Anteckningar om KUB-undersökningen och flickblivandet

nina hemmingsson 'flickebarn'

Som förälder till ett flickbarn får jag utöver det tidigare nämnda formella individblivandet också följa hennes successiva blivande till en med pronomen henne.

Det känns för övrigt konstigt att skriva att det är en hon när det handlar om en bebis. Hon är synnerligen könsneutral i uttryck och beteende. Men med åldern och (genus)socialiseringen i samhället kommer det nog att bli ändring på det.

Vi visste inte vilket kön barnet hade förrän det fötts eftersom det inte gick att se på det obligatoriska ultraljudet (i Västerbottens landsting ingår bara ett ultraljud). Vi hade heller inte gjort den valfria KUB-undersökningen – det vill säga ett kombinerat ultraljud och blodprov där sannolikheten för kromosomförändringar (läs: Downs syndrom) kan ses. Anledningen till att inte göra KUB-undersökningen var mestadels ointresse, men det var också ett visst politiskt ställningstagande mot utvecklingen av ökad precision i selektionen av foster.

Att blivande föräldrar vill ha så friska och normalfungerande barn som möjligt är förståeligt. Inte minst i ett allt mer konformistiskt och reaktionärt samhälle där det sociala trycket att bli en lyckad individ blir allt större och normerna för detsamma allt snävare. Men med selektionen av foster, baserat på hur det ser ut att utvecklas, bidrar blivande föräldrar också – om än oavsiktligt – till någonting större och obehagligare.

Det går att vända på frågan: skulle inte världen vara betydligt trevligare ifall det tvärtom var foster utan möjlighet till Downs syndrom som aborterades?

De val människor gör är ofta lika förståeliga på individnivå, som de kan vara förkastliga på samhällsnivå. Därför är det mestadels bara självgott, löjligt och småborgerligt att moralisera över individers val. Däremot borde det vara en etisk skyldighet och plikt för samhällsintresserade att politisera strukturer i samhället.

Ingen människa kan sägas vara helt och hållet skyldig. Vidare kan ingen vuxen människa sägas vara oskyldig.

Inför förlossningen hade vi förberett både ett pojknamn och ett flicknamn. Eftersom det går att välja ett könsneutralt namn blir könade namn ett politiskt ställningstagande för ett dualistiskt genusgörande. Att registrera ett könsneutralt namn skulle visserligen vara lätt gjort ifall vi valt det. Men att därefter kontinuerligt använda ett könsneutralt pronomen och inte säga till folk vilket kön barnet har och ständigt förklara varför, skulle kräva ett engagemang i frågan som vi inte kan uppbåda.

Teckningen ovan är gjord av Nina Hemmingsson.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s