Cykeltjuvarna och kapitalets draksådd

Cykeltjuven-poster

Det är en riktigt snygg filmaffisch! Och det är en fantastisk film – en av neorealismens mästerverk och en av den italienska filmhistoriens klassiker: Vittorio de Sicas Ladri di biciclette från 1948. Fast den italienska titeln är i plural, cykeltjuvarna, och på svenska är och har titeln alltid varit i singular; Cykeltjuven. Det ger rätt olika associationer och möjliga betydelser: en tjuvande individ respektive en utblottad proletär som får sin cykel stulen och till sist av desperation själv blir cykeltjuv. Därav cykeltjuvarna. En tjuvande individ respektive ett samhälle med motsättningar som skapar cykeltjuvar.

Det är en digitalt nyrestaurerad version som visas på biograferna. Scenen är ett fattigt och smutsigt Rom strax efter andra världskriget. Arbetslösheten är hög och många lider. En pappa och hans son är på jakt efter pappans stulna cykel som han behöver för ett tillfälligt arbete han nyss fått; ett påhugg som affischerare – en del av sin tids gigekonomi. Vi ser arbetslöshet, fattigdom, hunger, förnedring, skam och pappans försök att bibehålla någon slags värdighet i alltihop. Filmen är lika relevant och aktuell idag som 1948. Jag blev faktiskt lite rörd när jag såg filmaffischen framför en av Filmstadens biografer. Det är en pärla av högsta kvalitet bland allt elände runt oss: coronavirus, hel- och halvfascister som kommer till makten i land efter land, extremväder med torka, skogsbränder och översvämningar, gammeltestamentliga svärmar med gräshoppor, världsekonomisk kris… Fan och hans moster. Då är man tacksam för varje ljuspunkt och Cykeltjuven är filmkonst när den är som vackrast.

För filmen är inte så ensidigt tragisk, didaktisk och sentimental som den kanske låter. Trots ämnet, genren och faktumet att ingen av de två huvudrollsinnehavarna var professionell skådespelare är det inte någon dokumentärliknande misärskildring. Tvärtom är det en tekniskt elaborerad film med intrikat kameraarbete, noggrant utvalda stadsmiljöer, elegant ljussättning, avvägd musiksättning och omsorgsfullt instruerade skådespelare. Genom händelsernas utveckling bibehåller pappan och sonen trots allt en kärleksfull ömsesidighet. Fokus är också konsekvent på att det först och sist handlar om motsättningar och orättvisor i samhället bortom cykeltjuvarna som bara är ett uttryck för den grundläggande konflikten.

Vad jag har svårt att förlika mig med är emellertid de Sicas misstro mot och pessimism gällande medmänniskorna som förblir likgiltiga eller fientliga i förhållande till pappan. Kanske är det en fråga om generell skillnad i italiensk och svensk mentalitet eller om personlig erfarenhet. Min erfarenhet av människors benägenhet att vara behjälpliga är i vilket fall betydligt mer positiv än filmens skildring. Men för de Sica verkar familjen i slutänden vara det enda som går att förlita sig på.

Likväl behöver vi verkligen filmer som Cykeltjuven. Vi förtjänar den. Jag vill åtminstone tro det. För nu lever vi med konsekvenserna av vår civilisation och det är en infernalisk draksådd: marknadsliberala krafter vars konsekvenser i ett allt mer avreglerat, privatiserat och dysfunktionellt samhälle som skapar begär efter och krav på en fascistisk ordning, ett fossildrivet industrisamhälle som skapar global uppvärmning, djurmarknader där tamdjur, vilda djur och människor blandas och sprider återkommande pandemier, och så vidare. Just därför förtjänar vi också den vackraste filmkonst med ett öppet slut där pappan och sonen går iväg, med ryggarna mot oss, och försvinner i folkmassan som strömmar ut från en fotbollsarena. Snopet då att Filmstaden, en av biograferna som visar filmen, tillfälligt stänger ned all verksamhet från och med imorgon på grund av just coronaviruset.

