En dadaistiskt inspirerad byråkratiprosa

lajos tihanyi 'tristan tzara' (1927)

Lajos Tihanyi ‘Tristan Tzara’ (1927)

Jag och en kollega har testat dikteringsfunktionen via den digitala mötesplattformen Teams. Bristerna i igenkänningen av ord i samtal gör att det som sägs bitvis blir ett slags experimentell byråkratiprosa. Här är några utdrag:

(Personnamn) som protokollförare… skit i att skriva protokoll och lämna till huvudmannen (…) Ja ni hörde rätt, fruarna känner till om det vidtagits åtgärder (…) Att personal egentligen är den koden att ordna giftet. Där är detta arbetet att vi kristna parter får hjälp att ringa upp föräldrar och meddela oss (…) Ja och känna att de som parar sig hjälper varandra (…) Jag får helt klart strukturerna som jag tänkte från påven.

En och annan mening kan således vara rolig, oväntad, intressant och fungera poetiskt. Så som texten faller ut i sin helhet blir det ömsom begripligt, ömsom obegripligt. Men förslagsvis kan dikteringsfunktionen användas som utgångspunkt för en slumpmässig, så kallad aleatorisk, digital ”cut up”-teknik för att skriva en dadaistisk inspirerad byråkratiprosa.

Varsågoda att börja experimentera!

Ett förråd av naturstämningar från barndomen

Anna Bjerger April, 2015

Författaren Karl Ove Knausgårds Om våren (2016) har nyligen gått som radioföljetong på P1. Den autofiktiva romanen är den tredje delen i en romansvit om fyra verk. Knausgård skriver om familjen, samhället och världen till sin ofödda och så småningom några månader gamla dotter, den yngsta i en syskonskara av fyra barn. Jag råkade höra lite av den på radio och blev så pass nyfiken att jag lyssnade på hela radioföljetongen. När jag bläddrar och ögnar i de övriga tre romanerna blir jag likväl inte hågad att läsa dem. De verkar vara pladdrigare och sakna Om vårens intensitet. Och så intresserad är jag inte av hans autofiktiva berättande. Även om jag uppskattar hur skicklig Knausgård är på att bygga upp dramatik och spänning i detaljerade skildringar av det vardagliga och även om jag tror att jag förstår tilldragelsen att, som läsare, spegla och jämföra sitt liv med hans och familjens.

I Om våren fastnade jag speciellt för hans beskrivning av känslor och stämningar från barndomen som blir till minnesbilder:

Något inom mig identifierade känslan av att gå på sådant gräs från tiden när jag var barn och strövade i skogarna året om, när jag utan att veta det byggde upp ett förråd av naturstämningar som kunde lossna som ett skred om något oväntat väckte dem till liv – ljudet av en fågel på våren, den kyliga, liksom blanka luften en sommarmorgon, lukten av våt snö på vintern, dimma i mörkret en höstkväll. Jag hoppades att du och dina syskon också skulle få vara med om det när ni blev vuxna. Men att ni skulle uppleva tiden vi hade nu på samma sätt som jag upplevde min barndom kunde jag aldrig riktigt begripa. Nu, det var vardag, prosaiska middagar, bilåkning hit och dit, kvällar i soffan framför teven. Skulle ni utvinna magi ur det? Naturligtvis skulle ni det. För det var inte minnena det handlade om, utan rummet de lyste upp, klangen de skapade, ekot av en annan tid. För mina föräldrar var åren när jag växte upp antagligen radikalt omärkvärdiga. Fågelsången bara fågelsång, sommarljuset om morgonen bara ljus, dimman om höstkvällarna bara dimma, lukten av snö bara lukten av snö.

Jag reserverar mig emellertid mot det sistnämnda – vuxna kan ju självklart uppleva fågelsången, sommarljuset, dimman, lukten av snö, och så vidare, starkt eller mer eller mindre magiskt. Men kanske menar Knausgård bara att föräldrar och barn inte behöver dela samma upplevelser som sedan blir till minnesbilder?

