Deleuze monstruöst negativa avkomma

katsushika-hokusai-thunder-god

Katsushika Hokusai ”Åskguden” (1847)

Kulturteoretikern Andrew Culp vänder sig med Dark Deleuze (2016) mot den glädjefyllda, affirmativa och kreativa bilden av Gilles Deleuze filosofi. Denna har under 2000-talet framför allt reproducerats vid amerikanska lärosäten. Essän Dark Deleuze verkar vara ett slags förarbete, ett work-in-progress, där Culp vänder sig mot denna (vänster)liberala, akademiska Deleuze-industri, lyfter fram de negativa aspekterna av hans teorier samt skisserar resonemang och termer som i mångt och mycket är motsatsen till det konstruktivt-optimistiska skrivandet och tänkandet i Deleuze namn. Hans teorier har ju stundtals kommit att bli mer eller mindre synonyma med ett marknadsliberalt funktionellt bejakande av differens, öppenhet för möten i en sammankopplad värld och ökad kapacitet genom synergi. I en tid då vi överexponeras för – eller till och med ideologiskt terroriseras av – föreskriven lycka, decentraliserad kontroll, sammankopplingar och kommunikationsnätverk är det av största vikt att åtminstone inte intressant och rigorös kritisk teori reduceras till ett allmänt och menlöst ja-sägande, utan försöker att förbehållas motarbetarnas tänkande.

The point is not to get out of this place but to cannabalize it – we may be of this world, but we are certainly not for it. Such out-of-jointedness is a distance. And distance is what begins the dark plunge into the many worlds eclipsed by the old.

Culp är tydlig med sitt ärende. Han vill, med referens till Deleuze egna beskrivning av sin arbetsmetod, hoppa på honom bakifrån och tvinga honom att föda en avkomma som är Deleuze egen, fast monstruös.

Härnäst följer exempel med sammanfattningar av några av essäns huvudsakliga hypoteser:

  • Begreppsskapande: Med referens till What is Philosophy? (1994) argumenterar Culp för hur det relevanta inte är vilket frejdigt begreppsproducerande som helst, att begrepp inte är några underbara gåvor, utan att de är resultatet av ett hårt och rigoröst arbete. Vidare gynnar begrepp bara den revolutionära saken när de bryter konsensus. Begrepp är alltså inte något som upptäcks utan är direkta eller indirekta resultat av en katastrof; av att vända sig bort, av utmattning, av ångest eller av misstro. Äkta tänkande är ovanligt, smärtsamt och ofta påtvingat oss av en händelse så fruktansvärd att den inte kan lösas utan hjälp av tänkandets svårighet.
  • Flyktlinjer: Culp vänder sig mot hur produktivismen, som ofta läses in i Deleuze filosofi, begränsar produktionen till reproduktion som i sin tur tenderar att bli identisk med kapitalets varuackumulation. Kapitalismen har ju försett världen med ett oöverträffat system av autoproduktion. I stället vill Culp kultivera ett hat mot det rådande tillståndet för att bli av med reflexen att vilja rädda kapitalismens värld. Han har med andra ord inget till övers för konstituerande makt. Emellanåt förekommer mycket riktigt också uppskattande referenser till Giorgio Agamben, Tiqqun och Comité invisible. Det slutgiltiga målet med Dark Deleuze uppges vara att bidra till att hålla drömmen om revolution vid liv i kontrarevolutionära tider. Culp framhäver hur Deleuze och samarbetspartnern Félix Guattaris begrepp flyktlinjer konceptuellt förkroppsligar Friedrich Nietzsches resonemang att saker och ting inte är helt beroende av deras produktionskontext, utan att allt som har fått en egen intern konsistens är fritt att röra sig utanför sitt ursprung. Såtillvida förses världen med material för sin egen destruktion. Den destruktion som Culp eftersträvar handlar om ”the final defeat of the state, and full communism”. Det eftersträvansvärda scenariot är att förstörelsen av kapitalismen ska bli roligare än vad kapitalismens underhållningsprodukter är. Målet med destruktionen är en ny början; en värld som (åter) ligger öppen.
  • Krigsmaskiner: Culp hävdar att konspirationen mot världen ger sig till känna genom dess krigsmaskiner – hjältarna kända från Deleuze och Guattaris Tusen platåer (2015) – som aktualiseras närhelst och varhelst en operation mot staten sker. När tänkandet tar formen av en krigsmaskin har det kapaciteten att sätta sig i direkt relation till kapitalismens utsida – det vill säga (avgrunds)krafter av ren intensitet utan representation, bild, innebörd eller subjektivitet – som låts flöda in. En av de största svårigheterna är att få krigsmaskinerna att inte börja verka med kapitalets eftertraktade drivkraft mot ”kreativ destruktion”. Så fort en krigsmaskin tappar kontakten med utsidan och därmed förlorar sin konträra relation till kapitalismen och dess sociala reproduktion, är den också tills vidare förlorad till kapitalismen. Då gäller det att överge den och försöka lansera nya krigsmaskiner.
  • Asymmetri: Deleuze hade inget till övers för Hegels dialektik. Helt i Deleuze anda handlar det i Dark Deleuze om ett helt icke-dialektiskt negerande. Som ett alternativ till dialektiken föreslår Culp ett asymmetriskt tänkande och en gerillakrigföring inspirerad av det. Exemplen han nämner – Maos gerilla, Nordvietnamesernas militära strategi mot amerikanerna och Castros rebeller på landsbygden – kan emellertid tyckas vara anmärkningsvärt föråldrade. När Culp lite senare i essän återkommer till frågan poängterar han att barbarerna (de som inte pratar statsmaktens språk) bara kan upprätthålla sin belägring av metropolerna så länge de inte låter sig inlemmas i någon dialektisk syntes – som exempelvis involverar liberalismens diskurs om sunt förnuft, tolerans, rimlighet och ansvarstagande.

Om jag förstår Culp rätt kan mycket av kommunismens konspiration, hemlighet och selektiva engagemang sammanfattas i följande citat:

The lesson to be taken is that ”we all must live double lives”: one full of the compromises we make with the present, and the other in which we plot to undo them. The struggle is to keep one’s cover identity from taking over.

Culp har ett fast grepp om både Deleuze egna böcker och artiklar och dem han skrev tillsammans med Guattari. När jag under läsningen hinner tänka att ”här skulle ett särskilt resonemang eller citat passa bra” har Culp i regel inkluderat det i texten några rader senare. Han har verkligen lusläst Deleuze och Guattaris böcker efter negativt tänkande med prefixet de-, a-, in-, och non- (Culp utgår från de engelska översättningarna). Som kärnfull analys av och rapp polemik mot tidigare Deleuze-läsningar är Dark Deleuze utmärkt. Culp är däremot inte alltid lika övertygande när det kommer till den samtida kommunistiska användbarheten av hans negativa läsning av Deleuze och Guattaris teorier. Emellanåt blir det också lite sökt när han ska dra fram negativitet ur Deleuze och Guattaris ofta svävande och associativa prosa, och han får i bland skarva i hans/deras resonemang för att få teorierna att bära på ett tydligt negativt tänkande som är relevant och användbart för 2000-talets finansiella kapitalism.

Återstår att se i fall Culp kommer att vidareutveckla sin diskussion gällande vilka mer normativa slutsatser som kan göras utifrån hans studie i fråga om militant strategi och taktik.

