Fyratusen och ett fotspår

ko un

Det var i slutet av november 2010. Jag tror att det var månadens sista dag. I vilket fall höll jag på att flyttpacka. På P1: s ”Kulturradion: Biblioteket” pratade de om en sydkoreansk poet. Jag lyssnade inte så noga utan det var mest ett mummel i bakgrunden. En av poetens dikter lästes upp – och det var något av det bästa jag hört!

Jag vältrade mig fram genom flyttlådorna till radion och höjde volymen. Dikten var mer som en liten berättelse – en prosaberättelse. Orden var otvungna och enkla. Men formuleringarna och vändningarna i dikten var helt enastående. Där fanns en precis iakttagelseförmåga som på några rader frammanade en livskänsla och ett helt livsöde.

Vem är då sydkoreanen som kunde skriva dikter som fick en simpel svensk marxistisk akademiker att mitt i en flyttpackning helt tappa tid och rum för ett ögonblick?

Poeten heter Ko Un och i dag fyller han åttio år. Eller, det råder lite olika bud på hans födelsedag, men den 1 augusti verkar vara det mest auktoritativa anspråket. I vilket fall tar jag det som ursäkt för att presentera och sprida hans poesi. Jag är verkligen inte ensam om att uppslukas av Ko Uns ordkonst: han har varit favorittippad som kandidat till Nobelpriset i litteratur i ett decennium, Tomas Tranströmer har skrivit dikter till honom, och så vidare.

Dikten som lästes upp i radion heter ”Ch’ung-jo, min lillebror” och den lyder som följer (läs sakta och varsamt!):

Då den japanska regimen led mot sitt slut, hade vi
ingenting att äta.
Det fanns inga träd kvar på bergen.
Våren var dyster utan azaleor.
Ch’ung-jo, min lillebror
valdes att födas under denna svåra tid.
Jag var redan stor.
Mor forslades över en halv mil på en vagn
till sjukhuset nära hamnen.
Hon tvingades knipa ihop
så att min brors huvud inte skulle tränga ut.
Mor klängde sig fast vid vagnen
och skrek sig blå när han höll på att komma fram.
Så färdades de på vägen över en halv mil
och min bror föddes på sjukhuset
som kallades Guamsjkuhuset. Därför kallade vi honom Guam.
Så gick det till när Ch’ung-jo, min lillebror, föddes.
Då han väl kommit fram växte han fint.
Han brukade springa iväg med en snurra i handen.
Min bror fick uppleva
Koreas självständighet från Japan, Koreakriget,
1960 års revolution.
Nyss fyllda trettio dog han i leukemi.
Då han muntert sjöng och dansade,
kunde han få det att svänga om vilken sång som helst.
Han slog takten med pinnar.

Läs gärna om den sista tredjedelen från ”Så gick det till när Ch’ung-jo, min lillebror, föddes…”. Jag är fortfarande inte helt säker på vad Ko Un egentligen gör där men det är något med de tvära vändningarna mellan personliga detaljer, den historiska förändringen, cancern och levnadsglädjen som ger mig en klump i halsen. Och anmärkningen att ”Han slog takten med pinnar” – vilken tvärt avslutar dikten – ger mig alltid rysningar.

Ko Un
Ko Un – som inte bara är poet utan också författare, översättare och dramatiker – föddes 1933 under den japanska ockupationen i en jordbrukarfamilj. Den japanska regimen hämmade all koreansk kultur. Skolor tvingades stänga ner och som värst var det förbjudet att lära ut och tala koreanska samt att skriva och publicera på språket. Det var också förbjudet att undervisa i landets historia.

Senare, under Koreakriget 1950-1953, blev Ko Un vittne till de grövsta våldsamheter. I byarna utförde skilda politiska grupperingar terror och massakrer på oliktänkande och dem som misstänktes vara det. Bland annat dödades hans första flickvän. Han har i intervjuer berättat hur upplevelserna traumatiserade honom. Känslor av skuld av att tillhöra den halvan av hans generation som överlevde bröt ner honom. Han försökte att ta sitt eget liv genom att hälla frätande syra i ena örat, men misslyckades.

