Fotografier av oss: när försvinner minnet av en?

robert cornelius cirka 1839

Då var gästforskarvistelsen på Australian Centre for Public History, vid University of Technology, till ända. Vad har jag lärt mig? Vilka lärdomar om historiekultur tar jag med mig? Vilka insikter om historievetenskapens hantverk och praxis har jag gjort?

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja reda ut svaren på de frågorna. Men jag kan berätta om vad som återupprepade gånger hände mig i Sydneys centralt benägna Hyde Park:

Nästan dagligen gick jag genom parken på väg till och från delstatens bibliotek, State Library of New South Wales, där jag ofta satt och arbetade. I parken passerade jag en tämligen ful och menlös fontän, Archibald Fountain, utan större kulturhistoriskt intresse eller värde. Av någon anledning stod där från morgon till kväll kinesiska turister och fotograferade den. Förmodligen därför att deras turistbussar stannar utanför parken för att de ska ta en titt på den stora kyrkan, St Marys Cathedral, som tornar upp där. Och för turister inställda på fotografering finns det inte mycket annat iögonfallande att fotografera i parken. Fontänen är så att säga parkens centrala objekt.

På väg till och från delstatens bibliotek måste jag ha passerat i bakgrunden på hundratals fotografier just vid fontänen. Följaktligen figurerar jag i en snar framtid sannolikt i mängder av digitala fotoalbum. I Kina.

*  *  *

Människors – eller snarare australiensares – fotoalbum utgör ett av de intressantaste kapitlen i mina kollegor Paul Ashtons och Paula Hamiltons bok History at the Crossroads. Australians and the Past (2007/2011). Boken är deras summering av och reflektion över ett stort kvantitativt och kvalitativt forskningsprojekt där de, i korthet, försökte kartlägga befolkningens intresse för och användning av historia. Det gjordes genom telefonenkäter och intervjuer med hundratals människor. En övergripande fråga var vad historia var för någonting: vad tänkte folk om det förflutna och hur användes det? Historia definieras alltså av Ashton och Hamilton som en form av social aktivitet och kunskap.

Det mest genomgående och påtagliga resultatet av Australians and the Past är att det främst är genom personlig och familjär historia som de medverkande relaterade till det förflutna.

Angående fotografier och den historiska användning av dem, hävdar Ashton och Hamilton, att de härbärgerar såväl minne, förlust, spår av liv som påminnelse om död och förgänglighet. Men snarare än att innehålla minnen producerar och reproducerar fotografier minnen för betraktaren. Resultaten visar att fram till 1990-talet, när fotografier fortfarande framkallades på papper, så var familje- och släktfotografier inte så mycket ägda, som förvaltade som ett arv vilket fördes vidare med generationsväxlingarna. Med ny digital teknik – och i synnerhet mobiltelefoner – har emellertid individen, snarare än familjen, blivit den centrala aktören i att ta och dela fotografier. Minnesfunktionen blir dessutom allt mer sekundär till kommunikations- och identitetsfunktionen i så kallade sociala medier på internet. Fotografier delas i mindre utsträckning som artefakter och allt mer som upplevelser.

En av de frågor som mina kollegors undersökning lämnar till framtida forskare i ämnet, är vad som händer med våra fotoalbum som historieförmedlare när ständigt uppdaterad digital teknik gör att äldre bildformat blir svårt, eller rent av omöjligt, att använda och se på datorer.

Under 1800- och 1900-talet ökade samhällenas arkivering enormt. Precis som med digitala fotografier återstår att se hur denna arkivering kvarlever framgent. Som nyfiken historiedoktorand har jag varit på introducerande rundturer i diverse arkiv. Entusiastiska arkivarier har visat utmärkt bevarade pergament från medeltiden med färger som ser ut att vara målade förra veckan. Mer bekymrade arkivarier har pekat på nutida författares kvarlämnade anteckningsblock och hårddiskar från 1980- och 1990-talet som redan är oläsliga på grund av papprets dåliga kvalitet och hårddiskarnas snabbt föråldrade teknik.

