Det materiella partiet och andra diskussionsanteckningar

kämpa malmö1Foto: Albin Brönmark

Under februari och mars har nätverket Motarbetaren – som i publikationer kallar sig Kämpa tillsammans! – arrangerat en öppen läsecirkel baserad på vår senaste antologi, Lönlösa liv: skissartade anteckningar till ett proletariat utan arbete och arbetarrörelse (2014), som kom i vintras. Så här presenteras boken på baksidestexten:

I takt med att den globala krisen permanenteras, i takt med att kapitalets hjul snurrar allt snabbare i jakten på profit och i takt med att arbetarrörelsen blir allt svagare framstår en sanning klarare: proletären definieras av att hon helt saknar reserver – inte av hennes eventuella arbete.

För en knapp vecka sedan kom en allmänt hållen, men positiv recension av boken på Aftonbladets kultursida av historikern Fredrik Persson-Lahusen: http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article20452043.ab.

Texterna i Lönlösa liv kompletterades på läsecirkeln med relaterade artiklar som länkas nedan i de fall de ligger ute på nätet. Det ska poängteras att anteckningarna från diskussionerna har publicerats löpande på Motarbetarens blogg: https://motarbetaren.wordpress.com/. Men när läsecirkeln nu är slut tar jag tillfället i akt att samla alla diskussionsanteckningarna i ett enda inlägg. Anteckningarna är precis som Motarbetarens texter i Lönlösa liv och läsecirkelns diskussioner, ett resultat av kollektiva ansträngningar. Medverkat på läsecirkeln har både folk från Motarbetaren och utomstående.

Inför första träffen
Kapitalismens kris verkar ha blivit dess normaltillstånd. Hela nationer som närmar sig bankruttens rand, populistiska partier som plötsligt hamnar i regeringsställning och massiva upprorsrörelser som springer förbi alla politiska avantgarde har blivit vardagsmat. I Sverige är situationen annorlunda, men ändå på många sätt densamma som i vår omvärld, med en växande bostadsbubbla, ökande arbetslöshet och rörelser som finner vägar för organisering utanför facket och partierna. Detta är bakgrunden till Kämpa tillsammans! nya antologi Lönlösa liv som vi läser tillsammans med andra, kortare texter på liknande tema om tekniskt driven arbetslöshet, nationernas oförmåga till tillväxt och rörelsernas behov att överskrida staten och nationen som fundament för organisering.

Vi träffas för ett uppstartsmöte på Amalthéa bokcafé den 15 februari klockan 15 och bestämmer hur vi ska lägga upp cirkeln. Till dess läser och diskuterar vi också nedanstående korta diskussion i Svenska Dagbladet som fördes innan valet mellan kristdemokraten och Romklubbens ordförande, Anders Wijkman, och Alliansens it-minister Anna-Karin Hatt. Vad har dessa borgare att tillföra anarkins parti? Vilka möjligheter och svårigheter står rörelserna inför om Wijkman har rätt? Hur kan krisen med andra ord bli en kris för själva kapitalförhållandet och inte bara för vår existens? Kom, diskutera och konspirera. På plats kan man också köpa Lönlösa liv för reducerat pris. Maila gärna motarbetaren@gmail.com för frågor och intresse.

Anders Wijkmans inlägg om avindustrialiseringen i SvD: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/digital-teknik-tar-over-miljoner-jobb_3896000.svd

Svaret från Alliansens dåvarande it-minister Anna-Karin Hatt: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/gammal-felaktig-bild-att-tekniken-hotar-jobben_3902658.svd

Wijkmans slutreplik:http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-maste-andra-var-syn-pa-arbete_3927946.svd

Första träffen
>Anders Wijkmans debattinlägg visar på att en saklig diskussion går att föra i frågan bortom ett ideologiskt förnekande av den faktiska materiella utvecklingen. Frågan borde alltså delvis gå att diskutera bortom den ideologiska affekten också i sociala medier.

>Framtidsinriktade rapporter om den tekniska utvecklingens robotisering måste alltid läsas som de delvis spekulativa dokument de är. Tendensen är likväl tydlig; avindustrialiseringen har inte lyckats generera arbetstillfällen i samma utsträckning som tillverkningsindustrin. Men det är inte fråga om determinism, utan är och kommer att vara en fråga för intressekonflikter.

>Globalt sett kan låga lönekostnader göra att processen med robotisering går betydligt långsammare i vissa länder och områden då det inte finns samma ekonomiska motivation som i högindustrialiserade länder. Samtidigt blir robotteknik hela tiden billigare att producera.

>Vi bevittnar en ökad polarisering på arbetsmarknaden med dels en ökad specialisering inom både industri och vetenskap, dels en proletarisering av framför allt tjänstemannasektorn. En intressant grupp för det materiella partiet är följaktligen F-skatteproletariatet, och alla andra osäkra arbetare (projektanställda, de som anställs via bemanningsföretag, et cetera), som de reformistiska facken inte verkar intresserade av och som de borgerliga politiker strävar efter att utvidga. Samtidigt måste man analysera sammansättningen av dessa skikt: alla osäkra arbetare har inte samma intressen.

