Populärhistoriker ur tiden

olle häger

Med anledning av att jag just nås av nyheten att dokumentärfilmaren och historikern Olle Häger har avlidit, 79 år gammal, återpublicerar jag – med vissa smärre ändringar – en essä jag skrev för två år sedan då hans mångåriga samarbetspartner, historikern Hans Villius, avled vid 88 års ålder.

För den intresserade finns för övrigt flera av deras historiska dokumentärfilmer på SVT: s Öppet Arkiv.

*  *  *

Arkivfilm i historiedokumentären Folkhemmet tur och retur visar högborgerliga herrar som äter och dricker gott och roar sig på Berns Salonger i Stockholm 1916. I nästa klipp ses en fattig kvinna med tre barn stå i virvlande snö. Hon niger åt två borgerliga damer från ‘Slumsystrarna’. Med sin karaktäristiska akademiska småländska berättar Hans Villius:

Det var en gång ett land där kvinnor i långa förkläden fått lära sig niga, där fattigvård stavades välgörenhet och där medborgarrätt hette pengar.

Folkhemmet tur och retur är ett av åtta tematiserade avsnitt på en timme vardera i serien Hundra svenska år (1999). Olle Häger skrev manus och Hans Villius, som då var pensionerad, hoppade in som berättare. Jag har sett den här inledningen flera gånger och jag blir lika uppjagad var gång. Alltför mycket är sig likt med både det patriarkala och klassamhället nästan hundra år efteråt.

Under mer än tre decennier verkade Olle Häger tillsammans med Hans Villius som Sveriges Televisions historiedokumentärsproducenter. Från min barndom minns jag femminutersavsnitten i deras serie Svart på vitt (1984-1992) där Villius berättar om historien utifrån ett svartvitt fotografi. Jag kommer ihåg hur imponerad och fascinerad jag var av att den småländska historikergubben kunde härleda och berätta så mycket utifrån ett enda fotografi – han måste ju veta hur mycket som helst! Jag minns också hur positivt förvånad jag blev av den uppenbara känslan för klassamhällets maktförhållanden och den bitska tonen mot överhet i Hundra svenska år (1999) – att den där historikergubben fick ta sig sådana friheter! Skulle inte historiker vara snustorra neutrum utan tillstymmelse till patos?

Häger och Villius hade också en osedvanlig maktposition som populärhistoriker. De var anställda på SVT för att producera historiska dokumentärer mellan 1967 och 2001. Ungefär hundra reguljära dokumentärer på en halvtimme till en timme och cirka hundrafemtio femminutersprogram blev det. Häger och Villius var också ansvariga för bedömandet och godkännandet av SVT:s inköpta historiska program. Deras egna produktioner hade givetvis ekonomiska begränsningar men innehållsligt och formmässigt var de helt självständiga. Enligt egen utsaga lade sig ledningen aldrig i deras produktioner som sådana. Med de medel som stod till buds fick de göra vad de ville. Beaktande den tv-publik som SVT hade monopol på fram till 1990-talet hade Häger och Villius med andra ord en unik maktposition i svensk historiekultur. Den bestod i privilegiet att i över tre decennier kunna avgränsa det förflutna och definiera vad historia är för en stor och mångfasetterad publik på hundratusentals – kanske miljontals – människor. På så sätt bidrog de till att forma alla dessa människors förståelse av det förgångna. Min egen syn på det förflutna, och hur man som historiker kan formulera historia, har i allra högsta grad påverkats av dem.

Bedömt av att såväl konservativa, liberaler som socialdemokrater genom åren vid olika tillfällen kommit att reta upp sig på Hägers och Villius, i deras tycke, stundtals väl så ideologiskt tendentiösa historieskildringar, var det en maktposition vilken de förvaltade väl. Inte minst då andra professionella historiker ytterst sällan kom med några invändningar mot deras populärhistoria. Nämnas bör att Villius var disputerad historiker med avhandlingen Karl XII:s ryska fälttåg. Källstudier (1951). Häger hade vidare disputerat på licentiatavhandlingen Studier i tidiga Gustav Vasakrönikor (1964). De fortsatte också genom hela sina karriärer att identifiera sig som och kalla sig för historiker.

Det är främst saklighet och patos som jag associerar deras arbete med; den yrkesmässiga noggrannheten och den medmänskliga inlevelsen. De kärnfulla manusen pendlar med lätthet mellan de långsamma strukturella förändringarna, de dynamiska händelserna och människorna i dem. Villius berättarröst kommer ofta med både poetiska och humoristiska formuleringar. Han har alltid en lätt satirisk ton mot överheten, men aldrig mot samhällets underordnade. Historiesynen karaktäriseras av en återhållsam historiematerialism med fokus på människorna.

Häger och Villius gjorde inte bara tv utan även en handfull historieböcker. Min egen favorit är nog Ett satans år: Norrland 1867 (1978) om Sveriges sista omfattande svältperiod. Grundligt framforskad med domböcker i landsarkivet i Härnösand, intervjuer från Nordiska Museets samling i Stockholm och pressklippsamlingen i Skellefteå Museum. Det är en fokuserad, inlevelsefylld och elegant utformad bok med ett rikligt och varierat bildmaterial. Den följde efter arbetet med en trekvarts lång dokumentär med samma namn- och ämne som visades på SVT 1977.