Sökandet efter postkapitalismen: Ett framtida scenario för bankerna

rectangle-blanc-sur-fond-de-bois-de-banque

Frilansjournalisten och samhällsdebattören Kajsa Ekis Ekman recenserade i torsdags ekonomijournalisten Andreas Cervenkas kritiska uppgörelse Vad gör en bank? (2016). Ekman avslutar recensionen med att hävda att det är dags att stoppa bankernas framfart på vår bekostnad: ”Det är dags för ett uppror mot bankerna. Cervenkas bok är en bra början.”. Problemet är, kortfattat, dels att det är bankerna som skapar pengar varje gång de beviljar ett lån, dels bankernas centrala funktion för finanskapitalet. Exempelvis fortsätter Sveriges redan extremt belånade hushåll att beviljas lån till den redan övervärderade bostadsmarknaden, en utveckling som underblåses av Riksbanken genom en rekordlång period med negativa räntor. Det skapar en prisutveckling utan någon som helst förankring i den faktiska löneutvecklingen och hushållens inkomster. Skuldsättningen ökar också snabbare än bruttonationalprodukten. I relation till de enorma summor hushållens skulder handlar om får de beskedliga amorteringskraven närmast betraktas som symbolpolitik. Se exempelvis Riksbankens kommentarer Svenska hushållens skuldsättning – uppdatering för 2016 eller SCBs och Finansinspektionens Sparbarometer för det 3:e kvartalet 2016. Den övervärderade bostadsmarknaden hotas följaktligen ständigt av ett kraftigt prisfall följt av en finansiell krasch.

Men hur skulle ett folkligt uppror mot bankerna kunna se ut? Vad går det att göra för att underminera bankernas oerhörda och destruktiva makt?

Byta till JAKs räntefria Medlemsbank? Kräva lönekuvert på fredagar? Engagera sig i Vänsterpartiet? Flytta till Island? Arbeta för Bitcoin som alternativ valuta? Uppretade folkmassor på gator och torg som slår sönder lokala bankkontor?

Inget av förslagen är, varken var för sig eller i kombination, särskilt övertygande som radikalt omdanande, underminerande eller förintande handlingar – åtminstone inte gällande bankerna som system.

Banksystemets enda egentliga hot, som verkligen kan få det att kollapsa som globalt fenomen, verkar vara dess egen logik och verksamhet. Förr eller senare kommer en ny finansiell kollaps med globala verkningar att inträffa. I nuläget ser de italienska bankernas massiva ansamling av dåliga lån på runt 3500 miljarder kronor (!) ut att vara en sannolik faktor att utlösa en finanskrasch genom spridningseffekt i Eurozonen. För en kort bakgrund se exempelvis The Big Short: is the next financial crisis on its way? och Will Italy’s failing banks trigger financial collapse across Europe?. Beroende på krisens omfattning och konsekvenser kan den, eller nästkommande, mycket väl leda till att desperata stater runt om i världen tvingas ta kontroll över penningmängden. Utan de kommersiella bankerna som en av krafterna i den triangulära dynamiken mellan centralbankerna/riksbankerna och hushållen, skulle centralbankerna/riksbankerna ha direktkontakt med hushållen. Penningpolitiken skulle då i teorin kunna bli betydligt mer effektiv och arbetsmarknaden mindre konjunkturell än vad som är fallet i dagsläget. Det kan tyckas vara ett drömscenario för både ärkekonservativa och för somliga socialister (prefixet ”ärke” eftersom merparten uttalade konservativa i offentligheten snarare får betraktas som reaktionära liberaler).

Men ett sådant försök att rädda och bibehålla kapitalets värdeackumulation på statligt centrerad väg skulle, i tillräckligt stor förekomst, i praktiken innebära det definitiva slutet för kredit- och finanskapitalismen. I ett sådant scenario skulle produktiviteten troligen vara rekordlåg och tillväxten obefintlig. Ett världsläge med en sådan desintegration där sönderfallande stater försöker styra över efterlämningarna av den monetära ekonomin torde också betyda slutet för denna civilisation och början på en ny.

