin avhandling, eller åtminstone i introduktionskapitlet. På mitt papper med anteckningar från seminariet står följande:

Tid och plats – internt till samtidens fenomen.

Problemet när forskare ska distanseras från sin röst, sitt sätt att formulera sig.

Hur göra arbetet till en del av avhandlingen?

Problemet att behandla forskning som ett kokboksrecept.

Att fokusera på att studera relationer och inte strukturer.

Första meningen måste vara intresseväckande!

Titeln ska vara lätt att komma ihåg!

Samhällsvetare som alltid tror att allting är nytt…

Idealet är att vara övertygande/talande, polemisk och intressant!

Vill få in tid och rum (historia och geografi) och partikularitet i större system – även global kapitalism består konsekvent av platser.

Modernitet, postmodernitet, etc – andra ord för faser av kapitalism.

Offensiv och defensiv stil.

Idéer är öppnare än övertygelser.

Att göra sig avslappnad och inspirerad innan man börjar skriva.

Ifall någon är nyfiken på litteraturlistans sista rekommendation – Michael C. Mungers tio tips för ett mindre dåligt skrivande – så sammanfattar jag dem här i något förkortad version:

  1. Writing is an exercise. You get better and faster with practice.
  2. Set goals based on output, not input. ”I will work for three hours” is a delusion; ”I will type three double-spaced pages” is a goal.
  3. Find a voice; don’t just ”get published”.
  4. Give yourself time.
  5. Everyone’s unwritten work is brilliant. And the more unwritten it is, the more brilliant it is (…) When you are actually writing and working as hard as you should be if you want to succed, you will feel inadequate, stupid, and tired. If you don’t feel like that, then you aren’t working hard enough.
  6. Pick a puzzle. Portray, or even conceive, of your work as an answer to a puzzle.
  7. Write, then squeeze the other things in. Put your writing ahead of your other work.
  8. Not all of your thoughts are profound (…) It is hard to refine your questions, define your terms precisely, or know just how your argument will work until you have actually written it all down.
  9. Your most profound thoughts are often wrong. Or, at least, they are not completely correct. Precision in asking your questions, or posing your puzzle, will not come easily if the question is hard.
  10. Edit your work, over and over. Have other people look at it.

Svenska kyrkan och samerna: Några definitioner av makt

I samband med att vi håller på att flytta rensade jag på skrivbordet.* Baserat på papperna jag gått igenom har jag inte gjort det ordentligt sedan 2016. Jag fann exempelvis lösblad med anteckningar från konferenser 2016-2017: ”From Marx to Hegel and back to the Future” i Stockholm 2016, ”Svenska historikermötet i Sundsvall 2017” och ”Nationell historiedidaktisk konferens” i Umeå 2016.

Jag fastnade framför allt för några anteckningar från den sistnämnda konferensen. De är från ett seminarium om vitboksprojektet om Svenska kyrkan och samerna som historikerna Björn Norlin och David Sjögren höll i. De summerade bland annat olika uttryck för makt som de genom det historiska forskningsprojektets olika artiklar identifierade ifråga om svenska kyrkans och samernas relation sedan 1600-talet. Anteckningen lyder som följer:

Inflytande och makt:

-Aktivt handlande
-Passiv medverkan
-Underlåtenhet att agera
-Roller: Beslutande roll, rådgivande roll, verkställande roll, opinionsbildande roll, etcetera

Angående den sistnämnda punkten skriver de nämnda historikerna i Samerna och Svenska kyrkan. Underlag för kyrkligt försoningsarbete (2017) vidare att:

(…) kyrkliga representanter var inblandade i beslut och genomförande av samiska angelägenheter på flera olika sätt. Det belyser också att kyrkan, utan att i alla ärenden haft beslutande funktioner, kunde verka initierande, utredande, rådgivande, opinionsbildade, verkställande, samverkande och granskande. När det gällde vissa frågor, som exempelvis införandet av nomadskolan, verkade kyrkan genom flera av dessa funktioner.

