Malmö – den postindustriella staden

västra hamnen

I somras gjorde jag två inlägg av mina läsanteckningar från Ståle Holgersens Staden och kapitalet. Malmö i krisernas tid (2017): Kristeorin i ”Staden och kapitalet” och Framtidsscenarierna i ”Staden och kapitalet”. Det var ett sätt att samla tankarna inför essän jag skulle skriva i samma ämne till Arbetaren. Den publicerades nyligen i först månadsmagasinet och sedan på hemsidan: Malmö – den postindustriella staden. Jag passar på att lägg ut texten även här.

*    *    *

Malmö har genomlevt flera epoker: ursprungligen en liten dansk by som under senmedeltiden blev lan­dets viktigaste handels­stad efter Köpenhamn, som under den tidigmoderna epokens svenska styre  krympte till en ekonomiskt bortglömd och befolkningsmässigt reducerad, men starkt befästad garnisonsstad, fram till den följande kapitalistiska industrialise­ringen och den då snabba tillväxten av staden.

Den sistnämnda epokens byggnads­politik i staden undersöks och diskuteras i kulturgeografen, urbanforskaren och stadsplaneraren Ståle Holgersens Staden och kapitalet. Malmö i krisernas tid, utgiven i år. Som Malmöbo, historiker och lokal­historiskt intresserad var det länge sedan jag såg fram emot ett akademiskt verk så mycket som jag gjort när det gäller Staden och kapitalet. Det är en studie som med marxistisk utgångspunkt behandlar hela Malmös moderna industriella historia, men har särskilt fokus på stadsutvecklingen sedan 1980-talet.

Staden och kapitalet lever i mångt och mycket upp till förväntningarna. Ståle Holgersen gör en utomordentlig kritisk genomgång av klasskaraktären i stadens ut­veckling och boken är skriven med patos och humor på ett klart och lätt­begripligt sätt. Både de teoretiska ut­gångs­­punkterna och de skisserade fram­tids­­scenarierna för Malmö och samhällsutvecklingen i stort tål likväl att problematiseras och diskuteras.

Boken har sin grund i författarens avhandling i kulturgeografi The Rise (and Fall?) of Post-Industrial Malmö. Investigations of City-Crisis Dialectics (2014). Holgersen har emellertid bearbetat och utvecklat både de teoretiska och empiriska delarna. Det är ett före­dömligt initiativ att vidareutveckla undersökningen till en mer populär­veten­skaplig syntes, då ämnet har rele­vans för en publik utanför den egna disciplinen.

Hans dom över socialdemokraternas hittillsvarande stadsutvecklingspolitik i Malmö, efter den fordistisk-keynesianska perioden, är hård men rättvis: när det har byggts i fattigare stadsdelar har kommunen varit tämligen passiv och låtit utförsäljningar i form av privatiseringar finansiera byggandet. Besluten har föregåtts av minimal diskussion med, och inkludering av, de berörda. Dessa har huvudsakligen bara haft att förhålla sig till redan fattade beslut. När det däremot har byggts för de rika – nya bostads­områden såväl som symboliska prestigebyggnader – har kommunen varit ytterst aktiv med subventioner och månat om dialog och samförstånd.

Ståle Holgersen beskriver de ekonomiska kriserna på 1990-talet och 2000-talet och hur socialdemokraterna i Malmö har motiverat och försvarat sin politik med retorik om kreativa och innovativa omvandlingar av den existerande staden. I praktiken har kriserna emellertid hanterats med en nybyggande motkonjunkturpolitik. Den allt mer postindustriella staden har på så sätt byggts i linje med en liberal urban regim med tilltagande inslag av åtstramningspolitik och segregering, fast med en byggiver inspirerad av den fordistisk-keynesianska periodens industriella stad.

