Anteckningar om historisk ekologi och tillämpad arkeologi

eutrustiskt avloppssystem 1

Motsättningar inom det industriella jordbruket och konsekvenserna av den globala uppvärmningen gör att frågor om mat och vatten inte bara har aktualiserats utan stundtals blivit akuta även inom OECD-världen. För några dagar sedan gick det exempelvis i nyhetsrapporteringen om de omfattande bränderna i sydöstra Australien att läsa att delar av befolkningen i den drabbade regionen är hänvisad till kommersiellt buteljerat vatten i butikerna eftersom rök och rester från bränderna och brandmännens bekämpningsmedel förgiftat dricksvattnet i brunnar och dammar.

Samtidigt har den globala fossildrivna logistiken och dess komprimering av tid och rum resulterat i att främst tillgången till mat från hela världen numera verkar tas för given av en växande del av jordens befolkning. Det sistnämnda är något som hävdas av några av forskarna i antologin The Oxford Handbook of Historical Ecology and Applied Archaeology (2019). Vidare hävdar samma forskare – arkeologerna Paul Sinclair, Christian Isendahl och naturgeografen Stephen Barthelatt – att det i kombination med en essentialistisk förståelse av städer och högteknologiska samhällen som fristående från deras större stödsystem har bidragit till en enorm förlust av socialekologiskt minne av hur mat och dricksvatten produceras. En reducering och förlust av sådan kunskap och praktisk erfarenhet eroderar samhällens förutsättningar att hantera störningar och kunna reorganisera matförsörjningen och vatteninfrastrukturen, enligt de nämnda forskarna. Därför menar Sinclair, Isendahl och Barthel att det finns ett trängande behov av att tänka om och tänka nytt om staden som en plats där mat kan produceras. De hävdar att insikter som arkeologin kan bidra med är fallstudier om hur urbana mat- och vattensystem har fungerat i det förflutna, hur stadsbefolkningar i det förflutna har hanterat styrning av resurser samt hur stadsplanering har möjliggjort för efterlevande generationer att förvalta resurserna som har efterlämnats dem.

Redan i förordet konstaterar antropologen Jeremy A. Sabloff och arkeologen Christopher H. Browne att den övergripande frågan inte är om utan när det globala systemet bryter samman ifall den nuvarande utvecklingen fortgår med oförändrad kraft. Vidare hävdar Sabloff och Browne att forskning om historisk ekologi och arkeologi kan bidra med kunskap om processer, handlingar och material från det förflutna som inte är närvarande i samtiden, men som kan bidra till att hantera samtida problem.

Redaktörerna och arkeologerna Christian Isendahl och Daryl Stump exemplifierar med att arkeologiska projekt som arbetar med övergivna jordbruksmetoder – såsom upphöjda odlingsjordar, bevattningskanaler och odlingsterrasser – är tillvägagångssätt som överensstämmer väl med samtida tänkande ifråga om låg extern energi- och resursinförsel, lokal styrning och långsiktigt hållbar resursanvändning. Forskning om det förflutna kan, enligt Isendahl och Stump, ytterst bidra med reflektioner om alternativa framtider. De poängterar att begränsningarna i den ambitionen diskuteras utförligt i volymen varför boken kan betraktas som en kritisk vän till historisk ekologi och dess subdisciplin tillämpad arkeologi. Den sistnämnda subdisciplinen uppges på en konkret nivå handla om återbruket av historiska teknologier och tekniker i samtiden och på en abstrakt nivå handla om att bidra till djupare förståelse av samtida begrepp som exempelvis ”Sustainability”. Redaktörerna för en kritisk diskussion om betydelsen av konceptuell tydlighet och stringens eftersom de menar att konceptuell oklarhet riskerar att minska reliabiliteten av analyser som annars är robusta. Som exempel på nyckelbegrepp som otydligt använda blir till paradoxal jargong som grumlar snarare än klargör nämns: ”Sustainability”, ”The Anthropocene”, ”Adaption”, ”Long-term” och ”Short-term”. Isendahl och Stump understryker att boken inte är avsedd att vara en hur-göra-guide eller fälthandbok, utan att det är en översikt av frågor relevanta för varje försök att använda kunskap om det förflutna – både potentialen och fallgroparna – inom historisk ekologi och tillämpad arkeologi för att bidra med svar till samtida problem. Redaktörerna är noga med att poängtera att det inte handlar om att kategoriskt återskapa äldre resursstrategier utan att de måste anpassas till sin samtida kontext. De två ej eftersträvansvärda ytterligheterna som den tillämpade arkeologin har att förhålla sig till och orientera mellan är, enligt Isendahl och Stump, å ena sidan det levande friluftsmuseet och å andra sidan världsmarknaden.