>Tyvärr är det bara i de länder där krisen och krispolitiken varit värst – Grekland och Spanien – där någon form av större nationell kritisk kollektiv enhet mot krisen har skapats. I resten av Europa är det fortfarande olika individuella framgångsdiskurser som utgör människors främsta framtidshopp. Vidare är olika värdebaserade åsiktsgemenskaper i sociala medier fortsatt starka. Bilden av världen tenderar att vara mer engagerande än världen. Likväl; när de materiella konflikterna blir tillräckligt påtagliga i människors vardag tenderar mycket av ideologiproduktionens identiteter- och åsiktsgemenskaper att bli mindre relevanta och kunna överskridas. Konflikterna söker sina former och förmedlingar, men vi måste också se till att dessa försvagas om de stänger rörelserna, och att akta oss för att göra politik för människor såsom medborgare.

>De avgörande framtidsfrågorna för det materiella partiet kvarstår:
Hur vi bryter igenom den konstituerande och förgivettagna politiken? Hur generaliserar vi konflikter utan att de medieras av politiken? Hur undviker vi att konflikterna återfaller i parlamentarisk politik så som har skett i både Grekland med Syrizas och Spanien med Podemos?

>Som Amadeo Bordiga konstaterade ska vi inte basera den sociala och politiska praxisen på äldre, passerade organisationsformer, utan på framtiden. ”Partiet är baserat på morgondagens samhälleliga människa.”

Till den andra träffen läser vi texten ”Lönlösa liv” och den amerikanska ekonomen Robert J. Gordons artikel ”Is U.S. Economic Growth Over? Faltering Innovation Confronts the Six Headwinds” (2012): http://www.cepr.org/sites/default/files/policy_insights/PolicyInsight63.pdf.

Andra träffen
>Det koloniala perspektivet saknas i Robert J. Gordons artikel ”Is U.S. Economic Growth Over? Faltering Innovation Confronts the Six Headwinds” (2012), men det skulle visserligen bara ytterligare förstärka hypotesen. Vidare går det att ifrågasätta ifall det är relevant att påstå att den tredje industriella revolutionens* robotiseringsprocess har avstannat. Möjligen stämmer det gällande banbrytande innovationers första genomslag och tillväxten – men det stämmer inte såtillvida att robotteknik inte har slutat att ersätta mänskliga arbetskraft.

*Med den tredje industriella revolutionen avser Gordon data- och internetepoken som började på 1960-talet och nådde sin kulmen i samband med dot.com-eran i slutet av 1990-talet. Mikroteknologins innovationer har sedan dess huvudsakligen varit centrerade runt hur nöjes- och underhållningskommunikationen ska göras mindre, smartare och mer funktionell, men den förändrar inte längre produktiviteten eller levnadsstandarden nämnvärt.

>Gordons artikel kan användas för att visa på hur sammankopplade teknikutvecklingen och arbetarrörelsen har varit. Vänstern håller verkligen på att dö bort med problemet att mikroteknologin inte ökar produktiviteten. Det ska poängteras att den tillväxt som faktiskt finns på sina håll i Europa i mycket är beroende av privathushållens belåning.

>Sedan Motarbetarens text ”Lönlösa liv” skrevs våren 2011 har vi kunnat se hur de spontana massrörelserna i urbana områden har fortsatt att vara den sociala rörelse som främst utgör det som beskrivs i essän som en antiform (en kraft som utmanar kapitalets samhällsform – värdeform, penningform, et cetera – och samtidigt undviker ett strikt reformistiskt perspektiv), till exempel protesterna och upploppen i Rio de Janerio och Sao Paolo i Brasilien 2013. I Grekland och Spanien – där Eurokrisen har verkat mest djupgående – bevittnar vi tvärtemot återkonstituerandet av antiformen i politiken, till något pendlande mellan reformism och konformism, med Syriza respektive Podemos i spetsen. Det visar hur svårt det är att introducera och realisera en alternativ social ordning. De sociala relationerna som förmedlar produktion som kapital, arbete som lönearbete, återskapas således lätt av oss själva, våra organisationer och politiska perspektiv, då vi inte lyckas att bryta igenom den politiska, polisiära och militära apparat som förmedlar vår existens via penningens, lönarbetets och statens sociala former.

>Syriza och Podemos bekräftat tesen som drivs i ”Lönlösa liv”; att arbetarrörelsen är en demokratiserande makt som endast kan församla klassen som ett folk, en konstitutiv makt, då dess praktik går ut på att öppna den politiska makten för folklig styrning. Skillnaden är att den governance som Syriza och Podemos vill förvalta demokratiskt är en styrning av ”nödvändiga” åtstramningar. Möjligheten till en radikal politik innanför det politiska systemet är oerhört liten på grund av bristande tillväxt och skuldbergens utökning, precis som Gordon menar. Det vittnar inte minst Yanis Varofaukis politiska självbeskrivning om att han som marxist först och främst kämpar för att kapitalismen ska räddas från sin egen kollaps.