Författaren undrar ifall det i Malmö nu byggs en stad för gårdagens kapitalism: ”Kommer Malmö Live bli en gravsten över den postindustriella stadens entreprenöriella övermod?”
Har det postindustriella Malmö således byggts som svar på gårdagens efterfrågan och därmed byggts längre in i klimatkrisen och bubbla-på-bubbla-krisen?

Den bristande efterfrågan på alla shoppingcenter, med de pågående diskussionerna om Entrés framtid som exempel, kan ge en fingervisning om utvecklingen. Vad som är säkert är att den utlovade nedsippringseffekten av att locka övre medelklass och överklass till staden har varit en besvikelse för arbetarklassen och den deklasserade medelklassen. Städers ökande konkurrens om de rika skatte­betalarna har, föga förvånande, huvudsakligen lett till mer byggnation och planering för samma målgrupp på bekostnad av majoriteten av den befintliga befolkningen.

Ett grundantagande i Staden och kapitalets kristeori är att vi befinner oss i en ”diabolisk dubbel kris” som involverar både ekologin och ekonomin. De accelererande klimatförändringarna hävdas vara en tydlig konsekvens av industrialiseringen och dess förbränning av fossila bränslen, medan den ekonomiska krisen ses som utslag av motsättningar immanenta i kapitalismens funktionssätt. De två dominerande förklaringarna av kapitalismens återkommande kriser inom den marxistiska teoribildningen – överproduktion samt profit squeeze och profitkvotens fallande tendens – får varsin översiktlig sammanfattning.

Ståle Holgersen tar emellertid inte explicit ställning för någon av förklaringarna på bekostnad av den andra. Först med motiveringen att det ”finns en fara i att lägga alla ägg i samma kristeoretiska korg. Världen är för komplex för det”. Senare i boken utvecklar han sina resonemang om det frånvarande ställ­ningstagandet med att ”de båda tendenserna med stor sannolikhet har samverkat under de senaste decennierna, och att just detta gjorde krisen 2008 så massiv”.

Baserat på en akademisk perspektivism kan det vara ett både klokt och pragmatiskt val. Kristeorierna i Staden och kapitalet fyller ändå mer funktionen av att placera den lokala utvecklingen i en global sådan, än att vara analytiska kategorier. Den mer praktiska delen av Holgersens teoretiska utläggning handlar om hur den förda stadsutvecklingspolitiken kan förstås i relation till ekonomerna John Maynard Keynes och Joseph Schumpters realpolitiska idéer om kapitalismen. Jag reagerar emellertid på två sammanhängande resonemang i förfat­tarens teoretiska utläggningar:

Till att börja med hans resonerande om att ”stora kriser verkar komma med någon form av regelbundenhet (inom ramar av 40–60 år), och att de löses genom skapandet av nya paradigm”. Holgersen reserverar sig mot tanken på determinerande långa vågor, men betonar likväl att ”perioderna av tillväxt och kris verkar ändå ha någon form av rytm”.
Senare i boken sammanfattar han ”hur kapitalismens historia verkar röra sig i ett vågliknande mönster, även om det verkar vara svårt att enas om periodisering, avgränsningar och orsak till vågorna”.

Jag reagerar också på hans betoning av ”kapitalismens förmåga att ständigt förnya sig” och att han därför är ”rätt främmande” inför idén att det kapitalistiska systemet faller sönder av sig självt.

Å ena sidan framhåller han en värld som präglas av grundläggande mot­sättningar i produktionens logik som gör att det döda arbetet (kapitalet) ständigt växer på det levande arbetets (arbetskraftens) bekostnad. Samtidigt håller de ekologiska konsekvenserna av kapitalismens industrialisering successivt på att förinta förutsättningarna för människans nuvarande samhällsform.

Å andra sidan framhävs jämviktsidén att kapitalismen, oberoende av dess historiska utveckling och produktionens förutsättningar däri, alltid återhämtar
sig och ger upphov till nya produktions­paradigm. Men i de första resonemangen om ekologiska och ekonomiska motsät­t­ningar anas ett förfall och slut på kapitalismen – ett slags inneboende eskatologi för vår civilisation som alltså samtidigt förnekas.