Tv-dokumentären Ett satans år är för övrigt ett exempel på när deras patos i viss mån skett på saklighetens bekostnad. Svälten personifieras genom den fattige pojken Nils Petter Wallgrens upplevelser. Uppgifter om honom fann de i Härnösands rättegångsprotokoll. Han fick stryk av sin arbetsköpare och blev sjuk. Det sägs att ingen brydde sig om honom. I ett iscensatt fotografi ses han ligga ensam påpälsad i halvdunklet. Han dör till slut. Man får intrycket av att han ligger och dör ensam i ett uthus. Men urvalet av fakta är selektivt. I själva verket bodde Nils Petter Wallgren i köket tillsammans med andra människor och arbetsköparen dömdes till dryga böter för misshandeln. Men inget av det nämns för att få en mer politiskt slagkraftig effekt. Dokumentären var delvis ett historiskt inlägg i det samtida 1970-talets diskussion om svält i tredje världen.

Ett av de första avsnitten av Svart på vitt – en serie som för övrigt belönades med Stora Journalistpriset 1986 – var Spetälskesjukhuset (1984). Kameran rör sig över ett svartvitt fotografi av en grupp människor samlade på en krattad grusgång framför ett stort hus. Men sommaridyllen osäkras när Häger avslöjar att det är ett sjukhus vi ser – ett sjukhus för spetälska. Han resonerar om när fotografiet kan vara från: eftersom det är en telefon indragen till huset måste det vara efter 1902 och han slår till slut fast att fotografiet bör vara från 1906. Häger berättar att flickan längst till höger i bilden heter Engla Maria Flygare och är tolv år gammal. Han berättar hennes och familjens tragiska historia. En efter en hamnade de på sjukhuset för spetälska och dog. Man får därefter veta att även Engla Maria kommer att dö ett par år efter att fotografiet tas. Från att ha inletts med allmänna frågor i en torr men nyfiken och närmast positiv ton slutar alltså programmet den den rörande berättelsen om en ung döende människa.

I Vårt anletes svett från Hundra svenska år (1999) skildras arbetets förvandlingar under seklet. Som i de andra temaavsnitten blandas arkivfilm, tillagt ljud och intervjuer med människor som var med när det begav sig. En av dem är Alva Röklander som 1930 kom till Stockholm från Sundsvall, 17 år gammal, för att arbeta som hembiträde:

Och när jag kommer fram till den här lägenheten där jag ska bo och ska vara artig så sträcker jag fram handen för att hälsa på henne. Demonstrativt la hon händerna på ryggen – hon tog inte i mig – i min hand! Inom mig så röt det till. Jag vart ju arg bara jag såg på människan. Jag hade inget värde! Och det var det som retade mig – man hade inget värde om man var tjänsteflicka. Ingenting! Jag tål inte allt prat och att prata om pigor – jag gör inte det.

Gösta Johansson, en annan arbetare som intervjuas, förhåller sig mer stoiskt till klassamhällets praxis. Han är från en statarfamilj som vräktes efter att pappan hade varit med och organiserat en strejk 1929. Johansson berättar att det ösregnade när möblerna bars ut och sattes i regnet. Häger frågar hur hans föräldrar reagerade:

Ja, vad skulle de göra? De kunde inte göra någonting mot myndigheterna. Bönderna fick beviljat hos länsstyrelsen i Kalmar att de fick vräka arbetarna om de inte ville arbeta.

Blev du hatisk?

Nej, det blev jag precis inte. Man hade ingen nytta av varken det ena eller det andra. Om man var arg eller go, det gjorde detsamma.

Häger vill uppenbarligen åt de effektfulla känsloladdade yttranden för att engagera tittarna – som i intervjun med Röklander.

*  *  *

En i sammanhanget ofrånkomlig och mycket läsvärd bok är historikern David Ludvigssons uttömmande avhandling The Historian Filmmaker’s Dilemma. Historical Documentaries in Sweden in the Era of Häger and Villius (2003). Han undersöker hur Häger och Villius i arbetsprocessen har jämkat samman olika ideal och hänsynstaganden. Dessa faktorer kan i regel härledas till tre dimensioner: den faktiska förmedlingen av historisk kunskap; det etiska urvalet med dess politiska och ideologiska aspekter; samt den estetiska formen och tilltalet. Samtliga tre dimensioner finns alltid med, men ibland kolliderar de. Häger och Villius tvingades då att prioritera och välja samtidigt som de inte ville tumma på professionens etos.

Visst finns det exempel på när ideologiska och stilistiska grepp i viss mån har skett på bekostnad av en mer rättvisande saklighet. I längden verkar det bli ofrånkomligt i historiska tv-dokumentärer. Gällande den ideologiska dimensionen är de relevantaste frågorna; hur och med vilket patos? Hägers och Villius sympatier låg som sagt inte hos överheten – den saken är klar. Ibland blev det ett missvisande urval, men fallen där de kan beslås med direkta metodiska tveksamheter verkar, bedömt av Ludvigssons undersökning, vara få. Patoset för samhällets underordnade, lidande och förtryckta är överlag betydligt mer subtilt än så. I regel tog sympatierna det rätt beskedliga uttrycket av en allmänmänsklig etik med samhällets olycksbarn.

För mig som historiker lämnar Häger och Villius efter sig ett arbete karaktäriserat av saklighet och en konsekvent finkänslighet inför historiska maktförhållanden. Utöver värnandet av historia som en kritisk vetenskap bejakade de dessutom historia som en folkbildande konst genom att ge sina dokumentärer en suggestiv kraft och en poetisk lyster. Det är en föredömlig praktik att vidareutveckla.

villius, erlander och häger

Hans Villius, Tage Erlander och Olle Häger

Litteratur
David Ludvigsson, The Historian Filmmaker’s Dilemma. Historical Documentaries in Sweden in the Era of Häger and Villius (2003).
David Ludvigsson, ”Historisk dokumentärfilm – resultatet av en förhandling”, Pelle Snickars & Cecilia Trenter (red), Det förflutna som film och vice versa. Om medierade historiebruk, (2004).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s