Handbok om kapitalismens utveckling

Det har varit rätt svårt att skriva om författaren och aktivisten Ben Reynolds The Coming Revolution. Capitalism in the 21st Century (2018) eftersom vi står så nära varandra i vår analys av och syn på kapitalismen. Stundtals tänker jag att ungefär så här skulle det ha kunnat bli ifall jag hade skrivit en bok om kapitalismens tendenser. Reynolds poängterar att han av filosofiska anledningar inte är marxist, men att han anser att Karl Marx analys av kapitalismens dynamik är den mest kompletta och användbara beskrivningen av systemet som någonsin har producerats. Vidare poängterar han att hans tolkning av Marx teorier ligger närmast den värdekritiska skolan, wertkritik, såtillvida att han skriver under på att kapitalismens motsättningar härrör ur värdets själva natur i en kapitalistisk ekonomi.

Reynolds identifierar tre grundläggande motsättningar i kapitalismen:

  • Han refererar till Marx teori i Grundrisses maskinfragment där Marx hävdar att teknologins utveckling av produktivkrafterna kommer göra den direkta arbetskraften alltmer överflödig för produktionen och bytesvärdet, vilket i sin tur kommer få värdelagen att kollapsa. Reynolds poängterar emellertid att all automatisering inte nödvändigtvis leder till en minskad efterfrågan på arbetskraft. Vad han kallar radikal automatisering kräver att det inte längre är ekonomiskt att anställa arbetskraft istället för att använda kapital för den aktuella produktionen. I täten för utvecklingen att eliminera arbetskraft från marknaden finns, enligt Reynolds, företag som Amazon, eBay och Netflix vars antal anställa vida understiger deras tidigare lokala motsvarigheter på marknaden inom detaljhandeln.
  • Marx hävdade att kapitalismen förr eller senare skulle kollapsa som en konsekvens av sin egen immanenta utveckling. Varuproduktionens kollaps var således inte beroende av arbetarklassens revolution. Reynolds menar att det är en utveckling som blir allt mer uppenbar. Med bland annat mekaniseringen och automatiseringen av USAs agrokulturella produktion som exempel hävdar han att Marx teoretiska förutsägelse visat sig vara korrekt. Sedan första världskriget har USA: s agrokulturella industri lidit av kronisk överproduktion av livsmedel. Överproduktionen gör emellanåt att den överhuvudtaget inte kan bära produktionen av bytesvärde. Då tvingas bönderna att destruera sin egen produktion – till exempel de amerikanska mjölkbönderna som år 2015 i brist på avsättning tvingades hälla ut hundratals ton mjölk. Samtidigt tigger hundratusentals människor på USA: s gator.
  • Reynolds hävdar att även om allt som Marx med flera efterföljare påstått om kapitalismens immanenta motsättningar och gränser skulle vara fel så har forskningen och klimatomständigheterna de senaste decennierna visat att kapitalismen har externa, ekologiska och planetära gränser – vilka parallelt med de ekonomiska – börjar nås. Den övergripande orsaken är att ett hållbart samhälle måste ersätta icke-förnybara resurser med förnybara resurser snabbare än vad de icke-förnybara resurserna konsumeras. Ett hållbart samhälle måste även  konsumera förnybara resurser i en hastighet som inte överskrider hastigheten med vilken de kan ersättas. Ett samhälle kan inte överskrida miljöns bärande kapacitet en längre tid utan att riskera kollaps. Kapitalismen baseras på oändlig tillväxt och värdeackumulation vilket kräver att mer varor produceras och konsumeras för varje år. Det är på längre sikt en ekologisk omöjlighet. Men utan tillväxt kommer hela det globala systemet att kollapsa.

Vidare hävdar Reynolds att kapitalismen kräver att en klass har monopolkontroll över produktionsmedlen, men att det digitala produktionsparadigmet med distributiv produktion successivt eroderar monopolproduktionen. Häri ser Reynolds en möjlighet i motsättningarnas förfall som redan har börjat materialiseras. Reynolds menar att den digitala teknologins decentraliserade produktion gör att dess fördelar snarare är sociala än kommersiella och att vi bara har sett början av dess sociala potential. Det digitala går att kopiera utan teknisk begränsning varför tillgången är potentiellt oändlig. Reynolds är tydligt fascinerad av 3D-printrar vars produkter eliminerar kostnader knutna till global frakt, distribution, marknadsföring, styrelser och beskattning. Det ska understrykas att Reynolds är väl medveten om och problematiserar de arbetsvillkor och miljömässiga omständigheter under vilka mineraler till bland annat 3D-printrar och annan mikroteknologi utvinns och produceras.