Jag hittar annars inte några explicita resonemang om makt i Norlins och Sjögrens avslutande reflektioner, men konferenskommentarerna är intressanta empiriska reflektioner baserade på forskning om fyra seklers förhållanden. Definitionerna av makt är, som förhoppningsvis framgår, mer allmängiltiga än enbart den aktuella relationen Svenska kyrkan-samer.

____________________________________________________________

*Jag kan inte nog understryka att fotografiet är taget efter skrivbordsstädningen.

Lars Gustafssons tusen grå vinterdagar

I författaren Lars Gustafssons novell ”Besökaren”, möts en ängel och en man en vinternatt vid en bro som leder över en nästan helt igensnöad bäckravin. Mannen ser inte ängeln men känner att en skugga faller över honom. Ängeln å sin sida känner ”en fruktansvärd avund, en fruktansvärd kärlek, en fruktansvärd drift att se in i mannen”. Ängeln samlar all sin förfärliga kärlek till en smal, het låga och riktar den mot mannen för att han ska ge ängeln sin nyckel:

Då känner mannen en plötslig förtvivlan, hemlöshet och skräck: minnet av tusen grå vinterdagar drar förbi, de är alla lika. Det är låga gråa moln, en mycket liten värld under molnens kupa, vagnarnas hjul skär sig allt djupare in i vägarnas snösörja, vatten står två tum över isarna. Och han tycker sig ha förlorat sitt liv (Förberedelser till flykt och andra berättelser, 1967).

Tusen grå vinterdagar som alla är lika med låga gråa moln och slask – det känns och är lätt att relatera till om man är uppväxt i eller har levt några år i Norden. Att jag tänkt på det citerade stycket den senaste veckan är en blandning av att det gråa halvåret har börjat, jobbstress, de skärpta samhälleliga restriktionerna i samband med den andra pågående större spridningen av Covid-19, att min energi från sommaren börjar tryta och ett på många sätt miserabelt världsläge avseende den rådande ordningen – men potentiellt också omvälvande och upphävande – med global uppvärmning, ekonomi och reaktionära politiska rörelser.

För att återgå till novellen inser ängeln att människan är sammansatt och att det finns inte en nyckel eller hemlighet att genomskåda utan tusen. Ängeln blir frustrerad och beslutar sig för att låta död strömma mot mannen. Men vad ängeln inte vet är att han är ”den oräddaste, den starkaste av alla som bor inne i denna trakt”. Vidare bär mannen på en liten fast punkt av köld, frost och död som kan absorbera mer död än ängeln har att ge: ”Han livnär sig av död, och förblir innesluten”.

Det är något snopet, tilltalande och trösterikt med novellens slut. Vidare har händelseutvecklingens rörelse en tydlig dialektik: En ängel som vill underkasta en människa först dess nyfikna tankekraft och sedan, när inte det går, dess dödskraft. Ängelns negationsförsök av människan misslyckas emellertid, även om människan inte förstår vad som händer men däremot känner ett påtagligt hot mot sin existens och tar tillflykt i sin inre död. Negationen negligeras och uppgår istället i människans större inneboende död. En negation av negationen så att säga. Upphävandet misslyckas och livet räddas, ironiskt nog, av döden som döljer sig i och är immanent i livet.

* * *

Jag visste att jag skrivit om Förberedelser till flykt tidigare och efter att jag skrivit ned ovanstående tankar läste jag åter det fyra år gamla inlägget och ser att jag även där skriver en del specifikt om ”Besökaren”. Mina resonemang där överlappar i stort sett dessa. Slutsatsen har emellertid en mer politisk udd – om än något kryptisk – som lyder: ”Det är i tomrummets negation som motstånd och kamp kan börja realiseras”.

Samma referens och snarlika dialektiska resonemang, med enbart en smärre förskjutning i förståelsen – som nog snarare är avhängig tillfällets stämning, humör och allmänna tankegångar än något annat.

