Loppiskonst: Trafikpoliserna

IMG_20190623_151425.jpg

Vad är det här för vulgär kitsch?
En sexig kvinnlig polis som stoppar en manlig motorcyklist för att eventuellt låta sig förföras?
Herregud vilken kliché!
Sexfantasier gör sig sällan som något man vill ha på väggen…
Eller, de gör de kanske?
De kan åtminstone bli bra filmer – mycket av Fellinis filmer utgörs ju av hans rättframt skildrade fantasier om kvinnor; det är horor, madonnor, maggioratas och så vidare, hela registret, ibland i en och samma kvinna.
Men Fellini var traditionellt katolskt uppfostrad på 1920- och 30-talet i Italien, med allt vad det innebär av förtryckta sexuella begär till flickor…
Det här är ett mer samtida Sverige.
Polisbilen är av äldre modell – 1990-tal tror jag, kanske tidigt 2000-tal.
Fast, vad är det här?
Motorcyklisten får ju böter av en manlig polis där i bakgrunden – det är en oväntad händelseutveckling i förhållande till den sexiga kvinnliga polisen i förgrunden.
Perspektivet är som sett från en kompis till motorcyklisten – förmodligen en annan motorcyklist, en man.
För det känns som ett manligt heterobegär- och perspektiv.
Begär och lust, skam och straff i samma bild.
Det är något närmast katolskt med det upplägget, eller någon form av hårt tuktande och fördömande kristendom.
Det är en märklig spänning mellan å ena sidan sexuell dröm och fetisch och å andra sidan tråkig vardagsrealitet med någon form av böter.
Fart, frihet och sexuellt begär som blir till en, gissningsvis, fortkörningsböter…
Såtillvida finns det självreflexion och humor i vad som vid en första anblick enbart kan tyckas vara vulgär kitsch.

(Plansch hittad på loppis i Hjortsberga, Småland).

Annonser

Anteckningar om historiskt tänkande

156070461041488198137.jpg

Under min tid som doktorand på Umeå universitet var en av gästprofessorerna Sam Wineburg. Han höll en mycket inspirerande doktorandkurs om anglosaxisk historiedidaktik. Jag uppskattade det öppensinnade, nyfikna, pragmatiska och analytiska sätt på vilket Wineburg närmade sig frågor om historia och historiedidaktik, liksom hans ständiga betonande av medvetenheten om publiken – att inte glömma bort historielärarna! – och stilens betydelse; att skriva väl och förståeligt. Wineburg var och är professor i Education and History på Stanford University. Nu är han aktuell med boken Why Learn History (When It’s Already on Your Phone) (2018).

I boken sammanfattar han några av sina och sin forskningsmiljös (Stanford History Education Group) projekt sedan tidigt 2000-tal och relaterar dem till den pedagogiska forskningsdiskussionen och utbildningspolitiken i USA. Det är essäistiskt, personligt och bitvis föredömligt självkritiskt skrivet. Det är vidare väldigt lättläst (jag läste ut boken under mindre än två veckors pendling mellan Malmö och Lund). Upplägget är snarlikt det Wineburg hade i sin förra bok i enbart eget namn, Historical Thinking and Other Unnatural Acts: Charting the Future of Teaching the Past (2001). Why Learn History kan betraktas som en fortsättning som tar vid där den föregående boken slutade diskussionen om historieundervisningens förändringar och varande i det amerikanska skolsystemet.

Boken handlar emellertid inte enbart om skolans historieundervisning utan även lite om historiedidaktikens andra huvudinriktning; historiekulturen utanför skolans värld. Han inkluderar nämligen delar av sin analys av Howard Zinns populärhistoriska klassiker A People’s History of the United States (1980). Wineburg är mycket kritisk till Zinns missvisande och ytterst selektiva refererande från sekundärlitteratur, hans forskningsläge som inte har uppdaterats med nya tryckningar, och hans försåtligt retoriska formuleringskonst som Wineburg hävdar förvränger historien för att den ska passa en vänsterpublik. Zinns bok bidrar, enligt Wineburg, till att göra historia till en europeisk fotbollsmatch där läsarna reduceras till fans som istället för att uppmuntras till att tänka, enbart förväntas heja på rätt lag:

Too often, whether we like someone’s politics determines whether we like their history. Many of us find ourselves reading the present into the past, especially with issues we care about deeply. I know I do it, and I don’t consider it a source of pride. Instead of entering the past with a wish list, shouldn’t we welcome, at least sometimes, new facts or interpretations that lead to surprise, disquiet, doubt, or even a wholesale change of mind?

