Faderns frånvaro, återkomst och tystnad

återkomsten

Utan att den senaste tiden ha sett om No Country for Old Men (2007) har jag likväl återvänt till den i tanken – för ett år sedan skrev jag om filmens slut i inlägget Ed Tom Bells två drömmar. Sedan dess har jag fått ytterligare ett barn och filmens slut aktualiserar just allmänna frågor om faderskapet och son-far-relationen: Vad är en far? Vad förväntas av en far? Hur är en bra far? Jag tänker visserligen på mig själv snarare som förälder än som far, men kanske just därför kan det vara intressant att fundera på frågor om faderskapet.

Även regissören Andrej Zvyagintsevs film Återkomsten (2003) har en son-faderstematik. Den är emellertid betydligt mer framträdande än i Coen-brödernas film. Båda filmerna hör för övrigt till de bästa filmer jag sett från 2000-talet. Faktum är att jag var så tagen av Återkomsten när jag såg den på bio att jag bokstavligen vacklade ut ur biografen, vilket aldrig tidigare eller senare skett.

Filmen var Zvyagintsevs långfilmsdebut och hela projektet var inledningsvis väldigt osäkert. Producenten, Dmitrij Lesnevskij, har formulerat produktionen av filmen så här:

Jag motiverade risken för mig själv så här: det är nödvändigt att göra en film, som förmodligen ingen behöver, förutom de som vill göra den. Jag behövde göra den, som jag berättade tidigare, för att ha någonting att kunna visa för mina barn. Det var den enda anledningen. Och i fall det inte fungerade, skulle jag ändå fortsätta, men det fanns samtidigt ingen möjlighet att det inte skulle fungera (se dokumentärfilmen The Return: A Film About The Film).

Återkomsten handlar om den förlorade faderns återkomst och tystnad. Trots hans återkomst uppfylls inte sönernas behov av och förväntningar på honom som en fader och förälder, och i förlängningen därav, som en existentiell ledsagare och vägvisare.

I handlingens centrum står två bröder i den yngre tonåren, Andrej och Ivan. De har växt upp ensamma med deras moder, Mat. Sedan de var små är det enda de har sett av deras far ett gammalt fotografi. En dag när bröderna kommer hem hittar de en sovande man i hemmet. Efter tolv år har deras far återvänt hem! De vet inte vem han är, var han varit, varför han lämnade dem, varför han kommit tillbaka eller vad han vill dem.

Fadern, Otets, tar med dem på en fiske- och campingtur. Den äldre brodern, Andrej, försöker att knyta an till honom, medan den yngre brodern, Ivan, förblir misstänksam och upprorisk under hela resan. Båda vill emellertid ha svar på vem han är. Otets ger dem inga svar, men kräver desto större åtlydnad. Han visar sig vara en tyst, kärv och barsk typ. Under resans gång intensifieras konflikten mellan främst Ivan och den auktoritäre och brutale fadern. Pojkarna blir allt mer rådvilla över faderns märkliga beteende. Vet han inte hur han ska göra för att vara en fader? Försöker han kompensera för all förlorad faderlig uppfostran och ”göra män” av dem under en resa? Hans motiv förblir dunkla. Fiske- och campingresans mål visar sig i vilket fall vara en öde ö i en stor sjö.

Filmens klimax är när Otets slår Andrej och Ivan får ett utbrott, skriker åt sin far, springer iväg och klättrar upp i ett observatorietorn. Fadern och Andrej springer efter honom. Otets försöker prata med Ivan, men det förstärker bara Ivans ilska, varpå han hotar att hoppa från tornets topp. Otets klättrar efter och försöker få honom att låta bli. Fadern verkar där och då inse vad han har och kan förlora. Men det är för sent. Otets tappar greppet, faller ned från tornet och dör. Dramat blir till en tragedi.

Ivan och Andrej släpar chockade och sammanbitet faderns kropp genom skogen, ombord på båten och kör tillbaka. Medan de packar in sina redskap i bilen börjar båten med faderns kropp att glida ut i vattnet och sjunka. Andrej skriker efter fadern och börjar springa mot stranden, följd av Ivan som springer efter båten ända ut i vattnet, skrikandes ”Pappa! Pappa! Pappa! Pappa! Pappa!”. Att kalla Otets för pappa är något Ivan dittills envist vägrat. Det är lika hjärtskärande som det är för sent. Båten sjunker till sjöns botten med faderns kropp.