Malmös svanar, klockgrodor och strategier för framtiden

I veckan kom nyheten att Förvaltningsrätten fastslår att det var fel av Malmö stad att skjuta den aggressiva svanhannen i Malmö kanal 2019:

Länsstyrelsen i Skåne tog beslut om att tillåta skyddsjakt i april 2019, efter en ansökan från Malmö stad. Men domstolen menar alltså att det inte fanns grund till det beslutet: ”Domstolen anser att annat inte har framkommit än att svanen uppvisade ett naturligt beteende i sitt försvar av boplatsen”, säger Henrik Bredberg, rådman på förvaltningsrätten i Malmö (Domstol: Fel av Malmö stad att skjuta svanen).

Folk utanför Malmö undrar nog varför det ens är en lokalnyhet, men beslutet om att skjuta svanhanen som försvarade sin hona och parets åtta ägg väckte en enorm kritik mot Malmö stad och kanotklubben som från början var de som ville att staden skulle lösa problemet med svanen. Stadens Facebooksida överbelamrades med kommentarer, kanotklubben och Gatukontoret mottog hot och beslutet om skyddsjakt överklagades för gäves. I efterhand har det till och med föreslagits till kulturnämnden att svanen ska bli staty.

Vad jag kan förstå handlar aversionen dels om sympati med en svan som inte gör något annat än beter sig som en svan, dels om en identifikation med och ett försvar av en föreställning om en traditionell maskulint försvar av sin familj. Hur det än är med förklaringarna till det allmänna intresset för svanhanens öde tycker jag att det är intressant med svanar i kanalen vid Rörsjöstaden – svanboet låg bredvid Paulibron mellan Rörsjöstaden och Carolikvarteren i Gamla staden innanför kanalen. Svanarna i Rörsjön – det var innan dräneringen i början av 1800-talet och anläggandet av Rörsjöstaden – är nämligen något som vid flera tillfällen nämns i lokalhistorien.

År 1517-1519 förstärktes stadens befästning mot landsidan genom uppkastande af en jordvall under ledning af borgmästaren Hans Michelsen, som samtidigt lät utgräfva det moras, hvilket sedermera kallades Rörsjön, och med den därvid erhållna jorden uppkasta vallen samt utjämna och höja stadens gator (…) detta stora och under 1600-talet betydligt fördjupade kärr , liksom de af Korrebäckens utflöde västerut vid Malmöhus bildade vattenrika kärrmarkerna (Västra Rörsjön) med sin tätvuxna vass, hvars rör vintertid såldes till användning för beröring af rumstak m. m. – däraf namnen Östra och Västra Rörsjön – tjänade som de förträffligaste häckplatser för änder och svanor, som här funno en af slottslänsmannen på Malmöhus, borgmästare och råd samt byfogden mot andras jaktlust skyddad fristad under häckningstiden samt ungarnas utvecklingstid (A. U. Isberg, Malmö stads krönikebok).

I samband med att Carl von Linné besökte Malmö den 12-19 juni 1749 skriver han om den årliga jakten i juni på ”svanorna” i Öresund och Rörsjöarna och hur de gör halskragar av halsskinnet samt sängkläder och klädstoppning av dunet:

Svanor summo vid staden. Svanjakten anställes i slutet av junii månad, då denna fågeln haver sina blodpennar och kan svårligast flyga. När svanan eftersättes med båten, söker hon genom simmande att rädda sig, och om hon icke ser sig förmå simma fortare än båten, måste hon vika inåt. Då svanorne fly, sätta de upp vingarne, att vädret må hjälpa dem i deras fart. Om de skjutas emot fjädern, träffas de sällan, där icke kulan råkar halsen. Av halsskinnet göras kragar, sedan fjädrarne äro väl avplockade men dunet kvarlämnat, då skinnet väl beredes. Desse kragar äro snövita, ganska mjuka och liksom av djurs skinn, men när man trycker på dem, äro de inuti knagglige med oändeliga piggar. Sådana säljas tämmeligen dyrt upp i landet, men här nere bäras de av få och mest föraktas. Svandun är väl skönt, mjukt och hopvalkas ej så lätt, dock går det ej upp mot ejderdun. Det brukas till sängkläder och även till stoppningar i kläder. Då svanorna, som summo här omkring staden, skulle skynda sig, sades de föra sina ungar, dem de här utkläckt, på ryggen, och de begåvo sig icke till havet med ungarne, förrän ungarne blivit flygfärdige. Överkommendanten har endast frihet att jaga dessa fåglar och får merendels årligen några hundrade (Carl Linnaeus Skånska resa. År 1749).

