Insekter som föda och politisk gastronomi

djungelboken

Förra sommaren blev jag för första gången sugen på att äta insekter. Det var när jag läste antropologen Claude Lévis-Strauss Spillror av paradiset (1959) – ursprungligen Tristes Tropiques (1955) – där Strauss återger sina forskningsexpeditioner bland Brasiliens infödingsstammar på 1930-talet. Närmare bestämt är det hans beskrivning av larven koro som var populär bland en av stammarna i Jeronymo-reservatet som skapade ett visst sug. Strauss beskriver hur koro-larverna finns i multnande trädstammar från pinheiro-trädet:

Ett hugg med hackan blottar tusentals gångar djupt inne i trädet. I var och en av dem ligger ett tjockt, gräddfärgat djur som ganska mycket påminner om silkesmasken. Nu måste vi ta skeden i vacker hand. Medan indianen känslolöst och outgrundligt tittar på biter jag huvudet av mitt byte. Ur kroppen strömmar ett vitaktigt fett som jag med någon tvekan smakar på. Det har samma konsistens och utsökta beskaffenhet som smör och kokosmjölkens fylliga smak.

Trots att Strauss åt koro-larven rå låter den ytterst delikat. Att insekter inte är en självklar del av den moderna europeiska matkulturen, och därför närmst är tabubelagda som föda, beror främst på invanda föreställningar om vad som är naturligt och gott – och som en indirekt konsekvens därav; vad som inte är det. Honung är ett av alla dessa livsmedel som är lika självklart som spritt. Men som en mexikansk kock i dokumentärfilmen Äta myror? (2016) poängterar är ju honung, krasst sett, uppkastade spyor från bin.

Insektsätandet är historiskt sett inget främmande i den europeiska kosthållningen. Filosofen Aristoteles, som levde på 400-talet f. Kr., ska i sina skrifter ha beskrivit när i utvecklingsstadierna cikadans larver var som godast. Drygt fyrahundra år senare skrev Plinius (den äldre) i encyklopedin Naturalis Historia hur Romarrikets aristokrater gärna åt skalbaggslarver uppfödda på mjöl och vin.

Ännu läckrare än Strauss beskrivning av koro-larven får kocken Benedict Reade och filosofen Josh Evans från Nordic Food Lab många insekter att låta i Äta myror?. Dokumentärfilmaren Andreas Johnsen följer dem i deras utforskande av insekter som en del av matkulturer runt om världen. Utgångspunkten är gastronomisk och initiativtagaren till Nordic Food Lab, med säte i Köpenhamn, är föga förvånande mästerkocken René Redzepi från stjärnkrogen Noma i samma stad. Även om utforskandet inte har ett politiskt syfte för Reade och Evans kritiska resonemang om matförsörjningens förutsättningar, logistik och konsekvenser.

Som Reade poängterar är det enkelt att bygga upp ett matförsörjningssystem med läckra, billiga och nyttiga insekter men som, holistiskt sett, är fullständigt ekologiskt och socialt ohållbart. Efter att ha deltagit på en konferens om insekter som en alternativ och hållbar proteinkälla sammanfattar han det så här:

-Hela debatten pågår inom det livsmedelssystem vi har i dag. För det är ju allmänt känt – bland dem med kunskap – att det förstör jorden. Att fråga sig om och hur insekter ska introduceras för att göra systemet mer hållbart är fel. Det vi ska fråga oss är hur vi kan förändra hela systemet. Men det kommer ingen att tjäna pengar på, så det får ingen publicitet.

Dokumentären går att se på SVT Play: Äta myror?.

En holistisk och civilisationskritisk ansats i tänkandet om livsmedelsförsörjningen som en global ödesfråga finns för övrigt i det senaste numret av Subaltern #1-2 2017; ”Politisk gastronomi”. I inledningen står bland annat följande att läsa:

Före Moleschott och Feuerbach, före Marx och Bordiga, insåg Fourier, som i ljuset av vår tids matkris visar sig vara en av den moderna epokens viktigaste tänkare, behovet av en politisk gastronomi. Han tecknade den emancipatoriska möjligheten i den mänskliga artens industriella utveckling och beskrev hur tidigare matregimer lade grunden för en ny typ av matproduktion. Därför blir Fouriers utopiska framtidsmyter en angelägen kritik av de förhärskande villkoren i vår värld. Gastronomin, hävdade han klarsynt, måste bli en egendomsgemenskap genom att ”tilllämpas direkt på produktionssätten … då den tar gastronomen med för att odla och laga mat”, därigenom kan den medföra ”den arbetande massans välmående” då den låter ”folket delta i det goda kökets finesser som civilisationen reserverar för de sysslolösa”. Gastronomin måste med andra ord bli en civilisationskritik. För vad är civilisationen om inte matproduktionens långsamma industrialisering? Historiens begynnelse som brukar härledas till civilisationerna i tvåflodslandet, såsom Uruk och Akkad, är trots allt också jordbrukets begynnelse, vilket innebar en radikal omvandling av ätandets och födans kultur. Kanske kan man säga att det var först i och med civilisationens och därmed historiens uppkomst som ätandet blev kultur. Nu framträder mat, vilket antropologen Mary Douglas visar oss, som en kod för sociala förhållanden. Klassamhället är en typ av föda bland flera och kräver en omgestaltning av ätandets, och i förlängningen, gastronomins och hungerns villkor. En värld där ingen längre behöver vara rädd för att gå hungrig möjliggör därför en rekapitulation av de kosttabun som en gång strukturerade livet och som öppnade för en förståelse av människosläktet som något mer än ett djur som slåss för sin överlevnad, nämligen en varelse som likt allt annat levande är avhängig näringens fysik och metafysik.

Matens, matanskaffningens och matproduktionens industrialisering föser mänskligheten in i det vi kallar de kapitalistiska livsformerna, men behovet av föda öppnar också för en gemenskap där livets avhängighet av näringen uppdagar närheten mellan politik och metafysik eftersom ”näringen är identiteten av ande och natur”. Och insikten om denna närhet kan leda oss närmare den gastrosofi och politiska gastronomi som texterna i detta nummer hjälper oss att utveckla (Subaltern: Politisk gastronomi).

Poliskommissionärer och krigarbyråkrater

rashomon med textning

För några veckor sedan såg jag om regissören Akira Kurosawas klassiska film Rashômon eller Demonernas port (1950) som den heter på svenska. Det är en av de formmässigt mest fulländade filmer jag sett. Trots att filmen nu är 67 år gammal känns den fortfarande anmärkningsvärt vital och dynamisk. Sättet som rörelse skildras med fotografiet och klippningen var på 1950-talet också helt nydanande och epokgörande. Rashômon är fortfarande ett svåröverträffat föredöme av koherens, rytmik och elegans. Den intresserade kan exempelvis kolla in den här videoessän:

I korthet om handlingen kan sägas att det är ett slags medeltida kriminaldrama om ett mord på en man som begås i en bambuskog. Mordet har tre ögonvittnen: frun, banditen och den mördade mannen – som talar genom ett medium. De har var sin version av vad som hände och följaktligen även olika utsagor om vem mördaren är. Berättelsen återges i tillbakablickar av en skogshuggare och en präst, som båda blev involverade i händelseutvecklingen efter mordet, som berättar för en tredje man som de träffar när de tillsammans har tagit skydd från ösregnet i den förfallna Rashômon-porten som leder in till Kyoto.

Jag blev nyfiken på filmmanuset som baseras på två noveller av författaren Ryūnosuke Akutagawa (1892-1927): ”Rashômon” (1915) och ”In a Bamboo Grove” (1921). De första semesterdagarna har därför ägnats åt Penguin Classics samling med översättningar av ett urval av Akutagawas noveller Rashômon and Seventeen Other Stories (2006). De två nämnda novellerna hör till författarens tidiga verk, som huvudsakligen innefattade historiskt förlagda berättelser. Utgångspunkten för Akutagawas modernistiska prosa i dessa historiska noveller är ofta medeltida legender. Med inspiration från dem och med stor omsorg om den historiska korrektheten har Akutagawa skrivit några tveklöst läsvärda noveller. Tilläggas kan att även flera av hans senare noveller är utmärkta.

