Tjänstemannarealismens oavsiktliga poesi

foucault i death valley

I veckan deltog jag på ett möte som avslutades med kommentaren: ”Ska vi avsluta mötet nu? Eller det har vi kanske redan gjort? Eller?”. Läs gärna om citatet. Det är en fråga – eller tre stycken mer precist – som rör sig i gränslandet mellan tjänstemannarealism och vardagspoesi. Citatet vittnar om arbetsdagar med ett stort antal möten som avlöser varandra, utan tydlig början eller slut. Den poetiska dimensionen som kan anas i formuleringen är en effekt av det byråkratiska systemet som det yttrats i. Denna oavsiktliga vardagspoesi kan sägas vara ett överskott som reproduceras av ett system vars syfte och mål givetvis är helt andra än poesins avsikter och mening.

Utöver ett och annat möte hann jag i veckan också skicka in en postdokansökan till Lunds universitet. Det gäller en tvåårig forskartjänst med inriktning på kunskapshistoria. Mitt skisserade forskningsprojekt handlar delvis om att undersöka just det överskott som ett byråkratiskt system reproducerar. Mer precist är det den nuvarande forskningsfinansieringen i Vetenskapsrådets regim och det överflöd av planlagd forskning som det systemet producerar. Normalt får nämligen bara några få procent av ansökningarna inom humaniora anslag – oftast ligger beviljandet på 7-9 procent. Över 90 procent av humanioraansökningarna beviljas alltså i regel inte medel. Det kostar i forskartid och skattepengar. Det kan därför diskuteras hur dessa skattepengar – och även de skattepengar som går till den högre utbildningens undervisning – sammantaget bättre skulle kunna gynna landets högskolor och universitet.

Under tiden fortsätter Vetenskapsrådets arkiv att fyllas med enorma mängder projekterad men aldrig genomförd forskning. Jag vet inte om det finns en poetisk dimension i det, men däremot kan det sägas finnas något närmast utopiskt över alla dessa mer eller mindre storslagna idéer och projekt som aldrig realiseras.

Denna institutionsvardag – där livet sakta försvinner i ett oändligt antal möten och i planerade men aldrig förverkligade forskningsprojekt – kan sättas i kontrast till fotografiet ovan. Året var 1975 och Michel Foucault var i USA för en forskningskonferens. Efter konferensen hade han semester och tog då, i goda vänners lag, en LSD-tripp i Death Valley-öknen i USA: Michel Foucault in Death Valley: A Boom interview with Simeon Wade.

Annonser

Människolarven

markens gröde

Från stumfilmen ‘Markens grøde’ (1921)

För snart två veckor sedan blev jag för andra gången pappa. Precis som senast får bebisen mig emellanåt att tänka på en människolarv som mödosamt och tafatt kravlar runt och letar efter föda med munnen. Jag var ganska säker på att liknelsen vid en larv kom från Knut Hamsun. Närmare bestämt från något av de första kapitlen i Markens gröda (1917) då bonden Isak Sellanrå i Nordnorges ödemark för första gången blir far. Styckena jag förmodligen tänkte på ser ut att stå att läsa i det tredje kapitlet:

Isak fick se det lilla röda ansiktet, och det var välskapat och inte harmynt, och det fanns tjockt med hår på huvudet. En lite vacker medborgare efter sitt stånd och sina villkor i en trälåda. Isak kände sig besynnerlig till mods. Bergtrollet stod inför undret, som blivit till en gång i ett heligt töcken. Det trädde fram i livet med ett litet ansikte som en allegori. Dagar och år skulle göra undret till en människa.
– Kom och få dig mat, sade Inger…
Isak röjer skog och hugger ved. Han har kommit längre än han var. Han har såg, han sågar ved, och vedstaplarna blir väldiga, han gör en gata av dem, ja en hel by. Inger är mera bunden vid stugan nu och kan inte vara hos mannen medan han arbetar, men istället kommer Isak hem då och då. Besynnerligt med en sådan där liten varelse i en låda! Det kunde inte falla Isak in att bry sig om honom, och förresten var det ju bara ett kryp, det kunde gärna ligga där. Men man var ju människa och kunde inte utan deltagande höra på skriket, på ett sådan litet svagt skrik.