Nitton år efter Linné, 1768, var lärdomshistorikern Johan Hinric Lidén på besök i Malmö. I sin dagbok beskriver Lidén den 3 juni då han äter middag med borgmästaren Widegren, besöker trivialskolan och framåt kvällen beskådar ”svanor” i Rörsjön:

Mot aftonen promenerade jag i godt sällskap på vallarne
och utom staden, där svanor [3], till en stor myckenhet, nu summo
med sine nyss utkläckte ungar i Rörsjön. Jag hörde nu för
första gång klockgrodorne, hvilka här skällde så starkt, som man
ringt med flere kyrkors klockor.

(…)

[3] Svanjagt hålles en gång om året, i slutet af Junii månad, vid
Scanör; den är anslagen på landshöfdingens lön; då skjutas emellan 100 till 150, ja 200 stycken; dock fås ibland ej öfver 50 (se J. H. Lidéns dagboksanteckningar om Blekinge och Skåne år 1768).

Noteringen om klockgrodorna och deras karaktäristiska kraftfulla kväkande är intressant då de, liksom den utdikade Rörsjön, aktualiserar frågan om våtmarker och deras funktion i landskapet. I det omfattande, tvärvetenskapliga forskningsprojektet The Ystad Project, om det sydskånska landskapets förändring under 6000 år, konstateras att framför allt tre utvecklingar haft en avgörande negativ inverkan på den ekologiska balansen och hållbarheten sedan framför allt 1700-talet:

  • Utbredningen av odlad jord på bekostnad av ängsmark.
  • Den omfattande dräneringen av all sorts våtmark.
  • Beroendet av tillförseln av växtnäring genom industriellt producerat gödningsmedel.

Varje omständighet hävdas ha bidragit till att utarma och eliminera både den naturliga och den mänskligt införda floran och faunan, men omvandlingen av landskapshydrologin påstås vara den mest dramatiska förändringen under 1800-talet. Författarna skriver att dräneringen av sjöar, dammar och våtmarker inte bara förändrade landskapets hydrologi, utan hela landskapets ekologi eftersom de hade varit viktiga för dess artrikedom. Forskarna bakom projektet beskriver det fertila överflöd av vatten som under tidigmodern tid fortfarande präglade det sydskånska landskapet i form av bäckar, dammar, sjöar och våtmarker. Ifråga om vilka arter från faunan som gynnades av detta landskap nämns bland annat hasselmusen, fladdermöss och vadarfåglar som storken – en art som sedermera försvann ur den svenska faunan just på grund av avsaknaden av nyss nämnda kulturlandskap.

Numera håller storken på att återinföras i det Skånska landskapet. Även klockgrodan, som också den försvann med detta kulturlandskap och som förklarades utdöd i Sverige 1960, har återintroducerats på vissa lokaler i Skåne sedan 1980-talet, dock inte i Malmö. På Svenska Lantbruksuniversitetets Artdatabank står det bland annat att: ”För ett par hundra år sedan var klockgrodan vitt utbredd i södra och delar av västra Skåne liksom i stora delar av södra och östra Danmark, inkl. Bornholm”. Vidare står det att läsa om grodans ekologi:

Klockgrodan har sin huvudsakliga utbredning i låglandsområden med kontinentalt klimat. Den föredrar obrukade och odikade öppna fuktområden och extensivt utnyttjade betesmarker, en miljö som i Skåne nästan helt har ersatts av stora och intensivt odlade jordbruksenheter. Artens typiska reproduktionsmiljö är grunda, fiskfria småvatten som svämmar över på våren (Klockgroda).

