Anteckningar från Gotland: Fjärilar, kyrkor och ruiner

Årets husbilssemester gick till Gotland. Det blev ett återbesök eftersom Gotland även var målet för 2018 års husbilsresa. Vi valde att återbesöka Fårö och Visby men valde bort Burgsvik mot Ljugarn (se för övrigt följande inlägg från den rekordvarma sommaren 2018: Eskatologisk stiltjeTorkan och de menlösa gräsmattornas förbannelseTorkan och ringandet i död mans mobil).

2 juli
Vi kör från Malmö på förmiddagen. Höör och Hurva och Löberöd och Snogeröd. Jag blir alltid glad av att åka förbi dessa diftong- och triftongtunga ortsnamn. De lockar fram min bredaste skånska från långt ner i halsen och jag måste alltid uttala dem högt när vi passerar dem.

För en gång skull blir det soligt istället för mulet när vi åker in i Kronobergs län och närmar oss Växjötrakten; ”landets golvbrunn”.

3 juli
På förmiddagen badar vi i Sjöatorpasjöns grunda och grumliga vatten.

4 juli
Vi ser en vårdnätspindel (skräddarspindel eller kärrspindel) som har byggt bo i vassen vid Lysegöl, Småland, där vi stannar för att fika. Det är landets största spindelart.

Vimmerby är ju känt för sina tre fina träkyrkor: Pelarne kyrka från 1200-talet – som är en av landets få bevarade medeltida träkyrkor – Djursdala kyrka från 1600-talet, respektive Frödinge kyrka från 1700-talet. Resten av familjen insisterar det till trots på att de två dagarna vi är här helt ska ägnas åt campingens badland och Astrid Lindgrens värld.

5 juli
Jag slås av hur oerhört vit publiken är på Astrid Lindgrens värld. Den är mer enhetligt vit än jag tror att ens landets mest segregerade stadsdelar är. Även de många tyska turisterna är vita. De enda så kallade rasifierade jag ser bland tusentals besökare är dels en ung man som arbetar där, dels några adopterade barn. Förklaringen kan delvis handla om klass och ekonomi då det är dyrt med inträde och att köpa mat, fika och glass inne på området. Men det kan inte vara hela förklaringen. Jag tror att en annan avgörande omständighet kan vara föräldrarnas och barnens mediala exponering – eller frånvaron av den – för Astrid Lindgrens berättelser i form av böcker och filmatiseringar. Med en sådan exponering och medvetenhet ligger det nära till hands med ett besök på Astrid Lindgrens värld men utan en sådan exponering och medvetenhet blir det hela mer eller mindre obegripligt.

6 juli
Väl på Gotland stannar vi vid Lärbro kyrka, men en skylt upplyser att den tyvärr är stängd utanför gudstjänst på grund av vandalisering. Vi stannar även vid Hångers källa några kilometer därifrån. Det var där superintendenten, psalmförfattaren och mångsysslaren Israel Kolmodin på 1690-talet lär ha fått inspiration till den folkkära sommarpsalmen ”Den blomstertid nu kommer”. Tack vare detta stopp snurrar psalmen som en Ohrwurm, en öronorm och sommarplåga, i hela familjens huvuden resten av resan med efterföljande nynnande vilket efter några dagar blir rätt påfrestande.

På bilfärjan från Fårösund till Fårö tänker jag på regissören Woody Allen som sagt att han konsekvent avböjde Ingmar Bergmans inbjudningar till Fårö eftersom han inte ville flyga i ett litet plan till någon liten ö nära Ryssland för vad han såg framför mig som en lunch med yoghurt. En inte helt oväntad hållning för en nervös New York-bo. Lunch-på-Fårö-temat får mig att associera vidare till Carl von Linnés notering från Fårö den 28 juni 1741 om att:

Själfetman (sälfetman) brukas så länge hon är färsk i stället för smör till pannekakors stekande. Själungarne voro en delice för desse invånare. Här märktes ibland desse själätare intet smittosamt skabb eller utslag (Gotländska resa, Förrättad år 1741).

Vidare noterar Linné upprört om Fåröbornas behandling av ejdrar att de; ”hanteras ej rätt här på öen, ty fåglarna skjutas och, det än värre är, äggen uppsökas till pannekakor”. Jag tycker att det gamla pannkakasreceptet från Fårö med sälfett och ejderägg låter lite äckligt, men kanske är det gott. Det är emellertid inte något jag lär få testa vare sig på Fårö eller någon annanstans – det skulle möjligen vara på restaurang noma 2.0 i Köpenhamn med dess nordiska specialiteter.

7 juli
Under dagen påminns vi om att hela Gotland är ett väldigt vitt medelklassreservat om somrarna – vilket även vi bidrar till med vårt besök. Gotland är nästan lika vitt som Astrid Lindgrens värld, fast helt dominerat av Stockholmare, riktigt välbeställda sådana var det verkar av klädsel, bilar och sommarhus.