Även om kapitalismen håller på att kollapsa av sina självgenererade motsättningar menar Reynolds att vi för vår framtid fortfarande är beroende av en revolutionär rörelse ifall vi vill leva i ett mänskligt värdigt samhälle snarare än i barbari. Han föreslår därför fem idéer som varje modern revolutionär rörelse borde anamma:

  1. En progressiv reducering av arbetstiden för att minska arbetslösheten och öka den fria tiden.
  2. Socialisering av produktionsmedlen.
  3. Avskrivning av alla skulder i ett globalt jubileum.
  4. Avveckla och ersätt staten med en direkt och radikal demokrati.
  5. Samhällets produktion och konsumtion måste vara i balans med planetens ekologiska begränsningar.

Den huvudsakliga strategin för att kunna börja realisera detta innan kapitalismens fullständiga kollaps och barbari är enligt Reynolds kommunen. Kommunen är svaret på den revolutionära frågan. Revolutionen ska byggas fram, stad för stad, kvarter för kvarter, gata för gata. Han refererar till den kurdiska demokratiska konfederalismen Rojava, i norra Syrien, och olika välbekanta teorier om kommunalistisk organisering. En kommun definieras som en samfällighet som är direkt ansvarig för sitt eget styre och öde. Reynolds poängterar att kommunen inte är något perfekt system, något sådant finns inte, utan det är ett progressivt-egalitärt sätt att bygga politisk makt i förlängningen av protester, demonstrationer och uppror. Vidare måste kommunerna, enligt Reynolds, alliera sig i federativa nätverk för ömsesidigt stöd för att inte riskera att antingen krossas av staten eller resignera till irrelevans. Ifall ett kommunalistiskt nätverk lyckas etablera sig och få en viss beständighet, i samband med en omfattande kollaps av flertalet stater, tror Reynolds att kommunerna snabbt kan få global spridning.

Även om Reynolds analys är helt i linje med en marxistisk tradition är han påfallande ointresserad av att referera till och argumentera med och mot marxistiska teoribildningar. Marx förekommer emellanåt men annars är det främst olika rapporter, empirisk forskning och nyhetsartiklar som Reynolds refererar till. Resultatet är en rättfram och funktionell analys som mer syftar till att ge en övergripande förklaring till sakernas tillstånd än att bidra till en marxologisk debatt. Reynolds har heller inga ambitioner att vara någon originell eller nydanande teoretiker. Vad han gör är att på ett lättillgängligt sätt summera några av de centrala slutsatserna i samtida kritik av kapitalismen för att därefter framhäva en av de mest realistiska strategierna som finns tillhands för att bygga ett annat samhälle. The Coming Revolution är därför en utmärkt bok att sätta i handen på någon som är nyfiken på vad en kritisk analys av samtida kapitalism, med fokus på grundläggande motsättningar och konflikter, har att säga.

Annonser

Föräldrars minnesblivande

interstellar

‘Interstellar’ (2014)

I helgen såg jag för första gången science fiction-filmen Interstellar (2014) i sin helhet. Eftersom den bara delvis verkade bra har jag inte sett hela filmen tidigare. Mitt intryck av den visade sig stämma: den är väldigt ambitiöst och snyggt gjord med mängder av övertygande rymdscener. Men Christopher Nolans Interstellar har också ett bitvis undermåligt manus, den är svårartat sentimental och den slutar banalt med att allting reds ut och får sin försoning och förklaring. Anledningen till att jag, det till trots, med detta inlägg ger den en notis i serien med inlägg på temat att bli och vara förälder och pappa är att den innehåller en träffande kommentar.* Det är pappan och astronauten Cooper som pratar med sin dotter, Murph, inför en rymdfärd som på grund av tidens och rummets relativitet gör det osäkert om de någonsin kommer att träffas igen:

After you kids came along, your mom, she said something to me I never quite understood. She said, ”Now, we’re just here to be memories for our kids.” I think now I understand what she meant. Once you’re a parent, you’re the ghost of your children’s future.