Jag verkar alltså ha kommit ihåg fel, men en larv kan ju visserligen sägas vara ett kryp. Översättningen till svenska är gjord av den flitige och skicklige Hugo Hultenberg. I det norska originalet heter det även där kryp: ”og forresten så var det bare et kryp”. Det kommer sig att jag också har ett exemplar av romanen på engelska. Där lyder Sverre Lyngstads översättning: ”anyway, it was only a worm”. Krypet har alltså blivit till en mask. Kryp, mask, larv…

När jag bläddrar, ögnar och läser lite i Markens gröda påminns jag om vilken enastående författare Hamsun var. I samband med en längre flygtur för några år sedan läste jag om valda delar av romanen i Lyngstads engelska översättning och blev även då väldigt entusiastisk.

Jag försökte därför att formulera romanens ihållande storhet närmare ett sekel efter att den skrevs med hjälp av bland annat litteraturvetaren Anna Jörngårdens avhandling Tidens tröskel. Uppbrott och nostalgi i skandinavisk litteratur kring sekelskiftet 1900 (2012). En förklaring till varför Markens gröda fortfarande är så vital kan vara kombinationen av och växlingen mellan berättarröstens episka ton och perspektiv, den allmänt emotionella laddningen av även de mest anspråkslösa sysslor, och det folkliga talspråket. De bästa styckena har en melodiös, sjungande och närmast psalmartad kvalitet.

Vidare tycker jag att författaren Karl Ove Knausgård har en bra poäng om Hamsuns märkliga kombination av modernism, realism och magi:

I så gott som alla hans romaner ligger den förtrollade och den avförtrollade världen sida vid sida, och den insikt det resulterar i, att det egentligen är hipp som happ, är den om livets tomhet och meningslöshet. Men även det kan man fira, och det är väl kanske det hans böcker egentligen gör.

Se blogginlägget: Ernst Bloch och Knut Hamsun – profeter för vår tid?

Skuldsättningen, bostadsbubblan (och finanskraschen?)

thomas stoop 'journey'

Thomas Stoop ‘Journey’

Sommarens första icke-skönlitterära läsning blev journalisten Per Björklunds Kasinolandet. Bostadsbubblan och den nya svenska modellen (2017). Det är ett mycket välkommet inlägg i debatten om de svenska hushållens extrema skuldsättning, som till större delen består av just bostadslån, och den allt mer spektakulära bostadsmarknaden. Jag hade rätt höga förväntningar då Björklund skrivit initierat och kritiskt i ämnet i Fria Tidningen under en längre tid. Björklund är, enligt min mening, en av de vettigaste medierösterna i debatten om hushållens extraordinära belåning och bostadsmarknadens skrämmande tillväxt.

Bokens huvudsakliga syfte är att visa hur bostadsmarknaden inte bara är en marknad bland andra, utan är helt central för landets finansiella system och hela samhällsekonomin. Björklund konstaterar exempelvis att: ”Kärnan i de svenska storbankernas verksamhet är bostadslån”. De svenska bankernas samlade tillgångar motsvarar vidare drygt 400 procent av landets BNP. Problemet är, enligt Björklund, att bolånemarknaden utgör ett överhängande hot mot både samhällsekonomin och den sociala och politiska utvecklingen i landet efter en eventuell krasch.

Den framväxande bolånemarknaden har blivit ett självändamål och ett värde i sig för de politiska och ekonomiska makthavarna. Det är en tillväxt- och framtidssektor med högt förädlingsvärde i en epok som sedan tidigt 1970-tal formats av penningens självständiggörande från produktionen. Angående framväxten av dagens kreditmarknad mot hushållen framhåller Björklund hur en lägre avkastning i varuproduktionen, långsamma löneökningar, växande inkomstklyftor och sänkta eller helt borttagna skatter har gjort att det ”funnits ett överflöd av kapital som sökt avkastning”. Det finansiella överflödet är således en lika viktig förutsättning som bankernas långivning för den nuvarande situationen. Utvecklingen har dessutom förstärkts av att Riksbankens negativa styrränta kortsiktigt gör det nästan gratis att låna pengar, vilket ytterligare har drivit på bostadspriserna och hushållens skuldsättning.

