Sökandet efter postkapitalismen: Karl Marx

marxgraffitti

Något av det intressantaste jag läst om ett liv efter kapitalismen de senaste åren är filosofen Peter Hudis, Marx’s Concept of the Alternative to Capitalism (2012). Jag tänkte därför ägna hela inlägget åt mina anteckningar om och kommentarer till boken.

Det aktuella verket verkar vara en lätt omarbetad version av hans avhandling Marx’s Concept of the Transcendence of Value Production (2012). Hudis går i båda verken systematiskt och kronologiskt igenom Karl Marx publikationer från 1840-tal till 1880-tal i jakt på hans begreppsliggörande och skisserande av konturerna till ett socialistiskt, kommunistiskt och allmänt postkapitalistiskt samhälle. Marx sägs oftast inte direkt ha skiljt på de tre begreppen, men Hudis klargör konstigt nog aldrig att Marx inte använde begreppet postkapitalism. Själv föredrar jag att prata om just det – det postkapitalistiska samhället – eftersom det begreppet är minst belastat med olika associationer.

Angående urvalsmetoden är min enda invändning att jag saknar en redogörelse för just urvalet. Exempelvis är en begränsning som Hudis inte nämner att Marx journalistiska produktion ser ut att ha utelämnats. Det kan i så fall säkert vara en fullt rimlig avgränsning med hänsyn till det redan massiva källmaterialet, men han skulle gärna fått klargöra hur han tänkt.

Avsikten med boken anges inte vara att formulera en specifik modell av ett postkapitalistiskt samhälle. Det övergripande målet är att undersöka Marx verk för att se vilka implicita och explicita indikationer det innehåller om ett framtida, icke-alienerande, samhälle. Den övergripande frågeställningen lyder som följer: Vilka omständigheter menade Marx att det krävdes för att överkomma kapitalets värdeproduktion?

Hudis arbetar i en tradition kallad humanistisk marxism, grundad av Lev Trotskis sekreterare, Raya Dunayevskaya. Den verkar bland annat utmärkas av sitt framhävande av Marx utgångspunkt i den tyska idealismen och dess humanism. Hudis positionerar sig mellan de marxistiska ytterligheterna av en kapitallogisk tradition, med litet eller inget intresse för mänsklig agens (kapitalet som subjekt och arbetskraften som predikat), och den mer autonoma marxistiska traditionen med dess betoning av det historiska revolutionära subjektet (arbetskraften som subjekt och kapitalet som predikat). Hudis använder framför allt Moishe Postone som huvudsaklig representant för den kapitallogiska skolan och Antonio Negri som representant för den autonoma skolan. Och han verkar ha en del initierade invändningar mot dem båda. Möjligen kommer det att bli anledning att återkomma till hans kritik, men det skulle bli ett för långt sidospår att diskutera olika läsningar av Marx och Hegel i det här inlägget (i bokens appendix finns för övrigt i engelsk översättning Marx excerpter från kapitlet om absolut kunskap i Hegels Andens fenomenologi).

Hudis metodiska grundhållning i läsningen av Marx är pragmatisk. Han menar att Marx använde en mängd argumentativa och konceptuella strategier beroende på hänsynstagandena och syftet med det aktuella verket. Ibland analyserade Marx kapitalet som ett immanent logiskt system. Och ibland undersökte han det empiriskt baserat på dess faktiska historiska uttryck och utveckling. Marx sammantagna manusproduktion läses följaktligen av Hudis som en föränderlig och bitvis inkonsekvent och motsägelsefull helhet. Hudis hävdar att Marx verk varken kan reduceras till en behandling av kapitalet som ett abstrakt idealtypiskt system, eller till enbart en historisering av dess konkreta uttryck utan djupare struktur eller logik. Tvärtom bör båda dessa dimensioner av Marx verk bejakas om hans livsverk ska kunna begripas i sin helhet.

Det tycker jag också låter som en rimlig behandling av kapitalismen; vi lever i ett system av produktionsrelationer som både bör förklaras som en logiskt sammanhängande global helhet och förstås utifrån dess historiskt föränderliga uttryck i vardagen.

