Familjen, havet och ön

Pappan och havet

Efter att det blev klart att jag med familjen skulle åka på en gästforskarvistelse i Sydney, Australien, och jag funderade på vilken roman jag skulle ta med och läsa på resan hit, kom jag att tänka på Tove Janssons Pappan och havet (1965 reviderad 1969). Jag hade ändå tänkt läsa om den en längre tid. Situationen aktualiserade dessutom vissa av bokens teman: framför allt den övergripande handlingen med en familj som lämnar hemmet och åker längst ut i skärgården till en enslig ö för att pappans skull. Australien är knappast en närmast obebodd ö, men Australien ligger nästan så långt bort det går att komma från Sverige. På ön företar sig pappan en rad misslyckade företag. Bland annat påbörjar han en avhandling om havet där kapitlet med antaganden blir betydligt längre än kapitlet om fakta. Jag skriver visserligen inte en avhandling om just oceaner, men jag arbetar som doktorand, så en viss igenkänning finns också där.

Skillnaderna oss emellan är likväl betydligt fler än likheterna. Jag vill exempelvis tro att jag tillhör en yngre generation av män med betydligt bättre koll på det egna känslolivet än Muminpappan. Janssons förebild till honom fann hon för övrigt i sin egen far, konstnären Viktor Jansson.

I höstas var Pappan och havet ämnet för Bokcirkeln på P1. Författaren och ledarskribenten Lena Andersson samt kulturredaktören och författaren Philip Teir diskuterade under tre träffar romanen. Förutom Bokcirkeln kommer jag, precis som vid mina tidigare läsningar av verk i muminsviten, även den här gången att använda två litteraturvetenskapliga avhandlingar som samtalspartners: Agneta Rehal-Johanssons Den lömska barnboksförfattaren. Tove Jansson och muminverkets metamorfoser (2006) och Boel Westins Familjen i dalen. Tove Janssons muminvärld (1988).

Från Bokcirkeln är det främst två av de diskuterade ämnena jag tar med mig: att det är en bok som verkligen är sitt språk och frågan varför fyrvaktaren lämnade fyren för att bli fiskare.

Den nye fyrvaktaren
För mig är Pappan och havet tveklöst den roman i Muminsviten som har det mest drivna poetiska språket. Som Andersson och Teir framhåller i första träffen är boken sitt språk varför den måste läsas sakta. Stilen är förtätad och har en påtaglig mildhet. Den är liksom undflyende och vag. Boken är hela tiden också sin stämning (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3349&artikel=5727778). Jag håller även med Andersson och Teir om att den första meningen är fantastisk – jag skulle dessutom vilja tillägga att båda de inledande två styckena är fantastiska i den stämning av rastlös leda och sommarstiltje som där frammanas:

En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig. Han visste inte var han skulle göra av sig, för allt som fanns att göra var redan gjort eller också var det nån annan som höll på med det.

Pappan tassade omkring på måfå i sin trädgård och efter honom rasslade hans svans melankoliskt över den torra marken. Hettan låg och jäste här inne i dalen, allting var orörligt och tyst och litet dammigt. Det var månaden för stora skogseldar och stor försiktighet.

Det går riktigt att känna känslan av överflödighet och sommarletargi i kroppen. Gällande det poetiska språket och stämningen kan det ha sin förklaring i att Pappan och havet och även Sent i november (1970) – de två sista böckerna om muminfamiljen – är betydligt mer genomarbetade än de föregående. Arbetsmässigt skiljer sig från de föregående i att de föregicks av flera idéanteckningsböcker och olika detaljerade förstudier. De är de enda av muminböckerna där Jansson enligt egen utsago sökt sig ”fram i funderingar före arbetet” (citerad av Westin i Familjen i Dalen).

