Anteckningar och frågor om medeltida träskulpturer i halländska kyrkor

 

dav

”Herregud – vilken plågad man! Stackars, arma själ!”. Ungefär så tänkte jag i somras när jag först såg kristusgestalten på triumfkrucifixet på Hallands kulturhistoriska museum: ansiktet, den stympade kroppen utan armar, och det öppna sticksåret i bröstkorgen. Det var en ny upplevelse att bli berörd av en kristusfigur. På informationsskylten stod det att läsa: ”Triumfkrucifix ca 1500. Korset saknas. Krucifixet kommer från Torups kyrka i Hylte kommun. Inlån från Hallands Konstmuseum, Halmstad”. Det var ett udda sammanträffande då jag några månader tidigare genom arbetet varit i just Torup, Hylte kommun och till och med besökt kyrkan. Torup är en liten tätort i Hallands läns med tusentalet invånare, men där hade jag alltså varit. Den kyrkobyggnad som krucifixet hängde i brann emellertid ned efter ett blixtnedslag 1869 varefter den nuvarande kyrkan byggdes. Hur kom det sig då att lilla Torup kunde ha haft ett så utsökt trähantverk?

För någon vecka sedan köpte jag konstvetaren Inga Lindén Nilssons Medeltida träskulptur i Hallands kyrkor (2007) på ett antikvariat i Halmstad. I den finns fotografier och beskrivningar av flera mästerliga träskulpturer från den östdanska medeltiden. Omslaget pryds för övrigt av en närbild av ansiktet på det nämnda triumfkrucifixet. Författaren beskriver bland annat det som följer:

Det expressiva ansiktet är stort och brett. Pannan är välvd och ögonlocken i relief är tunna och ramar in de öppna ögonen. Kinderna är beniga och insjunkna, vid de fint skulpterade näsvingarna bildas långa veck och i den öppna munnen är den övre tandraden synlig.

Jag tilltalas även av den minst sagt gripande ”Pietà/Maria begråter den döde Kristus”, från omkring 1450, i Steninge kyrka; det utmärglade ansiktet i ”Kristusgestalt tillhörande processionskrucifixet”, från omkring år 1400, även den från Steninge kyrka; samt den trötta men stolta modern i ”Madonnan”, daterad 1450-1500, i Kinnareds kyrka. Precis som med Skandinaviens medeltida kyrkokonst i stort uppges bokens träskulpturer vara en blandning av arbeten utförda av lokala verkstäder och importarbeten. Träskulpturerna från Steninge kyrka anses tillhöra den sydskandinaviska verkstaden, Törringeskolan, ledd av Törringemästaren, men proveniensen till de ovan nämnda träskulpturerna kan likväl inte säkert fastställas.

Nilsson skriver att Halland har en ”kulturskatt” av medeltida träskulpturer i kyrkorna. Eftersom hon inte har en regionalt komparativ ansats får jag emellertid ingen klarhet i ifall Halland särskiljer sig med anmärkningsvärt många bevarade träskulpturer från den katolska tiden som överlevt reformationen. Finns där exempelvis en ovanligt rik sådan kulturskatt, proportionerligt sett, jämfört med de övriga två före detta östdanska landskapen, Skåne och Blekinge? Och i så fall: Varför då?

En omständighet som Nilsson inte tar upp men som tveklöst bidrar till den estetiska upplevelsen av träfigurerna är historiens åverkan, århundradenas slitage, och hur det i någon mån förmänskligar och förstärker figurernas uttryck och aura. Jag undrar ifall jag exempelvis skulle ha upplevt de nämnda figurerna som lika expressiva i originalskick med färg, alla lemmar i behåll och utan trävirkets sprickbildningar. För att tala med filosofen och sociologen Georg Simmel är det fråga om ett förfall ”in i vemodets skugga” som ökar träfigurernas estetiska dragningskraft (se Sommarens eskapism och kapitalismens realism). Simmels resonemang handlar om ruiner, men överfört på träskulpturer är undantaget ifall det materiella förfallet blir för omfattande och träskulpturerna blir mer material och natur, än kultur och konstnärlig ande. Exempelvis är åverkan så omfattande i ”Kristusgestalt tillhörande processionskrucifixet”, från Stråvalla kyrka, omkring 1250 – som bland annat saknar huvud – att det påtagligt minskar dess estetiska uttryck.

I Nilssons litteraturlista finner jag flera titlar som behandlar situationen i Skåne och därigenom eventuellt kan bredda bilden och bringa klarhet i ifall just Halland har en ovanligt rik och unik skatt av medeltida träskulpturer:

Anderberg, A., Studier öfver skånska triumfkrucifix (1915).
Liepe, L., Den medeltida träskulpturen i Skåne, Produktion och förvärv i skånsk senmedeltid och renässans 14 (1995).
Liepe, L., Den medeltida träskulpturen i Skåne, En bilddokumentation, skånsk senmedeltid och renässans 15 (1995).