Bostaden har de senaste två decennierna blivit en investering och ett sparkapital som kan användas som säkerhet och belånas för konsumtion eller ytterligare investeringar i exempelvis aktier. Bostaden har därmed blivit något av en guldgruva för stora delar av landets medelklass.

Om man lägger ihop de senaste årens skattesänkningar med stigande bostadspriser har stora delar av befolkningen upplevt en välståndsökning som vida överstiger den faktiska ekonomiska tillväxten eller löneutvecklingen. Särskilt under den borgerliga Alliansens period vid makten bidrog skattesänkningar till att våra plånböcker blev tjockare, trots att BNP per capita mellan år 2007 och 2014 nästan inte ökade alls till följd av finanskrisen och den långsamma återhämtningen efteråt. Men det är svårt att överskatta den växande bostadsförmögenhetens betydelse för den svenska medelklassens upplevda levnadsstandard och sociala position. Enligt Boverket kan två tredjedelar av ökningen av den privata konsumtionen under 2000-talets första årtionde tillskrivas den så kallade ”förmögenhetseffekten” av stigande bostadspriser, det vill säga att hushållen konsumerar mer för att de känner sig rikare.

Vid ett kraftigt boprisfall och en eventuell finansiell kollaps skulle därför en stor del av landets befolkning uppleva en sänkt levnadsstandard och social deklassering. Sådana omständigheter hör till det stoff som fascism närs av. Begäret efter mycket av det som en samtida fascism kan erbjuda vilar såtillvida latent i de skuldtyngda villaområdena och kanske än mer i de skuldtyngda bostadsrättsföreningarna. Det är bland de sistnämnda som merparten av hushållen med små ekonomiska marginaler och låg kreditvärdighet återfinns. Illusionen om att de stigande bostadspriserna bara kommer att fortsätta och fortsätta är därför ytterst farlig.

Men det finns en gräns för hur länge utvecklingen kan fortsätta. Förutsättningen är att det hela tiden finns nya förstagångsköpare som är villiga att ta allt större lån för att ta sig in på marknaden, och därmed knuffa upp någon annan till nästa pinnhål i bostadskarriären. Men i takt med att priserna går upp blir det svårare och svårare för nya köpare att hänga med. Enligt en undersökning som SBAB gjorde sommaren 2016 fick nästan hälften av bostadsköparna hjälp av en anhörig eller bekant, antingen genom att de ställde upp med pengar till kontantinsatsen eller som medlåntagare. Bland köpare i åldern 20-29 år var det hela 60 procent som behövde hjälp.

En uppgång som i viss mån är självförstärkande kan snabbt övergå i sin motsats. För de som köpt en bostad strax innan priserna planat ut eller på den efterföljande platån av relativt stabila priser kommer drömmen om en bostadskarriär snabbt att gå i kras. När nya köpare inte längre blir ”rika på att bo” så försvagas en av de krafter som skapat efterfrågan på marknaden. Pyramidspelet kollapsar.

När risken för ett kraftigt prisfall debatteras i Sverige kretsar diskussionen ofta om risker som inte har med bostadsmarknaden i sig att göra: räntehöjningar, försvagad konjunktur och kriser i omvärlden pekas ut som faktorer som skulle kunna få bostadsmarknaden att vända nedåt. Men under en bubbla drivs uppgången till slut mer av de förväntningar och drömmar om snabba klipp som den kraftiga uppgången i sig genererar. Detta innebär också att bubblan kan spricka utan någon tydlig extern orsak som ”förklarar” varför priserna plötsligt faller. De faller helt enkelt därför att de inte längre kan fortsätta öka.

