Häromnatten drömde jag att jag mötte skådespelaren Bill Murray. Han var ungefär så hjärtligt krass och charmigt cynisk som i sina roller. Samtidigt hade han gått på myten om ”Bill Murray” och var därför sorgligt uppfylld av sig själv. Han hade inte undgått att bli till den medierade bilden av sig själv. Kanske är det i längden oundvikligt i hans position som känd skådespelare? Det var i vart fall ganska påfrestande och nedslående att se.
Senare samma dag hörde jag på P1:s kulturradio att författarens Thomas Pynchons debut, V (1963), har kommit i svensk översättning (http://t.sr.se/15dGHu9). Pynchon har gjort sig ett namn genom att skriva oerhört komplexa och snillrika romaner. Han räknas till USA:s främsta nutida författare och brukar nämnas som en kandidat till Nobelpriset i litteratur. Han är dessutom omtalad för sin konsekventa anonymitet; det finns inga kända fotografier av honom sedan 1950-talet – alltså sedan tiden innan han debuterade som författare.
Det får sägas vara oerhört anmärkningsvärt att de senaste fotografierna av en av USA:s mest prestigefyllda författare är mer än ett halvt sekel gamla, när de senaste decennierna medfört att det blivit allt viktigare för författare att marknadsföra sig själva genom att göra intervjuer, skriva krönikor, turnera med uppläsningar, sitta med i litteraturprogram, medverka i hemma-hos-reportage, och så vidare. Förlagsbranschen är en marknad som alla andra och förtingligandet av författarens kommersiella profil intensifieras ständigt.
Varuformen och dess inverkan på författarskapets roll- och funktion är således ingenting som en författare kan ställa sig utanför – inte ens Pynchon. Mystiken runt hans person har, oavsett hans avsikter, blivit en del av hans kommersiella signum. Utan hans relativa anonymitet skulle jag exempelvis visserligen tyckt att han verkade ha ett mycket intressant författarskap, men nu är jag dessutom fascinerad av honom som författare och person. Det ska poängteras att han på intet sätt är någon kufisk eremit, utan har fru och barn och lär leva ett stillsamt liv på Manhattan, i New York.
Ifall jag försöker att reda ut min och många andras fascination, så gör Pynchons envisa motvilja till att bli en personlighet i mediemarknadens kulturnisch att han framstår som ett genuint fri och självständig författare. Och det i stark kontrast till en skönlitterär marknad full av författare som, avsiktligt eller ej, förkroppsligar dessa smarta, självmedvetna, välklädda, etcetera, författare – påfallande lika varandra i sin respektive unicitet. Dessa tenderar just därför att framstå som fetischerade klichéer av produkten författare.
Med lite självkritik kan jag följaktligen konstatera att min fascination inför Pynchon säger en hel del både om samhällets ekonomiska ofrihet och om min vilja till och tro på det där genuint fria och självständiga konstnärssubjektet i en förtingligad värld. För är det inte det jag själv allra helst själv också skulle vilja vara – ekonomiskt obunden med ett kreativt arbete? Och vad är egentligen Pynchon om inte en författare för oss som tycker oss vara smarta nog att ha genomskådat, eller åtminstone tröttnat på, den solkiga och förutsägbara författarmarknaden.
Men Pynchon är förmodligen intelligentare än att han tror sig kunna undgå att bli ett varumärke i mediemarknadens kulturnisch. Syftet med den relativa anonymiteten kan vara mer personligt: han vill kanske bara slippa att bli till den själadödande mediebilden av sig själv.
Frågan är om det ens är möjligt – kapitalismen är infernalisk i sin totaliserande och inkorporerande verkan. En av dem som träffat Pynchon och offentligt kommenterat honom är författaren Salman Rushdie, som sa att Pynchon var; ”extremely Pynchon-esque. He was the Pynchon I wanted him to be”. Jag kan inte bedöma hur bokstavlig eller finurlig Rushdie var i sin kommentar. Men kanske har inte ens Pynchon, trots alla sina ansträngningar, lyckats undgå att själv delvis bli som sin egen kommersiella profil?
konflyktlinjer 