konflyktlinjer 6 år!

alexey kondakov 'subway angeles'

Alexey Kondakov

I dag fyller alltså bloggen sex år. Det ska firas med en av mina favoritdikter av författaren och poeten Ko Un i hans karaktäristiska biografiskt-berättande stil:

Den där Hong-nae

Den där Hong-nae
hänger nere vid Kunsans station,
snor åt sig en matbit här och där,
tar vad han kan,
sover bättre
hoprullad på en bänk i väntsalen
än på en säng med duntäcke.
När han blivit tagen på bar gärning
med att gå igenom någon resandes knyte,
vädjar han om nåd
genom att gnugga sina händer så hårt emot varandra
att det slår gnistor om dem
och han gråter tårar som fågelskit ur ögonen
och ber om nåd
och när han slutligen friges
strålar hela hans ansikte i ett stort leende
som om det sade: ”Har jag någonsin bett om nåd eller gråtit?”
Jag undrar om han någonsin tvättade sig?
Om han någonsin badade?
Om han bara lämnas för sig själv,
är han lagom smutsig
och lagom ren.
Den där Hong-nae,
som lärde sig allt om ett fattigt liv som barn,
är van att be om nåd ända tills han spricker,
och när han skrattar
står han rakt upp som en gravsten.
Dagar när det fryser på
har han inget skydd för sina röda öron,
den där Hong-nae
nere vid Kunsans station.

Dikten är tagen från Tiotusen fotspår och andra dikter (2005) som är ett urval från mastodontverket Maninbo; ett 30 volymer stort projekt med 4001 dikter som lär innehålla sammanlagt 5600 verkliga och fiktiva karaktärer från Koreas historia och nutid.

Kunsan är visserligen Ko Uns hemstad, men jag vet inte om odågan Hong-nae är verklig eller påhittad. Det har heller ingen direkt betydelse. Ko Uns förmåga att göra mångfasetterade poetiska porträtt gör det lätt att åtminstone delvis känna igen typen i udda existenser som går att urskilja i folkmyllret på stationer runt om i världen. Det är också en anledning till varför jag tilltalas av dikten; att det trots, eller kanske just på grund av, den mycket specifika karaktärsskildringen finns någonting samtida, universellt och allmängiltigt med ”Den där Hong-nae”.

Den hårda och lite humoristiska tonen till trots antyds dessutom en förklaring till hans beteende; Hong-nae är uppväxt under fattiga villkor och verkar bara försöka överleva bäst han kan efter förstånd och förmåga.

Anteckning om försommaren

vandringskarta söderåsen skäralid

Till försommarens tjusning i Skåne hör hur lövträdens grenar och kvistar rör sig i kvällsvinden. Mest effektfullt är det nog när trädens lövverk bildar vad som kan liknas vid en böljande grön vägg som tar stopp vid olika slags vattensamlingar – eller en ravin som i Söderåsen på vandringskartan ovan. Tiotusentals, kanske hundratusentals, skira blad rör sig makligt med vindens rörelser. Ögonen uppfattar helheten, naturscenen, men förmår likväl inte att fokusera alla de enskilda grenarnas och kvistarnas rörelser. Trädens visuella komplexitet överstiger såtillvida ögonens och hjärnans förmåga. Det är en magnifik syn.

De böljande grenarna och kvistarna bär emellertid inte bara på något förtröstansfullt och rogivande, utan också på motsatsen. Säsongernas realitet kan vara en subtil påminnelse om livets förgänglighet och kontingens. Träden kan därför lika väl oroa och skapa ångest genom associationer till naturens likgiltighet inför våra öden och liv.

Det kan i det sammanhanget vara intressant att notera att medan döden är djurens ofrånkomliga öde, är merparten växter i någon mening odödliga; de kan ofta fortsätta växa och skicka ut nya skott på obestämd tid. Om jag förstår biologen och botanisten Francis Hallés resonemang rätt beror det dels på att växtorganismer inte gör samma rigida åtskillnad mellan bakterier och somatiska celler som djurorganismer gör, dels på att växters naturliga urval mindre sker mellan konkurrerande växtorganismer än bland de olika delarna av samma organism.