Som vuxen är det i vart fall ofta svårt att försöka reda ut varför vissa minnesbilder och minnesfragment från barndomen lever kvar och är så starka och suggestiva för en som de uppenbarligen är (ett försök att förklara de till minnesbilderna ofta överlappande drömmarna om barndomens platser är inlägget Drömtydning: Lussebäcksdrömmarna).

*        *        *

Frågor om pappablivandet, utifrån hur det har skildrats i litteratur och film, har jag bland annat diskuterat i följande inlägg: Fadern, sonen och den gåtfulla ålenFöräldrars minnesblivandeYeats seglatsFaderns frånvaro, återkomst och tystnadEd Tom Bells två drömmar.

Anteckning om det drömska

Mina sovdrömmar är ytterst sällan ljusa, lätta och okomplicerade. Men det händer. Ibland är drömmarna eller snarare sekvenser av drömmarna enbart behagliga. Trots att jag är en heltidsarbetande tvåbarnsfar som ständigt kämpar mot klockan i vår marknadsbyråkratiskt styrda tillvaro skulle jag nog vilja påstå att min vakna tid har fler sådana angenäma stunder än vad mina sömndrömmar har. Förmodligen hänger det ihop: hjärnan bearbetar nog i sömnen det som behöver bearbetas – det komplicerade och jobbiga – det är sådant stoff som sömnens drömmar vävs av.

Oftast handlar de angenäma stunderna om just korta stunder eller lite längre – som en eftermiddag. Förra söndagseftermiddagen var en sådan. Det var årets första dag med vårkänsla i Skåne. Solen värmde, luften var mild och fåglarna kvittrade. Jag och yngsta dottern tog bussen från Malmö till Dalby och Dalby kyrka. Dalby kyrka eller Heligkorskyrkan som den också heter uppfördes runt år 1060 vilket gör att den räknas vara Nordens äldsta bevarade stenkyrka. Vi var där och tittade ett tag, tände varsitt ljus för våra döda och sedan tog vi bussen tillbaka till Malmö.

Inget speciellt hände och allting var behagligt. Det var ljust, lätt och skönt. Jag tänker på det som drömskt. Även om det sakligt sett alltså nog är mer karaktäristiskt för min vakna tid än för min sovande drömtid. Förmodligen kommer den drömska associationen av den relativa kontur- och formlösheten i kontrast till arbets- och prestationssamhällets allt mer uppjagade tempo och dess ständiga hets efter effektivitet, resultat och mätbarhet. Den rådande samhällsordningen får således motsatsen att framstå som något avvikande, icke-verkligt och drömskt. Det är rätt tragiskt när man tänker det.

Yngsta dottern är tre år och lär snart glömma eftermiddagen som händelse, men eventuellt minnas känslan av den ett tag – känslan av en solig och varm våreftermiddag i och vid en gammal kyrka. Kanske kommer jag att glömma söndagseftermiddagen med åren. Men sådana drömska stunder finns alltså också.

Flyktlinjer i en varmare värld: Katastrofkommunism

abiodun olaku 'migration' (2011)

Abiodun Olaku ‘Migration’ (2011)

När jag letade efter litteratur till flyktlinjer i en varmare värld intresserade jag mig, förutom för geograferna Geoff Manns och Joel Wainwrights Climate Leviathan (2017) även för forskarkollektivet Out of the Woods antologi Hope Against Hope. Writings on Ecological Crisis (2019). Det delvis anonyma Out of the Woods-kollektivet har funnits sedan 2014 och verkar bestå av humanvetare och samhällsvetare. Flera av texterna är tidigare publicerade i olika sammanhang medan andra är nyskrivna till antologin. Texterna har inte bearbetats för att bli helt koherenta utan spretar aningen gällande såväl, begrepp och utgångpunkter som slutsatser. I sina teoretiska utgångspunkter är kollektivet framför allt inspirerade av vetenskapsteoretikern Donna Haraways cyborgteori. Strategiskt är de inspirerade av de praktiska erfarenheter som har ackumulerats från de senaste decenniernas katastrofer och det samarbete och sammanhållning de har skapat (”disaster communities”), samt från kamper mot kolonialism, gränser och rasism.

Nedan följer mina excerpter från bokens centrala resonemang.

