Ernst Bloch och Knut Hamsun – profeter för vår tid?

ernst bloch som ung
Situationen i Europa runt 1917-1918 var katastrofal. Stora delar av kontinenten låg i ruiner. Miljontals unga män hade slaktats med ny vapenteknologi- och krigsstrategi. De kvarlevande sörjde sin förlorade söner, fäder och bröder. Det är nog ingen överdrift att säga att Europa hade genomgått ett av kontinentens värsta epoker. Denna fasansfulla verklighet gjorde att många författare och filosofer antog rollen som profeter på spaning efter tecken på en mänsklighet bortom krigets destruktiva krafter. Det fanns en längtan efter totalitet och ambitioner om att samla ihop all uppbygglig kunskap för att med hjälp av den skapa en ny idé(värld) för en ny generation i ett nytt Europa.

Två av dem som antog den profetiska rollen var den naturdyrkande och civilisationskritiske författaren Knut Hamsun (1859-1952) i Markens gröda (1917) och den kätterske marxistiske filosofen Ernst Bloch (1885-1977) i Geist der Utopie (1918). Det är verk som både hade stort genomslag i sin samtid och som har fortlevt till vår tid. Markens gröda avgjorde att Hamsun tilldelades nobelpriset i litteratur 1920. Under andra världskriget trycktes romanen trycktes i krigsupplagor i Nazityskland. Mitt norska exemplar är från 2001 då den trycktes i ny upplaga efter att den året innan hade blivit utsedd till Gyldendals bästa bok genom förlagets historia. Geist der Utopie å sin sida kom att forma en generation av tyska samhällskritiska filosofer, varav Theodor W. Adorno och Walter Benjamin är två av de mest namnkunniga som har framhävt dess avgörande betydelse för deras tänkande.

Det är apokalyptiska och samhällskritiska verk som på olika sätt argumenterar mot meningslösheten, intigheten och vanvettet. De har vidare en tydlig religiös prägel med återkommande referenser till Bibeln. Medan den då unge Bloch har en svärmisk och flyktig stil som frammanar stämningar lika mycket som den argumenterar, har den då betydligt äldre Hamsun, en avsevärt mer materialistisk berättelse och handfast röst. Markens gröda ska likväl inte tas för någon grovt tillyxad bondeepik. Tvärtom är det ett fantasifullt verk med en intakt poetisk lyster.

En likhet mellan 1910-talets värld och vår är att båda perioderna präglas av en politik för förhållandevis oreglerade marknadskrafter – så länge det inte drabbar eliten. Det ekonomiska prioriterades då som nu tveklöst mer än sociala hänsynstaganden i samhället. De dåvarande makthavarna i furstehusen – med tillhörande kapitalintressen – fruktade expansiv demokrati, yttrandefrihet och föreningsfrihet lika mycket som dagens kapitalistklass ser detsamma som ett problem snarare än som en lösning. Följaktligen präglades perioden av konfrontativa konflikter mellan arbete och kapital. En skillnad från situationen i dag är emellertid att det inte fanns någon allmän rösträtt eller andra förmedlande institutioner syftade till att göra kapitalackumulationen och distributionen av den, så smidig som möjligt.

Statsvetaren Sverker Gustavsson har i linje med detta konstaterat att precis som i dagens Europa ansåg stora delar av makteliten fram till mellankrigstiden att en alltför rigorös tillämpning av det politiska medborgarskapet riskerade att undergräva kapitalets frihet. Se artikeln ”Politisk och ekonomisk liberalism” (2010) (http://swepub.kb.se/bib/swepub:oai:DiVA.org:uu-126155?tab2=abs&language=en).

