Svensk historia söndrad och sammankopplad

Skillnadsfilosofi och schizoanalys
Inom svensk humanistisk forskning verkar den hermeneutiska metodologin alltjämt vara helt dominerande. Den kombineras i regel med olika mer specifika metoder anpassade till syftet och empirin. Principen är att det undersökta i analysen ska tolkas, härledas och abstraheras till en eller flera underliggande eller överordnade faktorer. Det kan vara allt från ett undermedvetet psykodynamiskt färgat bristbegär till en förd ekonomisk politik.

En minsta gemensamma nämnare i den här sortens metodik är att den karaktäriseras av sitt likhetstänkande. I den binära representationslogiken tenderar allting i slutänden att bli till olika former av sekundära återspeglingar av en identisk primat som definierar det undersökta. Två filosofer som tvärtom hävdar att skillnaden är det primära är Gilles Deleuze och Félix Guattari.

Det kan därför vara intressant att utifrån mitt eget historiekulturella och populärhistoriska arbetsmaterial se hur deras schizoanalytiska filosofi kan fungera. Fungerar den överhuvud taget med mitt material? Vad händer med svensk historievetenskap om den konfronteras med en schizoanalys? Och vad händer med den schizoanalytiska undersökningen i mötet med historievetenskapen?

Schizoanalysen syftar inte på den kliniska betydelsen av ordet. Begreppet är formulerat i kontrast till mycket av vår kapitalistiska civilisations vetenskapliga tänkande som Deleuze och Guattari menar kännetecknas av sitt paranoida drag; något väsentligt eller egentligt i det undersökta och tänkta objektet ska härledas och reduceras till något externt likt eller liknande. Den uppbyggliga strävan att definiera verkligheten som något enhetligt och stabilt, något som kan fångas i fasta kategorier, är förmodligen en konsekvens av tänkandets inre krav att skapa ordning och mening. Ett förfarande inspirerat av schizoanalysen och skillnadsfilosofin kan tvärtom hjälpa forskaren att tvingas tänka det undersökta i dess immanenta komplexitet och processuella sammansättning.

I motsats till hermeneutikens paranoida metod strävar schizoteori efter att bejaka och behålla den ontologiska heterogeniteten genom hela tanke- och forskningsprocessen. Det undersökta och tänkta behandlas som en sammankoppling av olika kapaciteter och förbindelser. För att ta mig själv som empiriskt exempel är jag, med ett schizotänkande, en annan. Jag är skild från mig själv. Jag är en icke-identisk sammansättning av oräkneliga intryck och erfarenheter. Jag är en organisk kropp i ett ständigt blivande i vilket olika krafter möts. Skillnaden och förändringen är det primära. Allt är, i varierande grad, differens.

Deleuze och Guattari avvisar alla föreställningar om att stora integrerande faktorer existerar i bestämd form. Det går exempelvis inte att tala om staten, utan enbart om statsblivandet och stasmässiggörandet utifrån dess immanenta krafter. De vill komma bort från dels föreställningen att helheter föregår förbindelser och dels dikotomin struktur-aktör. Formulerat i kausalitetstermer är förbindelser orsak och helheter verkan.

Det finns således ett klart posthumanistiskt drag i de två fransmännens filosofi då kapaciteterna och förbindelserna rör sig mellan och bortom såväl individer som olika former av institutioner. Det finns ingen slutgiltighet, inget mål och ingen ordning som styr över den undersökta sammansättningen som helhet. Varje konstellations lagar, normer och tendenser skapas av dess kopplingar. Schizotänkandet rör sig därför mot det ofärdiga snarare än det färdiga.

Historiekultur och populärhistoria
Begreppet och teorin om historiekultur, mitt historiedidaktiska forskningsområde, kan även det med schizotänkandet sägas vara en sammansättning av olika kapaciteter utan riktning, slutgiltighet eller mål: Statliga departement, kommuner, SVT, SR, UR, kommersiella förlag- och produktionsbolag, politiska intresseorganisationer, konsumenter, föreningar, idealister, med flera och mera, är tillsammans med om att skapa historiekulturella kopplingar.