Out of the Woods-kollektivet vänder sig mot liberal politisk teoris myter om, och amerikanska katastroffilmers bilder av, att katastrofer präglas av ett plötsligt försvinnande av självorganisering, ömsesidig hjälp, generositet och kollektiv omsorg så fort staten inte framtvingar social ordning. Kollektivet hävdar att den plats- och handlingsorienterade solidaritet som återkommer i katastrofer är en möjlighet för kommunism i den pågående klimatkatastrofen. Den ekologiska krisen definieras som något som både reproducerar och reproduceras av andra sociala kriser samtidigt som den inkorporerar dessa kriser.

Begreppet katastrof menar Out of the Woods innefattar både händelse och konsekvens, både ruinering och ruinerna som den resulterar i. Jordens ekologiska kris är svår att greppa bland annat för att dess komplexa temporalitet; katastrofen händer nu, har hänt i det förflutna och kommer att hända i framtiden. Denna omslutande kapacitet gör att katastrofen kan förstås såväl som risk och resultat som respons. Socialt sett så fördjupar och eroderar katastrofer existerande sociala skillnader. Out of the Woods exemplifierar med rasifierade proletärer som gjorts överflödiga för arbetsmarknaden av den industriella produktionens automatisering och som därför tvingas emigrera. Det är således den globala kapitalismens processer som producerar lokala ruiner. Ingen undkommer dem. Människor är emellertid, beroende på samhällets sociala skiktningar, olika exponerade i den ekologiska krisens katastrofer. Även de lönlösa proletärer på flykt som överlever och finner försörjning kommer att på olika sätt fortsatt vara utsatta och begränsade i sina liv.

Vad Out of the Woods-kollektivet kallar katastrofkommunism (”disaster communism”) menar de är ett direkt etiskt och praktiskt svar på katastrofers differentierande verkan. Katastrofkommunism existerar som praxis, en del komponenter har existerat i århundraden och kommer att existera i framtiden i någon form. Forskarkollektivet är medvetet om att begreppet kommunism för många ger andra associationer än de avsedda, men menar att det inte finns något mer adekvat begrepp för att beskriva det kollektiva samhällsbyggandet bortom stat och kapital. Kommunism är processen som samtidigt omintetgör ”business-as-usual” och bygger en ny värld. Det är denna ständigt kämpande rörelse som växer inom, mot och strävar bortom den rådande ordningen som kollektivet kallar kommunism eller katastrofkommunism. Varje kommunism värd namnet är, enligt forskarkollektivet, katastrofkommunism i en värld präglad av ekologisk kris.

Out of the Woods-kollektivets ambition är att bidra konceptuellt, strategiskt och analytiskt till denna rörelse och till kritiken av andra samtida svar på den ekologiska krisen – såsom natur-romantisk antikapitalism, reaktionär naturromantik och naiv teknikoptimism. Varken naturen eller teknologin ska romantiseras. Båda fetischerna är konsekvenser av den kapitalistiska moderniteten vari ”naturen” definieras som något externt; en resurs som ska underordnas och koloniseras respektive något ursprungligt att återvända till. Det finns ingen ursprunglig eller ”ren” vildmark lika lite som det finns digital teknologi utan kolonisering och social exploatering av arbetskraft. Det sistnämnda exemplifieras med de ofta ovanliga mineraler som är en nödvändig komponent i digital teknologi. Mineralerna bryts under vedervärdiga arbetsförhållanden som skapar radioaktivt restavfall och vars framställning producerar i giftiga biprodukter.

Samtidigt hävdas att bokens ”vi” – ett antikapitalistiskt och militant rörelsesubjekt – förmodligen kommer att behöva både ekologisk mat och mer eller mindre teknologiska lösningar för att producera den. Strikta distinktioner mellan traditionella och moderna metoder menar de omöjliggör viktiga möjligheter. Out of the Woods-kollektivet vill istället tänka igenom frågor om sociala relationer, näring, teknologi, antikapitalistisk kamp samt vetenskaplig och praktisk kunskap med hjälp av begreppet ”cyborg agroecology”. Det Haraway-inspirerade begreppet innebär att dikotomier såsom naturlig och onaturlig, lokalt och globalt, snabbt och sakta, organisk och konventionell, avvisas. Istället är fokus på relationer – sociala, politiska, ekonomiska, mer-än-mänskliga – som determinerar och agrikulturell produktion och distribution. Mot den bakgrunden ställs frågor som exempelvis: I vilken utsträckning kan traditionell teknik kombineras med modern teknologi för att öka skördar, reducera utarmning av jorden, minimera användningen av kemiska bekämpningsmedel, och samtidigt bibehålla ekologiska relationer?

