Klimatets rundgångseffekt

Efter att under sommaren ha besökt och läst på om Ölands fornborgar ville jag se någon film eller TV-serie som utspelade sig under järnåldern och började se TV-serien The Vikings (2013-2019) som ska föreställa att utspelas under 800-talet. Den var tillräckligt välgjord och driven i berättandet för att jag skulle vilja fortsätta se den. Vad som skildras är inte bara samtida personer placerade i en historisk miljö utan det finns något av det förflutna i de skildrade personernas mentalitet och agerande också. Samtidigt var The Vikings tillräckligt underhållande för att jag skulle kunna se ett eller två avsnitt innan jag lade mig för natten utan att få ångest och påfrestande drömmar. Stundtals är skådespeleriet visserligen inte något vidare, men jag har också upptäckt en för mig ny och utomordentlig skådespelare: Peter Franzén.

Manusförfattare till The Vikings är Michael Hirst som har specialiserat sig på manus till historiska serier. The Vikings är löst baserad på historiska personer, händelser och omständigheter, men kronologin och geografin är huller om buller och det är i första och sista hand ett fiktivt historienarrativ och har heller inga andra anspråk. Exempelvis utspelar sig serien under två generationer, en 30-40-års period ungefär, medan de personer och händelser som ligger till grund för serien levde och inträffade under åtminstone en 200-300-års period. Jag vill därför inte uppehålla mig med att påpeka en mängd mer eller mindre uppenbara anakronismer och liknande kontrafaktiska förhållanden. Eftersom det är ett huvudsakligen fiktivt historienarrativ är det mer intressant och givande att resonera om historienarrativa frågor om vilka genomgående samhällsteman som behandlas, vilken historiesyn som präglar serien och vad den i slutänden säger publiken om historien.

Följande uppräkning är inte på något uttömmande men identifierar några av seriens mest framträdande och genomgående teman:

  • Konstanta maktstrider mellan jarlar och småkungar som ömsom är allierade ömsom fiender.
  • Utlandsplundring och kolonisering av brittiska öarna och Frankernas rike.
  • Ond bråd död i krig men också barn som dör av sjukdom och olyckor.
  • Nya familjebildningar när partners dör och både kvinnor och män skaffar nya familjer.
  • Trons enorma betydelse för att dels förklara och ge mening åt en ofta kort, våldsam och smärtsam existens för nordborna, dels som motiv i konflikten mellan nordborna och de kristna i de attackerade länderna.
  • Skillnaden mellan, men anmärkningsvärt lite om konflikten mellan, fria invånare och trälar.

Som ovanstående tematisering antyder så drivs händelse- och samhällsutvecklingen främst av de styrande eliternas – jarlarnas, småkungarnas, storkungarnas och biskoparnas – begär efter makt, mark, ära och berömmelse.

Det är en minst sagt dramatisk och våldsam historia som skildras – serien utgör som helhet ett ömsom krasst ömsom romantisk action-fyllt krigsepos. Den absoluta merparten av människorna som levde i Norden på 800-talet hade liv som präglades av det makliga och tunga slitet med jorden och boskapen, men det gör sig inte som dramatisk och spännande berättelse. Samtidigt är The Vikings inte ensidigt tragisk, utan livets skönhet skildras såväl i förälskelsens som i den estetiska upplevelsens form. Begravningsritualen av den före detta drottningen Lagertha är exempelvis utsökt skildrad. Tillsammans med en frivilligt offrad sköldmö som ska serva Lagertha i Valhall läggs hon i ett skepp på en frusen vik, varefter skeppet sätts i brand med brinnande pilar och sjunker genom isen. Det är vad jag kan förstå av den arkeologiska och historiska forskningen en ganska rimlig tolkning och skildring av hur en begravning av en mäktig person kunde se ut under vikingatiden. Det skulle ha varit minst sagt fascinerande att få bevittna.

Inslagen av skönhet, ömhet, njutning och liknande överskuggas emellertid av ett enormt dödande, i både öppen strid och lönndom, som en konsekvens av främst elitens maktbegär. Såtillvida framställs den aktuella epoken, och indirekt även historien som sådan, som sammantaget varandes en närmast oöverskådlig ackumulation av våld och tragik. Seriens sista avsnitt slutar exempelvis följdriktigt med att seriens huvudsakliga scen, den fiktiva norska orten Kattegatt, efter ett extremt blodigt slag tas över av invaderande ruser från öst – vilket även det är en helt fiktiv händelse.

Efter att nyligen ha sett hela serien, och vad som ser ut att bli sista säsongen, tänker jag på konstnären och författaren Raoul Hausmann som i Den excentriska förnimmelsen (1970/2017) vänder sig mot ”den pyramid av blod, svett, lögn och avföring som vi kallar civilisation” och därför utbrister ”Allt som människan hittills har företagit sig och gjort var inget annat än ett NEDERLAG!!!! En ny civilisation! Omedelbart!”.

Min reaktion är samtidigt baserad på en extrapolering av hur den förflutna verkligheten faktiskt var. Men med hänsyn till barnadödligheten, mödrars dödlighet i barnsäng och umbäranden beroende på omständigheter som klimat, pandemier och svält är frågan ifall livet och järnåldern var så mycket mindre präglat av död och sorg även om seriens ständiga krigande är överdrivet. Kanske är Hausmanns utrop därför inte helt omotiverat som reaktion inför det samlade gyttret och hopklumpningen av historia? Hausmann vänder sig mot teknokrati, egendomsbegreppet, ägandet och föreställningen om människan som skapelsens krona. I stället försöker han formulera ”en plan för människans filosofiska och moraliska nyorientering” i en fundamental omvärdering av människan som psykofysisk varelse för en ny civilisation där människan inte längre skiljer sig från växten eller stenen.

Hausmanns stridsskrift är självklart excentrisk och bitvis förbryllande, men jag uppskattar den utopiska förnimmelsen, impulsen och energin. Den behövs när det verkar bli allt svårare för många unga att, med all rätt, föreställa sig en framtid i kapitalismen. Som motvikt till den destruktiva och okontrollerbara rundgång som kapitalismen och den politiska ordningen reproducerar kan det behövas ett strategiskt livsbejakande kaos. Det behövs även betydligt fler berättelser om och förklaringar av den globala uppvärmningen, dess historia och utveckling. För att anspela på vad filosofen Walter Benjamin skriver i sina Historiefilosofiska teser (1940), mot bakgrund av den då anstormande fascismen, så ger oss traditionen bland de undertryckta klart besked om att det ”undantagstillstånd” som vi lever i är regel. Vi måste komma fram till en idé om historien som svarar mot detta. Då ställs vi också inför uppgiften att framkalla ett verkligt undantagstillstånd; och på så sätt kommer vår position i kampen mot det fossila kapitalet att förbättras.

