Malmös meste nollbudgetfilmare

Dom ville bli newshunter (2009)

Emellanåt när jag läser nyheter om Malmö på nätet kommer jag att tänka på Henrik Möllers nollbudgetfilmer och om han möjligen har gjort några nya sedan sist. Det har han alltid – oftast flera stycken. Tack vare de enkla och snabba produktionerna är han ytterst produktiv. När jag häromkvällen sökte på Youtube hittade jag tre nya filmer av honom från det senaste halvåret. Så det var bara att gå till kylskåpet, plocka fram folkölen och trycka på ”spela”.

Det handlar om det trötta, bittra och desillusionerade Malmö. Med långsam basröst berättar Möller om människorna i samhällets understa segment där livet mest är fattigt och förnedrande. Tanken går till titeln i den italienske regissören Ettore Scolas film Fula, skitiga och elaka (1976). Mobbning är i Möllers filmvärld ett lätt sätt att umgås och fördriva tiden med. Våldsinslagen är legio – se exempelvis Lägenhet på Sevedsplan (2006). Filmkaraktärernas allmänna attityd illustreras, ironiskt nog, bra av undertecknaren ”Ska plocka dig” i gästboken på Möllers gamla hemsida:

Sluta göra skitfilmer om Malmö! Dra åt helvete du bara, din hora!

Kommentaren skulle lika gärna ha kunnat vara tagen från någon av Möllers filmer. Karaktärerna befinner sig följaktligen långt från varumärket Malmö stad, den expanderande högskolan och Bonnierkoncernens sydvästskånska lokaltidning, Sydsvenska Dagbladets, småborgerligt konformistiska nyhetsurval. För filmernas ensamma och marginaliserade figurer är Turning Torso bara en ovanligt stor och vidrig materialisering av att staden är en jävla råttkådd som i Malmö=råttkådd (2007). Emellanåt blänker det till av lite värdighet, rättvisa och hopp – som i exempelvis Rävpojken (2010) – men det är inte precis så att man som tittare känner sig bortskämd med livets försonande aspekter i Möllers filmer. Ändå är de både underhållande och roliga. Den franske filosofen Gilles Deleuze har framhållit den obeskrivliga fröjden som kommer av bra böcker, också när de talar om avskyvärda, depressiva och fruktansvärda ting. Det är en beskrivning som även gäller den lust som Möllers filmer frammanar.

Sedan mitten av 1990-talet har han gjort närmare ett sextiotal nollbudgetfilmer. Jag har sett lite mer än hälften av dem. Det rör sig både om spelfilmer på runt en halvtimme och kortare filmade teckningar på några minuter. Spelfilmerna kännetecknas av en sunkig socialrealism med dokumentär känsla. Teckningsfilmerna, med hans suggestiva malmöitiska berättarröst, har i regel en ursinnig surrealistisk skruvning. Men det är också i teckningsfilmerna som det där andra, mindre smärtsamma livet, vanligen glimrar till – oftast i en djurfabel. Gemensamt för alla filmerna, förutom råheten, är den experimentella attityden och den uppenbart lustfyllda kreativiteten. I slutänden verkar de flesta filmerna vara infallsrika variationer på temat existentiell ångest i Malmös fulare kvarter.

En Göteborgstjej på nätcommunityn Skunk uttryckte sina känslor inför spelfilmen Nobelvägen (2003) så här för Möller:

Nobelvägen förresten, den är HEMSK! Man vill bara gråta när man ser den… Den bara fortsätter och fortsätter och tar Aldrig slut! En studie i total hopplöshet. De folkölsdrickande dräggen i den är verkligen fruktansvärda, jag får rysningar så fort jag tänker på dom. En annan underlig bieffekt är att man börjar tänka på fel dialekt efter att ha sett dina filmer!