Den globala uppvärmningen bidrar till ökenbildning, översvämmade kuster, försaltning, minskade landarealer för odling, försämrade skördar, våldsamma konflikter, dyrare mat och så vidare. När ekologier på detta sätt destabiliseras och förhållanden förvärras kommer flera av de områden som redan huserar merparten av alla miljontals människor på flykt att bli obeboeliga. Till exempel nämns att det för tillfället bor runt 400 miljoner människor i mellanöstern och Nordafrika och att det är en del av de områden på jorden som med nuvarande temperaturökning riskerar att bli mer eller mindre obeboeliga innevarande sekel. Det kommer att tvinga mängder av människor norrut till länder som då inte är lika drabbade av den globala uppvärmningen och som därutöver lär ha bättre ekonomiska förutsättningar att hantera konsekvenserna. Men för många av dessa staters makthavare är realiteten med miljoner av nya flyktingar i sig en katastrofal händelse som måste förhindras och administreras med gränser. Dessa gränser innefattar, enligt Out of Woods-kollektivet, inte bara passkontroller och liknande utan även offentliga inrättningar som sjukhus och skolor. Vad gränserna gör är att bland annat att särskilja vad som menas vara opportuna flyktingar från riktiga klimatmigranter samt att behålla, skicka tillbaka eller bryta ned migranter så att de är beredda att göra det mest otacksamma arbetet för de lägsta lönerna.

Att bekämpa nationalstaters gränser genom en politik mot och bortom dem är, enligt forskarkollektivet, därför essentiellt för varje praktik mot klimatkatastrofen. Även om enbart en fraktion av den ovan nämnda klimatexodus blir verklighet räcker rädslan för migrantspöket för att reaktionära krafter ska exploatera den rädslan och jaga upp än mer gränspanik och kräva än mer gränsrepression. Denna trygghets- och säkerhetsdiskurs är, enligt forskarkollektivet, i sig elementär för att konstruera föreställningen om ett nationellt folk som politiskt subjekt. En sådan politik kommer troligen att fortsätta organiseras kring det som kallas (nationell) livbåtsetik med tilltal till ras-familj-nation-kopplingen centrerad kring hushållet. Enligt Out of the Woods visar detta hur förment icke-relaterade kamper om social reproduktion faktiskt är kritiska för att utmana spridandet av omedvetna rasistiska associationer och begär. I kontrast till denna reaktionära politik framhåller forskarkollektivet olika ursprungsbefolkningars förståelse av plats, land och territorium som något dynamiskt och relationellt mellan människor, djur, floran och mineraler som samverkar på olika sociala, politiska, geologiska och biologiska sätt. Vidare poängteras skillnaden på vad som är möjligt i kapitalismen och vad som faktiskt är möjligt. Detta exemplifieras med att mat har och kan produceras och förmedlas på andra sätt än med varuform i monetärt utbyte, oaktat faktiska behov, som ju inte är synonyma med köpkraft. Svält hävdas i regel inte orsakas av absolut brist på mat utan av bristande köpkraft och förändringar på marknaden. Kapitalismens endimensionellt kalkylerade produktion hävdas vidare vara oförmögen till hänsynstagande och beräkning av en mångfald av komplexa bruksvärden.

Out of the Woods-kollektivet menar att klimatförändringen som sådan inte producerar konflikter, det finns ingen direkt kausal linje mellan miljövillkor och sociala konsekvenser. Klimatförändringen görs våldsam genom existerande ojämlikhet. Det finns såtillvida inga naturliga katastrofer utan det är stater och marknader som gör situationer fientliga genom bland annat gränser och tvingande penningform för social mediering.

