Individuell lön – ett opium för personalen

tobsn 'emergency exit'tobsn 'emergency exit'tobsn 'emergency exit'tobsn 'emergency exit'

Karl Marx brukar tillskrivas påståendet att religionen är ett opium för folket, men egentligen är det Vladimir Lenin och hans bolsjevikiska vapendragare som formulerade metaforen på det viset.

Marx menade aldrig att religion var ett opium för folket. Däremot hävdade han att religionen var ett folkets opium, ”ein Opium des Volkes”, alltså en tröst folk söker sig till för att uthärda livets vedermödor. Lenin med anhang gjorde senare tolkningen att det handlade om ett opium för folket, alltså en falsk ideologi som myndigheter genom kyrkan indoktrinerar arbetarklassen i. Lenin var också, i motsats till Marx, en militant ateist. Marx inställning var mer förstående och tillåtande då han såg religions fortlevnad i kapitalets tidsålder som en logisk konsekvens av klassamhällets misär.

Nyss nämnda distinktion poängterar den idéhistoriske nestorn, Sven-Eric Liedman, med referens till främst den marxistiska sociologen Michael Löwy.*

Jag kom att tänka på den bolsjevikiska versionen av opiummetaforen – fast med religionen utbytt mot individuell lönesättning – när det i veckan som gick var dags för institutionens årliga personaldag. Den individuella lönesättningen var ett av dagens huvudteman. Enligt universitetsledningen är ett trängande problem för institutionen, och fakulteten i stort, att lönespridningen inte är tillräckligt differentierad. Personalen har med andra ord inte tillräckligt ojämlika löner varför löneskillnaderna måste öka. Med hänsyn till bland annat det skulle universitetsstyrelsens kriterier för lönesättningen därför under personaldagen ges institutionell konkretion genom diskussion i mindre grupper. Därmed ges kriterierna också legitimitet.

En intressant omständighet som prefekten (=chefen för en universitetsinstitution) förbigående nämnde är att det bara är en minoritet av institutionens anställda som går på lönesamtalen. En majoritet upplever dem av en eller annan anledning följaktligen som meningslösa. Det i sig är ett kraftigt underbetyg åt systemet med individuella löner.

Notera att lönesamtalen inte är löneförhandlingar utan enbart tillfällen där ”medarbetaren” kan informera prefekten om sina arbetsprestationer och prefekten kan delge sitt lönebeslut.

Att individuella löner är suspekta är inte bara en mer eller mindre underbyggd uppfattning eller känsla hos en mängd enskilda individer. Det är vetenskapligt belagt. Ironiskt nog lärs detta också ut på universitetets egen juridiska institution inom det arbetsrättsliga området i fråga om lönebildning.

I Arbetslivsinstitutets forskningsöversikt Individuell lön – lönar det sig? Fakta och tro om individuell lönesättning (2005) konstaterar författarna att samtidens politiska vurmande för individuell lönesättning inte har någonting med empiriska studier eller vetenskapliga fakta att göra. Det finns nämligen ”inget stöd för den idag så spridda uppfattningen att individuell lönesättning leder till högre arbetsmotivation bland anställda och därmed också till bättre produktivitet och verksamhetsresultat” (rapporten finns i pdf här: http://www.forte.se/upload/dokument/ALI%20pdf-skrifter/isbn9170457476.pdf).

Men att tro att ett universitet skulle vara strikt vetenskapsbaserat är ren vetenskapsidealism. Precis som på andra arbetsplaster handlar det om arbetsgivarens makt att hävda ledningens ekonomiska och personalpolitiska intressen. Den individuella lönesättningen ger arbetsgivaren oerhörda möjligheter att härska och söndra bland personalen. Det är alltså inte bara en plånboksfråga utan kanske främst ett socialpsykologiskt maktmedel:

  • den gör att chefen får stor makt att sätta lönerna på subjektiva grunder
  • den undergräver de anställdas kollegiala solidaritet och motstånd
  • den leder till negativ konkurrens och underdånighet mot chefen
  • den kan fungera som ett medel för att bestraffa, tysta och splittra personalkollektivet
  • den gör att lönediskriminering i princip är omöjligt att bevisa då chefen kan bortförklara alla löneskillnader med hänvisning till ”marknadsskäl”**
  • och så slösar den arbetstid för alla inblandade.

Det enklaste och mest rättvisa alternativet är ett lönesystem baserat på betydligt mer objektiva kriterier som tar udden av chefens makt och möjligheter för godtycke. Exempel på objektiva kriterier är: utbildning, befattning, anställningstid och rekryteringsbehov. Alla med samma befattning bör i möjligaste mån följas åt lönemässigt med årliga lönelyft. Ett sådant system har stora likheter med både doktorandtrappan och det lönesystem som föregick det nuvarande (för adjunkter och disputerade forskare och lärare).

Ett exempel på en kollektivavtalsstrategi för att uppnå lika lön för lika jobb finns på Volvo Lastvagnar i Umeå. Där har IF Metall-klubben träffat ett avtal som utesluter all individuell lönesättning. Den anställdes lönenivå bestäms istället av vilka arbetsuppgifter hen utför.

Ett utomfackligt föredöme är hur tio nyanställda postdoktorer på Umeå Centrum för Genusstudier (UCGS) agerade hösten 2009. De meddelade att de inte var intresserade av att delta i individuella lönesamtal och krävde att hela gruppen skulle lyftas till samma lönenivå. Postdoktorerna var medlemmar i både SULF (Saco) och Umeå LS av SAC. Eftersom Saco bejakar den individuella lönesättningen hotade fackrepresentanter inledningsvis medlemmarna med uteslutning.  Den SAC-anslutna universitetssektionen uppmuntrade däremot sina medlemmars initiativ. Kravet accepterades på fakultetsnivå och verkställdes.

För forskare och lärare på universitet kan den nyss nämnda utomfackliga taktiken vara mer framkomlig än kollektivavtalsstrategin med hänsyn till hur menlöst det dominerande facket, Saco, är. Det är så illa att en del prefekter verkar vara betydligt mindre positivt inställda till universitetsledningens personalpolitik än Saco. Taktiken med kollektivt krav på lika lön för lika jobb kan givetvis utvidgas till hela personalgruppen på en institution eller omfatta flera enheter.

Lika lön för lika jobb gör ingen omvandling av klassamhället. Det kan däremot göra att lönepolitiken till en inspirerande jämlikhets- och jämställdhetsreform. Därmed kan lika lön för lika jobb också sägas vara ett folkets opium – vilket alltså är betydligt mer sympatiskt än den individuella lönen som ett opium för folket.

______________________________________________________________________________

* Sven-Erik Liedman, I skuggan av framtiden. Modernitetens idéhistoria (1997), s. 435-438.
** http://arbetet.se/2013/09/13/ingen-kvinna-ar-diskriminerad/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s