Värnskatt och fantomkapital

kaonashis fest

Scen ur ‘Spirited Away’ (2001)

Jag är nu en månad in i lönearbetet efter sommarens tillfälliga semestereskapism. Det betyder vardag, rutin, monotomi och att åter känna sig som en mikroskopisk del i den dagliga globala ruljangsen av arbetskraft, varor och kapital. Kapitalets värdeackumulation är rörelsen, lagen och det som primärt formar världen. Politiken har att säkerställa dess ordning. Ett exempel på politikens servila nyttighet aktualiserades i veckan. I nyheterna rapporterades det om slopandet av värnskatten i höstens budgetproposition:

Landets höginkomsttagare kan glädjas åt miljonregn nästa år när värnskatten slopas. De mest högavlönade i samhället blir alltså vinnare i höstens budgetproposition vilket också betyder att det allt större inkomstgapet vidgas ytterligare. Alla som har inkomster över 703 000 kronor gynnas och för dem med riktigt höga löner kan det innebära ett tillskott på flera miljoner kronor (Miljonregn över höginkomsttagare i höstbudgeten).

Oavsett hur folk röstar och oavsett vilka partier som styr tenderar höginkomsttagarna – den övre medelklassen och överklassen – att få det bättre ekonomiskt. Alla andra samhällsintressen tenderar följaktligen att underordnas de övre klassernas ekonomiska intressen. Det är en global utveckling som har förstärkts sedan 1980-talet. Parallellt har det skett en standardisering och teknokratisering av den ekonomiska politiken där olika heterodoxa inslag och alternativ till de neoklassiska doktrinen blir allt ovanligare – till och med när det är fråga om ekonomisk kris. Se till exempel statsvetarna Jonas Pontussons och Damian Raess artikel How (and Why) Is This Time Different? The Politics of Economic Crisis in Western Europe and the United States. Det går inte att nationellt välja ekonomisk politik i någon större utsträckning. Ramarna är i mångt och mycket internationellt överbestämda och fördefinierade.

Häromdagen gick det att läsa om hur internationella företags och bolags arbete för att undvika skatt har medfört att så kallat fantomkapital har satts i system; närmare 40 procent av direkta utländska investeringar (foreign direct investment / FDI) passerar genom tomma företagsskal utan reella affärsaktiviteter (More than third of foreign investment is multinationals dodging tax). Dessa syftar, enligt en ny studie som gav upphov till nyss nämnda nyhetsartikel, huvudsakligen till att minimera skatt snarare än att fungera produktivt:

In practice, FDI is defined as cross-border financial investments between firms belonging to the same multinational group, and much of it is phantom in nature—investments that pass through empty corporate shells. These shells, also called special purpose entities, have no real business activities. Rather, they carry out holding activities, conduct intrafirm financing, or manage intangible assets—often to minimize multinationals’ global tax bill.

Till omständigheterna hör att den globalt genomsnittliga företagsskatten sedan 1990 har sänkts från 40 procent till 25 procent 2017. Vidare har FDI ökat drastiskt sedan tiden efter den senaste finanskrisen:

In less than a decade, phantom FDI has climbed from about 30 percent to almost 40 percent of global FDI. This growth is unique to FDI. According to Lane and Milesi-Ferretti (2018), FDI positions have grown faster than world GDP since the global financial crisis, whereas cross-border positions in portfolio instruments and other investments have not (The Rise of Phantom Investments).

Det poängteras emellertid i nyhetsartikeln att det finns nationella variationer bakom de globala siffrorna: ”In Belgium and Sweden, the share fell from about 30 per cent to single digits in the same period.”

Varken avskaffandet av en skatt för höginkomsttagare eller finansiella verktyg som syftar till att undvika skatt utgör några avvikande tendenser i samtida politik och näringsliv. Tvärtom får det nog sägas vara tidstypiska och representativa exempel på den globala postpolitiska utvecklingens konsensus om nödvändigheten av ekonomisk liberalism. Den kommer bland annat i form av en ekonomisk politik som inte syftar till progressiv utjämning utan tvärtom förstärker inkomstklyftor, och av kapitalinvesteringar som i allt mindre utsträckning handlar om affärer och kommers.