Efter att ha blivit förälder kan ens mest bestående intryck och betydelse för eftervärlden bli det som man lämnar efter till sitt eller sina barn – förutsatt att det eller de överlever en. Man blir då ofrånkomligen stoff för sitt eller sina barns minnen. Minnesformen är med andra ord det primära och oundvikliga. Vilket stoff barnets eller barnens minnen sedan innehåller är så klart en mer specifik, intim och relationell fråga.

Jag har inte lyckats formulera det så koncist som i citatet ovan, men har haft liknande tankar och känslor gentemot mina egna, fortfarande väldigt unga, barn: Hur kommer de att minnas mig? Vad kommer de att minnas av mig? Vilken allmän känsla kommer de att ha av mig? Vilka specifika minnesbilder av mig och av oss tillsammans kommer att stanna kvar i deras minne? Och varför kommer just dessa minnesbilder att etsa sig fast? Vidare kommer jag, ifall spökmetaforen ska användas, förhoppningsvis inte att spöka dem som ett livstrauma utan som ett huvudsakligen kärleksfullt minne.

I slutet av Interstellar framkommer det för övrigt att pappan, astronauten Cooper, genom rymdfärdens rörelse genom tid och rum varit det spöke som emellanåt gjort sig tillkänna i dotterns, Murphs, flickrum.

____________________________________________________________________________________________

*Se de tidigare inläggen Yeats seglatsFaderns frånvaro, återkomst och tystnad och Ed Tom Bells två drömmar.

Ekologisk guldålder och historiskt vemod

vasily kandinsky 'helles bild'

Vasily Kandinsky ‘Helles Bild’ (1913)

Bakom sakliga arkeologiska klargöranden om olika kvarlevor från och förhållanden i det mesolitiska och neolitiska landskapet i södra Skandinavien kan det emellanåt anas en närmast paradisisk natur: frodig växtlighet, säl och fisk i överflöd samt en urskog fylld med vilt. Se exempelvis synteserna från två omfattande forskningsprojekt som The cultural landscape during 6000 years in southern Sweden (1991) och Föresundsförbindelsen. På väg mot det förflutna (2000). Vi pratar alltså stenålder från runt 6000 f.Kr. till bronsålder cirka 1700 f.Kr.

Den bofasta och jordbrukande befolkningen medförde successivt ett alltmer tätbefolkat och uppodlat landskap. Efter årtusenden, från 1800-talet, kom industrialiseringen med ett genomrationaliserat jordbruk att prägla landskapet. Ödesdigra globala motsättningar inom ekologi, energi och ekonomi kom därefter allt mer påtagligt att definiera människornas tillvaro. Och här är vi nu.

Den här kort skisserade långa historiska utvecklingen har delvis guldåldernarrativets form, med en given epok som på ett eller annat sätt bedöms som särskilt framgångsrik, vilken föregick av något mindre bra – istid och därefter tundralandskap – och följs av något slags förfall: kapitalismen. Förfallet i det här fallet utgörs av de motsättningar som sedan 1700-talet har blivit allt mer närvarande i reproduktionen av de samhällen som växt fram som en konsekvens av kapitalets värdeackumulation. Även det kallare klimatet från 1000-talet f.Kr. kan sägas ha försvårat förutsättningarna att betrakta landskapet som närmast paradisiskt. Men det är fortfarande en förändring i motsats till det ekologiska förfall som alltså kan sägas vara av ett betydligt senare datum.

En roman som antyder en ekologisk guldålder som följs av ett förfall i samband med 1700-talets upplysning är Thomas Pynchons Mason & Dixon (1997). Att jag tänker på och tar upp just den beror på att det är det senaste skönlitterära verk jag läste i ämnet och vars skildringar jag kom att tänka på när jag läste The cultural landscape during 6000 years in southern Sweden.