Lika förtjusande som böljande trädgrenar om kvällen, men mindre oroande, tycker jag att det kan vara i samma skånska lövskogar tidigt på försommarmorgnar; hundratals fåglar, från tiotalet eller fler arter, kan då höras sjunga sina lockläten. Det skapar ett imponerande mångstämmigt kvitter. Precis som det nyss nämnda fallet med de tusentals grenarna och kvistarna som böljar med kvällsvinden, går det med den polyfona fågelsången inte vid ett givet ögonblick att urskilja alla de enskilda fåglarnas sång. Ljudbildens kaotiska karaktär är helt enkelt för sammansatt för öronens och hjärnans förmåga. Till upplevelsens egenart bidrar dessutom att fåglarna i regel inte syns, utan enbart hörs.

Bland ångestfyllda utopier och förtröstansfulla dystopier

bolmens stenåldersskog

Foto: Carl Persson

De senaste veckorna har Småländska och Halländska nyhetsmedier berättat om hur den rekordlåga grundvattennivån i sjön Bolmen förra sommaren började blottlägga stubbar som misstänktes vara urgamla (se fotografiet ovan). När Statkraft under vintern sedan tappade sjön för strömproduktion sjönk vattennivån hela 1,5 meter. Hembygdsföreningar och historieintresserade privatpersoner i Bolmens närområde bekostade att prover togs på de hundratals stubbarna som stack upp ur dyn i Hultaviken strax söder om Odensjö. Analysen av trädproverna, med Kol-14-metoden, visade att skogen är minst 10 200 år gammal. Det är resterna från en 300-400 år gammal tall- och furuskog med stora träd, som förmodligen var bland de första skogarna som växte fram i Skandinavien efter att den smältande inlandsisen börjat blotta marken (se till exempel: 10 000 år gammal skog dold på Bolmens botten).

Jag blev fascinerad av den suggestiva berättelsen om och bilden av stenåldersskogen som efter tusentals år blottlagts av den globala uppvärmningen efter rekordlåga grundvattennivåer – ett varsel, ett förebud, ett omen. Det är för övrigt en förträfflig inledning på en serie, film eller kanske en bok. En början på ett slut.

Något liknande tänkte jag också när jag förra sommaren läste artiklar om hur mjältbrand spridits i samband med en värmebölja i Sibirien. Värmen fick tundrans permafrost att smälta och blottlade och tinade upp renkadaver med mjältbrandssporer som hade grävts ned vid det senaste större utbrottet 1941. De upptinade och aktiverade mjältbrandsbakterierna dödade tusentalet renar och fick dussinet människor att insjukna. I Sibirien finns runt tvåhundra lokaler där hundratusentals renkadaver grävts ned vid förflutna utbrott av mjältbrand. De exakta lokalerna är dessvärre inte alltid helt säkra (se till exempel: Anthrax sickens 13 in western Siberia, and a thawed-out reindeer corpse may be to blame).

Andra relaterade klimatnyheter har de senaste veckorna berättat om hur det Arktiska rådet i en rapport hävdar att den globala uppvärmningen får det arktiska områdets isar och glaciärer att smälta snabbare än tidigare beräkningar visat: Arktis isfritt om 20 år – 10 år tidigare än befarat. En effekt av det är stigande havsnivåer. Forskare vid avdelningen för teknisk vattenresurslära vid Lunds Tekniska Högskola varnar mycket riktigt också för att erosionen av Skånes kust ytterligare lär förvärras av klimatförändringarna som leder till stigande havsnivåer: Debattinlägg: ”Mer än halva Skånes kust är hotad idag”. Förra sommarens låga grundvattennivåer ser, enligt Geologerna på Sveriges geologiska undersökning, ut att få en fortsättning den annalkande sommaren. Sverige hotas därmed av de lägsta grundvattennivåerna sedan mätningarna inleddes för 50 år sedan: Rekordlåga grundvattennivåer hotar Sverige i sommar.

Exemplen på konsekvenserna av föroreningen av koldioxidutsläpp i biosfären är otaliga: extrema väderförhållanden som torka och stormar, döda korallrev, eroderade kustlinjer, upptinad metangas, förstörda skördar, spridning av tropiska sjukdomar, mer frekventa jordbävningar och vulkaniska utbrott, och så vidare.

