Torkan och ringandet i död mans mobil

dödhultarn

Träskulptur av Axel Robert Petersson ”Döderhultarn”

Jag tänkte fortsätta mina anteckningar om värmeböljan och torkan från föregående inlägg, dock utan fokus på Skåne. Däremot kommer flera exempel att tas från Gotland.

  • Sedan jag skrev det senaste inlägget har jag rest runt med familjen i Skåne, Blekinge, Småland och på Gotland. Torkan är påtaglig överallt i landskapet. Värst var det i Kalmar län. Landskapet var fullkomligt sönderbränt av solen och på stora arealer med bland annat björk hade träden redan fått en lövfattig höstskrud. Trädforskaren Henrik Sjöman har förklarat fenomenet:

På björkarna syns vattenbristen tydligt, de är inte tåliga för torka. Det som sker är att trädet avvecklar lövkronan för att effektivisera vattenförbrukningen – ett sätt att överleva till nästa år. Men det har sitt pris. Utan löv förlorar trädet flera månader av fotosyntes och blir svagare till nästa säsong. De träd som lider mest i landet är de som står i städerna. Där sätter jag upp röd flagg. Vi kan förlora viktiga träd som är en del av det hållbara stadsbyggandet, utan löven blir platserna i städerna också varmare, det blir en kedjereaktion (…) (Städernas träd klarar inte värmen).

  • Som om en konsekvens av torkan ser vi ovanligt många och omfattande skogsbränder i Sverige. När det här skrivs har ungefär 25 000 hektar skog brunnit eller brinner fortfarande. De konkreta utlösande orsakerna kan variera – tåg, grillar, pyromaner, skogsentreprenörer, etcetera – men förutsättningen för den omfattning de har är extrem värme och torka. Brandrisken har gjort att merparten av landets länsstyrelser har utfärdat totalt eldningsförbud, alltså på både allmän och privat plats, och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap vill ha ett totalt eldningsförbud i hela landet (Efter extrema brandrisken − MSB vill utöka eldningsförbudet). I fall jag har förstått det rätt så är dagens industriella skogsbruk, med främst den snabbväxande granen, idealt för skogsbränder med alla dessa enorma arealer med täta rader av barrträd där lövträd och ängar har avlägsnats och våtmarker dikats ut. Gotland har i år bara haft någon smärre skogsbrand men kan som vilken del av landet som helt tas som exempel på hur kapitalismens industriella skogsbruk har omformat landskapet. På Gotlands museums historiska utställning om den danska arméns invasion av ön 1361, då en stor del av den manliga bondebefolkningen dödades, går det till exempel att läsa om hur ”Myrar, träsk och åar” försvårade framkomligheten för invasionsstyrkorna. Det är omständigheter som knappast utmärker dagens Gotländska landskap. Museibesökaren får om bondens dåtida landskap också veta följande:

Det medeltida landskapet på Gotland skiljer sig från det vi ser idag. All mark brukades av bonden på ett eller annat vis, men det fanns mycket mindre åkermark. Det var istället gott om ängar, hagar och myrar. Utmarkerna, det vill säga skogen och hällmarken, hade ungefär lika stor utbredning som idag.

I början av 1800-talet hävdade Gotlands landshövding att ”Gotland är inte en ö. Gotland är en sjö”. Det var då det. Jordbruket skulle rationaliseras och myrarna och träsken dikades ut och förvandlades till åker och äng. Problemet är att våtmarkerna, som det konstateras på Naturum Gotland, är livsviktiga:

För grodor, sländor och många andra arter är våtmarken både en perfekt barnkammare och ett välfyllt skafferi. Förr spelade våtmarkerna en viktig roll i gotlänningarnas försörjning. På myren kunde man jaga, fiska, skörda hö, och ag samt släppa ut betesdjuren. Fortfarande är våtmarkerna livsviktiga. De fyller på grundvattnet och minskar övergödningen genom att lagra kväve.