Som Rehal-Johannson konstaterar är gestaltningen av personerna och deras känsloliv gjord med en naiv berättarteknik. Personerna saknar ett psykologiskt inre, de har varken outtalat självmedvetande eller uttalad introspektion. De konflikter, känslor och reaktioner som framkommer tillskrivs dem av berättaren. Berättaren gör heller inga utläggningar eller analyser av karaktärernas känslor. Även Westin nämner figurernas naiva perspektiv. Men som Rehal-Johansson framhåller är det nya i Pappan och havet att också berättarrösten är naiv i bemärkelsen att den är begränsad till att enbart betrakta personernas handlande och deras konkreta och nuinriktade tänkande. Den oskuldsfulla berättaren lyfter sig således aldrig över nivån för deras självförståelse.

Uppbrottet
Westin hävdar att det idylliska existerar parallellt med det katastrofala i mumindalen. Men det ska poängteras att till skillnad från de tidigare böckerna överger familjen självvalt sin dal i Pappan och havet. Här finns ingen extern omständighet som hotar och skapar äventyr som kometen i Kometen kommer (1956/1968) eller översvämningen i Farlig midsommar (1954/1969). I sommarstiltjen blir det allt mer uppenbart för pappan att familjen klarar sig utan honom. Muminpappan känner sig följaktligen onödig och tycker att dalen har blivit kvävande och instängd. För att rädda såväl makens självkänsla, äktenskapet och familjen från upplösning, gör Muminmamman en uppoffring för sin makes välbefinnande- och självaktning: familjen bryter upp och lämnar sin älskade dal för en obekant ö i yttersta skärgården där pappan drömt om att bli fyrvaktare. Resultatet av pappans manliga identitetskris blir alltså familjens slutgiltiga uppbrott från mumindalen. Pappan, mamman, Mumintrollet och Lilla My seglar till den avlägsna ön med fyren.

De ger sig av om natten, för att ”resa om natten är finare än nånting annat på jorden”:

Men nu var allting annorlunda, naturligtvis. Just nu var det riktiga att de började alldeles från början och att pappan skaffade allt som de behövde och tog hand om dem och beskyddade dem. De hade antagligen haft det för bra. Så underligt, tänkte mamman bekymrat. Så underligt att folk kan bli melankoliska och arga av att ha det bra. Men är det så, så är det så. Och då är det väl bäst att börja om från andra ändan.

Men vad som skulle bli en lösning blir tvärtom till en kris för hela familjen. Som Westin konstaterar inleds med Pappan och havet nedmonteringen av de idylliska elementen i muminsviten. Skildringen av muminfamiljen nyanseras kraftigt för att i Sent i november bli till en ren dekonstruktion av hela berättelsen som sådan. Väl på ön får föräldrarna sin första äktenskapskris: pappan går helt in i sina misslyckade och allt mer desperata projekt (få ljus i fyren, bygga vågbrytare, fiska, undersöka gloet och skriva en avhandling om havets lagar och systematik), och mamman får ett psykiskt sammanbrott av leda och akut hemlängtan. Mumintrollet får allmän pubertetsångest. Lilla My är däremot lika cool och rättfram som vanligt.

Ingen av familjemedlemmarna vill erkänna vad de egentligen ser och känner av hänsyn till varandra.

Rehal-Johansson gör iakttagelsen hur dalen och ön är spegelvändningar av varandra:

Ön dit familjen flyttar är allt vad mumindalen inte är: karg, vindpinad, isolerad, omgiven bara av ett oberäkneligt hav. Det väldiga fyrtornet med sin hemska höga vindeltrappa, sitt enda rum och kala, vita väggar är muminhusets direkta motsats.

Ön är alltså ett slags inverterad och infernalisk version av dalen.

Angående formen finns i Pappan och havet inte mycket till yttre handling, särskilda händelser eller egentliga episoder med improvisationer, glada utflykter och överraskningar, som i tidigare muminböcker. Kompositionen är betydligt lösare och det som skildras är vanemässighet, upprepade besvikelser, ångest och tillstånd av förvirring.