Det är svårt att se hur kapitalismen ska kunna fortsätta reproduceras och expandera utan fortsatt förbränning av fossila bränslen. Det är också svårt att se hur kapitalismen ska kunna fortsätta förbruka jordens och mänsklighetens resurser i motsvarande omfattning mer än några decennier till utan att realisera ”övergången från mervärde till negativt värde / transition from surplus-value to negative value”. Formuleringen är ekologihistorikern Jason Moores i boken Capitalism in the Web of Life. Ecology and the Accummulation of Capital (2015).

Författaren och redaktören Benjamin Kunkel poängterar i London Review of Books-essän The Capitalocene, där han behandlar bland annat Moores bok, att kapitalismens förfall kan komma att bli allt annat än synkron:

When he asks in the final sentence of his book how much longer capitalism can survive, he may nevertheless be succumbing to socialist hopefulness. Suppose a racking crisis caused the capitalist economy to contract in size. Far from finishing off the system, partial collapse might give it a new lease of life by enabling a proportionally rising ecological surplus to be derived from an absolutely smaller material throughput. A smaller body of labourers could then be employed to furnish a growing mass of commodities to a reduced company of consumers, realising an acceptable rate of profit in the process. Any number of people might thereby lose the capacity to sell their labour and purchase other commodities in return, without in principle threatening the system; they would merely swell a surplus population, redundant to the needs of capital. In his short book Four Futures, Peter Frase lays out a quartet of political schemata for the 21st century.​ ‘Exterminism’ is his name for a combination of ecological scarcity with aggravated class society: guarded enclaves for the rich in an ocean of the superfluous poor. Political organisation among the dispossessed would do more to block such a path than the humane standards of the possessing classes. Nothing in the nature of capital accumulation, anyway, forecloses it.

I linje med det resonemanget menar den ekonomiska sociologen Wolfgang Streecks i How Will Capitalism End? (2016) att vi av kapitalismens kris nog kan förvänta oss en utdragen period av successiv desintegration av världens samhälleliga institutioner och sociala strukturer:

Before capitalism will go to hell, then, it will for the foreseeable future hang in limbo, dead or about to die from an overdose of itself but still very much around, as nobody will have the power to move its decaying body out of the way.

I det senaste dubbelnumret av Subaltern (#4, 2016) finns essä från 1971 av biologen och civilisationskritikern Jacques Camatte där han gör en relaterad poäng. Han framhåller nämligen hur tillbakagångar till tidigare historiska stadium i viss utsträckning är möjliga: ”Italien i slutet av medeltiden där det kapitalistiska produktionssättets utveckling blockerades efter handelsvägarnas förflyttning, vilket därmed i en viss grad tvingade tillbaka landet till feodalismen; Tyskland efter det trettioåriga kriget” (se ”KAPD och den proletära rörelsen”i Subaltern #4 2016: Revolutionera revolutionen, Raoul Hausmann 2).

Angående att kapitalismen genom sin naturvidriga ödeläggelse allt tydligare utgör en negation av mänskligheten och medför hotet om människoartens utplåning*, gör Camatte följande utvikning:

Vi talar om människoarten (léspéce humaine) för att beteckna summan av alla människor. Begreppet art är bara giltigt för det nuvarande läget; det är inadekvat för framtiden. Att använda det innebär att man förstår mänskligheten via ett zoologiskt begrepp och därmed förnekar överskridandet av naturen. Bara den kommunistiska revolutionen skulle kunna ena den art som kommer att bli den mänskliga gemenskapen. Att tala om art, det är också att betrakta människan som sinnligt objekt; vetenskapen, som är en omedelbar tolkning av verkligheten, förstår människan så: människan som kapitalets objekt. För kommunisterna är människan (enheten av das Gemeinwesen och den samhälleliga människan) en sinnlig aktivitet.

Låt oss också notera att Pannekoek år 1946 hänvisade till detta alternativ som ett särskilt moment i kapitalet, liksom dess slutmoment: ”Med andra ord: den revolutionära kampens nödvändighet kommer att träda igenom så fort det kapitalistiska systemet omfattar majoriteten av alla människor, så fort det inte längre kan uppnå betydlig expansion. Vid detta kapitalismens högsta stadium kommer hotet om ett massivt förintande att göra denna kamp till en nödvändighet för alla samhällsklasser.”