Stadsbor har ingenting annat att förlora än sina globala logistikkedjor

konstantinopel ca 1420

Den äldsta bevarade kartan över Konstantinopel, tidigt 1400-tal

Bland referenserna i The Oxford Handbook of Historical Ecology and Applied Archaeology (2019) blev jag nyfiken på antologin The Urban Mind. Cultural and Environmental Dynamics (2010) med forskare från arkeologi, antikstudier och miljöhistoria. Artiklarna i The Urban Mind är överlag inte lika empiriskt orienterade som de i The Oxford Handbook. Flera av artiklarna i The Urban Mind är istället resultatet av syntetiserande litteraturstudier av aktuell forskning. Såtillvida kan de kanske snarast karaktäriseras som vetenskapliga essäer. Nedan följer referat av några av de intressantaste artiklarna givet mitt intresse för främst strategier för ekologisk hållbarhet i en värld där mer än hälften av jordens befolkning bor i städer samtidigt som störningar och avbrott i den globala logistiken i form av exempelvis pandemier, extremväder, utarmad odlingsjord och scenarier med brist på fossila bränslen aktualiserar hur sårbara våra samhällen är. Jag har med andra ord ingen ambition att göra antologin som helhet rättvisa.

Antologins begreppsanvändning är i en miljöforskningstradition av dualistiskt-särskiljande metodologi. Redan i inledningen definierar exempelvis antologins huvudredaktör, arkeologen Paul J. J. Sinclair, naturliga resurser som något externt till samhället: ”Natural resources, the central focus of many of today’s conflicts, are not only physical values external to society bur cognitive values prioritized over extended time periods by individual actors (…) the effects of human action upon our environment”. Såväl Sinclair som flertalet av författarna, med en snarlik begreppsanvändning, verkar emellertid i sina resonemang understryka att det inte handlar om två väsensskilda ontologiska storheter i samspel, utan om en intimt sammanhängande dialektik. Sinclair skriver exempelvis: ”Environmental and cultural dynamics of urbanism are constituted on adaptive and interdependent socio-ecological systems, which in turn are linked across temporal and spatial scales in complex non-linear ways”.

I antologin finns tre artiklar där det bysantinska rikets huvudstad Konstantinopel används som fallstudie. Den första av dem är skriven av lingvisten och filologen Ewa Balicka-Witakowska som tecknar en intressant översikt av stadens epok som det östromerska rikets huvudstad från senantikens 300-tal till tidigmodernt 1500-tal då staden blev det ottomanska rikets huvudstad. Hon beskriver därutöver hur staden i nästan 2000 år inte bara har lyckats överleva krig, belägringar, jordbävningar, farsoter, upplopp och enorma befolkningsminskningar – exempelvis från drygt 500 000 invånare på 500-talet till 50 000 på 700-talet – utan också behålla positionen som Europas största stad och en av de mest framgångsrika urbana prestationerna i världshistorien. Till stadens fördelar hör dess gynnsamma läge med tillgång till bördig odlingsjord och fiskevatten med bland annat de årliga tonfiskvandringarna. Balicka-Witakowska betonar att Konstantinopels läge emellertid hade nackdelen att staden inte hade tillräckligt färskvatten varför akvedukter och kompletterande underjordiska cisterner byggdes utifall vattentillförseln via akvedukterna skulle skäras av.

