Under Malmös asfalt ligger landets bästa odlingsjord

jordbruk i folkets park

I fredags morse vaknade jag för första gången i år till måsskrik. Det är ett säkert vårtecken. Måsarnas skrikiga närvaro har förmodligen präglat Malmö så länge staden har funnits, det vill säga sedan 1100-1200-talet. Utan att ha något empiriskt belägg för det föreställer jag mig att speciellt de höga skyddsvallar som omringade staden innanför kanalen under tidigmodern tid torde ha varit fulla av häckande måsar. Eller rättare sagt; ifall skyddsvallarna inte noga hölls fria från måsarnas bon torde de ha varit utmärkta platser för måsarna att sätta bon på.

Kung Christian IV förbjöd år 1619 hållandet av svin i Malmö med hänsyn till den skada på stadens befästningar i allmänhet och vallar i synnerhet som djuren åstadkom. Det var ett förbud som borgmästare och råd återigen kungjorde 1636. Påträffades svin lösa fick nattmannen rätt att driva in dem till hospitalet ”de fattige till beste”. Över ett och halvt sekel senare, 1755, klandrade Generaltullarrendesocietet tullinspektor Abraham Rosenborg eftersom ”studenter och flere” gjort lönngångar i vallarna för att därigenom kunna smuggla in ej förtullade varor (främst brännvin verkar det som) i staden, vars portar och stadstull stängdes om nätterna. Förbudet mot lösa svin verkar emellertid inte alltid ha efterlevts. År 1760 beklagar exempelvis handelsmannen Haquin Bager i en skrivelse till magistraten hur svinen på Malmös gator ”flanquera och marodera till ful syn för folk” och hur de ”upprotar” stadens vallar och bastioner.*

Det är sådana kuriösa detaljer som kan levandegöra en stads förflutna stadsbild.

I dessa till synes små detaljer finns också antydan till en större historisk sanning om hur flora, fauna och naturens element förvånansvärt snabbt bryter ned en stad som inte hålls efter. Olika livsformers behov och begär tenderar att penetrera, underminera och bryta sönder städernas skyddsbarriärer och uppdelningar – se den angränsande diskussionen i inlägget Bortom städerna och historien. Slutsatsen där om nödvändigheten av att, på sina håll, bryta upp asfalten i de forna industristädernas vägnät och tvånget att överskrida motsättningen mellan stad och landsbygd, kan säkert låta alarmistisk och drastisk. Tids nog är det emellertid omständigheter som lär göra sig påminda även i Malmö och Sverige eftersom det industriella jordbruket baseras på ändliga resurser i geosfären vilket gör det utmätt i tid.

Vårt industriella jordbruk, och därmed vår matförsörjning, är beroende av fosfor och kväve men i förhållande till den avkastning som ett industriellt jordbruk kräver finns det för lite fosfor och kväve i jorden. Därför används växtnäringsämnen för att ge större skördar. Fosforn bryts i gruvor och är, liksom kvävet, påtagligt ändlig. Kvävefixeringen i jorden kräver enorma mängder fossil naturgas, samtidigt som naturen inte kan härbärgera allt kväve som produceras. Det industriella jordbrukets uppbyggnad har således en immanent gräns. När den nås måste jordbruket klara sig förutan dessa syntetiska gödningsämnen. Det innebär ett jordbruk med mindre avkastning. Då kommer människan inte ha råd att låta högklassig odlingsjord ligga obrukad under asfalt ämnad som underlag till fordon drivna med fossila bränslen.

I en rapport från Länsstyrelsen konstateras följande om Skånes åkermark:

I Skåne finns Sveriges bästa åkermark. I ett brett bälte i västra och södra Skåne finns åkermark av klass 8-10, d v s den högst klassade åkermarken i Sverige, sett utifrån ett produktionsperspektiv. Åkermark med så hög produktionsförmåga finns i Sverige endast i Skåne och kan konkurrera med de bästa jordarna i Europa (Skånes värdefulla jordbruksmark. Tätortsexpansion och utbyggnad av infrastruktur på högt klassad åkermark – från 1960 till nutid 2001:45).