Wolfgang Streeck om kapitalismens limbo

beijing-2017-01-04

Sociologen och makroekonomen Wolfgang Streecks How will Capitalism End? Essays on a Failing System (2016) är den mest uppslagsrika analys jag läst om samhällsutvecklingen sedan Comité Invisibles Till våra vänner (2014). Det är visserligen helt olika sorts böcker: professorn och Max Planck-institut-chefen Streeck har en empiriskt vederhäftig argumentation baserad på tidigare forskning och OECD-statistik, medan det aktivistiska teorikollektivet Comité Invisibles, eller Osynliga kommittén, har ett teoretiskt spekulativt upplägg. Vad de emellertid har gemensamt är att de genom att på olika sätt försöka ta ett kompromisslöst helhetsgrepp om kapitalismens utveckling i främst OECD-världen vill ge underlag för en seriös diskussion om framtiden. Medan Streeck systematiskt går igenom den ekonomiska, politiska och sociala utveckling sedan 1970-talet, utgår Osynliga kommittén från utvecklingen sedan krisen 2007/2008 för att utröna hur subversiva livsformer kan utvecklas i det sönderfallande systemet. Det kan också påpekas att varken Streeck eller Osynliga kommittén, trots sin holistiska kritik av kapitalismen, är marxister eller arbetar med marxistiska termer, även om de emellanåt refererar till Karl Marx.

Streecks teoretiska premisser är snarare inspirerade av nationalekonomen, historikern och antropologen Karl Polanyi och andra kända namn och klassiska verk från den ekonomiska sociologin. Streeck kallar till och med vid ett tillfälle sig själv för: ”Practising Polanyian that I have become”. En av bokens huvudsakliga hypoteser är också tagen från Polanyi som har teoretiserat om de tre ”fiktiva” varorna: arbete, natur och pengar. Enligt Polanyi ligger det i kapitalets logik, utveckling och i utopin om självreglerande marknader att kapitalet för att fortsätta expandera måste sträva efter att kommodofiera allting. Mänskligt arbete, geosfären och pengar kan emellertid bara göras till varor på en marknad i begränsad omfattning om de ska bibehålla sitt bruksvärde. En fullskalig kommodofiering förintar människorna och geosfären, och gör penningformen obsolet, vilket skulle eliminera förutsättningarna för kapitalets fortsatta värdeackumulation. Följaktligen är kapitalismen, för sin fortsatta existens, beroende av ett samhälle som politiskt begränsar kapitalets framfart genom att på olika sätt bromsa in dess självförintande logik.

Att Polanyi inkluderar pengar i det här livs-baserade sammanhanget kan tyckas märkligt. Jag har inte läst något av Polanyi, men jag antar att Streeck menar att det är relevant att ta med pengar såtillvida att deras värde kan relativiseras till den grad att de i praktiken blir verkningslösa och därmed meningslösa.

Finansmarknaderna började avregleras på 1970-talet efter kapitalets försvinnande profit inom den industriella tillverkningsindustrin. Streeck diskuterar hur den så kallade finansialiseringen har medfört kuvade och fiskalt konsoliderade stater som konkurrerar med varandra om finans- och kreditkapitalets gunst och är oförmögna att på allvar avgränsa kapitalets expansion och verkningar. Vidare poängterar han hur vi har en världsekonomi med stater som i frånvaron av en realekonomisk tillväxt och en expansiv ekonomisk politik har blivit beroende av monetära medel, penningpolitik, för att hålla uppe bruttonationalprodukten, bibehålla ett visst välstånd och undvika den värsta sociala oron. Sedan krisen 2007/2008 och den följande recessionen har den globala situationen intensifierats. Det är framförallt utvecklingen inom OECD som Streeck problematiserar. Stående exempel som diskuteras utförligt är situationen i USA och i hemlandet Tyskland. Det handlar framför allt om växelverkan mellan den världsekonomiska utvecklingen och demokratin, EU, medborgarskapet och den monetära och fiskala politiken. I artikeln ”Citizens as Customers: Considerations on the New Politics of Consumption” för Streeck även mer kulturella resonemang om hur ekonomin påverkar människors psykosociala hälsa och beteende. Streecks slutsatser är nästan uteslutande nedslående. Implicit i hans resonemang kan en viss nostalgi anas inför de tre gyllene tillväxtdecennierna som följde efter det andra världskriget när kapitalet behövde återkonstitueras. Streeck har en socialdemokratisk bakgrund, men verkar som en följd av krisen helt ha tappat tron på en postkeyensiansk förvaltning av kapitalismen.

