Pojkmannen Marcello Rubin

la-dolce-vita-epilogen

Den senaste veckan har jag realiserat ett sedan länge tänkt miniprojekt: att gotta ned mig i och försöka reda ut några av filmhistoriens finaste scener som kan ses i den avslutande episoden i regissören Federico Fellinis klassiska mästerverk La Dolce Vita (1960).

I korthet handlar filmen om skvaller- och sensationsjournalisten, playboyen och pojkmannen Marcello Rubin, spelad av Marcello Mastroianni, som kämpar för att hitta mening med och sammanhang i livet. Han slits mellan rapporteringen om och umgänget med stadens elit och deras nöjen, flickvännen Emmas domesticerade hemmatillvaro, sin ständiga otrohet och försöken att få tid att skriva en roman.

Vi får följa hans liv i sju episoder mellan de lukrativa och behagliga, men rätt meningslösa jobben om stadens flärdfulla societet; hans affär med överklasskvinnan Maddalena hemma hos en prostituerad kvinna; hans flirt med den gästande filmstjärnan Sylvia (Anita Ekberg); förebilden, vännen och författaren Steiners mord av sina två barn och sig själv; och den ständigt försummade Emma. I epilogen, som ser ut att utspela sig några år efter de föregående episoderna, har Marcello, till synes, helt gett sig hän till en frivol och ekivok lättsinnighet, och kanske också ett medföljande självförakt – eller har han tvärtom försonats med sig själv? – i vilket fall verkar han inte ha någon ambition att försöka styra upp sitt liv i enlighet med sina tidigare, men nu förtvinade ambitioner.

The New York Times filmkritiker A. O. Scott sammanfattar filmens melankoliska sensualitet utmärkt:

Precis som Scott påpekar är det självklart inte bara Fellinis regi som gör filmen, utan också fantastiska skådespelarinsatser, Nino Rotas enastående musik och Otello Martellis suggestiva kameraarbete med det långsamt iakttagande och svepande svartvita fotot fullt av karaktärer, liv och rörelse. Sammantaget satte La Dolce Vita en ny och svåröverträffbar standard i filmskapandet. Filmen har följaktligen också blivit ikonisk i filmhistorien. Den vann guldpalmen på filmfestivalen i Cannes 1960 och blev också en publiksuccé i såväl Italien som stora delar av Europa. Filmvetaren Peter Bondanella har i sitt standardverk, A History of Italian Cinema (2009), summerat filmens betydelse som följer:

La Dolce Vita transcended its meaning as a work of art and came to be regarded as a landmark pointing to important changes in Italian and European society (…) Its importance can be defined as the junction of the blockbuster and the European art film, and its success helped to define a cinema of authorship that would influence even the manner in which Hollywood produced films.

Vidare tror jag att en viktig orsak till att filmen fortfarande känns aktuell är hur den fångar ett rakt igenom kommersialiserat samhälle där medier och kändisskap är helt centrala för människors meningsskapande. I akademiska termer går det att säga att filmen skildrar hur det kan vara att leva i reifikationens, medialiseringens och celebritetskulturens tidevarv.

Marcello ser fram till familjen Steiners tragedi upp till familjefadern som en intellektuell förebild i en värld av ytlighet och banalitet, men hans och familjens sorgliga öde verkar till epilogen ha blivit den vändpunkt som har fått Marcello att tappa tron även på föreställningen om den intellektuelle författarens upphöjdhet och ge upp ambitionen att skriva den där romanen och bli författare. Han har dessutom slutat arbeta som journalist för att istället bli desillusionerad informatör. Även flickvännen Emma och jakten på kärlek verkar han ha gett upp. Han har till synes vare sig någon tro på kärleken, familjen eller litteraturen (eller Gud för den delen).

Marcellos gråsprängda hår antyder att epilogen utspelar sig några år efter de föregående. Den inleds med att Marcello, tillsammans med sitt festande kompisgäng, mitt i natten bryter sig in i en av kvinnornas exmans strandhus för att fira hennes nyblivna skilsmässa. Den berusade Marcello försöker att hetsa de andra till en stor orgie, men det blir mest bara stök och bråk av alltihopa. Marcello är förändrad; hans självtvivel, nyfikenhet och begär till kvinnor, kärlek och säljande historier har omvandlats till glädjelöshet, cynism och hårdhet. Riccardo, mannen som äger huset, kommer hem under det misslyckade orgieförsöket och jagar ut det festande gänget.