Inte minst sydvästra Skånes åkermark är därför högintressant i fråga om landets livsmedelsstrategi och grad av självförsörjning.

Mycket av de senaste decenniernas utbyggnad i regionen är likväl ogenomtänkt och slösaktigt gjord med ytkrävande parkeringsplatser, öde gräsmattor och utspridd industri. Kanske är det därför mer korrekt att säga att sydvästra Skåne hade landets mest högproduktiva åkerjord. Två avgörande frågor är hur förorenad delar av jorden är och hur snabbt ett nytt jordskikt kan bildas. En rad landskapsarkitekter formulerade problemet med denna exploatering så här i en debattartikel för några veckor sedan:

Som en följd av bristande regelverk, låga arkitektoniska ambitioner och kortsiktig planering bebyggs nu Skånes åkerjord i rask takt – helt i onödan. Sedan 1960-talet har en yta som motsvarar fem nutida Lund byggts över. Det tar tusentals år för ett jordskikt att bildas, något som gör att det inte går att se jord som en förnybar resurs. Samtidigt ökar trycket på åkrarna; befolkningen växer, i Sverige och i världen. Fler ska ha mat, men redan idag måste Sverige importera livsmedel för att klara matförsörjningen, något som är riskfyllt om en krissituation slår ut importen en längre tid. Jorden i Skåne är så bra att för varje hektar åker som försvinner här måste upp till tio hektar sämre mark tas i anspråk någon annanstans i världen för att kompensera produktionsförlusten (Förutom att Skånes städer ligger på värdefull mark, är de slösaktigt byggda).
Landskapsarkitekterna poängterar också att det även i Malmö, trots att det är en av landets mest tätbebyggda städer, går att bygga tätare, smartare, effektivare och trivsammare. Deras förebilder hittar de inte bara i andra europeiska städer – Fredriksberg i Köpenhamn och Cuneo i Italien – utan även i flera av Sveriges äldre stadskärnor. Till exempel kan Malmös äldre stadsbyggnation vara en förebild när antingen vi eller framtida generationer lär få börja bryta upp asfalten i och runt Malmö för att odla mat i jorden. Tilläggas kan att framför allt grönkål var populärt att odla i det tidigmoderna Malmö eftersom den är lättodlad, frosttålig och nyttig.
___________________________________________________________________________________________
* Se Leif Ljungbergs, Ur djupa källarvalven. Kulturhistoriska skisser från Malmö och annorstädes (1950), och Rickard Bengtssons, Ombytta roller. Om Malmö tullare som lurendrejare och tullförsnillare 1658-1850 (1990).
Annonser

Malmö – en arbetsdagbok

skånska rekognosceringskartan (2)

Sedan mer än ett år tillbaka arbetar jag med ett bokmanus om Malmös historia. Fram till några veckor sedan handlade det enbart om inläsning men nu har jag så smått börjat skissera på texter. Ambitionen är att manuset ska bli en essäistisk guide till Malmös historia, från forntid till nutid. På Malmö – en arbetsdagbok kommer jag under arbetets gång att lägga upp textutkast, frågeställningar, citat, associationer, bilder och liknande. Det behöver inte nödvändigtvis handla om det förflutna, utan kan även handla om längre utvecklingslinjer i samtiden eller resonemang om hur det kan tänkas bli i framtiden.

Yeats seglats

vy-av-bosporen-1864

Jag fortsätter fäder-i-filmen-reflektionerna med ett sidospår i form av poeten William Butler Yeats klassiska dikt ”Sailing to Byzantium” (1928). Den har tidigare nämnts förbigående (Ed Tom Bells två drömmar) men förtjänar mer uppmärksamhet. Dikten har visserligen inget explicit faderstema, men den handlar om att bli äldre och en önskan om kroppslig och spirituell revitalisering, vilket passar väl in i det gubblivande som ofta sker parallellt med fadersblivandet. Jag fastnade direkt för dikten när jag läste den med dess melodiösa form, vackra ordlek och dess tunga symbolik om resande, förfall, sökande och evighet.

