Efter Groundhog Day och Hegel

'groundhog day' ali radicali

Groundhog Day
I går var det Groundhog Day vilken inträffar och årligen firas den 2 februari. Det är huvudsakligen en angelägenhet i det lilla samhället Punxsutawney i Pennsylvania, USA. Traditionen kom med tyska emigranter under 1800-talets början. I det centraleuropeiska ursprunget var det inte murmeldjur utan björnar och grävlingar som stod i centrum för uppmärksamheten.

I fall murmeldjuret ser sin egen skugga när det kommer fram ur sitt vinteride kryper det tillbaka in i ytterligare sex veckor. Vintern kommer då att dröja kvar åtminstone så länge – kanske längre. Men om det är molnigt och skuggfritt när djuret kommer fram blir vädret milt och murmeldjuret förblir uppe.

Traditionen blev vida känd med den mycket omtyckta filmen Groundhog Day (1993). Huvudkaraktären, Phil Connors, som spelas av den eminente Bill Murray tvingas återuppleva samma dag tills han lär sig av med sin själviskhet och blir en bättre människa. Frasen ”Groundhog Day” har sedan dess kommit att syfta på att gå igenom samma situation igen och igen tills man andligt övervinner den.

Connors är en cynisk tv-reporter som är i Punxsutawney för att bevaka murmeldjursbegivelsen. Han tycker att det är ett meningslöst lågstatusjobb vilket han låter alla i sin omgivning förstå. När dagen väl är över fortsätter han att varenda morgon vakna i Punxsutawney till hotellets klockradio kl 06:00 när Sonny & Chers ‘I got You Babe’ spelas. En omständighet som han bemöter med allt från hedonism till självmord. Ingenting hjälper – han fortsätter att vakna upp samma dag.

Att läsa Hegel
Det är lätt att tolka in scenerna där han kl 06:00 varenda dag vaknar till klockradion som en anspelning på lönearbetets vardagsrealitet av monotoni och leda. Varje ny dag ska man ut och göra sin roll – eller sina roller – för att tjäna kapitalet som producent och konsument. Jag tänker på Connors och Groundhog Day när jag i antologin Att läsa Hegel (2012) läser en fras om att människan är ”döden som lever ett mänskligt liv”. Det är filosofen Alexandre Kojève som har formulerat tanken. I en kommentar till den menar författaren och filosofen Georges Bataille att det är just i offret som döden lever ett mänskligt liv:

I offret slår döden å ena sidan främst mot det kroppsliga varat, å andra sidan är det just i offret som ”döden lever ett mänskligt liv”.

Offret hävdas vara svaret på det sanningskrav Hegel ställer; ”Anden når bara sin sanning genom att återfinna sig själv i den absoluta sönderslitenheten”. Vad gör Phil Connors om inte att han – kanske inte återfinner – men försonas med världen genom den absoluta sönderslitenheten? Han slits ju inte sönder enbart själsligt och diskursivt utan han tar ju faktiskt livet av sig åtskilliga gånger. Det är absoluta handlingar även om det visar sig att konsekvenserna av dem inte är definitiva. Vidare kan man fråga sig om inte Connors mardrömssituation, före försoningen, är lönearbetets logik koncentrerat i ett grymt existentiellt absurdum?

Kojèves fras härrör från hans legendariska föreläsningar i Paris 1939, då han resonerade om Hegel och Fenomenologin. Legendariska har de blivit för att det bland de begeistrade åhörarna återfanns den kommande filosofieliten som under efterkrigstiden skulle definiera det intellektuella livet i landet: Simone Beauvoir, Andre Breton, Albert Camus, Jacques Lacan, Maurice Merleau-Ponty, Raymond Queneau, Jean-Paul Sartre, med flera. Kojève diskuterade självmedvetandet, erkännandet och begäret. Han formulerade en förståelse av Hegel som en rastlös begärsfilosof vilken kom att dominera fransk filosofi därefter – och som fortfarande utgör ena huvudaspekten av hur Hegels idéer används. Den andra användningen är som en konservativ systembyggarideologi.