Den andra av artiklarna om Konstantinopel är skriven av arkeologen John Ljungqvist, miljöhistorikern Stephan Barthel, miljövetaren Göran Finnveden och idéhistorikern Sverker Sörlin. Den handlar om lärdomar om urban hållbarhet från Konstantinopels miljöhistoria. Forskarna framhäver hur staden med sitt urbana jordbruk klarade sig under tider av belägring och begränsad mattillgång vilket de menar är en intressant kontrast till dagens städer där mattillgång ofta tas för given, trots att denna är beroende av ett komplext och störningskänsligt samspel mellan en global omvärld, världsomspännande logistik och fossila bränslen. Konstantinopels medeltida tradition av odling i form av köksträdgårdar, större fruktodlingar och grönsaksodlingar samt boskapshållning bevarades dels av invånarnas levande minne, dels av olika samhälleliga grupperingar såsom adeln, klostren, landägande bönder och hushåll. Forskarna menar att den moderna staden huvudsakligen förstås som något skiljt från natur, odling och allt mer även från industriell produktion. Konsekvensen är att staden förstås som något skiljt från dess livsuppehållande- och bevarande processer. Mot denna förståelse lyfter de fyra forskarna fram den bysantinska huvudstaden som exempel på en metropol som från senantiken till tidigmodern tid, under mer än tusen år, producerade både urbana och rurala geografier som skapade en grön infrastruktur innanför stadens murar och utanför i det omgivande landskapet.

Ljungqvist, Barthel och Sörlin har även skrivit en artikel om betydelsen av det levande social-ekologiska minnet av urban matproduktion för bevarandet av gröna ytor i Konstantinopel. Stadens avlägsna förflutna kopplas till vår samtid där de menar att förlusten av gröna områden med lokal matproduktion i metropolerna är problematisk och oroande eftersom detta påverkar kunskaper, begär, krav och synen på samhällets reproduktion för hundratals miljoner människor, och i förlängningen därav, även matindustrin och politiken. Detta förhållande konceptualiserar Ljungqvist, Barthel och Sörlin med begreppet social-ekologiskt minne. De menar att inte minst alla hundratals miljoner människor som utgör världens urbana populationer, genom det lokalas exempel behöver påminnas och bli medvetna om nödvändigheten om en långsiktigt hållbar urban infrastruktur för att städernas miljöpåverkan ska reduceras. Samhälleligt spridd kunskap om småskaliga urbana trädgårdars klimat, jordmån, fuktighet, pollinering, skadedjursbekämpande fåglar, etcetera, hävdas fungera som levande bibliotek för det social-ekologiska minnet. Vad som i slutänden står på spel är, enligt forskarna, en levande planet. De understryker att det var en stor skillnad på matförsörjningen i Konstantinopel före och efter 600-talet då det bysantinska riket förlorade många av sina provinser. Den för sin tid enorma staden på 500-talet, med en halv miljon människor, var för sin matförsörjning beroende av långväga handel över medelhavet och svarta havet med skepp, exempelvis spannmål från Egypten. Efter 600-talet, när mycket av den långväga handeln brutit samman, gjorde nödvändigheten att både stadens centrala administration och stadens invånare tvingades bygga upp en regional och lokal matförsörjning. Ljungqvist, Barthel och Sörlin understryker att skapandet av ett social-ekologiskt minne ofta är en konsekvens av erfarandet av någon form av kris. Konstantinopel på 600-talet var inget undantag. Det är följaktligen mot bakgrund av hur dagens städer kan svara på shocker i det metaboliska flödet, störningar i den globala logistiken, klimatförändringar, förlusten av biologisk mångfald som en följd av eroderade jordar och scenarier med brist på fossila bränslen som författarna diskuterar Konstantinopels exempel. De hävdar att diskussioner om minskade koldioxidutsläpp genom ”smart tillväxt” helt dominerar den samtida debatten om städers miljöpåverkan på bekostnad av strategiska diskussioner om städers självreproducerande och långsiktiga hållbarhet genom bland annat lokal matproduktion. I förlängningen av detta hävdar författarna att städers miljöbelastning måste diskuteras i förhållande till biosfären i stort ifall inte modernitetens ideologiska miljöproblem ska återupprepas.