Att jag blivit nyfiken på och funderar på epoken och de nämnda författarna och verken kommer mycket av denna likhet rörande kapitalismens nedåtgående och destruktiva utveckling. Ökade inkomstklyftor ger ökad segregering vilket inte bara ger kraft åt progressiva rörelser, utan tyvärr också åt konservativa, reaktionära och direkt fascistiska rörelser. Tillvaron kan te sig mardrömslik i en värld med få hoppingivande och försonande omständigheter där den ytterst definieras av den ekonomiska regressionen samtidigt som hoppet, längtan och begäret privatiseras och omvandlas till en fråga om individuell konsumtion. Frånvaron av politisk vilja att underordna den fossilbaserade tillväxtteologin planetens biosfär, i kombination med krisande kapitalism, skapar dessutom grogrund för en annalkande katastrof i form av en ekologisk kollaps och/eller ett fullständigt ekonomiskt och politiskt sammanbrott.

För någon vecka sedan kom en framtidsrapport från OECD om utvecklingen i världsekonomin fram till år 2060. Författarna kalkylerar bland annat med klimatförändringarnas konsekvenser i form av kapitalförstörelse, ödelagda kuststräckor och jordbruk för både den samlade globala kapitalackumulationen och mer regional BNP. Det ska poängteras att OECD är en samarbetsorganisation för världens mest industrialiserade länder som i sina mätningar och rapporter förhåller sig tveklöst affirmativt till kapitalet, men prognosen kunde bitvis lika gärna ha varit skriven av ett gäng krassa marxister; också för att uppnå den beräknade lägre tillväxten sägs att flexibiliteten och inkomstskillnaderna måste öka avsevärt och att arbetstryggheten bland arbetskraften måste minska. Dessutom hävdas att pensionsåldern måste höjas. Det ska tilläggas att även om rapportförfattarna räknar med en negativ tillväxttakt i dagens OECD-länder ser deras antaganden om den digitala teknologins och kunskapsekonomins potential att skapa arbetstillfällen klart överdrivna ut i förhållande till hur det hittills har sett ut. Rapporten återfinns här: http://www.keepeek.com/Digital-Asset-Management/oecd/economics/policy-challenges-for-the-next-50-years_5jz18gs5fckf-en.

Kanske står någon förklarande kraft eller förändrande inspiration till vår mörka tid att finna i Geist der Utopie och Markens gröda? Jag läste därför om Hamsuns roman och läste för första gången Blochs verk i Anthony A. Nassars engelska översättning The Spirit of Utopia (2000).

Ernst Bloch och Geist der Utopie
Den litteraturvetenskapliga forskningen och den litteraturkritiska diskussionen om Hamsun har varit minst sagt livlig i Sverige och Skandinavien de senaste decennierna. Förhållandet är det motsatta med Ernst Bloch i Sverige; sedan 1970-talet har enbart några enstaka texter översatts, bara ett fåtal essäer skrivits och någon enstaka avhandling försvarats.

Se till exempel Res Publica nr 1/1985, som hade Bloch-tema, idéhistorikern David Karlssons essäer ”Ernst Bloch och hoppets princip”, Glänta nr 1/2001 och ”Drömmarna lämnar oss ingen ro”, Dagens Nyheter 17/1/2001, idéhistorikern Svante Nordins Filosofernas krig. Den europeiska filosofin under första världskriget (1998) i vilken Bloch är inkluderad, samt teologen Henry Cösters avhandling Människa, hopp, befrielse. En systematisk studie i Ernst Blochs spekulativa marxism med speciell hänsyn till hans kristendomstolkning (1975).

Utanför Skandinaviens gränser kom härom året antologin The Privatization of Hope. Ernst Bloch and the Future of Utopia (2013) med bidrag av forskare från det anglosaxiska och det tyska språkområdet. Bidragen i den utgår främst från Blochs Magnum Opus Das Prinzip Hoffnung emedan Geist der Utopie ser ut att vara den näst mest återkommande referensen till filosofen i fråga.

När kriget började 1914 var Bloch tjugonio år, disputerad filosof och engagerad i olika progressiva socialistiska grupper i Tyskland. Vägran att delta i kriget tvingade honom att fly till Schweiz samma år. Under de följande åren skrev han Geist der Utopie. I efterordet beskriver han själv verket som en ”Sturm und Drang”-bok; skriven i en revolutionär romantisk tradition under det första världskrigets nätter. Stilen är expressiv och barock med musiken och människosjälen som undersökningsobjekt. Inspirationen är främst hämtad från 1800-talets tyska idealism, Karl Marx alienationsteori, samt Bibeln.