Ett annat stycke som jag fastnat för är när Wineburg, ifråga om historieundervisning, redogör för ett forskningsprojekt han var med och genomförde om vetenskapligt och historiskt resonerande hos femte- och sjätteklassare (”Promoting Argumentation Through History and Science”). En av uppgifterna eleverna fick göra handlade om kausalitet. Med hjälp av olika dokument fick eleverna svara på frågor om Rosa Parks bojkott av segregerade bussar 1955 i Montogemery, Alabama. Parks var aktivist i medborgarrättsrörelsens kamp. I konstruerandet av uppgiften resonerade Wineburg och hans kollegor bland annat om följande omständighet:

Children gravitate toward explanations that locate cause in individual characteristics and interpersonal relations. It’s what they know best – their feelings and grudges, their relationships to friends and family. Explanations like ”Rosa Parks was tired” and ”Rosa Parks had a beef with the bus driver” are easier for kids to grasp than abstractions like structural inequality, institutional racism, and others difficult-to-visualize concepts.

Jag kommer osökt att tänka på flertalet samtida svenska politiker och debattörer – vuxna alltså – som framför allt ifråga om kön, sexualitet och etnicitet, av intellektuell oförmåga eller ovilja, inte kan tänka eller inte vill erkänna samhälleliga strukturer som fenomen och förklaring. Oavsett anledning är det frustrerande och håller alltför mycket samhällsdiskussion på en trivial, ointressant och irrelevant nivå. Den första meningen i citatet följs för övrigt av en fotnot som refererar till den svenske pedagogikforskaren Ola Halldén, ”On the Paradox of Understanding History in an Educational Setting”, i antologin Teaching and Learning History (1994). Halldén var specialiserad på frågor om begreppsutveckling och begreppsförändring vid lärande i naturvetenskap och humaniora.

Tilläggas kan att i motsats till vad som kan tänkas vara poängen i förlängningen av resonemanget i citatet ovan så är Wineburg en stark förespråkare för att även yngre elever med rätt förutsättningar kan föra avancerade historiska resonemang. Det är han på grundval av egna forskningsresultat. Wineburg argumenterar, med kritisk referens till utbildningsforskaren Benjamin Samuel Blooms kunskapspyramid, ”Taxonomy of Educational Objectives”, därför för att att den borde vändas upp och ned. Pyramidens kunskapskategorier analys, syntes och värdering kan och borde, enligt Wineburg, finnas med parallellt, redan från början, i historieundervisningens utlärning av kunskap, förståelse och applicering.

Rårödpågens källa och ”Nostalghia”

rårödpågens källa

Under helgens besök på Söderåsens nationalpark i Skåne gick vi bland annat förbi Rårödpågens källa och drack lite av dess vatten. När jag tittade ner i källan gav vattnets färgspel associationer till några scener i Andrej Tarkovskijs Nostalghia (1983). Det var grönt, blått, beigt, brunt och grått som ses genom eller speglas i klart vatten.*

Filmens huvudperson, författaren Gortjakov, befinner sig i frivillig exil från Sovjetunionen i Italien där han tillsammans med en yngre italiensk tolk, Eugenia, reser runt i spåren av den ryske 1700-tals kompositören Pavel Saznovskij som under några år bodde och verkade i Italien. Gortjakov ska skriva en bok om Saznovskij men för aldrig några anteckningar och går mestadels runt och känner nostalgi; hemlängtan, men inte bara som en känla av vemod utan som en överväldigande kraft, en sjuklig melankoli som berövar honom arbetslust och livsmod. Maria Bergom-Larsson har definierat filmens nostalgibegrepp som ”avsaknaden av mänsklig gemenskap i andlig mening, förlusten av tro och hopp. Själens exil” (”Motståndets liturgi”, Tarkovskij – tanken på en hemkomst, 1986).

I de aktuella scenerna, med den fina färgskalan, har Gortjakov sökt sig till en översvämmad ruin. Han vadar omkring i vattnet och berusar sig på rysk vodka medan han håller en monolog för sig själv om västerländsk ytlighet, materialism och inbilskhet. Han pratar bland annat om en man som räddade en annan från att drunkna i en gyttjepöl, men när den nödställde värjde sig och invände att gyttjan ändå var hans hem reagerade räddaren med stor förtrytelse över bristen på tacksamhet.