Nedan följer mina anteckningar om det som jag, utöver ovanstående resonemang, tyckte var mest intressant och relevant i antologin. Därefter kommer några avrundande kommentarer.

  •  Arkeologen Matthew Spriggs berättar om egna erfarenheter från ett projekt med tillämpad arkeologi om bevattning och odling på en ögrupp i Stilla havet. Han beskriver hur det politiska styret under efterkrigstiden introducerade importerade kommersiella grödor, som kokosnöt och kakao, vilket gjorde att den då nya bondeklassen på ögruppen låstes i kapitalistiska produktionsrelationer och förlorade makten över sitt land till externa intressenter. Spriggs delar även självkritiskt med sig av egna erfarenheter från ett projekt inom tillämpad arkeologi som skulle råda bot på situationen, men som inte i tillräcklig utsträckning tog hänsyn till hur arbetskrävande de delvis återskapade metoderna faktiskt var och vilken omfattande och otidsenlig social organisering de därför krävde.
  • I frågan om tillgången till och säkrandet av mat skriver antropologen Paul E. Minnis att mänsklighetens matekonomi har snävats in och att den av tusentals domesticerade grödor blivit beroende av en handfull såsom ris, vete, majs, jams och sockerbeta. Bevarandet av grödors arvsmassa menas vidare inte ha utvidgats till genpoolen av vilda släktingar till nu utrotade grödor, som finns arkeologiskt dokumenterade. Minnis hävdar att denna dokumentation kan vara användbar för att utöka vidden av tillgänglig mat. En del av de utrotade grödorna kan, enligt honom, återdomesticeras genom genetisk manipulation av de vilda växterna. Att expandera det potentiella antalet grödor är, enligt Minnis, emellertid bara ett av flera sätt att öka mattillgången. Ett annat sätt är att utöka marken som används till jordbruk, speciellt agrikulturellt marginell mark, som han exemplifierar med sådana förhistoriska odlingar i Kalifornien, USA.
  •  I volymen finns även ett bidrag från en bonde, Lorenzo Caponetti, som skriver om gården och jordbruksmarken han driver i Toscana, Italien, där det finns ett drygt tvåtusenårigt, men helt intakt och välfungerande, bevattningssystem. Den italienska termen för underjordiskt liggande vattentunnlar med olika funktioner är ”Cuniculi” som är latin för minsta möjliga tunnlar. Flera italienska städer, däribland Rom och Palermo, har en hydraulisk infrastruktur som delvis härrör från romersk tid. Cuniculi är en passiv teknologi som utgår från gravitationen som enda energikälla som driver det närmast konstanta vattenflödet, varför den heller inte medför något koldioxidutsläpp. Caponetti poängterar att de på gården aldrig har haft som ambition att reproducera någon antik teknik, att det inte har något egenvärde, men att de efter att ha övertagit gården i dess cuniculum fann att de hade ett fungerande, resurseffektivt och alldeles utmärkt vattensystem.
  • De tidigare nämnda arkeologerna Paul Sinclair, Christian Isendahl och naturgeografen Stephen Barthel gör en intressant fallstudie av ekologisk stadsplanering. Med bland annat Konstantinopel som exempel – under perioden från det romersk-bysantinska imperiet år 330 till att staden erövrades av ottomanerna 1453 – menar författarna att staden då uppvisade en remarkabel kontinuitet i styrning och kapacitet att bibehålla en uthållig energibalans, EROI, ”energy return on energy invested”. Lärdomar från tider av konflikt, krig och ockupation då import- och exportvägar skars av och Konstantinopel isolerades från omvärlden gjorde, enligt forskarna, att en flexibel och diversifierad lokal infrastruktur för färskvatten, stadsodling och matlagring byggdes upp. Den gjorde att staden inte var beroende av avlägsen matimport och därmed säkrades befolkningens fortlevnad även i ofredstid. Sinclair, Isendahl och Barthel menar att det finns en lärdom att dra av bland annat Konstantinopels exempel: ”not even hyper modern cities exist in an ecological vacuum even if time-space compression creates such an illusion”.
  • Mot bakgrund av en redogörelse för och diskussion om romarrikets energiförhållanden, baserad på solenergi och ständiga erövringar av nya landområden, drar miljöforskaren Joseph A. Tainter och botanikern T. F. H. Allen flera paralleller till, jämförelser med och slutsatser om den oljedrivna samtiden. I takt med att kostnaderna ökar för att borra olja krävs att mer energi investeras i att producera den varpå EROI avtar. Därför inför oljeindustrin, enligt Tainter och Allen, förbättrade teknologier som ”fracking”, det vill säga hydrualisk spräckning av marken för att utvinna fossila bränslen som naturgas och skifferolja. Avtagande EROI anges även vara orsaken till att det borras efter olja i allt mindre depåer. Teknologin för att åstadkomma detta är emellertid komplex och kostsam, vilket oljeriggar som Deepwater Horizon och Shells Perdido hävdas vara exempel på. De fossila bränslenas ofrånkomliga nedåtgående utveckling, ifråga om EROI, gör att solen framstår som en trolig framtida energikälla då den har fördelen av att vara förnybar, enligt de två forskarna. Nackdelen är att solen som energikälla har låg densitet och kvalitet varför den, i form av exempelvis solpaneler, tar stora landområden i anspråk. Solenergi är därutöver mer kostsam och har större miljökostnader än en annan förnybar energikälla, vind, som emellertid inte har samma potential, enligt Tainter och Allen. Deras slutsats är att ett samhälle drivet av förnybara energikällor utan större möjligheter till lagring, som sol och vind, dels producerar en ekonomi med marginell tillväxtpotential, dels riskerar att bara kunna hantera systemutmaningar genom att utarma de primära producenterna.