>2011-rörelsernas krav på direkt demokrati, verklig demokrati, och deras kritik av partierna, har inte förlorat sin revolutionära potential – se avslutningen på ”Lönlösa liv” – men väl domesticerats, eftersom demokratikritiken reducerats till en kritik av överstatliga organisationer (EU, IMF, ECB) och än mer till en kritik av korruption. Syriza och Podemos är populistiska antikorruptionspartier som stängt den öppning av demokratifrågan som massrörelserna på gatan innebar. Men Syriza och Podemos är också en formalisering av 2011-rörelsernas interna begränsningar; fokuset på det politiska, och kampen för medborgarens rättigheter snarare än den arbetslöses, den hungriges eller den arbetandes rent materiella behov (även om det förstås är viktigt att inte före en alltför skarp gräns). I samband med att Syriza och Podemos växt har också protesterna på gatorna i Grekland och Spanien mattats av. Syriza och Podemos fungerar som populistiska partier likt argentinska Frente para la Victoria, då de samlar massor i demonstrationer för det egna partiet, för den egna styrningen av staten och liknande. De bidrar således till en slags återgång till en modern, snarare än postmodern, mobilisering av massorna, men de gör som sagt detta i en tid som omöjliggjort det moderna vänsterprojektets styrning av ekonomin. Enligt en aktuell opinionsmätning har Syriza 70% stöd i Grekland för tillfället, men samtidigt kommer röster fram som visar en rädsla hos befolkningen att även de nya ledarna ska backa från sina krav, vilket redan, drygt en månad efter valet, har skett. Syriza och Podemos bäddar för oerhörd besvikelse, vilket kan leda till en mycket farlig utveckling men också till en radikalisering av massorna.

>Gordon beaktar inte att det han beskriver i själva verket är ett tecken på profitkvotens fallande tendens. Och hans idé om att den nuvarande industrialiseringen inte i tillräcklig utsträckning slagit ut meningslöst arbete, är en missuppfattning. Det han beskriver, mot sitt eget vetande(?), är just en tendens till profitkvotens fall eftersom dött arbete ersätter levande arbete och därmed undergräver den värdekälla som möjliggör att produktionsmedel kan bli kapital, det vill säga instrument för profit. Detta medför å ena sidan att kapitalet som social relation, som form, hamnar i kris eftersom produktionens faktiska, materiella existens inte längre kan underordnas som kapital – maskiner blir oanvända och så vidare – och att massor av människor, även så kallad medelklass, proletariseras utan att få jobb. Utvecklingen är därmed att både produktionsmedel och människor stöts ut ur kapitalet som social relation. Kapitalet är sin egen motsättning, genererar sin egen antiform, men pekar också på sin egen gräns som antiformen måste överskrida och upplösa. Kapitalismens utveckling är alltså revolutionär just genom att den stagnerar.

>Som en konsekvens av den stagnerade kapitalackumulationen- och tillväxttakten bevittnar vi en utdragen civilisatorisk kollaps. Parallellt med det kan vi se hur nöjes- och underhållningskapitalismens skådespelssamhälle ständigt överträffar sig själv. Vi tänker exempelvis på hur politiken blir varumärken med ytterligheter på 1990- och 2000-talet som det liberalkonservativa varumärket Silvio Berlusconi och det revolutionära varumärket Subcomendante Marcos. Sambandet mellan den tredje industriella revolutionens medietekniker, skådespelssamhället och organisationsformer borde undersökas i större utsträckning: vad gör den samtida medietekniken med oss som politiska subjekt? Hur kan vi vända skådespelet mot skådespelssamhället självt? Hur kan skådespelets reläer och kanaler cirkulera det som blockerar och avskaffar? Hur kan vi gå bortom klassisk ”performanceaktivism” och bidra till att cirkulationen av affekter genererar annat än indignation och åsikter?

>Tv-serier tenderar att bli allt mer kritiskt reflekterande och kunna ge upphov till ett faktiskt tänkande, medan exempelvis youtubeklipp i sociala medier ofta karaktäriseras av ressentiment och ren ideologisk affekt. Samtidigt som förstås mycket av det som anses banbrytande konstnärlig kreativitet inte är annat än ideologisk skräpmat. Vi ser trots allt också en motsatt utveckling, där den snabba spridningen av bilder och videos på Youtube, Twitter och Facebook accelererar cirkulationen av uppror och revolutionär kamp: ”Proletariatet har inget att förlora förutom sina webkameror” skrev The Economist i samband med kravallerna i Grekland, 2008. Möjligheten att sprida information och koordinera kamper på egen hand gör att många tidigare former av revolutionär organisering blir meningslösa; alla partier och organisationer har handlat om att överkomma arbetarnas splittring och separation. Dagens värld erbjuder tekniker som splittrar och ”subkulturaliserar” klassen, men också förenar och binder samman olika skikt i proletariatet i vad som kan kallas ett kommunistiskt parti – eller i alla fall en prefiguration av det kommunistiska partiet. Facebook, Twitter med mera, både som konform makt och antiformerande upplösningsprocess av det rådande. Det dialektiska perspektivet är nödvändigt när vi talar om teknik och diskuterar skådespelets spridning av affekter och bilder, samt när vi beaktar spelet mellan den tekniska och den politiska sammansättningen av klassen som sådan. Det gäller också att ha i huvudet att klasskampen uttrycker sig som en konflikt mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden, den tekniska utvecklingen är därmed alltid en social process och i det här fallet en process för vad som kanske kan kallas anarki både i meningen civilisatorisk kollaps och möjligheten till det Marx kallade för anarkins parti.