Andrej och Ivan får visserligen träffa sin försvunne fader, men de står lika svarslösa efter mötet som före: Vem var han? Var hade han varit alla år? Varför lämnade han dem och deras mor? Varför kom han tillbaka? Vad ville han dem?

Fadern (för)blir en mystisk, våldsam och potentiellt kärleksfull figur som reflekterar tillbaka alla frågeställningar.

Annonser

Michael Roberts och profitkvotens fallande tendens

dav

Michael Roberts är nog mest känd som slagkraftig marxistisk ekonom med bloggen The Next Recession. Han har tidigare publicerat boken The Great Recession. A Marxist View (2009) – som jag inte läst. I hans senaste bok, The Long Depression. How it Happened, Why It Happened, and What Happens Next (2016), argumenterar han för att Karl Marx teori om lagen om profitkvotens fallande tendens fortfarande är relevant. Roberts hävdar att den inte bara är huvudförklaringen till kapitalets senaste kris 2007-2008, och den efterföljande recessionen som vi fortfarande lever i, utan att den också förklarar kapitalismens historiska depressioner och recessioner under 1800- och 1900-talet. Eftersom Marx teori ger ett bra svar på varför kapitalet krisar, går det följaktligen också att få en antydan om ungefär hur och när nästa kris kan tänkas inträffa.

Roberts är tydlig med att hans resonemang baseras på empirisk evidens och att han inte har någon ambition att föra en renodlad teoretisk diskussion om Marx kristeori. Eftersom hans utläggningar om Marx teori är av funktionell art, snarare än en analys av dem som sådana, är boken heller inte ett egentligt inlägg i den samtida teoretiska marxistiska diskussionen. The Long Depression bör i stället främst ses som ett inlägg i den ekonomiska krisdiskussionen.

Metodiskt menar Roberts att han har inspirerats av Marx som började med konkreta fenomen från vilka han abstraherade reella faktorer, i form av teori, varpå han återvände till det konkreta genom att använda fakta för att visa på dess realitet. Verkligheten kan på så sätt stärka teorins förklarande kraft genom att modifiera den.

Roberts poängterar att Marx ansåg att lagen om profitkvotens fallande tendens var den politiska ekonomins viktigaste. Roberts understryker vidare att han anser teorin vara logiskt konsistent och den fortsatt kraftfullaste förklaringen av orsaken till kapitalismens återkommande och regelbundna kriser. Han vänder sig mot den anmärkningsvärt utbredda frånvaron av vederhäftig och stringent förklaring till kapitalismens kriser i den dominerande neoklassiska nationalekonomin – något som även har poängterats av flera av traditionens ledande företrädare efter krisen 2007-2008. Roberts kritiserar också marxister som betonar överproduktion och underkonsumtion som huvudsaklig förklaring till kapitalets kriser – i stället för otillräcklig profit i den produktiva ekonomin.

Marx’s law of profitability has been relegated to the background or dismissed by most Marxists. The reason is partly an accident of history and partly because it is safer to adopt underconsumption or overproduction or divert to financial panics or debt crises as causes. They lend themselves to a ”cure” that does not require ending the capitalist mode of production.

It is an accident of history in the sense that the leading Marxists of the late nineteenth century and early twentieth century had not read volume 3 of Capital or part 4, called Theories of Surplus Value, and had no access to the Grundrisse notes. In these publications, Marx’s law is spelled out in the clearest fashion as a theory of crises.

Till bokens främsta behållningar hör Roberts kritiska genomgång av hur ekonomer från olika traditioner har försökt att förklara krisen 2007-2008. Han går i kapitlet ”The Great Recession of the Twenty-First Century” hårt åt mot ledande ekonomer från såväl den neoklassiska skolan, den keynesianska och postkeynesianska skolan, den heterodoxa strömningen, som från den Österrikiska skolan. En viss begränsad välvilja verkar Roberts faktiskt hysa gentemot ekonomer från den sistnämnda skolan som framför allt lyft fram kreditens destabiliserande funktion för världsmarknaden. I kapitlet återfinns flera resonemang som jag nog kommer att återkomma till. Om inte tidigare så blir det där tydligt vilken överlägsen förklaringsförmåga ett fokus på profiten har som huvudsaklig verkande kraft i kapitalets utveckling.