I
That is no country for old men. The young
In one another’s arms, birds in the trees,
—Those dying generations—at their song,
The salmon-falls, the mackerel-crowded seas,
Fish, flesh, or fowl, commend all summer long
Whatever is begotten, born, and dies.
Caught in that sensual music all neglect
Monuments of unageing intellect.

II
An aged man is but a paltry thing,
A tattered coat upon a stick, unless
Soul clap its hands and sing, and louder sing
For every tatter in its mortal dress,
Nor is there singing school but studying
Monuments of its own magnificence;
And therefore I have sailed the seas and come
To the holy city of Byzantium.

III
O sages standing in God’s holy fire
As in the gold mosaic of a wall,
Come from the holy fire, perne in a gyre,
And be the singing-masters of my soul.
Consume my heart away; sick with desire
And fastened to a dying animal
It knows not what it is; and gather me
Into the artifice of eternity.

IV
Once out of nature I shall never take
My bodily form from any natural thing,
But such a form as Grecian goldsmiths make
Of hammered gold and gold enamelling
To keep a drowsy Emperor awake;
Or set upon a golden bough to sing
To lords and ladies of Byzantium
Of what is past, or passing, or to come.

Det är något väldigt suggestivt med resetematiken och sökandet. Titeln vittnar ju om en seglats till Bysans. Och dikten berättar om en av livet hårt prövad gammal man som med sina sista krafter vill lämna de ungas land, förnya sig själv och helst bryta igenom och överkomma alla sina mänskliga gränser. Bysans är den begärliga, metaforiska plats som ska revitalisera diktjagets kropp och själ (Bysans var den antika grekiska koloni på vars plats Konstantinopel sedermera anlades i det Bysantinska riket, alltså dagens Istanbul i Turkiet). Den begärliga platsen är således en plats som inte längre finns, ett land som inte är, eller med andra ord en utopi. Dikten handlar därför huvudsakligen om en längtan och ett sökande, men betoningen av en seglats till Bysans i titeln gör att en bild av resande är svår att undvika.

Diktens episka form och klassiska symbolism bidrar vidare till stämningen och känslan av att det handlar om ett episkt äventyr, en resa, i antikens värld. Diktjaget är emellertid en gammal man som helt saknar de krafter som förknippas med den klassiska epikens protagonist. Faktum är att diktjaget helst vill låta själen lämna den skröpliga kroppen och materialiseras i antikt guldsmide, utanför och bortom tidens förgänglighet. Han ser sig gärna materialiseras på en ”golden bough” (gren, lyra eller harpa?) för att sjunga om dåtiden, samtiden och framtiden.

Denna förståelse av diktens mening är likväl bara den ena aspekten av det suggestiva med dikten. Den andra, och minst lika viktiga aspekten, är hur dikten sjunger fram. Notera exempelvis hur ordet ”sjunger” återupprepas, alla rimmen och hur bokstaven o ljuder genom hela dikten.

Jag har kommit att associera dikten med den romantiska 1800-talsmålningen ovan, föreställande Bosporen i solnedgång i dåtidens Konstantinopel. Diktens tunga symboliska bilder bidrar till att jag, trots den uppenbara metaforiken, tänker dikten ganska bokstavligt, som filmiska scener, liknande målningen ovan. Protagonisten har efter många umbäranden lyckats ta sig till det efterlängtade Bysans, och vyn över Bosporen blir det första, och förmodligen sista, som han ser av staden, för där slutar berättelsen – och underförstått troligtvis även den gamle mannens liv. Det är annorlunda uttryckt ett på sitt sätt ganska förtröstansfullt och lyckligt slut jag föreställer mig att dikten frammanar.