Merparten av de 29 artiklarna i The Oxford Handbook of Historical Ecology and Applied Archaeology har en tydligt lokal och empirisk karaktär. Det gör att det är svårt att dra mer allmängiltiga slutsatser av dem, även om jag här har gjort ett försök. Undersökningarna präglas av samma metodologiska tendens som miljöforskning i stort: artiklarna med mer humanvetenskapliga problembeskrivningar och metoder har ofta ett fokus på kultur och makt – de produktiva relationerna – medan artiklarna med mer naturvetenskapliga utgångspunkter och metoder ofta har ett fokus på olika civilisationers miljökonsekvenser. Begreppet ”Anthropocene” används flitigt. Anmärkningsvärt nog används däremot inte begreppet ”Capitalocene” i ett enda av bidragen – inte ens de utpräglat humanvetenskapliga – trots att flera av författarna noterar att en avgörande historisk brytpunkt skedde för drygt ett halvt millennium sedan, efter att jorden började koloniseras, varufieras och rationaliseras som en global helhet.

Avslutningsvis har antologin gjort mig nyfiken att läsa mer i ämnet, närmare bestämt två verk om stadsplanering som återfinns bland referenserna: dels forskningsantologin The Urban Mind: Cultural and Environmental Dynamics (2010), dels FN-rapporten Planning Sustainable Cities: Global Report on Human Settlements (2009).

Tre novellidéer

dav

Emellanåt får jag idéer och uppslag till något som kanske kunde bli en novell. Eftersom jag inte har några skönlitterära ambitioner gör jag emellertid inte mer med dem än att möjligtvis skriva ned dem – om ens det. Senast jag fick och skrev ned en sådan idé var för några dagar sedan när jag var i Moheda, Småland, och fick veta att åkrarna vi gick förbi, sedan gammalt inom familjen som äger dem, kallas för Pigalien, Drängagråten och Jerusalem. Då jag inte vet om eller vad jag ska göra med mina uppslag samlar jag nyss nämnda och två tidigare här.

Gammelpotäten
En handläggare på Jordbruksverket, i en inte alltför avlägsen framtid, ser vid ett rutinärende att elementära uppgifter saknas rörande en arrendebonde i Kronobergs län, Småland. Vid en närmare granskning upptäcker hon att arrendebonden ifråga är närmare 500 år gammal. Han har överlevt på ren tjurskallighet. Det blir en världsnyhet. Gubben är kolossalt bitter och envis och blir förgrundsgestalt i en reaktionär bonderörelse som tar hela Europa med storm. Målet är att återinföra ett huvudsakligen förindustriellt jordbruk, vilket de i mångt och mycket också lyckas genomdriva då de ekologiska motsättningarna i det samtida jordbruket gjort att det delvis slutat att fungera. Den urgamla bonden och hans sociala bonderörelse blir en bidragande orsak till den Europeiska Unionens slutgiltiga sammanbrott.

