Joseph Jacotots didaktiska dilemma

joseph jacotot

För någon vecka sedan fick alla medverkande skribenter till det kommande numret av Personhistorisk Tidskrift korrekturen att läsa igenom. Personhistorisk Tidskrift är en av alla de humanvetenskapliga och samhällsvetenskapliga tidskrifter som nu går en osäker framtid till mötes när Vetenskapsrådet på sikt ska sluta finansiera tidskrifter i de två vetenskapsgenrerna. Den oklara ekonomin har gjort att numret blivit kraftigt försenat – jag tror att det var över ett år sedan jag skickade in mitt lilla bidrag i form av en recension. Hur som passar jag på att också här publicera mina kommentarer om Jacques Rancières Den okunnige läraren. Fem lektioner om intellektuell frigörelse (2011).

*  *  *

Filosofen Jacques Rancière är helt obekymrad av genrer och disciplinära gränser. Hans bok Den okunnige läraren om den franske läraren Joseph Jacotot (1770-1840) och dennes didaktiska gärning är inget undantag. Den har en spännvidd mellan vetenskaplig biografi, idéhistoria, utbildningshistoria och antipedagogiskt manifest. Det franska originalet kom 1987, den första engelska översättningen 1991 och sedan 2011 finns den också i svensk översättning av Kim West.

Jacotots projekt verkar vara ett ständigt lika aktuellt inlägg i både vetenskapliga och politiska skoldebatter; från 1820-talets Nederländerna, till 1980-talets Frankrike och nu 2010-talets Sverige. Syftet är att problematisera och visa på ett alternativt sätt att tänka i förhållande till polariseringen mellan de två dominerande undervisningsidéerna i västvärlden. Å ena sidan hållningen med en auktoritativ pedagogik med tydliga kunskapskrav och katederundervisning av en objektiv kunskap. Å andra sidan den sociologiskt influerade reformpedagogikens elevanpassade undervisning. Vad har då det här att göra med den franska artillerikaptenen samt retorik- och språklektorn Jacotot?

Sedan 1818, efter släkten Bourbons återkomst på tronen i Frankrike, befann sig Jacotot i landsflykt i Leuven, Nederländerna. Det uppstod ett intrikat didaktiskt problem i hans undervisning då Jacotot inte kunde flamländska och hans studenter inte kunde franska. Med hjälp av en nyutgiven tvåspråkig utgåva av ärkebiskopen François Fénélons roman Les Aventures de Télémaque (1699) började de trevande kunna göra varandra förstådda genom studenternas korta redovisningar av handlingen på franska. Jacotot och studenterna upptäckte därmed att det gick att lära ut någonting som man själv inte kunde i fall det bara finns en genuin ömsesidig vilja. En relation av vilja-till-vilja hade etablerats där den gemensamma intelligensen och länken var boken. Alla kan någonting och med den kunskapen kan de relatera det till allting annat. Den tautologiska hypotesen är att i varje intellektuell manifestation finns totaliteten av all mänsklig intelligens. Allt som behövs finns därför i till exempel romanen Télémaque.

Projektet med dess fokus på studenternas vilja, uppmärksamhet och arbete gav uppseendeväckande resultat. På grund av sin egalitära antipedagogik blev det dock kontroversiellt. Likafullt växte projektet till en nationell angelägenhet. Försök gjordes att använda det som en applicerbar metod i större utbildningsinstitutioner, men det fallerade. Upptäckten av det universella lärandet handlar nämligen inte om en undervisningsmetod, utan om en intim mellanmänsklig intellektuell frigörelse. Den lärande frigörelsen utgår från tanken att alla är lika intelligenta och att det förhållandet kan praktiseras genom en gemensam intelligensförmedlande text. Det universella lärandets frigörande funktion kan emellertid bara fungera om intelligensens jämlikhet är den intalade och ovillkorliga premissen, och inte det ideala slutmålet. För att det ska fungera måste studenten inneslutas i ett problem och övertygas om att bara denne själv kan frigöra sig genom att översätta textens logik till sina egna ord och sitt eget språk – sitt eget idiom.

Rancière fortsätter i Den okunnige läraren delvis argumentationen från sin avhandling La nuit des prolétaire. Archives du rêve ouvrier (1981) att det inte finns en folklig intelligens upptagen av praktiska saker och en lärd intelligens hängiven ett abstrakt tänkande. Allt är samma intelligens. Det huvudsakliga resonemanget i Den okunnige läraren är att om lärare, forskare och politiker förutsätter och arbetar utifrån antaganden om ojämlikhet, är de också bundna att bevisa detsamma. Genom att bevisa ojämlikheten är de i slutänden dömda att återupptäcka och återskapa den igen och igen. Rancières främste antagonist i Den okunnige läraren är sociologen Pierre Bourdieu och hans teorier vilka frammanar idén om en till synes evigt reproducerad ojämlikhet. Rancière vill bryta denna reproduktion genom att få oss att glömma all ideologi om ojämlikheten och att vi redan är kategoriserade subjekt.

Precis som i avhandlingen – som för övrigt nyligen kom i en ny engelsk utgåva med titeln Proletarian Nights. The workers’ Dream in Nineteenth-Century France (2012) – varken historiserar eller analyserar Rancière i någon större utsträckning. Källmaterialet är visserligen finkänsligt läst och resonerande framskrivet, men han problematiserar inte det förflutna som sådant, eftersom han verkar mena att ett historiserande skulle rekonstruera ojämlikheten från det förflutna i nuet. Istället osäkras historien för att kunna möjliggöra en förlikning mellan ett ojämlikt förflutet och en potentiellt jämlik framtid. Målet är att åstadkomma en försoning i hur vi kan tänka, praktisera och verifiera lärande. Konsekvensen är bland annat att det stundtals är svårt att skilja Jacotots röst från Rancières.

Således finns det också en ambition att tillvägagångssättet och stilen ska uttrycka textens innebörd. Att pedagogisera är för Rancière en patroniserande och nedlåtande handling. Förklaring är pedagogikens logik och myt, vilken snarare än att eliminera oförmåga, bidrar till att skapa den. Den delar upp världen i kunniga och okunniga, kapabla och inkapabla, överlägsna och underlägsna. Berättelsen om andemeningen i Jacotots upptäckt används följaktligen som ett debattinlägg i samtiden, där det förflutna som sådant – huvudpersonens liv och öde med andra ord – inte tillmäts något egenvärde. Bokens form får figurera innehållet; tanken om den berättande textens egalitära kapacitet.

Som ovanstående låter förstå handlar Den okunnige läraren mindre om Joseph Jacotot som person i det dåtida samhället, än om hans intellektuella livsgärning och dess verkanshistoria. I fall man accepterar Rancières mer berättande än historiserande metod, kan det vara en osedvanligt tankeväckande bok med sitt egalitära didaktiska budskap. Det kan också vara en frustrerande bok. Den skisserade intellektuella frigörelsen är som synes en vag och fragil process som kräver tid, koncentration och tålamod. Därmed är den också ytterst svår att genomföra. Boken kan också vara frustrerande på grund av den undflyende stilen där författarens och huvudpersonens röster tenderar att flyta samman.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s