 

Drömtydning: Lussebäcksdrömmarna

historisk karta helsingborg

Carta öfver Hellsingborg år 1710

När jag drömmer en osedvanligt intressant, konstig, lustig eller på annat sätt anmärkningsvärd dröm – kanske har den helt enkelt bara haft ett ovanligt utpräglat narrativ – har jag sedan åtminstone 2015 haft för vana och nedteckna den så fort jag vaknat. Jag tror att intresset att nedteckna dem kom av att jag blev inspirerad när jag läste om regissören Federico Fellinis fascination av sina drömmar för sitt filmskapande som gett upphov till några av de bästa filmer och vackraste scener jag sett. Jag håller visserligen inte alls på med film men det visar att drömmar kan tas på allvar och vara användbara. När jag nu läser igenom de anteckningsböcker jag hittar med drömnoteringar ser jag några återkommande teman: platsen Ramlösa där jag växte upp, kollektiv politisk organisering och subversion, en viss anarkistisk kaoslust, fysisk flykt samt känslor av stress och ångest, men också av välbehag och lycka. I drömmarna som utspelar sig i Ramlösa är ofta den bäck, Lussebäcken, som rinner genom den lummiga Ramlösaravinen i händelsernas centrum. Ramlösaravinen och Lussebäcken syns i den historiska kartan ovan; i den nedre delen i mitten, i en smal, avlång och tydligt markerad ravin som löper diagonalt.

Att jag tänkt mycket på sömndrömmar på sistone kommer nog av att jag läste Patrik Svenssons populärvetenskapliga Ålevangeliet (2019) där barndomens ålfiske tillsammans med fadern i en å i nordvästra Skåne har en central plats. Läsandet om den icke-namngivna nordvästskånska ån, som jag misstänker är Rönne å, fick mig att tänka på min uppväxt i Ramlösa och hur en stor del av barndomens somrar tillbringades i och vid Lussebäcken – som barn kallade vi den emellertid inte för något annat än ”bäcken” eller möjligen ”Ramlösabäcken”. Vi undersökte dess liv, fångade spigg och byggde illa fungerande fördämningar och slussar. Lussebäcken har sin källa vid Påarp öster om Helsingborg och mynnar 13 meandrande kilometer senare ut i Råån, strax innan ån rinner ut i Öresund i det gamla fiskeläget Råå i stadens södra ände.

Svensson skriver om åns och ålens betydelse för fadern:

Ån representerade hans ursprung, det som var bekant och familjärt och det han alltid återvände till. Men ålen som rörde sig där nere i det fördolda, och emellanåt visade sig för oss, den representerade något annat. Den var snarare en påminnelse om hur lite man trots allt kunde veta, om en ål eller om en människa, om var man kommer ifrån och vart man är på väg.

Lussebäcken verkar ha en snarlik funktion och betydelse för mig i mina drömmar. Efter all tid jag med kompisar tillbringat i och vid bäcken gjorde vi i tidiga tonåren tre tankegäckande upptäckter i bäcken en varm och torr sommar när den bitvis helt torkade ut i mindre, åtskilda vattensamlingar: att där fanns gott om bäcköring samt åtminstone en ruda och en ål. Hade de funnits där hela tiden? Hur hade vi i så fall under alla dessa år kunnat missa att det i bäcken inte bara fanns spigg utan även större fiskar? Det visade i så fall hur lite vi trots allt visste om den hemvana barndomsbäcken.

*        *        *

17 oktober 2019:
Drömde att jag vadade genom och undersökte vad som lika mycket var den reella Lussebäcken som en imaginär bäck. För att få syn på faunan i bäcken drog jag en pinne i sicksack-mönster framför mig på bottnen, vilket satte bäcklivet i rörelse framför mig. På ett ställe med mycket multnande löv på bottnen var det fullt med halvvuxna ålar som simmade iväg. På ett annat ställe där jag drog med pinnen kikade självlysande larver eller maskar fram ur sanden varefter de åter gömde sig.

28 maj 2015:
Drömde att jag var en lax som tillsammans med några artfränder i Lussebäcken och Råån konspirerade mot människorna som levde vid vattendragen. Vi lurade oss även förbi några hiskeliga, blinda, vattenlevande varelser genom att ge dem sandlådeleksaksformar fyllda med bottensand som vi låtsades var guld och som sysselsatte dem medan vi simmade förbi.