Det jag finner mest intressant med The Long Depression är Roberts resonemang om  kapitalismens nuvarande tillstånd och den framtida utvecklingen. Han vänder sig vid flera tillfällen mot att kapitalismen skulle befinna sig i ett permanent och slutgiltigt kristillstånd. Inom en snar framtid kommer en global ekonomisk depression varefter Roberts menar att kapitalismen kommer att återhämta sig, samtidigt som han understryker att det finns ekologiska gränser för kapitalismens fortsatta utveckling. I det avslutande kapitlet resonerar han exempelvis som följer:

The Long Depression can come to an end when profitability in the major economies has been sufficiently restored by a further devaluation of capital values through another slump. Assuming that capitalism in any major economy is not replaced by a planned economy owned in common and controlled by the majority, or that there is not a new devastating world war in the next decade, capitalism will eventually recover.

That does not mean capitalism will march on forever in a series of booms and slumps. There is a limit to the exploitation of absolute surplus value through new areas of surplus labor coming under the control of capital globally. Increasingly, surplus value will only be expanded relatively through new technology. That new technology will include a robot revolution. Artificial intelligence will be exploited by capital to replace labor in many jobs that seem untouchable right now.

But the robotic revolution will exacerbate the contradiction under capitalism between developing the productivity of labor and appropriating more value in profit for capital. The first will exert increased limits on the latter.

Moreover, before we get to that contradiction, capital in its rapacious drive for more value has so seriously damaged the planet that we face an environmental and ecological crisis over the next generation that will increase already growinginequalities and pose major struggles over land, water, and resources.

(…)

Capitalism will not just collapse of its own accord. Crises and even a breakdown are endogenous because of the main contradiction within the capitalist mode of production, of accumulation for profit and not need. But also it is possible for capitalism to recover and soldier on ”endogenously” when sufficient old capital is destroyed in value (and sometimes physically) to allow a new period of rising profitability.

Capitalism can only be replaced by a new system of social organization through conscious action of human beings, in particular by the majority of people (the working class globally). Without such conscious action, capitalism can stumble on or society may eventually fall back into barbarism. By ”barbarism”, I mean a decisive drop back in the productivity of labor and living conditions to precapitalist times.

Jag blir inte riktigt klok på hur Roberts tänker angående återhämtning och en stabil produktiv ekonomi – och då är de nyss citerade resonemangen förmodligen de mest klargörande i hela boken. Med största sannolikhet kommer kapitalismen de kommande decennierna fortsätta att genomgå hög- och lågkonjunkturer med relativa återhämtningar. Den generella tendensen till fallande profitkvot i produktionssfären har sina motverkande tendenser: arbetskraftens minskade löneandel, förbilligandet av konstant kapital genom ny teknologi, exploatering av global arbetskraft, samt ökad spekulation i improduktiva sektorer som fastigheter, börsen och finansiella instrument. Men som Marx påpekat kommer likväl profitkvoten att falla i det långa loppet.

Alla relativa återhämtningar kommer i frånvaron av en tillräckligt lönsam realekonomi med stabil profit tills vidare att fortsätta vara avhängiga ett aldrig tidigare skådat kreditberoende – och därmed en tro på en dynamisk framtida profit i frånvaron av en samtida sådan. Menar Roberts att kapitalets organiska sammansättning i längden skulle kunna bli lägre och därmed mer arbetsintensiv? Hur skulle den generella profiten på investeringar annars kunna växa då det bara är levande arbetskraft som kan generera profit? Som han själv påpekar otaliga gånger gör ny teknologi i produktionssfären att det konstanta kapitalet ökar på det variabla kapitalets bekostnad. Automatisering, robotisering och digitalisering i produktionen av varor, tjänster och service syftar ju till att spara in omkostnader kopplade till arbetskraften. Det är ett fortsatt faktum, även om kapitalismen de kommande decennierna skulle träda in i ett nytt teknologiskt produktionsparadigm.

Eller antar Roberts att det är den globala reservarmén av arbetskraft, utanför OECD- och BRIC-länderna, som genom att till fullo inlemmas i värdeackumulationen ska återhämta och upprätthålla mervärdesskapandet?

Oavsett vilket har The Long Depression två uppenbara brister; dels att det är metodiskt problematiskt att mäta profitkvoter, dels att argumentationen tenderar att bli väl så monokausal och linjär.

