”Seminaristerna” och den negativa dialektiken

popadorno

”Seminarister!”

Det brukade den gudabenådade författaren och reaktionären Knut Hamsun (1859-1952) föraktfullt fräsa om boklärda akademiker.* Dagarna i ända sitter de och disputerar det ena med det andra och det tredje på sina seminarier. Ibland på jobbet tänker jag på Hamsuns beteckning: kanske är det det vi är – seminarister?

*  *  *

Hösten 2012 var vi fem doktorander i historia och idéhistoria som bestämde oss för att göra en egen metod- och teorikurs. Den var tänkt som en fortsättning på institutionens egna sådana. Dessa hade varit helt styrda av Forskarutbildningsrådet och de disputerade forskarnas områden. Vi ville tvärtom konstruera en kurs helt baserad på vår nyfikenhet och vårt intresse för vad akademiskt forskande, tänkande och skrivande kan vara. På institutionens metod- och teorikurser var litteraturen och diskussionerna väl så knutna till historievetenskapens doxa.

Resultatet av en handfull planeringsträffar hösten 2012 blev ”Metod- och teori 2.0: Fördjupning”. Fokus var att tillämpa teorier från sex olika traditioner på ett bestämt material som blev Joseph Conrads klassiska roman Mörkrets hjärta. Anledningen till det skönlitterära (och historiska) verket vara att vi ville ha en så mångfasetterad text som möjligt. Vi bedömde att mer reguljärt historiskt källmaterial skulle vara väl så ensidigt. Vi ville vidare undvika vårt eget material med tillhörande prestige. Till varje seminarietillfälle skrev vi varsin kort text som de andra deltagarna fick läsa några dagar före träffen. I texten skisserade vi hur den aktuella teorin kunde tillämpas på romanen. Eftersom källmaterialet, Mörkrets hjärta, var ett och samma genom hela kursen kom vi att göra nedslag i det från sex olika infallsvinklar. Dessa var:

Hermeneutik, Cultural Studies, negativ dialektik, Governmentality och genealogi, dekonstruktion samt feministisk textanalys.

*  *  *

I veckan hade vi slutseminarium för hela kursen där vi summerade diskussionerna vi haft, de lärdomar vi gjort och frågorna som kvarstod. Jag tänker inte beröra vara sig studierna av Mörkrets hjärta eller diskussionen i stort – mer än konstatera att det har varit öppna, prövande, prestigelösa och nyfikna samtal. Istället tänker jag enbart ta upp det som specifikt rörde Theodor W. Adornos negativa dialektik. Eftersom Adorno är en av mina personliga teoretiska inspiratörer var jag intresserad av hur de andra läste hans texter och hur de tänkte om hans funktionalitet. Texterna var:

  • Anders Johansson och Mattias Martinson ”Inledning. Adorno och eftervärlden”, Efter Adorno (2003).
  • Adorno, Essän som form”, Glänta, nr 1/2000 (1958).
  • Adorno, ”Mediations on Metaphysics”, Negative Dialectics (2007/1966).

Urvalet gjordes för övrigt med hjälp av kollegan och litteraturvetaren Anders Johansson.

Under seminariet om negativ dialektik blev det tydligt att urvalet av texter främst var inriktat på frågor om form och innehöll väldigt lite av uttalad marxistisk samhällskritik. Det var därför förståeligt att flera av deltagarna under seminariet ville placera Adorno i en postmodern tradition. Att han var marxist i en ontologisk bemärkelse hade med andra ord inte riktigt framgått av texturvalet.

Den negativa dialektiken ansågs inte vara dysfunktionell för historisk forskning, men svår att sätta i samband med en praktisk metod – inte minst för ett tidigmodernt källmaterial. Däremot uppskattades den negativa dialektikens essäistiska formideal för dess intellektuella rörlighet, prövande hållning och vetenskapskritiska språkliga norm. Bland annat eftersträvas att det undersökta och den språkliga framställningen ska samspela i möjligaste mån. Vetenskapliga texter tenderar ju att bli rätt tillrättalagda jämfört med verkligheten som undersöks och beskrivs. Artiklar och monografier rör sig ofta från klarhet till klarhet mot en successiv höjd abstraktionsnivå, med allt entydigare slutledningar. Meningsfullheten, förnuftigheten och stringensen kan därmed framstå som en väl så polerad version av en ofta spretig och motsägelsefull verklighet. Därmed riskerar också den vetenskapliga förklaringen att i slutänden bli bedräglig eller direkt falsk, även om varje enskild mening i sig är saklig och korrekt.

I diskussionen konstaterades också att det som brukar framställas som någonting negativt inom akademin – om något till exempel är osammanhängande, dunkelt och experimentellt – inom essägenren tvärtom kan vara en utmärkt möjlighet att tänka nytt. Och eftersom vetenskapen strävar efter att tänka nytt kan Adornos närmast utopiska essäistiska ideal vara en resurs och möjlighet att ta tillvara och lära sig av. I likhet med den feministiska textanalysen kan den negativa dialektiken vara en inspirationskälla i att behålla en hög konfliktnivå i ens tänkande och skrivande.

Ett konflikttänkande som komplicerar kan vara ytterst kreativt och produktivt eftersom det genererar frågor och problem. Däri finns också en förklaring till varför den negativa dialektiken förblivit utanför de dominerande vetenskapsregimerna inom humanvetenskapen och samhällsvetenskapen: den genererar betydligt fler frågor och problem än vad den ger svar. Och den negativa dialektiken kommer definitivt inte med några samhällsnyttiga lösningar.

___________________________________________________________

* Se exempelvis: Knut Hamsun,  På igenvuxna stigar (1949).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s