I linje med övergripande resonemang som nyss nämnda skriver arkeologen Christian Isendahl om agro-urbana landskap i den förspanska mayacivilisationen. Termen urban odling kan, enligt Isendahl, förstås som en oxymoron eftersom det urbana och det agrara ofta förstås som konceptuella motsatser; urban definieras ofta som synonym med icke-agrar. Huvudförklaringen till att föreställningen om en kvalitativt distinkt urban essens har etablerats akademiskt menar han går tillbaka till The Chicago School of Urban Sociology och deras dominans  på området under tidigt 1900-tal. Han ger historiska exempel på hur mesoamerikanska kulturer i allmänhet och mayakulturen i synnerhet inte gjorde någon språklig åtskillnad mellan städer och deras omgivande landskap eftersom den levda erfarenheten av dem inte skiljde sig nämnvärt åt. Maten som konsumerades i städerna var till stora delar också producerad i dem. En förklaring till detta förhållande som framförs är att i frånvaron av dragdjur så var det agro-urbana landskapet ett effektivt sätt att minimera energikostnader i samband med långväga transport.

I Sinclairs introduktion till antologin poängterar han att förändring snarare än kollaps är återkommande och övergripande teman i bidragen:

Transformation rather than collapse is a recurring theme in our studies. Bald assertions of system collapse with all attendant evils have been prevalent in the literature and are used today as political goads. But on closer analysis, as will be exemplified in this volume, despite significant challenges there is convincing evidence throughout history of continuity even if the specific locations of, for instance, cities are shifted or organizational regimes transformed.

Det kommer ju delvis an på hur man definierar kollaps, men det ska sägas att antologin ger flera exempel på övergivna städer, omvälvande avbrott och städer där epoker, med olika sätt att reproducera livet, har uppkommit, fallit samman och successivt avlösts av andra civilisationer. Ljungqvist, Barthel och Sörlin frågar sig i analogi med detta – i samband med en diskussion om Konstantinopels dramatiska och periodvis våldsamma historia – huruvida ”resilience” är ett värderingsfritt begrepp eller inte:

Nonetheless, there is nothing that guarantees the existence of decency and human values under conditions here described as resilient. On the other hand, there is no guarantee of decency and human values under non-resilient conditions either. If anything, we would assume the risks of betrayal of human values to be at greater peril if urban life is riddled by weak resilience and high levels of vulnerability. We would welcome more empirical research on urban history from this perspective. Meanwhile, we would propose as a matter of principle that urban resilience should be more than for the city (name, place and physical space) to simply persist. If social-ecological resilience is to be defensible as a societal goal, human values and ethics must be included.

Frågan om förändring eller kollaps kan därför vara en fråga om perspektiv snarare än om städers faktiska förflutna och samtida verklighet. Förändringsperspektivet kan sägas betona struktur och form medan kollapsperspektivet betonar den historiska händelseutvecklingen och skillnaden i levda erfarenheter. I samtida städer grundade under antiken eller medeltiden är det ju – som Ljungqvist, Barthel och Sörlin antyder – ofta bara namnet, platsen och ett antal gator, byggnader och torg som består och som utgör stadens kontinuitet över seklerna.

Joseph Roths feuilletons och Günther Anders förhoppning

joseph roth

Jag läste nyligen poeten Michael Hofmanns utmärkta urval och översättning av 64 av journalisten och författaren Joseph Roths feuilletons i The Hotel Years (2015). De publicerades i olika tyskspråkiga dagstidningar, framför allt Frankfurter Zeitung, under mellankrigstiden 1919-1939. Hofmann skriver att hans urval baseras på de feuilletons som av olika anledningar fastnade hos honom. The Hotel Years innehåller mycket riktigt också bättre artiklar än exempelvis samlingen What I Saw. Reports from Berlin 1920-1933 (2004). The Hotel Years har såtillvida något av en “Best of”-karaktär och inget ont med det.