I Naturumets utställning står det vidare att läsa:

Ju större änge en gård hade, desto fler djur kunde överleva vintern och desto mer gödsel fick man till åkermarken. Därav uttrycket ”äng är åkers moder”. När konstgödsel och traktorer introducerades (under 1900-talets första hälft) behövdes inte änget längre och en del ängen odlades upp medan andra växte igen. Trots det har Gotland idag ovanligt många ängen, även om det bara är en bråkdel av vad som en gång fanns.

Detta ger förhoppningsvis en bild av landskapets radikala omvandling under industrialiseringen och antyder nog även något av de dilemman som dagens monokulturella landskap medför.

  • Nederbörden på Gotland har varit mycket under normal nivå varför Region Gotland har meddelat att: ”Efter 10 veckor stort sett utan nederbörd så blir det från och med lördagen den 14 juli bevattningsförbud över hela Gotland” (Spara vatten).
  • Från och med torsdagen den 26 augusti avråder SMHI från bad på Gotlands östra kust då deras satellitbilder visat på extrema mängder giftiga cyanobakterier, så kallade blågröna alger, runt ön. Överlag råder det kraftig algblomning i hela Östersjön, förutom i de sydvästra delarna. Algblomning är i sig en naturlig process. Men de senaste decennierna har bland annat övergödning, utsläpp och utfiskning lett till allt kraftigare algblomningar, särskilt under högsommaren (Extrem algblomning runt Gotland).
  • Den långa och varma sommaren har medfört ovanligt många drunkningstillbud i Sverige (se Svenska Livräddningssällskapets statistik Drunkningsstatistik). Onsdagen den 25 juli var det dessutom rekordmånga separata drunkningstillbud i landet med hela sju drunknade under enbart ett dygn (Värsta drunkningsdagen på flera decennier). För någon vecka sedan var jag med när en av dem som nog kommer att räknas till juli månads drunkningsoffer drogs upp ur den vik på Gotland som vi badade i. Det var en äldre man som bara skulle ta ett snabbt morgondopp. Bredvid vår bil stod en litet slarvigt parkerad bil med bakluckan öppen. Både jag och min sambo noterade att en mobiltelefon i den ringde allt mer frekvent under förmiddagen utan att någon svarade. Efter att kroppen förts iväg med ambulanshelikopter var polisen där och kollade telefonen och stängde bakluckan. Någon eller några anhöriga undrade då fortfarande vart han tagit vägen.
  • En av den globala uppvärmningens konsekvenser är extremväder med extrema regnmängder och extrem torka eftersom högtrycken och därmed även lågtrycken rör sig över samma områden under längre tidsperioder. Sannolikheten ökar således för å ena sidan värmeböljor och torka, och å andra sidan kraftig nederbörd, översvämningar och kraftiga cykloner (se t ex meteorologen Martin Hedbergs förklaring på sin blogg Beror värmeböljan på klimatförändringarna). Det verkar heller inte vara omotiverat att, som i medierapporteringen, sätta prefixet ”extrem” framför många av de ovannämnda effekter som den aktuella värmen och torkan för tillfället har i Sverige. I samspel med andra konsekvenser av vår industriella civilisation kanske vi nu ser en återkommande sommarmix som håller på att ta form av mer omfattande skogsbränder, försämrade spannmåls- och höskördar,* giftig algblomning, fler drunkningsolyckor och möjligen en latent vattenbrist.

____________________________________________________________________________________________

*Ett normalår genererar landets spannmål intäkter på runt 25 miljarder kronor. LRF räknar med en nedsättning i år på minst 30 procent, eventuellt upp till 50 procent. Och då är inte minskade intäkter och ökade kostnader för nödslakt, djurfoder och skörd av större arealer inräknade (Efter årets bränder väntar miljardsmällar).

