Aktuella och kommande böcker

victor mosquera 'zombie abandoned city'

Victor Mosquera ‘Zombie Abandoned City’

I höstas tipsade jag om några aktuella och kommande fackböcker. Många verkar ha uppskattat det inlägget varför jag återanvänder samma koncept med tips om nyligen utkomna eller under året utkommande akademiska monografier, antologier och tema-tidskrifter som verkar vara intressanta. Precis som i höstas rör det sig om ett urval humanvetenskapliga och samhällsvetenskapliga verk i en samhällskritisk tradition:

Emily Apter, Unexceptional Politics: On Obstruction, Impasse and the Impolitic (2017).

Ian Baucom & Matthew Omelsky (eds.), Climate Change and the Production of Knowledge (2017).

Stefan Collini, Speaking of Universities (2017).

Cédric Durand, Fictious Capital: How Finance Is Appropriating Our Future (2017).

Rolf Å. Gustafsson, Från ämbetsmannastat till välfärdsstat. En studie i svensk offentlig arbetgivarpolitik (2016). Även Lars Nelanders rapport bör nämnas i det sammanhanget; När kommunen blev en marknad. Trettio år med new public management i Uppsala kommun (2016).

Peter Harrison, The Freedom of Things: An Ethnology of Control (2017).

Anselm Jappe, Writing on the Wall: On the Decomposition of Capitalism and Its Critics (2017).

Dan Webb, Critical Urban Theory, Common Property, and “the Political”: Desire and Drive in the City (2017).

 

Kapitalismens diskursiva element

merkel-und-steinbruck

Efter att ha läst Wolfgang Streecks artikelsamling How Will Capitalism End? Essays on a Failing System (2016) blev jag nyfiken på hans kollega Jens Beckerts bok Imagined Futures. Fictional Expectations and Capitalist Dynamics (2016) som också den kom förra året. De är båda ekonomiskt orienterade sociologer och chefer på Max Planck-institutet för samhällsforskning i Köln. Beckerts Imagined Futures saknar emellertid helt Streecks skarpa analys och polemiska anslag. Den ger mer intrycket av att vara en välgrundad, rimlig och resonabel syntes – den kan säkert vara en utmärkt kursbok i ekonomisk sociologi. Beckerts bok är mer en förklaring av ett ekonomiskt system, än en kritisk analys av detsamma. Därutöver är den rätt pratig och repetitiv; Beckert säger ungefär samma sak i varje kapitel, fast från lite olika perspektiv och med olika exempel.

Grundargumentationen kan sammanfattas ungefär som följer:

Det globala kapitalet är helt beroende av den omgivande diskursens förståelse, föreställningar och förväntningar inför framtiden för sin vardagliga reproduktion och funktion. Eftersom pengar i sig saknar värde är världsekonomin avhängig att människor fortsätter att ha förtroende för deras verkan och fortsätter att agera som om penningformen, krediter och finanssystemet är funktionella realiteter. Såtillvida är narrativa konstruktioner, meningsskapande och diskursiva anordningar en ofrånkomlig del av kapitalismen, eftersom de avgör aktörernas förtroende för systemet. Det diskursiva är alltså ingen sekundär överbyggnad på en primär ekonomisk bas eller realitet, utan en integrerad och nödvändig beståndsdel.

Mer konkret kan det handla om hur regeringar och centralbanker under finanskrisen 2008, för att bevara allmänhetens förtroende och undvika scenariot med bankflykter som hotade att rasera hela det finansiella systemet, agerade med räddningspaket, monetära lättnader och garantier till finansiella institutioner. Det gjordes med en snabbhet, en beslutsamhet och i en omfattning utan historisk motsvarighet (mer om detta kan exempelvis läsas i ekonomiforskarna Damien Raess och Jonas Pontussons artikel Länder som är olika för en alltmer likartad krispolitik i Respons nr 4 2012).

Beckert nämner hur förbundskansler Angela Merkel och den dåvarande tyska finansministern, Peer Steinbrück, den 5 oktober 2008 gav en presskonferens där de informerade den tyska allmänheten att samtliga tyska besparingar garanterades av den tyska staten. Trots att det var en helt uppenbar lögn, eftersom besparingarna involverade en summa på runt 568 miljarder euro som inte ens den tyska staten var i närheten av att kunna gå i god för, räckte det för att lugna de tyska spararna, som annars riskerade förlora förtroendet för bankernas solvens. Det visar hur ett helt fiktivt påstående, utan verklighetsanknytning, kan bidra till att förtroendet för ett system i kris stärks, och hur en reell bankflykt och hotande ekonomisk kollaps därmed kan förhindras.