Mason & Dixon handlar i mångt och mycket om framväxten av det moderna USA under 1700-talets andra hälft. Landet skildras som just en ny skön värld som kom att formas av upplysningens mörka dialektik. Det är en idéhistoriskt infallsrik och fantasifull skröna, löst baserad på två faktiska historiska personer, astronomen Charles Mason och lantmätaren Jeremiah Dixon. På statligt uppdrag genomförde de två brittiska vetenskapsmännen en expedition i östra USA för att med stjärnornas hjälp definiera gränsen mellan Pennsylvania och Maryland – med andra ord det som blev gränsen mellan nord och syd och som ett århundrade senare utgjorde en del av gränslinjen i inbördeskriget.

Naturen i det av européerna outforskade inlandet skildras bland annat så här prunkande:

Meanwhile, maize and morning glories, tomatoes and cherry trees, every flower and esculent known to Linnaeus, thriv’d (…) Some mornings they awake and can believe that they traverse an Eden, unbearably fair in the Dawn, squandering all its Beauty, day after day unseen, bearing them fruits, presenting them Game, bringing them a fugitive moment of Peace, – how, for days at a time, can they not, dizzy with it, believe themselves pass’d permanently into Dream.

Vidare finns det om USA som projektionsyta för brittiska förhoppningar och drömmar ett stycke i romanen som ofta citeras:

Does Britannia, when she sleeps, dream? Is America her dream?– in which all that cannot pass in the metropolitan Wakefulness is allow’d Expression away in the restless Slumber of these Provinces, and on West-ward, wherever ‘tis not yet mapp’d, nor written down, nor ever, by the majority of Mankind, seen,– serving as a very Rubbish-Tip for subjunctive Hopes, for all that may yet be true,– Earthly Paradise, Fountain of Youth, Realms of Prester John, Christ’s Kingdom, ever behind the sunset, safe til the next Territory to the West be seen and recorded, measur’d and tied in, back into the Net-Work of Points already known, that slowly triangulates its Way into the Continent, changing all from subjunctive to declarative, reducing Possibilities to Simplicities that serve the ends of Governments,– winning away from the realm of the Sacred, its Borderlands one by one, and assuming them unto the bare mortal World that is our home, and our Despair.

Det sparas inte på de utopiska metaforerna i parafrasen av 1700-talsengelskan: det Jordiska Paradiset, Ungdomens Källa, Johannes Prästens Rike och Kristi Herradöme.

Britterna Mason och Dixon återvände till hemlandet efter expeditionen. Mason reste emellertid tillbaka till USA medan Dixon förblev i Storbritannien. I slutet av romanen, när Dixon och Mason är döda, pratar Masons söner drömskt till sin döde fars grav om hur de vill följa hans spår i det förlovade och jungfruliga inlandet, längre västerut:

”Since I was ten,” said Doc, ”I wanted you to take me and Willy to America.I kept hoping, ev’ry Birthday, this would be the year. I knew next time you’d take us.”
”We can get jobs,” said William, ”save enough to go out where you were,-”
”Marry and go out where you were,” said Doc.
”The Stars are so close you won’t need a Telescope.”
”The Fish jump into your Arms. The Indians know Magick.”
”We’ll go there. We’ll live there.”
”We’ll fish there. And you too.”

Dessa rader avslutar Mason & Dixon. Mer precist handlar det implicerade gulålderstemat i romanen om den överlappande myten om det västra gränslandet, ”The Frontier Myth”, och koloniseringen av inlandet. Sönernas romantiska, äventyrliga och framtidsoptimistiska föreställningar visar att de inte har fått lära sig något av faderns och hans kollegas misstag och negativa erfarenheter av den våldsamma koloniseringen av inlandet. Afrikansk slavarbetskraft, fördrivandet och mördandet av ursprungsbefolkningen och kuvandet av naturen är bara tre av faktorerna i koloniseringen. ”The frontier myth” lever med andra ord vidare med sönerna och eftervärlden. Det ska poängteras att pojkarnas far, den melankoliske och flegmatiske Mason, var mer ovetandes om och mindre känslig för förtryckets realiteter än vad Dixon var med sitt kompromisslösa rättvisepatos.

Pynchon antyder med bokens sista rader att varje efterföljande generation genom egna dyrköpta erfarenheter får lära sig om den krassa verkligheten bakom den livskraftiga ”the frontier myth”. Mot den bakgrunden kan romanen sägas präglas av ett historiskt vemod, en längtansfull sorg, över den sköna nya värld som en gång var och som blev vad den är idag.