Klimatjournalisten David Wallace-Wells skriver i Den obeboeliga planeten. Livet efter uppvärmningen (2019) initierat och träffande om bristen på meningsfullt och strategiskt historieberättandet i en större offentlighet i relation till de pågående klimatförändringarna och extremvädrets naturkatastrofer:

Man skulle kunna tro att en kultur som genomsyras så av så många antydningar om apokalypsen skulle finna råd att hantera larmrapporter om miljön. Men istället har vi reagerat på forskarnas förmedling av planetens akuta vädjan som om de bara ropade varg. Det är vanligt med domedagsteman i dagens underhållningsfilmer, men när det gäller farorna med uppvärmning i den verkliga världen lider vi av en otrolig brist på fantasi. Det är det som är klimatkalejdoskopet: vi kan förtrollas av hotet mitt framför ögonen på oss utan att någonsin se det klart. På skärmen ser vi ödeläggelsen av klimatet överallt, men ändå aldrig i fokus, som om vi tränger undan vår oro över den globala uppvärmningen genom att skildra den i dramer som vi själva utformar och kontrollerar – kanske för att vi hoppas att jordens undergång ska fortsätta att vara ”fantasy”.

Wallace-Wells ger flera exempel på hur naturen som kaotisk kraft blivit en tendens i amerikanska storproduktioner inom film och TV-serier. Han frågar varför vi underhåller oss med påhittade apokalypser samtidigt som vi ställs inför en eventuell verklig undergång. Hans svar och förklaring är att en av populärkulturens grundfunktioner är att erbjuda berättelser som distraherar och engagerar – förströelse och sublimering – men att temat också kan ses som en emotionell förberedelse då vi genom fiktiva berättelser om klimatkatastrofer söker katharsis och kollektivt försöker att intala oss själva att vi kommer att överleva. Wallace-Wells menar att (skräck)historier om globala katastrofer fortfarande kan erbjuda ett slags eskapistisk njutning, men att när klimatlidandet inte längre är något avlägset i tid eller rum kommer vi att sluta hitta på saker om den och börja hitta på saker inom den. Han spår som följer:

Man kan berätta historier ”om” klimatförändringarna medan de ännu framstår som ett marginellt inslag i ens liv, eller som ett dominerande inslag i andras liv än ens eget. Men vid tre graders uppvärmning, eller fyra, kommer knappast någon att känna sig oberörd av effekterna – eller vilja se dem på tv-skärmen samtidigt som de ser dem när de tittar ut genom fönstret. Och när så klimatförändringarna utvidgas över horisonten – när de börjar se ofrånkomliga och totala ut – så kan de upphöra som berättelse och istället bli en ständigt närvarande bakgrund. När de inte längre är en berättelse kommer de att träda tillbaka i det som litteraturteoretiker kallar för ett ”metanarrativ”, som efterträder de metanarrativ – religiösa eller den moderna tron på framsteget – som styrt kulturen under tidigare epoker.

Där vill jag poängtera att klimatkatastroferna nog är tacksamma att involvera i ett religiöst metanarrativ. Klimatförändringarna utgör, som Wallace-Wells påpekar, ett så kallat hyperobjekt; ett fenomen som är så stort och komplext att det aldrig kan greppas ordentligt. Därmed är klimatförändringarna ett fruktbart teologiskt stoff för religiösa rörelser och deras idéer.

Att klimatförändringarna utgör ett komplext hyperobjekt gör det även till otacksamt stoff för olika former av inarbetade narrativ – oavsett medium eller genre. Wallace-Wells konstaterar exempelvis med referens till författaren Amitav Gosh att den globala uppvärmningen och naturkatastroferna ännu inte blivit ett centralt tema i den samtida litteraturen. En hel planets tilltrasslade öde hävdas inte vara kompatibelt med vare sig upplyftande och hoppfulla slut eller resan för ett enskilt samvete. Ett exempel på det sistnämnda, fast i medierapporteringen, är emellertid Greta Thunberg – för är inte mycket av fixeringen vid henne just en konsekvens av hon gör att klimatfrågan kan konkretiseras genom en protagonists samvetsfyllda resa och kamp? Se exempelvis trailern till den aktuella dokumentärfilmen I am Greta (2020). När både tänkbara protagonister och antagonister utgörs av olika kollektiva aktörer blir dramaturgin dessutom snabbt tunggrodd. Wallace-Wells poängterar att ansvaret för klimatförändringarna visserligen inte fördelas jämnt över jorden, utan att den i stort följer den ojämlika globala inkomstfördelningen, men att det fortfarande handlar om sammansatta grupperingar och att industrins självförintande investeringsapparat har större delen av världen som intressenter och att det är många som trivs med sin nuvarande livsstil:

Företagens inflytande på fossila bränslen är förstås tydligt överallt, men så också trögheten och lockelsen i kortsiktiga fördelar och viljan bland världens arbetare och konsumenter – som sprids över ett brett spektrum av skuld, från medveten egoism till sann okunnighet och visserligen naiv men reflexmässig likgiltighet. Hur berättar man en historia om det?

Även om jag både har lättare än Wallace-Wells att använda begreppet makt ifråga om global uppvärmning och att identifiera tillhörande intressenter, har han en närmast dialektisk poäng i hur olika intressen överlappar varandra och bildar ett globalt nätverk av mänskliga relationer som det fossilberoende kapitalet medierar och reproducerar. Även kapitalet kan sägas vara ett svårgreppbart hyperobjekt. Ur det globala kapitalets fossilbaserade industriella produktion kommer hyperobjektet klimatförändringar vars konsekvenser har resulterat i omständigheter som tillsammans skapar självförstärkande processer, exempelvis skogsbränder som leder till i ökade koldioxidutsläpp i atmosfären. Konsekvenser blir till orsaker i en okontrollerbar rundgångseffekt. Global uppvärmning blir en orsak till mer av samma.