Angående profitkvotens mätbarhet finns det två huvudsakliga mätmetoder: en baseras på hela den nationella ekonomin och en som enbart baseras på det nationella näringslivet. Roberts föredrar den förstnämnda metoden. Båda metoderna utgår emellertid från en inhemsk ekonomi, vilket innebär avgränsningsproblem eftersom det exkluderar en del sammanhängande kapitalrörelser rörande exempelvis företagens nationalitet (var huvudkontoret är placerat). Vidare kan mycket av mervärdet som bokförs som inhemskt härröra från profitering av utländsk arbetskraft.

Emellanåt undrar jag i fall Roberts inte tar profitkvotens fallande tendens mer för given än vad han faktiskt undersöker den. Det är i så fall ett förfarande som strider mot hans metodiska intentioner. Den stundtals strömlinjeformade och reduktionistiska förklaringen av ekonomiska kriser problematiseras emellertid delvis i kapitlet ”Cycles within Cycles”. Han sammanför och diskuterar där olika samverkande och motverkande cykler i kapitalismen. Förutom Marx hör Joseph Kitchin, Clément Juglar, Simon Kuznets, Nicolai Kondratiev och Joseph Schumpeter till de ekonomer vars teorier behandlas. Cyklerna rör olika aspekter av kapitalets utveckling med varierande utsträckning och varaktighet. Det är en föredömlig modell att vidareutveckla och tänka vidare med.

Jag höll redan Marx teori om lagen om profitkvotens fallande tendens för att vara den enskilt vederhäftigaste förklaringen av kapitalets återkommande, regelbundna och ofrånkomliga kriser. Ingen annan av de ofta åberopade förklaringarna är lika stringent och kraftfull. Roberts har, mina invändningar till trots, stärkt mig i den uppfattningen.

 

Praktdolken

hindsgavldolken

Tankeassociation
Vilken vacker flintdolk!
Det är verkligen en utsökt slagen flintdolk.
Den är förresten nog inte bara slagen utan mejslad också.
Och vilken färg!
En riktig praktdolk – perfekt symmetri och formmässig harmoni.
Ett fulländat samspel mellan material, form och funktion.
Den ser dessutom ut att vara väldigt fint bevarad.
Kanske har den inte ens varit avsedd för att användas praktiskt, utan varit en rituell dolk.
Kanske har den lagts som gåva i en grav eller liknande.
Jag har för mig att de gjorde så – människorna under den yngre stenåldern i norra Europa.
För jag är rätt övertygad om att det är från den tiden dolken kommer.
Dels därför att det var då hantverket med flinta förfinades till vad som är tekniskt möjligt för en människa.
Dels därför att dolken har ett så utmejslat handtag med tydligt skaft.
Nordborna började utforma sina flintdolkar så med förebild i bronsdolkar från kontinenten.
Undrar vem som gjorde dolken: var det en man eller kvinna, hur gammal var hen, och så vidare?
Var personen flintsmed, eller var det bara en av många sysslor?
Hade hen ett bra liv?
Det är ett helt otroligt hantverk när man tänker på det.
Flintblocken slogs till och formades med slagsten, hornklubba och hornmejsel.
Hur många år med åtta timmars arbetsdag skulle det ta för en novisch att få till en sådan dolk?
Skulle man ens lyckas?
Skulle man förmå att få till den kontroll och precision som krävs i handlaget?
Det är inte säkert.
En sådan tunn, lång och brett tillslagen flinta knäcks nog med ett enda felaktigt slag.
Redan under bronsåldern lär för övrigt det mest raffinerade flinthantverket ha försvunnit.
Då hade de ju brons att arbeta med istället.

Fakta
Hindsgavl-dolken er det smukkeste eksempel på, hvor dygtige flintsmedene var i slutningen af stenalderen. Den er lavet omkring 1800 år f.Kr. på et tidspunkt, hvor dolke og andre våben af bronze var ved at vinde frem. Men de nordiske flintsmede tog konkurrencen op og ydede deres ypperste. Hindsgavl-dolkens udtrukne greb og hvælvede skuldre er tydeligt inspireret af samtidige bronzedolke fra Centraleuropa.