Jag har bara hunnit ögna lite i den men litteraturvetaren James J. Donahue verkar föra liknande resonemang om Pynchons roman i sin studie Failed Frontiersmen. White Men and Myth in the Post-Sixties American Historical Romance (2015).

Dessvärre är jag för dåligt beläst på skönlitteratur för att ens kunna göra en rudimentär skattning av vilka senmoderna och samtida svenska verk som kan tänkas behandla ett ekologiskt guldålderstema och dess förfall. Det vore likväl intressant att undersöka historiskt vemod och frågor om vad, hur och varför i svensk litteraturs guldåldersskildringar.

Skånsk agrarhistoria och samtida ekologiska motsättningar

johannes meijers ystadskarta 1655-58

Johannes Meijer, Ystad, 1655-1658

Som ett led i mitt projekt att så småningom försöka få ihop en essäbok om Malmös historia har jag läst The cultural landscape during 6000 years in southern Sweden (1991). Boken är slutrapport i det flerdisciplinära forskningsprojektet The Ystad Project som tog hela 1980-talet att genomföra. Forskare från paleoekologi, växtekologi, arkeologi, humangeografi och historia undersökte hur landskapet runt Ystad förändrats under 6000 år, från mesolitisk tid (i det här fallet cirka 4000 f. Kr.) till 1900-talets sista decennium. Valet av Ystadregionen motiveras med att de ville ha ett landskap som skulle vara representativt för Sydskandinavien och att det därutöver skulle ha en jordmån med både fördelaktiga och mindre fördelaktiga förutsättningar för jordbruk (det aktuella området omfattar en halvcirkel på ungefär 1 1/2 mil väster, norr och öster om Ystad). Det var visserligen snart tre decennier sedan projektet avslutades, men flera av resultaten och slutsatserna är fortfarande högaktuella. Från ett ekologiskt-historiskt perspektiv identifieras flera grundläggande motsätttningar för Europas mest produktiva jordbruksområden och hela vår globala civilisation. Det är främst dessa motsättningar och deras historia som jag tänkte fokusera på i inlägget.

*        *        *

Från stenålderns senare del fram till 1700-talet genomgår det sydskånska landskapet enorma omvandlingar som en konskevens av både klimatets förändringar och människans skiftande sätt att organisera sina samhällen och jordbruksmetoder. Likväl är det tydligt att människans föränderliga civilisationer till trots hade en sak gemensamt fram till modern tid: de fungerade ekologiskt sett som självförsörjande system.

Bokens första notering som antyder den revolutionerande förändring som komma skulle handlar om det överflöd av vatten som under 1600-talet fortfarande präglade landskapet i form av bäckar, dammar, sjöar och våtmarker. Denna fertila våtmark dominerade landskapet och var viktig för höfodret: ”However, by 1704 drainage of these fenlands had started: this is visible on land survey maps as a system of open, widely spaced channels”. Det tidigmoderna landskapet karaktäriseras bland annat som följer:

The large variation in land-use types and hence in vegetation types resulted in large landscape diversity with the availability of many different succession stages and habitats. Also species diversity was greater in the 18th century landscape. The patchy landscape facilitated the dispersal, establishment, and survival of plant and animal species, many of which are endangered or extinct in the modern agrarian landscape. Another factor which have favoured and maintained species diversity in this landscape was the continuity in management, not specifically on the same site, but in the same area.

Ifråga om vilka arter från faunan som gynnades av detta landskap nämns bland annat hasselmusen, fladdermöss och vadarfåglar som storken – en art som sedermera försvann ur den svenska faunan just på grund av avsaknaden av nyss nämnda kulturlandskap. Numera håller storken på att återinföras i det sydskånska landskapet.

Jag tänkte inte göra någon större agrarhistorisk redogörelse, men några avsnitt och resonemang från boken kan vara intressanta att rekapitulera:

Början till reformeringen och rationaliseringen av jordbruket i Sverige kom med storskiftet som proklamerades 1783. År 1803 utfärdades enskiftet för den skånska provinsen, och fyra år senare för hela Sverige. År 1827 beslutades om laga skifte.

