konflyktlinjer

Det senaste numret av Kris och kritik, nr 11-12, har temat ”Historiemetafysik och förfall”. Jag medverkar med essän ”Kapitalismens gränser. Ett sydsvenskt perspektiv”. Med det här inlägget tänkte jag försöka samla lite anteckningar och reflektioner dels från numret i sin helhet, dels från andra relaterade texter jag läst eller tänkt på den senaste tiden. Tanken är att det ska bli en första ansats till att vidareutveckla och fördjupa resonemangen om vad som kan sammanfattas som kapitalismens destruktiva krafter och materiella förfall. Givet en indelning av samhällets reproduktion som bestående av energi, ekologi och ekonomi diskuterar jag i essän hur några av dessa områdens dilemman tar sig uttryck i södra Sverige i allmänhet och Malmö i synnerhet. Valet av Sydsverige kommer inte av att det är en särskilt intressant region, utan av att det helt enkelt är där jag bor och lever och därför är en region som jag har en del kunskap om. Eftersom det handlar om globala fenomen kan emellertid vilken del av världen som helst tas som exempel på den självdestruktivitet som kapitalismens industriella modernitet genererar – en destruktivitet som jag hävdar aktualiserar kapitalismens gränser.

Som exempel på kapitalismens gränser ifråga om energi nämner jag det industriella jordbrukets beroende av ändliga resurser såsom fosfor och kvävegödsel. Dyra omkostnader och brist på energi gör att dessa kommer att bli allt mer kostsamma att framställa och slutligen bli till exklusiva bristvaror. Förhållandena i Malmö behandlas i rapporten Fosfor- och kväveneutral kommun. Framtidens jordbruk kommer därför att behöva klara sig utan dessa växtnäringsämnen, med den minskade agrara produktionskapacitet som det innebär.

Som exempel på kapitalismens ekologiska gränser nämner jag att de sydsvenska kusterna redan har ett problem med erosion, samtidigt som havsvattennivåerna kommer att fortsätta stiga med den globala uppvärmningen. Det innevarande seklet beräknas världshaven stiga upp till en meter. Ifall inte drastiska åtgärder görs kommer den sydsvenska kustlinjen följaktligen att se rätt annorlunda ut på framtidens kartor. Atmosfärens uppvärmning av växthusgaser medför vidare en högre avdunstning och en snabbare cirkulation med större nederbörd. Enligt SMHI:s beräkningar av framtida klimatscenarier i Skåne innebär det kraftigare stormar, regnoväder och skyfall (Framtidsklimat i Skånes län – enligt RCP-scenarier). Under två timmar 2011 föll exempelvis en nederbörd i Köpenhamn motsvarande tre normala månader för årstiden. Det medförde skador som kostade den danska huvudstaden sju miljarder kronor att reparera och åtgärda.

Som exempel på kapitalismens ekonomiska gräns nämns att det globala kapitalet sedan flera decennier tillbaka lever på simulerad tillväxt och att det numera krävs extraordinära monetära åtgärder för att upprätthålla världsekonomin. Den verkställande direktören på Sydsvenska Handelskammaren, Stephan Müchler, har exempelvis påtalat att den negativa räntan har en dubbel verkan på det sydsvenska näringslivet: omkostnaderna minskar och affärerna går bra men konjunkturerna och framtiden är ytterst osäkra och kan snabbt vända till räntechocker, nedskärningar och förlorade kunder. Minusräntan sägas skapa oro och osäkerhet: ”Det finns obalanser i det ekonomiska systemet. Världsekonomin hålls uppe med låga räntor och konstgjord andning” (Räntan ett minus som skapar vinster – och oro).

*    *    *

Jag hoppas att det blir tillfälle att utveckla några av nedanstående punkter:

• Något jag inte går närmare in på angående energi, men som kan tilläggas, är att södra och västra Skåne har landets bästa åkermark, sett till produktionskapacitet och avkastning, men att stora arealer ligger under asfalt eller utgör öde gräsmattor. När frågan om matförsörjning förr eller senare blir akut, kommer stora delar av asfalten därför att behöva brytas upp och gräsytorna avlägsnas för att ge plats för odling. I takt med att oljan blir för energikrävande och dyr för att kunna utgöra den dominerande energikällan på jorden lär ändå privatbilismen, och därmed behovet av asfalterade vägar, att minska drastiskt. Se inlägget Under Malmös asfalt ligger landets bästa odlingsjord.
• Begreppshistorikern Reinhart Kosellecks text ”‘Framsteg’ och ‘förfall’. Tillägg till historien om två begrepp” är en given referens för ett begreppshistoriskt perspektiv. Hans slutsats kan illustreras med följande citat:

Uppenbart är att tillbakagången eller nedgången avskaffas i tidigmodern tid, i det att varje tillbakagång bokförs på framstegets konto. Framsteg och förfall hamnade i ett asymmetriskt spänningsförhållande som gjorde det möjligt för upplysningstänkarna att tolka varje förfall och varje omväg som ett steg som skulle följas av desto snabbare framsteg. Detta tankemönster existerar som bekant ännu i dag, när de politiska ideologierna har överlåtit sig åt ett linjärt framsteg, som visserligen tillåter avbrott men vars politiska legitimitet bygger på att det är ohejdbart (…) Förfallet uppträder gång på gång som framstegets apori eller som reproduktionen av förfall genom framsteget självt.