Danmarks Nationalmuseum

Mot föreställningen om historisk progression

ceremoniell älgyxa

Ceremoniellt yxhuvud från yngre stenålder

I samband med att jag letade efter olika visualiseringar av svensk forntid till historieundervisning jag hade under höstterminen hittade jag dokumentärserien Sagan om Sverige (1985) på SVT:s ”Öppet arkiv”. Det är en mycket välgjord dokumentärserie av Bo G. Erikson och Carl O. Löfman. I tre delar berättas om forntiden på det landområde vi numera kallar Sverige. Den första delen, ”Stenåldern”, behandlar jägarstenåldern (12 000-4000 f. Kr.). Den andra delen, ”Bronsåldern”, behandlar bondestenåldern och bronsåldern (4000-500 f. Kr.). Och den tredje delen, ”Järnåldern”, behandlar järnåldern fram till medeltiden (500 f. Kr. – 1100 e. Kr.).

Forntiden inkluderar med andra ord den absoluta merparten av mänsklig historia i Sverige, då den utgör cirka 11 000 år av de 12 000 år då delar av Sverige har varit fritt från den senaste istidens istäcke.

Flera arkeologer och historiker medverkar som sakkunniga och dokumentärerna står följaktligen på en stabil vetenskaplig grund – även om forskningsläget i vissa frågor säkert har uppdaterats sedan 1980-talet (programserien anmäldes för övrigt till Radionämnden för hur Birka omtalades och den påstått överdrivna uppmärksamheten på Mälardalsområdet, men friades). Fotografiet är utsökt och manuset har ett makligt och fint samspel med bildmaterialet. Suggestiva naturscenarier och bilder på arkeologiska fynd varvas med några få iscensättningar med skådespelare. Manuset saknar visserligen det poetiska anslaget och den subtila humorn från Olle Hägers och Hans Villius samtida historiska dokumentärfilmer, men alla historiska dokumentärer behöver inte ha Villius personliga kännemärke och signum. Bo G. Erikson var förvisso en välkänd programledare från ”Vetenskapens värld” på SVT – ett program som han för övrigt själv tog initiativ till – men Erikson var inte i nivå med Villius karaktäristiska stämma; ”historiens röst”, som den kom att bli känd som.

Vad jag framför allt uppskattar, utöver den allmänna bildningen om forntiden, är hur historien inte framställs som någon civilisatorisk framgångssaga som blir bättre och bättre och som till slut leder fram till vår överlägsna och enastående samtid. Tvärtom skildras hur olika perioder har sina respektive förutsättningar och behov, vilket gör att levnadsförhållanden kan försämras och kunskap som förfinats genom seklerna kan gå förlorad när omständigheterna förändras. Därmed antyds hur det inte självklart går att tala om någon allmän civilisatorisk progression i historien. Överhuvudtaget förmedlar dokumentärerna – genom främst de ödsliga, vackra och svarslösa naturscenarierna – en känsla för vad historikern Sara Edenheim har formulerat som ”det obevekliga, okontrollerbara, oförsonliga och oåterkalleliga” i tillvaron (se Anakronismen: Mot den historiska manin, 2011).

Efter att klimatet blev varmare, för cirka 8000 år sedan – en värmeperiod som varade i cirka 6000 år – och det tidigare arktiska Sydskandinavien täcktes av en djungelliknande urskog av ädellövträd, framstår jägarstenåldern i söder som en riktigt trivsam tid ur ett allmänt folkhälsoperspektiv: rikt djurliv och föda i överflöd*, varierad kost, sällsynt med svält och undernäring, få sjukdomar, inga krig, förhållandevis jämlikt mellan könen, och så vidare. Erikson kommenterar också de anmärkningsvärt fridfulla levnadsförhållandena:

Och om vi ser på den svenska jägarstenåldern i stort framställs den i ganska ljusa färger av den nya arkeologiska forskningen. Kanske till och med för ljusa i ivern att korrigera tidigare svartmålningar. Men också med den reservationen kvarstår faktum: det var ganska gott att leva under den här tiden.

Under bronsåldern sker en tydligare arbetsuppdelning mellan män och kvinnor när plogen/ådran blev en central jordbruksteknik. Det gjorde jordbruket mer fysiskt krävande och att kvinnor i ökad utsträckning hänvisades till hemmet och vårdnaden av barnen. När kunskapen om att gjuta metall, brons, kommer till Skandinavien etableras den tekniska förutsättningen för att snabbt kunna tillverka mängder av vapen och rustningar till krig, vilket nyttjades av olika hövdingar.

