Kapitalismens sammanbrott och vänsterreformismens omöjlighet

övergiven galleria

Jag vet, jag vet. Det har varit dåligt med uppdateringar av bloggen på sistone. En bebis, en flytt och slutarbetet med en artikel har tagit det mesta av min tid. Och trots att jag aktivt försökt att undvika all medierapportering av valet och alla valdebatter, har den valhets som ändå sipprat fram tenderat att ta bort min kvarvarande lust och inspiration. Det är verkligen själadödande med val.

På SVT: s litteraturprogram ”Babel” sa författaren Sara Stridsberg i veckan att hon huvudsakligen uppfattade det politiska språket som ett dött språk. Jag håller helt med. Och att mer eller mindre tvingas höra och se så mycket av eländet har inskränkt mitt tankeliv. Det enda som har avhjälpt det värsta av allt dött partispråk, har paradoxalt nog varit att gå morgonpromenader på den närliggande Sankt Pauli kyrkogård.

*  *  *

Den nämnda artikeln är till en kommande antologi om utopier på Daidalos förlag. Titeln är ”Vänsterns dröm om en harmonisk tillväxtkapitalism”. Det ska bli roligt att läsa de andra forskarnas bidrag – en av redaktörerna har låtit förstå att vi har tolkat utopitemat väldigt olika.

Det som fick mig att intressera mig för den samtida svenska vänsterns ekonomiska politik var vad jag upplevde som en påfallande låg krismedvetenhet. I likhet med den gängse nationalekonomin och även det liberala synsättet verkade krisen behandlas som ännu en cyklist-konjunkturell kris för finansekonomin. Men all kritisk forskning tyder på att det är en strukturell och kanske till och med permanent kris för kapitalismen som sådan och därmed för vår civilisation.

För att få klarhet i den dominerande svenska vänsterreformismens krismedvetenhet har jag undersökt aktuella program och granskat intervjuer och liknande med ordföranden och ekonomiska talespersoner från socialdemokraterna, LO och Vänsterpartiet. Min huvudsakliga slutsats är att den svenska vänsterreformismen har en ekonomisk politik som på olika sätt karaktäriseras av sin strategiska och strukturella omöjlighet gentemot kapitalismens utveckling. Organisationernas olika postkeynesianska strategier för en statscentrerad stimulanspolitik tenderar att vara tämligen uddlösa för att värna om folkflertalets behov och intressen i en värld definierad av finanskapitalet och dess hittills mest omfattande kris (i frånvaron av tillräckligt lönsamma investeringar i industriproduktionen flyttas kapitalet från varuproduktionen till finansmarknaderna, där det blir till så kallat fiktivt kapital som skapar ”bubblor” som spricker varpå en större bubbla måste blåsas upp).

Vidhållandet av olika varianter av statlig stimulans- och fördelningspolitik kommer tydligt till korta i den utvecklingen. Inte minst då både programmen och talespersonernas kommentarer tenderar att förutsätta en stabil tillväxtkapitalism bortom dagens strukturella och kanske permanenta kris. Den ekonomiska politiken tycks helt enkelt anpassad efter de unikt fördelaktiga omständigheter som rådde i Sverige från 1960-talet till 1980-talet. I omöjligheten till förnyelse argumenterar jag därför för att den samtida svenska vänsterreformismen är utopisk, fast i en negativ och inverterad bemärkelse.

Kritiken mot postkeynesianismen och den parlamentariska och legalistiska metoden via staten ska inte misstas för uppgiven fatalism eller liknande. Poängen är att det, inte minst sedan finanskrisen, har blivit svårt att se hur en socialdemokratisk eller ens (vänster)socialistisk regering skulle kunna åstadkomma något annat och mer än fortsatt administration av krispolitiken med nedskärningar och åtstramningar. Sedan må den krispolitiken vara aningen mer human än vad en liberalkonservativ regering kan prestera. För folkflertalet lär likväl det mesta av den allt mer prekära livssituationen kvarstå.

Även vid en internationell utblick är det svårt att hitta exempel som talar för att någon form av vänsterreformism skulle kunna visa på en väg där hänsyn till människors behov och biosfären (klimathotet) kan överordnas och därmed också överkomma kapitalackumulationen. Kanske underskattar jag vänsterreformismen och statens socialistiska funktionalitet, men jag tillhör dem som hävdar att staten är eller har blivit ofrånkomligt kapitalistisk. Och hittills under den sexåriga krisen har jag varken sett en faktiskt vänsterpolitik eller ens en hypotetisk argumentation som övertygar eller åtminstone övertalar mig om motsatsen. På kort sikt går det självklart att förbättra vissa förhållanden något. Men hur en statscentrerad politik beroende av mandatperioder på längre sikt ska kunna kanalisera och hantera de motsättningar som har orsakat finans- och klimatkrisen är svårt att ens konceptualisera.

Det brukar ju ibland också sägas att det har blivit lättare för folk att föreställa sig världens ände, än kapitalismens slut.

