Sällsamma historier från Gaomi härad

DSC04190

I somras kom sinologen och Svenska Akademiledamoten Göran Malmqvists urval och översättning av några av Mo Yans noveller och kortromaner i prosasamlingen Den genomskinliga rättikan och andra berättelser (2014). Det dröjde dock till i julas innan jag läste den, och tills nu att jag skriver om den.

Samlingen innehåller fyra noveller och tio så kallade kortromaner. Min behållning av novellerna är större än av kortromanerna. Precis som i de senare romanerna är det ofta uppväxtens landsbygd i Gaomi härad i Shandongprovinsen (i nordöstra Kina) som utgör plats och tid för novellerna. Flera av novellerna har också drag av självbiografiskt tillbakablickande till barndomens landsbygdsproletariat. Det självbiografiska är dock inte lika explicit som i Förändring (2013).

Flera av novellerna är från början av Mo Yans författarbana och det går tydligt att se hans stil i blivande i dem:

I ”Den genomskinliga rättikan” finns de sinnliga skildringarna av landskapet i Gaomi och en föga smickrande persongestaltning. I ”Flykten” finns influenserna från folkliga sägner och en sorts magisk realism. Och i min egen favorit ”En långdistanskapplöpning för trettio år sedan” finns den satiriska och lätt ironiska hållningen till och omprövningen av landets moderna historia, närmare bestämt den brutala behandlingen av misstänkta ”högerelement” under 1950- och 1960-talet. Det är också den novell som mest har den form som känns igen från romaner som Republic of Wine (1992) Ximen Nao och hans sju liv (2006).

Ingen av novellerna har Vitlöksballadernas (1988) tragiska briljans- och ursinniga samhällskritik. Men precis som med allt annat jag läst av Mo Yan har jag en stor behållning av dem. Det är något ytterst sympatiskt med hans stil och honom som författare: en fattig bondkille som gett sig tusan på att bli författare och berätta för världen om livet i sin hembygd – vilket fasansfullt och fascinerande ställe det är – sedvänjorna, mentaliteten, livsvillkoren, karaktärerna, djuren och landskapet. Och han gör det på ett ofta både brutalt sakligt och gubbigt burleskt sätt. Det är alltså inte fråga om någon upphöjd eller speciellt förfinad litteratur.

En av recensenterna till den aktuella samlingen prosatexter påpekade att Mo Yan i ”En långdistanskapplöpning för trettio år sedan” stundtals ”hemfaller åt en särskild sorts kommunistisk buskis som kan sägas gå ut på att det är roligt när förnäma fruntimmer drattar på ändan – till fattigböndernas lystnad och rättskännande uppsluppenhet” (http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/bocker/bokrecensioner/pa-djupt-vatten/). Även om jag också emellanåt blir lite trött på gubbigheten så uppskattar jag framfusigheten och den tragikomiska livshållningen.

Angående de så kallade kortromanerna var det intressant att läsa Mo Yan i en helt ny form – novellerna kan ju i mycket likna avsnitt ur eller kapitel i romanerna. Kortromanerna påminner däremot om berättelserna i Jorge Luis Borges och Adolfo Bioy Casares antologi Sällsamma historier (1953) som kom i svensk översättning först förra året. Författarna har ur världslitteraturen gjort ett urval av anekdoter, parabler och berättelser. Temat är ofta förväxlingar av dröm, verklighet och identiteter, samt fantasins makt över förnuftet. I förordet beskriver Borges och Casares om sitt ideal och det skulle lika gärna ha kunnat gälla Mo Yans kortromaner. Deras mål var nämligen att ”finna berättelsens essens: resten är tillfällig illustrering, psykologisk analys, lyckad eller misslyckad verbal utsmyckning”.

Precis som Borges och Casares urval, bearbetningar – och ibland egna alster under fiktiva namn – är Mo Yans kortromaner underhållande med sin karaktär av sägen och legend, absurdism och surrealism. Och det är något gäckande med berättelser utan utfyllnad, stämningsskapande ”trivialiteter”, psykologisk eller social realism, där hela narrativet istället enbart utgörs av den bärande idén. Men Mo Yans kortromaner har inte levt kvar i mina tankar i alls samma utsträckning som hans noveller sedan läsningen under mellandagarna.

Jag tänker till exempel på ”högerelementet” Magister Zhu i satiren över det stora språngets (1958-1962) katastrofala produktionskampanj i ”En långdistanslöpning för trettio år sedan”; den stumma pojken, kallad Svartungen, hantlangare i en smedja vid bygget av en fördämningsvall i ”Den genomskinliga rättikan”; den motvilliga bruden som svävar upp i ett träd i ”Flykten”; och den där vindorgeln bestående av tiotusentals tomflaskor i ”Muren som kan sjunga” varigenom nordanvinden blåste undersköna konserter.

Jag tror faktiskt inte att jag saknar flera av de senare romanernas mer storslagna anslag och bitvis rätt snackiga stil.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s