Människans levnadsförhållanden framstår överlag som mindre tilltalande efter att vi blev bofasta, jordbrukande, boskapshållande och började göra kulturlandskap av urskogen. Framför allt därför att det skapade en allt mer frapperande skiktning och maktfördelning i de framväxande bosättningarna.

Under järnåldern blir klimatet kallare. Kylan gör att tamdjuren tas in i långhusen under vintrarna, vilket blir början på de smittsamma sjukdomarnas historia, tuberkulos exempelvis, som människan saknade resistens mot. Människorna var vidare tvungna att elda mycket inomhus för att hålla en viss värme, vilket gjorde det rökigt och bidrog till sotdöden. Överhuvudtaget framstår levnadsförhållandena som rätt bistra: kyla, fukt, sot, avföring från djur, smittsamma sjukdomar, krig och den sedan åtminstone bronsåldern förekommande förslavningen av människor.

Att det var oroliga tider av ofred, i kombination med att det var ett samhälle med markant makt- och arbetsfördelning, har emellertid gjort att eftervärlden har hittat många nedgrävda guldskatter från järnåldern. Det har hittats utsökta guldsmycken som numera kan beskådas på Historiska museet i Stockholm. Exempelvis uppges den guldhalskrage i fem lager med millimeterstora figurer, som hittades vid Färjestaden på Öland, ha en sådan enastående precision att samtidens guldsmeder hävdar att de inte kan prestera något liknande.

____________________________________________________________________________________________
* Till tidens flora och fauna i Sydskandinavien hörde exempelvis vindruvor, kärrsköldpaddor och pelikaner.

Lars Gustafssons ängel, Lewis Carrolls röda drottning och kapitalismens gränser

the red queen

Jag blev tillfrågad om jag ville skriva en essä om förfall till en tidskrift med utgångspunkt i vad jag tidigare skrivit i ämnet. Det ville jag så klart. Här följer ett första utkast till en inledning.

*  *  *

Vid tanken på kapitalismens förfall och hur vår civilisation ser ut att närma sig någon form av kollaps, tänker jag ofta på novellen ”Besökaren” av Lars Gustafsson. Den handlar om mötet ”längs en enslig lantväg, sent på natten i december” mellan en ängel, som stiger ned till jorden, och en man som kommer vandrande med en lykta. Det är formuleringarna om ängelns rörelse som jag har fastnat för:

Omgiven av ett ohörbart dån sjunker han långsamt nedåt. Han uppslukar sin väldiga tyngd så att den blir omärklig. Fast han är i oerhörd rörelse förblir han stilla. Han står i rörelse.

Beskrivningen av ängelns rörelse utvecklas senare i novellen:

Ängeln ruvar, väldig, över sina hemligheter. Han måste oavbrutet öka den väldiga hastighet i vilken han står för att kunna bli kvar i denna värld så länge ett han hinner fatta sitt beslut om denna varelse. Det är en följd av tidens och rummets hemlighetsfulla egenskaper.

När han på det sättet oavlåtligt ökar sin relativistiska rörelse träder hela tiden nya, utsökt känsliga sinnen i verksamhet.

”Besökaren” går att läsa i novellsamlingen Förberedelser till flykt och andra berättelser (1967).

Jag vet inte om Gustafsson var influerad av Lewis Carrolls Through the Looking-Glass, and What Alice Found There (1871) – uppföljaren till klassikern Alice’s Adventures in Wonderland (1865) – men där återfinns en snarlik, välkänd och ofta refererad tankefigur om rörelse. Det är en episod där den röda drottningen och Alice måste springa för att kunna förbli på samma ställe:

”Well, in our country,” said Alice, still panting a little, ”you’d generally get to somewhere else – if you ran very fast for a long time, as we’ve been doing.”

”A slow sort of country!” said the Queen. ”Now, here, you see, it takes all the running you can do, to keep in the same place. If you want to get somewhere else, you must run at least twice as fast as that!”

Episoden kallas The Red Queen’s Race och används emellanåt för att illustrera snarlika situationer – förmodligen för att den anspelar på den rörelse och hastighet som modernitetens exponentiella produktivitet kan sägas generera.