Vi lever redan i en samtid präglad av politiskt reaktionära krafter. Ett kraftigt fall i bostadspriserna behöver, som Björklund poängterar, visserligen inte omedelbart hota landets finansiella system, men hundratusentals eller miljontals hushåll som drastiskt minskar sin konsumtion kommer ofrånkomligen att få omfattande konsekvenser för ekonomin. Vid en finansiell kollaps kommer enorma nedskärningar i de offentliga investeringarna och utgifterna tvingas genomföras. Förmodligen kommer ökad statlig repression mot och exkludering av ”de andra” att följa. Antydningar om ungefär vilka som kan tänkas inkluderas bland dessa, för samhällsordningen, farliga element återfinns redan nu i främst de konservativa samhällsdebattörernas problemformuleringar.

Att politikerna inte försöker att motverka utvecklingen, utan tvärtom driver på den, beror på skuldsättningens och den sammanhörande konsumtionens avgörande betydelse för tillväxten. Regeringsdugliga politiker görs av dem som säkrar och bevarar den rådande ekonomiska ordningen och tillväxten, hur kortsiktig och destruktiv den än må vara, och inte av politiker som ifrågasätter och på något sätt osäkrar densamma.

Svenska politiker är naturligtvis väl medvetna om att de senaste årens höga svenska tillväxt till stora delar drivits fram av låga räntor, växande skuldsättning och snabbt ökande bostadsförmögenheter. Medan det övriga näringslivets investeringar ökade mycket långsamt under 2014 och 2015, så ökade bostadsinvesteringarna och den privata konsumtionen kraftigt. Att hushållens skuldsättning är bra för tillväxten är också som vi sett ett uttalat argument bland dem som vill tona ner riskerna med utvecklingen. Konsultfirman Evidens beskriver till exempel åtgärder mot skuldsättningen som ”tveksam konjunkturpolitik när tillväxten … är beroende av hushållens konsumtion och bostadsinvesteringar.”

Sådana argument biter på politiker som i stor utsträckning bedöms utifrån hur hög tillväxt de lyckas ”skapa”, oavsett hur hållbar den är på sikt. Till skillnad från underskott i statsbudgeten är politikerna inte heller direkt ansvariga för hushållens skulder, utan kan lägga över en stor del av ansvaret på den oberoende Riksbanken eller privata banker. Att miljontals svenskar de senaste åren blivit rejält mycket rikare – åtminstone på pappret – utan att behöva lyfta ett finger gör det också lätt att avfärda kritiska röster som alarmister.

Björklund avslutar Kasinolandet med att ge några förslag på hur riskerna i den svenska ekonomin kan reduceras:

  • Pensionssystemet bör reformeras genom att tvångssparandet på börsen ersätts med amorteringskrav.
  • Inga banker ska tillåtas bli så stora att staten måste rekapitalisera dem när deras spekulation och vårdslösa utlåning leder till likviditetsproblem.
  • Skyddet för låntagare ska stärkas; dels genom att bankerna tar ansvar för en större del av risken och den eventuella förlusten, dels genom att skuldlättnader eller skuldavskrivningar görs för hushållen.
  • Bankerna ska ta konsekvenserna för sitt agerande – sin kortsiktiga vinstjakt och spekulation – genom att staten får ta över ägandet av banker som måste rekapitaliseras med skattepengar.

Det är som synes en rad ganska konventionella vänsterreformistiska förslag som föreslås. Välvilligt och principiellt sett är det nog helt rimliga reformförslag. Realistiskt sett, utifrån den inhemska ekonomiska politiken och den globala politiska ekonomin, så är det emellertid mer eller mindre utopiska idéer.

Kasinolandet lever upp till mina förväntningar då det är en utmärkt argumenterad debattbok. Visst kan jag emellanåt sakna ett utförligare resonemang och någon enstaka referens. Men ett mer akademiskt präglat upplägg med en mer utförlig problematisering av och diskussion om förhållanden, siffror och procentsatser, skulle förmodligen också ha gjort boken omständligare, utan att nödvändigtvis göra den mer övertygande.