Imagined Futures är väldigt informativ i sitt ämne, men Beckert håller sig alltför ofta på självklarheternas nivå. Jag kan inte säga att den ger mig så värst många nya insikter.

Ed Tom Bells två drömmar

vy-av-bosporen-1864

Jag såg bröderna Coens No Country for Old Men (2007) rätt många gånger innan jag insåg vilket fint slut den har. Det var faktiskt först när jag såg om den i vintras som jag verkligen började reflektera över det. Att jag inte tänkt mer på saken tidigare beror förmodligen på att händelseutvecklingen som föregår slutscenen är så pass dramatisk att det är lätt att vara matt och avtrubbad när den sista scenen kommer.

I filmen har den ärrade sheriffen Ed Tom Bell (Tommy Lee Jones) i västra Texas glesbygd gett upp polisyrket och gått i pension efter att ha jagat den mycket elaborerade yrkesmördaren Anton Chigurh (Javier Bardem). Chigurh är ett slags ställföreträdare för döden. Bell hade i Chigurh, med hans oberäkneliga mördande, stött på något han trots sin gedigna yrkeserfarenhet inte kunde begripa sig på. Det får honom att känna sig otillräcklig, det frustrerar honom och gör att han tvivlar på sina förmågor: är mördaren bara det yttersta tecknet på att hela världen har gått om honom och blivit till något han inte kan förstå – något ämnat för yngre förmågor?

Medan den nyligen pensionerade Bell och hans fru dricker morgonkaffe vid frukostbordet, i filmens avslutande scen, berättar Bell för henne om de två drömmar han haft under natten:

I had dreams… Two of ’em. Both had my father in ’em. It’s peculiar. I’m older now than he ever was by twenty years. So, in a sense, he’s the younger man. Anyway, the first one I don’t remember too well but, it was about meatin’ him in town somewhere and he give me some money. I think I lost it.

The second one, it was like we were both back in older times and I was on horseback, goin’ through the mountains of a night. Goin’ through this pass in the mountains. It was cold and there was snow on the ground and he rode past me and kept on goin’. Never said nothin’ goin’ by – just rode on past. And he had his blanket wrapped around him and his head down. When he rode past, I seen he was carryin’ fire in a horn the way people used to do, and I… I could see the horn from the light inside of it – about the color of the moon. And in the dream I knew that he was goin’ on ahead and he was fixin’ to make a fire somewhere out there in all that dark and all that cold. And I knew that whenever I got there, he’d be there. And then I woke up…

”And then I woke up…”. Notera tystnaden och tomheten: den tickande klockan och de blåsiga öde vidderna utanför fönstret. En del sägs och ännu mer antyds, men ingenting förklaras. Det är kärvt, poetiskt och öppet för tolkning – ett vackert slut på en film som i slutänden kan sägas handla om dödens oberäknelighet, skoningslöshet och meningslöshet.

Bells far dog relativt ung, i fyrtioårsåldern verkar det som, varför Bell har blivit mycket äldre än vad fadern blev. Det bidrar till att göra drömmarnas son-fader-förhållande och den förlorade fadern-teman så rörande. Fadern arbetade för övrigt också som sheriff i västra Texas.

I den första drömmen betonas ungdomligheten genom att Bell i sin obekymrade obetänksamhet inte ens kommer ihåg vad han spenderade pengarna på; vad han gjorde var inte viktigare än att han glömt bort vad det var.

Att Bell minns den andra drömmen betydligt bättre antyder att den var mer angelägen för honom. Det är tydligt hur fadern i den förkroppsligar trygghet i det omgivande mörkret och kylan. Fadern är en vägvisare, en förgrundsgestalt, som lyser upp vägen framför honom. Vägen kan förstås som det levda liv som Bell har bakom sig och som han till stora delar fick klara utan sin far. Vägen kan också förstås som det liv som Bell fortfarande har framför sig och den annalkande döden. Väntar hans far på honom? Kommer de att ses igen? En föregående scen gör att slutet till och med kan förstås som att Bell ligger döende och de sista scenerna är det sista som far genom hans huvud innan han dör. För som en gammal pensionerad kollega säger till honom, i vad som alltså kan vara den egentliga drömmen: ”Whatcha got ain’t nothing new. This country’s hard on people. You can’t stop what’s coming, it ain’t all waiting on you. That’s vanity”.