Den övergripande principen sägs vara att världen är osann, men att den vill återvända hem genom människan, sanning och musik. Bloch hävdar i Geist der Utopie att det mest intressanta och relevanta är att vi kan se framåt – drömma och dagdrömma – om en önskvärd framtid. Men i ”det just levda ögonblickets mörker” och den följande oförmågan att greppa vår omedelbara situation, eftersom vi är för nära den, kan vi inte få syn på oss själva. Det vardagligt omedelbara, som ofta är oreflekterat, skymmer sikten för det väsentliga, det vill säga den egentliga sanningen om vem jag och vilka vi är. Vi måste därför få distans till vårt tillstånd och för att få distans och perspektiv krävs avstånd. Undersökandet av de utopiska uttrycken i samhället – som till exempel musik – är ett sådant område.

Bloch tror sig visserligen inte kunna svara entydigt på spekulativa ontologiska frågor om vilka vi egentligen är, men han vill likväl bejaka denna förundran inför tillvaron. Och han vill ta fasta på själva önskan och längtan efter någonting annat och någonting nytt bortom den vardande kapitalistiska moderniteten. Det är vidare framför allt i vardagen, i ”världens tragiska sublimitet”, som Bloch tror att motstånd och hopp gror mot en känsla av att ”någonting inte är som det ska” i vardandet.

Bejakandet av hopp, begär och längtan i dess mest vardagliga former kan för övrigt vara en kraftfull utmaning till varje resignation gentemot världen.

Redaktörer för den tidigare nämnda antologin, The Privatization of Hope, är germanologen Peter Thompson – som också är ansvarig för The Centre for Ernst Bloch Studies vid The University of Sheffield – och den välbekante filosofen Slavoj Žižek. Den förstnämnda skriver en medryckande introduktion där han argumenterar för Blochs filosofiska relevans för 2000-talet som jag i korthet vill referera:

Fenomen och begrepp som hopp, utopi, frigörelse, uppfyllelse och transcendens har, enligt Thompson, allt mer kommit att underordnas en ekonomisk reduktionism. Mänskligt begär reduceras till varuform på marknaden att köpa och sälja. Hopp, lycka och optimism har omvandlats till varor och penningform och det är förmodligen också det enda sättet för det globala kapitalistiska systemet att överleva den egna logiken med fallande profitkvot; folk måste begära det som reproducerar systemet. Därför är också alla idéer om att vi är involverade i en process eller dynamik som kan leda till någonting annorlunda, nytt, eller bättre, så pass ovanliga. I sin potentiella antiform riskerar de att börja underminera systemet.

Thompson hävdar att vi befinner oss i en situation där den gamla världens absoluta kapitalistiska hegemoni dör, men där en ny värld eller antydan till en ny värld ännu inte har framträtt för att ersätta den. Blochs samlade verk är ett sätt att bevara hoppet princip mot en växande osäkerhet och ett växande mörker. Krisen som verkat sedan 2008 har uppenbarat att vad som står på spel inte bara är ekonomins stabilitet, utan också hela efterkrigstidens vedertagna politik och ideologi.

Samtidigt har det, enligt Thompson, blivit omöjligt att föreställa någonting bortom inramningen av en kapitalistisk ordning – även en som befinner sig i allvarlig regression. Avsaknaden av hopp om förändring eller förbättring verkar ha blivit en självuppfyllande diskurs. Kanske stämmer det nya och allt mer spridda talesättet att det är enklare att föreställa sig världens ände än att föreställa sig kapitalismens slut? Vad som står på spel är inte bara dagdrömmen om hur saker kunde bli bättre utan den underliggande principen om hur de kunde göras bättre och hur hopp fungerar i världen som en reell latent kraft. Hopp för Bloch var nämligen processen i vilken vårt begär fyller i glappen i tillvaron. För honom var mänskligt begär den mest potenta av alla motiverande krafter. En avslutande fråga från Thompsons introduktion är ifall hopp fortfarande kan existera som någonting annat än en atomiserad, avsocialiserad och privatiserad form på 2010-talet.