I ”In a Bamboo Grove” finns en tankeväckande kommentar om det som brukar kallas för strukturellt våld. Det är en misstänkt mördare – banditen från Kurosawas film – som i ett förhör inför magistraten i form av poliskommissionären i Kyoto, under Heianperiodens upplösning och sammanbrott på 1100-talet, lägger ut texten om vems synd som egentligen är störst; den enskilde mördarens eller konsekvenserna av de härskandes maktutövning:

Oh come on, killing a man is not as big a thing as people like you seem to think. If you’re going to take somebody’s woman, a man has to die. When I kill a man, I do it with my sword, but people like you don’t use swords. You gentlemen kill with your words: you tell people you’re doing them a favor. True, no blood flows, the man is still alive, but you’ve killed him all the same. I don’t know whose sin is greater – yours or mine. (A sarcastic smile.)

Poliskommissionären förfogade på denna tid över en maktutövning som både var polisiär och juridiskt dömande. Det kan vara nog så intressant att påpeka i dessa dagar då gränserna mellan statens olika former av myndighetsutövning kan överskridas i namn av bland annat trygghet och säkerhet. Fundera exempelvis på innebörden för rättssäkerheten av vad som föreslås av Malmöpolisen i denna artikel: Malmös polismästare vill införa USA-metoder för att minska morden.

I novellen ”O-Gin” finns vidare en bra skildring av hur politikers retorik om rikets säkerhet tenderar att vara snicksnack som döljer en mer krass och pragmatisk verklighet av realpolitik, populism och opportunism. ”O-Gin” handlar om katolicismens utbredning i Japan under 1630-talet och vad som kunde hända då stark tro och hårdför maktutövning hamnade i konflikt. Japan styrdes vi den tiden av den nyligen konstituerade Tokugawa Shōgunens krigarbyråkrater. De skydde förändring och gjorde allt för att bevara den existerande sociala ordningen. En pappa, mamma och dotter som har gått med i, vad som uppfattas som, den skrämmande och destabiliserande katolska sekten, har i ”O-Gin” tagits till fånga. Familjen är i den lokala magistratens makt i trakterna vid Nagasaki:

The local magistrate, meanwhile, ignorant of the teachings of the Heavenly Lord (and of the teachings of Shakyamuni, for that matter), had no idea why his prisoners were being so obstinate. He sometimes wondered if all three of them were crazy. When he finally realized that they were by no means crazy, he began to feel they might be serpents or unicorns – or at least some kind of animal unrelated to humanity. To allow such animals to go on living would not only be a violation of present-day law, it could compromise the security of the country. And so, after he held them for a month in the earthen prison, the magistrate decided that he would burn all three of them. (In fact, like most people, this magistrate hardly ever thought about the security of the country. He had both the law and popular custom to rely on. That was quite enough for him without the extra effort of thinking about such things.)

Vi lever i en tid då den globala regim som tagit form sedan 1970-talet har resulterat i att staters utrymme för att bedriva ekonomisk politik har reducerats till ett minimum. Värderingsfrågor har i stället fått allt större utrymme i politiken. Samtidigt medför samma globala regim att proletärer från hela världen trängs samman i redan socialt segregerade och ekonomiskt utsatta samhällen. Det är därför viktigt att försöka formulera och visa på hur vi under dessa allt mer prekära levnadsvillkor ändå kan hitta konkreta former för att leva tillsammans – också, eller framför allt, med människor vars tro och värdegemenskaper vi kanske inte delar, begriper oss på eller sympatiserar med. För en utförligare diskussion se Kämpa tillsammans debattinlägg Nationaldemokratisk signalpolitik och antifascism bortom alla värden.

Not om Torgny Lindgrens muntra hopplöshet

minnen

Bertil Almlöf ‘Slätten’ 2009 (detalj)

Den skönlitterära sommaren inleddes i helgen med Torgny Lindgrens självbiografiska roman Minnen (2011). För första gången har jag lyssnat på en hel roman. Emellanåt hade jag svårt att fokusera, men det fungerade överlag bra, fast jag föredrar att läsa romaner. Den aktuella inläsningen på P1 har emellertid fördelen att vara inläst av författaren själv. Lindgren har en enastående berättarröst och så får man den västerbottniska dialekten: Radioföljetongen: Minnen av och med Torgny Lindgren. Notera exempelvis hur Lindgren brer på dialekten när det är dialoger mellan honom själv och någon ur familjen eller släkten i Raggsjötrakten som skildras.