Malmöbarnens golem
Katastrofen började med lera från en oansenlig sandlåda i den mellersta förstaden i Malmö. Mellan de gamla infartsvägarna till staden från öster och söder, mitt i en triangel mellan platserna för pestkyrkogården, rackarbacken och avrättningsplatsen – alldeles intill stadens synagoga – det var där det hände. Det var där som flickebarnen Judit och Naima byggde vad som avsågs bli en vanlig lerkaka, men som i realiteten var ett golem i blivande. Att barnens golem, detta monstruösa och hämndlystna barn- och elevombud på steroider, skapats i området med namnet Sorgenfri ansågs av folk vara en makaber och grym ironi.

Torparyd
En utredare på Skolinspektionen blandar ihop skolnamn och hamnar på fel skola, på fel ort, i fel kommun någonstans i gränslandet mellan Hallands län och Jönköpings län. Utredaren upptäcker på plats att den anonyma tätorten har fallit ur Sveriges Kommuner och Regioner och faktiskt hela statsapparaten vid en kommunsammanslagning tre år tidigare, men ingen på orten verkar ha märkt något, eller låtsas de bara att de inte vet?

Miljö- och agrarhistoriska anteckningar om Segeå

hög grumlighet noterades

Som ett led i min inläsning på Malmös och regionens historia läste jag komikern och författaren Valle Westessons och fotografen Nils Bergendals reportagebok om Segeå Hög grumlighet noterades (2017). Det är en originell och underhållande klippbok om vad de benämner som ”vår Indusdal”. Som liknelsen antyder har boken ett både kärleksfullt lokalt perspektiv och ett återkommande historiskt perspektiv på det vattensystem som ån utgör. Författarna uppger att deras mission är att ge den förbisedda ån upprättelse. Det är ingen sammanhållen rätlinjig eller kronologisk historia. Skildringar av verksamheter och personer de återfinner vid ån blandas med historiska tillbakablickar. För att ge en bild av bokens brokiga innehåll så är det följande verksamheter, personer och historiska händelser som huvudsakligen omskrivs:

  • Fjärrvärmeverket på Spillepengen
  • Stråtröfvare på bron över Segeå år 1891
  • Diverse arkeologiska fynd från de första jägarna som kom till Segebro efter inlandsisens tillbakadragande
  • Malmö brevduveklubb, Fram brevduveklubb och Sege brevduveklubb
  • Nordsjö färgfabrik
  • Scandic hotell
  • Kaninavelsföreningen
  • Flintgruvorna i södra Sallerup
  • Hemlöse Väino
  • Grafittigruppen GIRLS
  • Ställverket i Sege
  • Kolonilottsägare Sylwester
  • Sege Bryggeri
  • Bulltofta vattenverk
  • Tågrånet på Simrisbanan mellan Staffanstorp och Malmö år 1914
  • Malmö Skyttegille
  • Reningsverket i Svedala
  • Lindholmens borgruin
  • Segeåprojektets inventering av bland annat ål

Jag får erkänna att jag tillhör alla dem som förbisett ån. När jag har åkt över ån har jag emellertid ofta tänkt på just hur anonym den gjorts under alla asfalterade vägar i landskapet strax norr om Malmö.

I boken finns flera bra iakttagelser och poänger. Författaren Peter Törnqvist nämner i sitt förord hur det under ”den stilla meandrande ytan” bland annat döljer sig ”ett kulturlager tungmetaller på botten från tiden som industrikloak”. I samtal med biologen Torbjörn Davidsson nämner denne till författarna dels skandalen med ämnet pfos – som läckte ut från brandskum i ån från Sturups flygplats i många år och som är mycket skadligt för alla levande organismer – dels problemet med övergödning med kväve och fosfor från handelsgödsel som används i jordbruket på de omkringliggande åkrarna.

Dessa exempel aktualiserar det moderna fenomenet med nyttjandet av natur som billig soptipp för kapitalismens restavfall – exempelvis koldioxid i atmosfären – som är den ena sidan av approprieringen av natur som billig resurs (mat, energi och råmaterial) för kapitalet, förutan vilka produktionen av värde skulle vara omöjlig, enligt miljöhistorikern Jason W. Moore i Capitalism in the Web of Life. Ecology and the Accumulation of Capital (2015).