>Kapitalismen är industrialisering: det kan inte existera någon kapitalism utan industri avseende både faktisk tillverkningsindustri och en tjänstesektor som allt mer karaktäriseras av industriell produktion; exempelvis New Public Managementtänkandet i offentlig sektor som har resulterat i en konkurrensutsättning av hela välfärdsproduktionen genom indelningen i kvantifierbara och mätbara enheter, det vill säga varor. Diskussionen om det postindustriella samhället varslar därmed för den gräns som kapitalet i dag står inför; ett verkligt postindustriellt samhälle är enbart möjligt genom att avskaffa kapitalismen. Att avskaffa kapitalismen är i någon mån att utveckla industrin bortom fabriken, att avskaffa industrin ifrån industrialisering.

>Det är både fruktbart och funktionellt att tänka revolutionär politik i termer av antiform, i stället för att fixera tanken vid en föregivettagen – och därmed ofta redan historiskt förlegad – framträdelseform. Med antiform menar vi således en förståelse av rörelsernas relation till de sociala former som konstituerar kapital och reproducerar statens makt. En konformistisk rörelse är en rörelse som organiserar sig för att försvara det bestående, en reformistisk rörelse söker de punkter i den nuvarande ordningen som kan öppna nuvarande samhällsformer för exempelvis mer demokratiskt inflytande, medan antiformen är de tendenser till upplösande och avskaffande som vittnar om hur dagens materiella verklighet kan brukas bortom de nuvarande sociala relationerna. Antiformen är således inte en negativ, destruktiv rörelse – även om den förstås innehåller sådana element av ”angrepp” – utan en rörelse som pekar på hur dagens produktion kan användas på ett nytt, gemensamt sätt. Denna rörelse är därför sprungen ur kapitalets utveckling som historisk process, den möjliggörs minst lika mycket av teknikutveckling som av arbetares uppror.

>Flera av dagens geopolitiska konflikter och krig kan ses som konsekvenser av den stagnerade kapitalackumulationen- och tillväxten. Ta till exempel det sjunkande priset för råolja som börjat resultera i minskad BNP, sociala oroligheter – eller hot om detsamma – i Ryssland-Ukraina-konflikten och sönderfallet i Irak och Syrien. Krig är således vad som utmärker en stagnerad kapitalism.

>Utrymmet för en social antiform och ett materiellt parti borde bara öka när det ekonomiska utrymmet för en reformistisk politik minskar. Men så länge folk flest tror att den politiska representationen kan fixa problemet behålls status quo. Makten i samhället finns inte i politiken. Varken Syriza eller Podemos kan fixa vår levnadsstandard, våra pensioner eller Eurokrisen. Potentialen finns i de spontana massrörelserna i världens urbana centrum. Politiken rör sig aldrig utanför de sociala formerna, utan försöker styra eller utmana dess logik utan att ifrågasätta denna logiks immanens. Frågan om verklig demokrati måste utvecklas bort från diskussionen om hur staten och de politiska processerna i vid mening ska förvaltas till frågan om hur en ny ekonomi kan se ut; det är inte parlamenten som ska ockuperas utan fabrikerna, men samtidigt är det omöjligt att ta över produktionen om man inte organiserar en territorial makt som binder samman producenter och ockuperade fabriker i nya allianser som försöker dra undan produktionen av nyttigheter från produktionen för profit. Detta undandragande genereras emellertid alltmer av kapitalet självt, då kapitalet i allt mindre omfattning brukar produktionsmedel som kapital och mänsklig verksamhet som arbete.

Till den tredje träffen läser vi ”Sisofys klasskamp” i Lönlösa liv och Giorgio Agambens text From the State of Control to a Praxis of Destituent Power.

Tredje träffen
>Angående ”Sisyfos klasskamp” kan Giorgio Agambens begrepp destituerande makt vara en strategi, en taktik, för att hitta en utväg ur och bryta den ”eviga” cirkelrörelsen av klasskamp och (åter)konstituering av kapitalackumulationen. En strategi och taktik som fokuserar på destituerande makt undviker att låta konflikten subsumeras av den parlamentariska politiken, legaliteten, varuformen, och så vidare, utan försöker förbli antiform. Syriza i Grekland visar tydligt på problematiken och gränserna med den parlamentariska metoden, då hela den grekiska staten nu krockar mot det finansdrivna kapitalets sociala förmedling och reproduktion. Trojkan säger: okej, ni får ytterligare fyra månaders finansiering för att inte gå bankrutt, på de här villkoren…