Tömmandet och dränerandet av sjöar kom i större omfattning igång under under tidigt 1800-tal. Under seklet omvandlades Skåne från att ha varit en jordbruksekonomi dominerad av upprätthållandet av det egna uppehället, med en intern näringscirkulation, till att nästan varje bonde i någon mån var inlemmad i det internationella kapitalistiska systemet, vars successivt ökade krav på produktionskapacitet krävde en extern näringstillförsel. Till att börja med användes organiskt gödningsmedel som djuravföring, sjögräs och benmjöl från djur.* Det var först i början av 1900-talet som kommersiella gödningsmedel började användas mer systematiskt.

En påtaglig konsekvens av jordbrukets modernisering konstateras vara den närmast totala restrukturalisering av landskapets vindlande vägnät som uppsplittringen av de medeltida byarna till enskilda gårdar medförde. Rationaliseringen av landskapet hade även till följd att fysiska gränsdragningar i form av trädrader, diken och stenmurar avlägsnades. Med avlägsnandet av dessa inslag försvann även viktiga livsmiljöer för arter från både floran och faunan.

Omvandlingen av landskapshydrologin hävdas vara den mest dramatiska förändringen under 1800-talet. Författarna skriver att dräneringen av sjöar, dammar och våtmarker inte bara förändrade landskapets hydrologi, utan hela landskapets ekologi eftersom de hade varit viktiga för dess artrikedom. En jämförelse som görs är att antalet sjöar i det aktuella området under mesolitisk tid var ungefär nitton, med en sammantagen yta på cirka 480 hektar. I kontrast fanns det år 1991 tre sjöar i området med en sammantagen yta på cirka 220 hektar.

*        *        *

Från ett ekologiskt perspektiv hävdas framför allt tre utvecklingar ha haft avgörande betydelse sedan järnåldern:

  • Utbredningen av odlad jord på bekostnad av ängsmark.
  • Den omfattande dräneringen av all sorts våtmark.
  • Beroendet av tillförseln av växtnäring genom industriellt producerat gödningsmedel.

Varje omständighet har bidragit till att utarma och eliminera både den naturliga och den mänskligt införda floran och faunan.

Jämfört med den artrikedom och ekologiska balans som rått i tusentals år – trots enorma successiva omvandlingar – är karaktäriseringen av det sena 1900-talets monokulturella landskap nedslående läsning:

We encounter here an agro-industrial landscape in which non-cultivated areas are rare exceptions and which is almost totally devoid of natural and semi-natural vegetation. So effective has been the increase of arable that even road verges and the edges of ditches and streams are extinct. A ”final” drainage of surface water and wetlands has occurred. The numerous marl-pits,open ditches, and wet depressions which were still so characteristic here around 1915 are now drained and cultivated. The streams are canalized over considerable distances. (…) This profound depletion of natural vegetation sites and thus of landscape and species diversity has developed over the relatively short period of 100 years. From the ecological point of view this is the most thorough landscape change that has occurred here in the entire time span of 6000 years which the Ystad Project covers. (…) The present specialized agricultural production demonstrates a high degree of dependence on the import of resources from distant ecosystems and hence a vulnerability to disturbances in this supply. (…) The majority of the soil nutrients supplied to the systems are imported either from distant ecosystems, like the phosphorus compounds, or as high-energy-demanding industrial fertilizers. Virtually all the energy for powering the machinery is imported in the form of fossil fuels. None of the crucial supplies to the present agro-ecosystem are withdrawn from the local ore regional ecosystems. An exception is manure, but animal husbandry has become rare in this area.

Det påtalas att de samtida jordbrukens ekosystem i varierande utsträckning manipuleras för att maximera produktionen av enbart en aspekt av växternas biomassa i form av de odlade grödorna. Monokultur med andra ord. Syftet är att kontrollera både den biologiska och fysiska processen. Problemet är att denna ensidiga maximering sker på bekostnad av den biologiska mångfalden eftersom kultiveringen av jorden syftar till att reducera de odlade grödornas konkurrens om de begränsade resurserna – det vill säga solenergi, koldioxid, vatten och näringsämnen. Ett notabelt historiskt undantag till denna reducerande konsekvens i områdets agrarhistoria anges emellertid vara det första odlingslandskapet under neolitisk tid (tidig bronsålder, cirka 3000 f. Kr). Det hävdas tvärtom ha utökat artrikedomen genom tillförseln av en ny sorts landskapstyp, ett nytt habitat med nya biotoper, parallellt med den urskog av ädellövträd som då täckte södra Skandinavien.