Mötet med en beläst tiggarmunk och det följande valet att leva som en sådan i en zenbuddistisk orden blev en utväg. Först levde han kringvandrande på allmosor, men blev sedermera präst, sedan utbildningsledare och föreståndare för ett tempel och slutligen medlem i centralkommittén för den nationella munksammanslutningen. Han började också att skriva poesi. Desillusionerad över korruptionen och formalismen i de buddistiska hierarkierna, lämnade han efter ett decennium, 1962, munklivet för att bli en diktare med samhället.

På frågan varför han blev munk har han i en intervju sagt att ”Jag ställde frågan varför. Det var en existentiell fråga om livets mening”. På följdfrågan varför han lämnade munklivet svarade han ”För att jag ställde frågan varför en gång till”.

I några år, från 1963-1967, förestod Ko Un ett folkskola på ön Cheju och undervisade i konst och det koreanska språket. Därefter skedde ett till livsskifte: han flyttade till Seoul för att bli författare på heltid men hemföll åt alkoholmissbruk. År 1970 försökte han ta livet av sig en andra gång genom att ta gift, men misslyckades igen. Hela tiden skrev han poesi, noveller och romaner.

Ytterligare en livsvändning inleddes efter att han 1970 hade läst om en arbetare som satt eld på sig själv och dött i protest för mänskliga rättigheter och arbetares situation. Ko Un tog avstånd från sin tidigare nihilistiska skörlevnad och blev en militant poet. Som dissident kämpande för demokratiska rättigheter var han drivande i motståndet mot president Park Chung-hees allt mer diktatoriska styre. Följden blev att Ko Un i flera omgångar arresterades, sattes i fängelse och torterades regelbundet. Bland annat sprängdes hans ena trumhinna. År 1980 anklagades och dömdes han av en krigsrätt för högförräderi till livstids fängelse. Två år senare, 1982, frigavs han emellertid i en allmän benådning.

Efter det blev Ko Un – under pseudonym – en allt mer tongivande författare och poet i Korea. År 1992 gav regeringen honom amnesti varpå han kunde börja skriva i eget namn. I samband med amnestin fick han också sitt första pass. Sedan 1990-talets slut har han fått en omfattande internationell ryktbarhet och status.

Maninbo
Mitt intresse är främst för poesin i mastodontverket Maninbo; ett 30 volymer stort projekt med 4001 dikter (!). Ett urval om ett hundratal av verkets tidigare dikter finns översatta till svenska i samlingen Tiotusen fotspår och andra dikter (2005). Ett fåtal av dem finns också översatta i Fråga månskenet om vägen. Zendikter (2002). Han har som sagt även skrivit noveller och romaner, men de verkar inte alls lika spännande och bra som poesin. Av novellerna och romanerna finns enbart romanen Ung pilgrim (2007) översatt till svenska. Dömt av hur oerhört mycket mer uppskattande uppmärksamhet dikterna har fått i den litterära världen, jämfört med novellerna och romanerna, är Ko Un som bäst i det korta formatet.

Idén till Maninbo formulerade Ko Un i militärfängelset efter domen till livstids fängelse. Eftersom han hädanefter mest bara skulle ha att förhålla sig till det förflutna, beslutade han sig för att han ville skriva en dikt om varje koreanskt liv han mött eller kände till – oberoende av om det rörde sig om folk från hemstaden Kunsan, döda celebriteter, fiktiva figurer från legender eller djur – alla skulle de ägnas en dikt. Poetiska skildringar av historien blandas således med helt litterära. Fogade tillsammans bildar Maninbo något av en nationell minnesresurs. De 4001 dikterna lär innehålla sammanlagt 5600 karaktärer. ”Manin” betyder också ”mycket folk” på koreanska.