Forskarkollektivet understryker att klimatkatastrofen inte är en singulär apokalyptisk händelse som universellt kommer att hota människan som art utan någonting som redan händer. Visuellt sett sker det ofta rätt beskedliga former. Katastrof och normalitet samexisterar och lär fortsätta göra det. Samhällens sociala skiktningar och den globalt ojämna fördelningen av uppvärmningens konsekvenser gör att den ekologiska katastrofen för vissa människor innebär deras undergång, medan andra samtidigt knappt märker av den. Det handlar därför inte primärt om en apokalyptisk framtid utan om ett katastrofalt nu. Out of the Woods hävdar att det alltid finns rum för kollektiv kamp, även om förhållanden kommer att förvärras kommer det aldrig att vara slutet. Den strategiska frågan är hur alla pågående kamper för omsorg, livsreproduktion och medmänsklighet kan sammankopplas och förstärkas och få bokens antikapitalistiska och militanta vi att överleva katastrofen samtidigt som denna rörelse förintar det som skapar katastrofen: Hur överlever vi på ett sätt som är antitesen till de former av makt som förtrycker oss? Hur kan revolutionära kamper, här och nu, hitta sätt att möta sina behov, överleva och växa samtidigt som kommunism produceras? Detta hävdas emellertid vara ett dilemma av främst teoretisk art, som i likhet med andra snarlika dilemman, kan lösa sig i praktisk organisering och kamp.

Out of the Woods resonerar om betydelsen av utopisk fantasi genom att klargöra kontingens i världen och att utbilda vårt begär så att vi kan begära mer och begära bättre. Därmed kan framtiden bli ett rum för kollektiv möjlighet. För katastrofkommunism kommer inte att ta form spontant, ex nihilo, av fruktansvärda omständigheter. Paradoxalt nog är det insikten att det under nuvarande förhållanden inte finns någon önskvärd framtid som, enligt forskarkollektivet, leder till möjligheten av en framtid som är något annat än en direkt fortsättning på nuets pågående katastrof. Out of the Woods har stor tilltro till yngre generationer som en vital politisk kraft som vägrar att acceptera en trött, blasé och uppgiven hållning till sakernas tillstånd med tillhörande nedprioritering av uppenbara krav på samtiden. Men forskarkollektivet poängterar att klimaträttviserörelser inte ska misstas för att i sig eller uttryckligen vara antikapitalistiska – vara mot kapitalets relation som sådan – och att klimatrörelser som enbart motsätter sig specifika fraktioner av kapitalismen kan absorberas och inlemmas av andra delar av det kapitalistiska systemet. Framför allt två intressegrupper särskiljs inom kapitalet: Fossilkapitalet som utgörs av bolag inom olja, gas och kol som livnär sig på reproduktionen av den ekologiska krisen, och ”gröna” kapitalister som leds av försäkringsbolag inom finanssektorn som bland annat profiterar på att lindra de konsekvenser som kunder försäkrar sig mot, men även de risker och möjligheter som den ekologiska krisen innebär. Out of the Woods-kollektivet menar att klimatrörelser som inte motsätter sig kapitalismen därför ständigt måste drivas på av kommunistiska rörelser och aktivister för att klimatrörelserna ska utvidga sina politiska visioner till en mer omfattande förståelse av frigörelse.

Flyktlinjer i en varmare värld: Klimatrörelse X

valar

Under hösten och vintern har jag försökt att fokusera tankarna på någon form av vision, strategi och riktning i en värld med alltmer påtaglig global uppvärmning samtidigt som världsekonomin stagnerar. Bakgrunden är en önskan och strävan att överhuvudtaget kunna förställa sig en önskvärd framtid – alltså en framtid som är något annat än mer av nuvarande tilltagande marknadsekonomiska dysfunktionalitet och reaktionära politiska utveckling. Jag har därför börjat läsa på, samla tankarna och försöka formulera konturerna till några flyktlinjer. Med andra ord till tänkbara, önskvärda och förhoppningsvis inte helt omöjliga politiska utvecklingar mot ett samhälle som (ännu) inte är men skulle kunna bli, mot en ny tidsålder.