Ursprungligen, under 1800-talet, avsåg feuilleton tidningarnas kultursektion och brukar numera mer specifikt definieras som understreckare eller krönikor. Jag har främst stött på termen i samband med Roth och har därför ingen bredare erfarenhet av genren såsom den sett ut på kontinenten under 1900-talet. Såvitt jag kan bedöma hanterar emellertid Roth genren mästerligt. Hans feuilletons kan sägas att, utan förbehåll eller reservation, skifta mellan och blanda kåseri, krönika, personporträtt, resereportage och essä. Vad som förenar dem är hans tydliga och konsekvent subjektiva metod och stil. Det är aldrig någon tvekan om att allting tolkas och förmedlas genom människan Roths upplevelse, referenser och temperament. Såväl ämnesvalen och perspektiven från kontinentens metropoler och östliga avkrokar, liksom klarsynen från en kosmopolitisk och melankolisk skeptiker, känns också igen från hans noveller. Det är ömsom finkänsliga och empatiska, ömsom arroganta och överdrivna, ömsom dråpliga och humoristiska karaktäriseringar av personer, företeelser och stämningar. Ett konkret exempel på Roths subjektiva metod och stil i journalistiken är frånvaron av tydligt särskiljande mellan intervjuare och intervjuperson med citat och andra distansskapande markeringar när han porträtterar människor han träffar under sina ständiga resor, vilket skiljer hans prosa från nutida journalistik.

Hofmanns urval av 64 av Roths bästa feuilletons karaktäriseras lika mycket av korrespondentens brödskrivande från hotellrum och caféer, som av analytisk klarsyn och den vackrast tänkbara journalistiska prosa. Roths anspråk var likaså på en gång pretentiöst och fullt rimligt: att fånga samtidens anda.

Frågan är om inte Joseph Roth i sina mest idédrivna feuilletons såtillvida hör till dem som har kommit närmast att realisera filosofen Günther Anders förhoppning om en kombination av metafysik och journalistik.

Anteckningar om historisk ekologi och tillämpad arkeologi

eutrustiskt avloppssystem 1

Motsättningar inom det industriella jordbruket och konsekvenserna av den globala uppvärmningen gör att frågor om mat och vatten inte bara har aktualiserats utan stundtals blivit akuta även inom OECD-världen. För några dagar sedan gick det exempelvis i nyhetsrapporteringen om de omfattande bränderna i sydöstra Australien att läsa att delar av befolkningen i den drabbade regionen är hänvisad till kommersiellt buteljerat vatten i butikerna eftersom rök och rester från bränderna och brandmännens bekämpningsmedel förgiftat dricksvattnet i brunnar och dammar.

Samtidigt har den globala fossildrivna logistiken och dess komprimering av tid och rum resulterat i att främst tillgången till mat från hela världen numera verkar tas för given av en växande del av jordens befolkning. Det sistnämnda är något som hävdas av några av forskarna i antologin The Oxford Handbook of Historical Ecology and Applied Archaeology (2019). Vidare hävdar samma forskare – arkeologerna Paul Sinclair, Christian Isendahl och naturgeografen Stephen Barthelatt – att det i kombination med en essentialistisk förståelse av städer och högteknologiska samhällen som fristående från deras större stödsystem har bidragit till en enorm förlust av socialekologiskt minne av hur mat och dricksvatten produceras. En reducering och förlust av sådan kunskap och praktisk erfarenhet eroderar samhällens förutsättningar att hantera störningar och kunna reorganisera matförsörjningen och vatteninfrastrukturen, enligt de nämnda forskarna. Därför menar Sinclair, Isendahl och Barthel att det finns ett trängande behov av att tänka om och tänka nytt om staden som en plats där mat kan produceras. De hävdar att insikter som arkeologin kan bidra med är fallstudier om hur urbana mat- och vattensystem har fungerat i det förflutna, hur stadsbefolkningar i det förflutna har hanterat styrning av resurser samt hur stadsplanering har möjliggjort för efterlevande generationer att förvalta resurserna som har efterlämnats dem.

Redan i förordet konstaterar antropologen Jeremy A. Sabloff och arkeologen Christopher H. Browne att den övergripande frågan inte är om utan när det globala systemet bryter samman ifall den nuvarande utvecklingen fortgår med oförändrad kraft. Vidare hävdar Sabloff och Browne att forskning om historisk ekologi och arkeologi kan bidra med kunskap om processer, handlingar och material från det förflutna som inte är närvarande i samtiden, men som kan bidra till att hantera samtida problem.