Med andra ord har människan genom bearbetningen av den första naturen skapat en andra natur, kapitalismen, med en självgående logik som har omformat den första naturen, biosfären, till en kaotisk naturkraft av extremväder med potential att förinta förutsättningarna för den andra naturen – och i längden kanske också för mänskligt liv på planeten. Människan har således genom kapitalismen försatt sig i en minst sagt intrikat, ja rentutav, infernalisk situation, varför det motiverat att misströsta, bli förtvivlad, livrädd, arg, hatisk och så vidare. Fossilkapitalets och den globala uppvärmningens ontologiska realiteter är inte lätta att epistemologiskt konceptualisera och besvärliga att formulera i traditionella narrativa former. Samtidigt är det viktigt, kanske avgörande, att den globala uppvärmningens skrämmande utveckling berättas och förklaras på alla möjliga sätt för att medvetandegöra och skapa förutsättningar för att så många som möjligt ska agera mot förbränningen av fossila drivmedel.

Anteckningar från en stenkammargrav om framtiden

”Graven vid havet”, Örenäsgånggriften, är en av Skånes bäst bevarade stenkammargravar. Den ligger på en åker vid det gamla fiskeläget Ålabodarna, strax bakom ett backafall som vetter mot Öresund och Hven. Det är en rund gräskulle som täcker en T-formad gånggrift uppbyggd av stenbumlingar. Den med årtusendena kamouflerade gånggriften upptäcktes av en tillfällighet år 1843 när en oxe trampade ner i den då överodlade högen.

Sedan dess har den undersökts arkeologiskt vid tre tillfällen. Fynden består bland annat av minst sju människoskelett, yxor, mejslar, borrar, spånknivar, pilspets av flinta, bärnstenspärlor samt uppskattningsvis 20 000 skärvor från lerkärl karaktäristiska för Trattbägarkulturen. Det sistnämnda är benämningen på den befolkning som först brukade jorden i södra Skandinavien under neolitikum, cirka 4000-2900 f.Kr., den så kallade bondestenåldern. Skärvorna kan, enligt Länsstyrelsen i Skåne, vara rester av begravningsmåltider eller lerkärl med mat och dryck som offrats vid ingången i samband med religiösa ceremonier. Denna kopiösa mängd använda, offrade och sönderslagna krukskärvor vid ingångarna är, enligt arkeologen Stig Welinder i Sveriges historia 13 000 f Kr – 600 e Kr (2009), typisk för just de skånska gånggrifterna (jag kan inte låta bli att tänka att det är en materiell kvarleva av den sociala praktik som långt senare, under slutet av 1800-talet, gav upphov till de skånska gästgiveriernas ofta citerade motto ”Go mad o möed mad o mad i rättan tid!”).

Ingången till Örenäsgånggriften är både trång och låg så en vuxen måste krypa in. Det var inte utan en viss tvekan jag kröp in för någon vecka sedan. Dels hade jag läst hur gånggriften hade stadgats upp för några år sedan efter att en tjänsteman på Länsstyrelsen upptäckt att den höll på att ramla ihop, varefter den stabiliserades. Dels drog jag mig till minnes att den ende svenske arkeolog som dött i sitt värv gjorde det efter att ha krupit in i just en megalitgrav, en storstengrav, som föll ihop på honom. Med en stark tro på samtidens byggnadskunskap kröp jag emellertid in. Väl inne kan en vuxen nästan stå upprätt och graven är förvånansvärt rymlig.

Gånggrifterna ersatte successivt dösarna då de uppfördes runt 3300-3200 f.Kr. varefter de fortsatta att användas under några sekler. Samma gånggrift användes ofta som gravkammare under flera generationer. Liksom de föregående dösarna, och för dem långhögarna, ingick gånggrifterna i de nya jordbrukssamhällenas rituella liv kring förfäderna. Welinder skriver att ”gånggrifterna pekar mot en förändring från förfäderna som de enstaka utvalda individerna i långhögarna och dösarna till förfäderna som ett kollektiv av många”. Tilläggas kan att gånggrifterna tyder på en platsens kontinuitet som den bofasta tillvaron möjliggör. Vidare noterar jag att Welinder skriver att människorna förmodligen använde oxar för att dra fram stenblocken som utgjorde megalitgravarna. Oxen återkommer alltså som avgörande för Örenäsgånggriften. Så är också boskap karaktäristiskt för den jordbrukande människan.

Resterna av en hällkista som står framför ingången till Örenäsgånggriften visar att åtminstone platsen verkar ha varit i bruk som boplats och begravningsplats till och med eller åtminstone även under senneolitikum, runt 2400-1800 f.Kr., då merparten av landets hällkistor uppfördes. Vad jag har förstått finns det inga fynd eller tecken som visar att Örenäsgånggriften brukats eller plundrats på innehåll efter senneolitikum fram till år 1843 då den återupptäcktes. Det är en tidsrymd på cirka 4000 år då vad Welinder kallar ”förfädernas eviga stenhus” stod alldeles orört, stilla och mörkt medan världen utanför förändrades desto mer – innan den tunga oxen på åkern gjorde att gravkammaren med dess skelett och föremål åter lystes upp av solens ljus.

Tanken på jordens omvandling under den tid då stenkammargraven var bortglömd under jord och gröda är minst sagt fascinerande. Människorna som uppförde gånggrifterna hade varit med om att införa jordbruket i Skandinavien. Efter den agrara revolutionen är den mest avgörande händelsen i historien den successiva framväxten och utbredningen av den kapitalistiska civilisationen från 1500-talet via de europeiska handelsstäderna vid Medelhavet till dess slutgiltiga globala genombrott som helt dominerande samhällsform under 1800-talet. Kapitalismen har inneburit en total appropriering av biosfären och dess samlade resurser i kapitalets värdeackumulation.

Filosofen Alfred Schmidt skriver i in avhandling Der Begriff der Natur in der Lehre von Marx (1962) / The Concept of Nature in Marx (2014) hur människans tekniska möjligheter har överträffat de äldre utopiernas drömmar flera gånger om. Men att dessa möjligheter, negativt realiserade, har förändrats till destruktiva krafter och istället för att leda till en progressionens frälsning, har lett till en utveckling mot total destruktion. Den borgerliga sociala formeringen har, enligt Schmidt, en avgörande roll för den dialektiska materialismen eftersom den utgör en startpunkt för att uppenbara både det förflutna och framtidens möjligheter. Schmidt beskriver, med referens till sin handledare Theodor W. Adorno och Max Horkheimer, hur det moderna industriella samhällets samlade negativitet enbart är naturen som sliter sig själv i stycken.