Vi har alltså en politik som karaktäriseras av sin administrerande funktion och en ekonomi som allt mer karaktäriseras av sin improduktivitet. Denna substanslösa tomhet är ingen tillfällighet utan en konsekvens av kapitalets allt mer desperata jakt på profit, som undermineras och försvåras av dess egen verkan på grund av dess intensifierade förbrukning av jordens ändliga resurser. Kapitalets logik vet bara en sak: värdeackumulation som syftar till ändlös maximering av förtingligat arbete, det vill säga av dött arbete, i ett självverkande och totaliserande förfarande utan hänsyn till det levande. När Karl Marx lade ut texten om bortträngningen av arbetare och fabrikens arbetsdelning i Kapitalet (1867) konstaterade han att: ”Den kapitalistiska produktionen kan endast utveckla produktionstekniken och den samhälleliga organisationen genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren”.

Det går, med all rätt, att känna en stor maktlöshet inför denna i mångt och mycket automatiserade ruljangs som sker på en abstrakt och strukturell nivå. Det är emellertid ett bräckligt globalt system vars totala bokföring inte går ihop, därav dess allt påtagligare kreditberoende de senaste decennierna (kredit är profit som konsumeras innan den har realiserats i brist på en samtida profit, men i hopp om en framtida sådan). Det är vidare ett system vars sammantagna materiella reproduktion och metabolism helt saknar långsiktig hållbarhet varför biosfären också har börjat att implodera vilket, till det bättre eller sämre, hastigt kan komma att kullkasta systemets livsvillkor.

Det är där det politiska kommer in.

Annonser

Sommarens eskapism och kapitalismens realism

dav

Sista veckan av sommareskapism innan kapitalets realism tar vid med lönearbete, pendling, tjänstemannavardag, öppet kontorslandskap, Microsoft Office, möten med Power Point-presentationer, effektiviserade projektstrategier, utvärderingar av arbetsprocesser i mindre grupper, automatkaffe, utvecklingssamtal, lönesamtal och så vidare – arbetsplatsens mikrokomsos av världsekonomins marknadsbyråkrati och monotoni som till synes reproduceras i all oändlighet, men som vilar på en väldigt bräcklig och ändlig grund oavsett om det handlar om dess förutsättningar i form av ekonomi, ekologi eller energi.

För några dagar sedan tittade jag tillsammans med äldsta dottern på hällristningarna Hästhallen i sydöstra Blekinge. Där finns framför allt många skepp – säkert ett hundratal. På ett av dem står en storväxt man med kraftig erektion, uppsträckta armar och spretande fingrar i, vad som ser ut som, en åkallan mot himlen. Några av skeppen ser ut att bära solen. Vi såg även några solhjul och två hästar som stillsamt ser ut att stå och beta. Ristningarna överlappar varandra och är gjorda i olika riktningar. För omkring 3500 år sedan ska de första bilderna på bergshällen ha börjat ristas in. Jag läser på Blekinge Museums hemsida att människorna under flera århundraden återkom till Hästhallen för att knacka in nya bilder. På en informationsskylt står Blekingesonen, författaren och poeten Harry Martinsons dikt ”Hällristningen”, från 1971, att läsa:

Flydda språk som ljöd kring offrens tjurar
kan vi aldrig ana eller finna.
Ord för skördeväder, hagelskrurar
har gått bort med ord för man och kvinna.
Hur lät namnet på den långa båten,
revbenspantad, avklätt tydligt ristad.
Hur lät ordet mjölk, vad hette solen.
Hur lät kärlekssången, sinnesorden,
ord för ögon, näsa, mun och öra,
sommarorden som i språket levde,
vinterordens snö och höstens äpple?
Hur lät namnet på den tunga döden.
Vi kan se, men vi kan inte höra.