Den gamle fyrvaktaren
Pappan och havet är, med hänsyn till ovanstående, också den tveklöst svåraste, men kanske också den mest tacksamma romanen i muminsviten att skriva om, eftersom den är så oerhört sammansatt. Varenda karaktärs kris, förändring och harmonisering är faktiskt värt att vara huvudtema i en egen essä: pappans hopplösa manlighetsprojekt, den uppoffrande mamman som stillsamt och förtvivlat målar fram den älskade och frodiga mumindalen på en tom fyrvägg och Mumintrollets barnsliga förälskelse i en sjöhäst och betydligt mognare omtanke om Mårran. Rehal-Johansson har dock gjort uttömmande analyser av alla dessa karaktärers beteende och ångest var för sig och i relation till varandra i sin studie Den lömska barnboksförfattaren. Och jag tror inte att jag har något speciellt att tillägga gällande det psykologiska spelet och familjerelationerna.

Jag tänkte därför fokusera på en av mina stora behållningar vid omläsningen; den kufiske och hemlige fyrvaktaren som gav upp fyren och blev fiskare. Det är dessutom en aspekt som Rehal-Johansson bara behandlar förbigående och som Westin inte alls nämner i sin bok. Det ska sägas att medan Rehal-Johansson ägnar Pappan och havet ett helt utförligt kapitel, berör Westin boken bara förbigående i förmån för de andra böckerna i sviten.

När jag läste Pappan och havet för första gången för två-tre år sedan lade jag knappt märke till den före detta fyrvaktaren, eftersom jag hade fullt upp med att följa huvudkaraktärernas kriser. Vid omläsningen hade jag dock huvudintrigen klar för mig och kunde därför fokusera på både språkets nyanser och detaljer i handlingsförloppet. Andersson och Tier ställer en rad frågor om fyrvaktaren i den tredje och sista träffen i Bokcirkeln som jag tänkte försöka besvara:

Varför lämnade fyrvaktaren fyren för att i stället bli fiskare på ön? Vilka drivkrafter hade han? Ville han inte ha ansvar längre? Var han trött på den ensamma rollen och identiteten som fyrvaktare? Var han trött på sitt jag? (http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/294261?programid=3349&playepisode=294261)

För att vara fiskare fiskar han inte speciellt mycket. Mesta delen av tiden verkar han ägna åt att betrakta moln och framför allt åt att begrunda havet och dess vågor:

Längst ute på västra udden låg ett mycket litet hus av sten och cement. Det hakade sig fast i berget med en masa järnkrämpor, det var runt över ryggen som en säl och tittade rakt ut mot havet genom en mycket stadig glasruta. Huset var så litet att man nätt och jämnt kunde sitta i det om man var lagom stor, och fiskaren hade byggt det åt sig själv. Han låg på rygg med armarna under huvudet och betraktade ett långsamt vandrande moln.

Inne i fyren, på en vägg, ser Muminpappan några anteckningar i blyerts som fyrvaktaren gjort om att ingen båt passerat på fyra år. Att dag ut och dag in lysa enbart för fåglarna kan så klart göra att en känner sig överflödig och eländig. Lilla My och Mumintrollet hittar en liten begravningsplats där fyrvaktaren begravt alla fåglar som flugit mot fyrljuset och slagit ihjäl sig:

Fyrvaktaren hade kanske plockat upp dem varje morgon. En fyrvaktare som blev mer och mer lessen. En vacker dag släckte han fyren och for sin väg…

I stället för att vara en fyrvaktare i en fyr som det inte fanns någon efterfrågan på hade han – utöver att fånga fisk till föda – helt och fullt börjat bejaka ensamheten:

I skymningen kände fiskaren på sig att nu skulle de vackra vågorna komma. Han drog båten högt upp på sin udde och vände den med kölen i vädret och band fast sina metspön. Sen kröp han in i cementhuset och vek ihop sin gråa skrynklighet till en boll och lät den perfekta ensamheten komma emot sig (…) Fiskaren satt i sitt hus och såg sjöarna växa. Det var så välsignat skönt att inte längre behöva bry sig om. Ingen som berättade och frågade, ingen och ingenting som det var synd om. Bara himlens och havets obegripliga och onåbara väldighet som strömmade över honom och förbi och som aldrig kunde göra honom besviken.

