En samtid för mannen utan framtid

joseph roth i rött

Think of me, as I think of you. The thought of good friends has great power. I hope you feel me thinking of you.
Your old,

Jospeh Roth

Hälsningen är från ett brev som journalisten och författaren Joseph Roth skrev i Berlin den 20 juni 1930 till vännen och författarkollegan Stefan Zweig (i engelsk översättning från tyskan). Det illustrerar väl vilken elegant och effektiv stilist som Roth kunde vara som bäst: inga storvulna eller forcerade ord, bara en enkel hälsning fylld av kärlek som blir till melodiös poesi.

Mariehamn, Åland
Det började i Mariehamn på Åland förra hösten i samband med att De Svenska Historiedagarna hade sin årliga konferens. I korthet är det en samlingspunkt av och för historiskt intresserade i landet: historiker, historielärare, förlagsfolk, med flera, träffas och diskuterar historia över en långhelg. Historikern Anders Björnsson som översatt en lejonpart av Joseph Roths noveller från tyska till svenska i den nyss utkomna Kejsarbysten och andra noveller (2012) presenterade på ett av seminarierna författaren och läste upp utdrag från novellsamlingen. Angående novellformen framhävde han bland annat att Roth var en mellanformatets mästare som inte behärskade romanen lika väl.

Jag tilltalades direkt av kombinationen av pessimistisk humor, tragiska livsöden och en medmänsklighet som står i bjärt kontrast till dagens förljugna liberala humanism – vilken kan bygga monument över Raoul Wallenberg och samtidigt försvara det korrekta i utvisandet av homosexuella till Uganda. Humorn, pessimismen och tragiken hos Roth står för övrigt också i kontrast till politikernas inövade reklambyråprat om det fantastiska och nästan helt problemfria marknadssamhälle som kommer att frigöra oss alla. Floskler som dessa tenderar att rapas fram oavsett vad frågan är.

Semesterns läsning blev därför Joseph Roth. Tanken var att hans böcker förhoppningsvis kunde bidra till att avhjälpa förtingligandet av språket och tänkandet till en vara (verkar inte en stor del av de tongivande moderata politikerna ha jobbat just inom reklambranschen?). Kanske kunde Roths litteratur också lindra den politiska depression som periodvis tynger mig.

Moses Joseph Roth
Förutom noveller och det huvudsakliga levebrödet som journalist skrev han också romaner och dokumentära böcker. Det intressanta med Roth är att han åter har blivit aktuell – kanske för första gången sedan han verkade under mellankrigstiden (föddes 1894 och dog 1939). I Sverige har förutom Kejsarbysten och andra noveller (2012) även debutromanen Spindelnätet (2012) samt reportageboken Judar på vandring (2010) kommit i svensk översättning de senaste åren. Något i hans litteratur gör den med andra ord funktionell i samtiden.

Han föddes som Moses Joseph Roth 1894 i en småborgerlig judisk familj i den judiskt dominerade staden Brody, i det habsburgska kejsardömet Österrike-Ungerns kronland Galizien. Det låg i dubbelmonarkins nordöstra utpost vid gränsen till Tsarens Ryssland. Med dagens politiska gränsdragning motsvarar Galizien södra Polen och västra Ukraina.

Under hans levnad översattes hans två mest bästsäljande romaner på den tyska marknaden omgående till svenska, Job. Historien om en enkel man (1931) och Radetzkymarschen (1933), men däremellan fram till 2010-talet har det varit en högst disparat översättning till svenska. I den tysktalande världen har han däremot blivit något av en mindre klassiker vid sidan om giganter som Franz Kafka och Robert Musil. Roth var på 1920-talet en av Weimarrepublikens mest aktade journalister för sina klarsynta och gripande reportage, essäer och betraktelser om Berlin – artikelsamlingen What I Saw. Reports from Berlin 1920-1933 (2003) rekommenderas varmt.

Men något i vår samtid gör att Roths författarskap åter har aktualiserats på åtminstone engelska och svenska. Förslagsvis är det att Roth skriver om ett Europa som delvis liknar dagens Europa. Det är ett Europa präglat av fattigdom, ekonomisk kris, emigration, flyktingar, illa dold folklig främlingsfientlighet samt en uttalad och organiserad fascism.