Då Schmidt skrev detta under tidigt 1960-tal befann sig kunskapen om kapitalets slutgiltiga destruktivitet via koldioxidutsläpp i atmosfären enbart i sin linda. Den borgerliga sociala formeringens avgörande roll i världshistorien har sedan dess förstärkts och ställts på sin spets. Även i OECD: s mest välbärgade metropoler blir det numera för varje år med anstormande extremväder och naturkatastrofer allt mer uppenbart att vi trots efterkrigstidens decennier av ekonomisk tillväxt, ökat välstånd och ”postindustriell” digital teknik inte har lyckats bygga oss ut ur, erövra och kontrollera biosfären. Likväl verkar den globala uppvärmningen och dess förödande konsekvenser för många i anslutning till ymnighetshornets ände ännu inte framstå som ofrånkomliga och totala. Både klimatlidandet och medvetandet om det är ännu ojämnt fördelat.

Den globala uppvärmningen är huvudsakligen orsakad av de senaste decenniernas accelererade koldioxidutsläpp i atmosfären. Vad som görs de kommande åren och decennierna är därför avgörande för omfattningen av den pågående globala katastrofen. En grundtes i journalisten Naomi Kleins This Changes Everything. Capitalism Vs. the Climate (2014) är att antingen ändrar klimatet våra livsförutsättningar och våra liv eller så måste vi i grunden förändra politiken de kommande åren, men oavsett vilket kommer världen att förändras radikalt.

Någon antydan till storskalig politisk förändring och dådkraft gällande att reducera eller bryta med fossilkapitalismen finns inte. Med det inte sagt att inte en global folklig mobilisering mot orsakerna till världens elände – i linje med Fridays for Future – i kombination med strategiska industriella och infrastrukturella sabotage skulle kunna tvinga fram vissa lokala, nationella eller till och med internationella reformer. Humanekologen Andreas Malm är aktuell med en bok som bland annat behandlar dessa frågor från ett eko-leninistiskt perspektiv menar att den enda lösningen är en form av krigskommunism; Corona, Climate, Chronic Emergency: War Communism in the Twenty-First Century. Mot bakgrund av kapitalismens historia och att världsekonomin och vårt välstånd är beroende av exploateringen av fossila bränslen – samtidigt som kapitalets värdeackumulation är rörelsen, lagen och makten som omskapar världen efter sin avbild – har åtminstone jag svårt att föreställa mig en radikal global brytning med fossilkapitalet. Det troligaste scenariot är nog därför snarare att fossilkapitalets tillväxt fortsätter och att de direkt eller indirekt sammanhängande och ofta förstärkande klimatkatastroferna accelererar, kapitalförstörelsen eskalerar samt att ständigt återkommande recessioner blir det nya normaltillståndet för världsekonomin.

En sådan utveckling lär tvinga fram olika mer eller mindre desperata reformer av den fossila förbränningen från staters sida. Globalt sett lär fossilförbränningen likväl kunna fortgå flera decennier tills de desintegrerande konsekvenserna av den globala uppvärmningen har gjort att världen har förvrängts och vanställts i en sådan omfattning att långvarig ekonomisk stagnation gör att den negativa tillväxten blir global och permanent, varmed kapitalets reproduktion av världsekonomin och dess sociala relationer avtar och fragmenteras. Förmodligen är det först då som staters våldsmakt och ordningens politik försvagats så pass att nya samhällskrafter, förhoppningsvis progressiva, kan ta vid.

I sin analys av Marx konceptualisering av naturen menar Schmidt att dialektiken mellan människa och natur består av att människan förändrar sin egen natur när hon berövar den externa naturen dess främlingskap och externalitet i arbetet att få den att verka för hennes syften. I det arbetet sker en intrikat medierande, och därmed ömsesidigt omformande, dialektik mellan människa och natur. Schmidt finner i Marx skrifter att människan är bunden av den tvingande nödvändigheten till metabolisk interaktion med naturen och att bete sig mot den på ett essentiellt approprierande och berövande sätt.

Mer konkret framhäver Schmidt hur Marx bland annat resonerade om den klyfta mellan stad och landsbygd som Marx menade var typisk för kapitalismen. Denna klyfta störde metabolismen mellan främst människa och jord såtillvida att människan i sitt bruk av jorden berövade den näringsämnen och de naturliga villkoren för dess immanenta cirkulära fertilitet, vilket på sikt utgjorde ett hot mot stadsbefolkningarnas hälsa. Vad Marx hade i åtanke för framtidens socialistiska samhälle var, enligt Schmidt, en högre syntes av jordbruk och industri. En sådan syntes kan, menar jag, förslagsvis åstadkommas med en kombination av beprövad förindustriell teknik och ny teknik vari exempelvis jordens internt självförsörjande näringscirkulation premieras. För fördjupad diskussion om detta se inläggen: Skånsk agrarhistoria och samtida ekologiska motsättningar, Anteckningar om historisk ekologi och tillämpad arkeologi och Stadsbor har ingenting annat att förlora än sina globala logistikkedjor. Oavsett vad som händer kommer framtida befolkningar att tvingas leva i en värld där den globala uppvärmningen redan är ett fullbordat och irreversibelt faktum.

Inför en mångtusenårig Fimbulsommar

dav

Nässelfjäril i Ismantorps borg

Under besöket på Öland och några av dess fornborgsruiner varken läste jag om eller funderade något speciellt på varför de kom ur bruk och slutade användas. Några av dem, som Gråborg och Eketorps borg, kom visserligen att åter tas i bruk under orostider under medeltiden, men även ifråga om dem kvarstår frågan varför de tillfälligt togs ur bruk och började förfalla i övergången från Folkvandringstid (ca 400-550 e.Kr.) till Vendeltid (ca 550-800 e.Kr.).

För att veta mer om de öländska fornborgarna utgick jag bland annat från arkeologen Mårten Stenberger som utforskat dem. Han hävdar både i sin avhandling Öland under järnåldern (1933) och i det syntetiska översiktsverket Det forntida Sverige (1964) att den övergripande förklaringen är att det var en följd av att det rådde orostider i södra Östersjöområdet under slutet av 400-talet och början av 500-talet. Forskningen har sedan dess emellertid allt mer kommit att hävda klimatförändringen mot ett kallare och fuktigare klimat under 500-talet som övergripande förklaring till de samhällsförändringar som då skedde.