På tal om människornas inverkan på ån skriver Westesson: ”Dom största förändringarna gjordes förmodligen under andra halvan av 1800-talet och fram till första världskriget när vi dikade ut dom flesta våtmarkerna i Segeåns avrinningsområde och förvandlade dessa till åkermark”. I det omfattande tvärvetenskapliga forskningsprojektet The Ystad Project – se slutrapporten The cultural landscape during 6000 years in southern Sweden (1991) – hävdar forskarna att omvandlingen av landskapshydrologin i Skåne vara den mest dramatiska förändringen under 1800-talet. Forskarna skriver att dräneringen av sjöar, dammar och våtmarker inte bara förändrade landskapets hydrologi, utan hela landskapets ekologi eftersom de hade varit viktiga för dess artrikedom. Från ett ekologiskt perspektiv hävdas framför allt tre utvecklingar ha haft avgörande betydelse sedan järnåldern:

  • Utbredningen av odlad jord på bekostnad av ängsmark (jag återkommer till frågan om ängsmarken och Segeå).
  • Den omfattande dräneringen av all sorts våtmark.
  • Beroendet av tillförseln av växtnäring genom industriellt producerat gödningsmedel.

Varje omständighet har bidragit till att utarma och eliminera både den naturliga och den mänskligt införda floran och faunan i landskapet (jag har skrivit om forskningsprojektet i bloggtexten Skånsk agrarhistoria och samtida ekologiska motsättningar).

Moores Capitalism in the Web of Life och The Ystad Project utgör för övrigt två intressanta ytterligheter i den miljöhistoriska forskningen; å ena sidan en helt teoretiskt och begreppsligt raffinerat verk, å andra sidan ett empiriskt välgrundat men teoretiskt underutvecklat verk. Forskarna bakom The Ystad Project konstaterar till och med att den teori de försökte använda inte tillförde något nämnvärt. Det är vidare två verk som utgår från helt olika grundkoncept och tidsavgränsningar: Moores kapitalocen, med fokus på utvecklingen sedan 1400-talets begynnande modernitet och kapitalism, samt forskningsprojektets antropocen, med en kronologi som startar för 6000 år sedan, före jordbrukets införande.

Moore har en, för forskning som The Ystad Project, träffande kritik av begreppet antropocen:

Empiricist concepts like the Anthropocene are often a conceptual and historical mess, precisely because they propose to engage reality as bundles of quantitative aggregates prior to discerning the actually existing historical relations within which such numbers can be given historical meaning. Adding up facts does not a historical interpretation make.

Moore menar att antropocen-begreppet reducerar mänskligheten till en icke-differentierad helhet, en homogen mänskligt aktör mot bakgrund av naturens överväldigande krafter. Mänskligheten mot Naturen i en cartesiansk dualism. Moore identifierar två huvudsakliga metodologiska tendenser i den samtida antropocen-argumentationen. Dels en med ett strikt fokus på atmosfärisk och geologisk förändring, dess orsaker och konsekvenser, vari orsakerna ofta reduceras till allmänna kategorier som industrialisering, urbanisering, population, etcetera. Dels en tendens med mänskligheten som en kollektiv aktör vari historisk-geografiska spår av differentiering och koherens raderas för att uppnå narrativ enkelhet. I den första metodologin får konsekvenser definiera periodiseringen och i den andra metodologin konstrueras Antropos som orsak, enligt Moore.

Hur vi konceptualiserar en kris ursprung är, enligt, Moore, helt avgörande för hur vi väljer att svara på krisen. Frågan om hur och när vi avgränsar historiska epoker är därför inte sekundär: Lever vi i antropocen, med dess eurocentriska perspektiv på mänskligheten och dess beroende av välkända föreställningar om resurs- och teknologisk determinism? Eller lever vi i kapitalocen, en historisk era formad av relationer som premierar en ändlös ackumulation av kapital?

And it is here – in thinking through the origins of the problem of rapid and fundamental biospheric change – that we find the central historical, and therefore political, problem with the Anthropocene argument. If we shift our method from one that unduly prioritizes environmental consequences to one that prioritizes the producer/product relation, a very different view of the Anthropocene problem comes into focus. From this standpoint, the origins of a new pattern of environment-making began in the Atlantic world during the long sixteenth century. Why is not ”merely” a historical problem, but also a political one? In sum, to locate the origins of the modern world with the steam engine  and the coal pit is to prioritize shutting down the steam engines and the coal pits (and their twenty-first-century incarnations.) To locate the origins of the modern world with the rise of capitalist civilization after 1450, with its audacious strategies of global conquest, endless commodification, and relentless rationalization, is to prioritize the relations of power, capital, and nature that rendered fossil capitalism so deadly in the first place. Shut down a coal plant, and you can slow global warming for a day; shut down the relations that made the coal plant, and you can stop it for good.

