Besvärlig, oersättlig och attraktiv: om humanvetenskapens nytta

deleuze och parnet

De föregående två inläggen behandlade New Public Management (NPM) och dess konsekvenser för vetenskap och högre utbildning i allmänhet. Materialet som rörde NPM och dess konsekvenser för specifikt humanvetenskapen fick jag ta bort från ”New Public Management och vetenskapens tillstånd” eftersom det fick texten att bli aningen spretig och ofokuserad. Här ska jag samla ihop de anteckningarna och referera och reflektera över några av de senaste två årens intressantaste inlägg i diskussionen om humanvetenskapens ”nytta”.

Först ett förbehåll: jag pratar hellre om humanvetenskap och humanvetare än om humaniora och humanister, eftersom det förstnämnda poängterar att det handlar om ett professionellt vetenskapligt yrkesutövande. Även när författarna och debattörerna använder termen humaniora och humanister kan det därför hända att jag refererar dem ”fel” och skriver humanvetenskap eller humanvetare. Jag tror inte att det har någon innehållslig betydelse för deras resonemang, utan jag vill bara göra en språklig poäng.

Alltings mått
Idéhistorikerna Anders Ekström och Sverker Sörlin hävdar i Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle (2012) att Sverige är unikt. Inte bara internationellt utan också i ett nordiskt sammanhang är Sverige anmärkningsvärt i att så fullständigt ha låtit humanistisk kunskap stå tillbaka i förmån för den ekonomisk-instrumentella och den teknisk-medicinsk-naturvetenskapliga. Dessa förmodas gynna ekonomisk tillväxt, medan humanvetenskap betraktas som en onödig lyx.

Titeln, Alltings mått, syftar på den försokratiska filosofen Protagoras (ca. 481 f.Kr till 420 f.Kr) uttalande att ”Människan är alltings mått”. Det är ett ideal om att sakers värde borde avgöras av hur mycket det gagnar människans väl. Kontrasten är stor till dagens ekonomistiska styrning där mätbarhet, siffror och statistik dikterar rätt och fel i den högre utbildningen.

En viktig konstruktiv hypotes från boken är att det inte bara handlar om att försöka visa att humanvetare spelar en viktig roll, utan om att vi aktivt måste vara med och skapa samtiden och framtiden. Vi måste försöka formulera vad som är meningsfullt. Det är vi som med vår forskning, undervisning och folkbildning måste visa varför humanvetenskapen är så oerhört viktig. I fall vi inte kan övertyga eller åtminstone övertala folk och finansiärer om det, har humanvetenskapen kanske gjort sitt i vetenskapens historia.

I en intervju i samband med boken säger Sörlin citatvänligt att; ”Utan humanistisk kunskap kan vi inte hantera framtidens utmaningar och inte bygga mänskliga samhällen. Samhällen som inte – också – vilar på humanistisk kunskap är omänskliga”. (http://www.nt.se/kultur/default.aspx?articleid=8501277).

Till vilken nytta?
I antologin Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter (2013) formulerar teologen Bengt Kristensson Uggla humanvetenskapens nytta snarlikt Sörlin. Något storvulet men kärnfullt hävdar Uggla att ”i en kunskapsera präglad av evidensparadigmets ambition att till varje pris eliminera det mänskliga från kunskapen behöver humaniora påminna om det självklara: det finns ingen kunskap utan människor”.

I de allt vanligare stora, interdisciplinära, forskningsprojekten är det samtidigt viktigt att inte profilera humanvetenskapen som enbart ett slags ”hjälpinrättning för teknisk och medicinsk forskning”. Det sistnämnda hävdar i alla fall idéhistorikern Victoria Fareld i Till vilken nytta? I likhet med Ekström och Sörlin är hon kritiskt mot flera av tendenserna i humanvetares underdånighet. Hon förkastar också NPM-ekonomismens vilja att reducera universitet till serviceorgan för samhällets tillväxtsektor. Angående frågan hur humanvetenskapen ska göras angeläget i Sverige har Fareld ett produktivt förhållande: humanvetarna måste ta strid genom att återerövra de begreppen som de ekonomiska makthavarna har gjort till sina redskap för sin forskningspolitik; innovation, kvalitet och excellens. Humanvetare borde, enligt Fareld, vidare anta ”de stora frågorna om mänskligt liv, frågor som inte enkelt låter sig omvandlas till säljbara produkter”.