Det här är det första av flera inlägg på temat.

Till den mest intressanta aktuella litteraturen jag hittat hör geograferna Geoff Manns och Joel Wainwrights Climate Leviathan. A Political Theory of Our Planetary Future (2017). Mann och Wainwright diskuterar frågor om politisk strategi mot bakgrund av den globala uppvärmningen. De vill bidra till en utveckling av politisk teori om uppvärmningens politiska konsekvenser. I sina teoretiska utgångspunkter är författarna främst inspirerade av statsrättsteoretikern Carl Schmitts suveränitetsbegrepp och den politiske teoretikern Antonio Gramscis resonemang om dialektiken mellan samhälle, historia och ekologi.

Nedan följer mina excerpter från boken.

Som Mann och Wainwright skriver förstörs planeten av kapitalets värdeform och världsmarknadens tillväxt. Kunskapen om vad som behöver göras för att hantera klimatförändringarna har funnits länge: sluta extrahera koldioxid från jorden, bränna den och pumpa ut den i atmosfären. Vidare behöver skogsavvecklingen upphöra och antalet nötkreatur minska drastiskt. Detta är välkänt. Alla åtgärder mot klimatförändringarna som inte adresserar den primära kapitalistiska orsaken till dem – alltså energianvändningen som ger bränsle till världsekonomin och kapitalismens tillväxtimperativ – är i slutänden dömda att misslyckas. Författarna menar vidare att de lokala, regionala och planetära effekterna av den Kina-ledda globala varuproduktionen vid någon tidpunkt innevarande sekel kommer att sammanfalla och förstärka de sociala och ekologiska motsättningarna av den nuvarande världsordningen (personligen är jag mer rädd för att sammanbrottet kan blir betydligt mer successivt med en tillvänjning till och acceptans av det nya normaltillståndet samtidigt som idiotiska konspirationsteorier sprids bland miljoner). Problemet är hur en revolutionär planetär politik mot kapitalismens själva förutsättningar ska realiseras.

Ifråga om Manns och Wainwrights ambition att resonera och teoretisera om de politiska effekterna av klimatförändringarna refererar de till filosofen Thomas Hobbes. De menar att han inte hade något annat val än att omfamna spekulationen. Att teoretisera något som ännu inte existerade var det enda sättet för honom att förstå hans samtida värld av 1600-talets engelska inbördeskrig på ett sätt som inte innebar att överge sitt hopp för vad den fortfarande kunde bli. Mann och Wainwright skriver att de vill försöka förstå den globala rättviserörelse som växer fram och teoretiskt bidra till dess realisering. De hoppas identifiera en grund för att konfrontera vad som hägrar framöver: ett sätt för kapitalistisk planetär styrning, en instabil Klimat-Leviatan som bemäktigar sig själv en suverän och absolut auktoritet för att agera ställföreträdare för jordens samlade liv. Vad författarna kallar Klimat-Leviatan hävdas existera i den utsträckning som en suverän kan åberopa undantaget, förklara nödläge och bestämma vem som får och inte får släppa ut koldioxid. Samtiden behöver därför en teori om en rörelse som fortfarande tar form, för att motsätta sig en begynnande men fortfarande outvecklad makt.

Mann och Wainwrights huvudhypotes är att världens framtid kommer att definieras av Klimat-Leviatan, Klimat-Behemoth, Klimat-Mao och Klimatrörelse X, och konflikterna och dynamiken mellan dem. Klimat-Leviatans etos är en marknadsliberal tro på progression. Klimat-Behemoth är den reaktionära integrationen i kapitalets och terrorns säkerhetsapparat. Klimat-Maos är vänsterstatens tilltro till massorna. Klimatrörelse X är försöket att balansera mellan suveränitet, demokrati och frihet och etablera samhällen som inte producerar bytesvärde utan social rikedom och värdighet för alla. Mann och Wainwright poängterar att inte all framtida politik kommer att avgöras av klimatet allena. Men de samlade klimatförändringarnas utmaning är så fundamental för den globala ordningen att de komplexa och mångfaldiga reaktionerna på klimatförändringen kommer att omstrukturera världen längs med en av de fyra utvecklingstendenserna. Den fortsatta hegemonin för den existerande kapitalistiska liberala demokratin kan därför inte förutsättas. Författarna understryker att dessa politiska framtider är idealtyper i en weberiansk mening såtillvida att de inte är ideala som i bästa möjliga, utan skisserade identifierbara typer, beskrivningar med principiella drag, producerade i samspel mellan historia och politisk-ekonomiska krafter.