Jag har aldrig erfarit eller drabbats av nostalgi i den nämnda, närmast kliniska bemärkelsen, men jag har heller aldrig varit utomlands längre än några månader som mest. Däremot har jag de senaste åren allt mer kommit att fundera på frågor om hemma, härkomst och hemkomst. Söderåsen är för mig, som född och uppväxt i Helsingborg, en av flera urplatser i hemtrakten; ett av flera hemma i form av ett arketypiskt barndomslandskap. Mer specifikt är den det största och finaste exemplet på en nordvästskånsk bokskog. Som sådan bör den särskiljas från exempelvis ädellövskogarna i södra Skåne. För att ta en annan skånsk nationalpark som exempel så har Stenshuvud nationalpark mer karaktären av ädellövskog, vilket är en liknande men samtidigt något annorlunda lövskogstyp.

___________________________________________________________________________________________

* En film som konsekvent, genom hela filmen, karaktäriseras av en snarlik färgskala, med framför allt mycket grönt och blått – vilket är en ovanlig färgskala för filmer – är för övrigt Alex Garlands Annihilation (2018).

Asparnas förberedelse på döden och Andrej Rubljevs grubblerier

andrei rublev regn

Fredag den 17 maj: Regn och rusk men vi kör genom ett Skåne med skir, nästan flourocerande, försommargrönska. På väg till Immeln passerar vi bland annat Knislinge kyrka från 1200-talet, känd för sina kalkmålningar som finns bevarade i valven. De gjordes av den så kallade Vittskövlemästaren, Nils Håkansson, eller kanske snarare av hans målarverkstad med kyrkomålare, som under 1450- och 1460-talet utförde flertalet kyrkomålningar i Skåne och Blekinge.

*        *       *

Söndag den 19 maj: Varm och solig försommardag i Östra Göinge. Vi är på väg tillbaka till Malmö. Luften är fylld av vitt snöglobsfluff, från något träd eller någon buske, som stillsamt virvlar runt. Det är väldigt vackert och stämningsfullt. De vita fluffet får mig att tänka på några scener i Andrej Tarkovskijs Den yttersta domen – livsdramat Andrej Rubljev (1966) där ett snarlikt vitt fluff fyller försommarluften.

*        *        *

Tisdag den 21 maj: Jag läser två nyhetsartiklar om det vita fluffet och får veta att det är frön från asp:

Förra årets varma sommar har lett till rekordår för aspblomning. Det vita ludd som flyger omkring och lägger sig som ett snötäcke på marken är nämligen frön från aspträd. Ju varmare sommar, desto större chans att aspen producerar många blomknoppar, som året därpå blommar och släpper frön.

– Chansen att uppleva ett sådant här snöglobsfluff får man kanske aldrig igen. Jag har aldrig varit med om något liknande, det är ashäftigt, säger säger Didrik Vanhoenacker, biolog på Naturhistoriska riksmuseet (Biologens lugnande besked om det vita fluffet: ”Det är inte pollen”).

I den andra artikeln betonas inte enbart den ovanligt kraftiga fröblomningen utan även den omfattande pollenmängden och stora kottkvantiteten och att det är konsekvenser av förra årets torra sommar som har gjort träden stressade:

– När det blir så torrt och varmt så är det en signal att ”nu är det till att överleva och skicka ut avkommor” och det är precis det som skett. Träden blir stressade och sätter mängder med blomknopp, säger Kjell Mohlin, naturvårdsförvaltare med fokus på skogsskötsel på Länsstyrelsen i Jönköpings län.

– Det är det vi sett till exempel på aspen. Otroligt hur den blommar. Det snöar ju i landskapet.

Med fler torra och varma somrar i framtiden borde skogsägare se över vilken typ av skog som planteras, säger Kjell Mohlin.

– Nu är det en signal till skogsbruket och skogsägarna att satsa på trädslag som tål lite torka och de förhållanden som vi förmodligen har framför oss (Skogen tror den ska dö – här är anledningen till alla frön och kottar).

*        *        *

Onsdag den 22 maj: Jag drömde att det skedde en massaker på människor. Efteråt fanns inga överlevande från massakern. Den enda kvarleva och dokumentation som vittnade om vad som hänt var tre rullar med fotonegativ, i plast, som alla blivit exponerade vid flera tillfällen vilket efter framkallningen och offentliggörandet enbart förstärkte det kaotiska i eftervärldens bild av massakern.

*        *        *

På kvällen ser jag om delar av Tarkovskijs Den yttersta domen, som är en av de filmer jag redan sett flest gånger. Filmen är en fiktion om den historiske munken och ikonmålaren Andrej Rubljev som verkade under de första decennierna i 1400-talets Ryssland. Det är ett freskliknande panorma som följer den religiöst grubblande munken och målaren på vandring med sina medhjälpare genom ett ryskt landskap präglat av sönderfall, farsoter, hunger och invaderande tatarer.