Vi besöker Gamle hamn. Det är en stenig och kärv strand med fina raukar och en rad små gravhögar från vikingatiden på strandhöjden. Den gamla hamnen från vikingatid och tidig medeltid har blivit en liten rektangulär göl strax innanför stranden. Ruinen från Sankt Olofs kapell är platt, enbart lite stenar på marken och mer natur än kultur – för att använda filosofen Georg Simmels konceptualisering av ruiner. På de knappt synbara resterna från kyrkogården växer smultron. Växer det inte ofta smultron på och vid gamla medeltida kyrkogårdar? Jag noterade exempelvis en del smultron på och vid kyrkogårdsmuren till Raus kyrka i Helsingborg förra sommaren (se Raus kyrka ånyo).

Från bilen ser jag flera stora, vita och fladdriga fjärilar som nog är Gotlandsapollo.

8 juli
Vi besöker Fårö kyrka som visserligen är medeltida men som sådan hör till Gotlands mer ombyggda och mindre intressanta. Mest spännande är nog de två käutetavlorna (sältavlorna) målade år 1618 respektive 1767. Det är så kallade votivtavlor, skänkta i tacksamhet mot Gud för mirakulösa räddningar ur livsnöd av säljägare från ön som flöt iväg på isblock vid säljakten och mot alla odds överlevde. Vi besöker även Fårö museum och Bergmancentret som vi missade när vi var på Fårö sist. Båda är inhysta i en gammal skola, före detta Fårö Västra skola som lades ned 2008. För några decennier sedan fanns det två grundskolor på Fårö men nu finns det inte elevunderlag för en enda, enbart en förskola, som för övrigt ligger invid museet och centret. Talande nog för avfolkningen och den efterföljande massturismen används Fårö Östra skola, som lades ned 1974, till vandrarhem medan Fårö Västra skola alltså utgör lokalmuseum och Bergmancenter (se Fårö och Ingmar Bergman. Ett möte, 2014). Vi frågar en som arbetar där om det skett någon inflyttning från städer med året-runt-boende distansarbetare under pandemin, men hen säger att de allt mer exklusiva fritidshuspriserna på ön i princip omöjliggör det.

9 juli
Vi passerar Slite, aktuellt på grund av att Mark- och miljööverdomstolens dom den 6 juli att Cementa inte får fortsätta bryta sten på Filehajdar och i Västra brottet på norra Gotland från den 1 november. Rätten anser att bolagets miljökonsekvensbeskrivning har så pass väsentliga brister att det inte går att ta ställning till verksamhetens inverkan på miljön. Därmed finns det ett processhinder för prövning av Cementas tillståndsansökan (se exempelvis P4 Gotlands rapportering om Kalkbrytning på Gotland). Cementproduktionens enorma utsläpp av koldioxid är ett globalt fenomen. Cementa är inget undantag. Det är Sveriges näst största utsläppare av koldioxid då cementfabriken släpper ut 1,7 miljoner ton koldioxid per år, vilket motsvarar 5 procent av landets totala koldioxidutsläpp. Cementa står för 75 procent av all inhemsk cementproduktion, vilket i sig är ett bra exempel på kapitalets tendens till marknadsmonopol. Nyheterna domineras annars – som vanligt om somrarna – av rapportering av den globala uppvärmningens konsekvenser i form av extremväder, nya värmerekord och omfattande skogsbränder i Ryssland, Kanada och USA.

Söder om Slite kör vi förbi en gammal man i permobil, svartvit cowboyhatt och svartvitt Adidasställ. Han är inte ett dugg brydd av biltrafiken på 90-vägen. Han har verkligen en utpräglad stil. Han skulle kunna vara en karaktär i en David Lynch-film. Jag skulle gärna ha med honom om jag gjorde en film.

Gothems kyrka har så fina medeltida kalkmålningar, korstolar, med mera, att den nästan känns mer katolsk än protestantisk. Det är den finaste svenska medeltida sockenkyrka jag hittills besökt: Gotisk, dunkel och full av hemligheter. Även Linné tyckte att den var anmärkningsvärt vacker. Kyrkklockan är Gotlands största från medeltiden, enligt en inskrift på den gjöts den ”Herrens år 1374”. Dess klang lär höra till Europas vackraste.

Efter Gothems kyrka har vi en nära-Stockholmsupplevelse på en fiskrestaurang. Kunderna är, till synes utan undantag, sommarfräscha mitt-i-livet-och-karriären-medelklass med chefsjargong. En klagade exempelvis på en ledsen medarbetare vars husdjur dött. Men jag antar att Gotland på sommaren är sämsta stället att vara på om man vill slippa detta klientel…

På kvällen hittar jag en fin fossil på stranden i Ljugarn.

10 juli
Tanken var att Gotlandsresan för min del främst skulle bli en resa i spåren av öns anmärkningsvärt många och välbehållna medeltida kyrkor. Men efter den enastående kyrkohistoriska upplevelsen i Gothem har jag svårt att motivera mig till att besöka de planerade kyrkorna vid Ljugarn: Gammelgarns kyrka, Ardre kyrka, Garda kyrka och framför allt Lau kyrka. Jag skulle ofrånkomligen jämföra dem med Gothems kyrka och det skulle sannolikt inte vara till deras fördel och eftersom det verkar vara fina medeltida sockenkyrkor så förtjänar de bättre.

Det är mycket pärlemorfjärilar i Ljugarn. Jag identifierar en silverstreckad pärlemorfjäril som flyger in i vår husbil.