>I ”Sisofys klasskamp” beskrivs kapitalets logik som dess logistik, och vi ser hur arbetarklassens kamper som en konstituerande makt ständigt misslyckas att permanentera sin makt på grund av att arbetarklassens kamper tvingar kapital att omlokaliseras geografiskt. Detta undergräver arbetarklassens makt som en klass av arbetare. Om vi läser Agambens förståelse av dialektiken mellan rörelse och stat, konstituerande makt och konstituerad makt, terror och polis, motstånd och politik, utifrån dialektiken mellan nödvändigt arbete och merarbete, arbete och kapital, kan vi förstå vilken social form – vilket produktionssätt – som gör det möjligt, och till viss del rationellt, att argumentera för en teori om konstituerande makt. I ”Sisofys klasskamp” argumenteras det dock för hur klasskampen ständigt undergräver sin egen makt genom att jaga kapitalet på flykt och omlokalisera produktionen rent geografiskt. Frågan om destituerande makt är därför alltid frågan om hur makt permanenteras just genom att klasskampens sisofysaktiga kräftgång utmanas. Dialektiken mellan konstituerande makt och konstituerad makt överskrider inte dialektiken mellan nödvändigt arbete och merarbete. Det är överskridandet av denna dialektik i, genom, mot och i slutändan ut ur den, som är vår uppgift.

>Spelet mellan konstituerande och konstituerad makt är den prekära maktens logik. Det enda sättet att utmana den prekära, politiska logik som kännetecknar kapitalet som produktionssätt är frågan om hur arbetarkamp kan permanenteras. Men som vi diskuterat under de föregående träffarna är kapitalet, och därmed klasskampen, i kris. Detta gör den konstituerande makten alltmer svag, alltmer tillbakatryckt, för när arbetarna inte längre är lika nödvändiga som förr är deras konstituerande makt allt svagare. Arbetarklassens vilja till makt försvagas därmed, i egenskap av arbetare, men det medför paradoxalt nog att de måste konfrontera det som gör det rationellt att förstå makt som vilja till makt. Arbetarklassen tvingas konfrontera sin egen ekonomiska och politiska livssituation, sin egen prekära tillvaro, som just personer som måste söka jobb för att överleva, som ett hinder de måste överskrida. Detta hinder är kapitalet och dess politiska regim.

>Dialektiken mellan konstituerande och konstituerad makt, som Agamben beskriver, är följaktligen en del av den politiska logik som konstituerar kapitalet som en politisk regim som vänstern och högern försöker förvalta. Denna politiska regim är dock i kris. I takt med att allt mindre arbete är nödvändigt arbete faller dialektiken mellan konstituerande makt och konstituerad makt isär. Makten visar sig alltmer som öppet våld. Det ser vi inte minst i den arabiska vårens omslag till arabisk höst; rörelserna var mäktiga, men kunde inte konstituera nya, demokratiska regimer. På detta sätt provocerar rörelserna fram reaktionära och rent polisiära reaktioner. Många resonerar i termer av att om vänstern växer så kommer fascism och liknande försvagas. Dessvärre finns det inte mycket som tyder på det. Rörelsernas framväxt åstadkommer splittring i samhället och på grund utav att den politiska makten gått från en politisk till en polisiär logik, kommer rörelserna att konfronteras med en polisiär och militär apparat.

>Agamben talar om att vi lämnar den politiska ordningen bakom oss och närmar oss en ren polisiär ordning. En liknande process beskrivs också i ”Lönlösa liv” utifrån vänsterns växande oförmåga att konstituera arbetarklassen som ett folk. När arbetarrörelsen och andra folkrörelser tappar makt, på grund utav svårigheten att förvalta och styra det alltmer globala flödet av varor och arbete, försvagas politiken som sådan. Det gör också den konstituerande makten – som i sak bygger på ett försök att utöka förvaltningen av den rådande makten, exempelvis genom direkt demokratiska processer eller liknande – till en alltmer illusorisk process. Den konstituerande makten leder alltmer till en förvaltning av misären.

>Frågan om att permanentera makten, och att utveckla en strategi för destituerande makt, måste uttryckas som en kritik av all identitetspolitik. Vi måste hitta de frågor och sammanhang som fungerar som transversaler vilka skär igenom de olika segment hos klassen som tillsynes kan ha olika intressen eller åtminstone olika incitament till att slåss och kämpa för en postkapitalistisk utveckling. Den destituerande makten fungerar på detta sätt som ett försök att försvaga de immanenta logiker som binder våra klassintressen vid vår tekniska sammansättning, vid vår funktion som arbetare för kapital. Frågan är hur våra intressen kan bli intresset att fungera som något annat än arbetare. Historiskt sett har vänstern varit rationell eftersom den de facto kunnat erbjuda stora delar av arbetarklassen trygghet, ordning, välfärd och så vidare. I dag kan den inte längre det, åtminstone inte på alls samma sätt som förr. Tvärtom deltar den i statens tvång att förvalta kapitalismens effekter, eller med andra ord i styrningen av statens polisiära logik.