Det tog flera somrars besök på Blekinges sydöstliga halvö innan jag helt insåg att den pittoreska sommaridyllen ligger mitt i ett modernt ruinlandskap som vittnar om 1800-talets och det tidiga 1900-talets småskaliga jordbruk. Överallt i landskapet finns stenmurar som inte längre ramar in jordplättar utan skog, ängsmark och kalhyggen. Här och var i växtligheten ses en gammal husgrund eller stallgrund. En grusväg i närheten av ett torp vi brukar låna leder genom en stenmur där de rostiga hängena för en grind fortfarande sitter kvar. Med insikten om ruinlandskapet fick hela halvön något övergivet och vemodigt över sig. Där finns fortfarande en och annan bonde och andra helårsboende, men det är många fritidshus för sommarbruk. Filosofen och sociologen Georg Simmel har ifråga om ruiner beskrivit dess vemod träffande:

För detta innebär ingenting annat än att de blott naturliga krafterna börjar göra sig till herre över människans verk: den jämvikt mellan natur och ande som byggnadsverket representerar förskjuts till naturens fördel. Denna förskjutning slår ut i en kosmisk tragik som får oss att känna att ruinen flyttas in i vemodets skugga; för nu framstår förfallet som naturens sätt att hämnas det våld som anden har begått mot den genom att skapa efter sin avbild (”Ruinen” 1919, översatt i Kris och kritik #11-12, 2018: Historiemetafysik och förfall).

Simmel resonerar vidare om att ruinens förfall inte kan vara för omfattande eftersom ”ruinens metafysiska-estetiska dragningskraft (går) förlorad när det inte längre återstår tillräckligt mycket av den för att man ska kunna varsebli dess uppåtpekande tendens”. Med för mycket förfall blir ruinen mer natur än ande och kultur, och fascinationen avtar därmed. Lagom kan vara bäst även ifråga om fascinationen för förfall.

För varje besök på halvön ser jag allt mer av resterna från det förflutna i landskapet – stenåldersdösar, hålvägen vid Färskesjön, skeppssättningen på Torhamns udde – och i takt med det hamnar det pågående livet i bakgrunden för årtusenden av förflutna liv. Samtidigt vittnar det forntida om alla epokers och civilisationers förgänglinghet och ändlighet, och indirekt även om kapitalismens ändlighet. Så långt så gott.

Det ångestfyllda i utvecklingen är det som händer i samband med kapitalismens fortsatta, och med tiden förmodligen, intensifierade sammanbrott; alla människor som är och blir överflödiga för ekonomin, extremt väder, torka, översvämningar, vattenbrist, höjda havsnivåer, kollapsade biotoper, döda hav med mer plast än liv, minskad och förödd agrar produktion, dyrare olja, bruten global matlogistik, matbrist, desperation, svält, flyktingströmmar, reaktionära politiska försök att rädda kapitalets ordning och så vidare.

Vad vi har att sätta emot och rädda oss själva med i sammanbrottet är i slutänden vänskapsband, ömsesidig hjälp och vår förmåga till organisering.

Loppiskonst: Trafikpoliserna

IMG_20190623_151425.jpg

Vad är det här för vulgär kitsch?
En sexig kvinnlig polis som stoppar en manlig motorcyklist för att eventuellt låta sig förföras?
Herregud vilken kliché!
Sexfantasier gör sig sällan som något man vill ha på väggen…
Eller, de gör de kanske?
De kan åtminstone bli bra filmer – mycket av Fellinis filmer utgörs ju av hans rättframt skildrade fantasier om kvinnor; det är horor, madonnor, maggioratas och så vidare, hela registret, ibland i en och samma kvinna.
Men Fellini var traditionellt katolskt uppfostrad på 1920- och 30-talet i Italien, med allt vad det innebär av förtryckta sexuella begär till flickor…
Det här är ett mer samtida Sverige.
Polisbilen är av äldre modell – 1990-tal tror jag, kanske tidigt 2000-tal.
Fast, vad är det här?
Motorcyklisten får ju böter av en manlig polis där i bakgrunden – det är en oväntad händelseutveckling i förhållande till den sexiga kvinnliga polisen i förgrunden.
Perspektivet är som sett från en kompis till motorcyklisten – förmodligen en annan motorcyklist, en man.
För det känns som ett manligt heterobegär- och perspektiv.
Begär och lust, skam och straff i samma bild.
Det är något närmast katolskt med det upplägget, eller någon form av hårt tuktande och fördömande kristendom.
Det är en märklig spänning mellan å ena sidan sexuell dröm och fetisch och å andra sidan tråkig vardagsrealitet med fortkörningsböter.
Fart, frihet och sexuellt begär som blir till en fortkörningsböter…
Såtillvida finns det självreflexion och humor i vad som vid en första anblick enbart kan tyckas vara vulgär kitsch.