Redaktörerna och arkeologerna Christian Isendahl och Daryl Stump exemplifierar med att arkeologiska projekt som arbetar med övergivna jordbruksmetoder – såsom upphöjda odlingsjordar, bevattningskanaler och odlingsterrasser – är tillvägagångssätt som överensstämmer väl med samtida tänkande ifråga om låg extern energi- och resursinförsel, lokal styrning och långsiktigt hållbar resursanvändning. Forskning om det förflutna kan, enligt Isendahl och Stump, ytterst bidra med reflektioner om alternativa framtider. De poängterar att begränsningarna i den ambitionen diskuteras utförligt i volymen varför boken kan betraktas som en kritisk vän till historisk ekologi och dess subdisciplin tillämpad arkeologi. Den sistnämnda subdisciplinen uppges på en konkret nivå handla om återbruket av historiska teknologier och tekniker i samtiden och på en abstrakt nivå handla om att bidra till djupare förståelse av samtida begrepp som exempelvis ”Sustainability”. Redaktörerna för en kritisk diskussion om betydelsen av konceptuell tydlighet och stringens eftersom de menar att konceptuell oklarhet riskerar att minska reliabiliteten av analyser som annars är robusta. Som exempel på nyckelbegrepp som otydligt använda blir till paradoxal jargong som grumlar snarare än klargör nämns: ”Sustainability”, ”The Anthropocene”, ”Adaption”, ”Long-term” och ”Short-term”. Isendahl och Stump understryker att boken inte är avsedd att vara en hur-göra-guide eller fälthandbok, utan att det är en översikt av frågor relevanta för varje försök att använda kunskap om det förflutna – både potentialen och fallgroparna – inom historisk ekologi och tillämpad arkeologi för att bidra med svar till samtida problem. Redaktörerna är noga med att poängtera att det inte handlar om att kategoriskt återskapa äldre resursstrategier utan att de måste anpassas till sin samtida kontext. De två ej eftersträvansvärda ytterligheterna som den tillämpade arkeologin har att förhålla sig till och orientera mellan är, enligt Isendahl och Stump, å ena sidan det levande friluftsmuseet och å andra sidan världsmarknaden.

Nedan följer mina anteckningar om det som jag, utöver ovanstående resonemang, tyckte var mest intressant och relevant i antologin. Därefter kommer några avrundande kommentarer.