Astronomen och den frihetliga socialisten Antonie Pannekoeks framtidsvision har en viktig poäng. Den globala rörelse, som han betecknar som kommunismen, kan bli det nödvändiga överskridandet för en gemenskap av mänskligt vardande när kapitalismens förfall gör att det som system desintegreras mer än det reproduceras. Men hans framtidsvision antyder en unison utveckling driven av ett enhetligt historiskt subjekt, när det som Kunkel poängterade, troligen kommer att innebära en utdragen, motstridig och mycket våldsam process.

Oavsett framtidsscenario kommer efterträdarna till kapitalets industriella civilisation dessvärre att ärva och tvingas leva i en värld som befinner sig i det tillstånd som kapitalismen har lämnat den i.

____________________________________________________________________________________________

* Även Subaltern-dubbelnumrets huvudperson, konstnären och teoretikern Raoul Hausmann, såg tydligt att samhällets motsatsförhållande till naturen främst drevs fram av kapitalismens produktionsförhållanden och produktivkrafter. Exempelvis hävdar han i artikeln ”Intellektualism, samhälle och gemenskap”, från 1923, att vetenskapen inte är i ”stånd att göra sig klar över sin småborgerliga osanna arbetsgivarståndpunkt vis-à-vis naturen”. Vidare rasar han i samma text i Die Aktion om: ”den skrothög som kallas civilisation och vars enda funktionsprincip är det som går att fastställa och uppnå: exploatering av andligt eller materiellt slag (…) och förintandet kan inte leda i någon annan riktning än till den fullständiga devalveringen av allt liv (…) en stegring av förvärvs- och ägandetekniker utan hänsyn till livets verkligt skapande krafter (…) den tillfredsställda ägandedriften utan ansvar och utan hänsyn” (Se Subaltern #3, 2016).

Bankkritikens populistiska tendens

matthew hopkins, detail from '10 corporate portraits of it 2007'

Matthew Hopkins ’10 Corporate Portraits of IT’ (detalj) 2007

Den senaste tiden har olika röster höjts mot bankerna som grunden för allt, eller det mesta, som är dåligt med världsekonomin. Det är en brokig skara som med radikalt olika agendor gått hårt åt bankerna. Allt från ekonomijournalisten Andreas Cervenka (Andreas Cervenka: ”I värsta fall behövs en jättekrasch”), till vänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman (Så gör banken pengar av luft) och den politiska grupperingen Folkresningen De Fria (De Fria) har på olika sätt pekat ut bankernas destruktiva funktion för den globala ekonomin. I fall jag skulle våga mig på att försöka göra en kort karaktärisering av deras respektive agendor så sysslar Cervenka med borgerlig ekonomikritik; Ekman med en form av postkeynesiansk anarkoleninism; medan Folkresningen De Fria verkar vara några slags konspirationsteoretiker med vissa antisemitiska ansatser.

Problemet med bankkritiken, såsom bland annat de nyss nämnda har formulerat den, är att den tenderar att vara immanent gentemot kapitalismen. Den förmår inte att se den historiskt minskade värdemassan och profiten, som sedan slutet av 1960-talet har tvingat fram dagens kredit- och finansdrivna världsekonomi, och därmed visa på kapitalismen som en totalitet med interna begränsningar. I stället reduceras mycket bankkritik till att kritisera ett visserligen viktigt, men likväl enskilt fenomen, utan att beakta kapitalismens totala reproduktion. På så sätt undgår kapitalismens – och därmed också banksystemets – grundläggande faktorer och kategorier att ifrågasättas: penning, värde, vara och lönearbete.

Jag är så klart medveten om att Cervenka och Ekman har formulerat mer komplexa problematiseringar av världsekonomin än i Cervenkas bok och Ekmans recension av den. Cervenkas kommentarer och analyser i Svenska Dagbladet, som ligger till grund för Vad gör bankerna?, är emellertid i regel begränsade till en kritik av ekonomins värsta uttryck, vilket ofta slutar i resonemang om att den finansiella sektorns excesser borde kringskäras; medan Ekman i sin journalistik och sitt författarskap ofta hamnar i snarlika, men mer tydligt postkeynesianskt angränsande slutsatser, som handlar om att stärka den nationella demokratin och staten samt reglera och begränsa den finansiella sektorns makt. Angående De Frias bankkritik verkar deras främst prioritet vara statlig kontroll över penningmängden. I diskussioner på Facebook har jag noterat att deras anhängare i sin samhällskritik ofta återkommer till judiska finansmän och deras förehavanden och rent ut säger eller antyder att dessa personer är orsaken till det mesta som är dåligt med världens tillstånd.

