New Public Management och vetenskapens tillstånd

jan björklund 'nobelpris'

Marknadsanpassningen av universiteten och vetenskapen i Sverige aktualiserades förra veckan. Dels började en nationell studentrörelse mot regeringens förslag på att landets universitet ska drivas som privata stiftelser att ta plats i offentligheten och göra sig hörda. Dels kom ett chockbesked för humanvetare och samhällsvetare. Det blev nämligen offentligt att Vetenskapsrådet har beslutat att ge generaldirektören i uppdrag att föreslå riktlinjer för hur rådets bidrag till vetenskapliga tidskrifter inom humanvetenskaperna och samhällsvetenskaperna ska avvecklas.

Poängen är att de ovanstående händelserna aktualiserar ett ämne som jag velat skriva om länge; kommodifieringen av universiteten och därmed vetenskapen. Med andra ord hur marknadsliberalismen med dess arbetsorganisatoriska förändringar medför en kommersialisering av det vetenskapliga arbetet som en vara på en global kunskapsmarknad.

En första uppsamling av rådande tendenser inom universitetsvärlden skedde för min del redan i våras då Umeå LS universitetssektion hade ett lunchseminarium om universitetets utveckling utifrån några aktuella debattartiklar och våra egna erfarenheter. Det var en del i sektionens teori- och diskussionsverksamhet Teorier om makt och motstånd. Diskussion berörde visserligen flera av de aktuella tendenserna infallsrikt, men slutresultatet blev ändå för litet och spretigt för att kunna utgöra utgångspunkt för en mer uttömmande text.

I samband med en kurs för doktorander som jag nyss läste ingick ekonomhistorikern Ylva Hasselbergs Vetenskap som arbete. Normer och arbetsorganisation i den kommodifierade vetenskapen (2012) som obligatorisk litteratur. Det är en undersökning av de kommersiella tendenserna i svensk vetenskap. Med den i handen har jag fått den empiriska och analytiska referenspunkt som jag letat efter för en kritisk översikt av just universitetens och högskolornas utveckling i Sverige de senaste åren.

Den nyss nämnda kursen är för övrigt intressant i sig. Den heter Karriärplanering och meritdokumentation. Det är en kortkurs för doktorander som närmar sig disputationen. Den består dels av information om arbetsmarknaden för disputerade humanvetare och dels av en övning i CV-skrivande – om något ett tecken i tiden på varumärkestänkandets genomslag på universitetet och följaktligen dess kommodifiering. Det var en väl sammansatt och klart användbar kurs, så det är inte menat som en kritik mot den som sådan. Den är bara ett nästan övertydligt uttryck för det akademiska ”humankapitalet” och fokuseringen på ”anställningsbarhet”.

Hasselbergs Vetenskap som arbete gav mig en utmärkt förevändning att börja summera delar av det material om universitetsvärlden jag samlat på mig genom åren som doktorand.

Angående hotet om nedläggning av flera av landets centrala humanvetenskapliga och samhällsvetenskapliga tidskrifter, kan en av Hasselbergs normativa hypoteser nämnas: vetenskapen äger inte något inneboende försvar mot en kommodifieringsprocess, utan den måste försvaras aktivt av dess yrkesutövare. För, vem ska annars göra det?

Det får bli ledmotivet i denna genomgång av några av de senaste årens intressantaste kritiska debattinlägg- och publikationer rörande tillståndet för den svenska vetenskapen.

Vetenskapsrådet och tidskrifterna
För att bara nämna några av de tidskrifter som för närvarande stöds ekonomiskt av Vetenskapsrådet (VR) och hur mycket de får: Historisk tidskrift (350 000 kr), Lychnos. Årsbok för idé- och lärdomshistoria (70 000 kr), Scandia. Tidskrift för historisk forskning (240 000 kr), Sociologisk Forskning (80 000 kr), Statsvetenskaplig tidskrift (60 000 kr), Tidskrift för genusvetenskap (230 000 kr), Tidskrift för litteraturvetenskap (200 000 kr). Det är som synes centrala forum för svensk vetenskap som hotas av nedläggning.