Diktens åldersångest och starka begär och längtan till trots, ger dels faktumet att resan – vad den nu innebär – faktiskt fullföljs, dels den återkommande betoningen av sång och musik, ”Sailing to Byzantium” en viss förnöjsam och seren stämning.

I fall man vill ha något slags svar i dikten på rädslan, våndan och bävan att åldras kanske det är att även den ångesten kan vara värd att fira – exempelvis med sång, musik och dans.

Faderns frånvaro, återkomst och tystnad

återkomsten

Utan att den senaste tiden ha sett om No Country for Old Men (2007) har jag likväl återvänt till den i tanken – för ett år sedan skrev jag om filmens slut i inlägget Ed Tom Bells två drömmar. Sedan dess har jag fått ytterligare ett barn och filmens slut aktualiserar just allmänna frågor om faderskapet och son-far-relationen: Vad är en far? Vad förväntas av en far? Hur är en bra far? Jag tänker visserligen på mig själv snarare som förälder än som far, men kanske just därför kan det vara intressant att fundera på frågor om faderskapet.

Även regissören Andrej Zvyagintsevs film Återkomsten (2003) har en son-faderstematik. Den är emellertid betydligt mer framträdande än i Coen-brödernas film. Båda filmerna hör för övrigt till de bästa filmer jag sett från 2000-talet. Faktum är att jag var så tagen av Återkomsten när jag såg den på bio att jag bokstavligen vacklade ut ur biografen, vilket aldrig tidigare eller senare skett.

Filmen var Zvyagintsevs långfilmsdebut och hela projektet var inledningsvis väldigt osäkert. Producenten, Dmitrij Lesnevskij, har formulerat produktionen av filmen så här:

Jag motiverade risken för mig själv så här: det är nödvändigt att göra en film, som förmodligen ingen behöver, förutom de som vill göra den. Jag behövde göra den, som jag berättade tidigare, för att ha någonting att kunna visa för mina barn. Det var den enda anledningen. Och i fall det inte fungerade, skulle jag ändå fortsätta, men det fanns samtidigt ingen möjlighet att det inte skulle fungera (se dokumentärfilmen The Return: A Film About The Film).

Återkomsten handlar om den förlorade faderns återkomst och tystnad. Trots hans återkomst uppfylls inte sönernas behov av och förväntningar på honom som en fader och förälder, och i förlängningen därav, som en existentiell ledsagare och vägvisare.

I handlingens centrum står två bröder i den yngre tonåren, Andrej och Ivan. De har växt upp ensamma med deras moder, Mat. Sedan de var små är det enda de har sett av deras far ett gammalt fotografi. En dag när bröderna kommer hem hittar de en sovande man i hemmet. Efter tolv år har deras far återvänt hem! De vet inte vem han är, var han varit, varför han lämnade dem, varför han kommit tillbaka eller vad han vill dem.

Fadern, Otets, tar med dem på en fiske- och campingtur. Den äldre brodern, Andrej, försöker att knyta an till honom, medan den yngre brodern, Ivan, förblir misstänksam och upprorisk under hela resan. Båda vill emellertid ha svar på vem han är. Otets ger dem inga svar, men kräver desto större åtlydnad. Han visar sig vara en tyst, kärv och barsk typ. Under resans gång intensifieras konflikten mellan främst Ivan och den auktoritäre och brutale fadern. Pojkarna blir allt mer rådvilla över faderns märkliga beteende. Vet han inte hur han ska göra för att vara en fader? Försöker han kompensera för all förlorad faderlig uppfostran och ”göra män” av dem under en resa? Hans motiv förblir dunkla. Fiske- och campingresans mål visar sig i vilket fall vara en öde ö i en stor sjö.