*  *  *

Jag har redan nämnt den i ett inlägg, men en publikation som är värd att nämnas igen och som bekräftar en regressiv utveckling är OECD-rapporten Policy Challanges for the next 50 Years som släpptes i somras. I korthet hävdar författarna att den hittillsvarande tillväxten i de nuvarande OECD-länderna snart är ett minne blott. I östra och sydöstra Asien beräknas tillväxten däremot fortsätta ytterligare några decennier. Klimatförändringarna är medtagna i kalkylen och tros resultera i en del förstörelse av kapital, kustområden och jordbruk. Det ska poängteras att även för att uppnå den betydligt lägre kalkylerade tillväxten inom dagens OECD-länder, kommer det enligt rapporten att krävas avsevärda sociala uppoffringar i form av ökade inkomstklyftor, försämrade arbetsvillkor, samt inskränkta medborgerliga rättigheter (http://www.keepeek.com/Digital-Asset Management/oecd/economics/policy-challenges-for-the-next-50-years_5jz18gs5fckf-en#page1).

Gällande regression och sammanbrottsteori har den vänsterteoretiska tidskriften Fronesis senaste nummer, 46-47, just temat ”Kris” (http://www.fronesis.nu/nummer/210/KRIS). Jag rekommenderar det starkt till alla som vill ha en initierad överblick och introduktion till kritiska diskussioner och förklaringar av dagens kris. Alltför ofta reduceras dessa annars till att handla om några finansmäns eller finansmarknadens ”girighet”, alternativt att det enbart är fråga om en återkommande cyklisk skuldbubbla i linje med 1600-talets bubbla inom tulpanhandeln.

Det sistnämnda exemplet är för övrigt en hållning som historikern Rasmus Fleischer benämner som ”religiös metafysik” och ”passiv nihilism”. Han sammanfattar förtjänstfullt den tyska så kallade värdekritiska skolans teorier om kapitalets pågående slutkris i artikeln ”Värdekritisk kristeori – att tänka kapitalets sammanbrott”. Det är en text som aktualiserar många avgörande frågeställningar om samtiden och framtiden:

>Kan varken mikroelektronikens hårdvaru- eller mjukvaruproduktion skapa produkter som absorberar arbetskraft i samma utsträckning som efterkrigstidens industriproduktion?
>Stöter varuproduktionen ifrån sig mer arbetskraft än vad den kan absorbera och görs en växande del av mänskligheten därför överflödig för kapitalet?
>Är till exempel de framgångsrika IT-företagen som tjänar pengar på reklam – som i princip är improduktivt för kapitalet – därför symptomatiska för samtiden då de knappt sysselsätter någon arbetskraft? Eller överdriver värdekritikerna mikroelektronikens betydelse för den samtida kapitalismen?
>Vart ska nya massmarknader finna köpkraft bortom lånade pengar som numera återfinns i allt längre och tunnare kreditkedjor?

Framför allt den sista frågan visar på allvaret i situationen; de olösliga motsättningarna skjuts på framtiden och krisen fördjupas ytterligare. Kanske har de värdekritiker rätt, som hävdar att vi nu bevittnar hur varusamhällets fogar lossnar bit för bit i ett långsamt och utdraget sammanbrott, samtidigt som vi tvingas klamra oss fast vid varuformen i en allt mer förtvivlad konkurrens om resterna.

Värdekritikerna skriver fram en kapitalets tvingande logik utan något historiskt subjekt, vilket bryter mot den normala ordningen i vänstersammanhang där det reformistiska eller revolutionära subjektet ofta förutsätts. En av numrets redaktörer, sociologen Johan Örestig, framhäver hur den styvmoderliga behandlingen av sammanbrottsteorier kan bero på att de går ”stick i stäv mot föreställningen att kriser kan hanteras med social ingenjörskonst”. Därför menar Örestig att det heller inte är någon tillfällighet att värdekritisk kristeori utvecklats utanför den statligt institutionaliserade vänstern i akademi och partier (se ”… och krisen väller fram ur djupet”).

*  *  *

Att det åtminstone är frågan om en strukturell kris i form av en till synes oöverkomlig regression hävdar alltså både kapitalaffirmativa OECD-forskare och kapitalkritiska tyska värdekritiker. Men kan kapitalismen övervinnas innan regressionen leder till en mer fullskalig fascism och/eller klimatkollaps? Eller befinner sig kapitalets logik – med fallande profitkvot och flykten från realackumulation till finansspekulation – bortom de revolutionära subjektens makt? Om inte, är frågan vart början till det materiella parti återfinns som eventuellt kan leda ett globalt uppror mot reproduktionen av kapitalackumulationen och dess sociala relationer.

Kanske finns en ledtråd till formeringen av en antiform kapabel att negligera kapitalet i China Labour Bulletin. Sedan 2011 noteras och kartläggs där alla inrapporterade strejker i det gigantiska landet i öster på en allt mer plottrig och inspirerande karta: http://www.numble.com/PHP/mysql/clbmape.html.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s