11 juli
Istället för att besöka någon av bygdens medeltida kyrkor väljer jag att cykla till Gålrum gravfält en halvmil sydväst om Ljugarn. Jag hinner knappt gå in på gravfältet, som ligger inbäddat i betesmark för får, förrän jag får syn på flera Gotlandshumlor (på tal om får heter det lamm på Gotland medan lamm heter lammungar). Jag ser även två arter av bastardsvärmare som jag inte lyckas identifiera närmare. På gravfältet återfinns flertalet stensättningar, skeppssättningar och gravhögar från järnåldern samt det imposanta röset Digerrojr från bronsåldern. När jag läser om forntida begravningsceremonier i Norden låter det ofta som om de ofta hade en påtaglig skönhet. Jag undrar ibland om inte en del av dem är att föredra framför dem som kristendomen senare medförde. Jag skulle helt klart kunna tänka mig en begravningstradition i linje med dem för bronsålderns stormän; kroppen bränns på ett bål, benen skrapas rena från de sista köttresterna och krossas, läggs i ett lerkärl som grävs ner i mitten av en skeppssättning av stenbumlingar. Efter det kan begravningssällskapet förslagsvis offra och grilla några lamm och ha fest. Hur som helst är det mycket kontemplativ att som ende besökare gå runt på gravfältet en solig morgon som denna. Jag ångrar verkligen inte att jag valde bort ett eller flera kyrkobesök för gravfältet.

12 juli
På morgonen hittar jag och äldsta dottern flera fossiler på stranden i Ljugarn.

Ora et labora! Bed och arbeta. Så löd benediktinmunkarnas motto i klostret i Roma. På väg till Visby stannar vi vid klosterruinen. Ett präktigt valnötsträd växer bredvid den vackra ruinen från klosterkyrkan. Munkarnas tvättfat finns kvar i den betydligt mer oansenliga ruinen från ekonomibyggnaderna som enbart består av husgrunder. Kyrkorum och tvättrum. Rum för munkarnas bön och rum för lekmännens arbete.

På kvällen hittar jag och äldsta dottern ännu fler fossiler på stranden i Visby.

13 och 14 juli
Visby har bara sedan sommaren 2018, med den då nya kryssningskajen, än mer fått karaktären av utomhusmuseum i linje med utvecklingen av flera av kontinentens antika och medeltida städer. Stora tysktalande turistgrupper från de enorma kryssningsfartygen på Östersjön guidas genom stadens brokiga gator.

Förutom det obligatoriska besöket på Gotlands museum och cykling längs delar av ringmuren blir besöket i Visby huvudsakligen en ruinvandring i 30 graders hetta. Varvat med glass och islatte besöker vi Sankt Katarinas ruin, Drottens ruin, Sankt Lars ruin och Sankt Hans ruin. Vi besöker även platsen för massgravarna efter slaget om Visby 1361, som även den är del av en ruin, nämligen kyrkogården till Solberga kloster av cisterciensorden som under medeltiden var Gotlands enda nunnekloster. Den mer underförstådda än uttalade överenskommelsen är att jag får besöka museum och alla ruiner jag vill mot att jag under tiden betalar glass, fika och lunch. Samtliga ruiner är utsökta med en mer eller mindre ideal balans mellan upprätt kultur och utväxande och dekorativ natur. Det är mycket tillfredsställande att beskåda. Ruinerna efter Roma klostrets ekonomibyggnader och Sankt Olofs kapell på Fårö är i jämförelse ganska intetsägande med för mycket nedbrytande natur på den upprätta kulturens bekostnad.

En av 1800-talets ruinromantiker som beundrade Visbys ödekyrkor var poeten och författaren Carl Johan Bergman. Museologen Helena Wangefelt Ström skriver hur Bergman menade att ruinen bör förstås som någonting nytt och radikalt annorlunda än den ursprungliga kyrkan, inte främst på grund av att den blivit obrukbar som byggnad utan för att den blivit ”renare och rikare i sin olycka och förstöring”. Bergman ansåg att förfallet och åldrandet tillfört värden som i någon mån förbättrat den medeltida kyrkan och gjort den mer ålderdomlig och sakral i betraktarens ögon (se antologin Kyrka och tro på medeltidens Gotland, 2013). Bergman skriver i Gotland och Wisby i taflor (1858) bland annat om ruinen efter franciskanermunkarna i Visby, Sankta Katarina:

Hur herrligt detta öde tempel är, hur sköna dess hvalfbågar och pelare, hur praktfullt dess chor med sina gotiskt rena former, med sin grönskande krona af Mispel-buskar och sin gröna altarmatta — allt detta faller, utan fingervisning, vandraren genast i ögat, vid ett besök i helgedomen.

Ädelhet och frid ligga utbredda öfver det hela — om man nemligen får nyttja detta sista ord om hvad som endast är sönderbrustna delar. Förgängelsens bild kan icke skådas mildare, ljufvare än här: genom naturens lekfulla, nästan underfulla anordning står den lifiösa muren smyckad af buskar och träd, hvilka försköna, men också småningom förstöra dess fogningar; vinrankan och murgrönan breda kärleksfullt sin yppiga skrud öfver stenens sår och skråmor. Döden och lifvet, förstörelsen och den eviga föryngringen mötas så i rörande motsats.