Insekter som föda och politisk gastronomi

djungelboken

Förra sommaren blev jag för första gången sugen på att äta insekter. Det var när jag läste antropologen Claude Lévi-Strauss Spillror av paradiset (1959) – ursprungligen Tristes Tropiques (1955) – där Lévi-Strauss återger sina forskningsexpeditioner bland Brasiliens infödingsstammar på 1930-talet. Närmare bestämt är det hans beskrivning av larven koro som var populär bland en av stammarna i Jeronymo-reservatet som skapade ett visst sug. Lévi-Strauss beskriver hur koro-larverna finns i multnande trädstammar från pinheiro-trädet:

Ett hugg med hackan blottar tusentals gångar djupt inne i trädet. I var och en av dem ligger ett tjockt, gräddfärgat djur som ganska mycket påminner om silkesmasken. Nu måste vi ta skeden i vacker hand. Medan indianen känslolöst och outgrundligt tittar på biter jag huvudet av mitt byte. Ur kroppen strömmar ett vitaktigt fett som jag med någon tvekan smakar på. Det har samma konsistens och utsökta beskaffenhet som smör och kokosmjölkens fylliga smak.

Trots att Lévi-Strauss åt koro-larven rå låter den ytterst delikat. Att insekter inte är en självklar del av den moderna europeiska matkulturen, och därför närmst är tabubelagda som föda, beror främst på invanda föreställningar om vad som är naturligt och gott – och som en indirekt konsekvens därav; vad som inte är det. Honung är ett av alla dessa livsmedel som är lika självklart som spritt. Men som en mexikansk kock i dokumentärfilmen Äta myror? (2016) poängterar är ju honung, krasst sett, uppkastade spyor från bin.

Insektsätandet är historiskt sett inget främmande i den europeiska kosthållningen. Filosofen Aristoteles, som levde på 400-talet f. Kr., ska i sina skrifter ha beskrivit när i utvecklingsstadierna cikadans larver var som godast. Drygt fyrahundra år senare skrev Plinius (den äldre) i encyklopedin Naturalis Historia hur Romarrikets aristokrater gärna åt skalbaggslarver uppfödda på mjöl och vin.

Ännu läckrare än Lévi-Strauss beskrivning av koro-larven får kocken Benedict Reade och filosofen Josh Evans från Nordic Food Lab många insektsrätter att låta i Äta myror?. Dokumentärfilmaren Andreas Johnsen följer dem i deras utforskande av insekter som en del av matkulturer runt om världen. Utgångspunkten är gastronomisk och initiativtagaren till Nordic Food Lab, med säte i Köpenhamn, är föga förvånande mästerkocken René Redzepi från stjärnkrogen Noma i samma stad. Även om utforskandet inte har ett politiskt syfte för Reade och Evans kritiska resonemang om matförsörjningens förutsättningar, logistik och konsekvenser.

Som Reade poängterar är det enkelt att bygga upp ett matförsörjningssystem med läckra, billiga och nyttiga insekter men som, holistiskt sett, är fullständigt ekologiskt och socialt ohållbart. Efter att ha deltagit på en konferens om insekter som en alternativ och hållbar proteinkälla sammanfattar han det så här:

-Hela debatten pågår inom det livsmedelssystem vi har i dag. För det är ju allmänt känt – bland dem med kunskap – att det förstör jorden. Att fråga sig om och hur insekter ska introduceras för att göra systemet mer hållbart är fel. Det vi ska fråga oss är hur vi kan förändra hela systemet. Men det kommer ingen att tjäna pengar på, så det får ingen publicitet.

Dokumentären går att se på SVT Play: Äta myror?.