Moore är bland annat kritisk till humanekologen Andreas Malms The Origins of Fossil Capital (2013) som han hävdar präglas av en viss fetischering av fossila bränslen såtillvida att Malm menar att kol är den gnista som startar kapitalets motor och med det intervenerar som en extern kraft i naturen och stör en traditionell balans mellan människa och natur. ”Naturen” är, enligt Moore, ingen substans som ömsom kan skyddas, ömsom förstöras av människan, som å sin sida inte är en ontologiskt oberoende substans skild från resten av jordens liv.

Jag skrev tidigare att jag skulle återkomma till frågan om ängsmark i förhållande till Segeå. I ett samhälle som huvudsakligen var agrart var ängsmarken en elementär beståndsdel för reproduktionen då den försåg boskapen med mat om vintern. En intressant byggnation med tillhörande ängsmark, som inte nämns i Hög grumlighet noterades, är den stora senmedeltida Sege vattenkvarn/vattenmölla som låg där ån idag korsar Segevägen vid golfbanan. Vattenmöllan nämns första gången 1434 då ärkebiskopen Peder Lycke överlåter vattenmöllan och Bulltofta by till konung Erik och får som ersättning två gårdar i Malmö. Det verkar ha varit en reslig konstruktion med minst två par stenar för malning av säd samt en stamp, kanske avsedd för malning av textillump för pappersframställning.* Till vattenmöllan hörde Möllaregården, jordbruksmark, ängsmark och fiskerättigheter i Sege å. År 1500 förvärvade Malmö stad av kungen och kronan möllan, ”Seye mølle”, med tillhörande gård, åker, äng, fägång och fiskevatten mot byte av en gård med grundmurat torn som låg mittemot nuvarande Frans Suellsgatan och som inrättades som tullbod. Det ska poängteras att ängen tillhörde de egendomar som nämndes explicit i det kungliga brevet, skrivet på Nyborg den 7 juni 1500: ”ager oc œng, fœgang och fiskewatn, wott och tiwrt, dam och damsbondh”.

På ängen, slåttermarken, växte gräs och örter som gav vinterfoder till boskapen. Var ängen vid Sege vattenmölla en hårdvallsäng på fast mark eller en sidvallsäng – en så kallad madäng – på fuktig och tidvis översvämmad mark? Med hänsyn till att det är i närheten av åmynningen och hur flackt det är i landskapet skulle jag gissa på att det var en våtmarksäng. Oavsett vilken ängssort hade och har ängar en viktig funktion för att berika och balansera ekosystem. Exempelvis bidrar de till att bibehålla odlingsjordens produktivitet genom den interna cirkulationen av näringsämnen. Vidare fungerar ängar som vattenmagasin genom att suga upp nederbörd och förhindrar på så sätt översvämningar av den typ som blivit mer förekommande det senaste decenniet med samtidens extremväder.

Biologen Davidsson framhåller i samtal med Westesson och Bergendal alla våtmarker, sammantaget en yta på 80 hektar, som anlagts vid och kring ån sedan slutet av 1980-talet av Segeåns Vattendragsförbund. Dessvärre är vattenkvaliteten, med hänsyn till övergödningen med kväve och fosfor, inte mycket bättre nu än innan projektet startades. Davidsson hävdar emellertid att utan ansträngningarna skulle resultaten förmodligen ha visat på en nedgång istället för en försiktig återhämtning. En slutsats som kan dras av det är att det är svårt att försöka kompensera för det industriella jordbrukets konsekvenser i samma takt och omfattning som det utvecklas, utarmar och förgiftar biosfären. Det påtagliga, men kortsiktiga, ekonomiska intresset av produktiva jordar premieras av en mängd samhällsintressen före det långsiktiga – men helt livsavgörande – behovet av ett fungerande och självbevarande ekosystem.

