Liljekonvaljens nystan av rötter


Som barn fick jag lära mig att liljekonvaljen har ett väldigt speciellt rotsystem. Det består nämligen av ett decentraliserat nystan av rötter som binder ihop alla liljekonvaljer i närområdet. På försommaren blommade det alltid upp stora grönvita mattor av dem i Ramlösa Brunnsparks dalgång. Den andra saken jag lärde mig om liljekonvaljer var att de var fridlysta och att man (egentligen) inte fick plocka dem. Tillsammans med en kompis plockade jag dem flera gånger. Jag vill minnas att det var till våra mammor.

En gång blandade jag ihop orden och sa att liljekonvaljen var efterlyst vilket kompisen och hans föräldrar tyckte var väldigt roligt. Hur som helst är den här sortens rotsystem – som även bambun och ingefäran har – ett av de främsta inspirationskällorna till sommarens bok, Tusen platåer av filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari.

Begreppet och teorin ‘Rhizome’ – rötter alltså – är något av ett huvudmotiv i de två fransmännens magnum opus Tusen platåer eller Mille Plateaux från 1980. Det rhizomatiska tänkandet, om slumpmässigt decentraliserade förbindelser som sprider sig själva åt alla håll, formuleras i kontrast till vad Deleuze och Guattari hävdar är det dominerande trädtänkandet som karaktäriseras av sitt centraliserade, dualistiska och representerande tänkande.

Trädtänkandets funktion är att återplantera och rota tänkandet i de trygga opinionen och dess sunda förnuft – att reterritorialisera det i icke-tänkande. Rhizomens funktion är tvärtom att frigöra tänkandet – att deterritorialisera det – från fördummandet. Det är aldrig ett val av antingen-eller utan alltid ett faktiskt både-och. Tänkande tenderar enligt Deleuze och Guattari att oberoende av våra avsikter och åsikter att röra sig mellan trädtänkandets ordnande och förgivettagande och rhizomens fria rörelse mot det okända kaos. Reterritorialisering följs av deterritorialisering och så vidare.

Tusen platåer – som enbart fragmentariskt finns översatt till svenska – heter på engelska A Thousand Plateaus. Under våren har jag läst enskilda essäkapitel men nu är det snart dags för hela boken som i mitt exemplar är på strax över sjuhundra sidor. Det är en upprymd, tempofylld och lätt lyrisk ström av begreppsliga metareflektioner över vår värld. Eller snarare vår värld i blivande.

Deleuze och Guattari beskriver sig själva som begreppsliga kartritare till världen i blivande. De vill formulera nya begrepp för det ännu inte formerade, det icke-organiska, det in-humana och det a-signifikanta. De kallar det för det virtuella; livets rena, formlösa och immanenta strömning som rör sig i en abstrakt linje mot det reella. Begreppsparet virtuell-reell kan inte ersättas med möjlig-verklig eftersom det virtuella inte är en negation till det reella. Det virtuella är precis lika verkligt men det saknar begreppslig aktualitet.

Deleuze och Guattari använder inte termen begrepp som en vetenskaplig beteckning av världen vars syfte är att förstå, skildra och bedöma den. Med begrepp avser de reella filosofiska skapelser, subjekt, vilka verkar och bejakar den positiva kraften hos tanken som en händelse. Begrepp är filosofins verktyg för att förvandla livet. De är således en del av världens tillblivelse och förvandling.

Tusen platåer är den andra volymen av deras projekt Capitalisme et schizophrénie – Kapitalism och schizofreni. Den första volymen kom 1972 och heter L’anti-ŒdipeAnti-Oedipus. Deleuze begynnande samarbete med Guattari från denna tid medförde ett nytt tempo, en ny stil och ett tydligare politiskt pathos i hans filosofi. Från att ha skrivit distanserade och kritiskt-analytiska verk blir stilen mer av ett livfullt försök till experimentell essä; ett metodiskt ometodiskt tänkande för att kunna tänka bortom befintliga dualistiska och representativa system.

I fall de politiska implikationerna i Deleuze arbeten från 1950-talet till 1970-talet ligger i en abstrakt förlängning till det skrivna, så antyds det politiska efter samarbetet med Guattari mer explicit. Avsikten verkar också ha varit att Tusen platåers idé om ett rhizomatiskt tänkande inte ska kunna skiljas från bokens utformning. Boken ska på så sätt vara lika mycket ett konstruerande subjekt som ett dekonstruerande objekt. Med sina fristående kapitel har Tusen platåer ingen ofrånkomlig början med följdriktig mitt och slut, utan den börjar hela tiden om från mitten med varje kapitel.

Ett rhizomatiskt tänkande har redan blivit en del av de rörelser som strävar mot att överkomma vår kapitalistiska civilisations ordnande av allt liv under bytesvärdet, med pengar som den allmänna globala ekvivalenten. Tusen platåer är en modern filosofisk klassiker och bästsäljare i sin egen rätt. Annars har inte minst litteraturvetaren Michael Hardt och statsvetaren Antonio Negri varit framgångsrika i att sprida en del av Deleuze och Guattaris idéer till en större samtida läsekrets med sina gemensamma böcker Imperiet, Multituden och Commonwealth (sistnämnda finns inte översatt till svenska) det senaste decenniet.

Kapitalets kolonisering sker på bekostnad av människors behov av såväl materiell art som av värdighet och skönhet. Med sin mångfald av inspirerande förbindelser som med sin icke-hierarkiska, icke-binära och icke-kausala förutsättning – för att uttrycka det i negationer – kan det rhizomatiska tänkandet hjälpa till att bryta ned, och kanske till och med bryta med, ett konserverande byråkratiskt statstänkande. Det är nödvändigt då statstänkandets- och staternas yttersta funktion är att förvalta kapitalet samt att disciplinera, kontrollera och organisera människor som organiska medel för profit och BNP-tillväxt.

Deleuze och Guattari arbetar i en tradition av vitalistisk filosofi. Till denna hör allt från försokratikerna Thales och Heraklitos till Friedrich Nietzsche. Vitalistiska filosofer arbetar för ett tänkande som bejakar livets öppna blivande av mångfaldighet. I de två fransmännens fall innebär det ett stammande mot, flyende förbi eller muterande rakt igenom kapitalets begränsande världsordning.

Aldrig att jag trott att det gick att tänka så mycket med hjälp av liljekonvaljens rotsystem! Men i sommar ska jag alltså få erfara rhizomens förbindelser som de har formulerats av Deleuze och Guattari.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s