I den tredje (icke-reviderade) upplagan av Stenbergers Det forntida Sverige (1979) skriver exempelvis arkeologen Bo Gräslund i sin kommenterande efterskrift att när fluktuationer i forntiden analyseras måste såväl agrarmetodiska och teknologiska nyheter, bebyggelseorganisation, ekonomisk och social struktur som politiska, epidemiska och klimatiska förhållanden tas i beaktande:

I framställningen ovan har klimatfaktorer framhållits som sannolika komponenter bakom stenåldersjordbrukets spridningshistoria och fluktuationer. Utan tvivel kan samma aspekt vara värd prövning beträffande flera av de andra. Att äldre förromersk järnålder genomsnittligt representerar ett något kyligare och fuktigare klimat än de närmast föregående och efterföljande expansionsstadierna, är sedan länge uppenbart. Starka historiska och naturhistoriska indicier talar avgjort för att även vikingatiden och den äldre medeltiden var klimatiskt gynnade skeden i förhållande till den senare medeltiden.

(…)

Vilka än orsakssammanhangen är torde det dock vara klart att dessa fluktuationer i agrarintensiteten speglar förändringar i bebyggelsens intensitet eller omfattning som kan ha fått följdeffekter i många avseenden, socialt, ekonomiskt, kulturellt och kanske även demografiskt. Tillbakagångsskeden som till exempel äldre mellanneolitisk tid och äldre vendeltid kan mycket väl, åtminstone i vissa områden, ha varit sannskyldiga krisskeden i vår förhistoria. Studiet av dessa fluktuationer är en angelägen uppgift för framtida forskning.

Gräslund har på senare år även hävdat att uttrycket Fimbulvinter, från den Poetiska Eddan och den fornnordiska folktron om att Fenrisulven slukar solen, kommer från de traumatiska erfarenheterna och minnena av flera kalla somrar med missväxt och svält som följde efter vad forskningen numera antar var ett stort vulkanutbrott någonstans på norra halvklotet 536 e.Kr. Detta vulkanutbrott ska ha följts av ytterligare ett stort på södra halvklotet år 540 e.Kr. En minst decennielång global köldperiod följde.

I ett avsnitt av ”Vetenskapens värld” på SVT 2016, om klimatförändringen på 500-talet, hävdar exempelvis Gräslund att Fimbulvintern, som förebådade Ragnaröksmyten om ett apokalyptiskt hot, handlar om klimatkatastrofen på 500-talet. Gräslund tolkar Ragnaröksmyten som ’gudarnas skymning’, den förmörkelse som inte ens högre makter kunde avvärja och som därmed sågs som ett förebud om deras undergång. Hans gissning är att halva befolkningen i det område som motsvarar dagens Sverige dog. Genom generationerna förvandlades erfarenheternas bistra verklighet till en del av religionen. Gräslund poängterar att det inte bara är en mytisk berättelse om vad som hände utan framför allt om vad som kan hända igen: ”Det hängde över mänskligheten som ett hot om den framtida världens undergång”.

En övergripande orsak och förklaring till att fornborgarna på Öland övergavs verkar följaktligen vara konsekvenserna av förändringar i klimatet.

Historikern Fredrik Charpentier Ljungqvist, som också medverkar i programmet, beskriver även klimatkatastrofen som inträffade 535-537 e.Kr. i den första volymen av flerbandsverket Sveriges historia (2009):

Då ägde någonstans på jorden ett kraftigt vulkanutbrott rum som slungade upp väldiga moln av sulfatisk aerosol i skyn. Värmen och ljuset från solen kunde då inte längre fullt ut nå jordytan och temperaturen sjönk. Eftersom aerosolmolnen tunnades ut långsamt varade kölden i ett antal år. Den obefintliga tillväxten hos trädens årsringar över stora områden på både norra och södra halvklotet bär vittnesbörd om den exceptionella kyla som rådde under hela perioden 536-545 e.Kr. Sommartemperaturen i Skandinavien kan ha fallit så mycket som 3-4 grader. Nedkylningen orsakade svältkatastrofer i såväl norra Europa som i Kina.

Ljungqvist nämner även den första kända böldpestepidemin, den justinianska pesten, som 541-565 e.Kr tycks ha drabbat nästa hela Europa som ytterligare en möjlig faktor i ödeläggelsen. Gräslund har i en artikel i ämnet framhävt att den justinianska pesten, av många anses direkt ha framkallats av naturkatastrofen 536–537 e.Kr. och att man åtminstone hypotetiskt måste räkna med att pesten kan ha nått Skandinavien. Vidare uppger Gräslund att den äldre Vendeltiden (ca 550–625 e.Kr) på många sätt framstår som den dunklaste delen av hela järnåldern:

Jämfört med den mellersta järnåldern utmärks tiden närmast efter Fimbulvintern i Sverige, den äldsta Vendeltiden (ca 550–625 e.Kr.), generellt sett av färre och mer begränsade bosättningsspår, färre gravar, färre fornsaksfynd, mindre ädelmetall, färre offerfynd, kraftigt minskad järnproduktion och ett igenväxande kulturlandskap. Sammantaget kan detta ses som en bekräftelse på den befolkningsminskning som Vafþrúðnismál antyder och pollenanalysen tydligt vittnar om.

Fimbulvinter är en modern stavning av ”fimbulvetr”. ”Fimbul” betyder den mäktiga eller stora och ”vetr” betyder vintern. I vår samtid är det temperaturökning snarare än temperatursänkning som definierar klimatets utveckling och den är mänskligt orsakad av främst de senaste tre decenniernas accelererade koldioxidutsläpp i atmosfären. Hela biosfären håller på att omvandlas i en hastighet utan motsvarighet i jordens historia. Det är dessvärre uppenbarligen lättare att fortsätta reproducera kapitalismen med dess beroende av ständigt ökad förbränning av fossila bränslen än att radikalt bryta med eller ens minska det beroendet.