Sege vattenmölla är tydligt markerad strax söder om den ö, som Spillepengen fortfarande utgör, på Fäldt Charta öfver Malmö från 1724. Vattenmöllan brann ner nyårsnatten 1752 men byggdes åter upp. Efter att vattenmöllan åter brann ner 1802 återuppbyggdes den emellertid inte. Då hade det första moderna jordbruksreformprojektet i Sverige redan pågått sedan 1780-talet i byarna under Svaneholms slott i Skurups socken, strax öster om Segeåns källflöden. Böndernas tegar slogs samman så att varje bonde fick färre men sammanhängande åkrar. Reformen blev framgångsrik och skapade förutsättningar för ökad produktivitet och kraftig befolkningstillväxt. År 1802 hade befolkningen på godsets ägor fördubblats på mindre än två decennier. En kunglig förordning om enskifte för hela den skånska provinsen utfärdades 1803. Fyra år senare utfärdades enskifte för hela Sverige.

_______________________________________________________________________

*I slutet av 1500-talet, några mil nordväst på Hven i Öresund, lär astronomen och astrologen Tycho Brahe för övrigt ha låtit anlägga en vattenmölla som han använde just till att mala textillump för att framställa papper att trycka sina böcker på.

Ålabodar på ålakusten

dav

Ålabodar.
Jag tror att det är ålabodar.
De där små svarta rektangulära rutorna längs med kustlinjen.
Det är den Skånska rekognoceringskartan uppmätt av fältmätningsbrigaden mellan 1812-1820 som vi tittar på.
Utsnittet är från ålakusten, alltså kustlinjen mellan Åhus i norr och Stenshuvud nationalpark i söder.
Dagens nationalpark det vill säga – det fanns inga nationaparker på den tiden i Sverige.
Ålabodar är alltså små och enkla hus på stranden ämnade för sensommarens och höstens ålfiske.
Eller ålafisket under ålamörkret som man säger på skånska.
Med ”en extra ödmjuk vokal” som kulturjournalist Patrik Svensson har formulerat det i Ålevangeliet.
Som skåning vill jag gärna lägga till den där extra vokalen i både tal och skrift.
Det känns hemvant och lite mustigt att göra det.
Det är väl också ett slags identitetsmarkör.
De senaste somrarna har jag varit en del på ålakusten.
Det är en fantastisk strandremsa med förvånansvärt lite folk.
Kanske för att det är så pass långt till en större stad.
Vid Rigeleje, där vi brukar vara och bada, finns två praktexemplar.
Av ålabodar alltså.
Jag tror att de är från sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal.
De ser nästan ut att vara i originalskick.
De kan inte ha renoverats mycket.
Kanske någon av dem utgör en av de rektangulära rutorna på kartan?
Om nu kartan är så precis det vill säga.
Rekognoceringskartan lär, enligt forskarna i The Ystad Project, variera i kvalitet.
Dels mellan olika områden, dels mellan olika sorters terräng.
Vissa delar av kartan gjordes med förebild i äldre kartor medan andra delar baserades på fältstudier.
Kartan gjordes i militära syften så terräng och byggnader som är militärstrategiskt intressanta är mer korrekt och detaljerat gjorda.
Jag vet inte hur intresserade fältmätningsingenjörerna var av just ålabodar.
Om det nu är sådana, men det tror jag.
Vad skulle det annars vara?
Ålabodarna har tydligen sitt legala ursprung i åladrätten.
Det var en fiskerättighet som finns dokumenterad ända sedan den danska senmedeltiden.
Förmodligen är den sprungen ur statsmaktens appropriering och kommodifiering av äldre hävd.
Där har vi kapitalismens och modernitetens ursprung och grund…
På andra sidan Skåne, vid Öresund, ligger den lilla orten Ålabodarna.
Mellan Helsingborg i norr och Landskrona i söder.
Vid en skolutflykt 1997 drunknade två barn där.
Fler barn höll på att dras bort av undervattensströmmarna men lyckades räddas.
En av mina lärare i Helsingborg bodde i Ålabodarna.
Hon berättade att hon suttit på sin veranda och sett det hela.
Paniken hos eleverna och lärarna.
Och hela räddningspådraget.
Det fanns ingenting hon kunde göra.
När jag åker förbi Ålabodarna, vid Glumslövs backar, brukar jag tänka på alla inblandade och efterlevande som fick sina liv märkta den dagen.