Holgersen poängterar alltså dels kapitalismens oförmåga att förändras och anpassas till en reproduktion som inte baseras på förbränning av fossila bränslen – han gör till och med en poäng av att den globala fossilförbränningen ökar – dels poängterar han kapitalismens oförmåga att ackumulera värde utan levande arbete. Som han skriver är problemet med det sistnämnda att de låga profitkvoterna i de produktiva sektorerna gör att ekonomin blir beroende av finansiell spekulation för att upprätthålla även en modest tillväxt. I takt med att finans- och kreditsektorerna ersätter industriell produktion blir världsekonomin följaktligen också alltmer instabil och osäker.

Holgersen understryker frånvaron av återhämtning och hållbar tillväxt efter att flera stater med hjälp av skattepengar rekapitaliserade banker och bolag i samband med krisen 2008–2009 – något han hävdar förhindrade ”en mer allvarlig depression och med stor sannolikhet även kapitalismens undergång”. Frågan om vad som ska driva den allt mer postindustriella ekonomin i Sverige förutom Riksbankens negativa styrränta, hushållens rekordhöga skuldsättning och ökade priser på bostadsmarknaden har sedan dess bara blivit än mer pressande.

Men för att återknyta till Holgersens skepticism inför kapitalismens självverkande sönderfall: Vad är finansialiseringen av den globala ekonomin och klimatförändringens pågående konsekvenser om inte processer av kapitalismens strukturella desintegration och självgenererade söndervittring?

Mina kanske något petiga teoretiska anmärkningar hindrar inte att jag verkligen uppskattar författarens initierade och uppriktiga resonerande – hur han sammanför och vrider och vänder på de faktorer och utvecklingslinjer han identifierar som avgörande. Det är dessutom svårt att klandra någon för motviljan mot tanken på den egna civilisationens successiva sönderfall.

Staden och kapitalets styrka är inte att den kommer med en nydanande omtolkning – både Malmös specifika utveckling och den allmänna tendensen till tydlig klasskaraktär i stadsbyggnadspolitiken är kända sedan tidigare. Bokens styrka är att den har en gedigen och samlad genomgång av utvecklingen, vars både unika och generella karaktär förklaras i sitt längre historiska sammanhang.

I det avslutande kapitlet försöker Holgersen formulera några kvalificerade gissningar om hur Malmö och världen kan komma att se ut runt år 2030. Till att börja med hävdar han att ”krisen kommer att ’lösas’ genom massiv kapitalförstörelse, genom introducerandet av ny teknologi och genom skapandet av nya klassammansättningar”. Som han poäng­terar lär oss kapitalismens historia dess­värre att den effektivaste metoden för massiv kapitalförstörelse är storskaliga krig: ”genom systematisk ödeläggelse av kapital, och massiva mobiliseringar och investeringar under kriget, genom att återställa profitkvoterna efter destruktionen och inte minst genom de enorma möjligheter till uppbyggnad som kommer efteråt”.

Med referens till journalisten Naomi Klein hävdar Ståle Holgersen sedan att: ”Antingen ändrar klimatet våra livsfö­rut­sättningar och våra liv, eller så måste vi i grunden förändra politiken inom de kommande åren: oavsett vilket kommer världen att ändras radikalt”. Problemet med den nuvarande ”klimatsmarta” politiken – vare sig den kan kategoriseras inom den ekologiska fixen, den ekologiska moderniseringen eller den gröna keyne­sianismen – är att den inte är ekologiskt hållbar eftersom den inte förändrar de grundläggande maktrelationerna som definierar världsekonomin.