Annonser

Torkan och de menlösa gräsmattornas förbannelse

jeffrey smart 'north sydney' 1978

Jeffrey Smart ‘North Sydney’ (1978)

Extraordinära väderförhållanden, såsom den pågående värmeböljan och den medföljande torkan, är bara en av flera konsekvenser som den globala uppvärmningen kan ha. En annan är extrema nederbördsmängder. Torkan i Sverige bedöms av Jordbruksverkets chefsekonom, Harald Svensson, bli den värsta sedan den 1992, mätt i förlorade inkomster. I fall det inte snart kommer en ansenlig nederbörd kan den nuvarande torkan till och med bli ännu värre (Torkan kan ge miljardförlust för lantbruket). De alarmerande och oroande nyhetsartiklarna om torkan börjar nu bli så pass många att jag tänkte samla ihop några av dem som rör förhållandena i Skåne. De är intressanta inte minst i relation till den föregående diskussionen om kapitalismens dilemman i fråga om livsmedelsproduktionen och matförsörjningen.

  • ”Alla uttag av ytvatten utan tillstånd är nu olagliga. Det har Länsstyrelsen Skåne beslutat. Det är den långa torkan som har gjort att vattenflödena i Skånes sjöar, åar och bäckar är nere på extremt låga nivåer enligt Länsstyrelsen i Skåne” (Stopp för lantbrukare att vattna med sjövatten).
  • ”Torkan har lett till förstörda skördar och foderbrist. Nu kan lantbrukarna tvingas slakta djur i förtid (…) Konsekvenserna av foderbristen visar sig redan genom växande köer hos slakterierna. Det innebär i sin tur ett överskott av kött, vilket sätter lantbrukarna i en tuff ekonomisk sits. Samtidigt betyder många förtidsslaktade djur att det på lång sikt kommer finnas ett underskott av svenskt kött” (Akut läge för skånska lantbrukare).
  • ”Bönderna får skörda gräset på kommunens mark – för att få foder till djuren.
    Staffanstorps kommun har blivit nerringda sedan beslutet togs på onsdagen. Nu är det bråttom att dela ut gräsytorna (…) Möjligheten att skörda omfattar inte parkmark eller allmän platsmark utan till exempel sådan mark som är i ett detaljplaneskede men där det inte finns någon aktivitet för närvarande. Även osåld industrimark kan bli aktuell att använda i detta syfte” (Bönderna får skörda gräset på kommunens mark – för att få foder till djuren).
  • Till dessa mer akuta och påtagliga omständigheter kan tillfogas frågan om bidöden och insektspollineringen av odlingslandskapet. Eva Forsgren, som är samverkanslektor i biodling vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) och forskar om honungsbin och deras hälsa, redde nyligen i en intervju kortfattat ut vad forskningen kan belägga i frågan, vilket verkar vara högst begränsat (Veckans fråga: Står vi inför den stora bidöden?).
  • Ett sätt att gynna den biologiska mångfalden, och däribland pollinerande insekter, är att låta vanliga artfattiga gräsmattor växa ostört en längre tid och helst omvandla dem till blommande ängsmark. Jörgen Wissman på SLU:s Centrum för biologisk mångfald, som forskar om gräsmattor, har poängterat följande:

    Det saknas en debatt om alternativen. I städerna kan grönytorna bestå av 70 procent gräsmatta. Det är i själva verket en stor potential för biologisk mångfald (…) En gräsklippare kräver stora insatser av energi och släpper ut stora mängder växthusgaser och partiklar, som påverkar både människa och miljö. Gräsmattor som klipps kort har få växtarter och kan ses som en slags gröna öknar, naturområden som begränsar den biologiska mångfalden (…) Det går åt mindre energi och mångfalden av växter och djur ökar. Om gräsmattan får växa ostört under en längre tid börjar arter som vitklöver, kärringtand, humlelusern och brunört att trivas. Många blommor gynnar i sin tur andra arter såsom pollinerande och fröätande insekter (Låt gräsmattan bli en blommande äng).