En bakomliggande bevekelsegrund för Hudis undersökning är alla antaganden som traditionellt har styrt förståelsen av Marx syn på alternativen till kapitalism. Han nämner alla påståenden om hur lite Marx sa om en potentiell framtid, vilket har misstolkats som att han i princip inte sa någonting alls om framtiden. Hudis menar att det har tolkats som att en historiematerialist inte borde säga någonting om framtiden, eftersom sådana normativa utsagor är irrelevanta för traditionen. Hudis poängterar emellertid hur Marx motsätter sig varje formulering av ett alternativ till kapitalismen som inte tar hänsyn till subjektets självaktivitet, och hur Marx förkastar varje social formation som antar ett självständigt maktförhållande på bekostnad av dess skapare. Ett nytt samhälle ska, enligt Marx, framträda immanent, från de existerande förhållandena givna av den kapitalistiska produktionen och reproduktionen och de sociala kamperna mot dem.

Hudis argumenterar för att det är omöjligt att undvika reflektioner om framtiden och att det heller inte är önskvärt att undvika dem – åtminstone inte så länge som reflektionerna tar avstamp i den faktiska verkligheten. Marx arbete visar också på det oundvikliga med normativa uttalanden om framtiden. För lika mycket som han kan ha velat undvika att tala om framtiden, fann han det nödvändigt att göra det, just därför att framtidselement är immanenta i själva strukturen hos det vardande som han utsatte för en sådan rigorös och kompromisslös undersökning.

Hudis framhåller att vi inte gör mest rättvisa till en tänkare som Marx genom att återupprepa vad han sa och gjorde, utan genom att återvända till meningen i hans arv för vår tids verklighet. Det är också till det ändamålet som studien sägs vara ämnad.

Vad skrev då Marx om vad som krävdes för att överkomma kapitalets värdeproduktion och dess uttrycksform i bytesvärdet?

*  *  *

Redan 1843 skrev en ung Marx i ett brev till Arnold Ruge att han inte dogmatiskt ville vänta på den nya världen, utan ”finna den genom kritik av den gamla”. Uppgiften var att ”utveckla nya principer för världen genom dess egna principer”. Det var en hållning som han var konsekvent med genom livet. Det är nog också det enda sättet en historiematerialist, med hedern i behåll, kan formulera en vision om samhället bortom kapitalismen; att genom kritiken och negationen av det varande skissera konturerna om vad som komma kan. Att enbart spekulera om framtiden utan att beakta behoven och begären hos de samhälleliga krafter som kan realisera idealet, är i linje med ett sådant resonemang världsfrånvänt humbug.

Genom hela sitt liv framhöll Marx hur ett revolutionärt medvetande utvecklas hos de förtryckta i respons till de materiella förhållandena. Han trodde därför inte att ett sådant medvetande kunde påföras proletärerna utifrån. Han jämställde emellertid inte medvetandet som framkom från de förtryckta med revolutionär teori. Det sistnämnda menade han var resultatet av hårt konceptuellt arbete av teoretiker. Revolutionär teori måste däremot baseras på proletärernas faktiska kamper, men kan inte reduceras till dem. Proletärernas klassmedvetande är av stor betydelse, men det är inte den fulla motsvarigheten till en revolutionär filosofi som hjälper till att formulera kapitalismens komplexa former och dynamik, eller alternativen till den.

I linje med det resonemanget framhåller Marx hur kapitalismens immanenta rytm kommer att bereda väg för ett alternativ, men antar för den skull inte att ett postkapitalistiskt samhälle på något sätt är determinerat. Huvudsaken är att det ideala måste formuleras som immanent i det reala.

Året därefter, 1844, i hans Ekonomiska-filosofiska manuskript, finns idén om frihet som mänsklighetens återkomst till sig själv som sinnliga varelser som uttrycker en ”totalitet av manifestationer av livet”. Han framhåller att vi som sinnesvarelser är bundna vid att lida eftersom ett visst lidande är ofrånkomligt i accepterandet och bejakandet av att våra liv är begränsade och kontingenta. Vi kan föreställa oss hur vi överkommer våra finita gränser, samtidigt som vi som dödliga omöjligen kan aktualisera alla våra önskningar och begär.

Betoningen av att uppnå en ”totalitet av manifestationer av livet” antyder en samhällsform i vilken människan inte längre är alienerad från sina egna livsvillkor, utan har alla möjligheter att konfrontera smärta, existentiella motsägelser och lidande.