En holistisk och civilisationskritisk ansats i tänkandet om livsmedelsförsörjningen som en global ödesfråga finns för övrigt i det senaste numret av Subaltern #1-2 2017; ”Politisk gastronomi”. I inledningen står bland annat följande att läsa:

Före Moleschott och Feuerbach, före Marx och Bordiga, insåg Fourier, som i ljuset av vår tids matkris visar sig vara en av den moderna epokens viktigaste tänkare, behovet av en politisk gastronomi. Han tecknade den emancipatoriska möjligheten i den mänskliga artens industriella utveckling och beskrev hur tidigare matregimer lade grunden för en ny typ av matproduktion. Därför blir Fouriers utopiska framtidsmyter en angelägen kritik av de förhärskande villkoren i vår värld. Gastronomin, hävdade han klarsynt, måste bli en egendomsgemenskap genom att ”tilllämpas direkt på produktionssätten … då den tar gastronomen med för att odla och laga mat”, därigenom kan den medföra ”den arbetande massans välmående” då den låter ”folket delta i det goda kökets finesser som civilisationen reserverar för de sysslolösa”. Gastronomin måste med andra ord bli en civilisationskritik. För vad är civilisationen om inte matproduktionens långsamma industrialisering? Historiens begynnelse som brukar härledas till civilisationerna i tvåflodslandet, såsom Uruk och Akkad, är trots allt också jordbrukets begynnelse, vilket innebar en radikal omvandling av ätandets och födans kultur. Kanske kan man säga att det var först i och med civilisationens och därmed historiens uppkomst som ätandet blev kultur. Nu framträder mat, vilket antropologen Mary Douglas visar oss, som en kod för sociala förhållanden. Klassamhället är en typ av föda bland flera och kräver en omgestaltning av ätandets, och i förlängningen, gastronomins och hungerns villkor. En värld där ingen längre behöver vara rädd för att gå hungrig möjliggör därför en rekapitulation av de kosttabun som en gång strukturerade livet och som öppnade för en förståelse av människosläktet som något mer än ett djur som slåss för sin överlevnad, nämligen en varelse som likt allt annat levande är avhängig näringens fysik och metafysik.

Matens, matanskaffningens och matproduktionens industrialisering föser mänskligheten in i det vi kallar de kapitalistiska livsformerna, men behovet av föda öppnar också för en gemenskap där livets avhängighet av näringen uppdagar närheten mellan politik och metafysik eftersom ”näringen är identiteten av ande och natur”. Och insikten om denna närhet kan leda oss närmare den gastrosofi och politiska gastronomi som texterna i detta nummer hjälper oss att utveckla (Subaltern: Politisk gastronomi).

Poliskommissionärer och krigarbyråkrater

rashomon med textning

För några veckor sedan såg jag om regissören Akira Kurosawas klassiska film Rashômon eller Demonernas port (1950) som den heter på svenska. Det är en av de formmässigt mest fulländade filmer jag sett. Trots att filmen nu är 67 år gammal känns den fortfarande anmärkningsvärt vital och dynamisk. Sättet som rörelse skildras med fotografiet och klippningen var på 1950-talet också helt nydanande och epokgörande. Rashômon är fortfarande ett svåröverträffat föredöme av koherens, rytmik och elegans. Den intresserade kan exempelvis kolla in den här videoessän:

I korthet om handlingen kan sägas att det är ett slags medeltida kriminaldrama om ett mord på en man som begås i en bambuskog. Mordet har tre ögonvittnen: frun, banditen och den mördade mannen – som talar genom ett medium. De har var sin version av vad som hände och följaktligen även olika utsagor om vem mördaren är. Berättelsen återges i tillbakablickar av en skogshuggare och en präst, som båda blev involverade i händelseutvecklingen efter mordet, som berättar för en tredje man som de träffar när de tillsammans har tagit skydd från ösregnet i den förfallna Rashômon-porten som leder in till Kyoto.

Jag blev nyfiken på filmmanuset som baseras på två noveller av författaren Ryūnosuke Akutagawa (1892-1927): ”Rashômon” (1915) och ”In a Bamboo Grove” (1921). De första semesterdagarna har därför ägnats åt Penguin Classics samling med översättningar av ett urval av Akutagawas noveller Rashômon and Seventeen Other Stories (2006). De två nämnda novellerna hör till författarens tidiga verk, som huvudsakligen innefattade historiskt förlagda berättelser. Utgångspunkten för Akutagawas modernistiska prosa i dessa historiska noveller är ofta medeltida legender. Med inspiration från dem och med stor omsorg om den historiska korrektheten har Akutagawa skrivit några tveklöst läsvärda noveller. Tilläggas kan att även flera av hans senare noveller är utmärkta.