En av dem som har refererat till nyss nämnda episod är miljösociologen Allan Schnaiberg i sin teori om ”The Treadmill of production”. I enlighet med den drivs aktörerna inom kapitalets produktion till att ständigt ackumulera mer kapital och expandera marknaden för att överhuvudtaget kunna upprätthålla sin relativa ekonomiska och sociala position. Det medför ett ökat behov av ny teknologi och naturresurser, och därmed en ständigt ökad energiförbrukning. Se Kenneth A. Gould, David N. Pellow och Allan Schnaiberg The Tredamill of Production. Injustice and Unsustainability in the Global Economy (2008).

Carrolls och Gustafssons litterära skildringar av rörelse kan användas för att visa på vad som är en tvingande omständighet i kapitalets industriella civilisation: för att ens kunna bibehålla rådande värdeackumulation – med allt vad det innebär av profit, tillväxt och levnadsstandard – krävs en ständigt ökad förbrukning av ändliga resurser av alla de slag.

I fråga om energi handlar det om förbränningen av ej förnybara fossila bränslen som olja, kol och gas. Den absoluta merparten av jordens transporter baseras på olja. Oljan möjliggör, genom främst rederiindustrin, jordens globala varuomlopp av produktion, cirkulation och konsumtion. Utan olja skulle jorden upphöra att fungera som en global fabrik och ett globalt köpcenter. Enligt det internationella energiorganet IEA nådde världens oljeproduktion sin topp år 2006. Sedan dess har oljeproduktionen minskat successivt. Efterfrågan på olja fortsätter emellertid att öka samtidigt som oljan blir allt mer svåråtkomlig och därmed allt mer kostsam och energikrävande att borra efter.

I fråga om ekologi handlar förbrukningen av ändliga resurser som jordbruket är beroende av. Det industriella jordbruket kräver konstgödning med fosfor. Att fosforn efter att ha passerat våra kroppar och spolats ned i avloppssystemen alltför ofta hamnar i haven och bidrar till övergödningen är i detta sammanhang ett smärre problem. Desto värre är att fosforn är ändlig då den bryts i gruvor och produktionen ser ut att få sin topp om lite mer än ett decennium. Det industriella jordbruket är förutom fosfor också beroende av konstgjord kvävefixering i jorden. Kvävefixeringen kräver enorma mängder fossil naturgas, samtidigt som naturen inte kan härbärgera allt kväve som produceras. Det industriella jordbrukets uppbyggnad har således en immanent gräns.

Andra ekologiska omständigheter som kan nämnas är avverkningen av skog, utfiskningen av haven, samt utvinningen av sällsynta jordartsmetaller till den elektroniska teknologi vi numera tar för givet.

De sammantagna konsekvenserna av energiförsörjningens och ekologins gränser börjar bli alltför välbekanta: ökade koldioxidhalter i atmosfären, ökad medeltemperatur, extrem torka, havsnivåhöjning, accelererande väderrelaterade naturkatastrofer, massutrotning av arter, försvinnande biologisk mångfald och människor som flyr på grund av klimatförändringar. Sedan 1970-talet har mänskligheten levt över planetens ekologiska kapacitet. Det kan uppenbarligen fungera hjälpligt under en begränsad period, men de kommande decennierna ser vi ut att bli tvungna att leva med abrupta och accelererande miljöförändringar. En utmärkt diskussion om och sammanfattning av kapitalismens gränser finns för övrigt i journalisten David Jonstads Kollaps. Livet vid civilisationens slut (2012).

I fråga om ekonomi handlar kapitalismens interna gräns om hur konkurrensen tvingar fram arbetsbesparande teknologiska innovationer, samtidigt som det levande arbetet är kapitalets enda källa till värde. Mer precist är kapitalets krassa verklighet att det bara är profitdriven varuproduktion som kan skapa reellt värde. Konkurrensen från den arbetsbesparande teknologin gör emellertid att profitkvoterna i de produktiva industrisektorerna generellt sjunker. Kapitalet letar sig således allt mer bort från investeringar i den produktiva så kallade realekonomin till kredit- och finanssektorerna. Ekonomin blir därför i ökad utsträckning beroende av lån, skuldsättning och finansiell spekulation för att tillfälligt kunna upprätthålla även en modest tillväxt. På så sätt kan den nuvarande tillväxten sägas vara simulerad.