27 mars 2015:
Drömde att jag var på en konferens i närheten av Ramlösa. Efter två dagars konfererande hade vi en eftermiddag ledigt och jag bestämde mig för att vandra barfota genom min barndoms bäck i Ramlösaravinen. Det var en fantastisk försommardag och naturupplevelse med lummig skir grönska, om än rätt kallt om fötterna. Efter att ha vandrat en rätt bra bit stötte jag på två doktorandkollegor som var ute i samma ärende. Vi hade sällskap tills bäcken övergick i Råån. Då började det bli hög tid att ta sig tillbaka till kvällens konferensmiddag. Jag hade cyklat till Ramlösa och hade glömt att ta med pendelkort så jag oroade mig för hur jag skulle ta mig tillbaka: Skulle jag behöva gå tillbaka hela vägen på landbacken? Det löste sig genom att jag åkte utan biljett, jag plankade, tillsammans med kollegorna som emellertid hade pendelkort.

*        *       *

Till min hjälp med drömtydandet har jag Subalterns temanummer ”I drömmars rov” (nr. 1, 2014).

I själva selektionen och urvalet av drömmar intressanta nog att nedteckna efter uppvaknandet antyds en uppdelning som något tillspetsat kan liknas med drömtydaren och spåmannen Artemidoros Daldianus åtskillnad mellan blott en dröm utan påtagligt avtryck, och meningsfulla och profetiska drömmar av homeriskt ursprung. Det sistnämnda ska emellertid här inte förstås som framtidsspådomar, men ska heller inte reduceras till enbart individuella drömvisioner; jag tänker att drömmar, när de är som mest intressanta, har en samhällelig form samtidigt som de härrör ur subjektiva erfarenheter och upplevelser som reflektioner av jaget och själens tillstånd. De är både utblickande och introspektiva. De kan både säga något om den närvarande samhälleliga verkligheten och undermedvetna begär. Man behöver inte gå så långt som kyrkofadern Tertullianus som kallade sömnen ”dödens spegel”, eller dess ”spegel och avbild” vilken möjliggör en själens kommunikation med de döda och är en bärare av gudomliga uppenbarelser. Drömmar är likväl högst egenartade fenomen som kan sägas upprätta en förbindelselänk till ett rike som annars är oåtkomligt för människor.

Psykologen Sigmund Freuds drömteori handlar om att önskningens oförmåga att framställas som ett manifest budskap i drömmen gör att det är dess latenta innehåll, den inkognito önskningens form, som ska analyseras. I linje med ett sådant representationstänkande handlar lussebäcksdrömmarna om barndomen som plats. Det är visserligen en längtan till en på många sätt ideal plats som i någon mån inte längre är, en utopisk plats – även om Ramlösa så klart finns kvar – men drömmarna saknar både förfluten tidsangivelse och förflutna personer, varför det inte handlar om någon regelgätt nostalgisk sentimentalitet. Barndomens Lussebäck torde därför snarast symbolisera oavbruten rörelse, kraft och vitalitet. Det är också en beskrivning som låter som en definition av livet. I de tre drömmarna förhåller jag mig vidare till bäcken/livet på olika sätt: nyfiket-utforskande, solidariskt-taktiskt samt njutningsfullt-extatiskt. Samtidigt finns förutom vattendraget också den större omgivande platsen, Ramlösa, som torde symbolisera ett delvis jungfruligt och oskuldsfullt tillstånd. Till saken hör att jag inte kan minnas att det någonsin var en enda vuxen som ifrågasatte vad vi höll på med när vi vadade fram och tillbaka genom bäcken. Frånvaron av en disciplinerande auktoritet där har med andra ord sannolikt bidragit till att forma minnet av Lussebäcken som något av ett förlovat land.

Drömmarnas latenta innehåll och budskap kan med en sådan symbolisk slutledning tolkas som utopiskt. Vidare symboliserar Lussebäcken en påtaglig vitalism och en början, kanske en pånyttfödelse eller åtminstone en själslig rening – förslagsvis från samtiden och från mig själv. Så långt drömmarnas önskning och mening.

Frågan är ifall lussebäcksdrömmarna därutöver har någon relevans bortom jagets och nuets tillfredsställelse: Har de någon relevans för sanningen och verkligheten? Går det exempelvis att säga något om dem givet Tertullianus konceptualisering av drömmar som en profetisk eller åtminstone futural kategori; som ett varsel om något kommande eller en varning om något som kan ske? Det sistnämnda är tveksamt. Begäret efter det utopiska – efter barndomens livgivande bäck och den lummiga ravin som omger den – står emellertid i bjärt kontrast till en samtida verklighet definierad av: en prekär arbetsmarknad, en finansiellt sprickfärdig bostadsmarknad med orealistiska priser i relation till de inkomster som merparten av landets hushåll har, en politik som huvudsakligen sysslar med nedskärningar i välfärden och symboliska utspel om att stärka statens repressiva funktion, samtidigt som den motståndslöst låter kapitalinkomsterna växa på löneandelens bekostnad, och så vidare. De stressmoment som omger drömjagets rörelse i bäcken kan mot denna bakgrund förstås som uttryck för sådana samhälleliga omständigheter.