I förordet till Att läsa Hegel skriver redaktörerna, idéhistorikern Anders Burman och filosofen Anders Bartonek, om det för Hegels tänkande centrala men tretydiga tyska begreppet Aufheben. Det översätts ofta med ”att upphäva” men det betyder inte bara:

(1) att upplösa något utan också (2) att lyfta upp det till en högre nivå varigenom det (3) bevaras. Det upplöses bara såtillvida att det inte existerar på samma sätt som innan. Det som negeras lever vidare och negationen är nödvändig för att systemet ska kunna fortsätta att utvecklas dynamiskt.

Phil Connors 2 februarihelvete bryts och blir den 3 februari först efter att han medvetet arbetat för att bli en bättre människa och då får sin producent Ritas kärlek. Med det försonas han med det omgivande samhället. Hans lättnad och lycka är överväldigande när han vaknar och inser att det äntligen är en ny dag. All tid han spenderat i Punxsutawney har emellertid gjort att han har börjat uppskatta staden. Han föreslår därför till Rita – spelad av Andie MacDowell – att de ska flytta dit.

Den återupprepade dagen har med andra ord upplösts genom hans omtanke med andra människor varigenom det blir en ny dag. Men det enda som egentligen har förändrats är Connors som person. Allt annat är bevarat. Översatt till det påtvingade lönearbetet resulterar denna logik i en borgerlig attityd; det är inte systemet det är fel på utan den enskilde löntagaren som behöver coachas, eller lära sig mindfulness, eller gå en samarbetskurs, eller få ett allvarligt samtal med chefen, eller gå till en psykolog, eller bli varslad – eller någonting annat som skuldbelägger subjektet men låter systemet förbli oförändrat.

På våra arbetsplatser tenderar vi att acceptera en lydnad som är väsensskild från vad vi någonsin skulle acceptera i resten av samhället. För att gå i dialog med Hegel kan man fråga sig hur marknadsliberalismens relationer mellan Herr und Knecht ska kunna brytas på riktigt? Är ett Aufheben möjligt som inte också låter sig oskadliggöras, integreras, institutionaliseras och bli konstitutivt i helheten? Är det möjligt med en verklig negation av lönearbetets regim?

Finns det ett efter Hegel?
Försöken att övervinna och komma bort från Hegels infernaliskt inkorporerande dialektiska metateori har efter Kojèves förläsningar närmast blivit till en egen tradition inom den så kallade kontinentalfilosofin. Michel Foucault menade att försöken att undfly Hegel förutsatte att ”vi kan avgöra om vår anti-hegelianism verkligen inte är ett trick han använder mot oss och vid vars slut han väntar, orörlig och icke där”. Jacques Derrida har framhållit att vi ”aldrig kommer att bli färdiga med att läsa om Hegel (…) i visst avseende gör jag ingenting annat än försöka förklara mig själv på den punkten”. Den lacanska hegelianen Slavoj Žižek har sagt att han hellre gör sig av med verkligheten än med Hegel.

Att Hegels filosofi fortsätter att användas verkar främst bero på dess samhällskritiska funktionalitet i undersökandet av liberalismens idealistiska idéarv om en autonom individualism och en transcendent universalism.

Susan Buck-Morss hävdar i artikeln ”Hegel och Haiti” att han fick inspiration till sin diskussion i verket Andens fenomenologi (1807) om förhållandet mellan herre och slav – och hur de sistnämnda frigör sig från sina herrar – från det karibiska slavupproret. Det bröt ut 1791 i verkningarna av den franska revolutionen och varade till den 1 januari 1804 då revoltörerna proklamerade den egna staten Haiti. Slavarnas kamp kom i linje med denna förklaring att i mycket skapa Hegels, för eftervärlden, mest relevanta och intressanta idéer. I konsekvens med Morss övertygande förklaring av herre- och slavdialektikens tillkomst är det nog bara ett globalt arbetaruppror som kan hänvisa Hegels spöke till idéhistoriens fotnoter.

Den sistnämnda historiematerialistiska slutsatsen är för övrigt en utpräglat dialektisk och därmed hegeliansk tanke. Han är med andra ord svår att komma ifrån – den där Hegel.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s