Projektet tog fart 1986 och tjugofyra år senare, 2010, kom den sista volymen. Det var i samband med att Ko Un satte punkt för Maninbo som ”Kulturradion: Biblioteket” ägnade ett program åt författaren och verket. Det är 1900-talets historia som dominerar det samlade verket, framför allt tiden från och med Japans ockupation 1910 (som upphörde 1945). Även karaktärer från tidigare epoker förekommer. Folk och fä från hela den koreanska halvön med närliggande områden inkluderas i den sociala biografi och poetiska krönika som Maninbo utgör.*

Tiotusen fotspår utkom 2005 då de tjugo första volymerna utkommit vari Ko Uns uppväxt och tiden fram till Koreakrigets slut står i centrum. Men sedan utgivningen har alltså ytterligare tio volymer tillkommit där bland annat perioden från studentrevolten 1960, den följande militärdiktaturen, 1980-talets demokratisering, samt buddhistmunkar från olika epoker skildras. Det vore därför oerhört välkommet med en kompletterande översättning till svenska med ett urval också från de senare volymerna.

Dikten, ”Pak Ch’ol-ung”, från Tiotusen fotspår:

När jag var på väg till förhör
med biträdande fängelsechefen hösten 1977
och gick nedför korridoren i Sodaemuns fängelse,
mötte jag en man så vacker att han lämnade alla
med munnen på vid gavel.
Från vakten som följde med mig fick jag höra
att det var den dödsdömde Pak Ch’ol-ung.

Som ung hade Pak Ch’ol-ung
tillsammans med sina bröder planerat ett brott,
dödat och begravt ägarna till en antikhandel i Insadong
samt deras chaufför.

Eftersom han var dödsdömd
bar han alltid handbojor,
till och med inne i cellen.

Det där strålande leendet,
dessa graciösa rörelser,
utan tvivel stjärnan i någon film.
Men någonstans i hans liv
hade den fruktansvärda handlingen börjat spira,
vuxit upp och använt hans kropp som mylla.

Bakom avrättningsrummet en slipsfabrik.
På källargolvet var hans sprattlande kropp varken god eller ond.

Inte ens när det handlar om grymma härskare eller mördare – som i den nyss citerade dikten – skildras de med vrede eller fördömanden. Tvärtom framhäver Ko Un i regel något förmildrande karaktärsdrag- eller omständighet. Ko Uns värld är inkluderande; alla har en plats och rätt att bli porträtterade på ett mångfasetterat sätt. Angående diktens stil så notera hur kommentarerna om mannens anmärkningsvärda skönhet varvas med krassa konstateranden där existensens brutalitet och samhällets fula meningslöshet antyds.

Efter att så snabbt och helt ha anammat porträttdikterna i Tiotusen fotspår var jag rätt skeptisk mot de kortare ögonblicksdikterna i en mer zenbuddistisk stil i de andra två samlingarna som finns i svensk översättning; Fråga månskenet om vägen. Zendikter (2002) och Stundens blomma (2006). De har krävt ett visst tålamod. Men även om verkan varit fördröjd, har dessa sentenser, lyriska ögonblicksbilder och vardagligt existentiella notiser växt för mig. Numer håller jag flera av dem lika varmt om hjärtat som de bästa från den mer dramatiska och iögonfallande i Tiotusen fotspår.

Här kommer en handfull exempel från kortdikterna:

Ha, ha! Idag är den bästa dagen.
Bäst för någon att ge upp andan och dö
och för någon att födas
och börja livet kvidande.

Himlen ser hotfull ut.

*

Två tiggare
delar på den mat de har fått

Nymånen strålar starkt

*

I fotofirmans skyltfönster
ser en kvinna som inte kan få barn
på någon annans ettåring
och ler

*

Jag glodde ut
över fälten där människor arbetar
Graven där min farfar ligger
efter att ha arbetat ett helt liv
glodde tillbaka på mig

Jag tog ut händerna ur fickorna

*

Mitt på vägen
kopulerar två hundar

Jag tar en annan väg

*

Affärsmagnatens brakvilla
väcker tiggarnas förtvivlan
men tjuvarnas förhoppningar

Ofta befinner sig kortdikterna i Fråga månskenet om vägen och Stundens blomma på den fina gränsen mellan det banala och det sublima. Däri ligger nog också deras spänning och kvalitet. Beroende på sinnesstämning kan samma dikt vara lika platt och intetsägande som den vid ett annat tillfälle är lustig eller svindlande vacker. Det ska poängteras att de nyss citerade dikterna snarare hör till de världsligt existentiella, än de mer renodlat zenbuddistiska med ambitionen att i poesi försöka fånga upplevelser bortom språket.