I en undersökning jag gjorde om samtida svensk vänsterreformisms ekonomiska politik inför riksdagsvalet 2014, menar jag att LO ger uttryck för en potentiellt populistisk beskrivning av ekonomin genom särskiljandet av kapitalismens produktiva sysselsättningsekonomi från dess improduktiva finansiella ekonomi.

Den produktiva ekonomin görs lätt synonym med ett föreställt konkret och uppbyggligt nationellt industrikapital, medan finansekonomin görs synonym med ett abstrakt, destruktivt och globalt kapital. Men oavsett hur olika epoker och aspekter av kapitalismen värderas, handlar det fortfarande om i grunden samma kapitalistiska värdeform och klassamhälle. Argumentationen från LO antyder ett antagande att det innevarande i den faktiska kapitalismen finns en balanserad kapitalism som handlar om arbete och samhälleligt välstånd.

Det är enkelt gjort att peka ut den finansiella sektorns ökade makt över samhället – den så kallade finansialiseringen – och kanske hela distributions- och cirkulationssfärerna av kapitalismen som improduktiva. Problemet är att därigenom förnekas också indirekt att kapitalismen är en sammanhängande global totalitet vars enda syfte är att göra mer pengar utav pengar och maximera profit. Finanssektorn är inte någon extern omständighet, utan en immanent funktion som genom investeringarna från finansiellt kapital i cirkulationssfären organiserar och säkrar reproduktionen av kapitalets totala produktions- och maktrelationer. I brist på tillräckligt lönsamma investeringar i varuproduktionen flyttas kapital i allt högre utsträckning till finansmarknaderna, där det blir till så kallat fiktivt kapital, vilket i sin tur ger upphov till hutlösa övervärderingar följda av kraftiga prisfall.

Världsekonomin har på så vis blivit helt beroende av detta kapital, från kredit och spekulation, eftersom ackumulationsprocessen inte längre kan upprätthållas av realekonomin. Finanssektorn låter sig därför svårligen regleras och reduceras till en avvikande, parasitär och icke-funktionell del av den ”produktiva” kapitalismen.

LO:s förespråkande av en återhållsam finanspolitik, reglerad finansmarknad och hög strukturomvandling kan var för sig sägas vara behjärtansvärda postkeynesianska mål, men i kombination bildar de en väl så orealistisk och potentiellt populistisk form av reformism där enskilda aspekter urskiljs och avhistoriseras. Det kan skapa en tro på en uppbygglig kapitalism när i själva verket ingen sådan står att finna. Med det inte sagt att finansialiseringen inte ska kritiseras och problematiseras, men när främst eller enbart den skuldbeläggs, leder det till en kritik där den faktiska kausala relationen omvänds och dilemmat med kapitalismens strukturella krislogik och politikens begränsning inom densamma, utelämnas (se ”Vänsterns dröm om en harmonisk tillväxtkapitalism. Reformismen som fetischism”, Människa, stat, utopi. En antologi om det möjligas konst, 2015).

Kritik av bankerna och banksystemet tenderar att förbise kapitalismens faktiska produktionsförhållanden och kan därmed bidra ”till den växande våg av populism som begränsar sin kritik till motstånd mot banker, spekulation och den finansiella sfären, och som kan resultera i en farlig blandning av vänster- och traditionell högeropinion”. Citatet är från en intervju med filosofen Anselm Jappe som är en av de drivande inom den marxistiskt influerade värdekritiska teoribildningen. Intervjun, ”Vi måste ta oss härifrån”, återfinns i det senaste numret av tidskriften Kris och kritik, nr 7/8, 2016. Originalet på engelska kan läsas på The Brooklyn Rails hemsida: We Gotta Get Out of This Place: Anselm Jappe with Alastair Hemmens.