>Vi behöver en rörelse av dessertörer, ”flyktingar”, som vägrar att acceptera vänsterreformismens servila postkeynesianism. Det implicerar behovet av kamper som  överskrider våra partikulära och prekära livssituation; en faktisk kamp som kan överkomma, eller snarare göra identitetens och differensen mindre relevant/irrelevant. Folk måste så klart få vara precis som de vill med sina identiteter, traditioner, konservatism, och så vidare – alla måste så att säga få dö i fred – men de ska i möjligaste mån agera som antiform. Till denna antiform, och det materiella partiet, behövs en kader för att bibehålla okontrollerbarheten; ett praktiskt, rörligt och omväxlande ledarskap, där de som för tillfället bäst kan hantera situationen också kan ta initiativet och ledningen för rörelsen. Rörelserna behöver länka samman sig själva och bli en multitud av organisationer, nätverk och grupper som tillsammans bildar en sammanhängande social rörelse och ett materiellt parti, som är så sammansatt och komplex, att termer som transparens, hierarki, auktoritet och platt organisation blir anakronistiska. Alla polisiära försök till infiltration av det materiella partiet får då en högst begränsad skadeverkan, eller så sugs infiltratörerna helt enkelt med i antiformens sociala kraft och flöde och börjar istället verka för det materiella partiet och därmed mot statens intresse av kontrollerbart. Detta är tydligt om vi beaktar hur enkelt det är för poliser att infiltrera hierarkiska och formella organisationer och hur meningslöst det är för poliser att försöka ta sig in i mer semianonyma massrörelser som Occupy. Det vimlade av poliser under mötena i New York, men de hade ingen större möjlighet att stanna av den sociala dynamiken i dessa rörelser eftersom de överskred dialektiken mellan individ-massa, ledare-ledda, konstituerande-konstituerad makt, som den polisiära logiken opererar inom.

>Många av dagens så kallade terroristiska rörelser, såsom Islamiska Staten och Boko Haram, visar hur de som verkar efter försöket att konstituera makt tvingas in i den polisiära terrorlogiken. Det enda sättet för IS och Boko Haram att säkra och upprätthålla rum, att bilda en stat, är att – som alla makter som vill konstituera en stat – uppbåda ett brutalt förrättsligt våld som leder fram till en ny rätt, en ny ordning, en ny politisk logik. Denna logik är emellertid polisiär, det vill säga terroristisk, till sin natur. IS, Boko Haram, och liknande semistatliga organisationer, är ett slags terrorentreprenörer som genom sina sociala nätverk och sin väpnande makt enbart kan skänka en tillfällig ordning, en prekär och polisiär ordning. De, precis som alla polisiära och terroristiska makter, arbetar inom den borgerliga anarkin. Det enda sättet att erbjuda en sann ordning – en ordning som implicerar en sann omsorg – är att destituera makten och få den att träda utanför dialektiken mellan konstituerande och konstituerad makt – vilken beskrivs i Agambens föredrag – och därmed utanför spelet mellan nödvändigt arbete och merarbete som beskrivs i ”Sisofys klasskamp”. Här ser vi också en gräns för de mer demokratiska rörelserna, såsom kurderna, eller kampen mot Gadaffi, då de måste förlita sig på västs militära apparat och knyts därmed till den. Det innebär inte att deras kamp är oviktig, tvärtom, men väl begränsad. Att förneka det är att förneka verkligheten, vilket inte minst utvecklingen efter Gadaffis störtande har bevisat; anarki, oordning, våld och kaos.

>Angående IS lockelse för unga män i Europa erbjuder IS det rena imperativet; en uppmaning till ett handlande i enlighet med dödsdriften och en mängd tabubelagda begär efter mord, våldtäkt, plundring, förstörelse, fruar (i plural), och så vidare. Budorden om vad krigarna inte får göra är desto färre, på detta sätt bryter IS med den religiösa logiken som alltid är ett försök till en form av askes, ett sätt att bryta sönder dödsdriften i oss. Det tydligaste förbudet verkar vara mot att dessertera, vilket straffas med döden och den interna utrensningen och repressionen i de fallen verkar också vara kompromisslös (intressant nog argumenterar traditionell Sharia för soldatens rätt att desertera, till skillnad från västlig juridisk rätt). Men för att återgå till lockelsen erbjuds IS krigare mycket av det som saknas i Europas krisande kapitalism med åtstramningar och nedskärningar – som ju gör allt större delar av befolkningen helt eller delvis överflödig för samhällets reproduktion – nämligen en tillhörighet, en uppgift, en gemenskap, en livsfunktion – ja, ett livskall – som står över hela den förnedrande existensen i en stagnerad kapitalism. IS erbjuder ett helt kalifat; en reell utopi om ett imperium i blivande. Huruvida NATO, med USA i spetsen, sen beslutar om de ska bomba kalifatet till blodigt grus eller inte, beror förmodligen på hur medgörliga och funktionella IS blir för oljeintressen och som geopolitisk buffertzon gentemot Kinas intressesfär. Den feodala diktaturen och mecenaten för global salafism, Saudiarabien, kan ju avrätta folk offentligt genom halshuggning och piska bloggare inför nyfikna, så varför skulle inte IS kunna göra motsvarande i en mer formaliserad statsbildning?