Det är gryning och kompisgänget beger sig mot havet där några fiskare har fått upp en slags havsrocka – ett havsmonster, en monsterfisk, en leviathan – i sitt fiskenät. Dess ögon är vidöppna. Marcello kretsar nervöst runt den. Han kommenterar med en viss avmätt, men samtidigt fascinerad avsmak att: ”Vad tittar den på? Även i döden insisterar den med att titta!”. Han verkar aningen besvärad av att monstret, det omänskliga, stirrar på honom, stirrar på dem, trots att den är död. Det är en blick utan moral, ideologi eller omdöme. Friedrich Nietzsche menade att om man stirrar ner i avgrunden länge nog, stirrar avgrunden tillbaka in i dig. Är det därför Marcello blir orolig av havsmonstrets blick? Eller ska denna traditionella kristna symbol förstås som den katolska kyrkans funktion i det italienska samhället – en gång vital, men nu lika död som fisken, även om den fortfarande ser på människorna och dömer dem? Det sistnämnda är en tolkning som nyss nämnde Peter Bondanella har antytt.

På andra sidan en strandvik ropar och vinkar en tonårstjej, Paola, till Marcello. Han har tidigare träffat henne på en närliggande strandbar där han försökte att skriva på sin roman, men blev störd av att hon spelade hög musik på en jukebox, varefter de började prata. Den närmast änglalika Paola försöker att ropa något till honom på andra sidan viken, det verkar som om hon vill att han ska komma över till henne, men bruset och dånet från det Tyrrenska havets vågsvall gör att han inte hör vad hon ropar och förstår vad hon vill. Såtillvida kan hans intresse för och fascination av det döda ”monstret” sägas kontrasteras mot hans dövhet gentemot den unga ”ängeln”. Marcello rycker på axlarna, gör en uppgiven gest och släntrar iväg på stranden – hand i hand med en kvinna från kompisgänget som väntat på honom.

Notera Paolas varma leende i den sista scenen och den gåtfulla blick som hon ser rakt på oss med (filmens enda närbild?).

Hur kan då detta bitterljuvt mångtydiga slut förstås? Epilogen låter ana att pojkmannen och playboyen Marcello Rubin inte kommer att förändra sig, det vill säga styra upp sitt dekadenta liv och skriva klart den där romanen han tidigare ville så mycket med – och att han är rätt nöjd med det. Det är som att Paula förstår hans förlorade tro och begär och mycket mer därtill. Själv har hon, i kraft av sin unga ålder, helt andra möjligheter att leva olika liv.

Eller symboliserar Paola i den sista scenen ett slags ödesorakel? För vill man se filmen symboliskt finns det mycket att tolka: Kristusstatyn som i prologen fraktas under en helikopter i vajrar över de antika akvedukterna utanför Rom, de fattiga syskonbarnens låtsade uppenbarelse av jungfru Maria i en förort, Anita Ekbergs Sylvia som skökan, den överintellektuelle och emotionellt andefattige Steiners olyckliga liv och tragedi, de fördömdas orgie, leviathan, Marcellos förtappade själ, och så vidare.

Paolas leende och blick kan också förstås som att hon tvärtom är helt omedveten om Marcellos olycka och cynism och beundrar honom. Precis som Marcello har hon kommit till storstaden Rom från provinsen och han kan i hennes ögon framstå som en framgångsrik journalist och blivande författare med många glamourösa vänner. Paola har ju, i motsats till tittaren, bara sett honom sitta och skriva på sin roman på den strandbar där hon arbetar som servitris. Kanske antyder den sista scenen att hon, i sin ungdomliga oskuldsfullhet, vill följa hans väg?

Fellini skildrar visserligen i La Dolce Vita en helt kommersialiserad värld utan Gud, men det är också en vacker, inbjudande och levande värld, fylld av intressanta karaktärer, där de lyckliga upplevelserna är autentiska.