Det är väl känt att våtmarker fyller flera viktiga funktioner i landskapet. Förutom den nyss nämnda biologiska mångfalden renar de vattnet från industriella gödningsmedlen kväve och fosfor, som annars skulle ha läckt ut i havet och bidragit till övergödningen, och så bidrar de som vattensamlingar till att förhindra översvämningar – vilket är en alltmer akut fråga med tilltagande extremväder i takt med den globala uppvärmningen (se till exempel Nya våtmarker ger ett friskare Öresund). Vidare ger Sveriges dikade våtmarker ifrån sig ungefär lika mycket koldioxidutsläpp som landets samtliga personbilar, trots att de dikade våtmarkerna bara utgör 4 procent av landets totala skogsyta. Förutom koldioxid rör det sig också om metan och lustgas. I Sverige går det således att minska en betydande del av landets utsläpp genom att täppa till dikena och blötlägga mossarna igen (Stora utsläpp från dikade våtmarker).

Med det inte sagt att just Rörsjöstaden åter borde göras till ett kärr för svanar och klockgrodor – våtmarker och även ängsmarker är nog i ett inledande skede mer lämpade att anläggas i Malmös mindre tätbebyggda områden. Mot bakgrund av att världens städers miljöbelastning måste minska och deras självreproducerande och långsiktiga hållbarhet måste öka genom bland annat lokal matproduktion – se exempelvis diskussionen i Stadsbor har ingenting annat att förlora än sina globala logistikkedjor – borde den primära strategin för centrala Malmö vara att kraftigt reducera innerstadstrafiken och anlägga olika former av grönsaks- frukt och kryddodlingar på delar av de enorma arealer som nu är ämnade åt fordonstrafik. I Malmö kanal kan fiskodling bedrivas och så vidare.

Klimatets rundgångseffekt

Efter att under sommaren ha besökt och läst på om Ölands fornborgar ville jag se någon film eller TV-serie som utspelade sig under järnåldern och började se TV-serien The Vikings (2013-2019) som ska föreställa att utspelas under 800-talet. Den var tillräckligt välgjord och driven i berättandet för att jag skulle vilja fortsätta se den. Vad som skildras är inte bara samtida personer placerade i en historisk miljö utan det finns något av det förflutna i de skildrade personernas mentalitet och agerande också. Samtidigt var The Vikings tillräckligt underhållande för att jag skulle kunna se ett eller två avsnitt innan jag lade mig för natten utan att få ångest och påfrestande drömmar. Stundtals är skådespeleriet visserligen inte något vidare, men jag har också upptäckt en för mig ny och utomordentlig skådespelare: Peter Franzén.

Manusförfattare till The Vikings är Michael Hirst som har specialiserat sig på manus till historiska serier. The Vikings är löst baserad på historiska personer, händelser och omständigheter, men kronologin och geografin är huller om buller och det är i första och sista hand ett fiktivt historienarrativ och har heller inga andra anspråk. Exempelvis utspelar sig serien under två generationer, en 30-40-års period ungefär, medan de personer och händelser som ligger till grund för serien levde och inträffade under åtminstone en 200-300-års period. Jag vill därför inte uppehålla mig med att påpeka en mängd mer eller mindre uppenbara anakronismer och liknande kontrafaktiska förhållanden. Eftersom det är ett huvudsakligen fiktivt historienarrativ är det mer intressant och givande att resonera om historienarrativa frågor om vilka genomgående samhällsteman som behandlas, vilken historiesyn som präglar serien och vad den i slutänden säger publiken om historien.