(Plansch hittad på loppis i Hjortsberga, Småland).

Anteckningar om historiskt tänkande

156070461041488198137.jpg

Under min tid som doktorand på Umeå universitet var en av gästprofessorerna Sam Wineburg. Han höll en mycket inspirerande doktorandkurs om anglosaxisk historiedidaktik. Jag uppskattade det öppensinnade, nyfikna, pragmatiska och analytiska sätt på vilket Wineburg närmade sig frågor om historia och historiedidaktik, liksom hans ständiga betonande av medvetenheten om publiken – att inte glömma bort historielärarna! – och stilens betydelse; att skriva väl och förståeligt. Wineburg var och är professor i Education and History på Stanford University. Nu är han aktuell med boken Why Learn History (When It’s Already on Your Phone) (2018).

I boken sammanfattar han några av sina och sin forskningsmiljös (Stanford History Education Group) projekt sedan tidigt 2000-tal och relaterar dem till den pedagogiska forskningsdiskussionen och utbildningspolitiken i USA. Det är essäistiskt, personligt och bitvis föredömligt självkritiskt skrivet. Det är vidare väldigt lättläst (jag läste ut boken under mindre än två veckors pendling mellan Malmö och Lund). Upplägget är snarlikt det Wineburg hade i sin förra bok i enbart eget namn, Historical Thinking and Other Unnatural Acts: Charting the Future of Teaching the Past (2001). Why Learn History kan betraktas som en fortsättning som tar vid där den föregående boken slutade diskussionen om historieundervisningens förändringar och varande i det amerikanska skolsystemet.

Boken handlar emellertid inte enbart om skolans historieundervisning utan även lite om historiedidaktikens andra huvudinriktning; historiekulturen utanför skolans värld. Han inkluderar nämligen delar av sin analys av Howard Zinns populärhistoriska klassiker A People’s History of the United States (1980). Wineburg är mycket kritisk till Zinns missvisande och ytterst selektiva refererande från sekundärlitteratur, hans forskningsläge som inte har uppdaterats med nya tryckningar, och hans försåtligt retoriska formuleringskonst som Wineburg hävdar förvränger historien för att den ska passa en vänsterpublik. Zinns bok bidrar, enligt Wineburg, till att göra historia till en europeisk fotbollsmatch där läsarna reduceras till fans som istället för att uppmuntras till att tänka, enbart förväntas heja på rätt lag:

Too often, whether we like someone’s politics determines whether we like their history. Many of us find ourselves reading the present into the past, especially with issues we care about deeply. I know I do it, and I don’t consider it a source of pride. Instead of entering the past with a wish list, shouldn’t we welcome, at least sometimes, new facts or interpretations that lead to surprise, disquiet, doubt, or even a wholesale change of mind?

Ett annat stycke som jag fastnat för är när Wineburg, ifråga om historieundervisning, redogör för ett forskningsprojekt han var med och genomförde om vetenskapligt och historiskt resonerande hos femte- och sjätteklassare (”Promoting Argumentation Through History and Science”). En av uppgifterna eleverna fick göra handlade om kausalitet. Med hjälp av olika dokument fick eleverna svara på frågor om Rosa Parks bojkott av segregerade bussar 1955 i Montogemery, Alabama. Parks var aktivist i medborgarrättsrörelsens kamp. I konstruerandet av uppgiften resonerade Wineburg och hans kollegor bland annat om följande omständighet:

Children gravitate toward explanations that locate cause in individual characteristics and interpersonal relations. It’s what they know best – their feelings and grudges, their relationships to friends and family. Explanations like ”Rosa Parks was tired” and ”Rosa Parks had a beef with the bus driver” are easier for kids to grasp than abstractions like structural inequality, institutional racism, and others difficult-to-visualize concepts.