Mer allmänt om Minnen kan sägas att han berättar på sitt karaktäristiska underfundiga och finurliga sätt. Lindgren lyckas ofta med konststycket att på en gång vara rolig, rörande och tänkvärd. En av de anekdotiska minnesfragmenten som jag fastnade för är när han berättar om mötet med sina tre redaktörer angående manuset till romanen Hallen (1975):

Förläggarna skärskådade mig, de tycktes vänta på att jag skulle säga någonting, men jag hade ju ingenting att säga. De skulle alla tre i framtiden bli framgångsrikare än de redan var. Vi låtsades med stor uppriktighet och innerlighet att vi var nära vänner. De satt till doms över mig.

Vi hade väntat oss, sade en av de tre, att du skulle skriva en bättre bok.
Jo, sa jag, det hade jag också föreställt mig.
Det är, uppriktigt sagt, en riktig skitbok, sa någon.
Dessvärre, sa jag.
Om jag förstått dig rätt, sa en av dem, har du försökt att skriva någon sorts allegori: vårt samhälle brinner ner gång på gång. Några idioter som tror på samhället bygger upp det och sedan brinner det ner igen.
Ja, sade jag. Någonting ditåt.
Och det finns ingenting att göra åt det?
Nej, sade jag. Absolut ingenting.

Jag är väldigt förtjust i den här sortens muntra självironi och pessimism. Titeln, Hallen, är verkligen intetsägande, men i fall romanen är lika bra som den korthuggna summeringen av handlingen antyder så vill jag läsa den.

På P1:s ”Radioföljetongen” går det under sommaren för övrigt också att lyssna på Lindgrens inläsningar av sina klassiska romaner Ormens väg på hälleberget (1982) och Pölsan (2002). Båda gjorde stort intryck på mig när jag läste dem i början av 2000-talet.

Framtidsscenarierna i ”Staden och kapitalet. Malmö i krisernas tid”

björn bondesson 'gränsen'

Björn Bondesson ‘Gränsen’

Urbanforskaren Ståle Holgersens dom i Staden och kapitalet (2017) över den hittillsvarande stadsutvecklingspolitiken i Malmö under den postindustriella epoken är hård men rättvis: när det har byggts i fattigare stadsdelar har kommunen varit tämligen passiv och låtit utförsäljningar/privatiseringar finansiera byggandet. Besluten har föregåtts av minimal diskussion med och inkludering av de berörda. När det däremot har byggts för rika – nya bostadsområden såväl som symboliska prestigebyggnader – har kommunen varit ytterst aktiv med subventioner och månat om dialog och samförstånd.

I bokens empiriska kapitel beskrivs de politiska processerna och hur de ekonomiska kriserna på 1990-talet och 2000-talet har motiverats och försvarats med retorik om kreativa och innovativa omvandlingar av den existerande staden, men hur de i praktiken har hanterats med en nybyggande motkonjunkturpolitik. Den postindustriella staden har på så sätt byggts i linje med en nyliberal urban regim med tilltagande inslag av åtstramningspolitik och segregering, fast med en byggiver inspirerad av den fordistisk-keynesianska epokens industriella stad:

Det är en intressant fråga att ställa sig om Malmö nu upprepar sitt misstag från 1980-talet och producerar gårdagens geografiska landskap när det redan är för sent. Bygger man i Malmö en stad som var kronan på verket för gårdagens kapitalism? Byggs byggnader som är symboler för något som redan är historia? Kommer Malmö Live – i likhet med bilfabriken – bli ihågkommen som något som byggdes för sent: Kommer Malmö Live bli en gravsten över den postindustriella stadens entreprenöriella övermod?

Har det postindustriella Malmö således byggts som svar på gårdagens efterfrågan och därmed byggts längre in i den nuvarande klimatkrisen och bubbla-på-bubbla-krisen? Den bristande efterfrågan på alla shoppingcenter, med de pågående diskussionerna om Entrés framtid som exempel, ger en fingervisning om utvecklingen. Vad som är säkert är att den utlovade nedsippringseffekten av att locka övre medelklass och överklass till staden har varit en besvikelse för arbetarklassen. Städers ökande konkurrens om de rika skattebetalarna har, föga förvånande, bara lett till mer byggnation och planering för samma målgrupp på bekostnad av majoriteten av den befintliga befolkningen.