Lussebäcksdrömmarna är således, såvitt jag kan förstå, huvudsakligen reaktiva konsekvenser och svar på yttre livsvillkor. Produktiva i mitt liv har de såtillvida enbart varit genom att de bidragit till att jag vid tre tillfällen återvänt till och vandrat runt i Ramlösa på igenvuxna stigar – barnen där verkar inte leka lika mycket i ravinen nuförtiden som vi gjorde – och att jag nu skrivit denna text.

”There’s A Riot Goin’ On”

Algeriet, Barcelona, Columbia, Ecuador, Egypten, Haiti, Hong Kong, Indonesien, Irak, Libanon, Paris, Santiago, Sudan – listan på länder och större städer där olika former av folkliga upplopp och resningar inträffat de senaste veckorna och dagarna börjar bli lång. När jag skriver detta kommer kanske något av dem ha avstannat medan andra tillkommit. Tendensen förblir likväl ett faktum. Upploppen har olika bakgrund och historia och lär få olika varaktighet, men de verkar ha en sak gemensamt och det är att de riktar sig mot missnöje med det politiska styret: dess korruption, handlingsförlamning och illegitimitet.

Det verkar vara allmänt vedertaget att det saknas en given och helt adekvat term på svenska för vad det handlar om. Jag skrev ”folkliga upplopp och resningar”, men det finns fler synonymer med vissa nyansskillnader i betydelse och association som kan vara mer eller mindre precisa och korrekta för de olika specifika händelserna: uppror, gatuoroligheter, kravaller, revolter, sociala protester, folkliga resningar, och så vidare. Upplopp verkar emellertid vara det mest använda ordet. Exempelvis heter den svenska översättningen av litteraturvetaren och poeten Joshua Clovers Riot. Strike. Riot. The New Era of Uprisings (2016) Upplopp. Strejk. Upplopp. Kapitalismens kris och de nya revolterna (2019).

Det är också till den boken jag tänkte återvända för att påminnas om omständigheter och generella förklaringar till varför upplopp har blivit ett så pass naturligt inslag i den samtida kapitalismen. Till den svenska översättningen sammanfattas Clovers övergripande historisering och förklaring kärnfullt:

Medan upploppet var den dominerande typen av protest i det tidigmoderna Europa, innebar industrialiseringen och arbetarrörelsens framväxt att kollektiva aktioner i allt högre grad kom att organiseras i form av strejker. Sedan 1970-talet genomlever vi en utdragen kris för kapitalismen där antalet strejker minskar drastiskt och upploppen återkommer med förnyad styrka i former där ras- och klassdimensionerna flätas in i varandra. Genom att följa de långa cyklerna i kapitalismens utveckling spårar Clover ett mönster där olika kapitalistiska faser motsvaras av specifika kollektiva aktionsformer. Om kapitalet fram till år 1973 hade sin tyngdpunkt inom produktionen, vilket skapade förutsättningar för organiserade arbetaraktioner i form av strejker och lönekamper, ser vi idag en ”cirkulationsorienterad” finanskapitalism som överallt konfronterar upplopp från det globala proletariatet av exkluderade och överflödiga.

Jag har emellertid läst det engelska originalet av Clovers bok så det är till den jag fortsättningsvis kommer att referera. Clover är inte intresserad av någon överhistorisk analys och teori av upplopp utan håller sig inom den moderna, kapitalistiska epoken från 1700-talet och framåt med dess produktion, cirkulation, distribution, konsumtion och utbyte av varor och tjänster. Hans ansats är historisk-sociologisk och han vänder sig mot både positivistiskt-ekonomiska och politiskt-idealistiska förklaringsmodeller. Vidare utgår Clover från och förhåller sig främst till amerikanska och västerländska förhållanden.* Flera av de pågående upploppen är som synes inte västerländska men mycket av det Clover skriver om upploppens bakgrund och omständigheter har en generell global giltighet:

  • Till att börja med fastnar jag för ett resonemang om spontanitet, med referens till Immanuel Kants kunskapsfilosofi, där poängen är att en spontan handling är en som görs frivilligt och Clover menar att spontaniteten ska förstås med den dubbla betydelsen av autonom uppvällning och en frivillig viljehandling.
  • ”Nonetheless, the new riot discovers, as it goes to set the price of goods, that the economy as such has receded into planetary logistics and the global division of labor into the ether of finance. The police, however, are to be found on every corner (…) For riot prime, the economy is far, the state near. Either way it is the marketplace and the street”.
  • ”Crisis signals a shift of capital’s center of gravity into circulation, both theoretically and practically, and riot is in the last instance to be understood as a circulation struggle, of which the price-setting struggle and the surplus rebellion are distinct, if related, forms”.
  • Clover hävdar att de senaste fyra decennierna, sedan slutet på 1960-talet, kan förstås som en lång kris för kapitalet eftersom den skiljer sig från föregående kriscykler i det att någon arbetsskapande återhämtning och återstabilisering inte finns i sikte. Han vänder sig emellertid emot idén att det skulle finnas en god och sund kapitalism och en dålig och osund sådan: ”Capital is a unitary space of flows seeking investment oppurtunities that will return the average profit rate. When this requirement can no longer be satisfied by a growing industrial sector, profits are stored in safe havens, or reinvested elsewhere in commercial enterprise and/or financial instruments. Financialization is simply the name for this shift in capital flows”.
  • En konsekvens av kapitalets behov av att röra sig bortom den industriella sektorns otillräckliga profitkvoter är, enligt Clover, att kapital, dött arbete, växer på bekostnad av levande arbete i en process av ”production of nonproduction”, vari kris och ekonomisk nedgång inte längre härrör ut externa shocker utan från kapitalets immanenta gränser.
  • ”The riot seeks to preserve nothing, to affirm nothing but for perhaps a shared antagonist, a shared misery, a shared negation. It lacks a program”.
  • ”Capital has shifted its hopes for profit into the space of circulation, and thus shifted its vulnerability there. Labor has shifted into circulation with it. So has nonlabor: the under- and unemployed, those left to informal economies, those left to molder. The deindustrialization has been dramatically racialized. The death of the wage demands spells the fading of production struggles unified by the participants’ shared role as wage labor. At the same time, the circulation struggle has no logical requirement that its participants be workers. If labor has the immediate access and legitimacy to interrupt production in the factory, anyone can liberate a marketplace, close a road, close a port. As in the eighteenth century, rioters may be workers, but they do not appear as workers; participants are not unified by their possession of jobs but by their more general dispossession. Into the space of the market they go, struggling for reproduction beyond the wage”.
  • ”The riot is precisely such a reckoning with idled capacities, with the surpluses generated by the production of nonproduction that characterizes the descent along the arc of accumulation”.
  • Clover citerar filosofen Gilles Deleuze ur Postscript on the Societies of Control (1992): ”It is true that capitalism has retained as a constant the extreme poverty of three quarters of humanity, too poor for debt, too numerous for confinement: control will not only have to deal with erosions of frontiers but with the explosions within shanty towns or ghettos”.
  • Det är bland den växande befolkningen av dem som blir helt eller delvis överflödiga för arbetsmarknaden och ekonomin som Clover identifierar en central upprorsgrupp: ”Protest of the Stagnant Relative Surplus Population”.
  • Med referens till teoretikerna Gilles Dauvé och Frantz Fanon hävdar Clover att denna växande grupp av människor som i absoluta eller relativa termer är överflödiga för världsekonomin är identisk med (lumpen)proletariatet som är just negationen av samhället; de utan reserver, ofta rasifierade i icke-kvalificerade och lågbetalda arbeten i informella ekonomier inom service- och handelsbranschen – de som mest akut förkroppsligar och lever kapitalismens kris – de som enbart kan frigöra sig själva genom att förstöra hela den sociala ordningen och dess våld som staten är en garant för.
  • ”The riot, we might note, is the other of incarceration. That is to say, it is a consequence of and response to inexorable and intensifying regimes of exclusion, superfluidity, lack of access to goods, and state surveillance and violence, along with the state’s inability to apportion resources toward the social peace. Indeed, these are the specific and local conditions for almost every major rebellion in recent history. If the state’s solution to the problem of crisis and surplus is prison – carceral management – the riot is a contest entered directly against this solution – a counterproposal of unmanageability”.
  • ”(…) riot is the modality through which surplus is lived”.
  • Riot prime is not a demand but a civil war”.