I samband med den successiva avindustrialiseringen av OECD och den tilltagande finansialiseringen byttes en socialdemokratisk-keyenesiansk tillväxtmodell ut mot en nyliberal-hayekiansk sådan (namngivna efter nationalekonomerna John Maynard Keynes och Friedrich von Hayek). Flera av livets osäkerhets- och riskmoment, som tidigare var sociala frågor för välfärdsstaten, är numera privata frågor för hushållen i vad som har kallats privatiserad keynesianism. Kreditmarknaden för hushåll, liksom deras skuldsättning, har också ökat enormt sedan 1980-talet. I stället för marknader reglerade i stater återfinns staterna numera på en global marknad med transnationella organisationer, utan demokratiskt mandat, som med sin ”global governance” ser till att nationalstaternas politik anpassas efter marknaderna. Den globala styrningen har emellertid inte på något sätt förhindrat kommodofieringen av människors arbetskraft, geosfären eller penningformen, utan tvärtom snarare forcerat den. Inflikas kan att det inte är gravstenar i snö som ses på fotografiet ovan, utan skyskrapor som sticker upp ur Pekings smog – en konsekvens av industrialiseringen som har blivit ett reellt problem för Kinas värdeackumulation. Streeck identifierar fem globala förhållanden som i nuläget bidrar till att förvärra världsläget:

  • Ekonomisk stagnation utan någon ny teknologiskt ledd tillväxtepok i sikte.
  • Oligarkisk redistribution genom den globala elitens accelererande rikedom (nyfeodalism).
  • Näringslivets plundring av den skattefinansierade offentliga sektorn.
  • Den finansiella sektorns korrumperande inverkan på politiken.
  • Den globala ”anarki” som uppstår när det globala systemet successivt desintegreras.

Undantaget den utmärkta introduktionen är samtliga artiklar tidigare publicerade i akademiska tidskrifter som New Left Review, European Law Journal, Zetschrift für Vergleichende Politikwissenschaft och European Journal of Sociology. Flera av resonemangen känns också igen från Streecks förra bok som finns översatt till svenska: Köpt tid. Den demokratiska kapitalismens uppskjutna kris: Adornoföreläsningar i Frankfurt 2012 (2013). Den aktuella boken är emellertid mer omfattande och överlag mer utförlig och uttömmande än Köpt tid. Vad Streeck går miste om med avgränsningen att ha fokus på den generella utvecklingen inom OECD, är dels frågor om hur lokala och regionala kapital förhåller sig till det globala, dels frågor om hur stater ändå kan förhålla sig något olika till världsekonomin gällande möjligheterna till ekonomiska och sociala reformer. Det är dock en rimlig avgränsning eftersom det har saknats ett samtida akademiskt verk som, utan ideologiska föreställningar eller teoretiskt nischad terminologi, verkligen försöker att ta ett kritiskt helhetsgrepp och förklara den ekonomiska bakgrunden till vår samhälleliga situation.

Angående svaret på den dramatiska titeln ”How will Capitalism End?” hävdar Streeck att dagens kris, jämfört med 1900-talets cykliskt-konjunkturella kriser, är ett nytt permanent normaltillstånd. Krisen är varken transformativ eller adaptiv och den är oförmögen att restaurera kapitalismen till ett tidigare normaltillstånd eller ersätta den med någonting bättre. Streeck spekulerar om att omfattande samhällsförändringar är att vänta och att de kommer att vara nyckfulla, oförutsägbara och därmed okontrollerbara. Han menar att dagens OECD-ledda kapitalism kommer att fortsätta stagnera och att BRIC-länderna inte kommer att vara kraftfulla nog för att ersätta den.