Följande uppräkning är inte på något uttömmande men identifierar några av seriens mest framträdande och genomgående teman:

  • Konstanta maktstrider mellan jarlar och småkungar som ömsom är allierade ömsom fiender.
  • Utlandsplundring och kolonisering av brittiska öarna och Frankernas rike.
  • Ond bråd död i krig men också barn som dör av sjukdom och olyckor.
  • Nya familjebildningar när partners dör och både kvinnor och män skaffar nya familjer.
  • Trons enorma betydelse för att dels förklara och ge mening åt en ofta kort, våldsam och smärtsam existens för nordborna, dels som motiv i konflikten mellan nordborna och de kristna i de attackerade länderna.
  • Skillnaden mellan, men anmärkningsvärt lite om konflikten mellan, fria invånare och trälar.

Som ovanstående tematisering antyder så drivs händelse- och samhällsutvecklingen främst av de styrande eliternas – jarlarnas, småkungarnas, storkungarnas och biskoparnas – begär efter makt, mark, ära och berömmelse.

Det är en minst sagt dramatisk och våldsam historia som skildras – serien utgör som helhet ett ömsom krasst ömsom romantisk action-fyllt krigsepos. Den absoluta merparten av människorna som levde i Norden på 800-talet hade liv som präglades av det makliga och tunga slitet med jorden och boskapen, men det gör sig inte som dramatisk och spännande berättelse. Samtidigt är The Vikings inte ensidigt tragisk, utan livets skönhet skildras såväl i förälskelsens som i den estetiska upplevelsens form. Begravningsritualen av den före detta drottningen Lagertha är exempelvis utsökt skildrad. Tillsammans med en frivilligt offrad sköldmö som ska serva Lagertha i Valhall läggs hon i ett skepp på en frusen vik, varefter skeppet sätts i brand med brinnande pilar och sjunker genom isen. Det är vad jag kan förstå av den arkeologiska och historiska forskningen en ganska rimlig tolkning och skildring av hur en begravning av en mäktig person kunde se ut under vikingatiden. Det skulle ha varit minst sagt fascinerande att få bevittna.

Inslagen av skönhet, ömhet, njutning och liknande överskuggas emellertid av ett enormt dödande, i både öppen strid och lönndom, som en konsekvens av främst elitens maktbegär. Såtillvida framställs den aktuella epoken, och indirekt även historien som sådan, som sammantaget varandes en närmast oöverskådlig ackumulation av våld och tragik. Seriens sista avsnitt slutar exempelvis följdriktigt med att seriens huvudsakliga scen, den fiktiva norska orten Kattegatt, efter ett extremt blodigt slag tas över av invaderande ruser från öst – vilket även det är en helt fiktiv händelse.

Efter att nyligen ha sett hela serien, och vad som ser ut att bli sista säsongen, tänker jag på konstnären och författaren Raoul Hausmann som i Den excentriska förnimmelsen (1970/2017) vänder sig mot ”den pyramid av blod, svett, lögn och avföring som vi kallar civilisation” och därför utbrister ”Allt som människan hittills har företagit sig och gjort var inget annat än ett NEDERLAG!!!! En ny civilisation! Omedelbart!”.

Min reaktion är samtidigt baserad på en extrapolering av hur den förflutna verkligheten faktiskt var. Men med hänsyn till barnadödligheten, mödrars dödlighet i barnsäng och umbäranden beroende på omständigheter som klimat, pandemier och svält är frågan ifall livet och järnåldern var så mycket mindre präglat av död och sorg även om seriens ständiga krigande är överdrivet. Kanske är Hausmanns utrop därför inte helt omotiverat som reaktion inför det samlade gyttret och hopklumpningen av historia? Hausmann vänder sig mot teknokrati, egendomsbegreppet, ägandet och föreställningen om människan som skapelsens krona. I stället försöker han formulera ”en plan för människans filosofiska och moraliska nyorientering” i en fundamental omvärdering av människan som psykofysisk varelse för en ny civilisation där människan inte längre skiljer sig från växten eller stenen.