I förlängningen av Thompsons frågeställning finns en annan: Hur går det att undvika att längtan, hopp och begär antar en varuform som förmedlas med pengar och förutsätter lönearbete?

Geist der Utopie handlar alltså inte om utopi som en programmatisk eller ideal social illusion om ett perfekt samhälle med perfekta människor – syftet är inte att formulera en social totalitet – en sådan skulle vara just en fetischering; ett tänkande helt deformerat av kapitalformen. Begäret menas existera i all mänsklig aktivitet och kan sägas vara endemiskt till människans historia. Den levda stundens mörker och dess transcendenta dynamik inte undantagen. För behovet att föreställa sig en bättre framtid kvarstår. Begäret att transcendera det givna är kanske, som det hävdas, det enda sant karaktäristiska för människan?

Bloch behandlar därmed utopi som något socialt och praktiskt vilket kan näras och sättas i arbete. Utopisk filosofi är en filosofiinriktning som har dessa utopiska uttryck som sitt centrala undersökningsobjekt. En sådan filosofi underlättar kritik av existerande diskurser, praktiker och förhållanden med referens till utopiska postulat och kan därigenom rikta uppmärksamheten till konkreta möjligheter som utvecklas i världen och som pekar bortom reifikationens begränsningar. I Geist der Utopie kan Bloch sägas ge uttryck för två sanningar om världen: å ena sidan en empirisk faktabaserad och legitimerande sanning; och å andra sidan en subversiv utopisk sanning som etablerar sig fientlig gentemot världen. Därmed är hans utopiska filosofi snarare normativ än futurologisk med fokus på det produktiva. Bloch återkommer också i boken flera gånger till ”icke-varandet”, det som ”ännu-inte-är”.

Hans intresse för processfilosofi har likheter med både den samtida kollegan Henri Bergson (1859-1941) och även den senare Gilles Deleuze (1925-1995) med deras betoning på temporalt tillblivande (Deleuze var för övrigt mycket influerad av just Bergson). Utan den förståelsen går det, som Wayne Hudson poängterar i antologin, att missta Bloch för att vara en mer poetisk och existentialistisk tänkare än vad han var.

Bloch var historiematerialist, om än i en spekulativ tradition, och han blev aldrig marxistiskt dogmatisk, utan vidhöll dialektiken mellan kapitalets objektiva logik och en mer idealistisk subjektivism. I hans filosofi verkar varken varandet eller tanken ha fixerats gentemot varandra – varken ontologin eller epistemologin har företräde. Vidare om Blochs kritiska dialektik i Geist der Utopie ska sägas att han i motsats till den dominerande samtida socialismen inte hade någon tilltro till statens progressiva funktion. Den anses tvärtom ha en infernalisk karaktär och en ofrånkomligt repressiv funktion. Och så länge det finns en allmän tilltro till staten bland socialister finns det, enligt Bloch, heller ingen sann idé om socialism.

Knut Hamsun och Markens gröda
Hamsuns totala förkastande i Markens gröda av allt som är kapitalistiskt, modernt och urbant utgår från ett närmast arkaiskt ideal om gudsfruktande och självförsörjande jordbrukare.

Som litteraturvetaren Anna Jörngården konstaterar i sin avhandling Tidens tröskel. Uppbrott och nostalgi i skandinavisk litteratur kring sekelskiftet 1900 (2012) har Markens gröda ett tydligt och närmast didaktiskt ”tillbaka-till-jorden-budskap”. Romanen uttrycker en patosfylld längtan till ett harmoniskt urtillstånd; till hemjorden och arbetet med den. Hamsun vill på sätt och vis med romanen som reningsprocess lära läsarna tillbaka till en traditionell livsform bortom kosmopolitism, urbanitet, industrialisering och småaktig ekonomisk vinning.