Jag är bäst informerad om de historiska vetenskaperna och där pågår för tillfället en febril aktivitet och organisering för att försöka rädda situationen. För utan dess bidrag blir det svårt att finansiera flera av tidskrifterna. Det skulle förvåna mig om forskare inom de andra berörda disciplinerna skulle vara mindre upprörda än vad historikerna är.

För exempelvis humanvetare är publikationen i regel målet, det vill säga, det vi åstadkommer, våra resultat. För naturvetaren är publikationen oftare ett medel, medan citeringen, anslaget eller patentet är det eftersträvade utfallet. VR: s argumentation för att på detta sätt motverka dessa forum för våra ”produkter” är inte helt klar. En kvalificerad gissning är att VR med denna forskningspolicy vill få svenska humanvetare och samhällsvetare att i större utsträckning publicera sig i internationella tidskrifter.

Ett intressant och paradoxalt faktum är att flera av de aktuella tidskrifterna numera har ett granskningsförfarande med anonymiserade författare och granskare – just för att säkra publikationens vetenskapliga kvalitet. Det gör att en tidskrift exempelvis kan bli mer meriterande att publicera sig i genom att den får fler kvalitetspoäng på den ”norska listan”. Trots att flera svenska vetenskapliga tidskrifter arbetar med att anpassa sig till den kvantifiering som utmärker dagens offentliga sektors övergripande styrningsprincip, New Public Management, så är det alltså ändå inte tillräckligt för VR.

Det återstår att se om VR ändrar sig och åtminstone beslutar att faktiskt utreda frågan med en ordentlig konsekvensanalys eller om de helt sonika avvecklar stödet. Det är för övrigt en relativt begränsad och billig bidragsform som förra året hamnade på totalt 3,5 miljoner kr, eller cirka 0,7 promille, av de bidrag som VR årligen delar ut.

För mer kritik av VR: s beslut se exempelvis redaktören för Historisk Tidskrift, Stefan Amirells, debattinlägg ”Från tidskriftsstöd till tidskriftsdöd”: (http://debatt.rj.se/?p=241).

Högskolestiftelser
Förslaget att driva svenska universitet i stiftelseform – i stället för som myndigheter – är ett regeringsförslag av utbildningsminister Jan Björklund och statssekreterare Peter Honeth ”Högskolestiftelser – en ny verksamhetsform för ökad handlingsfrihet” (http://www.regeringen.se/sb/d/16736/a/220009). Notera att förslaget offentliggjordes den 25 juni – precis den tid då de flesta inom högskolesektorn tar semester – förmodligen för att i möjligaste mån reducera motståndet och debatten. Förslaget har närmast karaktär av en promemoria då det inte har föregåtts av varken statlig offentlig utredning, konsekvensanalys eller betänkande över alternativ. Vetenskapssamhället inkluderades heller inte som remissinstans. Historikern Jan Lindegren förklarar den omständigheten i ett starkt kritiskt debattinlägg – i form av just ett remissvar – med att:

Självklart är det välbetänkt att inte fråga oss eftersom vi sitter inne på besvärande mycket mer kunskap om vad ett universitet är, har varit och borde vara än praktiskt taget alla andra i vårt land. Fakulteten bejakar med stor välvilja detta regeringens nya kraftfulla slag i luften som ligger helt i linje med alla föregående. Det är endast logiskt att man i ett mediokratiskt marknadssamhälle som vårt med en långt genomförd skendemokrati och där man också för universitetens del redan infört en skenautonomi nu fullföljer politiken och förvandlar dem till skenstiftelser (http://www.sulf.se/Universitetslararen/Arkiv/2013/Nummer-15-13/Fakulteterna-fick-aldrig-fragan/).