Tematiskt är det tydligt hur Bells livssituation anspelar på poeten William Butler Yeats dikt ”Sailing to Byzantium” (1933), vars inledande strof, ”That is no country for old men”, har fått ge namn till Cormac McCartheys roman, No Country for Old Men, som filmen baseras på. Dikten tål verkligen att läsas – ja säkert McCartheys roman också – inte minst det första stycket är enastående. Det kan emellertid krävas några läsningar innan man känner rytmen och hör hur orden sjunger fram:

That is no country for old men. The young
In one another’s arms, birds in the trees,
—Those dying generations—at their song,
The salmon-falls, the mackerel-crowded seas,
Fish, flesh, or fowl, commend all summer long
Whatever is begotten, born, and dies.
Caught in that sensual music all neglect
Monuments of unageing intellect.

Hela Yeats dikt kan läsas här.

Deleuze monstruöst negativa avkomma

katsushika-hokusai-thunder-god

Katsushika Hokusai ”Åskguden” (1847)

Kulturteoretikern Andrew Culp vänder sig med Dark Deleuze (2016) mot den glädjefyllda, affirmativa och kreativa bilden av Gilles Deleuze filosofi. Denna har under 2000-talet framför allt reproducerats vid amerikanska lärosäten. Essän Dark Deleuze verkar vara ett slags förarbete, ett work-in-progress, där Culp vänder sig mot denna (vänster)liberala, akademiska Deleuze-industri, lyfter fram de negativa aspekterna av hans teorier samt skisserar resonemang och termer som i mångt och mycket är motsatsen till det konstruktivt-optimistiska skrivandet och tänkandet i Deleuze namn. Hans teorier har ju stundtals kommit att bli mer eller mindre synonyma med ett marknadsliberalt funktionellt bejakande av differens, öppenhet för möten i en sammankopplad värld och ökad kapacitet genom synergi. I en tid då vi överexponeras för – eller till och med ideologiskt terroriseras av – föreskriven lycka, decentraliserad kontroll, sammankopplingar och kommunikationsnätverk är det av största vikt att åtminstone inte intressant och rigorös kritisk teori reduceras till ett allmänt och menlöst ja-sägande, utan försöker att förbehållas motarbetarnas tänkande.

The point is not to get out of this place but to cannabalize it – we may be of this world, but we are certainly not for it. Such out-of-jointedness is a distance. And distance is what begins the dark plunge into the many worlds eclipsed by the old.

Culp är tydlig med sitt ärende. Han vill, med referens till Deleuze egna beskrivning av sin arbetsmetod, hoppa på honom bakifrån och tvinga honom att föda en avkomma som är Deleuze egen, fast monstruös.

Härnäst följer exempel med sammanfattningar av några av essäns huvudsakliga hypoteser:

  • Begreppsskapande: Med referens till What is Philosophy? (1994) argumenterar Culp för hur det relevanta inte är vilket frejdigt begreppsproducerande som helst, att begrepp inte är några underbara gåvor, utan att de är resultatet av ett hårt och rigoröst arbete. Vidare gynnar begrepp bara den revolutionära saken när de bryter konsensus. Begrepp är alltså inte något som upptäcks utan är direkta eller indirekta resultat av en katastrof; av att vända sig bort, av utmattning, av ångest eller av misstro. Äkta tänkande är ovanligt, smärtsamt och ofta påtvingat oss av en händelse så fruktansvärd att den inte kan lösas utan hjälp av tänkandets svårighet.
  • Flyktlinjer: Culp vänder sig mot hur produktivismen, som ofta läses in i Deleuze filosofi, begränsar produktionen till reproduktion som i sin tur tenderar att bli identisk med kapitalets varuackumulation. Kapitalismen har ju försett världen med ett oöverträffat system av autoproduktion. I stället vill Culp kultivera ett hat mot det rådande tillståndet för att bli av med reflexen att vilja rädda kapitalismens värld. Han har med andra ord inget till övers för konstituerande makt. Emellanåt förekommer mycket riktigt också uppskattande referenser till Giorgio Agamben, Tiqqun och Comité invisible. Det slutgiltiga målet med Dark Deleuze uppges vara att bidra till att hålla drömmen om revolution vid liv i kontrarevolutionära tider. Culp framhäver hur Deleuze och samarbetspartnern Félix Guattaris begrepp flyktlinjer konceptuellt förkroppsligar Friedrich Nietzsches resonemang att saker och ting inte är helt beroende av deras produktionskontext, utan att allt som har fått en egen intern konsistens är fritt att röra sig utanför sitt ursprung. Såtillvida förses världen med material för sin egen destruktion. Den destruktion som Culp eftersträvar handlar om ”the final defeat of the state, and full communism”. Det eftersträvansvärda scenariot är att förstörelsen av kapitalismen ska bli roligare än vad kapitalismens underhållningsprodukter är. Målet med destruktionen är en ny början; en värld som (åter) ligger öppen.
  • Krigsmaskiner: Culp hävdar att konspirationen mot världen ger sig till känna genom dess krigsmaskiner – hjältarna kända från Deleuze och Guattaris Tusen platåer (2015) – som aktualiseras närhelst och varhelst en operation mot staten sker. När tänkandet tar formen av en krigsmaskin har det kapaciteten att sätta sig i direkt relation till kapitalismens utsida – det vill säga (avgrunds)krafter av ren intensitet utan representation, bild, innebörd eller subjektivitet – som låts flöda in. En av de största svårigheterna är att få krigsmaskinerna att inte börja verka med kapitalets eftertraktade drivkraft mot ”kreativ destruktion”. Så fort en krigsmaskin tappar kontakten med utsidan och därmed förlorar sin konträra relation till kapitalismen och dess sociala reproduktion, är den också tills vidare förlorad till kapitalismen. Då gäller det att överge den och försöka lansera nya krigsmaskiner.
  • Asymmetri: Deleuze hade inget till övers för Hegels dialektik. Helt i Deleuze anda handlar det i Dark Deleuze om ett icke-dialektiskt negerande. Som ett alternativ till dialektiken föreslår Culp ett asymmetriskt tänkande och en gerillakrigföring inspirerad av det. Exemplen han nämner – Maos gerilla, Nordvietnamesernas militära strategi mot amerikanerna och Castros rebeller på landsbygden – kan emellertid tyckas vara anmärkningsvärt föråldrade. När Culp lite senare i essän återkommer till frågan poängterar han att barbarerna (de som inte pratar statsmaktens språk) bara kan upprätthålla sin belägring av metropolerna så länge de inte låter sig inlemmas i någon dialektisk syntes – som exempelvis involverar liberalismens diskurs om sunt förnuft, tolerans, rimlighet och ansvarstagande.

Om jag förstår Culp rätt kan mycket av kommunismens konspiration, hemlighet och selektiva engagemang sammanfattas i följande citat:

The lesson to be taken is that ”we all must live double lives”: one full of the compromises we make with the present, and the other in which we plot to undo them. The struggle is to keep one’s cover identity from taking over.

Culp har ett fast grepp om både Deleuze egna böcker och artiklar och dem han skrev tillsammans med Guattari. När jag under läsningen hinner tänka att ”här skulle ett särskilt resonemang eller citat passa bra” har Culp i regel inkluderat det i texten några rader senare. Han har verkligen lusläst Deleuze och Guattaris böcker efter negativt tänkande med prefixet de-, a-, in-, och non- (Culp utgår från de engelska översättningarna). Som kärnfull analys av och rapp polemik mot tidigare Deleuze-läsningar är Dark Deleuze utmärkt. Culp är däremot inte alltid lika övertygande när det kommer till den samtida kommunistiska användbarheten av hans negativa läsning av Deleuze och Guattaris teorier. Emellanåt blir det också lite sökt när han ska dra fram negativitet ur Deleuze och Guattaris ofta svävande och associativa prosa, och han får i bland skarva i hans/deras resonemang för att få teorierna att bära på ett tydligt negativt tänkande som är relevant och användbart för 2000-talets finansiella kapitalism.