  • Wissman är delaktig i forskningsprojektet ”Lawn” som i en pilotstudie har låtit stora ytor av gräsmattorna på Ultuna, vid SLU:s Campus i Uppsala, omvandlas till ängsmark (Lawn as ecological and cultural phenomenon: Search for sustainable lawns in Sweden). I städer som Växjö, Helsingborg, Nybro och Borgholm har stadsplanerare och politiker tagit fasta på projektet och arbetar för att utöka kommunernas ängsytor.

Eskatologisk stiltje

golfarna och skogsbranden

Det senaste numret av Kris och kritik, nr 11-12, har temat ”Historiemetafysik och förfall”. Jag medverkar med essän ”Kapitalismens gränser. Ett sydsvenskt perspektiv”. Med det här inlägget tänkte jag försöka samla lite anteckningar och reflektioner dels från numret i sin helhet, dels från andra relaterade texter jag läst eller tänkt på den senaste tiden. Tanken är att det ska bli en första ansats till att vidareutveckla och fördjupa resonemangen om vad som kan sammanfattas som kapitalismens destruktiva krafter och materiella förfall. Givet en indelning av samhällets reproduktion som bestående av energi, ekologi och ekonomi diskuterar jag i essän hur några av dessa områdens dilemman tar sig uttryck i södra Sverige i allmänhet och Malmö i synnerhet. Valet av Sydsverige kommer inte av att det är en särskilt intressant region, utan av att det helt enkelt är där jag bor och lever och därför är en region som jag har en del kunskap om. Eftersom det handlar om globala fenomen kan emellertid vilken del av världen som helst tas som exempel på den självdestruktivitet som kapitalismens industriella modernitet genererar – en destruktivitet som jag hävdar aktualiserar kapitalismens gränser.

Som exempel på kapitalismens gränser ifråga om energi nämner jag det industriella jordbrukets beroende av ändliga resurser såsom fosfor och kvävegödsel. Dyra omkostnader och brist på energi gör att dessa kommer att bli allt mer kostsamma att framställa och slutligen bli till exklusiva bristvaror. Förhållandena i Malmö behandlas i rapporten Fosfor- och kväveneutral kommun. Framtidens jordbruk kommer därför att behöva klara sig utan dessa växtnäringsämnen, med den minskade agrara produktionskapacitet som det innebär.

Som exempel på kapitalismens ekologiska gränser nämner jag att de sydsvenska kusterna redan har ett problem med erosion, samtidigt som havsvattennivåerna kommer att fortsätta stiga med den globala uppvärmningen. Det innevarande seklet beräknas världshaven stiga upp till en meter. Ifall inte drastiska åtgärder görs kommer den sydsvenska kustlinjen följaktligen att se rätt annorlunda ut på framtidens kartor. Atmosfärens uppvärmning av växthusgaser medför vidare en högre avdunstning och en snabbare cirkulation med större nederbörd. Enligt SMHI:s beräkningar av framtida klimatscenarier i Skåne innebär det kraftigare stormar, regnoväder och skyfall (Framtidsklimat i Skånes län – enligt RCP-scenarier). Under två timmar 2011 föll exempelvis en nederbörd i Köpenhamn, på andra sidan Öresund, motsvarande tre normala månader för årstiden. Det medförde skador som kostade den danska huvudstaden sju miljarder kronor att reparera och åtgärda.

Som exempel på kapitalismens ekonomiska gräns nämns att det globala kapitalet sedan flera decennier tillbaka lever på simulerad tillväxt och att det numera krävs extraordinära monetära åtgärder för att upprätthålla världsekonomin. Den verkställande direktören på Sydsvenska Handelskammaren, Stephan Müchler, har exempelvis påtalat att den negativa räntan har en dubbel verkan på det sydsvenska näringslivet: omkostnaderna minskar och affärerna går bra men konjunkturerna och framtiden är ytterst osäkra och kan snabbt vända till räntechocker, nedskärningar och förlorade kunder. Minusräntan sägas skapa oro och osäkerhet: ”Det finns obalanser i det ekonomiska systemet. Världsekonomin hålls uppe med låga räntor och konstgjord andning” (Räntan ett minus som skapar vinster – och oro).