Hausmanns stridsskrift är självklart excentrisk och bitvis förbryllande, men jag uppskattar den utopiska förnimmelsen, impulsen och energin. Den behövs när det verkar bli allt svårare för många unga att, med all rätt, föreställa sig en framtid i kapitalismen. Som motvikt till den destruktiva och okontrollerbara rundgång som kapitalismen och den politiska ordningen reproducerar kan det behövas ett strategiskt livsbejakande kaos. Det behövs även betydligt fler berättelser om och förklaringar av den globala uppvärmningen, dess historia och utveckling. För att anspela på vad filosofen Walter Benjamin skriver i sina Historiefilosofiska teser (1940), mot bakgrund av den då anstormande fascismen, så ger oss traditionen bland de undertryckta klart besked om att det ”undantagstillstånd” som vi lever i är regel. Vi måste komma fram till en idé om historien som svarar mot detta. Då ställs vi också inför uppgiften att framkalla ett verkligt undantagstillstånd; och på så sätt kommer vår position i kampen mot det fossila kapitalet att förbättras.

Klimatjournalisten David Wallace-Wells skriver i Den obeboeliga planeten. Livet efter uppvärmningen (2019) initierat och träffande om bristen på meningsfullt och strategiskt historieberättandet i en större offentlighet i relation till de pågående klimatförändringarna och extremvädrets naturkatastrofer:

Man skulle kunna tro att en kultur som genomsyras så av så många antydningar om apokalypsen skulle finna råd att hantera larmrapporter om miljön. Men istället har vi reagerat på forskarnas förmedling av planetens akuta vädjan som om de bara ropade varg. Det är vanligt med domedagsteman i dagens underhållningsfilmer, men när det gäller farorna med uppvärmning i den verkliga världen lider vi av en otrolig brist på fantasi. Det är det som är klimatkalejdoskopet: vi kan förtrollas av hotet mitt framför ögonen på oss utan att någonsin se det klart. På skärmen ser vi ödeläggelsen av klimatet överallt, men ändå aldrig i fokus, som om vi tränger undan vår oro över den globala uppvärmningen genom att skildra den i dramer som vi själva utformar och kontrollerar – kanske för att vi hoppas att jordens undergång ska fortsätta att vara ”fantasy”.

Wallace-Wells ger flera exempel på hur naturen som kaotisk kraft blivit en tendens i amerikanska storproduktioner inom film och TV-serier. Han frågar varför vi underhåller oss med påhittade apokalypser samtidigt som vi ställs inför en eventuell verklig undergång. Hans svar och förklaring är att en av populärkulturens grundfunktioner är att erbjuda berättelser som distraherar och engagerar – förströelse och sublimering – men att temat också kan ses som en emotionell förberedelse då vi genom fiktiva berättelser om klimatkatastrofer söker katharsis och kollektivt försöker att intala oss själva att vi kommer att överleva. Wallace-Wells menar att (skräck)historier om globala katastrofer fortfarande kan erbjuda ett slags eskapistisk njutning, men att när klimatlidandet inte längre är något avlägset i tid eller rum kommer vi att sluta hitta på saker om den och börja hitta på saker inom den. Han spår som följer:

Man kan berätta historier ”om” klimatförändringarna medan de ännu framstår som ett marginellt inslag i ens liv, eller som ett dominerande inslag i andras liv än ens eget. Men vid tre graders uppvärmning, eller fyra, kommer knappast någon att känna sig oberörd av effekterna – eller vilja se dem på tv-skärmen samtidigt som de ser dem när de tittar ut genom fönstret. Och när så klimatförändringarna utvidgas över horisonten – när de börjar se ofrånkomliga och totala ut – så kan de upphöra som berättelse och istället bli en ständigt närvarande bakgrund. När de inte längre är en berättelse kommer de att träda tillbaka i det som litteraturteoretiker kallar för ett ”metanarrativ”, som efterträder de metanarrativ – religiösa eller den moderna tron på framsteget – som styrt kulturen under tidigare epoker.