And concerning non-capitalism, there is no such thing today as a global socialist movement, comparable to the socialisms that in the nineteenth and early twentieth centuries so successfully confronted capitalsim in national power struggles. As long as the capitalist dynamism continues to outrun collective order-making and the building of non-market institutions, as it has for several decades now, it disempowers both capitalism’s government and its opposition, with the result that capitalism can be neither reborn nor replaced.

Dessvärre tror jag att Streeck har rätt: vi kommer förmodligen att tvingas fortsätta leva i kapitalismens självförintande limbovärld i flera decennier till. För det kommer nog att dröja innan företagen, bankerna, staterna, ideologierna och politiken – hela den industriella moderniteten och civilisationen – är så pass försvagad att någon form av ”materiellt parti” slutligen kan avskaffa och upphäva eländet, och bejaka och bevara de rester som fungerar affirmativt gentemot det levande.

Hej då 2016 > Hej 2017

sara-creta-msf

När jag tänker på 2016 och den politiska utvecklingen tänker jag framför allt på den fortsatta utvecklingen mot ett slags marknadskonformistisk fascism, med ökad och allt mer uttalad rasism och olika former av permanent undantagstillstånd. Det sociala medborgarskapet osäkras och statens repressiva och exkluderande funktioner nyttjas mer ohöljt. Makroekonomen Wolfgang Streeck har beskrivit epoken som en limbovärld:

Before capitalism will go to hell, it will for the foreseeable future hang in limbo, dead or about to die from an overdose of itself but still very much around, as nobody will have the power to move its decaying body out of the way (se t ex den här intervjun: Wolfgang Streeck: the German economist calling time on capitalism).

När det gäller världsekonomin ser vi hur den generella recessionen sedan finanskrisen 2008 har gjort att staterna och/eller hushållen inom OECD har tvingats till utökad skuldsättning för att försöka bevara bruttonationalprodukten, upprätthålla levnadsstandarden och undvika den värsta sociala oron. Ytterligare en monetär metod för att hålla liv i systemet är de numera exceptionellt långvariga och utbredda negativa styrräntorna som flera av centralbankerna inom OECD vidmakthåller. På samarbetsorganet för världens centralbanker, Bank for International Settlements, har chefen för den monetära och ekonomiska avdelningen, Claudio Borio, exempelvis frågat: ”Why almost a decade since the Great Financial Crisis (GFC) does the global economy seem unable to return to sustainable and balanced growth?”. Till världsekonomins centrala problem räknar Borio tillväxtens beroende av krediter och de finansiella marknadernas kroniska instabilitet. De negativa räntorna hävdar han vidare är det mest uppenbara belägget för den globala ekonomins svaghet och instabilitet (The Movie Plays on: A lens for viewing the global economy).

Sverige är visserligen ett av de europeiska länder som har klarat sig bäst ur krisen tack vare den industriella exporten, den egna valutan och hushållens omfattande belåning och skuldsättning, som också hör till OECD:s högsta. Den sistnämnda omständigheten har emellertid möjliggjort den expansiva bostadsmarknaden och det ständiga hotet av ett kraftigt prisfall.

I avsaknaden av realekonomisk stabilitet i världsekonomin sedan 1970-talet lever vi i mångt och mycket på köpt tid med monetära medel. Som Streeck har poängterat köptes tid på 1970-talet inom OECD genom hög inflation, som på 1980-talet pressades ned genom och avlöstes av en ökad statlig skuldsättning, vilken på 1990-talet successivt ersattes av expansionen av kreditmarknaderna och den generösa kreditgivningen till hushållen och från 2008 har centralbankerna dessutom tvingats köpa upp stats- och bankskulder (se Köpt tid. Den demokratiska kapitalismens uppskjutna kris, 2013).

