Kapitalform och antiform

'mexico city' pablo lopez luzFoto: Pablo Lopez Luz

Under våren och sommaren har jag samlat på mig litteratur om krisen som nu rasar och raserar. Tanken var att det skulle bli höstens läsprojekt. Jag ville ha vittnesmål om och förklaringar av alltings jävlighet och vilka möjligheter och flyktlinjer som trots allt erbjuds vilka kanske-möjligtvis-eventuellt kan leda bortom kapitalismen. Mina första kommentarer till det fortlöpande läsprojektet utgör det här inlägget. Men först en notering om en bok som jag däremot inte har läst.

Det gäller Kajsa Ekis Ekmans Skulden. Eurokrisen sedd från Aten (2013). Häromveckan läste jag i en recension att hon ser tre framtidsscenarier för Grekland:

1) en auktoritär kapitalism enligt kinesisk modell, där demokratiska rättigheter tar stryk på bekostnad av kapitalet, 2) en demokratisk socialism som närmar sig den latinamerikanska modellen, där staten kan begränsa bankernas framfart, eller 3) en så starkt fördjupad kris så att vänstern tappar all mark och samhället i stället leds till fascism (http://arbetaren.se/artiklar/ett-samhalle-som%E2%80%89ar-satt-pa-paus/).

Dessa scenarier kan vara en bra utgångspunkt också för att diskutera möjliga framtida scenarier för världen generellt. Men jag undrar om inte det andra alternativet, om en demokratisk socialism, ens är historiskt möjligt längre i såväl Europa som annorstädes: har inte globaliseringens processer omöjliggjort någon form av tillfällig statlig keynesiansk räddning och reproduktion av nationalförmögenhetens BNP?

Vidare är jag intresserad av om det praktiskt går att formulera en kritik av kapitalismen som också antyder nya former att organisera socialt liv på: hur kan nya livsformer bortom pengar, varor och kapital se ut? Hur kan vi producera, administrera och distribuera vår gemensamma sociala rikedom? Går det ens att tänka sig ett vara tillsammans, ett tillsammansvarande, bortom kapitalformen?

* * *

En som inte tror att en socialdemokratisk syntes med en keynesiansk ekonomisk politik längre är historiskt möjlig är Moishe Postone. Han menar att de nödvändiga socioekonomiska förutsättningarna som decennierna efter andra världskriget erbjöd helt enkelt inte existerar längre. Postone är professor i modern historia på University of Chicago och en av Frankfurtskolans kritiska teoris främsta, nu levande, företrädare. Förmodligen är han den främste.

Postones kommentarer återfinns i inledningen till ett bitvis riktigt intressant specialnummer av The South Atlantic Quarterly (SAQ), Perspectives on the Global Crisis (111: 2 / 2012) som han är gästredaktör för. Flera av bidragen antyder också på olika sätt att det inte är meningsfullt att sätta sin tilltro till att någon form av rekonstruerad statskontrollerad kapitalackumulation skulle kunna rädda situationen mer än kortsiktigt.

Teorigruppen Kämpa tillsammans! kom i våras med en ny antologi, Sakernas tillstånd och tillståndet för sakernas förstörelse (2013) där de diskuterar just potential och möjligheter i krisen. Antologin innehåller bland annat en översättning av en artikel av Postone där han är inne på samma resonemang som ovan. Vad jag framför allt fastnar för i Kämpa tillsammans! egna två essäer är hur de i en kommentar till filosofen Theodor W. Adorno i hans briljanta Minima Moralia. Reflexioner ur det stympade livet (1951/1986) finner en ledtråd och förklaring till varför människan kanske ändå är större och livskraftigare än kapitalet:

Det reducerade och degraderade väsendet spjärnar envist emot sin förtrollning till fasad. Även om ”konsumtionssfären” bara är en osjälvständig återspegling av produktionen och en ren karikatyr av verkligt liv, så är en förändring av produktionsförhållandena också i hög grad beroende av vad som tilldrar sig inom denna sfär: i den enskildes medvetna eller omedvetna. Bara i kraft av något som är motsatsen till produktion, genom att trots allt inte vara helt genomsyrade av systemet, kan människorna bereda väg för en människovärdigare produktion.

Enligt Adorno lär kapitalets makt med andra ord aldrig kunna bli total. Som teorigruppen Endnotes också poängterar i en artikel har subsumtionen en gräns. Kämpa tillsammans! hävdar i sina kommentarer till föregående artiklar att vägen visas av folks alienation i vår aktuella klassfunktion – som arbetare, medborgare och konsumenter – och den påföljande produktionen av ett kritisk medvetande om detta något, som är motsatsen och negationen till kapitalets produktion. Alienationen har nämligen en revolutionärt organiserande roll. I dagsläget verkar det främst gälla den proletariserade medelklassen. I bästa fall bildas en globalt generaliserad antiform med kraft nog att med strejker, blockader, bojkotter och maskningsaktioner negligera och upplösa alla konforma och reformistiska institutioner som möjliggör kapitalets värdeform (och därmed också grundbetingelserna för själva klasskampen): lönearbetet, varuformen och det monetära utbytet.

Att krisen producerar alienerade proletärer inom både arbetarklassen och medelklassen vittnar den alldeles nyutkomna reportageboken Utan framtid. Protester i den globala krisens spår (2013). Mårten Björk och Natacha López reser runt i krisen spår i Storbritannien, Grekland, Spanien, USA och Chile och intervjuar mestadels nyblivna aktivister – men också några mer erfarna – i olika nätverk och rörelser. Det saknas varken erfarenheter, metoder eller uppslag. Mängden proletärer växer därutöver i takt med kapitalets avspaltningsprocess vilken med teknik och rationaliseringar friställer människor från företagens produktion. Allt fler hamnar därför i ett limbo i marknadsekonomins periferi, eller i den överlappande informella och illegala ekonomin.

Problemet verkar således inte vara en avsaknad av praktiskt motstånd eller en brist på skarpa analyser, utan snarare frånvaron av övertygande antydningar till nya sociala livsformer. Det vill säga sociala former med kraft att existera bortom varuproduktion, pengar och marknadskonkurrens. Det räcker inte med en global reglering av finansmarknaden eller en mer offensiv statlig förvaltning eller med kooperativ självförvaltning. Till och med progressiva lokala experiment med alternativa ekonomier tenderar att falla tillbaka på någon av kapitalets institutioner. Och det är just att överskrida kapitalet som de mest spännande delarna av dagens nätverk och rörelser vill göra.

* * *

Efter denna mer teoretiska översikt ska jag läsa igenom mina anteckningar från Utan framtid och den likaledes nyutkomna Militant Research Handbook (2013) och återkomma med fler kommentarer.* I den sistnämnda handboken redogör och diskuterar aktivistiska forskare och undersökande aktivister sina metoder. Personerna är delvis från samma rörelser och nätverk som de i Utan framtid. Någonstans bland alla dessa experiment och praktiska försök växer kanske just nu begynnelsen till en antiform med kraft nog att transcendera kapitalismen.

Det enda vi kan göra är att fortsätta pröva och undersöka kapitalformens gränser. Eller som Samuel Beckett diktar i en ofta citerad passage i Worstward Ho (1983):

Försök igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre.

___________________________________________________________________________

* Handboken finns i pdf: http://www.visualculturenow.org/the-militant-research-handbook/.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s