Clovers teoretiska studie ger sammantaget en initierad och övertygande förklaring av varför upplopp ständigt återkommer, ständigt reproduceras, i senkapitalismen. Hans analys är i mångt och mycket snarlik den som teorikollektivet Kämpa tillsammans! gör i Lönlösa liv. Skissartade anteckningar till ett proletariat utan arbete och arbetarrörelse (2014) av det proletära tillståndet och den ständiga kampen för att övervinna det. Se även den efterföljande pamfletten En värld bortom fabriken. Inte minst mot bakgrund av den arabiska våren och dess reaktionära motreaktioner är frågan vilka de politiska och ekonomiska konsekvenserna blir, kortsiktigt och långsiktigt, av dagens folkliga resningar och upplopp.

________________________

*På wikiprojektet Krigsmaskinen återfinns en sammanställning av Copyriots anteckningar om Riot. Strike. RiotHär finns en recension Copyriot skrivit om boken.

 

Fadern, sonen och den gåtfulla ålen

jatte 'fäder visar sina söner världen'

Jan Anders Eriksson ‘Fäder visar sina söner världen’

Kulturjournalisten Patrik Svenssons essäbok Ålevangeliet. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk (2019) är, vad jag kan förstå, i mångt och mycket en bearbetning av faderns död och de existentiella frågor som den aktualiserat för författaren. Den finstämda skildringen av relationen till fadern, via deras gemensamma fascination och fiske av ål, gör att boken platsar i temat om pappablivande i film och litteratur som jag tidigare skrivit några inlägg om: Föräldrars minnesblivandeYeats seglatsFaderns frånvaro, återkomst och tystnadEd Tom Bells två drömmar.

Det finns en återkommande urscen för faderns och sonens ålfiske vid en icke namngiven lummig skånsk å (som jag tror är Rönne å i nordvästra Skåne):

Månskenets speglingar, det väsande gräset, skuggorna från träden, det monotona strömmande ljudet från ån och fladdermössen som svävande asterisker över alltihop. (…) Ån representerade hans ursprung, det som var bekant och familjärt och det han alltid återvände till. Men ålen som rörde sig där nere i det fördolda, och emellanåt visade sig för oss, den representerade något annat. Den var snarare en påminnelse om hur lite man trots allt kunde veta, om en ål eller om en annan människa, om var man kommer ifrån och om vart man är på väg.

Fadern och sonen börjar vid ett tillfälle att använda en gammal skånsk fiskemetod, att klumma ål, det vill säga att trä på metervis med daggmask på björntråd med en nål i ena änden och sedan rulla ihop det hela till ”en dallrande och stinkande boll av slem och sekret och vridande kroppar”. Denna boll sänks sedan under natten ner på botten från en båt. När ålen börjar nafsa så dras den upp, helt utan krokar. Klumma ål visar sig fungera bättre än någon annan metod de testat. De hade funnit ett sätt att överlista ålarna:

Och ändå slutade vi att klumma efter bara de där två nätterna. Jag tror att det hade att göra med de bilder som tvingades fram i oss. Den gulbruna och glänsande ålen som krälade fram i bottenslammet i mörkret och slöt sitt gap om en dallrande klump med döende daggmask. Och hur den sedan bara lät sig lyftas upp ur vattnet, utan krok och utan kamp, som om den gett upp, som om den själv försökte undkomma något där nere i det fördolda. Det överensstämde inte med vad vi ville att ålen skulle vara. Den betedde sig inte som vi var vana vid. Kanske hade vi helt enkelt kommit den för nära.

Ålklummandet gjorde således att de kom till en kritisk gräns i relation till ålen då den riskerade att förlora sin gåtfullhet och integritet.

Jag uppskattar särskilt styckena där Svensson berättar om hur han först på äldre dar har börjat ifrågasätta en del antaganden han haft om sin far och deras gemensamma ålfiske och börjat förstå hur fadern uppfann sig själv som den pappa han själv ville ha haft:

Jag hade alltid tänkt att han och jag tillsammans fortsatte något som påbörjats långt före oss båda. Att han gjorde för mig vad någon annan tidigare gjort för honom och att de där kvällarna nere vid ån utgjorde ett slags kontinuitet över tid och över generationer. Närmast som en ritual.

Men han fiskade åtminstone inte tillsammans med sin far (den han kallade far). Min farfar (den jag kallade farfar) fiskade inte. Han ägnade sig inte åt saker som inte var omedelbart meningsfulla. Han arbetade och han vilade och när han åt gjorde han det snabbt och tyst. Han var helnykterist och hatade spritens verkningar, han hade så vitt jag visste aldrig i sitt liv tagit en dags semester, aldrig rest bort, aldrig varit utomlands. Att använda sin tid och sin energi till något så till synes nyttolöst som att fiska ål låg inte för honom. Det hade inte med tålamod att göra, det var mer en fråga om förpliktelse. Den smala vägen ser inte likadan ut för alla.