Och väl kan man undra, om någonsin S:t Catharina i sitt välstånd, i sin ungdoms prakt, smyckad med altaren och helgonbilder, med chor- och bikt-stolar, med minnestaflor och grafvårdar, med sina fönsters färg- och bild-ståt och med sin vaxljusbelysning i de mystiskt dunkla hvalfven — kunnat vara skönare än nu, då himmelens rika ljus genom de öppna hvalfven strålar in öfver gräset, som gror på sexhundra-åriga grafvar. Förunderliga konst, som på visst sätt segrande kämpar mot tidens välde, förunderliga fägring, som blir renare, rikare och större i sin olycka och förstöring!

Jag kan i mångt och mycket instämma i Bergmans utläggning om hur motsatserna död och liv, förstörelse och föryngring, möts i åtminstone uppåtsträvande ruiner. Jag reserverar mig emellertid mot att ruiner generellt är renare, rikare och större i sin olycka och förstörelse än vad de var i sin prakt. Mer intressant för samtiden gällande medeltida kyrkobyggnader är huruvida de – estetiskt sett – är som rikast och störst i sin välbevarade lycka eller olycka och förstöring. Gothems kyrka är ju ett exempel på en välbevarad och utsökt medeltida kyrka med mycket av inventarierna intakta. Andra medeltida kyrkor som under århundradena renoverats till oigenkännlighet och tömts på helgonskulpturer, altarskåp och liturgiska föremål kan, estetiskt sett, vara att föredra som ecclesia desolata, ödekyrkor.

Wangefelt Ström beskriver hur kulturarvsfenomenet från och med slutet av 1800-talet har inneburit att delar av det kyrkliga arvet har underkastats kulturarvet. Det har visserligen inneburit ett materiellt bevarande, en utökad forskning kring kyrkligt material och möjligheter för en större publik att ta del av föremålen. Men det har också inneburit att de kyrkliga föremålen har rykts ur sitt sammanhang till förmån för massexponeringar som riskerar att göra föremålen till svårbegripliga fragment med huvudsakligen estetiska kvaliteter. Sammantaget menar Wangefelt Ström att denna kulturarvsprocess först leder till att korset flyttas ur kyrkan, sedan att kyrkan flyttas ur korset och kvar blir ett estetiskt objekt i kulturarvsform.

Jag blir emellanåt besviken när jag reser runt och tittar på medeltida sockenkyrkor och läser om hur exempelvis vackra triumfkrucifix, som i århundraden hängt i kyrkan, har flyttats till länsmuseer eller Statens historiska museum. För att ta ett aktuellt exempel så förvaras från Gothems kyrka en träskulptur av Anna-själv-tredje från 1400-talet på Statens historiska museum. På Gotlands museum förvaras från kyrkans medeltida inventarier bland annat; en träskulptur föreställande Sankt Dionysius, en träapostel, en sanktusklocka, en kollekttavla och ett rökelsekar (Stig Lundh, Medeltidens kyrkor på mellersta och södra Gotland, 2019). Bevarade i sina ursprungliga kyrkorum skulle inventarierna tjäna både kyrkoarvet och delar av kulturarvet. Men museernas förvaltning har som sagt också sina fördelar inom kulturarvets givna form.

15 juli
Vi badar i Själsö hamn och besöker Lummelundagrottan. Lummelunda brukspark som vetter ner mot havet ger ett tropiskt intryck med sin frodiga grönska, middagshetta och höga luftfuktighet. Det är nog den frodigaste svenska ådal jag varit i utanför Skåne. Den reglerade Lummelundaån är så uttorkad att vattnet bildar separata vattenbassänger. I en av dem ser vi en stor och loj havsöring. Den kommer nog snart att dö av syrebrist.

16 juli
Vi besöker Kläckeberga kyrka, strax nordväst om Kalmar. Det är en vacker borgliknande medeltida kyrka som är byggd för att tjäna som både kyrka och försvarsanläggning. Kyrkogården omges av vallar och spår efter vattengravar. Eftersom danska armén brände kyrkan i samband med Kalmarkriget 1611 är kyrkorummet barockt snarare än medeltida. Det känns bra att åter besöka en medeltida sockenkyrka nu när den mäktiga upplevelsen i Gothems kyrka har börjat sjunka in och lägga sig.

På natten somnar jag till ljudet av syrsor.

17 juli
Efter över två veckor i Småland och Gotland passerar vi gränsen till Skåne via Blekinge. Det är bokskogar, äppelodlingar och göingedialekt.

18 juli
Strax väster om orten Immeln ser jag en fjäril som jag identifierar som den mycket ovanliga tryfjärilen. Den var tidigare utrotad i landet men återfinns sedan 2000-talet på ett fåtal lokaler i östra Skåne och Blekinge. Det kan också vara en aspfjäril, som är vanligare förekommande men fortfarande inte bland de vanligaste fjärilsarterna, jag ser emellertid inget av aspfjärilens blå inslag på vingarna.

På eftermiddagen kör vi från Göinge hem till Malmö.