Gemensamt för poesin i de tre samlingarna är dels en vördnad och ödmjukhet, dels en konsekvent positionering mot självupptagenhet och för ett bejakande av jaglöshetens intensitet.

Folk och fä i Maninbos agrara värld skildras aldrig utifrån sitt tänkande eller kännande, utan alltid utifrån sina handlingar och sitt görande. Lustiga dråpligheter blandas med sorg, smärta och våldsamma vidrigheter – ibland är läsningen faktiskt på gränsen till det uthärdliga. Personer som på ett eller annat sätt sticker ut får ofta erfara bylivets sociala repression. Men de, som med ett västerbottniskt uttryck är ”eljest”, är inte de enda som förtrycks. Ko Un porträtterar mest vanligt folk – bönder, barn, arbetare , gamla, fattiga, och så vidare – som lever under oket av den för tillfället härskande elitens och regimens exploatering och godtycklighet. I Maninbos porträtt finns likväl också humor och en påtaglig känsla för plötslig lycka och förtröstan. Det är således en sammansatt och nyanserad värld som Ko Un diktar fram. Det gör att den tål att läsas igen och igen och igen.

Dikternas stoff vittnar om den buddistiska hållningen att lidandet är en självklar och ofrånkomlig del av vardagen och livet. Men i det givna lidandet – som verkar vara det enda säkra – finns också en livserfarenhet som vittnar om människans storhet och det hisnande i detaljen. Sammantaget skapar det en viss tillförsikt; även om det inte går att överkomma lidandet så går det bevisligen att, åtminstone stundtals, komma ovanpå det.

Den där Hong-nae
I dikten ”Den där Hong-nae” – som jag numera nästan kan utantill – porträtteras en odåga som hänger vid Kunsans station:

Den där Hong-nae
hänger nere vid Kunsans station,
snor åt sig en matbit här och där,
tar vad han kan,
sover bättre
hoprullad på en bänk i väntsalen
än på en säng med duntäcke.
När han blivit tagen på bar gärning
med att gå igenom någon resandes knyte,
vädjar han om nåd
genom att gnugga sina händer så hårt emot varandra
att det slår gnistor om dem
och han gråter tårar som fågelskit ur ögonen
och ber om nåd
och när han slutligen friges
strålar hela hans ansikte i ett stort leende
som om det sade: ”Har jag någonsin bett om nåd eller gråtit?”
Jag undrar om han någonsin tvättade sig?
Om han någonsin badade?
Om han bara lämnas för sig själv,
är han lagom smutsig
och lagom ren.
Den där Hong-nae,
som lärde sig allt om ett fattigt liv som barn,
är van att be om nåd ända tills han spricker,
och när han skrattar
står han rakt upp som en gravsten.
Dagar när det fryser på
har han inget skydd för sina röda öron,
den där Hong-nae
nere vid Kunsans station.

Dikten är precis som många andra av dikterna från Tiotusen fotspår påtagligt melodiös och riktigt sjunger fram. Och så är det något bekant med den där Hong-nae: finns det inte en karaktär som liknar honom på nästan varje station runt om i världen? Åtminstone på pågatågstationerna i Skåne har jag ofta stött på och noterat sådana Hong-nae-karaktärer. Framför allt på mindre stationer verkar de vara lätta att identifiera. Förmodligen beror det på att de blir lättare att urskilja i frånvaron av folkmyllrets anonymitet. Därmed lämnar de också tydligare fotspår.

_______________________________________________________________________________________________________

* Sunghyun Park, ”At the crossroads of litterature and history: Maninbo (10 00 Lives) as social biography”, Rethinking History, Vol. 16, No. 3 2012: http://dx.doi.org/10.1080/13642529.2012.695066

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s