Det var sossedirektören, underjordsarbetarna, kommunistspöket och kapitalets livläkare

Apropå de två senaste inläggen om gruvarbetarstrejken och borgares rädsla för kommunistspöket kom jag att tänka på en anekdot som journalisten och dokumentärfilmaren Lars Westman berättade. Den är alldeles för intressant för att inte dela med sig av:

Det var i samband med den tidigare nämnda visningen för några år sedan av dokumentärfilmerna Kamrater, motståndaren är välorganiserad (1970) och 30 år har gått, kamrat (2000). Westman, som alltså var regissör till filmerna, berättade om ett oväntat och något udda möte vid inspelningen av den andra, uppföljande, dokumentären. Jag vill minnas att det var ett inställt eller försenat tåg och att han stod och väntade på tåget eller ersättningsbussen någonstans i Norrbotten. Av en tillfällighet hamnade han bredvid den före detta verkställande direktören vid LKAB, Arne S. Lundberg. Han var högsta chef på gruvbolaget under den vilda gruvarbetarstrejken 1969-1970. De kände igen varandra och började prata.

Westman berättade om det nya filmprojektet; att han intervjuade några av de inblandade om strejken och livet trettio år efteråt. När det var tid att skiljas åt frågade Lundberg med allvarlig ton; Men hur var det egentligen – var det kommunisterna eller laestedianerna som låg bakom strejken? Westman berättade att han blev helt ställd av den världsfrånvända frågan: Hur kunde de mångårige chefen för gruvbolaget ha varit så apart, främmande, okunnig – ja rent ut sagt ignorant – inför arbetarnas situation? Trodde han på allvar att det var en helt politiskt, eller rent av religiöst, agiterad strejk utan någon större koppling till de faktiska arbetsvillkoren!?

Visst fanns det många kommunister i gruvan men det faktumet var långt ifrån tillräckligt för att organisera en vild strejk med närmare femtusen man – varav de flesta var LO-medlemmar. Och vad hade de hårt och skoningslöst troende laestedianerna med strejken att göra? Nog för att det fanns en del sådana i området, och kanske också i gruvan, men varför skulle de intressera sig för att frammana en vild strejk? Åtminstone allt vad jag läst och sett om saken pekar entydigt på att det var det gemensamma missnöjet med det nya amerikanska ackordslönesystemet som var den yttersta orsaken till missnöjet.

Vid en andra tanke var direktör Lundbergs inställning sannolikt symptomatisk för den socialdemokratiska samtiden (nämnas bör att Lundberg bland annat hade varit sekreterare i socialdemokraternas partistyrelse). Parti- och fackfolket blev skräckslagna av den till synes självmotsägande situationen: LO-anslutna arbetare som strejkade vilt vid ett statligt ägt företag stred ju mot allt sunt samförståndsförnuft! Den socialdemokratiska parti- och fackpamparna främsta rädsla var just kommunistspöket varför det låg nära till hands att skylla den ovälkomna situationen på just kommunister. Medierapporteringen följde samma samförståndslogik med vidhängande demonisering av kommunister.

Det märkliga med Lundbergs inställning var därför snarare att han under de trettio år som då gått inte hade intresserat sig mer för, och läst på mer om, händelsen. Kanhända var den vilda strejken bara en ovanligt irriterande produktionsstörning för direktör Lundberg och den övriga styrelsen; arbetarna, som var en elementär men utbytbar produktionsfaktor och investering för profiten, betedde sig ju inte planenligt!*

Fallet med en socialdemokratisk VD i ett statligt företag visar att kapitalet inte är en neutral förvaltningsform. Ett företag blir inte nödvändigtvis mer humant eller socialt ansvarstagande bara för att det är statligt och styrs av socialdemokrater. Kapitalets logik är mer sammansatt än så. Självklart kan ett av dess samhällen eller arbetsplatser styras mer eller mindre i den lönearbetande majoritetens intressen. Men även mer vänsteristiska administrationer har historiskt tenderat att bli till en fråga om vem som ska ta jobbet som kungens livläkare – för att uttrycka det metaforiskt. Den keynesianska modellen som effektivt reformerade kraschade ekonomier under efterkrigstiden är bara ett av flera exempel på den socialt hänsynstagande politikens funktion som kapitalets livmedikus.

De senaste två veckorna har det kommit fram mycket kritik mot socialdemokratiska politiker som låter sitt politiska inflytande köpas av näringslivet. Läs exempelvis Daniel Suhonens och Felix Antman Debels debattartikel: http://www.dn.se/debatt/politikens-dubbelagenter-hot-mot-demokratins-karna. Men oavsett näringslivets infiltration av socialdemokraterna eller partiets förbindning med näringslivet är det fortfarande samma kapitalistiska samhälle och civilisation som förvaltas: lönearbetet, penningen och varuväxlingen har förblivit intakt. Med det kvarstår människans livstidsdom att vara ett medel för företagets profit och nationalförmögenhetens tillväxt.

Det är denna bytesvärdets globala sociala relation som måste övervinnas och kommas bortom för att människan ska bli till sitt eget mål. Hur ska det då gå till? Fanvet. Det har varit den gäckande huvudfrågan för revolutionärer ända sedan kapitalismens begynnelse. Kanske ruttnar kapitalismen bort i sin, för människomiljarderna, förhoppningsvis allt mer uppenbara dysfuntionalitet? Ungefär som adelsväldet och feodalismen gjorde; successivt tvingades epoken ge vika för den inneboende kapitalismen som från 1800-talet har blivit den dominerande sociala formen på jorden.

____________________________________________________________________

*I broschyren FAKTA – för LKAB:s anställda vid förvaltningen i Kiruna från slutet av 1960-talet står det bland annat att läsa att; ”Personalen är en produktionsfaktor och som alla produktionsfaktorer är den en investering”. Citerad i Sara Lidman och Odd Uhrbom, Gruva (1968), s. 136.

Annonser

3 kommentarer

  1. Eddy · oktober 23, 2012

    Har en liten fundering: Hur tänkte du när du namngav bloggen? Jag driver, sedan 2009, en blogg som heter exakt likadant (på blogger)? Bara nyfiken på hur du tänkte? Är inte mycket för upphovsrätt, och äger så klart inte namnet, men det känns lite märkligt måste jag säga.

    • flyktlinjer · oktober 23, 2012

      Bloggen kom till hastigt en kväll. Jag funderade på om inte begreppsmaskinen Deleuze och Guattari hade något passande koncept. Och jomenvisst hade de det. Flyktlinjer – perfekt! Namnet formulerades, konstigt nog, utan föregående sökning efter bloggar med liknande eller samma namn. Strax därefter såg jag din blogg. Det var ju typiskt att ett så bra namn redan var taget. Samtidigt såg jag inget större problem med det. Eventuell sammanblandning av två mikrobloggar lär ju inte göra någon nämnvärd skada. Efter det har jag inte tänkt så mycket på det. Men eftersom du påpekar det så överväger jag att byta namn om jag bara kommer på något som känns rätt.

  2. Eddy · oktober 24, 2012

    Har som sagt inga problem med att det finns två, egentligen. Och det ligger väl helt i linje med inspirationskällans syn på världen. Ett slags multiplicitet av ömsesidiga tillblivelser och mångfaldiganden. Kanske går att göra något konstruktivt av det, i Deleuzisk anda? Hinner dock tyvärr sällan läsa annat än det jag måste i jobbet. Och det finns så mycket intressant, som denna blogg till exempel. Skrivandet är mitt sätt att tänka, bloggen en plats att göra av tankar som du skriver.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s