>På hemmaplan erbjuder Sverigedemokraterna framför allt tre saker: 1) en svensk identitet som står över den prekära och partikulära tillvaron; 2) en konservativ ordning och reda i ett söndrat samhälle; 3) samt en reell lösning på krisen – om än kortsiktig och rasistisk – i form av en kraftigt reducerad invandring. Det är ju krasst sett mer än vad socialdemokraterna och Vänsterpartiet gör, då de bara kan erbjuda mer krispolitik (finanskapitalet är ingen parasiterande utväxt på realekonomin, utan den nödvändiga fortsättningen på den, och utrymmet för reformer är minimalt även i Sverige). Det medför att den rasistiska och xenofoba logiken har en viss rationalitet så länge kampen förs inom, men inte mot den ovanbeskrivna dialektiken mellan konstituerande makt och konstituerad makt, nödvändigt arbete och merarbete. Denna dialektik befinner sig ju i kris, och försöket att lappa ihop den – vilket är såväl vänsterns som högerns målsättning – kan främst ske genom att fullfölja politikens omvandling till en polisiär och terroristisk ordning. Sverigedemokraterna är trots allt först och främst ett parti som syftar till att accentuera den redan existerande ”terroriseringen” av delar av befolkningen.

>Vidare angående Agambens text ”From the State of Control to a Praxis of Destituent Power”, och hans hypotes om det permanenta undantagstillståndet och upplösningen av den borgerliga demokratins uppdelning i privat-offentligt, kan den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremisms hemsida, ”Samtalskompassen”, tas som exempel: fullt legala organisationer som SUF och Allt åt Alla pekas där ut – helt utan evidens – som ”våldsbejakande extremister” av en statlig myndighet!

>Säkerhetspolisens första meddelande på Twitter, den 2 januari i år, är ett ypperligt exempel på den samtida tendensen i sociala medier där det helst ska vara antingen roligt (LOL!) eller upprörande (WTF!) eller bådeoch: ”För säkerhets skull finns vi nu på Twitter. Följ oss, för vi följer er”. Det är ironiskt formulerat, men satsen är också fullt sanningsenlig. Människor förstår så klart det, men femtusen personer valde ändå att retweeta meddelandet och fyratusentvåhundra valde att favoritmarkera det. På så sätt reproducerades SÄPOs budskap och påminnelse om deras närvaro och funktion i ett samhälle där var och en av staten misstänks kunna vara en våldsbejakande extremist, men på samma gång också blir detta samhälles polis och övervakare. Om kapitalets logik är dess logistik är det bara för att kapitalets politik är dess polis; vi blir alla övervakare och förvaltare av flödet, och produktionen, av varor och affekter. Frågan är inte hur vi demokratiskt kan förvalta detta flöde, utan hur vi kan fasa ut det ur dess kapitalistiska formbestämmelser. Denna stora uppgift är vad som kan göra arbetarmakten permanent.

>Den destituerande makten är alltså på inget sätt en negativ makt, utan en teori för hur makt kan avbryta den politiska och polisiära logik som format rörelserna under den kapitalistiska moderniteten och utmana dagens postmoderna barbari.

Till den fjärde träffen läser vi ”En världsomspännande strejkvåg” i Lönlösa liv, som behandlar vågen av strejker som föregick kamperna 2011, och Jasper Bernes artikel om logistik och kamp i Endnotes #3: ”Logistics, counterlogistics and the communist prospect.” På nästa träff diskuterar vi alltså förhållandet mellan klasskampen inom produktionen och cirkulationen av varor såväl historiskt som strategiskt.

Fjärde träffen
>Steven Colatrella är i artikeln ”En världsomspännande strejkvåg” (2011) väl så aktörsfixerad när han framhåller hur den globala elitens, överklassens, socialisering sker parallellt med det globala finanskapitalets standardisering av världen. Det stämmer förstås att en sådan är viktig för att förstå dagens övernationella överklass, som alltmer saknar kontakt med de arbetande massorna i takt med att medelklassen utraderas och förmedlande organisationerna – som partier och fackföreningar – mellan arbete och kapital, arbetare och kapitalister, försvagas. Ett problem med Colatrellas argumentation är att han använder sig av Fernand Braudels förståelse av kapital som monopol. Men kapitalets monopolfunktion är ju bara en av flera effekter av värdeformens totala produktionsflöde. Vidare tenderar Colatrellas framställning av den moderna historien som en dualistisk dialektik mellan arbete och kapital att framstå som simplistisk. Hans huvudhypotes om att en av den moderna historiens strejktoppar inträffade våren 2010 är emellertid mycket intressant. Och han har förmodligen helt rätt i sin undersökning och sina iakttagelser. Den föga uppmärksammade omständigheten om mängden strejker våren 2010 bekräftar i så fall bara ytterligare vad Jasper Bernes hävdar i artikeln ”Logistics, Counterlogistics and the Communist Prospect” (2014) om svårigheten för den enskilde arbetaren att få någon vettig strategisk överblick över den samtida utvecklingen, och det följande behovet av militanta undersökningar för att få en både mångsidig och djupodlande strategisk analys.