Filmens klimax är när Otets slår Andrej och Ivan får ett utbrott, skriker åt sin far, springer iväg och klättrar upp i ett observatorietorn. Fadern och Andrej springer efter honom. Otets försöker prata med Ivan, men det förstärker bara Ivans ilska, varpå han hotar att hoppa från tornets topp. Otets klättrar efter och försöker få honom att låta bli. Fadern verkar där och då inse vad han har och kan förlora. Men det är för sent. Otets tappar greppet, faller ned från tornet och dör. Dramat blir till en tragedi.

Ivan och Andrej släpar chockade och sammanbitet faderns kropp genom skogen, ombord på båten och kör tillbaka. Medan de packar in sina redskap i bilen börjar båten med faderns kropp att glida ut i vattnet och sjunka. Andrej skriker efter fadern och börjar springa mot stranden, följd av Ivan som springer efter båten ända ut i vattnet, skrikandes ”Pappa! Pappa! Pappa! Pappa! Pappa!”. Att kalla Otets för pappa är något Ivan dittills envist vägrat. Det är lika hjärtskärande som det är för sent. Båten sjunker till sjöns botten med faderns kropp.

Andrej och Ivan får visserligen träffa sin försvunne fader, men de står lika svarslösa efter mötet som före: Vem var han? Var hade han varit alla år? Varför lämnade han dem och deras mor? Varför kom han tillbaka? Vad ville han dem?

Fadern (för)blir en mystisk, våldsam och potentiellt kärleksfull figur som reflekterar tillbaka alla frågeställningar.

Michael Roberts och profitkvotens fallande tendens

dav

Michael Roberts är nog mest känd som slagkraftig marxistisk ekonom med bloggen The Next Recession. Han har tidigare publicerat boken The Great Recession. A Marxist View (2009) – som jag inte läst. I hans senaste bok, The Long Depression. How it Happened, Why It Happened, and What Happens Next (2016), argumenterar han för att Karl Marx teori om lagen om profitkvotens fallande tendens fortfarande är relevant. Roberts hävdar att den inte bara är huvudförklaringen till kapitalets senaste kris 2007-2008, och den efterföljande recessionen som vi fortfarande lever i, utan att den också förklarar kapitalismens historiska depressioner och recessioner under 1800- och 1900-talet. Eftersom Marx teori ger ett bra svar på varför kapitalet krisar, går det följaktligen också att få en antydan om ungefär hur och när nästa kris kan tänkas inträffa.

Roberts är tydlig med att hans resonemang baseras på empirisk evidens och att han inte har någon ambition att föra en renodlad teoretisk diskussion om Marx kristeori. Eftersom hans utläggningar om Marx teori är av funktionell art, snarare än en analys av dem som sådana, är boken heller inte ett egentligt inlägg i den samtida teoretiska marxistiska diskussionen. The Long Depression bör i stället främst ses som ett inlägg i den ekonomiska krisdiskussionen.

Metodiskt menar Roberts att han har inspirerats av Marx som började med konkreta fenomen från vilka han abstraherade reella faktorer, i form av teori, varpå han återvände till det konkreta genom att använda fakta för att visa på dess realitet. Verkligheten kan på så sätt stärka teorins förklarande kraft genom att modifiera den.

Roberts poängterar att Marx ansåg att lagen om profitkvotens fallande tendens var den politiska ekonomins viktigaste. Roberts understryker vidare att han anser teorin vara logiskt konsistent och den fortsatt kraftfullaste förklaringen av orsaken till kapitalismens återkommande och regelbundna kriser. Han vänder sig mot den anmärkningsvärt utbredda frånvaron av vederhäftig och stringent förklaring till kapitalismens kriser i den dominerande neoklassiska nationalekonomin – något som även har poängterats av flera av traditionens ledande företrädare efter krisen 2007-2008. Roberts kritiserar också marxister som betonar överproduktion och underkonsumtion som huvudsaklig förklaring till kapitalets kriser – i stället för otillräcklig profit i den produktiva ekonomin.