I det goda livet som frammanas, med nybyggargården Sellanrå som sedeslärande exempel, ska männen arbeta med jorden och kvinnorna stanna hemma i rollen som nödvändiga emotionella och bevarande centrum i familjen. Intrigen i romanen kommer huvudsakligen av det hotet och den oron som den kapitalistiska moderniteten utgör för den inledningsvis så fridfulla nybyggandet i ödemarken. Stadens och handelns abstrakta värden och den fåfäng konsumtionen – luft värda – hotar med normupplösning för främst kvinnor genom att få dem att anamma ett destruktivt och stundtals helt förkastligt beteende. Moderniteten identifieras följaktligen med en förfallsvision. Det ska sägas att handlingen ska föreställa utspelas i Nordnorge från 1850-talet till 1880-talet.

När handlingens politiska essens sammanfattas på det här aningen bryska viset kan det framstå som obegripligt att någon som inte är ärkereaktionär skulle vilja läsa romanen. Vidare går det med Jörngården att fråga sig hur trovärdig skildringen av småbrukargårdens seger över industrialiseringen och urbaniseringen egentligen är.

Men oaktat en författares eventuella avsikt menar jag att handlingen är sekundär för varje riktigt bra roman. Det är heller inte utvecklingen utan språket jag fascineras och eggas av vid omläsningen av Markens gröda. Det som framför allt gör boken inspirerande är kombinationen och växlingen mellan berättarröstens episka ton och perspektiv, den allmänt emotionella laddningen av även de minst göromål, och det mycket finkänsliga folkliga talspråket. De bästa passagerna har en melodiös, sjungande och närmast psalmartad kvalitet.

Något som jag reagerade på vid omläsningen var hur karaktärerna i några av dessa eleganta passager har religiösa, övernaturliga och översinnliga upplevelser; familjepatriarken Isak möter djävulen, frun Inger hör sjungande småfiskar och en av sönerna, Sivert, upplever hur två änder pratar med varandra om honom, och så vidare. Närvaron av någon slags gudomlighet eller transcendens är också något som författaren Brad Leithauser påpekar i sitt förord i den senaste engelska översättningen av romanen från 2007 (för övrigt en mästerlig sådan av Sverre Lyngstad som nog överträffar Hugo Hultenbergs svenska översättning).

Isaks möte med vad som nog är djävulen upptar ungefär en och en halv sida och är därför inte så citatvänligt, men ett stycke från mötets början följer:

Han reste sig upp men kände inte riktigt ingen sig. Hm? Vad hade hänt? Ingenting, han hade bara suttit en stund. Det står någonting framför honom, ett väsen, en ande, grått siden – nej, det var ingenting. Han kände sig egendomlig till mods, tog ett kort, osäkert steg framåt och gick rakt mot en blick, en stor blick, två ögon. Samtidigt började asparna runt om att susa. Som alla vet kan aspar susa på ett obehagligt och hemskt sätt, i varje fall hade Isak aldrig hört ett hemskare sus än nu, och han genomilades av en rysning. Han famlade också framför sig med handen, och det var kanske den hjälplösaste rörelse den handen någonsin hade gjort.

I samband med att Inger blir nedbruten av ödemarken och genomgår en religiös fas har hon den här märkliga upplevelsen:

I ödemarken har varje årstid sina under, men alltid och oföränderligt är det den tunga, omätliga tystnaden från himmel och jord, begränsningen åt alla håll, skogsmörkret, trädens skönhet. Allt är tungt och vått, ingen tanke är omöjlig där. Norr om Sellanrå låg en liten, liten tjärn, en vattenpuss, inte större än ett akvarium. Där simmade några små, små fiskbarn som aldrig blev större, de levde och dog där och var till ingen nytta, ack nej, inte till minsta nytta. En kväll stod Inger där och lyssnade efter koskällorna. Då hörde hon inget annat, för allt var dött, men hon hörde en sång från akvariet. Den var så svag, och ibland hördes den, ibland inte. Det var de små fiskarnas sång.

