Brev från en facklig kamrat i Berlin

vi vände aldrig andra kinden till

Återpublicerar ett öppet brev från en kamrat i det tyska syndikalistfacket, FAU (Freie Arbeiterinnen- und Arbeiter-Union), om hans före detta arbetsplats:

Vi vände aldrig andra kinden till
“Vi tar det i höst, du behöver inte oroa dig“. Så hette det när jag den 21 juni 2010 var i Berlin för att sätta min signatur på pappret. Men när terminen startade fanns fortfarande ingenting att skriva under.

Vi som då arbetade på Svenska Skolan i Berlin saknade rast- och arbetsrum, vi jobbade gratis en timme i veckan, så även på den fyra dagar långa skolresan, samt vissa helger. Några anställningsavtal existerade inte.

Efter ett år fick jag en grumlig förklaring till att min anställning inte skulle förlängas. Tillsammans med en stridbar fackförening, föräldrar, kollegor och elever kämpade vi tillbaka min tjänst. Vi gjorde en gemensam skrivelse mot den dåvarande rektorn, vilket i förlängningen ledde till hennes uppsägning.

Skolresan, gratistimmen och helgarbetet är numera betalda och vi har förhandlat till oss en kollektiv lönestege. I februari 2014 fick vi slutligen ett litet personalrum. Under våren fortsatte vi att flytta fram våra positioner, även om det främst handlade om att försvara det vi redan kämpat oss till. 19 maj accepterade jag 10 procent lägre arbetsbörda med samma timlön som deal för det kommande läsåret. En vecka senare lämnade sex av åtta lärare in en skrivelse som motsatte sig försämringar på fritids. 28 maj fick alla sparken och uppmanades samtidigt att söka om sina tjänster.

Vi var oroliga att ett av syftena med detta var att göra sig av med personal som inte bara teg och tog emot. Denna farhåga visade sig vara sann. När höstterminen startade hade samtliga fått tillbaka sina tjänster, utom de två som var fackligt anslutna och hade sökt en diskussion om ledningens beslut. I vårt ställe anställdes två nya personer, trots att skolan hela tiden hävdat att det inte skulle ske några externa rekryteringar.

Alla lärare vet att kritiska elever är motorer i undervisningen. Att formulera sin egen åsikt startar en oändlighet. I det språnget finns något oerhört. Tänkande och ifrågasättande varelser gör oss till skarpare lärare. Vad skolans ägare säger till sina anställda smittar givetvis av sig på eleverna. En skola där eleverna håller inne med sina åsikter och känslor är en fattig miljö. Den här sommaren och hösten har varit den bästa av lektioner. Barn, så här funkar arbetslivet. Säger ni vad ni tycker riskerar ni att bli avskedade. Arbetsplatsen är ingen demokrati, tugga och svälj.

Fan vad glad jag är att vi inte lät oss kuvas. Jag känner en djup stolthet över alla förbättringar vi fått igenom. Jag är stolt över att vi solidariserade oss och stod upp för våra kollegor. Att få sparken för att man inte hållit tyst är något hedervärt. Det betyder nämligen att vi försökte förändra den verklighet där vi befinner oss flest timmar om dagen.

Skolans ledning har visat vad som händer om man opponerar sig. Vi har flera gånger bett om och förvägrats facklig förhandling. Bilden är glasklar: ingenting kan stoppa dem i deras kamp att få en tyst och lydig arbetsplats. Givetvis är det här inget isolerat problem. Det här sker överallt, varje dag. Medicinen är att vi går samman med våra arbetskamrater. Organiserar oss mot dem som vill profitera på vårt värv och bestämma över våra kroppar.

Prästen på Svenska Kyrkan i Berlin är skolans VD och kyrkan äger skolan. I och med att kyrkan är skolans hyresvärd och att viss personal jobbar i både kyrka och skola försökte vi i arbetsdomstolen hävda att vår arbetsplats har fler än tio anställda och att vi därigenom skulle ha ett skydd mot ogrundade avskedningar. Dessvärre avvisade domstolen vår klagan.

Faktum kvarstår dock: alla fick sparken, ingen av dem som var med i en fackförening fick tillbaka sina tjänster. Moraliskt kommer arbetsköparen alltså att bära den tunga stenen. Våra ryggar är raka, våra huvudkuddar mjuka. Vi kommer aldrig att tiga om någon försöker radera ut en facklig närvaro på en arbetsplats. Luften bor i våra steg, för vi vände aldrig andra kinden till. Vi kommer aldrig att göra det.

Vi ska fira alla som fått sparken för att de kämpat. Inga sorgeband. Må tusen arbetsplatskamper glimra. Tillsammans syns vi från månen (http://arbetsplatskonflikt.blogspot.de/2014/12/vi-vande-aldrig-andra-kinden-till.html).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s