Horeridomar, fredlösa getter och ålkistor

Utsnitt från Öresundskarta 1588

Alla som har läst och följt historiens utveckling genom förflutna dokument har nog erfarit den märkliga och fascinerande känslan av att befinna sig i förfluten tid, för en stund helt glömma samtiden, och i realtid följa historiens lopp. Även om man i någon mån sitter med ett övergripande historiskt facit i hand så betyder det ju inte att man vet hur det går för exempelvis de enskilda människor man indirekt möter och följer genom olika dokument.

Som ett led i mitt mångåriga projekt att skriva en populärvetenskaplig essäbok om Malmös historia läser och ögnar jag i tryckta versioner av danska rättsprotokoll från 1500-talet. Flera av publikationerna handlar inte direkt om Malmö och jag har inget specifikt syfte eller mål med läsningen utöver att få en utökad förståelse epoken. Läsningen ger korta inblickar i människors liv, då lika levande som vi är nu, men som sedan ett drygt halvt millenium alltså förmultnar i jorden.

Vad jag främst fastnat för är de med vårt synsätt minst sagt iögonfallande dödsstraffen samt den påtagliga närvaron av boskap och fångstdjur i vardagslivet. Nedan följer lite spridda anteckningar.

* * *

Det var inte alla förunnat att få begravas i vigd jord. Förbigående i samband med överlåtelse av en gård i Stege den 29 juni 1540 nämns att förre ägaren, Boeld Lauritsis, brändes ihjäl som straff för trolldom:

Albret Giøe fik Livsbrev paa en Gaard i Stege, som ligger paa Hjørnet sønden for Kirken og østen næst op til Jep Brusis Hus og iboedes af Boeld Lauritsis, der blev brændt for Trolddom (Danske Kancelliregistranter 1535-1550).

Samma öde mötte Karer Grottes, även hon i Stege, enligt protokollföringen av ett egendomsbrev den 5 juli samma år:

Clavs Egersen fik Ejendomsbrev pro servitio facto et faciendo paa hvad Ret, der er tilfaldet kgl. Maj. og Kronen efter Karer Grottes, som blev brændt for Trolddom, i Halvdelen i en Gaard i Stege, liggende i Møllestrædet paa den nørre Side imellem Esbern Nielsen og Lavrits Esbernsen (Danske Kancelliregistranter 1535-1550).

Jag har annars inte sett något om trolldom i Malmös och Helsingörs stadsböcker. Att två fall av trolldom då bestraffats vid samma tid i samma stad väcker därför frågor om vad det var som egentligen hände i Stege (I Malmø Tingbøger 1577-1583 og 1588-1590 är trolldom och häxeri ett vanligt åtal med följande dödsdom ”till een ild och baall” på Kirseberg. Ett femtontal sådana dödsdomar nämns där, men det är en historia i sin egen rätt som jag inte kommer att ta upp närmare här).

Ett annat dödsstraff som var ämnat för kvinnor var att bli dränkt i en säck. Det var ett straff kvinnor som haft ett utomäktenskapligt förhållande, ”horeri”, kunde hotas med och dömas till. En av kvinnorna som hotades med ”kag och seck” (kag; påle med halsjärn) var Carrine Niellse dotter den 8 augusti 1552 av Malmös råd. Hon anklagades av Margrette Thomis Judes för att ha bedrivit hor med hennes man, Thomis Jude, vilket Carrine delvis medgav.

Falid tha forschreffne Carrine paa syne kne oc bad benaade seg for Wor Herrir dødtt oc pine skylid oc bad menige mand bede for seg oc benaade segh oc soer, att hun aldriig nogit ydermere ville haffue att giøre mett hannom wthj noger honnde maade. Oc tha benaade hende her borgemester, raad, byffogith oc mennige tingmenndt paa tinge, dog saa mett skeil, att hun sculle her effther aldrig finder entigenn y Mallmøe eller Kiøbennhagenn oc icke haffue att giøre met samme Thomis nogith effther thenne dag oc sky thett huss, hånd indenn fore wor, oc ey hellder finder y hus eller handell met hannom mere, huilckit hun seg y liige made saa forplictede wiid enn kag oc seck, om thett nogenn tiid fandis mett hennde effther thenne dag, oc met samme vilkor oc bønn benaadede forne Margrette hende sellff oc her indenn tinge (Malmø Stadsbog 1549-1559).

En annan av kvinnorna som hotades med säcken var Karine Geertz i Helsingör den 11 juli 1552. I hennes fall gällde det att hon skulle bli en god hustru till sin man om hon inte skulle dränkas:

Samme dagh gaff burgemesther Sander Karine Geertz kong. mtts. beffalningh aluerligen tillkiendne wdii saa maadhe, att hun skulle ændeliighen anamme syn hosbondne Willum till segh y boo oc bygge oc omdragzj well, huor hun icke thett willde, schulle hun taghe szigh ware for een sæck, samrøeledzj tillsagde han hende, att han willde legge segh ther wdii blandt met dannemendz hielp, att the schulle bliiffue wenligte forliigte, hor till hun suarede, ney, att thett schullde aldriigh skee (Helsingør Stadsbog 1549-1556).

Det verkar inte framgå av stadsboken huruvida hotet om dödsstraff senare verkställdes eller inte. På hösten samma år, 1552, uppköptes emellertid Karine Geertz gård. Ifall det däremot stått att hennes äkta make på nytt fick tillgång till gården skulle det ha varit en tydlig indikation på att hon avrättats.