Anteckningar och frågor om medeltida träskulpturer i halländska kyrkor

 

dav

”Herregud – vilken plågad man! Stackars, arma själ!”. Ungefär så tänkte jag i somras när jag först såg kristusgestalten på triumfkrucifixet på Hallands kulturhistoriska museum: ansiktet, den stympade kroppen utan armar, och det öppna sticksåret i bröstkorgen. Det var en ny upplevelse att bli berörd av en kristusfigur. På informationsskylten stod det att läsa: ”Triumfkrucifix ca 1500. Korset saknas. Krucifixet kommer från Torups kyrka i Hylte kommun. Inlån från Hallands Konstmuseum, Halmstad”. Det var ett udda sammanträffande då jag några månader tidigare genom arbetet varit i just Torup, Hylte kommun och till och med besökt kyrkan. Torup är en liten tätort i Hallands läns med tusentalet invånare, men där hade jag alltså varit. Den kyrkobyggnad som krucifixet hängde i brann emellertid ned efter ett blixtnedslag 1869 varefter den nuvarande kyrkan byggdes. Hur kom det sig då att lilla Torup kunde ha haft ett så utsökt trähantverk?

För någon vecka sedan köpte jag konstvetaren Inga Lindén Nilssons Medeltida träskulptur i Hallands kyrkor (2007) på ett antikvariat i Halmstad. I den finns fotografier och beskrivningar av flera mästerliga träskulpturer från den östdanska medeltiden. Omslaget pryds för övrigt av en närbild av ansiktet på det nämnda triumfkrucifixet. Författaren beskriver bland annat det som följer:

Det expressiva ansiktet är stort och brett. Pannan är välvd och ögonlocken i relief är tunna och ramar in de öppna ögonen. Kinderna är beniga och insjunkna, vid de fint skulpterade näsvingarna bildas långa veck och i den öppna munnen är den övre tandraden synlig.

Jag tilltalas även av den minst sagt gripande ”Pietà/Maria begråter den döde Kristus”, från omkring 1450, i Steninge kyrka; det utmärglade ansiktet i ”Kristusgestalt tillhörande processionskrucifixet”, från omkring år 1400, även den från Steninge kyrka; samt den trötta men stolta modern i ”Madonnan”, daterad 1450-1500, i Kinnareds kyrka. Precis som med Skandinaviens medeltida kyrkokonst i stort uppges bokens träskulpturer vara en blandning av arbeten utförda av lokala verkstäder och importarbeten. Träskulpturerna från Steninge kyrka anses tillhöra den sydskandinaviska verkstaden, Törringeskolan, ledd av Törringemästaren, men proveniensen till de ovan nämnda träskulpturerna kan likväl inte säkert fastställas.

Nilsson skriver att Halland har en ”kulturskatt” av medeltida träskulpturer i kyrkorna. Eftersom hon inte har en regionalt komparativ ansats får jag emellertid ingen klarhet i ifall Halland särskiljer sig med anmärkningsvärt många bevarade träskulpturer från den katolska tiden som överlevt reformationen. Finns där exempelvis en ovanligt rik sådan kulturskatt, proportionerligt sett, jämfört med de övriga två före detta östdanska landskapen, Skåne och Blekinge? Och i så fall: Varför då?

En omständighet som Nilsson inte tar upp men som tveklöst bidrar till den estetiska upplevelsen av träfigurerna är historiens åverkan, århundradenas slitage, och hur det i någon mån förmänskligar och förstärker figurernas uttryck och aura. Jag undrar ifall jag exempelvis skulle ha upplevt de nämnda figurerna som lika expressiva i originalskick med färg, alla lemmar i behåll och utan trävirkets sprickbildningar. För att tala med filosofen och sociologen Georg Simmel är det fråga om ett förfall ”in i vemodets skugga” som ökar träfigurernas estetiska dragningskraft (se Sommarens eskapism och kapitalismens realism). Simmels resonemang handlar om ruiner, men överfört på träskulpturer är undantaget ifall det materiella förfallet blir för omfattande och träskulpturerna blir mer material och natur, än kultur och konstnärlig ande. Exempelvis är åverkan så omfattande i ”Kristusgestalt tillhörande processionskrucifixet”, från Stråvalla kyrka, omkring 1250 – som bland annat saknar huvud – att det påtagligt minskar dess estetiska uttryck.

I Nilssons litteraturlista finner jag flera titlar som behandlar situationen i Skåne och därigenom eventuellt kan bredda bilden och bringa klarhet i ifall just Halland har en ovanligt rik och unik skatt av medeltida träskulpturer:

Anderberg, A., Studier öfver skånska triumfkrucifix (1915).
Liepe, L., Den medeltida träskulpturen i Skåne, Produktion och förvärv i skånsk senmedeltid och renässans 14 (1995).
Liepe, L., Den medeltida träskulpturen i Skåne, En bilddokumentation, skånsk senmedeltid och renässans 15 (1995).