Med dagens fortsatta utsläppsnivåer kommer vi, enligt FN:s klimatpanels medianprognos, redan mot seklets slut att leva i en värld som är omkring 4 grader varmare. Bakom denna till synes oansenliga siffra döljer sig, som klimatjournalisten David Wallace-Wells beskriver i sin uppmärksammade bok Den obeboeliga planeten. Livet efter uppvärmningen (2019) en verklighet präglad av omvälvande umbäranden: torka, värmeböljor, skogsbränder, luftföroreningar, extremväder, översvämningar, havsnivåhöjning, döende oceaner, sötvattenbrist, pandemier, ekonomiska kollapser, svält, flyktingströmmar, förändrade odlingszoner, globala livsmedelskriser, krig, och så vidare. Med andra ord en förstärkning av de direkt eller indirekt sammankopplade utvecklingstendenser vi redan ser.

Det mest realistiska bästascenariot verkar vara mellan 2 och 2,5 graders uppvärmning fram till år 2100, vilket också det skulle innebära varianter av ovanstående omstörtande omständigheter. Oavsett vilket, och även om en snabb reducering eller avveckling av fossilförbränningen och koldioxidutsläppen mot all förmodan skulle ske inom en snar framtid, kommer våra efterlevande generationer, som Wallace-Wells påpekar, att få leva med den dittills åstadkomna globala uppvärmningen i årtusenden. Mot den bakgrunden kan vi sägas befinna oss i början av en mångtusenårig Fimbulsommar med alla samhällsruiner som den kommer att lämna efter sig på jordens allt mer solbrända skorpa.

Raus kyrka ånyo

dav

Vilken prunkande grönska! Finns det något frodigare i Sverige än skånska ådalar? Jag tror inte det. Inte som jag har sett i alla fall. Jag har inte varit i Råådalen sedan jag brukade fiska där i tonåren i mitten av 1990-talet. Och jag tror inte att jag har varit inne i Raus kyrka sedan jag döptes där för 40 år sedan. Men enligt mitt pass är och förblir min födelseort Raus. Förledet ”Ra” betyder etymologiskt tydligen gräns – som i råggång och rågmärke – och ändelsen ”us” betyder åmynning. Namnet kommer av att Råån där, strax före den mynnade ut i havet, utgjorde gränsen mellan Luggude och Rönnebergs härader.

Den gamla sockenkyrkan ligger verkligen fantastiskt vackert på landborgen mot Råån med merparten av den starkt sluttande kyrkogården nedanför. Runtom ståtar lövskogen i Råådalens naturreservat. Det växer lite smultron på kyrkogårdsmuren och vildhallon här och var i området. Jag brukade jag sitta på kyrkogårdsmuren mot ån tidiga försommarkvällar och fixa med mina krokar och maskar. Det var främst abborre jag metade, men en gång fick jag en stor mört – 6-7 hekto vägde den. Jag fick till och med pris för den; silverfisken i fiskemärket Abu Garcias nationella tävling. Jag fick mörten vid det gamla vadstället nedanför kyrkan där jag brukade fiska.

Vadstället var från åtminstone medeltiden fram till 1900-talet en stig av stenblock som fungerade som kyrkstig för byborna i Pålstorp. Numera går det en gångbro där. I mitten av ån, vid vadstället, gick den så kallade kungsådran, den del av ån som enligt lag inte fick stängas av. Vadstället kan mycket väl vara äldre än kyrkan som är från mitten av 1100-talet. Före kyrkan byggdes låg det nämligen en handelsplats, en köpinge, i närheten. Kyrkan var ursprungligen en romansk sandstenskyrka. Det är en av de bäst bevarade medeltidskyrkorna i Skåne med bland annat vackra gotiska kryssvalv från 1400-talet. Kyrkan är därutöver den äldsta bevarade medeltida byggnaden i Helsingborg, äldre än både Kärnan och Maria kyrkan.

Det känns lite konstigt att titta på dopfunten där jag döptes för fyra decennier sedan. Det har så att säga hänt en del sedan sist. Om ytterligare fyra decennier, runt 2060, lever jag kanske inte längre. Jag blir nog hellre kremerad än begravd. Kyrkogården har vad jag kunde se ingen asklund, men det vore fint och följdriktigt att begravas på kyrkogården.

Jag får dock ångest av platsen; kontrasten mellan den prunkande grönskan utanför, den drygt 900 år gamla kyrkobyggnaden och människans jämförelsevis korta och sköra liv blir för påträngande. Kyrkan känns som en stor och uråldrig kista som stumt och livlöst betraktar våra små livsförsök i väntan på att vi, dess dopbarn, ska återvända för vår eviga vila. Till dem som är begravda där hör socknens mest kände son; industrikapitalisten Ruben Rausing. Född Andersson tog han det finare klingande släktnamnet från hemsocknen.

Intill kyrkogården ligger en igenväxt pestkyrkogård som jag och mitt sällskap gick förbi. Den markeras med en låg stenmur och en rostig grind. Hela platsen har en påtaglig stämning av förfluten tid och död som gör mig illa till mods. När vi senare passerar järnvägen, på väg bort från kyrkan mot Råå, påminner en i sällskapet om den hemska järnvägsolyckan i Raus 1976 då ett godståg och ett persontåg kolliderade efter ett misstag från tågklareraren. Femton människor dog och sjutton skadades. Det var på dagen för 44 år sedan.

Ruinsommar

dav

Öland är känt för sina stora fornborgar. Jag besökte några av dem i somras. Bland annat den största, Gråborg, med sin 200 meter i diameter stora ringmur. Borgens äldsta delar är från 500-talet. Innanför ringmuren har man inte funnit några rester av hus eller andra byggnader. Däremot har det gjorts flera arkeologiska lösfynd. Som utflyktsmål ser Gråborg följaktligen mäktig ut från utsidan men väl inne är den gräsbeväxt, tom och ganska intetsägande. En fornborg som däremot är imposant både från utsidan med sina 125 meter i diameter och fascinerande på insidan med 95 husgrunder är Ismantorps fornborg. Det är Ölands tveklöst bäst bevarade fornborg. Borgen byggdes under 200-talet och var i bruk till 600-talet.

På sin öländska resa 1741 besökte Carl Von Linné Ismantorps borg den 10 juni och var mycket imponerad: ”Han var emot de andra borgar, som man sett på alvaren, liksom en huvudstad ibland små fläckar”. Ändå hade Linné svårt att få någon helhetsbild av alla husgrunder ”av vilka man ingen redighet kunde ernå, emedan buskar och träd alldeles tagit överhanden”. Innan återfärden till fastlandet den 26 juli ville Linné även se Gråborg, då kallad Algutsrums borg, ”som sades vara den vidaste och största här på landet, men aftonen och mörkret kom på oss, att vi nödgades skynda oss till Färjestaden”.