Som Lindegren påpekar är förslaget om stiftelser i mycket en fortsättning på den så kallade autonomireformen, propositionen ”En akademi i tiden – ökad frihet för universitet och högskolor”, (http://www.regeringen.se/sb/d/12489/a/142310) gällande den företagsinspirerade och marknadsanpassade omvandlingen av universitet- och högskolor. För att återgå till förslaget om stiftelser så är det emellertid inte tal om några egentliga stiftelser eftersom universiteten inte ges något stiftelsekapital. Och utan eget kapital finns ingen självständighet. Det ekonomiska beroendet av staten skulle därmed kvarstå.

Samtidigt öppnar stiftelseformen upp för en omvandling till aktiebolag med kapitalstyrning – som Chalmers och Jönköpings högskola. Det skapar ekonomiska incitament för att ta ut studieavgifter och välja vilka studenter man vill ha. Den nämnda autonomireformen ersatte de visserligen högst begränsade, men likväl formella kollegiala beslutsbefogenheter som fanns, med en linjestyrning där rektorn har en nästintill oinskränkt makt. De kollegiala organen har en rådgivande, men inte verkställande funktion. Undantagen är Stockholms-, Lunds-, och Uppsala universitet som har valt att behålla det kollegiala styret. På merparten av resten av universiteten och högskolorna har makten förts över till rektorer och styrelser där politiker, näringslivsföreträdare och byråkrater sitter. Värt att notera är också att den så kallade tredje uppgiften, samverkan med det omgivande samhället, inte nämns i stiftelseförslaget.

I en kritik av både autonomireformen och stiftelseförslaget skriver 36 forskare vid svenska högskolor och universitet:

Autonomireformens oönskade effekter bör korrigeras. Inskränkningar av yttrandefriheten som är vanliga i näringslivet – krav på ”lojalitet” med arbetsgivaren, förbud mot att uttala sig offentligt och så vidare – har trots lagstadgad meddelanderätt för offentliganställda kommit att påtvingas universitetsanställda. Vad händer med deras yttrandefrihet och rätt till fritt, kritiskt tänkande den dag de är privatanställda? Och vem tillhör kunskapen som forskare och lärare producerar i ett bolagiserat universitet? (http://www.dn.se/debatt/centrala-universitetsvarden-hotas-av-bolagiseringsiden/).

Den tidigare nämnde Lindegren hävdar att regeringen ”med hjälp av skenkunskap, skenautonomi och skenstiftelser omstöpa kunskapsorganisationerna till skenföretag”. Eller ”omsättningsmaximerande sysselsättningsregulatorer” som han sarkastiskt också kallar universiteten och högskolorna i deras nya New Public Management-anapassade funktion.

New Public Management
På grundval av tidigare forskning postulerar Hasselberg i Vetenskap som arbete en förändring där New Public Management (NPM) är en central drivkraft och faktor. Det är en samlingsbeteckning på en företagsekonomisk logik som sedan 1980-talet, och nyliberalismens tilltagande hegemoni, allt mer flitigt nyttjats av stater för en effektiviserad planerad ekonomi inom offentlig sektor. I den nyutkomna antologin Tranformations in Research, Higher Education and the Academic Market. The Breakdown of Scientific Thought (2013) karaktäriserar historikern Arne Jarrick den nuvarande liberala forskningspolitiken som just ”planekonomisk kapitalism” (min översättning). Historikern Jens Stilhoff Sörensen är inne på samma linje då han i radioessän ”Den tysta revolutionen” beskriver NPM som följer:

Den samlade effekten blir rent sovjetisk. Alla yrkesgrupper och professioner infantiliseras till förmån för den byråkratiska kontrollanten (…) I stället för meriterade yrkeskompetenta, forskare, läkare, antikvarier, får vi politiskt lojala politruker. Kompetens blir allt mindre relevant och lojalitet allt mer relevant. Även yttrande- och meddelarfriheten hotas. När myndigheter plötsligt ska agera som företag börjar cheferna kräva lojalitet mot myndigheternas varumärke i stället för ämbetsmannaetik (http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/263669?programid=503).