Bland de utvecklingslinjer Mann och Wainwright kan föreställa sig leder Klimat-Leviatan för tillfället vägen, men är varken konsoliderad eller given att triumfera. På grund av dess troliga dominans den närmaste tiden kan de möjliga framtider som existerar utanför Klimat-Leviatan huvudsakligen ses som reaktioner på den. Klimat-Behemoth är, enligt författarna, Klimat-Leviatans främsta direkta hot och kommer troligen inte att bli hegemonisk. Klimat-Behemoth kan emellertid förbli tillräckligt söndrande för att förhindra Klimat-Leviatan att uppnå en ny hegemonisk ordning. Ifall Klimat-Leviatan i grunden reflekterar drömmen om en hållbar kapitalistisk status quo och Klimat-Behemoth en konservativ reaktion på detta, är Klimat-Mao och Klimatrörelse X konkurrerande revolutionära figurer i världsdramat. Klimatrörelse X är enligt författarna etiskt och politiskt överlägsen men Klimat-Mao är troligare att bli en planetär maktfaktor.

Den globala uppvärmningen utgör, enligt Mann och Wainwright, ett så omfattande politiskt problem att det är omöjligt att konfrontera utan staten samtidigt som statens konstituering och dess begränsningar omöjliggör dess verkanskraft. Inte ens en grön suverän keynesiansk världsstat, en planetär grön keynesianism, kan råda bot på detta faktum. Enbart i en värld som inte längre organiseras av kapitalets värdeform och där suveräniteten har blivit så deformerad att det politiska inte längre kan definieras av nationalstatens suveräna undantag, är det enligt författarna möjligt att realisera ett rättvist svar på klimatförändringarna. Bokens klimaträttviserörelse-”vi” står följaktligen inför en situation där det, under rådande geopolitiska och geoekonomiska ordning, inte finns några givna svar på hur vägen framåt ser ut.

Mann och Wainwright menar att problemets formulering ställer klimaträttviserörelse inför mellan vad de vet är nödvändigt och det sunda förnuftets omdöme att det är helt omöjligt. Författarna understryker likväl att det omöjliga är nödvändigt. På politiska och existentiella grunder behövs följaktligen en strategi, en politisk teori, för hur det går att tänka om framtiden. Alla begränsningar till trots är den genomtänkta och eftertänksamma spekulationen, enligt författarna, analytiskt och politiskt överlägsen alla andra tillgängliga alternativ: att låtsas att allt är ”normalt”, att omfamna det falska hoppet som omhuldas och marknadsförs av teknikutopister, att hänge sig till nihilismen att allt är kört, eller ännu värre underhållningsindustrins apokalyptiska serier, filmer och böcker som omvandlar människors rädslor till spektakulära varor på mediemarknaden – vad de menar är Hollywoods estetisering av vår ångest och panik. Omöjligheten att formulera korrekta kausala modeller och förutsägelser menar Mann och Wainwright inte ska hindra intresserade från att försöka förutse en rad framtider. Spekulationen måste emellertid vara försiktig, välgrundad, uppmärksam och skeptisk. Utmaningen i alla förutsägelser om klimatframtider är frågan om det politiska: Hur kommer världen att svara politiskt på klimatförändringar och dess effekter?