Var tids digitala medieteknik kan med andra ord ha en betydligt sämre beständighet än ett medeltida medium.

*  *  *

Efter att konstnären Gun Kessle avled hösten 2007 höll maken och skriftställaren, Jan Myrdal, ett tal på hennes begravning som publicerades i Aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/kultur/article11865211.ab). Det är osentimentalt men väldigt fint. Myrdal nämner en kortnovell som jag noterade namnet på: ”När dog János Kovács” av den ungerske författaren Lajos Zilahys – som jag varken förr eller senare hört talas om mer än i samband med nämnda novell. Makarna hade var för sig våren 1946, innan de träffades, läst och tagits av den i ett nummer av litteraturmagasinet All världens berättare.

På tal om eftervärlden och våra minnesrester, i form av personliga och samhälleliga dokument, skriver Myrdal:

Dock också de kommer att spolas bort i tidens ström som allt annat mänskligt. Även de i sin tid märkligaste gärningar blir till slut borta i tidens virvlar. Vilket namn bar mästaren till fångstristningarna i Stornorrfors vid Umeälven?

När historikern Peter Englund något år senare också nämnde Zilahys novell i ett blogginlägg tänkte jag att den novellen måste jag verkligen kolla upp någon gång. Englund var för övrigt förmodligen influerad av Myrdal eftersom rubriken på inlägget, ”Död, dödare, dödast”, ser ut att vara tagen direkt från Myrdals text (http://peterenglund.wordpress.com/2008/08/26/dod-dodare-dodast/).

Det kom emellertid att dröja till i vintras innan jag läste Zilahys kortnovell. När jag ändå var nere och rotade i Umeå universitetsbibliotekets arkiv passade jag på att ta fram det aktuella numret av All världens berättare från våren 1946. Någon litterär upplevelse är ”När dog János Kovács” inte. I fall det beror på författaren eller översättningen låter jag vara osagt. Men det är onekligen en tankeväckande liten novell: efter vår bortgång och att vi försvunnit ur nära och käras levande minne med deras bortgång, är det intressant att fråga när också kvarlämningarna av oss försvinner i och med att dokumenten om oss vittrar bort eller rensas ut ur arkiven.

*  *  *

Den sista kvarlevan som vittnar om min existens kanske blir ett digitalt fotoalbum i Kina. Jag kan se det framför mig: på ett fotografi föreställande två leende äldre släktingar, som betraktaren inte vet namnet på eller har något intresse för, uppställda framför en fontän, ses en man i yngre trettioårsåldern med nordeuropeiskt utseende kila förbi i bakgrunden. Betraktaren markerar ”ta bort”-funktionen och så upphör kanske den sista kvarlevan som vittnar om min existens.

Ovan ses för övrigt amerikanen Robert Cornelius med vad som brukar antas vara inte bara en av historiens första fotografier (daguerreotypiteknik), utan också det första fotografiska självporträttet från 1839. Minnet av Cornelius existens – eller snarare bilden av den – fortlever inte minst tack vare att samtidens ”selfie”-fenomen har aktualiserat hans tidiga självfotografering. Som författaren Susan Sontag poängterar i essäsamlingen, On Photography (1977), kan fotografier kompensera för eller ersätta faktiska minnen av en person – de kan bli ens efterträdande kvarleva.

Kommer våra digitala fotografier att, i likhet med Cornelius fotografi, fortfarande kunna ses om 175 år? I så fall kommer framtida forskare att mötas av en formlig tsunami av selfies.

______________________________________________________________________________

En kortare och mindre essäistisk version av inlägget finns på Umeå universitets hemsida: https://aurora.umu.se/Nyheter/2014/6/Gastforskarvistelse-vid-Australian-Center-for-Public-History/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s