Holgersen har tidigare i boken exempelvis poängterat att: ”I Västra Hamnen befolkas världens mest ekologiska stadsdel av människor som har ett konsumtionsmönster som skulle ödelägga jordklotet en gång för alla ifall det blev till norm bland jordens befolkning”. En verkligt ekologiskt hållbar stad kan, med hänsyn till fossil förbränning och energiförbrukning, vare sig reproduceras med nuvarande konsumtion, bilåkande, flygindustri, globala transportindustri, internetanvändning eller robotisering.

Holgersen skisserar och diskuterar där­efter tre framtidsscenarier:

  • Mer av samma med fortsatt åtstram­ningspolitik och fortsatt drömmande om en snart kommande teknologisk innovation som medför en ekologisk fix.
  • (Grön?) keynesianism med ökad statlig styrning, investeringar och en viss reglering av kapitalet.
  • Ekosocialism med planekonomi, ko­operativt ägande, arbetarstyrda företag, ifrågasättande av tillväxtekonomin och devalvering eller rentutav förstörelse av det fossila kapitalet och dess infrastruktur.

Angående det sistnämnda är han tydlig med att klimatet oavsett vilket kommer att förändra den globala politiska ekonomin och förstöra kapital genom extremväder, temperaturökningar, torka och andra konsekvenser av klimatförändringarna.

Därutöver resonerar Holgersen även om en fascistisk utveckling, som han utan att förklara varför inte vill göra till ett fjärde framtidsscenario, och huruvida en sådan skulle kunna vara kompatibel med fortsatt åtstramningspolitik eller (grön) keynesianism. Han problemati­serar kritiskt de två sistnämnda alternativen, medan hans egen preferens, ekosocialismen, konkretiseras med exempel på hur en sådan stad kan börja planeras och byggas: förtätning av villaområden, delade jobb genom kortare arbetstid, icke-kommersiella kooperativ, en generell maxlön, bostadsrättspriser som inte över- eller understiger svängningarna i konsumentprisindex, kommunal förköpsrätt för fastigheter, kommunala byggbolag, pensionspengar placerade i demo­kratiskt-­produktiv riktning, statlig subventio­ne­ring av egenproduktion av bostäder, och så vidare.

Både de kritiska problematiseringarna och de inspirerande resonemangen om ekosocialismens stadsplanering är utmärkta, men dessvärre blir kapitlet som helhet rätt hoppigt och rörigt. Ståle Holgersen klargör inte hur han menar att ett eventuellt kommande världskrig, klimatförändringarna, kapitalets nya paradigm och den fascistiska utvecklingen kan sam­verka med de tre skisserade scenarierna.

Problemet är att Staden och kapitalets marxistiska grundperspektiv präglas av en akademisk perspektivism som undviker tydliga ställningstaganden i avgörande frågor om kapitalismens fundament, återkommande kriser och globala historiska utveckling. Det gör historie­synen något diffus. Det påverkar inte de empiriska delarna, men däremot grumlar det hur Holgersen menar att de olika ekologiska, ekonomiska och politiska omständigheterna samverkar och hänger samman rörande framtidsutvecklingen.

Det känns visserligen drygt att klandra en forskare för att inte ha en mer genom­tänkt positionering gällande något så anspråksfullt som världens samman­sätt­ning. Utan en sådan blir det emellertid svårt att skissera övertygande fram­tids­scenarier gällande den globala ut­­veck­­­lingen.

Malmös framtid ser ut att komma att avgöras av främst två omständigheter: Kommer staden att höra till de urbana områden som kan dra fördel av den globala ekonomins omvandling? Hur kommer effekterna av den globala uppvärmningen vidare att inverka på staden – kommer Malmö exempelvis att höra till de kuststäder som hotas av stigande havsvattennivåer?

Annonser

Mari med hunden

Mari med hunden

Efter att jag lade beslag på henne från mormors dödsbo för två år sedan har hon blivit stående på bokhyllan. Jag vet inte riktigt varför, men jag har inte kommit mig för att spika upp henne, förrän för två veckor sedan det vill säga. Så nu hänger hon på väggen i arbetsrummet: Mari med hunden.

