Bildningsroman i arbetsplatskamp

av kött och blod

Henrik Johansson undersöker i sin debutroman Av kött och blod (2012) dynamiken i ett restaurangkök i Malmö. Indirekt, genom köket, problematiseras också större strukturella förändringar i samhället: ny teknik, nya managementmetoder och en näringslivsvänlig politik som syftar till att få ut mer arbete ur färre arbetare och färre arbetade timmar. Konsekvenserna är ökad arbetslöshet, sönderstressade människor med nedbrutna kroppar och en osäker eller dålig privatekonomi. Men romanen handlar inte enbart om den klasskamp som kapitalets funktionärer för. Mot sin ekonomiska politik har de lönearbetares envisa strävan och motstånd.

Grundkonflikten i restaurangen står således mellan arbetarna (kockarna, servitriserna och diskaren) och cheferna (platschefen, kökschefen och regionchefen). Det är i första hand fråga om en objektiv materiell konflikt och inte om en personlig sådan. Även om det också uppstår subjektiv antipati är det inte främst den som driver karaktärerna, utan deras olika intressen och agendor. Cheferna vill ha ut så mycket arbete som möjligt ur så få arbetare som möjligt, under så kort arbetstid som möjligt, för att få så stor vinst som möjligt. Arbetarna vill tvärtom göra ett så kvalitativt jobb som möjligt, under så gynnsamma arbetsvillkor som möjligt, och med maximal betalning.

Jag uppskattar verkligen Av kött och blods övertygande intryck av levd och beprövad erfarenhet av köksjobb och arbetsplatskonflikters metod och teori. Johansson, som skriver krönikor i veckotidningen Arbetaren, har mycket riktigt också arbetat som kock i många år. Romanen gick för övrigt som sommarföljetong i nämnda tidning förra sommaren (på grund av att jag hade glömt att anmäla tillfällig sommaradress missade jag den emellertid då).

Till arbetsköparens arsenal för att minska de löpande lönekostnaderna hör bland annat att ersätta ordinarie personal – utbildad och erfaren i yrket – med gratis kockpraktikanter samt billiga tonåringar- och nystartsjobbare. Tekniska hjälpmedel som konvektionsugnar, steamkittlar samt hel- och halvfabrikat har också under en längre tid bidragit till ett minskat behov av kockar i köken. För att sänka råvarukostnaderna kan recept och tallriksupplägg standardiseras vilket reducerar behovet av nödvändiga specialkunskaper knutna till enskilda kockar. Ytterligare ett knep är att helt enkelt minska portionernas storlek.

Men det är som sagt inte fråga om en eländesberättelse om en ensidig klasskamp från arbetsköparnas sida. Till de befintliga metoder i arbetsplatskamp som personalen använder kan till exempel räknas; förmöte inför personalmöte, eget fika- och lunchrum, kollektiv maskning, att göra rätt saker men i fel ordning, sabotage av stämpelklockan samt utfrysning av chefens infiltratör. En av kockarna hör dessutom talas om den historiskt existerande rabbin och mystikern, Judah Löwe ben Bezalel, och myten om hur han i Prags judiska getto på 1500-talet byggde en lydig och kolossalt stark varelse av lera från floden Moldaus strand för att försvara judarna mot pogromer. Följden blir att kocken i kylrummet av diverse köttråvaror bygger ”någon slags judisk dödsmaskin av kött: en golem”.

En golem är alltså inget självständigt subjekt utan snarare ett själlöst objekt, sammansatt av död materia, helt under skaparens vilja och befallning. Den kan vara en varelse av lera för försvar och det kan vara en dödsmaskin av kött, men vad mer kan en golem vara och tillverkas av? Vilken form av defensivt eller offensivt motiverad golem kan du och kollegorna göra av redskap från er arbetsplats? Utgå från vilket det önskvärda syftet och funktionen skulle kunna vara och vilka resurser och vilket materiel som finns att tillgå.

Romanens bokomslag ger associationer till en ytterst stereotyp deckare. Det finns också ett moment av kriminalroman, men först mot slutet. Av kött och blod är huvudsakligen ett tragikomiskt drama om klassamhället under dess värsta ekonomiska kris sedan 1930-talet, sett från ett restaurangkök i Malmö. Och det är en roman med ett tydligt budskap: arbetssituationen är aldrig helt hopplös. Det finns alltid befintliga metoder att använda eller nya att uppfinna. Kanske låter den uppbyggliga och lärande ambitionen docerande, men så är inte alls fallet. Den bildningsresa i arbetsplatskamp som restaurangpersonalen gör är såväl spännande, underhållande som snyggt skriven.

Kapitalets logik är obönhörlig. Och det enda vi verkar ha att sätta emot är organisering och kollektivt agerande. Men, som Henrik Johansson visar, är det bara vår egen fantasi och uppfinningsrikedom som sätter gränsen för hur det görs.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s