De odlade arealerna hävdas knappast kunna utökas mer i det aktuella området varför produktiviteten per uppodlad areal istället måste öka. Det kräver mer gödningsmedel, som läcker ut i vattnet, och mer bekämpningsmedel, som förgiftar naturen – och vars tillverkning dessutom är energikrävande. Denna utveckling bidrar således till det industriella jordbrukets energiberoende och gör det dessutom ännu känsligare för alla slags störningar och avbrott i den externa energitillförseln.

Ett hållbart agrikulturellt system menar forskarna skulle likna det landskap som fanns från järnåldern fram till 1800-talet. Det var ett landskap med en bra balans mellan skogsområden, ängsmark och odlade fält (inägor och utmark) som gjorde att odlingsjordens produktivitet bibehölls eftersom det fanns en hög grad av intern cirkulation av näringsämnen.

Det påtalas att ett område som det aktuella är stort nog att inkludera såväl jakt som fiske, frodig betesmark och jordbruk. Om forntiden konstateras sedan, närmast vemodigt, att samhället då var betydligt mer flexibelt än dagens varför det relativt lätt kunde anpassas till ekologiska förändringar.

*        *        *

Vad jag saknar i projektet är framför allt undersökningar av både vilda och domesticerade djur. Deras funktion och betydelse diskuteras visserligen men bara indirekt, i förhållande till vegetationen och jordbruket. Djuren får aldrig en egen roll trots deras historiskt helt avgörande betydelse. När de nämns blir jag ofta nyfiken på att veta mer. Exempelvis tyder en del resultat på att befolkningen periodvis under bronsåldern hade mer nötboskap och får än vad som behövdes för den lokala konsumtionen. Orsaken hävdas kunna vara den höga status som mycket boskap innebar. Vidare saknar jag en undersökning av och diskussion om förändringarna i de odlade grödornas genetik: Hur har grödornas genetiska sammansättning förändrats genom årtusenden av jordbruk? Och hur har industrialiseringen och därmed kapitalets varuform påverkat grödornas genetiska sammansättning?

Det ska emellertid understrykas att forskarna i The Ystad Project är föredömligt frispråkiga med självkritiska reflektioner om projektets begränsningar, svagheter och ibland motstridiga empiriska resultat. Ett exempel på det sistnämnda är att pollenanalysen indikerar en omfattande avskogning i hela området och expanderande odlingslandskap under bronsåldern (cirka 800 f. Kr.). Samtidigt visar det arkeologiska materialet att det pågick ett intensivt jordbruk längs med kustlinjen men däremot inte att det pågick någon expansion inåt landet.

*        *        *

Författarna skickar i bokens slutkapitel med en uppfodrande och anmärkningsvärt aktuell slutsats till makthavarna:

We seem to be in an unstable period after the 20th century boom of industrialization. Human activity has led to serious environmental problems which are threatening human survival. In the past it was difficult for man to see the consequences of his various actions. Nowadays we know that modern production, traffic, and the like, with emissions into the atmosphere and the oceans, will seriously affect the future environment and even the global climate. This negative development of modern expansion has to be controlled if serious consequences are to be avoided. A radical change of society and its organization, economy, and technology will be needed for a sustainable development. This requires a consciousness and a common will to adapt to the restrictions set by the local ecosystems where nutrient resirculation must be established again. Man has to determine and respect environmental limits to growth – this is the message from ecologists to politicians.

Framtiden får utvisa ifall samhällets ekologiska motsättningar blir vår civilisations globala katastrof och slutgiltiga fall. Hur som tänkte jag läsa Ingemars Ingers två artiklar med de ödesmättade och lockande titlarna ”Nedlagda byar och gårdar i Skåne I och II” (Ale, 1971:3 och 1972:1) som jag hittade bland bokens referenser.