Frågeställningar om historiekultur kan med schizotänkandet bli: Vilka sammantagna krafter är det som producerar historiekultur? Vilka är de ofullbordade kapaciteter/virtuella skillnader, som bildar nuets historiekultur? Varför ska vi ta den nuvarande diskursen av historiekultur som en definition av vad det för tillfället är? Vilka är de ej aktualiserade tendenserna? Vad skulle historiekultur kunna bli? Finns det icke-mänskliga krafter som formar historiekultur bortom språkets kontroll och våra referensramar?

En mer specifik del av svensk historiekultur är mitt eget forskningsområde; svensk populärhistoria från 1980-talet till 2000-talet. Peter Englund och Herman Lindqvist verkar mer än några andra ha definierat och förkroppsligat historia för en större publik under denna period. Hur och varför har deras historieskildringar och de som kända historiker, fogats samman genom privilegierandet av och investeringen i olika utmärkande kapaciteter? Vilka intensiteter har skapats i förbindelsen mellan kapaciteterna?

Till Englunds karaktäristiska drag kan förslagsvis nämnas; en bloddrypande metaforik, en eftertänksam blick och en röst med akademisk sociolekt. Och till Lindqvists karaktäristik kan bland annat nämnas; en beundrande rojalistisk idealisering, en blå kostym med scarfs och ett rappt språk. På så sätt kan även betydelsen av det visuella och audiovisuella framhävas tillsammans med det det textuella utan prioriterad särskillnad.

Ett hermeneutiskt tillvägagångssätt i fråga om Englund och Lindqvist och deras historieskildringar, skulle kanske härleda deras popularitet på aktörsnivå till exempelvis människors begär efter minne, identitet och en riktning inför framtiden i en osäker tid på 1990-talet. Den skulle på strukturnivå kunna härleda framgången till Sveriges politiskt omvälvande och ekonomiskt kärva situation under den aktuella perioden.

För att återgå till arbetet med de nämnda kapaciteterna och intensiteterna ska de inte abstraheras vertikalt med hermeneutikens slutledande-därför, utan tänkas vidare horisontellt med förbindelsens-och. Frågor om hur och varför kvarstår, men inte för att i slutänden få en deduktiv lösning och svar på det vetenskapliga problemet, utan enbart för att resonera, tänka vidare och formulera nya begrepp, frågor och problem till det virtuella blivandet. Kritik och avbildning är lika viktigt som det uppbyggliga konstruerandet och bildandet.

Min forskning har ofrånkomligen en tolkande, uppdelande, förklarande och abstraherande funktion i enlighet med en hermeneutisk logik. Denna del är helt utan intresse att försöka förhandla bort i förmån för en schizoteori. Jag behandlar dessutom historieskildringarna och historikerblivandet kronologiskt. Undersökningen går från det okända och ofärdiga till det hyllade och etablerade. Dispositionsmässigt har den en början och ett konkluderande slut även om empirin så att säga fortsätter. Jag har även en historiserande ambition då jag drar slutsatser om historieskildringarna och historikerna utifrån kopplingar i den förflutna samtiden.

Schizoanalys och historievetenskap
Problemen och begränsningarna med att tillämpa en schizoteori inom svensk historievetenskap är följaktligen flera. Även inom ett klart poststrukturalistiskt influerat område som min historiedidaktiska och historiografiska metahistoria är det problematiskt. I enlighet med disciplinens minimikrav måste undersökningen vara deduktiv med slutsatser och svar. Den ska på något sätt historisera och den ska röra sig linjärt i kronologisk eller genealogisk riktning.