Staden och kapitalets styrka är inte att den kommer med en nydanande omtolkning – både Malmös specifika utveckling och den allmänna tendensen till tydlig klasskaraktär i stadsbyggnadspolitiken är kända sedan tidigare. Bokens styrka är att den har en gedigen och samlad genomgång av utvecklingen, vars både unika och generella karaktär förklaras i sitt längre historiska sammanhang.

I det avslutande kapitlet försöker Holgersen att formulera några kvalificerade gissningar om hur Malmö och världen kan komma att se ut runt år 2030.

Till att börja med hävdar han att ”krisen kommer att ‘lösas’ genom massiv kapitalförstörelse, genom introducerandet av ny teknologi och genom skapandet av nya klassammansättningar”. Som han poängterar lär oss kapitalismens historia dessvärre att den effektivaste metoden för massiv kapitalförstörelse är storskaliga krig som ”genom systematisk ödeläggelse av kapital, och massiva mobiliseringar och investeringar under kriget, genom att återställa profitkvoterna efter destruktionen och inte minst genom de enorma möjligheter till uppbyggnad som kommer efteråt”.

Med referens till journalisten Naomi Klein hävdar Holgersen sedan att: ”Antingen ändrar klimatet vårs livsförutsättningar och våra liv, eller så måste vi i grunden förändra politiken inom de kommande åren: oavsett vilket kommer världen att ändras radikalt”. Problemet med den nuvarande ”klimatsmarta” politiken – vare sig den kan kategoriseras inom de ekologiska fixen, den ekologiska moderniseringen eller den gröna keynesianismen – är att den inte är ekologiskt hållbar eftersom den inte förändrar de grundläggande maktrelationerna som utgör den ekonomiska politiken. Holgersen har tidigare i boken exempelvis poängterat att: ”I Västra Hamnen befolkas världens mest ekologiska stadsdel av människor som har ett konsumtionsmönster som skulle ödelägga jordklotet en gång för alla ifall det blev till norm bland jordens befolkning”. En verkligt ekologiskt hållbar stad kan – med hänsyn till fossil förbränning och energiförbrukning – vare sig reproduceras med nuvarande konsumtion, bilåkande, flygindustri, globala transportindustri, internetanvändning eller robotisering.

Holgersen skisserar och diskuterar därefter tre framtidsscenarier:

  • Mer av samma med fortsatt åtstramningspolitik med drömmen om en med nästa innovation kommande teknologisk och ekologisk fix.
  • (Grön?) keynesianism med ökad statlig styrning, investeringar och viss reglering av kapitalet.
  • Ekosocialism med planekonomi, kooperativt ägande, arbetarstyrda företag, ifrågasättande av tillväxtekonomin och devalvering eller rentutav förstörelse av det fossila kapitalet och dess infrastruktur. Angående det sistnämnda är Holgersen tydlig med att klimatet oavsett vilket kommer att förändra den politiska ekonomin och förstöra kapital genom extremväder, temperaturökningar, torka och andra konsekvenser av klimatförändringarna.

Därutöver resonerar Holgersen även om en fascistisk utveckling – som han utan att förklara varför inte vill göra till ett fjärde framtidsscenario – och huruvida en sådan skulle kunna vara kompatibel med fortsatt åtstramningspolitik eller (grön) keynesianism. Han problematiserar kritiskt de två sistnämnda alternativen, medan hans egen preferens, ekosocialismen, konkretiseras med exempel på hur en sådan stad kan börja planeras och byggas: förtätning av villaområden, delade jobb genom kortare arbetstid, icke-kommersiella kooperativ, en generell maxlön, bostadsrättspriser som inte över- eller understiger svängningarna i konsumentprisindex, kommunal förköpsrätt för fastigheter, kommunala byggbolag, pensionspengar placerade i demokratiskt-produktiv riktning, statlig subsidiering av egenproduktion av bostäder, och så vidare.