Marx’s law of profitability has been relegated to the background or dismissed by most Marxists. The reason is partly an accident of history and partly because it is safer to adopt underconsumption or overproduction or divert to financial panics or debt crises as causes. They lend themselves to a ”cure” that does not require ending the capitalist mode of production.

It is an accident of history in the sense that the leading Marxists of the late nineteenth century and early twentieth century had not read volume 3 of Capital or part 4, called Theories of Surplus Value, and had no access to the Grundrisse notes. In these publications, Marx’s law is spelled out in the clearest fashion as a theory of crises.

Till bokens främsta behållningar hör Roberts kritiska genomgång av hur ekonomer från olika traditioner har försökt att förklara krisen 2007-2008. Han går i kapitlet ”The Great Recession of the Twenty-First Century” hårt åt mot ledande ekonomer från såväl den neoklassiska skolan, den keynesianska och postkeynesianska skolan, den heterodoxa strömningen, som från den Österrikiska skolan. En viss begränsad välvilja verkar Roberts faktiskt hysa gentemot ekonomer från den sistnämnda skolan som framför allt lyft fram kreditens destabiliserande funktion för världsmarknaden. I kapitlet återfinns flera resonemang som jag nog kommer att återkomma till. Om inte tidigare så blir det där tydligt vilken överlägsen förklaringsförmåga ett fokus på profiten har som huvudsaklig verkande kraft i kapitalets utveckling.

Det jag finner mest intressant med The Long Depression är Roberts resonemang om  kapitalismens nuvarande tillstånd och den framtida utvecklingen. Han vänder sig vid flera tillfällen mot att kapitalismen skulle befinna sig i ett permanent och slutgiltigt kristillstånd. Inom en snar framtid kommer en global ekonomisk depression varefter Roberts menar att kapitalismen kommer att återhämta sig, samtidigt som han understryker att det finns ekologiska gränser för kapitalismens fortsatta utveckling. I det avslutande kapitlet resonerar han exempelvis som följer:

The Long Depression can come to an end when profitability in the major economies has been sufficiently restored by a further devaluation of capital values through another slump. Assuming that capitalism in any major economy is not replaced by a planned economy owned in common and controlled by the majority, or that there is not a new devastating world war in the next decade, capitalism will eventually recover.

That does not mean capitalism will march on forever in a series of booms and slumps. There is a limit to the exploitation of absolute surplus value through new areas of surplus labor coming under the control of capital globally. Increasingly, surplus value will only be expanded relatively through new technology. That new technology will include a robot revolution. Artificial intelligence will be exploited by capital to replace labor in many jobs that seem untouchable right now.

But the robotic revolution will exacerbate the contradiction under capitalism between developing the productivity of labor and appropriating more value in profit for capital. The first will exert increased limits on the latter.

Moreover, before we get to that contradiction, capital in its rapacious drive for more value has so seriously damaged the planet that we face an environmental and ecological crisis over the next generation that will increase already growinginequalities and pose major struggles over land, water, and resources.

(…)

Capitalism will not just collapse of its own accord. Crises and even a breakdown are endogenous because of the main contradiction within the capitalist mode of production, of accumulation for profit and not need. But also it is possible for capitalism to recover and soldier on ”endogenously” when sufficient old capital is destroyed in value (and sometimes physically) to allow a new period of rising profitability.

Capitalism can only be replaced by a new system of social organization through conscious action of human beings, in particular by the majority of people (the working class globally). Without such conscious action, capitalism can stumble on or society may eventually fall back into barbarism. By ”barbarism”, I mean a decisive drop back in the productivity of labor and living conditions to precapitalist times.

Jag blir inte riktigt klok på hur Roberts tänker angående återhämtning och en stabil produktiv ekonomi – och då är de nyss citerade resonemangen förmodligen de mest klargörande i hela boken. Med största sannolikhet kommer kapitalismen de kommande decennierna fortsätta att genomgå hög- och lågkonjunkturer med relativa återhämtningar. Den generella tendensen till fallande profitkvot i produktionssfären har sina motverkande tendenser: arbetskraftens minskade löneandel, förbilligandet av konstant kapital genom ny teknologi, exploatering av global arbetskraft, samt ökad spekulation i improduktiva sektorer som fastigheter, börsen och finansiella instrument. Men som Marx påpekat kommer likväl profitkvoten att falla i det långa loppet.