Om samma film menade vidare Nöjesguiden/Malmös recensent, Piotr Marciniak, att det är ”en golgatavandring mellan Nobes och kuktornet” samt att det ”är den sannaste Malmöskildringen sedan Kvarteret Korpen” – en film från 1963 i regi av Bo Widerberg. Jag instämmer helt. Det är både upplyftande och inspirerande att Möller lyckas göra så bra filmer med en minimal budget. Noteras bör att ”Nobes” är en klassisk kvarterskrog vid Nobeltorget – ett torg som för övrigt kan stoltsera med att ha bland den sämsta luften i hela innerstadssverige. ”Kuktornet” avser det fallosliknande vattentornet vid Södervärn. Jag har själv bott vid Nobeltorget i åtta år och kan konstatera att kvarteren där starkt har format min hatkärlek till staden. Det är fult, skitigt och elakt men med lite cynism och svart humor kan man lära sig att stundtals uppskatta kvarteren. Ungefär som med hela det egentliga Malmö utanför medelklassens trivsamt gentrifierade inhägnader med andra ord.

Möllers filmer är bra skildringar av livet bortom Malmö stads marknadsföring gentemot investeringskapital och höginkomsttagare. Den lokala politikens bostadsmål är att bygga för villaägare, rika bostadsrättsspekulanter, samt för företag intresserade av fräscha kontors- och butikslokaler. Den befintliga, men icke-lönsamma, delen av befolkningen vars begränsade köpkraft gör att deras boende inte är eller kan bli en speciellt lönsam affär, lämnas därhän. Denna bostadspolitik har skapat en spekulationskarusell där Malmö stad har gjort sig beroende av kapitalets ständigt ökade investeringar i fastighetsbranschen. I fall karusellens upptrappning skulle avta, så spricker bubblan. Det skulle resultera i att kapitalet fokuserar på andra tillväxtregioners bostadsmarknader. De som har investerat i Malmös bostadsmarknad, men inte har hunnit sälja i tid, blir i så fall konkursmässiga. Den sociala konsekvensen av denna ekonomiska politik är att alla icke-lönsamma människor, vars boende inte kan generera hög avkastning, får trängas ihop på allt mindre ytor i sämre områden- och fastigheter. När deras boenden i bästa fall rustas upp får de som inte har råd att bo kvar flytta till ännu mindre attraktiva bostäder. I fall sådana ens finns att tillgå; antalet hyreslägenheter i staden minskar rappt. Det är dessa föga attraktiva ”kundgrupper” som Möllers nollbudgetfilmer handlar om.

Den tidigare nämnda tröttheten och slöheten som präglar såväl karaktärerna som berättarrösten i många av filmerna kan förklaras just mot bakgrund av, och i kontrast till, kapitalflödets höga hastighet. Filmkaraktärerna är den negativa verkan av kapitalets ackumulativa rörelse. De lever sina liv i efterverkningarna av finansframfarten med usla jobb, socialbidrag och förtidspensioner och har därför ofta ingen som helst anledning att vara speciellt snabba, effektiva eller flexibla. Följaktligen tenderar de att röra sig och tala allt långsammare och kanske till och med börja förtvina eller mutera till något icke-mänskligt och monstruöst – som i exempelvis Bajsätarna (2010). Teckningsfilmernas monstruösa varelser växlar mellan att förinta varandra, förtära varandra och kopulera med varandra. Dessa filmer befinner sig långt från den liberala humanismens förnumstiga antaganden om den förnuftiga människan, det framåtskridande samhället och den fullt begripliga verkligheten. Det finns följaktligen ett närmast posthumanistiskt drag över de groteska inslagen i Möllers tecknade filmvärld.

Bajsätarna (2010)

När jag ser de monstruösa kropparna rasa runt i Fosies och Södra innerstadens skabbigaste kvarter- och lägenheter är det svårt att inte associera till den brittiske konstnären Francis Bacons förvridna kroppar i kala rum. Ibland är de ensamma och ibland två stycken kämpande i en blandning av brottning och samlag. En annan uppenbar referens är den amerikanske regissören och konstnären David Lynch. Både hans konst och hans filmer ser ut att vara en influens till Möllers estetik. Möller har för övrigt på något märkligt vis fått till inte mindre än två intervjuer med den världsberömde regissören; Henrik Möller talk to David Lynch (2010). Även han är en filmskapare med känsla för livets stammande mot dess begränsningar.