Både de kritiska problematiseringarna och de inspirerande resonemangen om ekosocialismens stadsplanering är utmärkta, men dessvärre blir kapitlet som helhet rätt hoppigt och rörigt: hur menar Holgersen att ett eventuellt kommande världskrig, klimatförändringarna, kapitalets nya paradigm och den fascistiska utvecklingen kan samverka med de tre skisserade scenarierna? Det formuleras aldrig hur det hela kan tänkas hänga samman. Problemet verkar vara att Staden och kapitalet förvisso har ett marxistiskt grundperspektiv, men att det präglas av en akademisk perspektivism som undviker tydlig positionering i avgörande frågor. Det gör historiesynen något diffus, vilket inte påverkar de empiriska delarna, men däremot grumlar det hur Holgersen menar att de olika ekologiska, ekonomiska och politiska omständigheterna samverkar och hänger samman rörande framtidsutvecklingen.

Det känns visserligen drygt att klandra en forskare för att inte ha en mer genomtänkt ontologisk positionering gällande något så anspråksfullt som världens sammansättning, men utan en sådan blir det svårt att skissera övertygande framtidsscenarier gällande den globala utvecklingen.

Kristeorin i ”Staden och kapitalet. Malmö i krisernas tid”

översvämning i malmö emporia

Under juni ska jag skriva en text till Arbetarens essäuppslag om kulturgeografen, urbanforskaren och stadsplaneraren Ståle Holgersens nyligen utkomna Staden och kapitalet. Malmö i krisernas tid (2017). Redan nu tänkte jag emellertid börja formulera några kommentarer om Holgersens kristeori som intar en central plats i boken. Eventuellt blir det ytterligare ett inlägg där jag diskuterar hans slutsatser om de senaste decenniernas stadsutveckling i Malmö och de framtidsscenarier han skisserar för staden.

Ett grundantagande i Staden och kapitalets kristeori är att vi befinner oss i en ”diabolisk dubbel kris” som involverar både ekologin och ekonomin. De accelererande klimatförändringarna hävdas vara en tydlig konsekvens av de senaste två seklernas industrialisering och förbränning av fossila bränslen, medan den ekonomiska krisen ses som utslag av motsättningar immanenta i kapitalismens funktionssätt. Holgersen har ett uttalat marxistiskt perspektiv på Malmös stadsutveckling sedan 1800-talets industrialisering. De två dominerande förklaringarna av kapitalismens återkommande kriser inom den marxistiska teoribildningen får varsin sammanfattning:

Överproduktion: den tradition som inriktar sig på cirkulationssfärens konsumtion och framhäver de realiseringsproblem som uppstår då överproduktionens bristande efterfrågan försvårar realiseringen av produkters värde som pengar på marknaden.

Profit Squeeze och profitkvotens fallande tendens: den teoribildning som inriktar sig på produktionssfärens grundläggande motsättningar. I den finns i sin tur två övergripande förklaringar: dels en som betonar arbete-kapital-dialektiken, dels en som betonar kapitalens konkurrens. I den förstnämnda förklaringen hävdas att arbetarklassens kamper, under främst den fordistisk-keynesianska epoken, gav högre löner och bättre arbetsvillkor vilket skapade en så kallad Profit Squeeze som resulterade i förflyttning av industriell varuproduktion till länder med billigare arbetskraft och lägre beskattning. I den andra förklaringen om profitkvotens fallande tendens poängteras hur det generellt investeras mer i konstant kapital (teknologi) än i variabelt kapital (arbetskraft). På kort sikt kan det visserligen öka företagens profit, men sammantaget medför det att profitandelen minskar i relation till den totala omsättningen, eftersom det bara är levande arbete som kan skapa värde och därmed profit.

Holgersen tar inte explicit ställning för någon av förklaringarna på bekostnad av den andra. Först med motiveringen ”att det finns en fara i att lägga alla ägg i samma kristeoretiska korg. Världen är för komplex för det”. Senare i boken utvecklar han sina resonemang om det frånvarande ställningstagandet:

Debatterna mellan teoretiker som förespråkar de två huvudteorierna har ofta varit extremt polariserade. Det är synd; polariserade debatter blir ofta mindre konstruktiva och mer av skyttegravskrig. Detta är särskilt dumt i just denna fråga eftersom de båda tendenserna med stor sannolikhet har samverkat under de senaste decennierna, och att just detta gjorde krisen 2008 så massiv.