Precis som La Dolce Vita i sin helhet fångar Fellini i den sista episoden den där bitterljuvt melankoliska känslan av livet som en möjlig och besynnerlig sammansättning av sensualitet, krass kommersialism, skönhet och meningslöshet.

Industriepoken blottlagd

schematisk-bild-angemanalven

Malmö Konstmuseums ”Samhällsmaskinen. Industriåldern ur konstens perspektiv” är en utmärkt arrangerad utställning – sammansatt, uppslagsrik och rakt igenom intressant. Utställningen består av en lyckad blandning av personliga reflektioner av mer dokumentärt snitt, konkreta industriella material och mer abstrakta konstnärliga uttryck.

Flera av konstnärerna till de mer dokumentära verken har en relation till industrisamhället som jag kan känna igen mig i som uppväxt på 1980-talet, under tillverkningsindustrins avveckling och dess flytt till länder med billigare arbetskraft. Vi har fått leva med den begynnande postindustrialiseringens sänkta löneandel, systematiska underbemanning på arbetsplatserna, generellt ökade arbetslöshet, en arbetsmarknad präglad av större osäkerhet, och så vidare. Vi är därmed också barn, barnbarn och barnbarnbarn till de generationer som utgjorde arbetskraften under den fordistiska produktionsepoken, med allt vad det innebär av historiskt betingade erfarenheter, berättelser, minnen och självbilder. När vi växte upp var jordskorpan så att säga redan täckt av ”ett väldigt lager av cement och betong” som det med referens till den kommunistiske tänkaren Amadeo Bordiga heter i det senaste numret av tidskriften Subaltern med temat ”Kapitalistiska livsformer” (#1-2, 2016). Vi som nu är i trettioårsåldern är även barn av den industriella standardisering, byråkratisering och automatisering av inte minst mellanskiktets akademiska arbeten som just nu pågår för fullt, parallellt med tillverkningsindustrins avveckling och flytt. Utställningens curator, Lisa Rosendahl, formulerar det bra i sin introduktion:

Men är de löpande bandens tid verkligen förbi, eller har de bara förskjutits till att ta plats inom oss? Begrepp som tjänste- och kunskapssamhället vittnar inte enbart om ett ekonomiskt skifte, utan även om att produktionen av tjänster och kunskap också industrialiserats. Även om den högindustriella epoken blivit historia betyder det inte att människan frigjort sig från dess paradigm. Trots att mer och mer av den tunga produktionen förskjutits till andra delar av världen, är det svenska samhället fortfarande karaktäriserat av industriålderns mest utmärkande egenskaper, såsom urbanisering, byråkratisering och specialisering. Att informationssamhället har förändrat arbetets natur och förlagt produktionsprocesserna till våra hjärnor istället för fabrikerna är uppenbart, men innebär det även att den industriella kapitalismens logik är satt ur spel?

Det verk som för mig skapar mest resonans är David Larssons Schematisk bild av Ångermanälven (2015). I linje med utställningen i stort lyckas Larsson med sina personliga betraktelser historisera, ekonomisera och materialisera en epok baserat på dess mest fundamentala industriella förutsättningar. Larssons verk ger en delikat motbild till diskursen om industrieran som en objektiv, neutral, självklar och närmast naturgiven utveckling. Beskrivningen av hans verk är i sig en liten historielektion om energin, Norrland, industrialiseringen av Sverige och framväxten av välfärdsstaten:

Från det förra sekelskiftet och fram till 1970 anlades ett stort antal vattenkraftverk i Sverige. Tillgången på billig energi har varit avgörande för landets industriella utveckling och för uppbyggandet av välfärdssamhället. Utan vattenkraften hade gruvnäringen, pappersindustrin och stålverken inte varit lika konkurrenskraftiga. Som energikälla har vattenkraften haft relativt liten inverkan på klimatet, men desto större negativ effekt på den biologiska mångfalden. David Larssons farfar jobbade under decennier med vattenkraftsutbyggnaden längs Ångermanälven, och hans farmor var samtidigt lärare i de tillfälliga skolor där arbetarnas barn gick. Arbetet betalades väl och familjen fick det gott ställt. Under tidigt 1960-tal började konstnärens farfar och farmor resa ut i världen – till Grekland, Bulgarien, Spanien och Amerika. År 2012 reste Larsson längs Ångermanälven och besökte alla kraftstationer, ställverk och forsar som står utmärkta på kartan han minns från sin farmor och farfars hus i Sollefteå. I Schematisk bild av Ångermanälven sammanförs farföräldrarnas semesterbilder med konstnärens egna bilder av landskapet runt kraftverken. Tillsammans visar de hur en ny subjektivitet växte fram i takt med infrastrukturen och synliggör sambanden mellan den natur som tämjdes av kraftbolagen, vattenvägarna som successivt stängdes och den moderna värld som samtidigt öppnade sig.