I Teser om Feuerbach (1845) skriver Marx om det ”kommunistiska samhället där ingen begränsas till en specifik aktivitetssfär, utan kan verka var helst en vill, samhället reglerar den generella produktionen och möjliggör därför för den enskilde att göra en sak idag och en annan sak imorgon; att jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, flocka boskap om aftonen, skriva litteraturkritik efter middagen, allt efter intresse, utan att för den skull bli vara sig jägare, fiskare, herde eller kritiker”.

Notera att han inte nämner något om staten, utan att det är samhället som ska reglera det socialas förmedling – det som i en kapitalistisk uppdelning brukar benämnas som produktion, distribution och konsumtion. Avsikten med en radikal transformering av produktionsrelationerna är att människans liv inte längre ska vara reducerat till en ekonomisk funktion i kapitalets tjänst. Människan ska med andra ord inte längre födas med en livstidsdom till påtvingat lönearbete.

Hudis hävdar att det enskilda verk där Marx diskuterar ett framtida postkapitalistiskt samhälle mest direkt och utförligt är i Grundrisse (1858) som publicerades för första gången 1939:

Problemet med kapitalismen är arbetets dubbla form i abstrakt, dött arbete och konkret, levande arbete där det levande arbetet är underordnat värdeproduktionens uniforma abstraktion och dess kvantitativa överväganden (abstrakt arbete är värdets substans). Pengar i form av en universell ekvivalent sammankopplar det individuella arbetet och produkten av det arbetet med andras arbete och produkter. Den sociala sammankopplingen mellan individer etableras således genom utbytets mediering. Men denna sociala relation förblir indirekt eftersom individer sammankopplas genom den abstraktion som penningformens globala ekvivalent utgör.

Värdeproduktionen karaktäriseras med andra ord av en icke-identitet mellan produktion och konsumtion. Saker produceras inte för människors behov, utan för pengar och individers köpkraft och betalningsförmåga, vilken ju inte behöver ha någon överensstämmelse med de faktiska behoven. Marx föreställer sig tvärtom en situation där den materiella produktionen avgörs av producenternas medvetna val, i stället för värdeproduktionens självständiga kraft.

Samhället ska distribuera produktionselementen i överensstämmelse med individernas behov och inte som i kapitalismen styras av en social form som fungerar oberoende av deras intressen. Arbetet har därmed omvandlats från att vara indirekt socialt till att bli direkt socialt. Distributionen skulle inte längre avgöras av bytesvärdets marknader och priser, utan av gemensamma behov och syften. Ju mer människor kommer i kontakt med sina behov, ju mer kommer tiden spenderad för produktionen av basala nödvändigheter förmodligen också att reduceras eftersom folks intressen inte längre domineras av en yttre dominant standard, som bytesvärdet är, och som mänskligheten tvingas reproducera. Sannolikt skulle det gynna omvårdnad, ömsesidighet och kärlek på bekostnad av konsumtion och ägande av saker.

Marx skillnadsgörande mellan indirekt och direkt socialt arbete är grunden för hans koncept om ett postkapitalistiskt samhälle. Han föreställer sig en helt ny form av social mediering utan kapitalets värdeskapande som ett mål i sig själv; ett samhälle vars sociala mediering är direkt och sensibelt inför människans multitud av materiella och spirituella kapaciteter och behov. Fri tid blir det sociala måttet på rikedom (istället för kapitalets socialt nödvändiga arbetstid som inte ska blandas ihop med den faktiska arbetstiden eftersom den sistnämnda som sådan inte kan skapa värde).

Ett samhälle där skapandet och utvecklandet av mänsklighetens behov är ett självtillräckligt mål är naturligtvis någonting helt annat än vårt, där den sociala utvecklingen underordnas kapitalets självexpanderande värde. Marx beskriver postkapitalismen som karaktäriserad av en ”absolut rörelse av blivande”.

Kapitalets ”progressiva” eller ”civiliserande” funktion består, enligt Hudis tolkning av Grundrisse, att utvidga gränserna för mänskliga behov. Det är visserligen en alienerande process som sker på bekostnad av arbetarna, men den skapar också förutsättningar för rikare och mer expansiva livsvillkor. Hudis tillägger att det i dag emellertid inte längre finns samma trängande behov av att utveckla produktivkrafterna som på 1850-talet.