Baserat på en akademisk perspektivism kan det vara ett både klokt och pragmatiskt val eftersom kristeorierna i Staden och kapitalet ändå mer fyller funktionen av en teoretisk kontext, än att vara analytiska kategorier (den mer operativa delen av hans teoretiska anslag handlar om hur den förda stadsutvecklingspolitiken kan förstås i relation till John Maynard Keynes och Joseph Schumpters realpolitiska idéer om kapitalismen). Jag reagerar emellertid på två sammanhängande resonemang i Holgersens teoretiska utläggningar:

Till att börja med hans resonerande om ”att stora kriser verkar komma med någon form av regelbundenhet (inom ramar av 40-60 år), och att de löses genom skapandet av nya paradigm”. Holgersen reserverar sig mot tanken på determinerande långa vågor, men betonar likväl att ”perioderna av tillväxt och kris verkar ändå ha någon form av rytm”. Senare i boken sammanfattar han ”hur kapitalismens historia verkar röra sig i ett vågliknande mönster, även om det verkar vara svårt att enas om periodisering, avgränsningar och orsak till vågorna”.

Jag reagerar också på Holgersens betoning av ”kapitalismens förmåga att ständigt förnya sig” och att han därför är ”rätt främmande” inför idén att det kapitalistiska systemet faller sönder av sig självt.

Å ena sidan framhåller han en värld som präglas av grundläggande motsättningar i produktionens logik som gör att det döda arbetet (kapitalet) ständigt växer på det levande arbetets (arbetskraftens) bekostnad, samtidigt som de ekologiska konsekvenserna av kapitalismens industrialisering successivt håller på att förinta förutsättningarna för människans nuvarande samhällsform.

Å andra sidan framhävs jämviktsidén att kapitalismen, oberoende av kapitalismens historiska utveckling och produktionsepokens förutsättningar däri, alltid återhämtar sig och ger upphov till nya produktionsparadigm. Men i de första resonemangen om ekologiska och ekonomiska motsättningar anas ett förfall och slut på kapitalismen – ett slags inneboende eskatologi för vår civilisation som alltså samtidigt förnekas.

Holgersen värjer sig på så sätt mot den, enligt mig, uppenbara konsekvensen av hans resonemang rörande både biosfären och produktionssfären. I det avslutande kapitlet skriver han exempelvis följande:

Men även om alla tidigare kapitalistiska kriser har funnit sina lösningar betyder inte det nödvändigtvis att det också måste bli så den här gången. Kanske går vi in i en tid av permanent kris, med låg tillväxt, ökad fattigdom och där uppror trycks ned på allt mer aggressiva sätt? Eller kanske kapitalismen rent av faller? Det kan verka osannolikt, men vi kan inte veta. Ett starkt argument för att kapitalismen skulle överleva också detta finner vi i det faktum att det kapitalistiska systemet uppvisat en enastående förmåga till förändring och anpassning.

Holgersen poängterar alltså dels kapitalismens oförmåga att förändras och anpassas till en reproduktion som inte baseras på förbränning av fossila bränslen – han gör till och med en poäng av att den globala fossilförbränningen ökar – dels kapitalismens oförmåga att ackumulera värde utan levande arbete. Som han skriver är problemet med det sistnämnda att de låga profitkvoterna i de produktiva sektorerna gör att ekonomin blir alltmer beroende av finansiell spekulation för att upprätthålla även en modest tillväxt. Därmed blir det postindustriella samhällets ekonomi också alltmer instabil och osäker. Holgersen understryker frånvaron av återhämtning och hållbar tillväxt efter att stater med hjälp av skattepengar rekapitaliserade banker och bolag 2008-2009 – något han hävdar förhindrade ”en mer allvarlig depression och med stor sannolikhet även kapitalismens undergång”. Frågan om vad som ska driva den postindustriella ekonomin förutom hushållens ökade skuldsättning och ökade priser på bostadsmarknaden har sedan dess blivit än mer pressande.

Men för att återknyta till Holgersens skepticism inför kapitalismens självverkande sönderfall: Vad är finansialiseringen av den globala ekonomin och klimatförändringens pågående konsekvenser om inte processer av kapitalismens självgenererade och strukturella desintegration och söndervittring?

Mina kanske något petiga teoretiska anmärkningar hindrar inte att jag verkligen uppskattar Holgersens initierade och uppriktiga resonerande – hur han sammanför och vrider och vänder på de faktorer och utvecklingslinjer han identifierar som avgörande. Det är dessutom svårt att klandra någon för motviljan mot tanken på den egna civilisationens sönderfall.