Något av det första jag noterar när jag börjar läsa hans noveller och artiklar är vilken mästerlig människoskildrare han är. Med ett par koncisa och träffsäkra meningar om olika detaljer fogar han ihop en sammansatt karaktär. I regel är huvudkaraktärerna män men ibland också kvinnor. Den samhälleliga inramningen är nästan alltid provinsiella småstäder i dubbelmonarkins slutskede eller efter dess fall i samband med ”det stora kriget” – numera kallat första världskriget. Roth söp ihjäl sig i Paris våren 1939 och hann därför inte uppleva mer än ett ”stort” krig.

Stiliseringen manar ömsom lakoniskt och ömsom burleskt fram en lite sorglig och aningen parodisk värld. Utöver karaktärer är det främst stämningar och atmosfärer som etsar sig fast i minnet. När Roth är som bäst är det precisa och balanserade berättelser. Ibland är det väl så rapsodiskt och som sämst är det direkt bombastiskt när de litterära pretentionerna fått övertaget och språket tungfotat går på tomgång. Det rapsodiska kan oftast ursäktas med att åtskilliga av novellerna är ofullbordade som sådana eller är tänkta som romanutkast. Om det fragmentariska vittnar också att flera av novellerna i Kejsarbysten och andra noveller är odaterade.

Förutom den sistnämnda samlingen har jag inom det skönlitterära även läst novellerna Legenden om de helige drinkaren (1991) och ”Leviatan” vilken återfinns i samlingen Berömda tyska berättare (1959). Jag har också läst romanen Den falska vikten (2004). Såvitt jag förstår är Roths samtliga noveller översatta till svenska. Den äldsta daterade novellen är från 1916 och den yngsta från 1939. Sammantaget borde de ge en översiktlig inblick i hans skönlitterära produktion.

Långsam, utdragen död är ett återkommande tema. Många av huvudpersonerna är på flykt och utan någon synbar framtid. De utför sina arbeten och uppdrag korrekt, utan att riktigt verka förstå meningen med varför. Ofta saknar de initiativförmåga. Som Björnsson konstaterar i förordet har de alla ”det gemensamt att de inte har förstått sin roll i tillvaron”. Men även de mest osympatiska figurerna – eller kanske de minst sympatiska – får alltid en sorts upprättelse när de förlorat eller misslyckas i livet.

Med inlevelsefull känsla frammanas det judiska småstadslivet i periferin. Och med distanserad kärlek skildras också det högborgerliga storhetsvansinnet som präglade det habsburgska-kejserliga väldet och hur denna värld går under framför ögonen på karaktärerna.

En judisk kosmopolit
Joseph Roths olycka var att han var en judisk kosmopolit i en nationalistisk och rasistisk tid. Större delen av sitt vuxna liv tillbringade han på hotell och caféer i Europas metropoler. Han var en svuren fiende till all nationalism – även sionismen – se till exempel Judar på vandring (2010). För Roth innebar först nationalismen och sedan den framväxande fascismen den inskränkta och exkluderande ordningens slutgiltiga seger över det övernationella kejsardömets brokiga och inkluderande samling av minoriteter.

Jag kan inte avgöra i fall omsorgen och ömheten med vilken han skildrar det förflutna beror på sentimentalitet och nostalgi för en föreställd guldålder, eller om hans människokännedom helt enkelt inte tillåter honom några illusioner om en ljusnande framtid och att han därför vidhåller det förflutna – inte av idealisering och kärlek – utan av bättre vetande. Med det gamla onda, och dess i efterhand diskreta charm, vet man åtminstone vad man får.

En avgörande skillnad mellan Roths Europa och vårt, är att karaktärerna i hans litteratur och människorna i hans journalistik befinner sig i en värld där det feodala disciplinsamhället har upplösts, eller håller på att lösas upp, och där dagens globala marknads- och kontrollsamhälle ännu inte har etablerats.

I Roths värld föll det habsburgska väldet i förmån för nationalstater och en totalitär politik. I vår värld är det välfärdssamhällena som löses upp framför våra ögon för en totaliserande marknadspolitik dikterad av finanskapitalismen. Skola, sjukvård, pensioner, äldrevård – allting som tillhört det offentliga och demokratin, tenderar att göras tillgängligt för kapitalet och underkastas spekulationer på börsen. Resten ska i väntan på att inlemmas i kapitalets ackumulation åtminstone underordnas en kompromisslös ”ekonomistisk” administration som premierar kvantitativa resultat före kvalitet och arbetsvillkor.