Stephan Müchler, vd för sydsvenska handelskammaren, har summerat den negativa räntans dubbla verkan på det sydsvenska näringslivet: han menar att merparten av småföretagarna han mött säger att det visserligen går bra för dem, de låga räntorna minskar deras omkostnader och affärerna blomstrar, samtidigt som de är väldigt osäkra på framtiden. Minusräntan anses vara osund och ett konkret bevis för att konjunkturerna är högst osäkra då det när som helst kan vända till räntechocker, nedskärningar och förlorade kunder.

– Minusräntan skapar oro, sammanfattar Stephan Müchler.
– Det är inte riktigt bra. Det finns obalanser i det ekonomiska systemet. Världsekonomin hålls uppe med låga räntor och konstgjord andning (Räntan ett minus som skapar vinster och oro).

Gällande jordens biosfär har det gångna året visat på den allt mer teknokratiska parlamentariska politikens fortsatta oförmåga att ens försöka att bryta beroendet och förbrukningen av icke-förnybara bränslen – det vill säga olja, kol och gas – och därmed föra en seriöst menad politik mot den globala uppvärmningen. I Arktis har nyligen temperaturer upp till 20 grader varmare än det normala uppmätts och de istäckta arealerna är följaktligen rekordsmå (The North Pole is an insane 36 degrees warmer than normal as winter descends). Enligt bland annat den amerikanska rymdstyrelsen NASA är det gångna året också det varmaste som hittills har uppmätts på jorden.

Döden på Medelhavet har inte bara fortsatt utan också slagit nya tragiska rekord. FN:s flyktingorgan UNHCR beräknar att cirka femtusen människor har dött i flykten över Medelhavet till Europa under 2016 (Mediterranean Sea: 100 people reported dead yesterday, bringing year total to 5,000). Det är lätt att glömma bort att det inte är någon slags naturkatastrof, utan avsiktlig mänsklig politisk vilja som orsakar massdöden på Medelhavet. Lagändringar inom EU som tillåter legala vägar till Europa skulle öppna för säkra vägar och råda bot på situationen, men de desperata och livsfarliga försöken att korsa Medelhavet tillåts hellre pågå år efter år. Sorgen och skammen är närmast ofattbar.

Så här sammanfattar Läkare utan gränser EU:s flyktingpolitik under 2016 i en kommenterad och korrigerad version av EU-kommissionens idealiserade propagandavideo om EU:s insats:

EU:s milt sagt inhumana flyktingpolitik har för övrigt gjort att Läkare utan gränser inte längre tar emot unionens komprometterande ekonomiska bidrag.

Det har verkligen inte saknats protester, strejker, blockader eller upplopp – tänk motståndet mot de nya arbetslagarna i Frankrike, pro-abortprotesterna i Polen, de militanta arbetsplatskamperna på fabriker i Kina och Bangladesh, Black Lives Matter-protesterna i USA, Ende Gelände-aktionerna mot kolproduktionen i Tyskland, och så vidare – men vår falnande industriella civilisation, driven av fossilt bränsle samt finans- och kreditkapitalets självexpanderande värde, har satt krafter i rörelse som bara delvis verkar kunna kontrolleras av medvetandets vilja och subjektens organisering.

Gällande den politiska utvecklingen tror jag att det kan vara lättare än vad en vill tro att påverkas av och successivt börja anamma rasistiska tänkesätt genom det massiva och ihållande ältandet som den xenofobiska diskursen dagligen utsätter oss för. Det är lätt att börja tänka att ”ligger det ändå inte någonting i det dom säger?”. Det minsta vi borde kräva av varandra, som medmänniskor, är att försöka hjälpa varandra att inte dras med i det främlingsfientliga snicksnacket.