Vad som skulle kunna konstituera en transcendens av kapitalets värdeproduktion är således ett tillstånd där lönearbete som mått och pengar som medium för sociala relationer negligeras (det levande arbetet måste förneka sig själv som arbetskraft) och en process med en nyfunnen känslighet inför, samt förståelse och realisering av universella behov, kopplingar, njutningar och erfarenheter.

Efter Grundrisse framkommer det, dömt av Hudis genomgång, inte mycket nytt om postkapitalismen i Marx produktion. De skrivelser i första bandet av Kapitalet (1867) som möjligen kan bidra med ytterligare några nyanser i ämnet kan sammanfattas med att: alla produkter är i ett progressivt postkapitalistiskt samhälle direkta mål av användbarhet och funktion och antar inte en varuform; i motsats till det abstrakta arbetets ömsesidiga likgiltighet är samhället en association av fria individer med fritt konstituerade relationer; individerna tar, utan pengar som medierad ekvivalent, del i produktionen, distributionen och konsumtionen av den totala sociala produkten. Med andra ord förekommer inga objektifierade uttryck för socialt nödvändigt arbete existerande som en omständighet skild från individerna själva.

I Det kommunistiska manifestet (1848) har Marx och Friedrich Engels en funktionell syn på staten som något proletariatet kunde använda sig av i åtminstone en övergångsfas. Två decennier senare, efter att Marx upphetsat följt Pariskommunens uppgång och fall, var han betydligt mindre positiv till staten i Address of the General Council on The Civil War in France (1871) och också i andra samtida skrifter. Staten omskrivs där inte längre som något neutralt instrument, utan snarare som ett despotiskt maskineri bortom medborgarnas kontroll.

Han noterar vidare att: ”Arbetarklassen förväntade sig inte mirakel från Pariskommunen. De har inga färdiga utopier att introducera per décret du peuplé”. Återstår gör utdragna kamper och historiska processer som transformerar förhållanden och människorna så att de kan forma de sociala institutioner som i sin tur kan realisera ett radikalt annorlunda samhälle: ”Arbetarklassen har inga idéer att realisera, utan kan bara släppa lös det nya samhällets krafter, med vilket de gamla kollapsande bourgeoisens samhälle är havande”.

Det blir aningen motsägelsefullt när Hudis hävdar att Kritik av Gothaprogrammet (1875) innehåller Marx mest elaborerade, detaljerade och explicita diskussion om ett postkapitalistiskt samhälle – tidigare skrev han ju något snarlikt om Grundrisse. I vilket fall verkar det främst vara dessa två verk den postkapitalistiskt intresserade ska läsa. Uttryckt som negation till kapitalismen poängteras i Kritik av Gothaprogrammet bland annat att: postkapitalismen saknar en socialt nödvändig arbetstid styrd av värdets abstrakta substans och tid (dött arbete); att det saknar såväl bytesvärde som värde (bytesvärde är värdets uttrycksform – från och med Kapitalet börjar Marx att explicit skilja på bytesvärde och värde), men däremot har en materiell rikedom; samt att pengar inte längre är medium för den sociala samvaron.

*  *  *

Även om Marx genom decennierna utvecklar och nyanserar sina idéer om ett samhälle bortom kapitalismen, hävdar Hudis att det är fråga om en konsekvent och sammanhängande argumentation. Marx primära kritik var hela tiden saker och tings dominans över individer, eller med andra ord; dött arbete över levande arbetskraft. Kritiken var alltså inriktad mot sociala fenomen som antar ett eget liv och dikterar beteendet och handlingen hos de människor som en gång har skapat dem. Idéhistoriskt kan Marx förståelse av frihet sägas vara ett försök att tänka mänskliga relationer med den tyska idealismens upptäckter och i dess humanistiska anda. Marx betonade exempelvis starkt subjektens förmåga att känna samhörighet och att känna sig hemma i sina objektiva manifestationer (i motsats till att kontrolleras och domineras av dem). Han motsatte sig därför också varje lösning som på något sätt antar en självständig kraft och påför sig själv oberoende av, och på bekostnad av, skaparnas egen aktivitet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s