Robert Kurz Wertkritik
Den frammanade känslan i Roths skönlitteratur och journalistik av ett samhälle på tomgång utan en framtid värd att tro på, får mig att tänka på den tyske ekonomijournalisten och samhällskritikern Robert Kurz och hans ”Wertkritik” – hans kritik av kapitalets bytesvärde och värdeform. Centralt för hans teorier är kollapsen av kapitalismens modernitet efter dess slutgiltiga kris som till och från pågått sedan 1986, då världens finansmarknader slogs samman till ett enhetligt globalt system. Kurz hävdar att kapitalet har en inre logisk och praktisk gräns för sin möjliga tillväxt vilken alltså nu har nåtts.

Resonemanget baseras på och är en vidareutveckling av Karl Marx analys i Kapitalet av kapitalismen som ett immanent system som konstant överkommer sina egna begränsningar eftersom dess fundamentala gränser är det ytterst flexibla kapitalet som sådant.

Kurz hållning är att det framtida skapandet av mervärde redan är belånat. Kapitalismen har använt upp framtiden i en sådan utsträckning att en återhämtning helt enkelt inte längre är möjlig. Steg för steg sker nu istället en process i vilken detta icke-verkliga, men förväntade, värdeskapandet realiseras i form av den kris vi nu lever i. Krisen saknar lösning eftersom kapitalet denna gång inte längre kan överkomma sina inre begränsningar.

Kanske har Kurz rätt; krisen som nu varat i fem år, sedan 2008, ser ju hittills ut att kunna bekräfta hans kritik. Eller så får hans meningsmotståndare inom den marxistiska värdekritiska skolan – som Michael Heinrich – rätt; kapitalet lyckas kanske att ytterligare en gång med ny teknik och nya managementmetoder att ta intensifieringen av kapitalackumulationen till en ny historisk nivå. Och Kurz – som dog förra sommaren – visar sig då ha haft fel i frågan.*

Kurz argumentation kan låta alarmistisk, men som amatör inom makroekonomi är det svårt att förneka upplevelsen av att vi befinner oss i en kris av negativ socialisering med återkommande tillbakagångar för den sammantagna globala ackumulationen av kapital.

Kapitalet är krisen
För att återgå till Roth så författade han inte någon änglalik regnbågslitteratur. Den innehåller både misogyna tendenser och ett bitvis, minst sagt, ansträngt förhållande till ungerska män. Det utesluter emellertid inte existensen av någon slags konstruktiv lärdom att ta tillvara på i vår tid – en tid när det blir allt svårare för folk utanför de mest privilegierade samhällsskikten att tänka på framtiden med någon större tillförsikt. I Roths texter finns en öppen och nyfiken attityd mot det avvikande och upplevt främmande att ta fasta på. En absolut nödvändig början i kristider är ju att inte vända missnöjet, ilskan och hatet mot det främmande, utan istället mot just de strukturer som skapar och vidhåller krisen: vårt globala ekonomiska system. Kapitalet är krisen.

Jag värjer mig mot ordet ”tolerans”, som förutsätter en dominerande grupp med makt att tolerera andra, men Björnsson har en bra poäng när han i en artikel skriver att Roth:

behärskade en konst som är ytterst ovanlig också i våra dagar: att förena tolerans mot det mycket avvikande med tillit till en allom styrande princip. Och eftersom han inte kände sig hemma någonstans, kunde han inte heller som fascisterna frukta det främmande.**

Den allom styrande principen för Roth var det paternalistiska kejsardömet. Som judisk internationalist och kosmopolit, vars hemland inte längre existerade, i en tid av blodets förkovrande och jordens odling gick det inte att frukta det främmande.

____________________________________________________________________________________________________________

* Se exempelvis Robert Kurz argumentation i ett symposium om krisen med bland andra Michael Heinrich som de deltog i 2012, vilket finns utskrivet på Principia Dialecticas blogg: http://www.principiadialectica.co.uk/blog/?p=5893.
** Anders Björnsson, ”Fascisten dras till döden”, Upsala Nya Tidning, 2013 07 14: http://www.unt.se/inc/print/fascisten-dras-till-doden-2506482-default.aspx.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s