I släkten, på mormors sida, kallas hon emellertid alltid för gammelfaster Maja. Men på baksidan av fotografiet står det ”Mari med hunden”. Var det hennes riktiga namn? Fotograf är en Gunnar Tjärnström. Där står också att fotografiet finns i ”5 ex”. Jag har sökt efter fler fotografier av honom på nätet men har varken hittat det eller någon annan information om honom. Fotografiet torde vara taget på 1970-talet.

Maja var en kärv och envis kvinna. Hon levde hela sitt liv utan vare sig rinnande vatten eller elektricitet. Hon var i princip självförsörjande på sin gård i östra Norrbotten. Hon hade en son, men ville inte säga vem fadern var. Ingen i släkten verkar heller helt säkert veta vem det var.

Det är något arkaiskt med henne. Hon kunde nästan lika gärna ha varit tagen från 1700-talet eller forntiden. Men så var hon tydligen också något av en lokalkändis på grund av sin självrådigt antimoderna livsstil. Jag har för mig att det gjordes ett och annat reportage om henne i lokaltidningen.

Blir fortfarande sådana tanter och gubbar till i Sverige eller Norden? Jag är osäker. Förmodligen finns det fortfarande en och annan tant och gubbe med en snarlik livsföring, men görs det nya sådana tanter och gubbar? Finns det fortfarande plats för det mitt bland all medialisering, all arbetsmarknadshets, all marknadsbyråkratisk förvaltning, all propagerad entreprenörsanda, all totaliserande varuform och penningekonomin?

Det är ett mästerligt fotografi. Jag menar att det är Sune Jonsson-klass på det. Jonsson har förmodligen också varit den stilistiska förebilden för Tjärnström. Stilen och tematiken är oavsett vilket närmast identisk: svartvitt porträttfotografi med en kärv gammal glesbygdsbo i norra Norrland, fotograferad i sin hemmiljö med tydlig betoning av rummets betydelse. Det handlar om människor fotograferade där de lever och verkar – och kanske också där de fötts och kommer att dö.

Antingen är Maja placerad för porträttagande i kökssoffan eller så har Tjärnström fotograferat henne löpande under en dag. De två alternativen kan också vara den praktiska skillnaden mellan om han har eller inte har använt stativ. Det avgörande är att hon verkar bekväm med situationen; avslappnad och utan förbehåll. Hon framstår inte som en idealtypisk modell av någon eljest person, utan som en människa.

Jag uppskattar hur fotografiet påminner mig om det större historiska släktsammanhang jag kommer ifrån. Det kan annars vara lätt att glömma bort när man till vardags sitter framför en Macbook Air i någon ”ljus och fräsch” lokal i Malmö i andra änden av landet, sisådär 160 mil därifrån.

I samband med att jag reflekterade över Sune Jonssons fotografier för några år sedan skrev jag att: ”det är någonting med historiens kroppar som drar och tynger och som får samtiden att kännas flyktig; alla de liv och kroppsliga erfarenheter som finns där precis bakom oss och under oss, som vittnar om våra liv och vårt samhälles förgänglighet” (Sune Jonsson och historiens tyngd).

Detsamma vill jag säga om porträttet av Maja; det för tankarna till en kvarleva från det förflutnas massiva jordlager och mörker. En kvarleva som vittnar om hundratals generationers liv och kroppar, deras slit och vila.