Jag kommer osökt att tänka på flertalet samtida svenska politiker och debattörer – vuxna alltså – som framför allt ifråga om kön, sexualitet och etnicitet, av intellektuell oförmåga eller ovilja, inte kan tänka eller inte vill erkänna samhälleliga strukturer som fenomen och förklaring. Oavsett anledning är det frustrerande och håller alltför mycket samhällsdiskussion på en trivial, ointressant och irrelevant nivå. Den första meningen i citatet följs för övrigt av en fotnot som refererar till den svenske pedagogikforskaren Ola Halldén, ”On the Paradox of Understanding History in an Educational Setting”, i antologin Teaching and Learning History (1994). Halldén var specialiserad på frågor om begreppsutveckling och begreppsförändring vid lärande i naturvetenskap och humaniora.

Tilläggas kan att i motsats till vad som kan tänkas vara poängen i förlängningen av resonemanget i citatet ovan så är Wineburg en stark förespråkare för att även yngre elever med rätt förutsättningar kan föra avancerade historiska resonemang. Det är han på grundval av egna forskningsresultat. Wineburg argumenterar, med kritisk referens till utbildningsforskaren Benjamin Samuel Blooms kunskapspyramid, ”Taxonomy of Educational Objectives”, därför för att att den borde vändas upp och ned. Pyramidens kunskapskategorier analys, syntes och värdering kan och borde, enligt Wineburg, finnas med parallellt, redan från början, i historieundervisningens utlärning av kunskap, förståelse och applicering.

Rårödpågens källa och ”Nostalghia”

rårödpågens källa

Under helgens besök på Söderåsens nationalpark i Skåne gick vi bland annat förbi Rårödpågens källa och drack lite av dess vatten. När jag tittade ner i källan gav vattnets färgspel associationer till några scener i Andrej Tarkovskijs Nostalghia (1983). Det var grönt, blått, beigt, brunt och grått som ses genom eller speglas i klart vatten.*

Filmens huvudperson, författaren Gortjakov, befinner sig i frivillig exil från Sovjetunionen i Italien där han tillsammans med en yngre italiensk tolk, Eugenia, reser runt i spåren av den ryske 1700-tals kompositören Pavel Saznovskij som under några år bodde och verkade i Italien. Gortjakov ska skriva en bok om Saznovskij men för aldrig några anteckningar och går mestadels runt och känner nostalgi; hemlängtan, men inte bara som en känla av vemod utan som en överväldigande kraft, en sjuklig melankoli som berövar honom arbetslust och livsmod. Maria Bergom-Larsson har definierat filmens nostalgibegrepp som ”avsaknaden av mänsklig gemenskap i andlig mening, förlusten av tro och hopp. Själens exil” (”Motståndets liturgi”, Tarkovskij – tanken på en hemkomst, 1986).

I de aktuella scenerna, med den fina färgskalan, har Gortjakov sökt sig till en översvämmad ruin. Han vadar omkring i vattnet och berusar sig på rysk vodka medan han håller en monolog för sig själv om västerländsk ytlighet, materialism och inbilskhet. Han pratar bland annat om en man som räddade en annan från att drunkna i en gyttjepöl, men när den nödställde värjde sig och invände att gyttjan ändå var hans hem reagerade räddaren med stor förtrytelse över bristen på tacksamhet.

Jag har aldrig erfarit eller drabbats av nostalgi i den nämnda, närmast kliniska bemärkelsen, men jag har heller aldrig varit utomlands längre än några månader som mest. Däremot har jag de senaste åren allt mer kommit att fundera på frågor om hemma, härkomst och hemkomst. Söderåsen är för mig, som född och uppväxt i Helsingborg, en av flera urplatser i hemtrakten; ett av flera hemma i form av ett arketypiskt barndomslandskap. Mer specifikt är den det största och finaste exemplet på en nordvästskånsk bokskog. Som sådan bör den särskiljas från exempelvis ädellövskogarna i södra Skåne. För att ta en annan skånsk nationalpark som exempel så har Stenshuvud nationalpark mer karaktären av ädellövskog, vilket är en liknande men samtidigt något annorlunda lövskogstyp.

___________________________________________________________________________________________

* En film som konsekvent, genom hela filmen, karaktäriseras av en snarlik färgskala, med framför allt mycket grönt och blått – vilket är en ovanlig färgskala för filmer – är för övrigt Alex Garlands Annihilation (2018).