*    *    *

Jag hoppas att det blir tillfälle att utveckla några av nedanstående punkter:

  • Något jag inte går närmare in på angående energi, men som kan tilläggas, är att södra och västra Skåne har landets bästa åkermark, sett till produktionskapacitet och avkastning, men att stora arealer ligger under asfalt eller utgör öde gräsmattor. När frågan om matförsörjning förr eller senare blir akut, kommer stora delar av asfalten därför att behöva brytas upp och gräsytorna avlägsnas för att ge plats för odling. I takt med att oljan blir för energikrävande och dyr för att kunna utgöra den dominerande energikällan på jorden lär ändå privatbilismen, och därmed behovet av asfalterade vägar, att minska drastiskt. Se inlägget Under Malmös asfalt ligger landets bästa odlingsjord.
  • Begreppshistorikern Reinhart Kosellecks text ”‘Framsteg’ och ‘förfall’. Tillägg till historien om två begrepp” är en given referens för ett begreppshistoriskt perspektiv. Hans slutsats kan illustreras med följande citat:

Uppenbart är att tillbakagången eller nedgången avskaffas i tidigmodern tid, i det att varje tillbakagång bokförs på framstegets konto. Framsteg och förfall hamnade i ett asymmetriskt spänningsförhållande som gjorde det möjligt för upplysningstänkarna att tolka varje förfall och varje omväg som ett steg som skulle följas av desto snabbare framsteg. Detta tankemönster existerar som bekant ännu i dag, när de politiska ideologierna har överlåtit sig åt ett linjärt framsteg, som visserligen tillåter avbrott men vars politiska legitimitet bygger på att det är ohejdbart (…) Förfallet uppträder gång på gång som framstegets apori eller som reproduktionen av förfall genom framsteget självt.

  • I samband med Karl Marx utläggning om bortträngning av arbetare och fabrikens arbetsdelning i Kapitalet (1867) finns en del resonemang som kan tilläggas. Ett ofta citerat stycke är nedanstående:

Och varje framsteg i det kapitalistiska jordbruket är inte endast ett framsteg i konsten att utsuga arbetarna utan också i konsten att utsuga jorden, ty varje framsteg som ökar dess fruktbarhet för en begränsad tidsperiod är samtidigt ett framsteg som förstör källorna till denna fruktbarhet. Ju mera ett land som t ex Förenta Staterna, utgår från storindustrin som grundval för sin utveckling, desto fortare går denna förstörelseprocess. Den kapitalistiska produktionen kan endast utveckla produktionstekniken och den samhälleliga organisationen genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren.

  • Även om produktionsförhållandena och produktionsmedlen ständigt förändras måste det postkapitalistiska samhället, ifall det inte ska vara lika självförintande som det kapitalistiska samhället med dess destruktionskrafter, präglas av en närmast arkaistisk reproduktion med hänsyn till den jämvikt och tröghet som krävs för att världen inte ska ”begravas under anhopningen av framstegets avfall”, för att låna en formulering av filosofen Georges Canguilhem i ”Framstegsidéns förfall”.
  • Två citat i kulturteoretikern Hartmut Böhmes text, ”Kommentar till Burnet och Benjamin”, dröjer sig kvar: ”Den samhälleligt producerade ‘andra naturen’ (Lukács) är en natur av tilltagande rationalisering av alla delmoment, i kombination med en stigande irrationalitet hos helheten”. Vidare är Böhmes formulering om ”att omskapa jorden till en ruin och därmed efterlämna historien som ett omfattande informationsteknologiskt arkiv – för ingen” väldigt målande och suggestiv.
  • Den tydligaste motstrategin, eller rentutav exodus, som skisseras i det aktuella numret återfinns i religionsvetaren Mårten Björks introducerande essä till filosofen, journalisten, essäisten och poeten Günther Anders idévärld ”‘Abel inte Adam’ – Günther Anders och den industriella ålderns metafysik”:

Det är den arbetslöse – denna inkarnation av parollen non laboro ergo non sum – som för Anders är vår tids nyckelfigur och den bästa bilden av människans världslöshet. Den arbetslöse representerar hur människan håller på att bli obsolet som arbetande och i förlängningen biologiskt väsen till följd av den växande automatiseringen av produktionen. Men den arbetslöse är också den skarpaste bilden av vad det innebär att vara människa, en varelse som saknar givet kall, given natur och uppgift och som i viss mening är ett naturvidrigt väsen, eftersom hon lika lite kan uttömma sin existens i ett visst habitat som i ett visst arbete. Denna tankegång att människan som psykofysiskt varelse inte kan finna någon vila i världen, då hennes position i naturen är världslösheten, är i slutänden utgångspunkten för Anders rehabilitering av den moraliska fantasin.

(…)

Anders negativa antropologi visar följaktligen att hans gärning består i ett försök att kalla vår art från alla företag och verk som bäddar in mänskligheten i den industriella civilisation som enligt honom inte bara måste destrueras utan vars återskapande måste förhindras. Det är därför hans maskinstormande inte är ett uttryck för någon form av reaktionär romantik, eller primitivistisk nostalgi. Hans kritik av civilisationen är snarare en vilja att upprätta moderna tabun för att avstanna det ekonomiska imperativet att ständigt producera. Vi måste låta vår fantasi verka efter andra principer än effektivitet, produktivitet och standardisering. Icke-kunnandet, Nichtkönnen, är viktigare än vår förmåga till handling, Können, då vår förmåga att avstå från att fortsätta producera eller reproducera vår civilisation öppnar för andra möjligheter än de som enbart kan återskapa den värld som Anders tror håller på att leda oss mot vår undergång. Vi sitter fast i de handlingsmönster som gör oss blinda för hur vår värld leder oss mot kommande katastrofer. Det är därför vis måste utveckla vårt icke-kunnande, Nichtkönnen, snarare än vårt kunnande för att ta oss ur den moderna labyrinten.

(…)

Men denna kritiska potential är inte enbart möjligheten att omvandla varat till bruk och användande, utan just möjligheten att låta människans icke-kunnande, snarare än hennes patetiska jakt på en uppgift, bli grunden för tillvaron, ekonomin och det politiska styrelseskicket. Därmed blottlägger den industriella epokens i slutänden platonska grundstruktur en skuggbiosfär där det mänskliga livet visar sig vara något radikalt annorlunda än arbete, företag och teknisk utveckling, nämligen den arbetslöshet som i den platonska traditionen beskrivits som kontemplation och ansetts tillhöra gudarna. Den akosmiska impuls som gör människan till en människa utan värld, och möjliggör en värld utan människor, är också hoppet om en mänsklighet stadd i en förändring större än den tekniken kan erbjuda.

  • Går det med större fog nu än under Günther Anders liv (1902-1992) att hävda att människan utmärks av en ”apokalypsblindhet”, som förhindrar oss att erkänna att den mänskliga arten håller på att bli obsolet genom sin egen teknologiska utveckling, då vi inte längre kan eller mäktar med att se de faktiska konsekvenserna av vårt vardagliga liv? I vilken utsträckning utmärks vidare samtiden av en ”eskatologisk stiltje” som paradoxalt nog verkar råda parallellt med den moderna civilisationens annalkande katastrofer? Och krävs det en global katastrof, ett fullständigt materiellt sammanbrott, för att bryta stiltjen och för att människan eventuellt ska lära sig att vila i sin egen hemlöshet genom att låta sitt icke-kunnande bli grunden för tillvaron?