Återstår att se i fall Culp kommer att vidareutveckla sin diskussion gällande vilka mer normativa slutsatser som kan göras utifrån hans studie i fråga om militant strategi och taktik.

Sökandet efter postkapitalismen: Ett framtida scenario för bankerna

rectangle-blanc-sur-fond-de-bois-de-banque

Frilansjournalisten och samhällsdebattören Kajsa Ekis Ekman recenserade i torsdags ekonomijournalisten Andreas Cervenkas kritiska uppgörelse Vad gör en bank? (2016). Ekman avslutar recensionen med att hävda att det är dags att stoppa bankernas framfart på vår bekostnad: ”Det är dags för ett uppror mot bankerna. Cervenkas bok är en bra början.”. Problemet är, kortfattat, dels att det är bankerna som skapar pengar varje gång de beviljar ett lån, dels bankernas centrala funktion för finanskapitalet. Exempelvis fortsätter Sveriges redan extremt belånade hushåll att beviljas lån till den redan övervärderade bostadsmarknaden, en utveckling som underblåses av Riksbanken genom en rekordlång period med negativa räntor. Det skapar en prisutveckling utan någon som helst förankring i den faktiska löneutvecklingen och hushållens inkomster. Skuldsättningen ökar också snabbare än bruttonationalprodukten. I relation till de enorma summor hushållens skulder handlar om får de beskedliga amorteringskraven närmast betraktas som symbolpolitik. Se exempelvis Riksbankens kommentarer Svenska hushållens skuldsättning – uppdatering för 2016 eller SCBs och Finansinspektionens Sparbarometer för det 3:e kvartalet 2016. Den övervärderade bostadsmarknaden hotas följaktligen ständigt av ett kraftigt prisfall följt av en finansiell krasch.

Men hur skulle ett folkligt uppror mot bankerna kunna se ut? Vad går det att göra för att underminera bankernas oerhörda och destruktiva makt?

Byta till JAKs räntefria Medlemsbank? Kräva lönekuvert på fredagar? Engagera sig i Vänsterpartiet? Flytta till Island? Arbeta för Bitcoin som alternativ valuta? Uppretade folkmassor på gator och torg som slår sönder lokala bankkontor?

Inget av förslagen är, varken var för sig eller i kombination, särskilt övertygande som radikalt omdanande, underminerande eller förintande handlingar – åtminstone inte gällande bankerna som system.

Banksystemets enda egentliga hot, som verkligen kan få det att kollapsa som globalt fenomen, verkar vara dess egen logik och verksamhet. Förr eller senare kommer en ny finansiell kollaps med globala verkningar att inträffa. I nuläget ser de italienska bankernas massiva ansamling av dåliga lån på motsvarande 3500 miljarder kronor (!) ut att vara en sannolik faktor att utlösa en finanskrasch genom spridningseffekt i Eurozonen. För en kort bakgrund se exempelvis The Big Short: is the next financial crisis on its way? och Will Italy’s failing banks trigger financial collapse across Europe?. Beroende på krisens omfattning och konsekvenser kan den, eller nästkommande, mycket väl leda till att desperata stater runt om i världen tvingas ta kontroll över penningmängden. Utan de kommersiella bankerna som en av krafterna i den triangulära dynamiken mellan centralbankerna/riksbankerna och hushållen, skulle centralbankerna/riksbankerna ha direktkontakt med hushållen. Penningpolitiken skulle då i teorin kunna bli betydligt mer effektiv och arbetsmarknaden mindre konjunkturell än vad som är fallet i dagsläget. Det kan tyckas vara ett drömscenario för både ärkekonservativa och för somliga socialister (prefixet ”ärke” eftersom merparten uttalade konservativa i offentligheten snarare får betraktas som reaktionära liberaler).

Men ett sådant försök att rädda och bibehålla kapitalets värdeackumulation på statligt centrerad väg skulle, i tillräckligt stor förekomst, i praktiken innebära det definitiva slutet för kredit- och finanskapitalismen. I ett sådant scenario skulle produktiviteten troligen vara rekordlåg och tillväxten obefintlig. Ett världsläge med en sådan desintegration där sönderfallande stater försöker styra över efterlämningarna av den monetära ekonomin torde också betyda slutet för denna civilisation och början på en ny.