Ifråga om 1500-talets danska rådhusprotokoll och liknande samtida källor har historikern Sinikka Neuhaus, som forskat om dem, poängterat att det var en kultur där talspråkligheten fortfarande levde kvar och värderades högre än skriften. Det ansågs viktigare att åberopa de personer som muntligen kunde redogöra för ett ärende än att tillhandahålla en skriftlig redogörelse för detta. Det som muntligen avtalats och uttalats, ofta efter vissa givna formler, var det som konstituerade en rättslig överenskommelse eller dom. Sanningen i en rättsliga handling garanterades av de människor som fått sina namn nedtecknade. Det skrivna dokumentet och dess bevisvärde hade såtillvida närmast en komplementär funktion i förhållande till de människor som bevittnat slutandet av en överenskommelse eller avkunnandet av domen (se Neuhaus, Reformation och erkännande. Skilsmässoärenden under den tidiga reformationsprocessen i Malmö 1527-1542, 2009).

Även om vi, på 2000-talet, kan tycka att det finns luckor eller brister i ett rättsligt material från den aktuella epoken uppfattade alltså människorna då det antagligen inte på det viset. De förlitade sig mer på vittnen som tillmättes större trovärdighet än det som nedtecknades. Och av det som nedtecknades verkar vittnenas namn ha tillmätts samma betydelse som de återgivna resonemangen.

Ett rättsfall om horeri där dödsstraffet verkställdes och som det ofta refereras till – bland annat av Neuhaus – gäller Blasius Isfelder som flyttade in hos Anne Hansdatter medan hennes make, Jens Vognfører, var bortrest. Isfelder flyttade heller inte självmant ut efter att maken återkommit. Isfelder dömdes den 19 april 1537 i Ålborgs rättarting till halshuggning och Hansdatter till att dränkas i en säck. Även mäns horeri kunde alltså straffas med döden, om än på ett mindre plågsamt sätt. Intressant att notera är att Isfelder inte hängdes utan fick den noblare avrättningen halshuggning som på den tiden främst var en avrättningsmetod för aristokratin.

Ytterligare ett rättsfall med hot om säcken för kvinnan och halshuggning för maken gäller Chresten och Marine Trelunds. I Ribe den 22 december 1561 förmanades de av rådet i tinget att behandla varandra väl som anstår en respektabla borgare, ”dannemandt” respektive ”dannequinne”:

Oc huis hand heer emodt bryder, oc det hannom skielligen offuer beuises kandt met sand mand eller quinne, tha skall hand straffis wedt synn hals (…) Huis hun heer emodt giører, oc det hinder met skiellige wintnesbyrd offuer beuises kand, tha skall hun straffis met samme straff wedt en seek (Ribe Rådstuedombøger 1527-1576 og 1580-1599).

Som framgår av ovanstående var det mycket allvarligt med anklagelser om horeri. En förälder kunde vara beredd att låta sätta sig i halsjärn och stympas för sin dotters heder. Den 18 juli 1555 sade sig Bodiill Plussiis inför rådsrätten i Helsingör exempelvis vara beredd att sättas i halsjärn, ”ta kagin”, och ”der møste sitt ørre, om thett kunde findzr, att hendzr døtther brugiide nogiitt horeri”.

Ett annat dödsstraff ämnat för kvinnor var ”baalg” eller ”ball” som innebar att kvinnan begravdes levande med en balja över huvudet. Den 2 maj 1558 ville tinget döma Anne Suddens till att ”stande sin rett vnder enn baalg” för tjuveri, men då hon sa sig ha blivit havande blev hon ”dog siiden benaadit bleff tiil kaagenn”. Vidare förvisades hon från Malmö och ifall hon visade sig i staden igen ”schulle alle sager obne stande oc hun tha stande sin rett, som førre erre sagtt”.

Den 13 juli 1574 undertecknade kung Frederik II ett brev till borgmästare och rådsmän i Helsingör med rubriken ”Kongebrev om lösagtige Kvindfolk i Helsingör” (samma dag undertecknades ett snarlikt brev till Frederiksborg). Bakgrunden anges vara att det kommit till kungens kännedom att lösaktigt kvinnfolk söker sig till hamn- och tullstaden vid sundet för alla dess främmande genomresandes skull, vilket anges vara till deras förströelse men gott och ärligt folks förargelse. Dessa kvinnor ska uppsökas och föras till ”byens kag oc siiden byen foruisze”. Ifall dessa lösaktiga kvinnfolk efter ha stått exempel återvänder till staden är det kungens vilja ”attj tha lader skerre begge ören aff thennom, end huis the ydermere lader thennom findis i byen, attj tha lader thennom binde vdj en seck oc forsencke”. De i staden som huserar sådant kvinnfolk ska ”aluorligenn straffe oc thennom byen foruisze” (Diplomatorium Helsingoranum. En samling aktstykker til byen Helsingørs historie).