Även sonen Sivert har, som sagt, en märklig och subtil upplevelse mellan dröm och hågkomst:

Sivert går en kväll upp utefter bäcken och stannar plötsligt: nere på vattnet ligger två gräsänder, hane och hona. De har upptäckt honom, de har sett människan och blivit ängsliga, den ena av dem säger något, ett kort ljud, en melodi i tre toner, den andra svarar likadant. I samma ögonblick lyfter de, snurrar som två små hjul ett stenkast uppåt bäcken och slår sig åter ned. Då säger den ena något igen, och den andra svarar. Det är samma språk som första gången, men så frälst att det är en liten salighet: det är stämt två oktaver högre! Sivert står och ser på fåglarna, ser förbi dem och långt in i drömmen. Ett ljud hade flugit genom honom, en ljuvhet, han stod där med en spröd och fin hågkomst av något vilt och skönt, något tidigare upplevat, men utplånat. Han går hem under tystnad, talar inte om det, skvallrar inte om det, det var olikt jordiska ord.

Det går att förvånas över dessa till synes aparta inslag i den kärva nybyggarberättelsen. Men då ska en ha i åtanke att olika religiösa och övernaturliga föreställningar och upplevelser var en självklar del av det gamla jordbrukssamhället. Vidare var Hamsun oerhört lyhörd för det mest subtilt sinnliga i tillvaron. Och som han påpekar i romanen kan det vara svårt att undgå religiositet i ödemarken: ”Där finns inte bara jordisk strävan och världslighet utan också fromhet och dödsfruktan och rik övertro”.

Författaren Lars Andersson har i en understreckare i Svenska Dagbladet framhållit livskomiken, förvecklingarna och Hamsuns inlevelsefulla påfund med alla öden, livsprojekt och intigheter i Markens gröda. Han citerar gillande författaren Karl Ove Knausgård som i den sista romanen i den omtalade sviten, Min kamp, skriver följande om Hamsuns märkliga kombination av modernism, realism och magi:

I så gott som alla hans romaner ligger den förtrollade och den avförtrollade världen sida vid sida, och den insikt det resulterar i, att det egentligen är hipp som happ, är den om livets tomhet och meningslöshet. Men även det kan man fira, och det är väl kanske det hans böcker egentligen gör.

Andersson karaktäriserar själv Markens gröda som ”en saga, grov, öm och melodramatiskt stiliserad” (http://www.svd.se/kultur/understrecket/romanerna-fria-fran-hamsuns-fascistiska-ideer_7679056.svd). Jag håller med Andersson om att det är fråga om en litteratur som trots sin radikala konservatism, är fjärran från fascistiska stereotyper och ett nationalromantiskt bondevurm. Däremot vill jag mot honom vidhålla att romanen är försjunken i föreställda traditioner.

Jörngården hävdar att narrativet som helhet i Markens gröda genom en karaktäristisk och svårfixerbar berättarnärvaro, öppnar upp för en distans som gör det möjligt att läsa romanen med en dubbel blick. Hon framhåller hur berättarröstens glidning mellan olika positioner – sentimentaliserande, ironiserande, auktoritärt budskapsförmedlande och frågande – öppnar upp för disharmonier som sätter budskapet i fråga. Det är det, hävdar hon, som är det avgörande skälet till att romanen överlevt in i nutiden och fortfarande är en läsvärd klassiker, trots de minst sagt problematiska aspekterna. Den politiskt övertydliga i romanen görs svårbestämbart genom den narrativa stilens opålitliga berättarröst som både sentimentaliserar och skapar distans för läsaren.

Jag tror att Jörngården har helt rätt i sin analys. Samtidigt betonar hon att även om Hamsun politiskt är nostalgiskt tillbakablickande, är han formmässigt inte tillbakablickande i romanen: hans melodramatiska känsloestetik innebar tvärtom ett uttryck som gjorde honom till en av Europas mest inflytelserika tidigmodernister som kom att influera flera av 1900-talets största författare.

