Tove Janssons midsommarnattsdröm

farlig midsommar

Sisådär vart annat år vi den här tiden läser jag om Tove Janssons roman Farlig midsommar. Originalet kom 1954 och en omarbetad version 1969. Det är den senare som sedan dess cirkulerar i otaliga nytryck och översättningar. Anledningen till att jag ständigt återkommer till boken tror jag är att Jansson så mästerligt lyckas fånga en specifik känsla och stämning av förvecklingar och äventyr i ljusa sommarnätter.

Denna femte bok, av sammantaget åtta i sviten om mumintrollen, är också den första där exotismen i form av såväl fabeldjur som naturmystiska väsen från de föregående böckerna har försvunnit och naturen har blivit realistisk med nordisk förebild. Farlig midsommar befinner sig i skärningspunkten mellan de tidigare böckernas inriktning mot yttre händelser och arrangerade intriger, och de senares lösare kompositioner och mer flytande tid.

I romanens början förefaller livet i mumindalen ha gått i stå. Sommarens stiltje och hetta råder. De vanliga överraskningarna vill inte infinna sig, inte ens leken lockar och de spontana infallen verkar ha blivit gammal vana. Muminfamiljen är slö, lite håglös och börjar så smått att ledas. Vardagen i idyllen verkar inte längre så underbar.

Som följd av att ett eldsprutande berg i fjärran får utbrott kommer en tsunami och översvämmar dalen. Men det medför ingen egentlig katastrof, utan i takt med att vattnet stiger i muminhuset, stiger också humöret på familjemedlemmarna. Muminfamiljen får en chans att se på sitt trygga och lite småborgerliga liv från ett nytt perspektiv. Lättsinnet återvänder. Så småningom tvingas de att överge sitt vattenfyllda hus. De finner snart ett provisoriskt hem i en övergiven teater som kommer flytande. Ingen i familjen vet emellertid inledningsvis vad en teater är. Förvecklingarna och dramatiken kan därmed börja.

I ett av mina favoritkapitel är Snusmumriken drivande. Han är en Pan-liknande vän till muminfamiljen som spelar flöjt och röker pipa. Givet hans luffarliv och anarkistiska attityd är parkvakten i mumindalen hans svurna fiende. I den aktuella episoden ska han, tillsammans med Lilla My, göra upp med den parkvaktande Hemulen genom att avlägsna alla hans skyltar om förbud, samt att så frön med elektriska Hattifnattar i parken.

Flodvågen blir den kraft som återställer lättsinnet i familjen och den ”karnevaliska ordningen i dalen” för att citera litteraturvetaren Agneta Rehal-Johansson som har forskat om Janssons muminverk.* Vardagen blir åter ett äventyr med oväntade händelser och ständiga överraskningar som normaltillstånd.

En annan litteraturvetare som har forskat i ämnet, Boel Westin, framhäver hur författaren i romanen kombinerar folktrons trolska midsommarnatt, William Shakespeares En midsommarnattsdröm samt komedins typiska förväxlingar och förvillelser.** Westin argumenterar för att en ifrågasatt verklighet iscensätts i Farlig midsommar med förvända verklighetsperspektiv om tillvarons föränderlighet och verkligheten som illusion och bländverk.

Rehal-Johansson refererar till Westins resonemang men vidareutvecklar det med att hävda att Farlig midsommar med sina shakespearska intertexter och sina parodier på parodier, sin ytterst sinnrika intrigflätning och mångfald av motiv troligen är ”den mest innehållsrika av alla muminböcker”. Samtidigt menar hon att romanen ger intryck av ”ett minne tömt på liv och en bild av muminvärlden som en rent konstnärlig konstruktion”.

De dramatiska förvecklingarna är jag med på men travestierna och komedin i komedin går mig delvis förbi. Jag har visserligen inte de ovanstående litteraturvetarnas initierade kunnande och raffinerade blick, men jag uppfattar inte Farlig midsommar som en så pass utpräglad intellektuell konstruktion. Tvärtom känns romanen anmärkningsvärt fantasifull, lekfull och levande – det är åtminstone vad jag uppskattar med den. I fall romanen ska liknas vid eller ses som ett minne, som ovan, kan det emellertid konstateras att den nästan helt saknar minnets smärta. Det temat är betydligt mer framträdande i svitens tre efterföljande romaner. Trollvinter (1957) och framför allt Pappan och havet (1965) och Sent i november (1970) vill jag för övrigt hävda har karaktär av intellektuell konstruktion. Och det är i det här sammanhanget ingenting negativt, eftersom jag håller dem som förstklassiga litterära verk.

Ett minne utan smärta kan karaktäriseras som nostalgiskt. Men Farlig midsommar är alldeles för närvarande för att vara nostalgisk. Och med den flytande teaterns omvända verklighet har romanen ett tydligt spefullt anslag. Komedigenren till trots har romanen också en viss melankolisk efterklang: även den långa midsommarnattens äventyr övergår, och återgår, så småningom till (var)dag. Och nätterna blir åter mörkare. Jag tänker på några berömda rader ur Shakespeares Stormen (fjärde akten, scen 1). Prosperos deklamerar att lustspelet är slut och att aktörerna har lösts upp i tunn luft. I likhet med detta bländverk utan kropp ska allt en gång försvinna:

Och liksom denna väsenlösa hägring
ej lämna efter sig det minsta spår.
Av samma tyg, som drömmar görs av,
är vi gjorda och vårt korta liv
omfamnas av en sömn.

På finska televisionens hemsidearkiv går det att höra Jansson läsa hela romanen: Tove Jansson läser Farlig midsommar.

_____________________________________________________________
* Agneta Rehal-Johansson, Den lömska barnboksförfattaren. Tove Jansson och muminverkets metamorfoser (2006).
** Boel Westin, Familjen i dalen. Tove Janssons muminvärld (1988).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s