Mer allmänt om dödsstraff så noteras i protokollen från Malmö att flertalet tjuvar hängs. Den 22 maj 1559 ”bleff Peder Broleggers sønn hengtt for sølff, daler oc penninge, han haugde mett weritt oc staalitt fran Laurztts Wogenmand, kalidis Wandagere.” Den 26 juni samma år blev en anklagad tjuv, Cristiern Laurennttsszønn, benådad men förvisad från staden medan ”Enn andenn tiug Peder Søffrensszøn bleff henngtt. Same dag bleff forne Veder Søffrenndsszøn dømptt oc hengtt for ith sølffbellte, han haugde staallit fran borgemesters hustru wttj Fallsterboe”. Vidare dömdes den 5 september samma år en man vid namn Ingemar till stegling för stöld och att ha huggit en man i huvudet med en yxa. Stegling var en form av skärpt dödsstraff där den avrättades kroppsdelar spikades upp på pålar eller hjul.

I Ribe den 27 oktober 1598 dömdes Lauritz Mattssen till ”gallie och green” för att ha stulit en kappa på ett bröllop. Den 28 november samma år dömdes Marine Sørenszdater till hängning för att ha bränt upp en gård och för stöld:

att miste hindis hoffuitt effter woris danske loug, for hun wdi saa maade haffuer affbrend hans husz och gaardt och hindis hoffuitt att siaes paa gallien, forthi hun haffuer staallen och haffuer thet selff bekiendt (Ribe Rådstuedombøger 1527-1576 og 1580-1599).

Året därefter, den 13 april 1599, dömdes Chrøsten lenszen till ”gallie och green” för att ha stulit och sålt vidare en mängd kläder.

* * *

Att riksrådet under en längre tid fått enträgna klagomål och påtryckningar om frigående getter som ”forderfver” gemensamma skogsområden går att ana när jag läser ett beslut från den 7 maj 1541 där sådana getter görs fredlösa:

Danmarckis rigis raad saa ther endeligen om besluttet, at ingen giedder ther i landet her efther skal hollis enthen paa fellits skovfe eller andre skovfve, uden hvis hver kand fri paa sit egit enmercke och icke anderstedts, och ville vi her med hafve thennom altingist fridtløs giort udi saa maade, at hvem som efther thenne dag ther i landet kand ofverkomme giedder paa fellits skovfve eller andenstedts, underthagit udi thieris fri enmercke, tha skulle the thennom mue ihielslaa och beholde ligervis som andre vilde diur och ey stande nogne ther for til rette udi nogre maade. Och paa thet hver maa och kand forkomme sin skade och forderfve, hafve vi unt och tilladet hver at mue beholde sine giedder til S. Bartholomei dag først komendis, och om the ther efter findis, skulle the vere altingest fridløs och handles med thennom, som forscrefvit staar (Danske Kancelliregistranter 1535-1550).

Jag har tidigare skrivit om ålar på bloggen (se Fadern, sonen och den gåtfulla ålen och Ålabodar på ålaskusten). I kansliregistraturen går det att läsa om bland annat ”aaledræt”, med andra ord åladrätt, som Länsstyrelsen i Skåne förklarar så här:

Kuststräckan delades in i åladrätter. Ordet drätt kommer från ”dra”, som syftar på fiskemetoden. Fiskaren hade rätt att fånga ål inom sin egen drätts fiskevatten som betraktades som fast egendom. Adelsmän kunde få åladrätter som ersättning för insatser på slagfälten. Drätterna längs kusten ägdes alltså ofta av godsherrarna som arrenderande ut dem till kustens fiskare. Arrendena var ofta höga och konflikter uppstod (Ålakusten Länsstyrelesen Skåne).

En viktig del av ålfisket var ålkistor; en fast fyrkantig fångsinrättning, ofta gjord av timmer eller brädor, som placerades vid olika former av strömmande utlopp för att fånga ålar som vandrade nedströms mot havet. När Holgier Rosenkrandts fick det rättsliga brevet om köpet av Vordingborg slott och län den 17 juli 1542 ingick förutom givna mängder malt, råg, havre och mjöd, även 30 kor, 60 bolsvin, 200 får och lamm, 100 gäss och 400 höns. Därutöver ingick ”Halvdelen af Aalene af Aalekisten og Aalegaarden” (Danske Kancelliregistranter 1535-1550).

Den 29 december samma år fick Mester Jesper Brochmand det rättsliga brevet om Gundsø Gaard och intilliggande Gaardsæder. Det kom med tillägget att en ålkista på ägorna undantas ”som kgl. Maj. vil beholde til sin Gaard i Roskild” (Danske Kancelliregistranter 1535-1550).

Konflyktlinjer 11 år

Ceija Stojka, ‘Utan titel’, 1995

Bloggen fyllde elva år igår och det firar jag med tips på sex elva böcker, fyra filmer och en konstutställning som jag uppskattat de senaste månaderna. Samtliga böcker var förstagångsläsningar medan två av filmerna var gamla favoriter som jag såg om.