Ett standardverk om öländska fornborgar är arkeologen Mårten Stenbergers avhandling Öland under äldre järnåldern. En bebyggelsehistorisk undersökning (1933). Han beskriver Ismantorps borg som ”utan gensägelse den mest intressanta av Ölands förhistoriska försvarsanläggningar och en av de märkligaste fornborgarna i vårt land över huvud taget”. Stenberger nämner tre omständigheter som gör den intressant: 1) ”en välbehållen ringmur”; 2) ”de talrika grunderna till hus inne på borggården” som ”upptaga hela det inre borgområdet”; 3) ”den förvånande rikedomen på portar i ringmuren”. Det ska påpekas att Stenbergers entusiasm över ruinen ska förstås mot bakgrund av hans fokus på bebyggelsehistorik och inte lösfynd. Han konstaterar att de dittills genomförda utgrävningarna visat att borgen har obetydliga kulturlager och att de funna föremålen varit ytterst få.

Stenberger skriver att det är överraskande med nio portar ”ty vid borgens försvar bör en sådan anordning ha varit mest till förtret för försvararna själva, på portöppningarna alltid äro de mest ömma punkterna på ett murverk”. Han tillägger att övriga öländska fornborgar dessutom enbart har ”tvenne, i motsatta riktningar förlagda portar”. Som förklaring till borgens sällsamma utformning refererar Stenberger till forskning om vendiska tempelborgar på Rügen som fungerat som ”befästa och bebyggda tillflyktsorter för befolkningen i händelse av ofred” och som ”samlingsplatser för folket vid firandet av den årliga återkommande religiösa festerna”. Även forskning och uppgifter som visat på den dubbla funktionen försvarsplats-kultort i den germanska kulturkretsen västerut och söderut, den slaviska världen och i den keltiska kulturen nämns. Stenbergers slutsats om borgen lyder som följer:

Med dessa fakta för ögonen ligger slutsatsen nära till hands att en liknande uppgift varit tilldelad även Ismantorps borg. Att den ägt den öppna folkborgens betydelsefulla uppgift att i händelse av orostider upptaga den skyddssökande befolkningen är utan vidare klart, men den kan därförutom liksom de omnämnda kontinentala borgarna har utgjort en centralplats för offentliga religiösa handlingar. Vi får därmed enligt min mening den naturligaste förklaringen till det egenartade sätt, på vilket borgen blivit uppförd och som i viktiga avseenden skiljer den från öns övriga borgar. Dessa religiösa ceremonier böra då ha försiggått på borgplatsens över radhusen uppstigande centralplats. Den där befintliga, från övriga grunder totalt avvikande kretsrunda grunden har i så fall troligen tjänat någon med dessa handlingar förknippad uppgift. Därest denna uppfattning om Ismantorps borg är riktig, har dess roll i ej ringa grad erinrat om våra norrländska kyrkstäders, vilka fordom under årets stora högtider mottogo ett stort tillopp av besökande och därmed kortvarigt levde upp för att under mellanperioderna ligga fullständigt övergivna. Med detta har jag likväl ej velat utesluta möjligheten att även till andra öländska borgar varit knutna likartade religiösa förrättningar, men det vill förefalla som om Ismantorps borg i detta avseende intagit en särställning på ön.

Jag förstår och håller helt med både Stenberger och Linné i deras entusiasm. Jag kan tillägga att Ismantorps borg är den mest eggande ruin jag besökt på svensk mark som befinner sig i ett utsökt tillstånd mellan uppåtpekande kultur och nedbrytande natur. Mellan stengrunderna växer rikligt med ängsväxter som insekter surrar kring. Det är en utmärkt plats för historisk kontemplation över det flyktiga och mer fundamentala i den mänskliga tillvaron.

Enligt Statens fastighetsverk, som förvaltar borgen, har flera andra öländska fornborgar också de haft husgrunder innanför murarna, men de har röjts undan i samband med odling eller tagits som byggmaterial till olika byggprojekt. De undersökningar som genomförts på platsen visar, enligt myndigheten, att borgen aldrig verkar ha varit permanent bebodd, utan den har troligen använts till militära övningar och som samlingsplats.

Vidare beskriver Statens fastighetsverk borgens nio portar:

Ismantorps borg har haft nio stycken portar, vilket ansågs vara unikt. Ur försvarssynpunkt skulle det ha varit en nackdel att ha många portar, så därför har forskarna spekulerat i att de nio portarna har att göra med niotalet i den fornnordiska mytologin. Man har också tittat på utländska borgar som också lär ha haft nio portar. Senare undersökningar tyder på att Gråborg lite längre bort också kan ha haft nio portar, som senare dolts eller försvunnit under tillbyggnationer som gjordes under tidig medeltid.

Att forskningsläget om öländska fornborgar har utvecklats sedan Stenberger gjorde sitt arkeologiska och geografiska fältarbete på 1920- och 30-talet märks mindre ifråga om Ismantorps borg än ifråga om Stenbergers enbart tvåsidiga avhandlande av Sandby borg. Sedan några år tillbaka pågår ett omfattande forskningsprojekt med utgrävningar av Sandby borg. Så här beskrivs bakgrunden på projektets hemsida:

Vid en av Ölands fornborgar hittades 2010 flera spektakulära fynd, bland dessa smyckegömmor innehållande exklusiva dräktspännen och glaspärlor med ursprung i det romerska medelhavsområdet. Sedan dess har vi årligen genomfört småskaliga arkeologiska undersökningar. Mot bakgrund av dessa vet vi nu att en massaker har ägt rum i borgen, varefter de avlidna har lämnats där de föll. Detta har gett en unik ögonblicksbild av såväl den våldsamma händelsen som hur vardagslivet såg ut i slutet av 400-talet e.Kr.

The Smithsonian Institution har en kort video där händelsen och forskningen presenteras: Viking Burials Found in Öland May be First of Many.