Problemet för den samtida globala klimaträttviserörelsen är, enligt Mann och Wainwright, inte frånvaron av koherenta och samstämmiga politiska program – vilket knappast kan förväntas eller ens vara önskvärt i en så mångfasetterad rörelse – utan frånvaron av sammanhängande politiska positioneringar ens i centrala nyckelfrågor. Bokens vi sägs vara långt ifrån att skapa förutsättningarna för den transnationella sociala rörelse som behövs. Den globala klimaträttviserörelsen står vidare inför enorma utmaningar i att översätta idéer och åtaganden till effektivt politiskt motstånd och global politisk-ekonomisk omvandling. Klimatrörelse X kommer därför, enligt Mann och Wainwright, att kräva en betydligt större och mer radikal rörelse. I linje med zapatisternas metafor om en rörelse av många rörelser förordar författarna att klimatets rättviserörelse ska vara en rörelse av många rörelser. Till uppgifterna rörande den globala diskursen hör att omforma debatten om adaptionspolitiken i en varmare värld till att handla om ojämlikheten om vem som betalar, och kommer att få betala, med sina liv och sin försörjning för kapitalets förstörelse av planeten.

Mann och Wainwright hävdar att det är enklare att utveckla en antikapitalistisk kritik av klimatförändringarna än att elaborera om en teoretisk och praktisk vision av postkapitalistiska sociala relationer adekvata för en varmare värld, utan fossila bränslen. Den nuvarande världshegemonin gör allt som står i dess makt att för att säkra reproduktionen av de krafter som driver klimatförändringarna. Följaktligen kommer varje försök att bygga en bred och radikal koalition, nödvändig för att möta de preliminära målen för rörelsen, att möta en gemensam opposition från kapitalistiska stater i form av états d’urgence; den kapitalistiska statens det exceptionella undantagstillstånd som har blivit norm.

Oavsett hur nedslående framtiden kan te sig är det, enligt Mann och Wainwright, inte anledning till att skygga för uppgiften att skissera möjliga alternativa utvecklingslinjer. Ett sätt är att arbeta med politiska visioner av en värld där rörelsen har vunnit – idéer av framtiden som kan guida i mörka tider och mobilisera för att realisera förändringen. Att inte formulera idéer om framtiden hävdas vara direkt oansvarigt. Författarna poängterar att det inte handlar om att skissera en verklighetsfrämmande positiv utopi, utan möjliga framtider som går att identifiera som potentiella resultat av nuet i vilka saker kan – inte kommer – bli rätt till slut.

Med utgångspunkt i en radikal kritik av kapitalismen och samtida kamper för klimaträttvisa, som förs av bland annat ursprungsbefolkningar och koloniserade grupper, föreslår Mann och Wainwright tre guidande politiska principer: Jämlikhet, värdighet och solidaritet. Dessa sägs vara fundamentala för samtida framväxande eller framtida Klimatrörelse X i en planetär vision bortom kapitalism och suveränitet: Ett jämlikt delande av jorden utan ägande. Inkludering och autonom värdighet åt alla genom reflektion, självbestämmande och kollektiva svar på kollektiva frågor. Och solidaritet i en värld av många världar som affirmerar både mänsklighetens gemensamma sak och dess mångfald.

Utifrån ursprungsbefolkningars livsformer och kamper ger författarna exempel på hur det går att leva i relation till varandra och omgivningen på ett respektfullt, icke-dominerande och icke-exploaterande sätt:

What is at issue is not captured by the idea of a struggle over sovereignty; rather, the dynamic construction of countersovereignty is best understood as an attempt to claim ”the right to be responsible, ”individually and collectively: to have power, to have meaning, to understand oneself, one’s communitie, and one’s histories as not only inseperable but also ineliminable from reciprocity and the land. This is not land that individuals or states own in the liberal, capitalist sense, as state-space (territory) and property (commodity), but land of which one is a fundamental part. Insofar as Indigenous modes of life are not about ”settling” the land – colonizing it, making it property – but rather about the continuity of living together within and upon it, they show the poverty of the liberal concept of sovereignty, which ”designates less a content that can be replaced” and more ”a process of compulsory relation, one predicted on the supposedly unquestionable fact of national territorial boundaries.

Dilemmat är, enligt Mann och Wainwright, hur den globala klimaträttviserörelsen kan bygga ett solidariskt skydd ovanför och bortom den kapitalistiska staten – förutom genom en annan statsform såsom Klimat-Leviatans världsstat – för att inte varje rörelse ska förgöras eller bli så begränsad att dess fulla realisering omöjliggörs.