Jag vet inte om Thomas Mann influerades av Hamsun, men i sin dagbok våren 1919 – strax efter det första världskriget det vill säga – noterar han att Markens gröda är ett ”härligt verk” som står ”i djup kontakt med all den nyaste längtan”. Det verkar vara en nostalgisk längtan som åsyftas, tillbaka till ett enkelt liv, opåverkat av det moderna samhället. Som exempel på hur romanen pekar bortom samtiden nämner Mann ”förhärligandet av obygdens bonde, den lantliga självtillräckligheten, hatet mot staden, industrin, handeln, ironiserandet över staten”.

Jörngården menar att Hamsun med romanen uppenbarligen lyckades slå an kollektiva känslor av förlust och längtan. Hon refererar till ordföranden i Nobelkommittén 1920 – den för en historiker välbekante nationalvurmande historikern Harald Hjärne – som i sitt Nobelpristal till Hamsun beskriver nybyggarberättelsen som ett slags nostalgiskt balsam, som skildrar en livsstil som i kontrast till det moderna arbetslivet ”danar den helgjutna människan, läker och försonar söndrade sinnen”.

Att hela, läka och försona var ju också vad som behövdes efter det första världskriget.

Geist der Utopie och Markens gröda för 2010-talet
Gällande Geist der Utopie praktiseras i den ett kompromisslöst kritiskt tänkande som varken respekterar disciplinära gränser eller genrer och som det är lätt att fatta tycke för. På ett ställe poängterar Bloch också explicit att boken aldrig kommer att sluta fred med världen. Det är ett hedervärt ideal som kan sägas vara grunden för allt genuint kritiskt tänkande; att aldrig kompromissa med eller affirmera det dominerande.

Vidare om Geist der Utopie finns där ett fokus på vardagens olikartade och ofta triviala – men nog så intressanta – manifestationer av hopp, längtan och begär att ta fasta på. Uttrycken kan variera från olika varianter av privatiserade och kommersiella begär i varuform, till mer oförmedlad och gemensam längtan efter någonting som världen ännu inte har sett.

Vad säger vår samtids olika uttryck för begär om samhället och hur kan mångfaldigandet av progressiva begär bejakas?

Gällande Hamsuns Markens gröda kan den varna oss för nostalgiska och utopiska ideal som reaktionära krafter när om regeneration, vitalisering och idyllisering av ett föreställt traditionellt familjeliv. Jag tänker inte minst på den reaktionära drömmen om den evige patriarken och den heliga självreproducerande familjen som åter håller på att aktualiseras av konservativa mörkerkrafter i Europa.

Det pågår en revolt – inte bara mot vad som uppfattas som radikal livspraktik- och teori – utan till och med mot till synes beskedliga socialliberala antaganden om det positiva med jämställdhet, antirasism, det sociala medborgarskapet och fackliga rättigheter. Men det sker inte enbart från högerpopulistiska och konservativa rörelser, grupper och partier, utan kanske främst från en ekonomiskt liberal elit och deras apologeter från vilka det allt tydligare markeras mot allt vad som uppfattas som allmänt ”politiskt korrekt” i ”trånga åsiktskorridorer” – förstått som någon slags överintellektualiserade vänstervridna tankefoster som påförs ”verklighetens folk”. Samtidigt lämnas kapitalismens allt mer uppenbart zombieaktiga reproduktion av sociala förhållanden som sådana därhän i den mediala offentligheten.

Peter Thompson hävdar i den tidigare nämnda antologin, The Privatization of Hope, att de tumultartade händelserna i världsekonomin de senaste sex åren har gjort att vi fastnat i ett slags limbovärld av ren negation där gamla självklarheter har osäkrats, samtidigt som vi ännu inte ser en ny värld.

Vi lever visserligen i kapitalismens dödsspiral, men i processen att förverkliga och arbeta med olika uttryck för hopp, längtan och begär, går det dels att sätta ord på varför världen inte är som den borde, dels att faktiskt börja konstruera detta någonting som världen ännu inte har sett.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s