Där vill jag poängtera att klimatkatastroferna nog är tacksamma att involvera i ett religiöst metanarrativ. Klimatförändringarna utgör, som Wallace-Wells påpekar, ett så kallat hyperobjekt; ett fenomen som är så stort och komplext att det aldrig kan greppas ordentligt. Därmed är klimatförändringarna ett fruktbart teologiskt stoff för religiösa rörelser och deras idéer.

Att klimatförändringarna utgör ett komplext hyperobjekt gör det även till otacksamt stoff för olika former av inarbetade narrativ – oavsett medium eller genre. Wallace-Wells konstaterar exempelvis med referens till författaren Amitav Gosh att den globala uppvärmningen och naturkatastroferna ännu inte blivit ett centralt tema i den samtida litteraturen. En hel planets tilltrasslade öde hävdas inte vara kompatibelt med vare sig upplyftande och hoppfulla slut eller resan för ett enskilt samvete. Ett exempel på det sistnämnda, fast i medierapporteringen, är emellertid Greta Thunberg – för är inte mycket av fixeringen vid henne just en konsekvens av hon gör att klimatfrågan kan konkretiseras genom en protagonists samvetsfyllda resa och kamp? Se exempelvis trailern till den aktuella dokumentärfilmen I am Greta (2020). När både tänkbara protagonister och antagonister utgörs av olika kollektiva aktörer blir dramaturgin dessutom snabbt tunggrodd. Wallace-Wells poängterar att ansvaret för klimatförändringarna visserligen inte fördelas jämnt över jorden, utan att den i stort följer den ojämlika globala inkomstfördelningen, men att det fortfarande handlar om sammansatta grupperingar och att industrins självförintande investeringsapparat har större delen av världen som intressenter och att det är många som trivs med sin nuvarande livsstil:

Företagens inflytande på fossila bränslen är förstås tydligt överallt, men så också trögheten och lockelsen i kortsiktiga fördelar och viljan bland världens arbetare och konsumenter – som sprids över ett brett spektrum av skuld, från medveten egoism till sann okunnighet och visserligen naiv men reflexmässig likgiltighet. Hur berättar man en historia om det?

Även om jag både har lättare än Wallace-Wells att använda begreppet makt ifråga om global uppvärmning och att identifiera tillhörande intressenter, har han en närmast dialektisk poäng i hur olika intressen överlappar varandra och bildar ett globalt nätverk av mänskliga relationer som det fossilberoende kapitalet medierar och reproducerar. Även kapitalet kan sägas vara ett svårgreppbart hyperobjekt. Ur det globala kapitalets fossilbaserade industriella produktion kommer hyperobjektet klimatförändringar vars konsekvenser har resulterat i omständigheter som tillsammans skapar självförstärkande processer, exempelvis skogsbränder som leder till i ökade koldioxidutsläpp i atmosfären. Konsekvenser blir till orsaker i en okontrollerbar rundgångseffekt. Global uppvärmning blir en orsak till mer av samma.

Med andra ord har människan genom bearbetningen av den första naturen skapat en andra natur, kapitalismen, med en självgående logik som har omformat den första naturen, biosfären, till en kaotisk naturkraft av extremväder med potential att förinta förutsättningarna för den andra naturen – och i längden kanske också för mänskligt liv på planeten. Människan har således genom kapitalismen försatt sig i en minst sagt intrikat, ja rentutav, infernalisk situation, varför det motiverat att misströsta, bli förtvivlad, livrädd, arg, hatisk och så vidare. Fossilkapitalets och den globala uppvärmningens ontologiska realiteter är inte lätta att epistemologiskt konceptualisera och besvärliga att formulera i traditionella narrativa former. Samtidigt är det viktigt, kanske avgörande, att den globala uppvärmningens skrämmande utveckling berättas och förklaras på alla möjliga sätt för att medvetandegöra och skapa förutsättningar för att så många som möjligt ska agera mot förbränningen av fossila drivmedel.