Angående den här framförda materiella förklaringen av Möllers filmer, med fokus på stadsrummet som förklaringsfaktor, framhåller filmskaparen själv faktiskt boendets betydelse i presentationen på hemsidan:

Henrik Möller bodde i ett smutsigt rum i Malmö där han spelade in rasande filmer om mänsklighetens tillkortakommanden. Nu mera bor han i en mer städad lägenhet och äter riktig mat så han kan leva tills han blir 100. Han gör fortfarande samma skitfilmer.

Boendet är med andra ord helt centralt för hur Möller relaterar till och vill beskriva sig själv som människa och filmskapare.

En intressant dokumentärfilm i sammanhanget är Magnus Gertten och Stefan Bergs Far till staden (2001). Den handlar om Eric Svenning som växte upp under fattiga förhållanden i Malmö under 1900-talets början. Han fostrades i den socialdemokratiska arbetarrörelsen och blev en av stadens mäktigaste politiker. Med målet att utplåna den slum han själv kom i från var han med om att besluta om rivningen av det gamla Malmö under parollerna ”Ljus och luft” samt ”Hälsobostäder åt alla” (han växte upp i kvarteret Lugnet). I stället för de osunda, mörka och förslummade innerstadsområdena byggdes nya miljonprogramsområden, som Rosengård, i stadens dåvarande utkant under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet.

Dokumentären visar hur det inte ens med en aktiv och välvillig bostadspolitik går att bygga bort klassamhällets underordning och fattigdom. Bevisligen går det att strukturellt förbättra bostadsstandarden men i längden riskerar den progressionen att få retirera i förmån för det servila främjandet och förvaltandet av kapitalet. Allmännyttans sociala hänsynstaganden underordnas därmed den privata köpkraften och egennyttan. Inte minst de senaste årens skandaler med de undermåliga lägenheterna i området Herrgården, i Rosengård, med fukt, mögel och kackerlackor, visar hur förslumningen hela tiden återkommer och blir till en konstant så länge kapitalets intressen premieras före människors behov. I det nämnda fallet var det förvaltningsbolaget Newsec Asset Management och bostadsbolaget Bostads AB Gröningen som var ansvariga för den akuta bristen på ombyggnationer. Tyvärr verkar nedgångna stadsdelar och skabbiga lägenheter att överleva kapitalets alla hög- och lågkonjunkturer. Den starka välfärdskapitalismens generella sociala omsorg, från 1950-talet till 1990-talets kris, ser däremot ut att bli en parentes i den moderna historien – och inte ens då gick det riktigt att bygga bort fattigdomen och förslumningen.

Henrik Möllers filmer är bra problematiseringar av 1990-talets och 2000-talets prekära liv efter åren med omfattande välfärd. Filmerna ställer tittaren inför frågor om hur fritt, rättvist och jämlikt samhälle det går att bygga i Sverige, vars bostadspolitik är en av Europas mest marknadsstyrda.* De får åtminstone mig också att undra varför inte fler gör nollbudgetfilmer – allt som krävs är en bra idé och en kamera. Nollbudgetfilmerna kan ju dessutom uppenbarligen vara betydligt intressantare och roligare att se på än mycket konventionell film med en ekonomi på miljontals kronor.

___________________________________________________________

*Hans Lind och Stellan Lundström, Bostäder på marknadens villkor (2007).

Det mesta av Henrik Möllers produktion är upplagd på Youtube men han har också gett ut två DVD-samlingar Kaninhoran (2009) och Ångesthunden (2011). Hans hemsida återfinns här: http://henrikmollerfilm.wordpress.com/

För kritiska analyser av Malmös bostadsutveckling se hemsidan för Förbundet Allt åt Allas lokalgrupp i Malmö: http://alltatalla.com/malmo/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s