Det verkar emellertid krävas allt större ansträngning för att bibehålla denna ”minima moralia” och orka stå emot den rädsla som driver det växande folkliga begäret efter svunnen storhet och fascismens ordning och reda-ideologi. För att tala med filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari aktualiserar bejakande av rädsla polisen i våra huvuden som får oss att älska makt och begära det som dominerar och utnyttjar oss.

Anteckningar om björnblivande

img0142a

Som vanligt hoppades jag att den sydkoreanske poeten Ko Un skulle få Nobelpriset i litteratur. Hans poesi skulle då förmodligen ha börjat översättas till bland annat svenska i den omfattning den förtjänar. Av hans magnum opus Maninbo – ett 30-volymers verk med 4001 biografiska prosadikter (1983-2010) – finns exempelvis bara en bråkdel översatt till svenska i främst Tiotusen fotspår och andra dikter (2005).

En annan som hoppades på Ko Un var vänsterdebattören och författaren Göran Greider som på Twitter strax före tillkännagivandet skrev följande: ”Fan, kan ni inte ge där priset till Ko Un, den sydkoreanske poeten som vet allt, sett allt, känt allt.” Det är en koncis och bra sammanfattning av Ko Uns djupa och breda existentiella poetiska gärning. Nu fick han inte priset, men i väntan på fler svenska översättningar av hans poesi, tänkte jag citera och kommentera tre av hans dikter på temat snö.

Först två namnlösa zendikter från Stundens blomma (2006):

Tätt faller snön
Tätt faller snön
Allt är oskyldigt

Snön lägger sig mjukt
över de nakna huggytorna
på den nyhuggna veden

främlingar som möts

Båda dikterna karaktäriseras av den fina balans mellan det sublima och det banala som jag menar präglar Ko Uns zenpoesi. Dikterna antyder betydligt mycket mer än vad de faktiskt säger. Beroende på sinnesstämning kan jag finna dem både vackra och lite menlösa. När jag är rätt inställd så tycker jag att de verkligen fångar stämningen av en stilla och tyst vinterdag då nysnön skänker en förmildrande känsla och gör världen vackrare och trivsammare – om än bara för en kort stund.

Kanske kan de nyss nämnda dikterna tyckas vara lite triviala och överensstämma dåligt med Greiders karaktärisering, men biografiskt läst mot Ko Uns erfarenhet av krig, munkliv, alkoholism, självmordsförsök, diktaturmotstånd, flera fängelsevistelser, och så vidare, så kan den försonande snön framstå som behövlig och begriplig – och kanske till och med nödvändig.

Avslutningsvis ska ”Snöoväder” från den zenbuddhistiskt influerade Fråga månskenet om vägen (2002) nämnas:

Snön bara faller och faller.
Jag ville jag vore en byracka,
jag ville jag vore en hund.
Nej,
jag ville jag vore en björn
som omedveten om allt
sover sött i sitt ide
uppe bland bergen.
Snön bara faller och faller.

Jag tilltalas av den antydda längtan efter tystnad, avskildhet och obemärkthet – efter naturens vidder och kontemplation. I den längtan kan det också tänkas en indirekt kritik av yrkesmisären, prestationsexistensen och marknadskonformismen.

Att vilja vara som en björn i ide behöver alltså inte tolkas som en romantiserad föreställning om en primitiv-animalisk frihet, utan kan snarare förstås som en faktisk strävan att genom en process av främmandegörande försöka bli fri från jaget, egot, personligheten – hela den kapitalistiska modernitetens djupt rotade föreställning om individens autonomi och självägande – för att istället bejaka det omedelbara fysiska livets möjlighet, det odelade ögonblicket, saligheten och den subversiva subjektiviteten.

Att försöka bli mer som ett däggdjur i vinterdvala och låta lugnet, stillheten, tomheten och icke-handlandet vara de verkande krafterna kan dessutom vara en både människovärdig och ytterst politisk livshållning.