De aktuella scenerna med fröblomning återfinns i episoden ”Den yttersta domen. År 1408”. Andrej Rubljev och hans medhjälpare har fått i uppdrag att måla en fresk med den yttersta domen som motiv i katedralen i staden Vladimir. Motivet gör att Rubljev får samvetskval och hamnar i en religiös och konstnärlig kris eftersom han inte vill vara en del av kyrkans försök att skrämma folk. Rubljevs medhjälpare förblir därför lika sysslolösa som katedralens väggar förblir vita. En målarkollega, Danila, försöker att övertala Rubljev utanför katedralen. Kollegan tycker att de ska göra målningen levande, med syndare som kokas i beck så att folk får gåshud och med djävlar med rök ur näsborrarna. Rubljev avbryter honom:

-Rök är inte poängen!
-Vad är poängen då?
-Jag vet inte!
-Varför tittar du mig inte i ögonen?
-Jag kan inte! Jag kan inte måla sådant där. Det äcklar mig. Förstår du inte det? Jag vill inte skrämma människor. Försök att förstå, Danila.

De återvänder till katedralen och Rubljevs sysslolösa medhjälpare. Rubljev ber en av målarpojkarna att läsa något, vad som helst, ur den heliga skriften. Målarpojken slår upp boken på måfå och läser om att kvinnan som ber utan täckt huvud drar skam över sig. Rubljev får en vision om något som han har hört talas om: ryska kvinnor som för att köpa sin stad fri från tatarerna låter sina flätor falla för yxan. Rubljev ser en lång rad kvinnor, kämpande med sin heder under de hjälplösa männens skamsna blickar. Rubljevs vision avbryts av att en stum och intellektuellt funktionsnedsatt flicka kommer in i katedralen och går fram till och tittar och tar på väggen framför Rubljev där han tidigare hällt ut färg i vredesmod. Med ens lossnar Rubljevs konstnärliga paralys och han ubryter: ”Danila, lyssna Danila. Fest! Det är ju en fest, Danila! Och du som sade… De är inte syndare, är de? Hur kan hon vara en syndare, fastän hon inte bar huckle? Vilka syndare…”.

Katedralen får sin fresk. Strax därefter tränger tatarerna, med hjälp av en rysk prins styrkor, in i Vladimir. De plundrar, bränner och massakrerar stadens befolkning som tagit skydd inne i katedralen. Rubljev befinner sig i katedralen. När en krigare griper tag i flickan jagar Rubljev ifatt dem och dödar krigaren med en yxa. Därmed har Rubljev dels begått en dödssynd, dels bergått sin första solidariska handling med en människa utanför klosterlivet. Tidigare har han förhållit sig helt passiv när han bevittnat furstarnas och kyrkans män begå övergrepp på befolkningen.

Massakern och hans egen dödssynd traumatiserar Rubljev som slutar måla eftersom han vägrar att ge den fruktansvärda erfarenheten form i sin konst och eftersom han heller inte längre kan uttrycka sin vision av Kristus kärlek. Rubljev avlägger ett tystnadslöfte och tar sig an flickan, som är hans vittne till och påminnelse om hans dödssynd. Flickan får leva i skuggan av klostret, frusen och utsvulten, och med Rubljevs stumma och bistra barmhärtighet som enda sällskap. När ett gäng tatarkrigare stannar vid klostret låter hon sig villigt rövas bort.

I filmens sista episod erbjuder sig en ensam föräldralös pojke, Boris, vars hela familj har dött i farsoter, att som son till och bärare av klockgjutarens hemlighet gjuta en kyrkklocka som storfursten av Moskva beställt. Boris tar snabbt kommandot över det väldiga uppdraget, med hundratals medarbetare, i ett kärvt och utmattande sökande efter den rätta leran att gjuta i, mot väder, vind och tid – då klockan måste vara klar före den första frosten – men också i kollektiv triumf när arbetet fortskrider. Samtidigt är Boris kompromisslös i sina krav på kvalitet och precision. Rubljev vandrar runt och iakttar arbetet med kyrkklockan. Det får honom att inse att meningen inte är konstens resultat, utan handlingen och gemenskapen i görandet. När den väldiga kyrkklockan slutligen ringer för fursten och det jublande folket, och uppdraget är slutfört, sjunker Boris ihop och gråter. Rubljev går fram till honom och tar Boris i sin famn. Boris erkänner hulkande att hans far inte ville delge honom klockgjutarhemligheten, utan tog den med sig i graven. Pojkens kompromisslösa säkerhet var alltså en bluff för att bryta ensamheten och eländet, för att tillfälligt få uppehälle, mening och gemenskap. Rubljev bryter sitt mångåriga tystnadslöfte:

-Men allt gick ju bra. Det är vackert! Sluta gråta. Vi går tillsammans nu. Du ska gjuta kyrkklockor och jag ska måla ikoner. Vi går till Treenighetskyrkan, du och jag. Du har skapat en sådan fest, en sådan glädje till människorna. Varför gråter du? Så, så. Sluta gråta. Så, så.