Kanske pappa fiskade ensam, eller med någon helt annan, men det är i så fall inget jag vet något om. Jag minns att pappa berättade om hur mycket fisk det fanns i ån för länge sedan, om hur botten kryllade av ålar och hur vattenytan färgades av silver när laxen vandrade upp på våren. Men det var inte självupplevt, det var historier han hört från innan han själv var född. Hans egna berättelser om fångade eller förlorade ålar kände jag till eftersom jag själv varit med. Han berättelser var också mina. Det var som om det inte fanns något före oss.

Var det så? Började det med oss två? Hade det i så fall något att göra med den som han kallade far och jag kallade farfar? Var våra kvällar vid ån en kompensation för något min pappa själv gått miste om, ett försök att skapa sin egen bild av vad en far och en son kan vara för varandra? Ett sätt att trampa upp sin egen smala väg genom livet?

Även skildringen av hur styrande samhälleliga strukturer är för våra liv och hur pass begränsade valmöjligheter vi har formuleras elegant. Fadern var asfaltsläggare och identifierade sig tydligt som arbetare:

Det var heller inget han själv tycktes ha valt. Han var arbetare sedan födseln och identiteten var ett arvegods. Han var arbetare för att något större och starkare än han själv valt det åt honom. Vägen var redan från början utritad på kartan. Men om detta var hans arv, vad ärvde då jag? Kanske, och detta är den lilla och knappt märkbara förskjutningen mellan generationerna, en aldrig uttalad men ändå närvarande uppmuntran: Nej, du kan inte välja precis vilken väg du vill, och tiden är knapppare än du tror, men du är trots allt fri att försöka.

Svensson skriver om den omtalade Branteviksålens öde; att den tvingades tillbringa påstådda hundrafemtiofem år i en skånsk brunn i evinnerlig väntan istället för att genomgå den fjärde och sista metamorfosen, förvandlas från gulål till blankål (även kallad silverål och vandringsål), bli könsmogen och påbörja resan tillbaka till Sargassohavet för att där, i bästa fall, fullborda sin existens genom att leka och dö. Svensson drar följande slutsats:

Och av det lär vi oss att tiden är ett opålitligt sällskap och att oavsett hur långsamt sekunderna går så är livet över på ett ögonblick: man föds och man har sitt ursprung och sitt arv och man gör allt man kan för att frigöra sig från detta förutbestämda, och kanske lyckas man, men snart nog upptäcker man att man måste göra hela resan tillbaka dit där man kom ifrån och om man inte hinner fram blir man aldrig riktigt klar, och där står man i ljuset av den plötsliga insikten och känner det som om man levt hela sitt liv isolerad i en mörk brunn, och inget har man förstått av vem man egentligen är, och plötsligt en dag är det för sent.

Merparten av boken handlar om den europeiska ålen, dess vetenskapshistoria och kulturhistoria – i form av både traditioner kring den och fiktionen om den – samt det samtida hotet om utrotning av den. De personliga delarna, om relationen till fadern, tar visserligen betydligt mindre plats, men de utgör både bokens ingång och utgång (och även dess egentliga ärende?). Berättandet om ålen gör att det blir både mindre förutsägbart och sentimentalt, och betydligt mer originellt och intressant än vad som annars ofta är fallet med skildringar av föräldrar och de omvälvande frågor deras bortgång kan ställa barnen inför.

För några år sedan skrev Svensson för övrigt en essä i Sydsvenskan i samma ämne som även den är mycket läsvärd: Ålens evangelium.

 

Värnskatt och fantomkapital

kaonashis fest

Scen ur ‘Spirited Away’ (2001)

Jag är nu en månad in i lönearbetet efter sommarens tillfälliga semestereskapism. Det betyder vardag, rutin, monotomi och att åter känna sig som en mikroskopisk del i den dagliga globala ruljangsen av arbetskraft, varor och kapital. Kapitalets värdeackumulation är rörelsen, lagen och det som primärt formar världen. Politiken har att säkerställa dess ordning. Ett exempel på politikens servila nyttighet aktualiserades i veckan. I nyheterna rapporterades det om slopandet av värnskatten i höstens budgetproposition:

Landets höginkomsttagare kan glädjas åt miljonregn nästa år när värnskatten slopas. De mest högavlönade i samhället blir alltså vinnare i höstens budgetproposition vilket också betyder att det allt större inkomstgapet vidgas ytterligare. Alla som har inkomster över 703 000 kronor gynnas och för dem med riktigt höga löner kan det innebära ett tillskott på flera miljoner kronor (Miljonregn över höginkomsttagare i höstbudgeten).

