Mot vänsterister > För arbetarkollektivet

På jobbet har vi en sektion, det vill säga en syndikalistisk fackklubb, som emellanåt diskuterar texter av både praktisk och teoretisk karaktär i en studiecirkel. Vi kallar den Teorier om makt och motstånd. I eftermiddags diskuterade vi ”Kampen och ofarliggörandet” av Frances Tuuloskorpi. Hon är aktiv i Folkrörelselinjen och förmodligen en av landets mest erfarna arbetsplatsorganisatörer.

”Kampen och ofarliggörandet” skrevs till klasskampskonferensen Vår Makt 2010 i Malmö. Den har även publicerats i tidskriften Brand nr 2/2011 med rubriken ”Vi behöver inte upprop, vi behöver nedrop”. I texten diskuterar Tuuloskorpi sina negativa erfarenheter av vänsterorganisationer och vänsteraktivister som på olika sätt lägger sig i, och oftast oavsiktligt, tar över arbetsplatsstrider från de berörda, och därmed gör slut på dem.

Vänsterister är en ständig fara. Ett aktuellt exempel är att både ett socialistiskt parti och vänsteraktivister på olika sätt har velat använda och bidra till det pågående sjuksköterskeupproret utan att först förankra det med de drivande. Båda ansatserna verkar emellertid ha avvärjts efter snabb tillsägning.

Det blev en rätt livlig diskussion om den faktiska och önskvärda balansen mellan ett generaliserat krasst materiellt egenintresse samt principer och ideologi i arbetsplatskamper: Finns det inte i förlängningen av en förbehållslös positionering för arbetarkollektivets gemensamma privatintressen en något nihilistisk arbetarism?

Är arbetarism alternativet till all vänsterism och svaret på frågan om frihetsmetoden för att kämpa mot kapitalismen?

I vilket fall får följande två citat illustrera den klokt distanserade hållning gentemot vänsterism som Tuuloskorpi hävdar att stridbara arbetarkollektiv bör ha:

När det finns en stor mängd kämpande arbetarkollektiv kommer det givetvis att framtvinga en förändring av bland annat LO:s ledning och struktur. Organisationen kommer att spricka eller vittra bort eller förvandlas till något skitbra eller liera sig med statens våldsapparat för att försöka slå ner den kämpande klassen. Behöver vi nu veta vilket? Nej.

Det viktiga är inte att sitta och fundera på frågor som ”hur ska vi radikalisera LO” eller ”hur ska vi bredda vår radikala rörelse” utan det är ”hur ska vi mobilisera kollektivet”. Det är kollektivet i rörelse som driver fram förändringar och revolter, reformer och revolutioner.

(…)

Jag brukar sammanfatta (och grovt generalisera) de gemensamma problemen så här:

De reformistiska organisationernas samhälleliga funktion är att ofarliggöra den större delen av arbetarklassen genom passivisering och byråkratisering. Trots att det inte är den ärlige reformistens önskan eller strävan. De radikala organisationernas och grupperingarnas samhälleliga funktion är att ofarliggöra resten av klassen genom utmattning och splittring. Trots att det inte är den ärlige radikalens önskan eller strävan. Är icke-organisering lösningen? Nej, det är också en organisationsform, och dess funktion är att ofarliggöra genom individualisering och flyktighet.

Lösningen då, vad är det? Det är arbetarkollektivens och klassens självständiga kamp. Men den är inget som uppstår ur ett problemfritt drömläge utan den pågår, motverkas och utvecklas i det dagliga livet i den skiten vi står i.

Texten är verkligen värd att läsa i sin helhet:
http://francesblogg.wordpress.com/2011/08/13/kampen-och-ofarliggorandet/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s