Allt inom det offentliga ska i enlighet med NPM göras till underordnade medel för målet vinst eller åtminstone lönsamhet utifrån marknadsimiterande premisser. Det är en utveckling som karaktäriseras av reifikation och förtingligande: marknaden har blivit alla tings mått även i det offentliga. Som Stilhoff Sörensen påpekar i en annan radioessä, ”Det postdemokratiska samhället”, förändras själva idén med offentlig service till förmån för marknads- och kundtänkande. Det är:

(…) en omvandling av tjänste- och ämbetsmannens etik till försäljarens och lobbyistens logik. Som anställd företräder man plötsligt inte längre det offentliga på medborgarnas uppdrag utan ett särintresse där man måste tänka på den egna myndighetens varumärke och den direkta ekonomiska bestraffning eller belöning som är kopplad till detta (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5667443).

Politiker kan numera prata om sjukhus, skolor och universitet som ger ”avkastning” eller går ”med underskott” utan att direkt bli avfärdade. För vetenskapen innebär det en nyttoprioritering utifrån dess finansiella bidrag till det aktuella universitetet, regionen eller landets BNP. Politiker och universitetsledningar pratar emellertid sällan om det så krasst. Istället pratas det ofta om ”innovation” och ”nytta”. Men ”innovation” och ”nytta” för vem eller vilka? För marknaden och rådande politiska maktförhållanden? För människan som samhällsvarelse eller människan som biologisk varelse – för mänskligheten?

Diskursen om ”innovation” och ”nytta” är i praktiken ofta synonymt med patent, produkter och tekniker som gynnar svenska företag hävdar filosofen Sharon Rider. Hon är huvudredaktör för den nämnda antologin Tranformations in Research, Higher Education and the Academic Market. I en intervju är Rider kritisk mot att vetenskapens kunskap allt mer antar en varuform och ska tillhöra vissa ekonomiska intressen, istället för att vara en allmänning för alla:

Det är en förändring i synen på själva syftet med utbildning. Idag prioriterar man kortsiktiga ekonomiska resultat framför mer långsiktiga vetenskapliga och samhälleliga vinster. Allt formuleras i snäva termer av anställningsbarhet och innovation. Att studera för att lära sig tänka vetenskapligt och resonera grundligt för att dessa har ett egenvärde både för individen och för det samhälle som de ska bidra till gills inte längre. Forskning som inte utmynnar i en ny app är inte intressant (…) Det är inte bra för vetenskapens utveckling om kärnämnen försvinner av politiska och ekonomiska motiveringar, och inte vetenskapliga skäl. Att detta sker innebär också en avprofessionalisering av universitetslärare och forskare, såsom har hänt med andra yrkesgrupper som lärare och läkare. Makten att utvärdera kvaliteten på arbetet ligger nu i händerna på ekonomer, konsulter och tjänstemän, snarare än yrkesutövarna (http://www.unt.se/kultur/naringslivstank-intar-aven-universitetet-2436065.aspx).

Deprofessionaliseringen
Enligt Hasselberg i Vetenskap som arbete är en av de mest påtagliga konsekvenserna av NPM en urholkning av autonomin för de berörda yrkesgrupperna. Professionerna betraktas i allt större utsträckning som ett störande särintresse som förhindrar en effektiv styrning av den offentliga sektorn. Det handlar alltså om en pågående deprofessionalisering med förlust av omdömet och egenmakten över arbetet; sin autonomi och sin rätt att själv organisera arbetet och fatta beslut relaterade till arbetet. En sådan utveckling är förknippad med proletarisering, rutinisering och mekanisering. Deprofessionaliseringen följs sedan ofta av förlust av status och lägre lön. Den kan knytas till det professionella kontraktet med ökade anspråk att ersätta autonomi med styrningsambitionerna med en kodifierad kunskap och arbetsutövning utan besvärliga professionella normer om ett väl utfört arbete. I konfrontationen med nyttan blir existensen av professionalism ett potentiellt problem.