____________________________________________________________________________________________

* Även benmjöl från människor användes som gödningsmedel, men det är ingenting som nämns i boken. Lite makaber kuriosa är att en av dem vars kvarlevor slutade som gödningsmedel på Skånes åkrar var Malmös kände affärsman Frans Suell (1744-1817). Han begravdes på den gamla Tyska kyrkans kyrkogård i Malmö 1817. Den låg där Caroli kyrka ligger idag. När den gamla Tyska kyrkan revs 1879 såldes kyrkogårdens skelett till benstampen i Malmö där de krossades till benmjöl vilket såldes till bönderna som gödslade åkrarna med det.

Anteckningar om Shoplifters, Roma och Landstrykare

´landstrykere' tor-arne moen

Tor-Arne Moen ‘Landstrykere’ (1994)

Häromdagen såg jag Hirokazu Kore-edas kritikerhyllade Shoplifters (2018). Jag uppskattade verkligen temat med sex proletärer från förskoleåldern till pensionsåldern som organiserar sig i ett hushåll och hankar sig fram på bidrag, daglöneri och snatteri. Det är emellertid något med formen som, trots ömsintheten och närvaron samt frånvaron av ömklighet eller sentimentalitet, får filmen att kännas något entydig och färdigberättad.

Då har en annan aktuell och kritikerhyllad film, Alfonso Cuaróns Roma (2018), en större komplexitet, öppenhet och spänning i berättandet. Den är sin form. Jag tänker på hur kameran följer och ser medelklassfamiljen och deras hushållerska, Cleo, som är filmens huvudperson. Kameraarbetet och klippningen är inte mindre än mästerlig.

Hur som helst fick den förstnämnda filmen, Shoplifters, mig att tänka på några rader från Knut Hamsuns Landstrykare (1927). Raderna handlar om två taskspelare som kallas för ungraren och armeniern. De blir ertappade varpå de jagas ut ur den lilla nordnorska fiskebyn som handlingen kretsar kring:

Och så gick det, deras föreställning var fördärvad, de försvann från marknaden, tog väl vägen över Hadselön till Melbo, spelade på gårdarna, gjorde konster, fuskade sig fram med små steg. Vad annat kunde de göra? De var människor och kravlade sig fram, de gjorde så gott de kunde och levde tills de dog.

Det är en sympatisk människosyn som baseras på en krass samhällsmaterialism som inte moraliserar och fördömer utan ser och förstår den kämpande människan längst ned i det ekonomiska systemet. Landstrykare är den första delen i den så kallade Augusttrilogin där efterföljarna utgörs av August världsomseglaren (1930) och Men livet leker (1933). Det är en brett upplagd samhällsskildring om de förändringar i en kustby i Nordnorge som den framväxande industrialiseringen medför under 1800-talets andra hälft och människorna där som både driver på och drabbas av att få sina liv inlemmade i den industriella ekonomin.

Det måste vara runt tjugo år sedan jag läste Augusttrilogin men tillsammans med Markens gröda (1917) och den självbiografiska På igengrodda stigar (1949) är det de romaner av Hamsun jag oftast återvänder till i tanken. I motsats till sistnämnda romaner har jag emellertid aldrig läst om Augusttrilogin. Jag vill minnas att den har ett liknande episkt och melodramatiskt anslag som Markens gröda, men att den är mindre emotionellt laddad och att den inte är lika politiskt övertydlig, utan att den är mer inriktad på de destruktiva konsekvenserna av industriella civilisationens produktivkrafter och produktionsförhållanden – för att tala med Karl Marx. Att föra en indirekt idédialog med Marx skulle för övrigt ha varit helt främmande för en politiskt antimodern och radikalkonservativ som Hamsun – som likväl litterärt sett inte alls var någon antimodernist.

Jag vill även minnas att Augusttrilogin som bäst har samma melodiösa, sjungande och närmast psalmartade kvalitet som Markens gröda och att den har en liknande svårbestämbar berättarröst som skiftar mellan olika positioner. Inte minst citatet ovan antyder exempelvis såväl ett folkligt tänke- och talsätt som ett frågande och ett auktoritativt budskapsförmedlande perspektiv.

Frågan är nog snarare när än om jag läser om trilogin.