Den före detta fyrvaktaren tillbringade alltså en hel del tid i sitt lilla cementhus med bara havet havet framför sig, hela skärgården med alla inomskärsbor bakom sig, seendes ”havet rätt i ansiktet”.

Under en höststorm kantrar emellertid fiskarens hus över och vågorna spränger väggarna. Muminpappan och Mumintrollet ger sig ut på en räddningsaktion av fiskaren – som de alltså ännu inte vet är den gamle fyrvaktaren som pappan är så nyfiken på.

Harmoniseringen och fortsättningen
Pappan och havet är inte bara en avslöjande avidealisering av en kärnfamilj i kris och leda – en deprimerad pappa, en självutplånande mamma med hemlängtan och en son som försöker att bryta sig loss från sin älskade mor – romanen är också en uppbygglig skildring där en viss harmonisering av karaktärernas kriser och relationer till varandra slutligen sker. Pappan accepterar sin egentliga identitet och roll som pysslig och aningen pompös hemmaman. Mamman försonas med ön som hem. Och Mumintrollet återetablerar parallellt med det sina relationer till dem; att pappan inte längre är förlorad i hopplösa projekt och mamman inte längre förlorad i sin väggmålning föreställande mumindalen, gör att de åter kan se sonen. Vidare tvingas fiskaren konfronteras med sin ångest till fyren och lär sig tack vare familjen – och framför allt Lilla Mys rättframhet – att umgås med folk igen. Fiskaren återtar därefter sin gamla fyrvaktarroll och tänder fyren som Muminpappan aldrig lyckades få ljus i.

Rehal-Johansson argumenterar för att familjen faktiskt gör något åt att livet gått i stå, genomlever sin kris och slutligen hittar tillbaka både till sig själva och till varandra igen. Hon läser hela muminsviten ”som en gestaltning av den goda familjen som möjlighet och dess villkorlighet, begränsningar och pris”. I en intervju hävdar hon att den lyckliga familjen visst är möjlig enligt Jansson, men att den har ett pris: ”Pappan får ge upp sina drömmar om ett fritt och äventyrligt liv och mamman får ge upp sitt måleri och i stället passa upp på pappan” (Kalle Malmstedt, ”Mumin på analyssoffan”, Göteborgs-Posten, 2006 12 14).

Även om ytterligare en roman följde med Sent i november, är Pappan och havet den sista romanen där muminfamiljen är närvarande. I Sent i november beger sig några av familjens vänner till dalen och muminhuset därför att de på olika sätt saknar någonting. Men familjen är inte där. Först framstår det som att det beror på att familjen har blivit kvar på ön. Allteftersom handlingen fortskrider antyds emellertid att familjen kanske aldrig ens har funnits! Det impliceras att såväl familjen, dalen och alla de fantastiska berättelserna om familjen, bara har varit en ensam Homsas vemodiga godnattsaga för sig själv, där hen ligger under presenningen på en gammal landsatt båt.

Eller är ljuset, som sägs ses i horisonten i slutet av Sent i november, i själva verket lanternan på muminfamiljens båt på väg tillbaka till dalen?

Jag skulle säga att båda anspråken är lika giltiga: berättelserna om muminfamiljen var Tove Janssons vemodiga och självterapeutiska saga om en lycklig familj, men romansviten om muminfamiljen bildar också vad som verkar vara en av de bestående litterära mästerverken i den svenskspråkiga efterkrigslitteraturen. Jag är övertygad om att den kommer att läsas även om hundra år. Bara att romansviten läses i stor omfattning världen runt idag – nästan ett halvt sekel efter att Jansson satte punkt för sista romanen – är extremt få författare förunnat. Exempelvis såg jag flera av muminböckerna i engelsk översättning i boklådor i Melbourne häromveckan. Jag köpte en av dem, The Moomins and the Great Flood (1945), till en kollegas barn. Och när min dotter blir äldre kommer jag att läsa berättelserna för henne.

Så, visst lever muminfamiljen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s