Alla relativa återhämtningar kommer i frånvaron av en tillräckligt lönsam realekonomi med stabil profit tills vidare att fortsätta vara avhängiga ett aldrig tidigare skådat kreditberoende – och därmed en tro på en dynamisk framtida profit i frånvaron av en samtida sådan. Menar Roberts att kapitalets organiska sammansättning i längden skulle kunna bli lägre och därmed mer arbetsintensiv? Hur skulle den generella profiten på investeringar annars kunna växa då det bara är levande arbetskraft som kan generera profit? Som han själv påpekar otaliga gånger gör ny teknologi i produktionssfären att det konstanta kapitalet ökar på det variabla kapitalets bekostnad. Automatisering, robotisering och digitalisering i produktionen av varor, tjänster och service syftar ju till att spara in omkostnader kopplade till arbetskraften. Det är ett fortsatt faktum, även om kapitalismen de kommande decennierna skulle träda in i ett nytt teknologiskt produktionsparadigm.

Eller antar Roberts att det är den globala reservarmén av arbetskraft, utanför OECD- och BRIC-länderna, som genom att till fullo inlemmas i värdeackumulationen ska återhämta och upprätthålla mervärdesskapandet?

Oavsett vilket har The Long Depression två uppenbara brister; dels att det är metodiskt problematiskt att mäta profitkvoter, dels att argumentationen tenderar att bli väl så monokausal och linjär.

Angående profitkvotens mätbarhet finns det två huvudsakliga mätmetoder: en baseras på hela den nationella ekonomin och en som enbart baseras på det nationella näringslivet. Roberts föredrar den förstnämnda metoden. Båda metoderna utgår emellertid från en inhemsk ekonomi, vilket innebär avgränsningsproblem eftersom det exkluderar en del sammanhängande kapitalrörelser rörande exempelvis företagens nationalitet (var huvudkontoret är placerat). Vidare kan mycket av mervärdet som bokförs som inhemskt härröra från profitering av utländsk arbetskraft.

Emellanåt undrar jag i fall Roberts inte tar profitkvotens fallande tendens mer för given än vad han faktiskt undersöker den. Det är i så fall ett förfarande som strider mot hans metodiska intentioner. Den stundtals strömlinjeformade och reduktionistiska förklaringen av ekonomiska kriser problematiseras emellertid delvis i kapitlet ”Cycles within Cycles”. Han sammanför och diskuterar där olika samverkande och motverkande cykler i kapitalismen. Förutom Marx hör Joseph Kitchin, Clément Juglar, Simon Kuznets, Nicolai Kondratiev och Joseph Schumpeter till de ekonomer vars teorier behandlas. Cyklerna rör olika aspekter av kapitalets utveckling med varierande utsträckning och varaktighet. Det är en föredömlig modell att vidareutveckla och tänka vidare med.

Jag höll redan Marx teori om lagen om profitkvotens fallande tendens för att vara den enskilt vederhäftigaste förklaringen av kapitalets återkommande, regelbundna och ofrånkomliga kriser. Ingen annan av de ofta åberopade förklaringarna är lika stringent och kraftfull. Roberts har, mina invändningar till trots, stärkt mig i den uppfattningen.

 

communists in situ

leberwurst proletariat

Angry Workers of the World

Precarious and Unruly

The Real Movement

Communism is free time and nothing else!

Guldfiske

Just another WordPress.com site

Copyriot

Multiplication can produce powerful numbers

francesblogg

"Såväl muntligen som skriftligen uttrycker sig Tuuloskorpi ytterligt provokativt"

motarbetaren

A fine WordPress.com site