Rubljev väljer med det att lämna den renläriga kristna moralens förkrympta liv och istället gå ut i världen och den mänskliga gemenskapen.

Nils-Hugo Geber har påpekat att Rubljevs utveckling liknar en dialektisk process i tre faser:

  1. Den omedvetna, illusionsbundna människan som handlar enligt ett givet socialt och religiöst värdesystem.
  2. Illusionernas och värdesystemets kris åtföljd av tystnad, isolering och passivitet.
  3. Förvärvandet av en illusionfri, relativ moral och återupprättandet av gemenskapen med människorna (se artikeln ”Den yttersta domen”, i antologin Tarkovskij – tanken på en hemkomst, 1986).

Filmen slutar med fyra hästar som står på en udde i en flod i sommarregnet.

Gunnel Vallquist har i nyss refererade antologi poängterat att hästen är ett av filmens återkommande teman och hon har en rimlig tolkning av hur den kan förstås: ”hästen är alledels uppenbart en sinnebild för den frihet människorna inte äger, och den representerar också själva livskraften – det fria livets rent fysiska skönhet”.

Vidare har Igor Evlampijev en intressant förklaring av trosbegreppet i Tarkovskijs filmer:

Problemet för människan och all mänsklig civilisation består i detta: vi har avlägsnat oss alltför långt från källorna för vår existens, ja, så till den grad att vi förlorat känslan för vår enhet med dem. Enligt Tarkovskij är tron något helt annat än en väntan på hjälp från en yttre makt eller helt enkelt ett hopp om en bättre framtid; det är känslan inom en själv och inom själva skapelsen – vars centrum människan är – av ”gudomliga” krafter. Tron är förmågan att göra dessa krafter verkliga och närvarande i världen (Andrej Tarkovskij – ”filmkonstens apostel”).

Tarkovskij var känd för sin kritik mot det teknologiska samhället. I en intervju 1980 sade han exempelvis följande:

Människans centrala problem är att hon inte har någon tillit till naturen. Och fastän det borde finnas tillräckligt med tecken, inser människan i allmänhet inte att hon befinner sig mitt i en med detta sammanhängande kris. Mänskligheten har reflekterat alldeles för litet över möjligheterna till en balanserad teknologisk utveckling med vars hjälp utvecklingen i någon mån skulle kunna anpassas till den levande naturen (Veikko Korkala, ”För mig är konsten en plikt”, Tarkovskij – tanken på en hemkomst, 1986).

I fråga om människans förhållande till naturen har Tarkovskijs filmer Stalker (1979) ett betydligt mer uppenbart ekofilosofiskt tema än Andrej Rubljev. Zonen i Stalker kan exempelvis delvis liknas vid naturen, då den kan slå tillbaka mänskliga handlingar och skicka död och förintelse i retur, men det får eventuellt bli ämne för ett annat inlägg.

Konflyktlinjer 8 år!

cueva de las manos

Cueva de las Manos (cirka 11 000 – 7500 f. Kr.)

Konflyktlinjer fyller åtta år idag! Det firas med åtta av mina bästa tips på böcker från min favortgenre: essän. Böckernas författare behandlar essäformen, denna antiform av försök, på sinsemellan väldigt olika sätt. Vad merparten av böckerna har gemensamt, förutom att de gjort ett starkt intryck på mig, är att de är skrivna i 1900-talets kritiska essätradition. Fyll gärna på med tips på egna favoriter i genren – gärna av kvinnliga och utomeuropeiska författare – då det finns en tydlig tendens i mitt urval…

Theodor W. Adorno, Minima Moralia. Reflexioner ur det stympade livet (1951)

Darran Anderson, Imaginary Cities (2015)

Walter Benjamin, Passagearbetet. Paris, 1800-talets huvudstad (1982)

Peter Cornell, Paradisets vägar: Noter till ett förlorat manuskript (1987)

Gilles Deleuze och Félix Guattari, Tusen platåer (1980)

Ulf I. Eriksson, Exempel. Anteckningar i levnadskonst (1999)

Anders Johansson, Nonfiction (2008)

Sven Lindqvist, Utrota varenda jävel (1992)