  •  Arkeologen Matthew Spriggs berättar om egna erfarenheter från ett projekt med tillämpad arkeologi om bevattning och odling på en ögrupp i Stilla havet. Han beskriver hur det politiska styret under efterkrigstiden introducerade importerade kommersiella grödor, som kokosnöt och kakao, vilket gjorde att den då nya bondeklassen på ögruppen låstes i kapitalistiska produktionsrelationer och förlorade makten över sitt land till externa intressenter. Spriggs delar även självkritiskt med sig av egna erfarenheter från ett projekt inom tillämpad arkeologi som skulle råda bot på situationen, men som inte i tillräcklig utsträckning tog hänsyn till hur arbetskrävande de delvis återskapade metoderna faktiskt var och vilken omfattande och otidsenlig social organisering de därför krävde.
  • I frågan om tillgången till och säkrandet av mat skriver antropologen Paul E. Minnis att mänsklighetens matekonomi har snävats in och att den av tusentals domesticerade grödor blivit beroende av en handfull såsom ris, vete, majs, jams och sockerbeta. Bevarandet av grödors arvsmassa menas vidare inte ha utvidgats till genpoolen av vilda släktingar till nu utrotade grödor, som finns arkeologiskt dokumenterade. Minnis hävdar att denna dokumentation kan vara användbar för att utöka vidden av tillgänglig mat. En del av de utrotade grödorna kan, enligt honom, återdomesticeras genom genetisk manipulation av de vilda växterna. Att expandera det potentiella antalet grödor är, enligt Minnis, emellertid bara ett av flera sätt att öka mattillgången. Ett annat sätt är att utöka marken som används till jordbruk, speciellt agrikulturellt marginell mark, som han exemplifierar med sådana förhistoriska odlingar i Kalifornien, USA.
  •  I volymen finns även ett bidrag från en bonde, Lorenzo Caponetti, som skriver om gården och jordbruksmarken han driver i Toscana, Italien, där det finns ett drygt tvåtusenårigt, men helt intakt och välfungerande, bevattningssystem. Den italienska termen för underjordiskt liggande vattentunnlar med olika funktioner är ”Cuniculi” som är latin för minsta möjliga tunnlar. Flera italienska städer, däribland Rom och Palermo, har en hydraulisk infrastruktur som delvis härrör från romersk tid. Cuniculi är en passiv teknologi som utgår från gravitationen som enda energikälla som driver det närmast konstanta vattenflödet, varför den heller inte medför något koldioxidutsläpp. Caponetti poängterar att de på gården aldrig har haft som ambition att reproducera någon antik teknik, att det inte har något egenvärde, men att de efter att ha övertagit gården i dess cuniculum fann att de hade ett fungerande, resurseffektivt och alldeles utmärkt vattensystem.
  • De tidigare nämnda arkeologerna Paul Sinclair, Christian Isendahl och naturgeografen Stephen Barthel gör en intressant fallstudie av ekologisk stadsplanering. Med bland annat Konstantinopel som exempel – under perioden från det romersk-bysantinska imperiet år 330 till att staden erövrades av ottomanerna 1453 – menar författarna att staden då uppvisade en remarkabel kontinuitet i styrning och kapacitet att bibehålla en uthållig energibalans, EROI, ”energy return on energy invested”. Lärdomar från tider av konflikt, krig och ockupation då import- och exportvägar skars av och Konstantinopel isolerades från omvärlden gjorde, enligt forskarna, att en flexibel och diversifierad lokal infrastruktur för färskvatten, stadsodling och matlagring byggdes upp. Den gjorde att staden inte var beroende av avlägsen matimport och därmed säkrades befolkningens fortlevnad även i ofredstid. Sinclair, Isendahl och Barthel menar att det finns en lärdom att dra av bland annat Konstantinopels exempel: ”not even hyper modern cities exist in an ecological vacuum even if time-space compression creates such an illusion”.
  • Mot bakgrund av en redogörelse för och diskussion om romarrikets energiförhållanden, baserad på solenergi och ständiga erövringar av nya landområden, drar miljöforskaren Joseph A. Tainter och botanikern T. F. H. Allen flera paralleller till, jämförelser med och slutsatser om den oljedrivna samtiden. I takt med att kostnaderna ökar för att borra olja krävs att mer energi investeras i att producera den varpå EROI avtar. Därför inför oljeindustrin, enligt Tainter och Allen, förbättrade teknologier som ”fracking”, det vill säga hydrualisk spräckning av marken för att utvinna fossila bränslen som naturgas och skifferolja. Avtagande EROI anges även vara orsaken till att det borras efter olja i allt mindre depåer. Teknologin för att åstadkomma detta är emellertid komplex och kostsam, vilket oljeriggar som Deepwater Horizon och Shells Perdido hävdas vara exempel på. De fossila bränslenas ofrånkomliga nedåtgående utveckling, ifråga om EROI, gör att solen framstår som en trolig framtida energikälla då den har fördelen av att vara förnybar, enligt de två forskarna. Nackdelen är att solen som energikälla har låg densitet och kvalitet varför den, i form av exempelvis solpaneler, tar stora landområden i anspråk. Solenergi är därutöver mer kostsam och har större miljökostnader än en annan förnybar energikälla, vind, som emellertid inte har samma potential, enligt Tainter och Allen. Deras slutsats är att ett samhälle drivet av förnybara energikällor utan större möjligheter till lagring, som sol och vind, dels producerar en ekonomi med marginell tillväxtpotential, dels riskerar att bara kunna hantera systemutmaningar genom att utarma de primära producenterna.