Detta är också något som påpekas av ordförande för Lärarnas riksförbund, Polisförbundet och Läkarförbundet i debattinlägget ”Vår yrken har kidnappats av ekonomernas modeller”. De menar att NPM: s mål- och resultatstyrning med dess kontrollsystem och mätningsiver ”hotar den grundläggande mänskliga kvaliteten i verksamheterna”. Vidare skriver de:

I alla våra olika verksamheter är gott omdöme en av de viktigaste egenskaperna i yrkesutövandet. Men gott omdöme kan inte enkelt mätas. Gott omdöme får man genom utbildning och erfarenhet. Samhället måste lita på och värdera våra yrkesgruppers kompetens och professionalism. Det är en ödesfråga för den svenska välfärden (http://www.dn.se/debatt/vara-yrken-har-kidnappats-av-ekonomernas-modeller/).

I en intervju i samband med boken Vem vill leva i kunskapssamhället? Essäer om universitetet och samtiden (2009) tillfrågas Hasselberg om den nya typen av chefer som anses vara bra på att vara chefer och som därför anses kunna bli chefer över vad som helst – alltså även inom verksamheter de saknar kunskap om. Hon svarar: ”Det är deprofessionalisering. Professionalism förutsätter att cheferna väljs ur professionen. Men i dag har vi rektorer som inte är lärare”. Fördelen med chefer som saknar ett yrkesetos knutet till verksamheten är så klart att de har lättare att prioritera, styra och förvalta utifrån NPM: s ekonomism.

Avprofessionaliseringen och kommodifieringen är också något som flera av författarna behandlar i antologin Den högre utbildningen. Ett fält av marknad och politik (2012). Angående den tidigare nämnda planekonomiska kapitalismen som karaktäriserar NPM gör ekonomhistorikern Daniel Ankarloo en marxistisk analys av dagens situation: studenten är en kapitalistisk entreprenör som tar lån för att investera i sin framtid. Universitetslärarens verksamhet finansieras vidare genom avkastning från ”genomströmmad” student. Utbildningen vars produktion anses behöva ökas, ska ge avkastning också för samhället genom ökad konkurrenskraft, sysselsättning och ett krav för att ”rädda välfärden”.

Idéhistorikerna Anders Ekström och Sverker Sörlin har i Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle (2012) en liknande förståelse av situationen när de hävdar att ”Inte sedan Karl Marx dagar, påpekar inte bara elaka tungor, har vetenskap och utbildning definierats som produktivkraft som i de senaste decenniernas forsknings- och utbildningspolitik”.

Vetenskap som arbete
Hasselberg betonar i Vetenskap som arbete hur ”vetenskapens varuvärde har blivit allt viktigare över tid”. I takt med skattesänkningar blir de offentliga basanslagen allt mindre parallellt med en ökad andel externa medel i konkurrens. I den nuvarande (globala) forskningsregimen har universiteten sedan 1980-talen blivit allt mer beroende av privata pengar för sin finansiering. Universiteten blir följaktligen mer direkt avhängiga förändringar inom ekonomin och näringslivet. Men som Hasselberg poängterar är marknadens funktionssätt inte enbart en extern kraft, utan allt mer immanent i universitetens organisering och dagliga arbete. Relationer instrumentaliseras och underordnas en marknadslogik.

För att kunna få ett grepp om förändringstrycket och anpassningen inom vetenskapen valde Hasselberg att intervjua yngre forskare, utan tillsvidareanställningar, som arbetar som doktorander eller postdoktorer. Även en forskarassistent och en forskningsingenjör inkluderades. Två fallstudier genomfördes på två universitet och institutioner: Uppsala universitet och Karolinska Institutet. Vilka institutionerna är nämns inte för att garantera informanternas anonymitet, men båda institutionerna tillhör naturvetenskapliga fakulteter. En invändning här är om det inte skulle ha underlättat för läsarens förståelse att veta disciplinerna snarare än universiteten. Anonymitet skulle även då ha förblivit intakt. Hur som helst: sammanlagt 45 informanter har inkluderats, 22 arbetade på Uppsala universitet och 23 på Karolinska Institutet. Gällande könsfördelning var 20 av intervjupersonerna kvinnor och 25 av dem män.