Jappe konstaterar där att utvinnandet av mervärde från levande arbete har krympt i takt med att betydelsen av det levande arbetet har minskat kontinuerligt sedan 1960-talet. Det tvingar kapitalismen, som globalt system, att överleva genom simulering då framtida vinster – som han menar aldrig kommer att infalla – föregrips i form av krediter och kreditsamhällets framväxt. Han utvecklar sin kritik mot den ytliga bankkritiken:

Det är väldigt vanligt att krisen skylls på finansmarknader som påstås kväva den ”reella ekonomin”. Sanningen är helt motsatt: bara krediter tillåter det fortsatta simulerandet av värdeproduktionen – det vill säga profit – när väl den verkliga ackumulationen har nått ett nästan fullkomligt slut. Även den massiva exploateringen av arbetare i Asien bidrar väldigt lite till den globala profitmängden. Att ersätta kritiken av kapitalismen med kritik av finansmarknaderna är ren populism och liktydigt med att man undviker de verkliga frågorna. Det verkliga dramat är att alla fortfarande är tvungna att arbeta för att leva, även när arbete inte längre behövs i produktionen. Problemet är inte girigheten hos specifika individer – även om girighet uppenbart existerar – och det kan inte lösas med hjälp av moraliserande. Bankirer och deras likar – vilka, det kan inte förnekas, mycket ofta är väldigt otrevliga figurer – verkställer bara de blinda lagarna hos ett fetischistiskt system som måste kritiseras som helhet.

Även Jappes koncisa redogörelse för några av värdekritikens övergripande resonemang om kapitalismen förtjänar att citeras:

Men ända från början fanns det en stor dold motsägelse inom värdeproduktionens process: bara levande arbete – arbete som utförs av människor – skapar värde. Teknologi gör det inte. Men samtidigt tvingar konkurrensen mellan olika specifika kapital varje kapitalägare att använda teknologi i så stor utsträckning som möjligt för att öka sina arbetares produktivitet. Detta gör det möjligt att öka profiten på kort sikt. Men samtidigt minskar mängden värde i varje enskild vara. Bara en kontinuerlig ökning av den totala mängden varor kan kompensera för denna värdeminskning hos varje enskild vara, men denna mekanism tvingar fram den galenskap som är produktion för produktionens egen skull, med alla de fruktansvärda ekologiska konsekvenser som vi alla känner till. Denna kompensationsmekanism kan inte fungera för evigt, och från 1970-talet och framåt har den mikroelektroniska revolutionen definitivt rationaliserat bort mycket mer arbete än den har skapat. Sedan dess har kapitalismen fastnat i en ständigt pågående kris. Denna kris är inte längre cyklisk: snarare beror den på att kapitalismen har nått sina egna inre gränser. Bara en massiv expansion av skuldsättningen och finansmarknaderna fortsätter att maskera en djupgående utmattning hos den kapitalistiska produktionen. I ljuset av denna situation är frågan inte längre hur man kan förbättra arbetares villkor inom varusystemet, utan hur vi kan ta oss ur detta system av penning och värde, vara och lönearbete, helt och hållet. Detta är inte längre ett utopiskt projekt utan snarare den enda möjliga reaktionen på det verkliga slutet för penning, värde, vara och lönearbete, som redan utspelar sig. Den enda frågan är om följderna av detta kommer att bli emancipatoriska eller allmän barbarisering.

Aktuella och kommande böcker

victor mosquera 'zombie abandoned city'

Victor Mosquera ‘Zombie Abandoned City’

I höstas tipsade jag om några aktuella och kommande fackböcker. Många verkar ha uppskattat det inlägget varför jag återanvänder samma koncept med tips om nyligen utkomna eller under året utkommande akademiska monografier, antologier och tema-tidskrifter som verkar vara intressanta. Precis som i höstas rör det sig om ett urval humanvetenskapliga och samhällsvetenskapliga verk i en samhällskritisk tradition:

Emily Apter, Unexceptional Politics: On Obstruction, Impasse and the Impolitic (2017).

Ian Baucom & Matthew Omelsky (eds.), Climate Change and the Production of Knowledge (2017).

Stefan Collini, Speaking of Universities (2017).

Cédric Durand, Fictious Capital: How Finance Is Appropriating Our Future (2017).

Rolf Å. Gustafsson, Från ämbetsmannastat till välfärdsstat. En studie i svensk offentlig arbetgivarpolitik (2016). Även Lars Nelanders rapport bör nämnas i det sammanhanget; När kommunen blev en marknad. Trettio år med new public management i Uppsala kommun (2016).

Peter Harrison, The Freedom of Things: An Ethnology of Control (2017).

Anselm Jappe, Writing on the Wall: On the Decomposition of Capitalism and Its Critics (2017).

Dan Webb, Critical Urban Theory, Common Property, and “the Political”: Desire and Drive in the City (2017).