Litteraturvetaren Anders Johansson, har i en kritisk kommentar till Till vilken nytta? problematiserat om inte frågan om nytta är en återvändsgränd. Eftersom också den mest kritiska av hållningar ofrånkomligen inbegriper något slags föreställning om mening, relevans och nytta. ”Att träda ut ur nyttan är i en kapitalistisk tillvaro, omöjligt; att peka ut nyttan med nyttan är å andra sidan lika omöjligt”. Han är också kritisk mot det otroligt tidsödande sökandet av ”externa medel” där ”sisådär 95 procent får avslag”. Medlen, menar han, är ju egentligen inte är mer externa än löneutbetalningarna från staten. En funktion med de ”externa medlen” är att de upprätthåller illusionen att också humanister kan vara marknadsmässigt inkomstbringande. Problemet är att en massa tid som kunde använts till att läsa, skriva och undervisa går förlorad. Vad som i dagsläget nedvärderas, eller förbises, är alla studenter som frivilligt kommer till humanvetenskapen för att ta del av de kunskaper som finns där. Johansson har en minst sagt brysk kritik av projektets tomma form:

I själva verket har denna ändamålslösa effektivitet, för vilket forskningens innehåll är ovidkommande, blivit ett självändamål. På så vis är talet om ”projekt” mer än ett oskyldigt ordval: den administrativa form som tänkandet tvingas in i förhindrar den öppenhet, kritik och självkritik som borde vara forskningens livsrum. För att uttrycka det krasst: ett humanistiskt arbete som kan fångas inom ett ”projekts” ramar är sällan viktigare än att det kunde ha lämnats ogjort.

Problemet med dagens humaniora är, i det här perspektivet, att dess aktörer så självklart och i så hög grad accepterar dessa hämmande falska premisser: universitetet som ett stängt rum som man måste ta sig ut ur, och projektet som forskningens nödvändiga existensmodus. Resultatet är en verksamhet som varken är kritisk eller samhällsnyttig, en institution som förefaller alltmer oklar över sitt eget berättigande (http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article16712040.ab).

Således
För att fortsätta på Johanssons linje att framhäva utbildningens betydelse tror jag att den främsta attraktionen med den humanvetenskapliga kunskapen är att den erbjuder möjligheter till existentiell begrundan, intellektuell utveckling och kritisk reflektion. Det i sin tur kräver dynamiska seminarier, diskussioner bortom menlös konsensus, spännande föreläsningar, forskande lärare och stimulerande skrivformer för studenterna. I vilken utsträckning erbjuds denna inspirerande läromiljö i dagsläget på landets universitet och högskolor?

Frågan är inte menad retoriskt, utan är ärligt ställd. Mina egna erfarenheter är både bra och dåliga. Det finns en omfattande vital och stimulerande diskussion att ta del av, men det kräver att man letar aktivt och är beredd att resa runt till lärosäten med särskilt intressanta arrangemang. Problemet är att flera av de nyss uppräknade omständigheterna är sådant som i dagsläget riskerar att urholkas och/eller försvinna från de humanistiska fakulteterna.

Att humanvetare i större utsträckning borde vända sig mot samhället var något som historikern Peter Englund argumenterade för redan på tidigt 1990-tal. Han menade att universiteten inte fick ”marginaliseras som fria intellektuella kraftcentrum och i stället bli till sterila utbildningsfabriker”.

De mest framgångsrika forskarna har oftast ingen eller lite undervisning. De offentligt mest kända intellektuella humanvetarna verkar ofta utanför universiteten. De som huvudsakligen, eller enbart, får undervisa riskerar att demoraliseras under undervisningens arbetsbörda. Samtidigt är det inte lika meriterande för dem med forskningsmedel att publicera sig i en inhemsk vetenskaplig diskussion, som det är att publicera sig i extremt nischade internationella tidskrifter med minimal samhällseffekt.

Det bör tilläggas att humanvetenskapen får ett relativt litet statligt stöd per student i jämförelse med andra fakulteter. Det gör att den lärarledda undervisningen redan är kraftigt reducerad. Även forskningen tilldelas som nämnts förhållandevis små medel. Ett dilemma som framhållits i frågan om finansiering är att det behövs makthavare och beslutsfattare – kapitalister och politiker – som är bildade nog att betala för humanistisk bildning.

Så, vad bör göras? Jag har dessvärre ingen originell strategi att komma med. Givet ovanstående resonemang kan däremot konturerna av ett taktiskt tänkande skisseras:

Att satsa på forskningens anpassning till en hårt specialiserad internationell ”excellens” verkar snarare vara ett sätt att rädda enskilda karriärer, än att värna om ämnen och humanvetenskapen som sådan. Då ser både utbildningen och bildningsuppdraget ut att rymma mer potential. Vi måste förmodligen bli bättre på det vi nog ändå gör bäst. Jag tänker på det som gör att folk – mot bättre ekonomiskt vetande – frivilligt söker sig till humanvetenskaperna. Nämligen att försöka bli sådär kätterskt och kritiskt besvärliga, bildade och temperamentsfulla. Samtidigt som vi också gärna får vara elegant stilkänsliga.

För ingen gör ju det bättre än oss.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s