Hade du ett bra liv innan du dog?

chris mccandlessFoto: Christopher McCandless

Häromkvällen återsåg jag slutet av filmen Into the Wild (2007) i regi av Sean Penn på tv. Handlingen baseras på en dokumentärbok med samma titel av Jon Krakauer från 1996 som har en verklig förlaga i den nyutexaminerade studenten Christopher McCandless liv.

Efter att ha förläst sig på Jack London, Lev Tolstoj, Henry David Thoureau, med flera, ger sig McCandless 1990 ut på luffen för att leva ett fritt, icke-materiellt, liv. Målet är det stora äventyret i Alaskas vildmark där han med den medhavda litteraturen ska bli ett med naturen. I april 1992 kommer han äntligen till sitt mål och lever där i cirka fyra månader. Under älgjakten i september samma år hittar en jägare hans ihjälsvultna kropp i den övergivna buss han hade gjort till sitt hem. Fotografiet ovan är ett självporträtt McCandless tog samma sommar som han dog.

Filmen kommer från en tradition där regissören Werner Herzog hör till mästarna. Han har framför allt förfinat, men också förfulat, såväl verkliga som fiktiva berättelser om hoppfulla och hopplösa excentriker, romantiker, idealister och envåldshärskare som oftast går under med sina drömmar. Aguirre – Guds vrede (1972), Fitzcarraldo (1982) och Cobra Verde (1987) hör till de förfinade filmerna. Samtliga har Klaus Kinski i huvudrollen. Framför allt rekommenderas Aguirre – Guds vrede. Det är en huvudsakligen fiktiv historia om delar av Francisco Pizarros våldsamma kolonisering av Sydamerika under 1500-talet. Den börjar hemskt vackert och slutar i en total katastrof för alla inblandade. Resans nästan metodiska destruktivitet är för mig själva definitionen på en episkt underskön tragedi.

Inledningsscenerna är suggestiva:

En liten myrstig av människor rör sig mödosamt nedför den dimhöljda bergssluttningen i Anderna. Snart ser man att prickarna är conquistadorer och Inkaindianer. Spanjorerna har just erövrat ett inkasamhälle och tillfångatagit dess befolkning. Som hörs bidrar musiken (av krautrockbandet Popol Vuh) starkt till den ödesmättade och storslagna stämningen. Conquistadorerna är på väg ner till Amazonas för att på dess flodsystem nå El Dorado med allt guld och alla rikedomar som de hört ska finnas där.

I samband med en diskussion om att Shakespeares Richard III: s bedrägeri snarare härstammar från en krigsmaskin och nomadernas hemligheter, än från statsapparaten och dess mäns maktövertagande, betonar filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari hur oerhört Shakespeareansk Aguirre – Guds vrede är. Aguirre frågar sig till exempel hur någon kan vara förrädare överallt och gentemot allting:

Jag är den ende förrädaren här. Inga fler illusioner, det är tid för bedrägeri. Vilken grandios dröm! Jag kommer att bli den siste förrädaren, den totala förrädaren, och därför den sista människan.

Aguirre vill inte förråda för att sedan bli en god härskare – det är inte fråga om ett mål som helgar medlet – utan det är ett mål i sig eftersom det verkar vara det enda han vet som absolut förrädare.*

För att fortsätta med Herzogs förfulade filmer på temat vita-män-i-vildmarken så måste dokumentären Grizzly Man (2005) nämnas. Den handlar – liksom Penns Into the Wild – om en orealistisk naturromantiker i Alaskas vildmark. Timothy Treadwell tror sig vara vän med grizzlybjörnar vilka han lever i närheten av om somrarna. Han pratar med dem på bebisspråk tills en av dem äter upp både honom och hans flickvän inför vinterdvalan – det är en riktigt makaber historia. Herzogs pålagda kommentarer till Treadwells egenfilmade dokumentering känns mest som en tröttsam återupprepning och parodi på sig själv. Sammantaget ger det filmen en oavsiktligt tragikomisk prägel.

En omständighet som inte går att bortse från i sammanhanget är att det handlar om män som inspireras av och romantiserar andra män och deras liv och idéer, som i sin tur gör detsamma. På så sätt reproduceras denna maskulina idévärld och genre. En modernistiskt självrealiserande dådkraft präglar narrativen. Det handlar om män som försöker lära sig att övervinna, tygla och behärska yttre och inre krafter i en hänsynslös natur. Kamperna är ofta solitära. Det behöver inte bara vara en fysisk kamp utan kan lika gärna handla om ett mentalt sökande efter någon slags försonande sanning om existensen. Det handlar då ytterst om introspektiva resor. Karaktärerna konfronteras med sig själva i en maximal tomhet med ett minimum av samhälle, och kommer i bästa fall tillbaka ut som klokare män(niskor).

För en krass realist kan det vara lätt att fnysa åt och sarkastiskt avfärda suicidalt envisa drömmare som till exempel Christopher McCandless och berättelserna och mytologin om honom. Likväl är Into the Wild både empatiskt och kompromisslöst gjord med ett absolut allvar och en uppriktighet som är mycket ovanlig bland påkostade amerikanska filmer. Det finns en allmänmänsklighet i filmens frammanade frågor om hur vi faktiskt lever och dör.

Angående hur vi dör kommer här Herzogs finaste filmslut:

Klaus Kinski spelar den utmattade Cobra Verde – i filmen med samma namn – vars liv sköljs bort av havet i denna långa och ordlösa avslutningsscen. Han är en bandit från Brasilien som lejts till att bli slavhandlare på Afrikas västkust men gjort uppror och beslutat sig för att fly både jobbet och kontinenten. Texten ovan det solglimrande havet lyder ”Slavarna kommer att sälja sina herrar och få vingar”.

Det är något visserligen hopplöst och sorgligt men också vackert med scenens sammansättning. Den ger en lite svårförklarligt hoppingivande känsla. Kanske är det kombinationen av den fridfulla havsstranden med den handikappade killen som nyfiket ser på Verdes dödskamp, och tittarnas vetskap om att slaveriet upphörde i den omfattning och utformning det då hade.

Vidare är skildringar av en människas död ett tacksamt allmänmänskligt ämne. Det är ju den enda erfarenhet och gemenskap vi alla kan vara absolut säkra på att få dela. Allt annat i vårt liv är osäkert.

Filmen blev den sista Herzog och Kinski gjorde tillsammans. Kinski dog några år senare.

____________________________________________________________________

*Gilles Deleuze och Félix Guattari essä ”587 B.C.-A.D. 70: On Several Regimes of  Signs”, i A Thousand Plateaus. Capitalism and Schizophrenia (1980/2008).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s