Den unge Marx

the young karl marx

Den stora behållningen med Raol Pecks bioaktuella The Young Karl Marx (2017) är att det är en välgjord och inspirerande film. Min främst kritik är att den unge Marx stundtals framstår som väl så färdig med sin samhällsanalys. Verkligheten var mer intressant än så.

Behållningen först: det är en snygg och ambitiöst gjord film vars handling ligger nära den historiska verkligheten gällande Marx, Jenny von Westphalen-Marx och Friedrich Engels liv och leverne mellan 1843 och 1848 i främst Paris, men även Bryssel. Det är gedigna skådespelarinsatser och jag uppskattar de mycket realistiskt rekonstruerade stadsmiljöerna. Det inspirerande med filmen är att få följa den unge Marx prekära liv med sin nybildade familj då han kämpar för brödfödan som redaktör på och skribent för olika tidningar och tidskrifter. Parallellt med det tvingas han fly censur och polis – först från ”Tyskland” till Frankrike varifrån han blir landsförvisad till Belgien, för att till slut hamna i London, Storbritannien, efter landsförvisning även från Belgien. Det är följaktligen en jagad, stressad och allt mer radikaliserad Marx som skildras, ständigt i rörelse och diskussion.

Peck skildrar såtillvida den unge Marx liv väl. Det är däremot missvisande hur färdigtänkt han framstår som. En av idéhistorikern Sven-Eric Liedmans huvudpoänger i Karl Marx. En biografi (2015) är att Marx var en mycket vetgirig bildningsmänniska som oupphörligen omvärderade och formulerade om sina analyser och teorier i takt med att de samhälleliga omständigheterna förändrades och att ny kunskap framkom – se inlägget Sven-Eric Liedmans Marxbiografi. I flera av de första mötena med framträdande anarkister och socialister har Marx i filmen däremot sin kritik mot dem färdig – kritik som han i verkligheten formulerade efter hand som han först lärde sig av deras erfarenheter och kunskaper. När Marx kom till Paris i oktober 1843 var han varken socialist eller kommunist utan snarast att betrakta som radikal ”liberal”. Det ska också poängteras att det mesta som rör Engels och flickvännen Mary Burns liv i Manchester är fiktion: Engels far var visserligen delägare i en av stadens textilfabriker men verkade aldrig där och det finns, vad jag vet, inget belägg för att Engels och Burns skulle ha träffats på fabriken.

De reservationerna förtar emellertid inte att det är ett engagerande drama som kan inspirera till både intellektuell förkovran och militans.

Konflyktlinjer 7 år!

otto e mezzo dansscen

Från Frederico Fellinis ‘8 1/2’ (1963)

Bloggen fyller sju år och det firas med tips på sju skönlitterära böcker och sju filmer som jag ofta återkommit till de senaste åren och helhjärtat kan rekommendera, exempelvis till sommaren.

Böcker

  • Tove Jansson Pappan och havet (1965)
  • Lars Gustafsson Förberedelser till flykt och andra berättelser (1967)
  • Mo Yan Vitlöksballaderna (1988/2001)
  • Luther Blissett Q (1999)
  • Thomas Pynchon Inherent Vice (2009)
  • Joseph Roth Kejsarbysten och andra noveller (2012)
  • Ko Un Maninbo: Tiotusen fotspår (2018)

Filmer

  • Akira Kurosawa Rashômon (1950)
  • Frederico Fellini 8 1/2 (1963)
  • Andrej Tarkovskij Andrej Rubljov – den yttersta domen (1966)
  • Werner Herzog Aguirre, Guds vrede (1972)
  • Francis Ford Coppola Apocalypse Now (1979)
  • Coen-bröderna No Country for Old Men (2007)
  • Claire Denis White Material (2009)