Kredit är profit som konsumeras före den har realiserats. Kredit förutsätter såtillvida en tro på en framtida profit. Ordet kredit kommer från latinets credo; jag tror, eller tron. Som filosofen Anselm Jappe har poängterat kan kredit bevisligen senarelägga tillfället när kapitalismen konfronteras med sin immanenta gräns, men den kan i slutänden inte förhindra att denna gräns nås – The Writing on the Wall. On the Decomposition of Capitalism and Its Critics (2017).

Köpt tid är inget nytt fenomen i världsekonomin. I enlighet med den ekonomisociologen Wolfgang Streeck har stater i främst OECD sedan 1970-talet köpt sig tid med först inflation, sedan statlig skuldsättning och numera nedskärningar i och privatiseringar av de offentliga utgifterna. Därmed har staterna också drivit på en mer eller mindre påtvingad ökning av hushållens skuldsättning – så kallad privatiserad keynesianism (se Köpt tid. Den demokratiska kapitalismens uppskjutna kris [2013]). Den köpta tidens tillväxtsimulering har varit en realitet sedan åtminstone 1970-talets början i och med kapitalets försvinnande profit inom den industriella tillverkningsindustrin och den efterföljande avregleringen av finansmarknaderna. Därefter har vi kunnat se en världsekonomi med stater som i frånvaron av en realekonomisk tillväxt har blivit beroende av monetära medel, penningpolitik, för att hålla uppe bruttonationalprodukten, bibehålla ett visst välstånd och undvika den värsta sociala oron. Efter krisen 2007-2008 och den följande recessionen har kapitalets kris ytterligare fördjupats.

Krisen tar sig bland annat uttryck i att merparten av central- och riksbankerna i Europa de senaste åren har haft en rekordlång period av negativ reporänta/styrränta. Det är en åtgärd som syftar till att forcera fram dels investeringar från ett motvilligt kapital, dels en kreditbaserad konsumtion från hushållen. Som en konsekvens ser vi i Sverige en bostadsmarknad med priser som sedan länge förlorat all koppling till hushållens faktiska inkomster.

Den existerande produktiva ”realekonomin” är inte ens i närheten av att med egen kraft kunna driva reproduktionen av det rådande. Vår allt mer postindustriella kapitalism måste i stället belåna framtiden för att inte kollapsa. Skuldkedjorna blir följaktligen bara längre och tunnare, samtidigt som det nödvändiga levande arbetet successivt rationaliseras bort från världsekonomin. Ett av resultaten är att växande delar av den mänskliga populationen är helt eller delvis överflödig för kapitalets värdeackumulation och reproduktion. Vi ser det bland annat i form av bestående långtidsarbetslöshet, statligt subventionerade arbeten, informella ekonomier, urbana getton och växande slumområden med över en miljard människor som lever av restprodukterna, avfallet, från kapitalets civilisation – se t ex urbanforskaren Mike Davis Slum. Världens storstäder (2007).

Politikens svar och ”lösning” på den hårdnande konkurrensen om en plats på arbetsmarknaden och i ekonomin, och människors rädsla för sin absoluta eller relativa överflödighet och lönlöshet gentemot den, tenderar att falla tillbaka på statens och politikens kärnverksamhet: ett repressivt och exkluderande uppdelande av ”vi” och ”dem”; innanför och utanför, vän och fiende. Bevarandet av ordningen, medborgarnas ”säkerhet”, det permanenta undantagstillståndet och statens förmåga att administrera våld, hat och död har allt mer kommit i förgrunden för politikens och statens funktion. I frånvaron av ekonomiskt utjämnande progression för folkflertalet blir det centralt för politikerna att istället kunna hävda hur de åtminstone skyddar mot de hotande ”barbarerna”.

Vår kapitalistiska civilisation har således sammanhängande externa och interna gränser som blir allt mer påträngande. Den externa gränsen, geosfären och biosfären, rör kapitalets konsumtion, förorening och destruktion av ändliga resurser. Den interna gränsen, produktionssfären, rör den grundläggande motsättningen som finns inbyggd i kapitalets reproduktion – hur kapitalets process av självständiggörande görs på bekostnad av lönearbete. Kapitalisten som introducerar ny arbetsbesparande teknologi realiserar, på kort sikt, en ökad profit, men bidrar då också till att sänka den generella profitkvoten. Ersättandet av mänsklig arbetskraft med teknologi reducerar nämligen det värde som kan sägas finnas representerat i varje vara, vilket driver kapitalet att ytterligare öka produktionen, samtidigt som värdeackumulationen är beroende av den levande arbetskraften.