Mannen med pipmuggshatten

giovanni bellini 'portrait of doge leonardo loredan

Tankeassociation
Pipmugg?
Ja, pipmugg.
En pipmuggshatt.
Hatten ser ut som en pipmugg för småbarn.
Den har liksom en pipmuggsform.
En pipmuggshatt.
En pipmuggshatt gjord i någon exklusiv textil.
Siden?
Dräkten ser ut att vara gjord i samma material.
En exklusiv pipmuggshatt från renässansen ser det ut som.
Hatten, kläderna och målning ser… renässansaktiga ut.
Andra hälften av 1400-talet eller första hälften av 1500-talet skulle jag gissa.
En exklusiv pipmuggshatt från renässansens… Italien?
Den ser liksom högtidlig ut.
Det är ingen vardagshatt precis – det ser man.
Det där är en hatt han bara bar vid högtidliga tillfällen.
Han är ju överhuvudtaget uppklädd.
Han är högtidligt klädd.
Kanske är han ceremoniellt klädd.
Snäckskalen är lite lustiga.
Fina, men med dagens stil lite… udda.
Är de knappar?
Har de en, så att säga, igenknäppande funktion?
Eller är det ett smycke?
De äter snäckor i Italien.
I alla fall på Sicilien.
Det såg jag på marknaderna för några år sedan.
Jag vet inte vad de gör med dem, hur de tillagar dem.
Kanske steker de dem med vitlök.
Han ser välbärgad ut; uppburen och högdragen.
Kläderna är helt uppenbart exklusiva.
Så var knappast plebejerna klädda i renässansens Italien.
De fick inte heller sina porträtt målade.
Förmodligen är han adlig.
Kanske var han överlägsen och arrogant mot underordnade.
Men det kan också bara vara situationen och hans sociala bakgrund och uppfostran som gör att han har en sådan utstrålning.
Kanske var han en riktig människovän.
Vad vet jag?

Fakta
Giovanni Bellinis porträttmålning  från 1501 av Leonardo Loredan, doge av Venedig, som bär Corno Ducale, en hatt som symboliserar hans ämbete.

Tjänstemannarealismens oavsiktliga poesi

foucault i death valley

I veckan deltog jag på ett möte som avslutades med kommentaren: ”Ska vi avsluta mötet nu? Eller det har vi kanske redan gjort? Eller?”. Läs gärna om citatet. Det är en fråga – eller tre stycken mer precist – som rör sig i gränslandet mellan tjänstemannarealism och vardagspoesi. Citatet vittnar om arbetsdagar med ett stort antal möten som avlöser varandra, utan tydlig början eller slut. Den poetiska dimensionen som kan anas i formuleringen är en effekt av det byråkratiska systemet som det yttrats i. Denna oavsiktliga vardagspoesi kan sägas vara ett överskott som reproduceras av ett system vars syfte och mål givetvis är helt andra än poesins avsikter och mening.

Utöver ett och annat möte hann jag i veckan också skicka in en postdokansökan till Lunds universitet. Det gäller en tvåårig forskartjänst med inriktning på kunskapshistoria. Mitt skisserade forskningsprojekt handlar delvis om att undersöka just det överskott som ett byråkratiskt system reproducerar. Mer precist är det den nuvarande forskningsfinansieringen i Vetenskapsrådets regim och det överflöd av planlagd forskning som det systemet producerar. Normalt får nämligen bara några få procent av ansökningarna inom humaniora anslag – oftast ligger beviljandet på 7-9 procent. Över 90 procent av humanioraansökningarna beviljas alltså i regel inte medel. Det kostar i forskartid och skattepengar. Det kan därför diskuteras hur dessa skattepengar – och även de skattepengar som går till den högre utbildningens undervisning – sammantaget bättre skulle kunna gynna landets högskolor och universitet.

Under tiden fortsätter Vetenskapsrådets arkiv att fyllas med enorma mängder projekterad men aldrig genomförd forskning. Jag vet inte om det finns en poetisk dimension i det, men däremot kan det sägas finnas något närmast utopiskt över alla dessa mer eller mindre storslagna idéer och projekt som aldrig realiseras.

