Drömmen om en harmonisk tillväxtkapitalism

stefan löfven

I antologin Den sänkta löneandelen – orsaker, konsekvenser och handlingsalternativ (2013) försöker forskare inom ekonomisk historia och ekonomi ge svar på hur och varför löntagarnas andel av nationalinkomsten – löneandelen kallad – har minskat drastiskt sedan 1980-talet, medan ägarnas vinster tvärtom har ökat. Utvecklingen kan ses både i Sverige och internationellt.

Den sänkta löneandelen är ett av de intressantaste inläggen i den inhemska diskussionen det senaste året om krisen och den allmänna ekonomiska utvecklingen (ett annat intressant inlägg – för er som missat det – är Erik Sandbergs SVT-dokumentär Lönesänkarna: http://www.svtplay.se/video/1031746/lonesankarna). Antologin är ett mycket välkommet bidrag; saklig, klargörande och informativ. Förmodligen blir det anledning att återkomma till några av artiklarnas konkreta resultat i ett annat inlägg. Det jag tänkte ta upp här är en kritik mot ett både implicit och explicit antagande som karaktäriserar Den sänkta löneandelen.

Som mest uttalat blir det i den före detta LO-utredaren, Ingemar Lindbergs, avslutande kapitel, ”Att påverka löneandelen: Facket som aktör”. Där går det bland annat att läsa om den ”reala ekonomin” bortom den existerande finansdrivna kapitalismen, att det finns en ”rubbad maktbalans” som ska återställas till en ”jämn tillväxtprocess” och en ”stabil tillväxtordning”. Som lösning föreslås ”en löne- och jobbledd väg upp ur dagens kris” för att ”återställa den nedpressade löneandelen”.

Tilltron till en harmonisk tillväxtkapitalism där stat, näringsliv och fack i korporativ anda återvänder till en guldålder av föreställt evig tillväxt är med andra ord intakt i antologins inramning. Det är en, milt uttryckt, naiv och verklighetsfrånvänd hållning. De historiska förutsättningarna som möjliggjorde efterkrigstidens mer statskontrollerade och industriellt drivna kapitalackumulation existerar inte längre. Vidare är kapitalackumulationens nivå inte godtycklig; när den har nått en viss historisk och globalt generaliserad nivå på förväntad profitkvot, kan den inte regleras ned eller tillbaka till valfri nivå. Jag är också tveksam till att särskilja finanssektorn som en avvikande, parasitär och icke-funktionell del av den ”produktiva” kapitalismen. Finanssektorn är inte en extern omständighet, utan en immanent funktion som organiserar och säkrar reproduktionen av kapitalets produktions- och maktrelationer.

Att särskilja ”onda” från ”goda” delar av kapitalismens totala exploatering är en forcerad och idealistisk tankeoperation som svårligen låter sig göras i verkligheten. För en utförligare problematisering av ett särskiljande av finanssektorn från resten av kapitalismen, se Dimitris P. Sotiropoulos, John Milios och Spyros Lapatsioras i A Political Economy of Contemporary Capitalism and its Crisis. Demystifying Finance (2013).

I Den sänkta löneandelen förklaras krisen på två huvudsakliga sätt. Dessa perspektiv kan kortfattat summeras som följer:

  • Med en neoklassisk nationalekonomisk analys är det en konjunkturell kris inom finansekonomin.
  • Med en mer kritisk postkeynesiansk analys är det vidare en konjunkturell och strukturell kris för den ”icke-produktiva” finanskapitalismen.

Vad förklaringarna har gemensamt är att de saknar en kritisk historisering av kapitalets specifika sociala relationer och förmedlingen av dem. Ett stort problem i mycket relaterad diskussion är också att den inte ens kommer i närheten av frågor som inte förutsätter någon form av progressiv och harmonisk kapitalism. Även Magnus Ryners bidrag ”Klasskampen och den fallande löneandelen” är väl så försynt i sitt delvis marxistiska perspektiv, men hans artikel antyder åtminstone att det är fråga om kapitalismens hittills allvarligaste strukturkris.

Ett idéhistoriskt tillägg är att den nuvarande krisen mycket väl kan vara början på slutet för framstegstänkandet om att tiderna hela tiden blir bättre. Det är en idé som började formuleras när en mer kapitalistisk mentalitet formerades under 1600-talet. De europeiska samhällena förändrades då från den cirkulära agrara ekonomins feodala värld till den borgerliga tillväxtekonomins kapitalistiska värld. Tanken att historien har en immanent riktning åt något håll är självklart en teleologisk fantasi. Det finns ingen metafysisk lag som gör att ett samhälle kontinuerligt utvecklas mot förbättring. Framstegsdiskursen är i sig en del av kapitalets produktionsfetisch baserad på ständigt effektivare lönearbete, mer varor och större vinst.

Antologins inramning och avrundning är ett uttryck för att framstegsdiskursen fortsatt verkar vara försanthållen som en (tom) vision om en harmonisk tillväxtkapitalism även inom delar av den kritiska diskussionen av krisen och samhällsutvecklingen.

Men den nu sex år långa krisen är ingen tillfällig dipp varefter Sverige kommer att återgå till – ja, till vadå? Inte minst utvecklingen som redovisas i Den sänkta löneandelen vittnar om en framtid som för den absoluta merparten löntagare ser rätt negativ ut.

*  *  *

Ett stort problem i mycket relaterad diskussion är som sagt att den förutsätter en harmonisk tillväxtkapitalism. Den amerikanske marxistiska bloggaren Jehu sammanfattade nyligen detta problem i ett förslag på fyra nyårslöften, syftande till att få en mer kärnfull kritisk diskussion:

  1. Stop talking about politics and start thinking about how to go beyond politics and the state.
  2. Stop talking about wages, pensions, social programs and unemployment and start thinking about how to put an end to labor.
  3. Stop talking about ‘how capitalism works’ and accept that capitalism is inevitably self-destructive and must collapse.
  4. Start trying to think beyond class and class society (http://therealmovement.wordpress.com/2013/12/31/looking-for-a-few-new-years-resolutions-here-are-some-suggestions-for-2014/).

Det är onekligen en polemisk och kompromisslös diskussion Jehu för – och jag håller inte med om allt – men den har förtjänsten att med ett kritiskt grepp om dagens sociala verklighet definiera några avgörande postkapitalistiska punkter. Det kan vara en av otaliga utgångspunkter för en diskussion om någonting både friare och mer demokratiskt än vad vår värld av lönearbete, varor och pengar erbjuder. På sätt och vis skulle nog Jehu kunna skriva under på Stefan Löfvens kommentar ovan, men då i betydelsen att kapitalismen inte ska förvaltas vare sig på högervis eller lite mer ”rättvist” på vänstervis, utan helst ersättas med någonting annat.

I fall jag ska mäkta med och härda ut allt fördummande politikertjafs under det här så kallade supervalåret, behöver jag mängder av visioner om en social verklighet bortom kapitalismen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s