Projektformen och vetenskapens tillstånd

övergivet universitet

Som nybliven doktorand började jag för några år sedan att samla på mig olika texter om universitetet som arbetsplats och forskning som lönearbete. Textsamlingen växte, blev till ett dokument och hösten 2013 försökte jag sammanfatta delar av de kritiska problematiseringarna i inlägget ”New Public Management och vetenskapens tillstånd” (https://flyktlinjer.wordpress.com/2013/11/24/new-public-management-och-vetenskapens-tillstand/). Sedan dess har min kartläggning dessvärre blivit mindre ambitiös och avtagit något.

Jag vill emellertid uppmärksamma en artikel som jag nyligen läste: litteraturvetaren Anders Johanssons ”Projektifieringen. Litteraturvetenskapen som vara” i det senaste numret av Tidskrift för litteraturvetenskap (TFL, 2014, nr 3-4). Artikeln är en kritik av projektformen som ju helt har kommit att dominera också humanvetenskapen de senaste decennierna. Följaktligen har den här ”projektifieringen”, som Johansson benämner utvecklingen, omfattande konsekvenser för hur forskare läser, tänker, skriver och konkurrerar. Eftersom jag kan inte komma på en bättre koncis sammanfattning av vad det innebär att arbeta som forskare i dagsläget, tänkte jag kort referera några av artikelns huvudpoänger.

Projektifieringen av vetenskapen medför att arbetet delas upp i tydligt avgränsade ekonomiska enheter, varor, som lätt kan utvärderas och jämföras med andra projekt(enheter). Vetenskapen är givetvis bara ett av flera områden i samhället som håller på att projektifieras av ett New Public Management-tänkande som alltså syftar till att konkurrensutsätta all skattefinansierad produktion av offentliga tjänster.

Till projektifieringens konsekvenser för humanvetenskapen hör att:

> Mer omsorg ägnas åt att utvärdera projektplanerna än på att bedöma de genomförda projekten.
> Allt av betydelse – område, slutdatum, syfte, relevans, ja till och med det tänkbara utfallet – måste vara klargjort innan forskningen har genomförts för att projektet ska bedömas som ”genomförbart”.
> Det akademiska arbetslivet segmenteras och delas upp i framför allt den permanenta organisationen som utgörs av institutionernas och centrumbildningarnas ”hårda kärna” – personalen med tillsvidareanställningar – och projektets tillfälliga ekonomiska enhet med tillhörande visstidsanställningar. Allt och alla konkurrerar ekonomiskt med varandra.
> Eftersom själva beviljandet av projektanslag har blivit så avgörande, har erhållandet av forskningsmedel blivit en merit i sig, kanske den främsta akademiska statusmarkören av dem alla.
> En ny typ av forskarsubjekt formas i av de stora forskningsfinansiärerna definition och bruk av projektformen; en entreprenör som administrerar sitt eget tänkande, läsande, skrivande och talande och som därmed realiserar projektideologin.
> Internaliserandet av projektideologins krav på en konkurrerande individualism skapar en tydlig uppdelning av ”vinnare” och ”förlorare” med omfattande stressymptom och ökade sjukskrivningar som följd.

Mot denna bakgrund formulerar och antyder Johansson flera frågeställningar till forskarsamhället om vetenskapens utveckling (några av frågorna är alltså snarare formulerade av min läsning än av Johansson):

> Har projektformen blivit en så alternativlös självklarhet att det är svårt att ens tänka sig alternativ till den?
> Borde inte projekten vara värda mer uppmärksamhet när de faktiskt är genomförda än innan de ens har gjorts? Borde det inte vara viktigare att granska utfallet än planerna?
> Vad återstår egentligen av forskningsprocessen – det där mellan planen och rönet – när bara projekt som anses ”genomförbara” får pengar? Innebär inte genomförbarheten, driven till sin spets, att slutprodukten sammanfaller med ansökans förhandsreklam? Vad blir i så fall det nya med den vetenskapliga kunskapen?
> Vilka långsiktiga konsekvenser har det att medlet – ekonomin/forskningsanslagen – har blivit en större merit och därmed fått ett större statusvärde än det egentliga målet i att nå ny vetenskaplig kunskap?
> Håller vi inte på att få en vetenskap som inte förändrar något, som inte ens syftar till det, utan enbart till att äga rum, förtingligas och reproducera det rådande, när forskning görs till en jämförbar och kvantifierbar vara?

Beviljandegraden inom humanvetenskapen är låg, oftast bara några få procent. Den absoluta merparten ansökningar beviljas således inte. Och som Johansson konstaterar så har det ingen betydelse hur duktiga vi blir på att skriva övertygande projektansökningar, eftersom de allra flesta projekt ändå aldrig blir till mer ”än icke-genomförda planer, reklam utan produkter, förutbestämda att hamna på projektifieringens växande skrothög”. Det är den ofrånkomliga konsekvensen av systemets logik och pengarnas otillräcklighet.

Varenda år läggs följaktligen en ohygglig mängd betald och obetald arbetstid – förmodligen tusentalet människoarbetsår för motsvarande hundratals miljoner kronor – ner på att skriva och bedöma ansökningar om forskningsmedel (för en äldre beräkning av ungefärlig arbetstid och kostnader rörande Vetenskapsrådets forskningsfinansiering se Agneta Starks debattartikel i Universitetsläraren ”Resultaten som vi aldrig får eller kan se”: http://www.sulf.se/Universitetslararen/Arkiv/2004/Nummer-16-04/Resultaten-som-vi-aldrig-far—eller-kan—se/). För som ekonomiforskaren Stark påpekar: ”Det vi avstår ifrån är vad alla dessa forskande människor i stället kunnat använda sin forskningstid till, och de resultat vi nu aldrig får se”.

Men i det här minst sagt omständliga ansökningssystemet finns också något tankegäckande, inspirerande och närmast utopiskt:

Det allra dystraste med projektifieringen är kanske åsynen av den där skrothögen som växer för varje år som går: alla dessa omsorgsfullt författade projektbeskrivningar som inte beviljades medel. Om denna bakgård är deprimerande så har den emellertid också något lockande och sprängkraftigt över sig: här finns ett begär efter något mer, en planlagd verklighet som aldrig realiserades. Just av det skälet, just för att idéerna aldrig aktualiserades och därmed undgick att reifieras, finns det en frihet, ja rent av ett utopiskt element, i detta virtuella planöverskott. Är det inte rentav så att det utopiska – i en tid då skönlitteraturen i stort graviterar mot förskönad dagboksprosa – i det avseendet har flyttat ut ur litteraturen och in i forskningen? I så fall har vårt ämne aldrig varit viktigare än nu.

I arkiven med icke-beviljade projektansökningar finns alltså material i överflöd att använda för att tänka vidare om den samtida marknadsbyråkratin. Det är ett material som kan vara intressant för såväl forskare, författare som poeter att börja undersöka, bearbeta och skriva nya ansökningar och fler texter om.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s