När jag tittar på diabildspelet med Larssons farföräldrars fotografier är det som att bläddra i någon av fotoalbumen från mina egna farföräldrars eller morföräldrars dödsbon – man ser en nyligen förgången produktionsepok med dess specifika former av lönearbeten, livsstilar, fritidssysselsättningar och konsumtionsvanor.

För att återknyta till curatorn Rosendahls fråga, om den industriella kapitalismen är satt ur spel, återfinns ett slags svar i aktivisten och filosofen Moses Dobruškas text ”Utvikning utifrån Jacques Camatte och Pierre Klossowski” skriven specifikt till det nämnda numret av Subaltern. Dobruška försöker där att skissera några centrala utvecklingstendenser i samtiden. Han hävdar att värdets logik helt har sammanfallit med det organiserade livets, och att ekonomin som livsform sedan länge har lämnat ekonomin som separat och särskild sfär bakom sig. Människan har blivit en oupplöslig enhet av producent, produkt och försäljare av sig själv som produkt. Människan tvingas i allt större utsträckning bli sitt eget företag och drivs i den rollen av ett oupphörligt intresse för värdeförmeringen av självet och därmed av ett tvingande krav på att göra reklam för sig själv. Såtillvida blir människan till sitt väsen den optimerade varelsen. Det nya i kapitalismens nuvarande fas är, enligt Dobruška, att kapitalet förfogar över teknologiska och därmed politiska verktyg för att göra en allmän utvärdering i realtid av alla aspekter av alla levande väsen: ”Människors värde blir till summan av deras ‘individuella egenskaper’ – deras hälsa, deras humor, deras skönhet, deras kompetens, deras relationer, deras sätt att vara, deras fantasi, deras ‘kreativitet’ och så vidare”. Det är enligt Dobruška existensvillkoret för människan som levande valuta.

Men vi är uppenbarligen inte bara levande valuta, humankapital, köttsliga höljen vägledda av ett strategiskt medvetande. Bortsett från de upproriska stunderna är det genom känslor av nöd, ångest och förtvivlan som existensen av någonting utanför den inordnade verkligheten visar sig. Inom var och en finns det inre konflikter, starka sådana, mellan kapitalet och kommunismens möjlighet. En konflikt som, på den individuella nivån, leder till nederlag i form av mer eller mindre uppseendeväckande självmord, nederlag som på den kollektiva nivån består i uppfyllandet av den kapitalistiska normen i ett tempo som medvetet ökas tills man går in i väggen. Under det sociala skeppsbrottets vattenlinje finns emellertid det som Camatte skulle kalla ”naturaliseringens revolt”, ”artens ofantliga oro”. Omärkliga men vardagliga tecken når oss. För revolutionärer är frågan således följande: Var ska vi börja om vi vill få denna tysta, sjunkna verklighet att stiga upp till ytan? Hur får man ett nytt landskap att växa fram? Var ska vi börja om vi vill bygga kommunismen?

I likhet med flera andra skribenter knutna till tidskriften Tiqqun menar jag att Dobruška visserligen (miss)tar den senaste och mest extrema utvecklingen från OECDs urbana områden för allmän verklighet, men att det samtidigt är där som den normerande modellen för den generella framtida utvecklingen föreligger. Dobruška hävdar avslutningsvis att sanningen finns i banden mellan människor, i samarbetena och i förhållandet man har till sig själv och till omvärlden, och att ett nytt språk behöver uppfinnas och återupptäckas för att tydliggöra sanningen. För att det ska gå kan emellertid inte det sinnliga förbli enbart en passiv mottaglighet för den levande valutans lidande, utan det måste bli själva medlet för kampen. Lidandet måste vändas till styrka.