Denna institutionsvardag – där livet sakta försvinner i ett oändligt antal möten och i planerade men aldrig förverkligade forskningsprojekt – kan sättas i kontrast till fotografiet ovan. Året var 1975 och Michel Foucault var i USA för en forskningskonferens. Efter konferensen hade han semester och tog då, i goda vänners lag, en LSD-tripp i Death Valley-öknen i USA: Michel Foucault in Death Valley: A Boom interview with Simeon Wade.

Människolarven

markens gröde

Från stumfilmen ‘Markens grøde’ (1921)

För snart två veckor sedan blev jag för andra gången pappa. Precis som senast får bebisen mig emellanåt att tänka på en människolarv som mödosamt och tafatt kravlar runt och letar efter föda med munnen. Jag var ganska säker på att liknelsen vid en larv kom från Knut Hamsun. Närmare bestämt från något av de första kapitlen i Markens gröda (1917) då bonden Isak Sellanrå i Nordnorges ödemark för första gången blir far. Styckena jag förmodligen tänkte på ser ut att stå att läsa i det tredje kapitlet:

Isak fick se det lilla röda ansiktet, och det var välskapat och inte harmynt, och det fanns tjockt med hår på huvudet. En lite vacker medborgare efter sitt stånd och sina villkor i en trälåda. Isak kände sig besynnerlig till mods. Bergtrollet stod inför undret, som blivit till en gång i ett heligt töcken. Det trädde fram i livet med ett litet ansikte som en allegori. Dagar och år skulle göra undret till en människa.
– Kom och få dig mat, sade Inger…
Isak röjer skog och hugger ved. Han har kommit längre än han var. Han har såg, han sågar ved, och vedstaplarna blir väldiga, han gör en gata av dem, ja en hel by. Inger är mera bunden vid stugan nu och kan inte vara hos mannen medan han arbetar, men istället kommer Isak hem då och då. Besynnerligt med en sådan där liten varelse i en låda! Det kunde inte falla Isak in att bry sig om honom, och förresten var det ju bara ett kryp, det kunde gärna ligga där. Men man var ju människa och kunde inte utan deltagande höra på skriket, på ett sådan litet svagt skrik.

Jag verkar alltså ha kommit ihåg fel, men en larv kan ju visserligen sägas vara ett kryp. Översättningen till svenska är gjord av den flitige och skicklige Hugo Hultenberg. I det norska originalet heter det även där kryp: ”og forresten så var det bare et kryp”. Det kommer sig att jag också har ett exemplar av romanen på engelska. Där lyder Sverre Lyngstads översättning: ”anyway, it was only a worm”. Krypet har alltså blivit till en mask. Kryp, mask, larv…

När jag bläddrar, ögnar och läser lite i Markens gröda påminns jag om vilken enastående författare Hamsun var. I samband med en längre flygtur för några år sedan läste jag om valda delar av romanen i Lyngstads engelska översättning och blev även då väldigt entusiastisk.

Jag försökte därför att formulera romanens ihållande storhet närmare ett sekel efter att den skrevs med hjälp av bland annat litteraturvetaren Anna Jörngårdens avhandling Tidens tröskel. Uppbrott och nostalgi i skandinavisk litteratur kring sekelskiftet 1900 (2012). En förklaring till varför Markens gröda fortfarande är så vital kan vara kombinationen av och växlingen mellan berättarröstens episka ton och perspektiv, den allmänt emotionella laddningen av även de mest anspråkslösa sysslor, och det folkliga talspråket. De bästa styckena har en melodiös, sjungande och närmast psalmartad kvalitet.

Vidare tycker jag att författaren Karl Ove Knausgård har en bra poäng om Hamsuns märkliga kombination av modernism, realism och magi:

I så gott som alla hans romaner ligger den förtrollade och den avförtrollade världen sida vid sida, och den insikt det resulterar i, att det egentligen är hipp som happ, är den om livets tomhet och meningslöshet. Men även det kan man fira, och det är väl kanske det hans böcker egentligen gör.

Se blogginlägget: Ernst Bloch och Knut Hamsun – profeter för vår tid?