Varken deduktion, rekonstruerande historisering eller linearitet fyller emellertid någon funktion i schizotänkandet. Beroende på vilken form det historievetenskapliga arbetet har – avhandling, artikel, rapport, essä, etcetera – kan det likväl gå att omförhandla delar av kraven; deduktionen kan vara vag, deskriptiv historisering kan i enstaka fall vara helt eller nästan helt frånvarande, och lineariteten kan vara ytterst begränsad. Men det är som sagt betingat av vilken sorts text det handlar om.

Avhandlingsgenren är den svåraste att kompromissa med. Däremot är nog en artikel eller en essä med väl avvägd schizoteori fullt genomförbar. Mer specifikt om den historievetenskapliga hermeneutiken bör påpekas att den ofta blandas med hänsynstaganden från en mer källpositivistisk tradition eller en till litet förpliktigande poststrukturalistisk sådan. En avhandling som ska leva upp till disciplinens minimikrav kan säkert influeras av ett schizotänkande men den kan knappast skrivas i enhetlig följdriktighet med det. Balansen mellan ordning, klarhet, svar och bildning, mot oordning, dunkelhet, frågor, mångtydighet och obildning, måste i avhandlingen väga till det förstnämndas fördel.

Schizotänkandet ser alltså ut att kunna vara fruktbart för disciplinens optimumnormer men konsekvent använt bryter det mot en del av minimikraven – för att använda historikern Rolf Torstendahls historiografiska begreppspar. I fall historievetenskapen ska söndras bör den göra det lagom för att inte övergå i det icke-tänktas kaos men heller inte förbli i doxans allmänna opinion. Den deterritorialiserande forskningsflyktlinjen kan bara delvis röra sig in i skillnadstänkandets ovisshet. Delar av flyktlinjen måste i viss mån reterritorialiseras i ämnesdoktrinen.

Deleuzes och Guattaris schizotänkande är oerhört spännande att laborera med just för att få en kontrastverkan: Vart går gränserna för det som låter sig göras på ett acceptabelt sätt och varför går de just där? Men framför allt är det ett annorlunda sätt att tänka; att söndra det undersökta till sina minsta kapaciteter och se hur det har fogats samman till dess position och situation. Gällande forsknings- och framställningsprocessen kan schizotänkandet vinna i nyansering vad det möjligen riskerar att förlora i övergripande förklaringsvärde. Skillnadsfilosofins mest övertygande potential för historievetenskap, och humanistisk forskning i stort, är förmodligen dess analytiska detaljarbete med bejakandet av heterogenitet och mångfaldighet i arbetsprocessen.

I likhet med framför allt Thedor W. Adornos och Max Horkheimers negativa dialektik, finns det även i Deleuzes och Guattaris skillnadsfilosofi, ett grundläggande ifrågasättande av vetenskapliga arbeten som i likhetstänkandets framställningsform går från klarhet till klarhet med allt entydigare slutledningar. Men reducerar inte denna progressionsordning världens faktiska inveckling? Integreras inte det undersökta i en väl så smidig logisk ordning i enlighet med forskarens tänkta premisser? Varför ska forskningens tänkande skapa en meningsfull, förnuftig och stringent helhet när världen knappast är lika idealisk? Ska världen behandlas som en gåta som bit för bit löses av vetenskapen?

Deleuzes och Guattaris begreppsliga metareflektioner ska givetvis inte tas för fullständiga storheter eller till intäkt för egna synpunkter. Att producera efterkommande epigoner var främmande för deras avsikter eftersom de så explicit ivrade för att tänka nytt. Däremot har de skrivit fram ett osedvanligt högkvalitativt och produktivt tankestoff att sätta tänkandet i rörelse med och forskare vidare om världen med. Det är också som en tankeväckande, självkritisk och inspirerande del av skillnadsfilosofin, jag själv helst vill använda deras schizotänkande.


Referenser
Gilles Deleuze och Félix Guattari, Anti-Oidepus. Capitalism and Schizophrenia, (1972).
Gilles Deleuze och Félix Guattari, A Thousand Plateaus. Capitalism and Schizophrenia, (1980).
Félix Guattari, Chaosmis. An Ethico-Aesthetic Paradigm, (1992).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s