• I samband med Karl Marx utläggning om bortträngning av arbetare och fabrikens arbetsdelning i Kapitalet (1867) finns en del resonemang som kan tilläggas. Ett ofta citerat stycke är nedanstående:

Och varje framsteg i det kapitalistiska jordbruket är inte endast ett framsteg i konsten att utsuga arbetarna utan också i konsten att utsuga jorden, ty varje framsteg som ökar dess fruktbarhet för en begränsad tidsperiod är samtidigt ett framsteg som förstör källorna till denna fruktbarhet. Ju mera ett land som t ex Förenta Staterna, utgår från storindustrin som grundval för sin utveckling, desto fortare går denna förstörelseprocess. Den kapitalistiska produktionen kan endast utveckla produktionstekniken och den samhälleliga organisationen genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren.

• Även om produktionsförhållandena och produktionsmedlen ständigt förändras måste det postkapitalistiska samhället, ifall det inte ska vara lika självförintande som det kapitalistiska samhället med dess destruktionskrafter, präglas av en närmast arkaistisk reproduktion med hänsyn till den jämvikt och tröghet som krävs för att världen inte ska ”begravas under anhopningen av framstegets avfall”, för att låna en formulering av filosofen Georges Canguilhem i ”Framstegsidéns förfall”.
• Två citat i kulturteoretikern Hartmut Böhmes text, ”Kommentar till Burnet och Benjamin”, dröjer sig kvar: ”Den samhälleligt producerade ‘andra naturen’ (Lukács) är en natur av tilltagande rationalisering av alla delmoment, i kombination med en stigande rationalitet hos helheten”. Vidare är Böhmes formulering om ”att omskapa jorden till en ruin och därmed efterlämna historien som ett omfattande informationsteknologiskt arkiv – för ingen” väldigt målande och suggestiv.
• Den tydligaste motstrategin, eller rentutav exodus, som skisseras i det aktuella numret återfinns i religionsvetaren Mårten Björks introducerande essä till filosofen, journalisten, essäisten och poeten Günther Anders idévärld ”‘Abel inte Adam’ – Günther Anders och den industriella ålderns metafysik”:

Det är den arbetslöse – denna inkarnation av parollen non laboro ergo non sum – som för Anders är vår tids nyckelfigur och den bästa bilden av människans världslöshet. Den arbetslöse representerar hur människan håller på att bli obsolet som arbetande och i förlängningen biologiskt väsen till följd av den växande automatiseringen av produktionen. Men den arbetslöse är också den skarpaste bilden av vad det innebär att vara människa, en varelse som saknar givet kall, given natur och uppgift och som i viss mening är ett naturvidrigt väsen, eftersom hon lika lite kan uttömma sin existens i ett visst habitat som i ett visst arbete. Denna tankegång att människan som psykofysiskt varelse inte kan finna någon vila i världen, då hennes position i naturen är världslösheten, är i slutänden utgångspunkten för Anders rehabilitering av den moraliska fantasin.

(…)

Anders negativa antropologi visar följaktligen att hans gärning består i ett försök att kalla vår art från alla företag och verk som bäddar in mänskligheten i den industriella civilisation som enligt honom inte bara måste destrueras utan vars återskapande måste förhindras. Det är därför hans maskinstormande inte är ett uttryck för någon form av reaktionär romantik, eller primitivistisk nostalgi. Hans kritik av civilisationen är snarare en vilja att upprätta moderna tabun för att avstanna det ekonomiska imperativet att ständigt producera. Vi måste låta vår fantasi verka efter andra principer än effektivitet, produktivitet och standardisering. Icke-kunnandet, Nichtkönnen, är viktigare än vår förmåga till handling, Können, då vår förmåga att avstå från att fortsätta producera eller reproducera vår civilisation öppnar för andra möjligheter än de som enbart kan återskapa den värld som Anders tror håller på att leda oss mot vår undergång. Vi sitter fast i de handlingsmönster som gör oss blinda för hur vår värld leder oss mot kommande katastrofer. Det är därför vis måste utveckla vårt icke-kunnande, Nichtkönnen, snarare än vårt kunnande för att ta oss ur den moderna labyrinten.

(…)

Men denna kritiska potential är inte enbart möjligheten att omvandla varat till bruk och användande, utan just möjligheten att låta människans icke-kunnande, snarare än hennes patetiska jakt på en uppgift, bli grunden för tillvaron, ekonomin och det politiska styrelseskicket. Därmed blottlägger den industriella epokens i slutänden platonska grundstruktur en skuggbiosfär där det mänskliga livet visar sig vara något radikalt annorlunda än arbete, företag och teknisk utveckling, nämligen den arbetslöshet som i den platonska traditionen beskrivits som kontemplation och ansetts tillhöra gudarna. Den akosmiska impuls som gör människan till en människa utan värld, och möjliggör en värld utan människor, är också hoppet om en mänsklighet stadd i en förändring större än den tekniken kan erbjuda.

• Går det med större fog nu än under Günther Anders liv (1902-1992) att hävda att människan utmärks av en ”apokalypsblindhet”, som förhindrar oss att erkänna att den mänskliga arten håller på att bli obsolet genom sin egen teknologiska utveckling, då vi inte längre kan eller mäktar med att se de faktiska konsekvenserna av vårt vardagliga liv? I vilken utsträckning utmärks vidare samtiden av en ”eskatologisk stiltje” som paradoxalt nog verkar råda parallellt med den moderna civilisationens annalkande katastrofer? Och krävs det en global katastrof, ett fullständigt materiellt sammanbrott, för att bryta stiltjen och för att människan eventuellt ska lära sig att vila i sin egen hemlöshet genom att låta sitt icke-kunnande bli grunden för tillvaron?