Alltförmänsklig för att komma ifråga

ando hiroshige a village in the snow

Till min julläsning i år hör Ulf I. Erikssons nya samling essäer På intet stå. Anteckningar om Nietzsche, Rimbaud, Ekelund och andra (2014) som kom i höstas. Hans förra essäsamling – eller provkarta över livshållningar – som han själv föredrar att benämna det, Exempel. Anteckningar i levnadskonst (1999), hör fortfarande till det mest inspirerande och själshälsobringande jag läst. Hans civilisationskritiska och spirituella prosa har för mig blivit ett nödvändigt motstånd att återvända till för att inte dras med i samtidens dominerande tänkande – det som hör till ”det integrerade, totalitära varuskådespelet av arbets- och löneslaveri: det modernas Helvete” som Eriksson formulerar det. Vidare skriver han i förordet:

Det handlar i dag om att finna – finna sig i och glädjas åt – sin obrukbarhet. Se till att inte komma ifråga, i det offentliga-produktiva och representativa. Avstå jag och talan till förmån för sin absolut onyttiga lösdrivarexistens. Bli den paria du är. Flykten och motståndet sammantvinnade i vår tid: flykt är motstånd. ”Fly – men i flykten: stjäl dig ett vapen” (Gilles Deleuze). Vad har vi? – Det rasande hjärtat. Olydnadens och ohörsamhetens möjligheter.

Precis så: förneka marknadens konformism, förneka politikens engagemang, och bejaka det odelade ögonblicket, saligheten och den subversiva subjektiviteten. Låt privatintresset förvandlas till ett radikalt ointresse som en gång för alla kan leda oss ut ur kapitalets totalitet till ”en gemenskap bortom prestation och förtjänst” som Eriksson uttrycker det.

Under läsningen av På intet stå kommer jag att tänka på den sydkoreanska poeten och författaren Ko Un – som Eriksson emellertid inte berör.* Jag bläddrar bland de svenska översättningarna av Uns prosadikter och fastnar för ”Snöoväder” i den zenbuddhistiskt influerade Fråga månskenet om vägen (2002):

Snön bara faller och faller.
Jag ville jag vore en byracka,
jag ville jag vore en hund.
Nej,
jag ville jag vore en björn
som omedveten om allt
sover sött i sitt ide
uppe bland bergen.
Snön bara faller och faller.

Jag tror det är den antydda längtan efter tystnad, avskildhet, obemärkthet, naturens vidder och kontemplation som tilltalar mig. I den längtan finns också en kritik av vad poeten bernt erikson kallade för prestationsexistensen i penningens- och profitismens diktatur: ”Med ingen alls ska du konkurrera. Inte ens med dig själv. Allra minst existerar du för att kontinuerligt överträffa dig själv”. Eriksson skriver i en kommentar till bernt eriksons prosa och poesi om ”den grundläggande insikten om människans uttåg från universums centrum” och ”hennes försvinnande litenhet” (se essän ”bernt erikson och kampen mot tillvaron”).

Att vilja vara som en björn i ide behöver alltså inte tolkas som en romantiserad föreställning om en primitiv-animalisk frihet, utan bör snarare förstås som en faktisk strävan att genom en process av främmandegöring försöka bli fri från jaget, egot, personligheten – hela den kapitalistiska modernitetens djupt rotade föreställning om individens autonomi och självägande. Och istället bejaka det omedelbara livets möjlighet ”att uppmärksamma och leva i det mest elementära, att ‘bemärka’ och betänka det vi tar för givet – kroppen, andningen – grunden för vår existens” som Eriksson skriver om Carl-Erik Geijerstams poesi (se essän ”Barndom bevarad. Till konturerna av en tacksamhetens poesi”).

”Snöoväder” kan med denna läsning sägas nära en dröm om ohörsamhet mot vad poeten Vilhelm Ekelund kallat ”yrkesmisären” och hela den globala ordningsmakten. En dröm om att inte stå till förfogande och att inte tvingas inrätta sig i samhällets nyttosammanhang; en dröm om en ”anti-statlig och anti-politisk samfundsordning (…) en framtida mänsklig gemenskap befriad från affärs- och entreprenörscivilisationens mekaniska bytes- och vinstsamvaro” – för att citera Eriksson i fråga om Friedrich Nietzches Mänskligt, alltförmänskligt (1878) (se essän ”Det namnlösa vilda – Om Jesus från Nasaret och fria andars himmelska och tragiska erfarenhet”).

Att försöka bli mer som ett däggdjur i vinterdvala och låta lugnet, stillheten, tomheten och icke-handlandet vara de verkande krafterna – det låter som en människovärdig livshållning.
____________________________________________________________________________
* Eriksson har vad jag vet aldrig skrivit om Ko Un, men båda bejakar en spirituell levnadskonst och de delar ett stort intresse för Nietzsches kritik mot religiösa dogmer- och institutioner. Det ska tilläggas att Un efter traumatiserande upplevelser under Koreakriget, 1950-53, blev buddhistisk munk. Med tiden tröttnade han emellertid på just den meningslösa dogmatiken och den alienerande institutionaliseringen och lämnade munklivet.

Annonser

En kommentar

  1. gunnarthorell · juli 16

    Gillar draget från framtiden, hans längtan efter det omöjliga. Det är sådant som möjliggör dikt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s