En materiell förutsättning för Dobruškas sistnämnda resonemang kan finnas i konsekvenserna av den nuvarande utvecklingen då den krympande reala industriella ekonomin i längden inte kommer att kunna bära den svällande kredit- och finansekonomin, samtidigt som så stora delar av mänskligheten sannolikt kommer att tvingas försöka överleva i de växande slumområdenas informella ekonomier att hela det industriella systemet successivt upphör att fungera reproduktivt. I Subaltern-numret finns texter av både den tidigare nämnde Bordiga och filosofen Otto Neurath som har hävdat att växande delar av mänskligheten till sist inte kommer att kunna tillfredsställa ens sina mest basala behov genom lönearbete och pengar, vilket ser ut att göra avskaffandet av lönearbete och pengar – och därmed den industriella civilisationen – nödvändig. I sin introduktion till deras och filosofen Hugo Fischers text konkluderar en av Subalterns redaktörer situationen som följer:

Kapitalismens utveckling lägger grunden för sin egen undergång, inte minst genom förbilligandet av produktion och varor, men det är ändå inte överflödet av varor utan mer bestämt mänsklighetens oförmåga att finna sitt artväsende i penningens gemenskap som möjliggör pengarnas avskaffande. Pengar kan inte tillgodose Homo sapiens behov att nå utanför sig själv och därmed överleva den fabriksvärld som mänskligheten fastnat i, men som inte bara hotar den mänskliga arten med undergång utan också innebär oåterkalleliga ekologiska kriser. För, som Neurath skriver, under kapitalismen ger sig framtidens människors behov av exempelvis värme ”enbart till känna om det redan idag finns en efterfrågan på framtida kol. Kapitalismen skulle avverka skogar på samma sätt som tidigare även om detta skulle leda till en hundraårig karstifiering… Kort sagt: för kapitalismen skulle besparande ofta innebära en förlust av profit. I den kapitalistiska ekonomin har varje enskilt företag sin penningräkning, den har sin vinst eller förlust”.

Ett tips är för övrigt föreläsningen med två av Subalterns redaktörer och deras samtal med med curatorn Rosendahl, lördag den 17 december kl 13 på Malmö Konstmuseum. Programmet för utställningen och de olika relaterade arrangemangen finns här.

Glesbygden och avindustrialiseringen

ljusne-i-halsingland

Jag uppskattar verkligen SVT:s dokumentärserie ”Resten av Sverige” vars samtliga tre avsnitt ligger ute. Vad serien gör som är viktigt är att den lyfter stora och svåra frågor om glesbygdens existens – frågor som annars tenderar att bara diskuteras av de specialintresserade.

Po Tidholm är med sin profil som den norrländska glesbygdens journalist och essäist ett utmärkt programledarval. Paradoxalt nog är emellertid hans egna nostalgiska kommentarer om den egna hembygden de minst intressanta i serien. I första avsnittet återvänder han nämligen ständigt till att det nog var bättre förr, när han växte upp, under rekordårens produktiva industrialisering och tillväxt. Betoningen på produktion, industrialisering och tillväxt är dock min och inte Tidholms. Jag saknar överhuvudtaget ett kritiskt makroekonomiskt och ekonomihistoriskt perspektiv bland de oftast politiskt orienterade frågorna. Det som diskuteras i de tre avsnitten menar jag är symptomen snarare än orsakerna.

Såväl misslyckad och vanmäktig lokalpolitik, frånvarande regionalpolitik som nationell centraliseringspolitik definieras trots allt av en ekonomisk verklighet som ytterst tar form på globala världsmarknader. Urbanisering bestäms givetvis också genom politiska styrkeförhållanden och politiska traditioner – som Norges starka regionalpolitik visar – men först och sist är det den världsekonomiska utvecklingen som avgör sakernas tillstånd.