Hasselberg konstaterar om den första delstudien, institution A, bland annat följande:

Trots att forskningen är storskalig i vissa led, med många forskare som kollaborerar, är dess unga forskare verkligen inte kommodifierade i någon mer kvalificerad bemärkelse, det finns få element av produktionsapparat i det informanterna berättar. De stora problem som relateras, förutom icke-fungerande handledarrelationer, är dels svårigheten att få postdoc och stipendier att fungera med familj och privatliv, dels den arbetsdelning som gör att man som ung forskare kan se fram emot en forskarkarriär som innehåller lite forskning i förhållande till andra typer av arbete. Om man vill forska är det kanske inte säkert att man får göra det om man gör en forskarkarriär. Ett stort problem med karriären är försäkringsfrågorna. Behovet av trygghet är inte främst ett behov av fast anställning utan ett behov av sjukpenning och föräldrapenning. Postdoc: en är oftast stipendiefinansierad, och den inträffar under en period då forskaren är i färd med familjebildning. Om man inte har lön existerar man nästan inte i det svenska samhället, och kan inte leva ett ”vanligt” liv.

Någon egentlig kommodifiering pågår alltså inte i på institutionen i den första delstudien. Ändå påverkar kommodifieringen informanternas tankar och känslor och skapar oro. I fråga om den andra delstudien, institution B, är situationen för informanterna värre:

På institution B kretsar karriären kring publikationen, som är det primära myntet, det som skapar värde. Publikationen är den färdiga produkten som en forskargrupp producerar. Ägandet av publikationen kanaliseras genom författarskapet. Unga forskare är producenter av resultat. Men det är tveksamt om de är ägare av resultaten, och om de är ägare av de färdiga produkterna, publikationerna. De är samma arbetsdelning, grovt sett, som i fallstudie ett, men den befinner sig i en industrialiserad kontext, där produkterna konkurrerar om uppmärksamhet från de mest centrala tidskrifterna – eller i värsta fall från någon tidskrift med sämre status och lägre ”impact”. De unga forskarna är här på ett annat och mycket tydligare sätt arbetskraft, medan forskningsledarna också är företagare i någon mening, och ägare av sin forskargrupp.

Kommodifieringstendenserna är således mycket starkare på institutionen i den andra delstudien där ”Både unga och mer seniora forskare behöver vara beredda till ganska stora mått av självexploatering för att karriären ska vara realistisk”.

Angående deprofessionalisering hävdar Hasselberg att professionsinträdet fördröjs av kommodifieringsprocessen. Inom parentes kan nämnas att ett uttryck för detta är att forskningsfinansiärer ibland använder yrkesbetäckningen ”postdoctoral student”. Även disputerade forskare vill med det fås till att vara ett slags studenter. Hasselberg har däremot inte funnit den deprofessionaliseringsprocess, med normförlust eller omförhandling av det professionella kontraktet, som hon inledningsvis antog existerade. Vad hon emellertid ser är hur rättigheter och skyldigheter omförhandlas i det professionella kontraktet:

Det professionella omdömet utövas av de seniora. De unga däremot, som inte i egentlig mening är medlemmar av professionen, är de som bär den tyngsta bördan när det gäller att leva upp till det professionella kontraktets skyldigheter: att arbeta hårt och oegennyttigt och att genom detta arbete visa på normernas existens.

Problemet är att i kombination med kommodifieringen ”uppstår ett direkt ekonomiskt incitament till exploatering. Då blir normerna en mäktig hävstång om man vill öka denna exploatering”. Det professionella omdömet riskerar då att komma i konflikt med, och få ge vika för, den industrialiserade vetenskapens produktivitetsmål.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s