Oavsett hur folk röstar och oavsett vilka partier som styr tenderar höginkomsttagarna – den övre medelklassen och överklassen – att få det bättre ekonomiskt. Alla andra samhällsintressen tenderar följaktligen att underordnas de övre klassernas ekonomiska intressen. Det är en global utveckling som har förstärkts sedan 1980-talet. Parallellt har det skett en standardisering och teknokratisering av den ekonomiska politiken där olika heterodoxa inslag och alternativ till de neoklassiska doktrinen blir allt ovanligare – till och med när det är fråga om ekonomisk kris. Se till exempel statsvetarna Jonas Pontussons och Damian Raess artikel How (and Why) Is This Time Different? The Politics of Economic Crisis in Western Europe and the United States. Det går inte att nationellt välja ekonomisk politik i någon större utsträckning. Ramarna är i mångt och mycket internationellt överbestämda och fördefinierade.

Häromdagen gick det att läsa om hur internationella företags och bolags arbete för att undvika skatt har medfört att så kallat fantomkapital har satts i system; närmare 40 procent av direkta utländska investeringar (foreign direct investment / FDI) passerar genom tomma företagsskal utan reella affärsaktiviteter (More than third of foreign investment is multinationals dodging tax). Dessa syftar, enligt en ny studie som gav upphov till nyss nämnda nyhetsartikel, huvudsakligen till att minimera skatt snarare än att fungera produktivt:

In practice, FDI is defined as cross-border financial investments between firms belonging to the same multinational group, and much of it is phantom in nature—investments that pass through empty corporate shells. These shells, also called special purpose entities, have no real business activities. Rather, they carry out holding activities, conduct intrafirm financing, or manage intangible assets—often to minimize multinationals’ global tax bill.

Till omständigheterna hör att den globalt genomsnittliga företagsskatten sedan 1990 har sänkts från 40 procent till 25 procent 2017. Vidare har FDI ökat drastiskt sedan tiden efter den senaste finanskrisen:

In less than a decade, phantom FDI has climbed from about 30 percent to almost 40 percent of global FDI. This growth is unique to FDI. According to Lane and Milesi-Ferretti (2018), FDI positions have grown faster than world GDP since the global financial crisis, whereas cross-border positions in portfolio instruments and other investments have not (The Rise of Phantom Investments).

Det poängteras emellertid i nyhetsartikeln att det finns nationella variationer bakom de globala siffrorna: ”In Belgium and Sweden, the share fell from about 30 per cent to single digits in the same period.”

Varken avskaffandet av en skatt för höginkomsttagare eller finansiella verktyg som syftar till att undvika skatt utgör några avvikande tendenser i samtida politik och näringsliv. Tvärtom får det nog sägas vara tidstypiska och representativa exempel på den globala postpolitiska utvecklingens konsensus om nödvändigheten av ekonomisk liberalism. Den kommer bland annat i form av en ekonomisk politik som inte syftar till progressiv utjämning utan tvärtom förstärker inkomstklyftor, och av kapitalinvesteringar som i allt mindre utsträckning handlar om affärer och kommers.

Vi har alltså en politik som karaktäriseras av sin administrerande funktion och en ekonomi som allt mer karaktäriseras av sin improduktivitet. Denna substanslösa tomhet är ingen tillfällighet utan en konsekvens av kapitalets allt mer desperata jakt på profit, som undermineras och försvåras av dess egen verkan på grund av dess intensifierade förbrukning av jordens ändliga resurser. Kapitalets logik vet bara en sak: värdeackumulation som syftar till ändlös maximering av förtingligat arbete, det vill säga av dött arbete, i ett självverkande och totaliserande förfarande utan hänsyn till det levande. När Karl Marx lade ut texten om bortträngningen av arbetare och fabrikens arbetsdelning i Kapitalet (1867) konstaterade han att: ”Den kapitalistiska produktionen kan endast utveckla produktionstekniken och den samhälleliga organisationen genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren”.

Det går, med all rätt, att känna en stor maktlöshet inför denna i mångt och mycket automatiserade ruljangs som sker på en abstrakt och strukturell nivå. Det är emellertid ett bräckligt globalt system vars totala bokföring inte går ihop, därav dess allt påtagligare kreditberoende de senaste decennierna (kredit är profit som konsumeras innan den har realiserats i brist på en samtida profit, men i hopp om en framtida sådan). Det är vidare ett system vars sammantagna materiella reproduktion och metabolism helt saknar långsiktig hållbarhet varför biosfären också har börjat att implodera vilket, till det bättre eller sämre, hastigt kan komma att kullkasta systemets livsvillkor.

Det är där det politiska kommer in.