Som urbanitetsforskaren Richard Florida konstaterar i ”Resten av Sverige” är det kapitalets värdeackumulation som definierar utvecklingen mot ökad geografisk ojämlikhet och det är en utveckling som gör ett fåtal av världens storstäder till vinnare.

Jag tänkte passa på att samla ihop lite anteckningar och funderingar från en diskussion jag deltog i under försommaren för att möjligen kunna använda dem som utgångspunkt för en fortsatt dialog om avfolkning, överflödiga människor och de globala krafter som är i rörelse.

En av orterna som skildras i serien är Pajala i Tornedalen. Kommunen gjorde stora ekonomiska satsningar på infrastruktur för några år sedan när bolaget Northland Resources skulle satsa på malmbrytning i kommunen, men råvarupriset sjönk på världsmarknaden och bolaget fick lägga ned hela verksamheten. Kvar i Pajala finns meningslösa satsningar för tiotals miljoner kronor och miljöföroreningar som Northland Resources inte kan betala.

En kamrat från Pajala formulerade det bland annat så här poetiskt men nedslående (utdrag ur en längre diskussion):

Jag vet inte, just nu, just i detta nu ser jag ingen direkt framtid. De människor jag lite satte mitt hopp till att ha visioner och tillräckligt rörligt sinne för att göra något åt förfallet, har lämnat kommunen nästan allihop. Jag är inte direkt på väg tillbaka, jag orkar inte se allt rasa.

Som om det inte vore nog ser Pajala, förmodligen tidigare än många andra platser i Sverige, ut att drabbas snabbare av klimatförändringarna. Snön kommer mycket senare nu, somrarna blir inte lika varma. Av de senaste tio somrarna har nästan alla regnat bort (ett år låg vi runt femgradersstrecket och duggregn nästan alla tre sommarmånaderna). Och Pajala, som förut alltid låg i toppen av landet vad gällde soltimmar (där har vi i och för sig ett handikapp), och värme. Det var dealen vi gjorde: svinkalla, becksvarta vintrar, mot helt underbara somrar som ingen annan i landet kom i närheten av. Och om inte pissregn och kalla somrar är illa nog: när fukten aldrig sjunker i de gigantiska myrarna runt om i kommunen, när skogarna är en enda stor blöta, då kommer myggen som en Guds svarta ande och straffar oss för att vi en gång födde Kain. Hur länge orkar någon, när det inte går att vara ute på vintern för att den är för kall, och inte går att vara ute på sommaren för att det är för mycket mygg?

Jag tar med dessa iakttagelser av de pågående klimatförändringarnas konsekvenser av samma anledning som jag inte tar med turerna i kommunpolitiken: de pekar bort från det partikulära till en av de globala omständigheterna i situationen.

Pajala har givetvis sina unika förutsättningar, men det finns mängder av samhällen runt om i Europa och världen som har förlorat sin forna industriella relevans, som har drabbats av klimatförändringarnas effekter, som har för få invånare för att vara av större intresse för rikspolitiken, och som därför inte har någon direkt framtid. Det är inte bara fråga om samhällen i kommunal betydelse, utan även om stadsdelar och befolkningsgrupper som blir helt eller delvis överflödiga för (världs)marknaden, men som fortsätter att försöka leva så gott det går. Människorna får flytta eller fly, eller stanna kvar och anpassa sig till de nya omständigheterna, och allt fler blir en del av de informella ekonomier som växer fram.

Det är en utveckling som gör att det måste börja formuleras kritiska och uppfordrande perspektiv om världsekonomins utveckling som gör allt större delar av jordens befolkning absolut eller relativt överflödig för kapitalismen – oavsett ifall de bor i norrländsk glesbygd, Paris förorter eller Nairobis slum: hur kan vi klara oss utan kapitalismens specifika form av värdeackumulerad rikedom? Eller är den enda möjligheten att avfolkningen av den döende landsbygden fortsätter därför att den är ekonomiskt improduktiv och överflödig för kapitalet? Framtidens melodi för merparten av Sveriges glesbygd verkar ju vara att överges medan små plättar får tjäna som rekreationsområde för storstadsbor. Det är för övrigt en utveckling som varken statsminister Stefan Löfvén eller landsbygdsminister Sven-Eric Bucht verkar vilja ens försöka att förändra. När Po Tidholm pratar med dem svarar de med tomma floskler som indirekt bara konstaterar att: Nej, vi har ingen ambition att göra någonting åt den nuvarande avfolkningen.