I ”In a Bamboo Grove” finns en tankeväckande kommentar om det som brukar kallas strukturellt våld. Det är en misstänkt mördare – banditen från Kurosawas film – som i ett förhör inför magistraten i form av poliskommissionären i Kyoto, under Heianperiodens upplösning och sammanbrott på 1100-talet, lägger ut texten om vems synd som egentligen är störst; den enskilde mördarens eller konsekvenserna av de härskandes maktutövning:

Oh come on, killing a man is not as big a thing as people like you seem to think. If you’re going to take somebody’s woman, a man has to die. When I kill a man, I do it with my sword, but people like you don’t use swords. You gentlemen kill with your words: you tell people you’re doing them a favor. True, no blood flows, the man is still alive, but you’ve killed him all the same. I don’t know whose sin is greater – yours or mine. (A sarcastic smile.)

Poliskommissionären förfogade på denna tid över en maktutövning som både var polisiär och juridiskt dömande. Det kan vara nog så intressant att påpeka i dessa dagar då gränserna mellan statens olika former av myndighetsutövning kan överskridas i namn av bland annat trygghet och säkerhet. Fundera exempelvis på innebörden för rättssäkerheten av vad som föreslås av Malmöpolisen i denna artikel: Malmös polismästare vill införa USA-metoder för att minska morden.

I novellen ”O-Gin” finns vidare en bra skildring av hur politikers retorik om rikets säkerhet tenderar att vara snicksnack som döljer en mer krass och pragmatisk verklighet av realpolitik, populism och opportunism. ”O-Gin” handlar om katolicismens utbredning i Japan under 1630-talet och vad som kunde hända då stark tro och hårdför maktutövning hamnade i konflikt. Japan styrdes vi den tiden av den nyligen konstituerade Tokugawa Shōgunens krigarbyråkrater. De skydde förändring och gjorde allt för att bevara den existerande sociala ordningen. En pappa, mamma och dotter som har gått med i, vad som uppfattas som, den skrämmande och destabiliserande katolska sekten, har i ”O-Gin” tagits till fånga. Familjen är i den lokala magistratens makt i trakterna vid Nagasaki:

The local magistrate, meanwhile, ignorant of the teachings of the Heavenly Lord (and of the teachings of Shakyamuni, for that matter), had no idea why his prisoners were being so obstinate. He sometimes wondered if all three of them were crazy. When he finally realized that they were by no means crazy, he began to feel they might be serpents or unicorns – or at least some kind of animal unrelated to humanity. To allow such animals to go on living would not only be a violation of present-day law, it could compromise the security of the country. And so, after he held them for a month in the earthen prison, the magistrate decided that he would burn all three of them. (In fact, like most people, this magistrate hardly ever thought about the security of the country. He had both the law and popular custom to rely on. That was quite enough for him without the extra effort of thinking about such things.)

Vi lever i en tid då den globala regim som tagit form sedan 1970-talet har resulterat i att staters utrymme för att bedriva ekonomisk politik har reducerats till ett minimum. Värderingsfrågor har i stället fått allt större utrymme i politiken. Samtidigt medför samma globala regim att proletärer från hela världen trängs samman i redan socialt segregerade och ekonomiskt utsatta samhällen. Det är därför viktigt att försöka formulera och visa på hur vi under dessa allt mer prekära levnadsvillkor ändå kan hitta konkreta former för att leva tillsammans – också, eller framför allt, med människor vars tro och värdegemenskaper vi kanske inte delar, begriper oss på eller sympatiserar med. För en utförligare diskussion se Kämpa tillsammans debattinlägg Nationaldemokratisk signalpolitik och antifascism bortom alla värden.