I en fotnot om Ismantorps borg utvecklar Stenberger resonemangen om borgen, eller snarare de öländska folkborgarna i allmänhet, som inte enbart flyktborgar utan även rituella kultplatser. Han refererar bland till Linné med flera som nämnt det hedniska festandet som pågått på Borrum, nedanför fornborgen Bårby, som ligger på kanten av ett högt landborgsstup. Linné skriver den 5 juni på sin Öländska resa: ”på detta vackra fält har i alla tider invånarna ifrån ön sig samlat pingstdag och annandag pingst, här att leka och dansa efter gudstjänsten; prästerna stå nu mycket emot denna urminnes hävd, föregivande, att mången flicka här dansat sig ofärdig”. Vidare noterar ett vittne 1768 att ”lustbarheten” där ”af åtskillige orsaker” blivit förbjuden. Ett annat vittne skriver på 1830-talet att ”Borrums lund, Ölands fordna helgedom” var borta. Socknens prästerskap verkar således ha lyckats i sin strävan att få ett slut på förlustelserna som pågått sedan förkristen tid. Stenberger menar att kultplatsens läge vid borgen är anmärkningsvärt och att det är tänkbart att borgen har haft ett med kulten förknippat syfte. Han ger därutöver flera exempel på öländska fornborgar och medeltida kapell som verkar ha eller kan ha byggts på hedniska kultplatser.

Jag söker på nätet och ser att det numera på nationaldagen vid Bårby borg hålls betydligt mer oskyldiga och mindre kontroversiella drakfester med flygande drakar.

Diskussionen om fornborgar aktualiserar spännvidden mellan induktiv och deduktiv kunskap; mellan det empiriskt belagda och den slutledningsbaserade sannolikheten. Det sistnämnda gör fornborgarna till inspirerande stoff för fantasieggande föreställningar, bilder och spekulationer över vad som kan ha försiggått i och vid borgarna både då de var i bruk och under de efterföljande seklerna då platserna ibland fortsatte att användas.

*        *        *

Förutom välkända historiska besöksmål, som de öländska fornborgarna, har jag även ägnat sommaren åt att med hjälp av Riksantikvarieämbetets digitala fornminneskarta, Fornsök, och dess sedan i somras nya GPS-funktion lokalisera mer udda och undangömda fornminnen.

Torhamn, på Blekinges sydöstra udde, är ifråga om fornminnen mest känt för sina elaborerade hällristningar och möjligen den fina skeppssättningen i naturreservatet. Från 1200-talet fram till 1900-talet var orten, åtminstone i regionen, känd för sin offerkälla helgad åt Magnus Erlendsson, Sankt Magnus, som på danska blev Sankt Mogens och i försvenskad form blev Sankt Måns. Enligt legenden ska Sankt Måns, som var jarl på Orkneyöarna, ha kommit till Torrum, som platsen hette på 1100-talet, och vid sjöstranden ha döpt och kristnat de hedniska Torrumsborna. På platsen för dopen sprang, enligt legenden, sedan en undergörande källa upp. Folk lär ha offrat i den långt in på 1800-talet. Sankt Måns var främst barnens skyddshelgon och folk kom långväga ifrån för att offra för sina sjuka barn. Men de offrade även för havande kvinnor och flickor som skulle gifta sig. Sankt Måns helgades även kyrkan, föregångaren på platsen för nuvarande Torhamns kyrka, på 1200-talet.

Förra sommaren försökte jag, under en vistelse i ett torp i närheten som vi brukar vara i, förgäves hitta Sankt Måns offerbrunn vid en stig som sticker av från en väg namngiven efter Måns. Källan var och är tydligt utmärkt i Fornsök i havsviken vid gamla landsvägen, nu Sankt Måns väg, strax söder om Gisleviks badplats, någon kilometer nordväst från kyrkan. Ändå rotade jag utan resultat runt bland buskar, snår och sneglade in i en närliggande hage med Highland Cattle. Den här sommaren höll sökandet först på att bli lika resultatlöst, men när jag genom den nya GPS-funktionen såg att jag mer eller mindre stod på brunnen fick jag syn på en kvadratisk form som skymtade i en buske under en stor sten, bredvid två alnar. Och mycket riktigt: under ett trälock doldes en liten cementerad kvadratisk öppning till en brunn. En meter ner syntes något fuktigt som mer såg ut som gyttja än vatten.

Det är hjärtskärande att tänka på alla oroliga och ångestfyllda föräldrar och släktingar med sjuka och döende barn som långväga tagit sig till offerkällan med ett kanske sista desperat hopp om ett tillfrisknande. Väl där har pengar, kött och annat exklusivt offrats i brunnen.

Riksantikvarieämbetets beskrivning är från en akt daterad den 30 juni 1969. Där står bland annat följande att läsa:

Den ursprungliga källan låg 5 m Ö N Ö om den nuvarande källan. För c:a 50 år sedan flyttades källan till nu markerad plats. En stentrumma leder vattnet från ursprungliga platsen. Vid renoveringen hittades åtskilliga mynt av olika valörer. Källan har avlopp mot V till havet. Vid källans N kant växer en al.

På nätet hittar jag en mer detaljerad skildring från den lokala PRO-föreningen som verkar veta mer:

Anledningen till att den ursprungliga källan som enligt Riksantikvarieämbetet låg ca 5 m ost nordost från nuvarande källan flyttades omkr. 1920 var ett sjöbodsbygge som skedde i samma tidsperiod. Den lilla sjöboden liksom bryggorna intill byggdes av stenhuggaren Karl Magnusson och hans son Arthur Magnusson. Den byggdes precis intill källan. Men källan som då gick upp i dagen framför sjöbodens dåvarande dörr gjorde marken blöt och man tröttnade helt enkelt på att kliva runt i det blöta. Men de ville ändå ha kvar tillgången på färskvatten, så de flyttade källan genom att anlägga en stentrumma från den ursprungliga källan till en stensatt brunn, den nuvarande Sankt Måns källa. Källvattnet kom från en åder uppifrån backen öster om källan och mynnade ut i Gisleviken.

Det skulle alltså krävas en mindre arkeologisk utgrävning för att hitta den ursprungliga brunnen. Vidare lär det, enligt nyss nämnda skildring, finnas danska arkivdokument som vittnar om att det funnits en stavkyrka i Torhamn före stenkyrkan byggdes. Det är alltså inte orimligt att tänka att rester av en stavkyrka återfinns i marken i direkt närhet av offerkällan då kyrkor ofta byggdes i närheten av offerkällor under kristendomens införande i Norden.