Förutom marknadsperspektivet finns också klimatperspektivet: hur samspelar den globala ekonomiska utvecklingen och glesbygdens avfolkning med de folkförflyttningar – med bland annat klimatflyktingar – som direkt eller indirekt orsakas av klimatförändringens torka och översvämningar? Jag tänker exempelvis på omständigheter som översvämningarna i Pakistan, torkan på Afrikas horn och Arktis successiva smältande som journalisten Shora Esmailian beskriver i Ur askan. Om människor på flykt i en varmare värld (2012).

I det tredje avsnittet lyfts också inflyttningen av immigranter till den norrländska glesbygden fram som en av få faktorer med potential att i vissa kommuner kunna väga upp födelseunderskottet. Då måste det emellertid också skapas förutsättningar för att kunna leva där så att de inte flyttar till något av landets storstadsområden. Framgångsrik turismnäring framhålls, men satsningar som ishotellet i Jukkasjärvi och trädhotellet i Harads genererar inte så värst många arbetstillfällen. Det handlar, trots allt positivt sådana satsningar verkar ha medfört i respektive kommun, fortfarande om öar av rekreationsturism i en allt mer avfolkad glesbygd med negativ befolkningstillväxt.

Höstens boktips

dark-deleuze

Ja, jag vet att jag skrev att jag skulle ta en paus från bloggen. När jag skrev det visste jag också att det med största sannolikhet bara var en fråga om dagar innan jag skulle skriva någon notis på bloggen. Mycket riktigt: när jag bläddrade i min anteckningsbok såg jag listan över intressanta nya böcker. På grund av avhandlingsarbetet har jag inte tid att läsa någon av dem förrän senare i höst, men jag tänkte att jag kunde passa på att tipsa om dem. En del av böckerna har utkommit under sommaren och andra ska komma ut under hösten:

Dark Deleuze and the Death of this World, Andrew Culp

How Will Capitalism End? Essays on a Failing System, Wolfgang Streeck

Returns of Marxism. Marxist Theory in a Time of Crisis, Sara R. Farris (ed.)

Staden och kapitalet. Malmö i krisernas tid, Ståle Holgersen

Hegel, Marx and the Contemporary World, Kaveh Boveiri, Emmanuel Chaput and Arnaud Theurillat-Cloutier (eds.)

Flykten från Hegel. Den postmoderna vänsterns genealogi, Anders Burman

Urvalet är ganska talande för ett av mina huvudsakliga intressen då det handlar om kritiskt orienterad och teoretiskt driven humanvetenskap och samhällsvetenskap. Samtliga böcker tar på olika sätt utgångspunkt i att den industriella civilisationen, eller åtminstone delar av den, befinner sig i ett tillstånd av kris.

Tillfällig paus

ingmar bergman

Jag håller på att göra klart det sista avhandlingsarbetet och har därför dessvärre varken tid eller ork för bloggen. Det är ändå inte så mycket annat än avhandlingen som snurrar i mina tankar. Tills avhandlingsmanuset är inlämnat till tryckeriet och jag kan börja tänka på annat igen får jag följaktligen ta en paus från bloggen. Jag tänkte att det var lika bra att poängtera det så att inte någon får för sig att bloggen är nedlagd eller något liknande.

Sedan ska det erkännas att det, som Ingmar Bergman framhåller ovan, kan finnas någonting tillfredsställande med att inte tala eller skriva. Jag skriver ju visserligen på avhandlingen, men jag låter åtminstone bloggen tystna för en period. Samtidigt innebär skrivakten paradoxen att man i ett avseende förblir tyst. Det hävdar i alla fall litteraturteoretikern Roland Barthes i förordet till Kritiska essäer (1967). Den som skriver kommer ju i slutänden, med döden, att förnekas den sista repliken. Att skriva är därför att garantera någon annan det sista ordet.

Denne ”någon annan” kan exempelvis vara en doktorand i ett humanvetenskapligt ämne som skriver en avhandling.