Böcker
Peter Carelli, En kapitalistisk anda. Kulturella förändringar i 1100-talets Danmark (2001)
Francois Hartog, Regimes of Historicity. Presentism and Experiences of Time (2015)
Sinikka Neuhaus, Reformation och erkännande. Skilsmässoärenden under den tidiga reformationsprocessen i Malmö 1527-1542 (2009)
Sven Rosborn, Det medeltida Malmö. Detektivarbeten under mer än ett sekel i en gammal stad (2016)
Mattias Schmelzer, The Hegemony of Growth. The OECD and the Making of the Economic Growth Paradigm (2017)
Maria Stepanova, Minnen av minnet (2019)

Filmer
Magnus Gertten, Far till staden (2001)
Patricio Guzmán, Nostalgia de la luz (2010)
Aki Kaurismäki, I Hired a Contract Killer (1990)
Elim Klimov, Gå och se (1985)

Konstutställning
Ceija Stojka, Malmö Konsthall 30 januari till 23 maj 2021


En dadaistiskt inspirerad byråkratiprosa

lajos tihanyi 'tristan tzara' (1927)

Lajos Tihanyi ‘Tristan Tzara’ (1927)

Jag och en kollega har testat dikteringsfunktionen via den digitala mötesplattformen Teams. Bristerna i igenkänningen av ord i samtal gör att det som sägs bitvis blir ett slags experimentell byråkratiprosa. Här är några utdrag:

(Personnamn) som protokollförare… skit i att skriva protokoll och lämna till huvudmannen (…) Ja ni hörde rätt, fruarna känner till om det vidtagits åtgärder (…) Att personal egentligen är den koden att ordna giftet. Där är detta arbetet att vi kristna parter får hjälp att ringa upp föräldrar och meddela oss (…) Ja och känna att de som parar sig hjälper varandra (…) Jag får helt klart strukturerna som jag tänkte från påven.

En och annan mening kan således vara rolig, oväntad, intressant och fungera poetiskt. Så som texten faller ut i sin helhet blir det ömsom begripligt, ömsom obegripligt. Men förslagsvis kan dikteringsfunktionen användas som utgångspunkt för en slumpmässig, så kallad aleatorisk, digital ”cut up”-teknik för att skriva en dadaistisk inspirerad byråkratiprosa.

Varsågoda att börja experimentera!

Ett förråd av naturstämningar från barndomen

Anna Bjerger April, 2015

Författaren Karl Ove Knausgårds Om våren (2016) har nyligen gått som radioföljetong på P1. Den autofiktiva romanen är den tredje delen i en romansvit om fyra verk. Knausgård skriver om familjen, samhället och världen till sin ofödda och så småningom några månader gamla dotter, den yngsta i en syskonskara av fyra barn. Jag råkade höra lite av den på radio och blev så pass nyfiken att jag lyssnade på hela radioföljetongen. När jag bläddrar och ögnar i de övriga tre romanerna blir jag likväl inte hågad att läsa dem. De verkar vara pladdrigare och sakna Om vårens intensitet. Och så intresserad är jag inte av hans autofiktiva berättande. Även om jag uppskattar hur skicklig Knausgård är på att bygga upp dramatik och spänning i detaljerade skildringar av det vardagliga och även om jag tror att jag förstår tilldragelsen att, som läsare, spegla och jämföra sitt liv med hans och familjens.

I Om våren fastnade jag speciellt för hans beskrivning av känslor och stämningar från barndomen som blir till minnesbilder:

Något inom mig identifierade känslan av att gå på sådant gräs från tiden när jag var barn och strövade i skogarna året om, när jag utan att veta det byggde upp ett förråd av naturstämningar som kunde lossna som ett skred om något oväntat väckte dem till liv – ljudet av en fågel på våren, den kyliga, liksom blanka luften en sommarmorgon, lukten av våt snö på vintern, dimma i mörkret en höstkväll. Jag hoppades att du och dina syskon också skulle få vara med om det när ni blev vuxna. Men att ni skulle uppleva tiden vi hade nu på samma sätt som jag upplevde min barndom kunde jag aldrig riktigt begripa. Nu, det var vardag, prosaiska middagar, bilåkning hit och dit, kvällar i soffan framför teven. Skulle ni utvinna magi ur det? Naturligtvis skulle ni det. För det var inte minnena det handlade om, utan rummet de lyste upp, klangen de skapade, ekot av en annan tid. För mina föräldrar var åren när jag växte upp antagligen radikalt omärkvärdiga. Fågelsången bara fågelsång, sommarljuset om morgonen bara ljus, dimman om höstkvällarna bara dimma, lukten av snö bara lukten av snö.

Jag reserverar mig emellertid mot det sistnämnda – vuxna kan ju självklart uppleva fågelsången, sommarljuset, dimman, lukten av snö, och så vidare, starkt eller mer eller mindre magiskt. Men kanske menar Knausgård bara att föräldrar och barn inte behöver dela samma upplevelser som sedan blir till minnesbilder?

Som vuxen är det i vart fall ofta svårt att försöka reda ut varför vissa minnesbilder och minnesfragment från barndomen lever kvar och är så starka och suggestiva för en som de uppenbarligen är (ett försök att förklara de till minnesbilderna ofta överlappande drömmarna om barndomens platser är inlägget Drömtydning: Lussebäcksdrömmarna).

*        *        *

Frågor om pappablivandet, utifrån hur det har skildrats i litteratur och film, har jag bland annat skrivit om i följande inlägg: Fadern, sonen och den gåtfulla ålenFöräldrars minnesblivandeYeats seglatsFaderns frånvaro, återkomst och tystnadEd Tom Bells två drömmar.