Merparten av de 29 artiklarna i The Oxford Handbook of Historical Ecology and Applied Archaeology har en tydligt lokal och empirisk karaktär. Det gör att det är svårt att dra mer allmängiltiga slutsatser av dem, även om jag här har gjort ett försök. Undersökningarna präglas av samma metodologiska tendens som miljöforskning i stort: artiklarna med mer humanvetenskapliga problembeskrivningar och metoder har ofta ett fokus på kultur och makt – de produktiva relationerna – medan artiklarna med mer naturvetenskapliga utgångspunkter och metoder ofta har ett fokus på olika civilisationers miljökonsekvenser. Begreppet ”Anthropocene” används flitigt. Anmärkningsvärt nog används däremot inte begreppet ”Capitalocene” i ett enda av bidragen – inte ens de utpräglat humanvetenskapliga – trots att flera av författarna noterar att en avgörande historisk brytpunkt skedde för drygt ett halvt millennium sedan, efter att jorden började koloniseras, varufieras och rationaliseras som en global helhet.

Avslutningsvis har antologin gjort mig nyfiken att läsa mer i ämnet, närmare bestämt två verk om stadsplanering som återfinns bland referenserna: dels forskningsantologin The Urban Mind: Cultural and Environmental Dynamics (2010), dels FN-rapporten Planning Sustainable Cities: Global Report on Human Settlements (2009).

Tre novellidéer

dav

Emellanåt får jag idéer och uppslag till något som kanske kunde bli en novell. Eftersom jag inte har några skönlitterära ambitioner gör jag emellertid inte mer med dem än att möjligtvis skriva ned dem – om ens det. Senast jag fick och skrev ned en sådan idé var för några dagar sedan när jag var i Moheda, Småland, och fick veta att åkrarna vi gick förbi, sedan gammalt inom familjen som äger dem, kallas för Pigalien, Drängagråten och Jerusalem. Då jag inte vet om eller vad jag ska göra med mina uppslag samlar jag nyss nämnda och två tidigare här.

Gammelpotäten
En handläggare på Jordbruksverket, i en inte alltför avlägsen framtid, ser vid ett rutinärende att elementära uppgifter saknas rörande en arrendebonde i Kronobergs län, Småland. Vid en närmare granskning upptäcker hon att arrendebonden ifråga är närmare 500 år gammal. Han har överlevt på ren tjurskallighet. Det blir en världsnyhet. Gubben är kolossalt bitter och envis och blir förgrundsgestalt i en reaktionär bonderörelse som tar hela Europa med storm. Målet är att återinföra ett huvudsakligen förindustriellt jordbruk, vilket de i mångt och mycket också lyckas genomdriva då de ekologiska motsättningarna i det samtida jordbruket gjort att det delvis slutat att fungera. Den urgamla bonden och hans sociala bonderörelse blir en bidragande orsak till den Europeiska Unionens slutgiltiga sammanbrott.

Malmöbarnens golem
Katastrofen började med lera från en oansenlig sandlåda i den mellersta förstaden i Malmö. Mellan de gamla infartsvägarna till staden från öster och söder, mitt i en triangel mellan platserna för pestkyrkogården, rackarbacken och avrättningsplatsen – alldeles intill stadens synagoga – det var där det hände. Det var där som flickebarnen Judit och Naima byggde vad som avsågs bli en vanlig lerkaka, men som i realiteten var ett golem i blivande. Att barnens golem, detta monstruösa och hämndlystna barn- och elevombud på steroider, skapats i området med namnet Sorgenfri ansågs av folk vara en makaber och grym ironi.

Torparyd
En utredare på Skolinspektionen blandar ihop skolnamn och hamnar på fel skola, på fel ort, i fel kommun någonstans i gränslandet mellan Hallands län och Jönköpings län. Utredaren upptäcker på plats att den anonyma tätorten har fallit ur Sveriges Kommuner och Regioner och faktiskt hela statsapparaten vid en kommunsammanslagning tre år tidigare, men ingen på orten verkar ha märkt något, eller låtsas de bara att de inte vet?