>Det är viktigt att behålla fokus på strukturerna och inte förvilla intresset på enskilda kapitalistiska aktörer – som ju på sitt sätt är lika mycket funktionärer under oket av kapitalets självexpanderande värdet som alla vi andra är. Systemets irrationalitet kan till exempel ta formen av den reparationsverkstad som en av deltagarna på den fjärde träffen arbetade på. Verkstaden hade inte bara en extremt omständlig produktionsprocess med uppdelning av arbetsmomenten i en myriad av mätbara enheter, utan bemannades delvis också av ett tiotal underentreprenörer (bemanningsföretag) som tillfälligt anställde arbetare som inte kunde bry sig mindre om företaget. Det blev så ekonomiskt ineffektivt att arbetsplatsen till slut fick läggas ner. Irrationaliteten blir också allt tydligare i offentlig sektor som bit för bit öppnas upp av politiker för finanskapitalet, som ständigt behöver nya områden för att cirkulera pengar i – även om medföljande företagsekonomiska management inte på något sätt genererar mer eller bättre produktion av tjänster. Denna irrationalitet kommer förmodligen bara att ytterligare fördjupas i takt med kapitalets allt mer desperata jakt på nya områden att inlemma i värdeformen i den allt snabbare nedgångsspiralen mot ett slutligt sammanbrott.

>En aspekt av irrationaliteten är Bernard Stieglers resonemang (refererat av Bernes) om grammatisering: hur arbetares hantverksskicklighet och kompetens – det levande arbetet minne – successivt arbetas in i tekniken/robotiseringen och förser den framtida produktionsledningen med den nödvändiga kunskapen. Därmed upphör kunskapen också att besittas av arbetarna, vilka finner sig vara i ett allt mer fragmenterat arbetsliv tömt på all mening och sammanhang. Det är en i mycket positiv utveckling då den pekar mot egenintressets potentiellt radikala ointresse för att överhuvudtaget vara en aktiv och funktionell del i kapitalet. Folkflertalets benägenhet till uppror lär därför bara öka med krisens fördjupning.

>Parallellt med den ovan nämnda utvecklingen på produktionens område har den parlamentariska politiken blivit oförmögen att förmedla materiella samhällskonflikter bortom vissa av överklassens och den övre medelklassens intressen. Ta till exempel faktumet att en absolut majoritet av landets befolkning – inklusive en majoriteten av till och med de moderata väljarna! – anser att företag inte borde få göra profit på skattefinansierad välfärd. Ändå är det bara ett enda parti, Vänsterpartiet, som driver frågan. Det är bara ett av otaliga exempel på hur kontakten och förmedlingen mellan folk och styrande har brutits och det har skapats en politikerklass med intressen och agendor skilda från folkflertalets livsvillkor. Denna utvecklingen är sannolikt en viktig förklaring till varför olika varianter av konspirationsteorier verkar få en alt större utbredning bland befolkningen. Vi ser en amerikansk utveckling där proletariseringen av befolkningen, parallellt med en politik utan konfliktförmedling och därmed legitimitet, bidrar till att människors desperation över sina livsvillkor och sin bristande förståelse av samhällsutvecklingen – och för frågor om vem/vilka som egentligen styr – gör att det blir rationellt att tro på ett globalt judiskt styre, kulturmarxistisk dominans, illuminati, med flera konspirationsteorier.

Till den femte och sista träffen läser vi ”Det döda arbetet” och Parti och utsida” från Lönlösa liv samt ”Transition” av Gianni Collu: http://www.riff-raff.se/en/furtherreading/transition.php.

Femte träffen
>En viktig poäng med ”Parti och utsida” är att komplicera operaismens vändning av arbete-kapital relationen där arbetet agerar och kapitalet reagerar, och i stället undersöka den som en dialektik som konkretiseras på olika sätt i skilda historiska situationer. På detta sätt kan man undkomma marxismens pendlande mellan revolutionär optimism och deterministisk pessimism, som exempelvis representeras av Antonio Negris svärmiska teorier om arbetarmakt respektive Mario Trontis svartsyn om att arbetarna inte vill ha revolution utan större lönekuvert. Tronti må ha rätt i sin självkritik på senare tid. Det vill säga att de insikter som han formulerade i Operai e Capitale (1965) – det verk som banade vägen för operaisternas hypotes att arbetarna förekommer kapitalet med sin organisering – är en lokal och historiskt specifik sanning, men hans lösning på problemet; att återvända till partiet, är nästintill komisk i sin enfald. I själva verket är det det krympande lönekuvertet som kommer att bekräfta den utveckling som exempelvis Negri menar leder till revolt och uppror. Alienationen är fortfarande, som Tronti menade, en revolutionär kraft, men alienation inkluderar också fattigdom och arbetslöshet vilket kommer att ställa delar av klassen inför frågor som kan leda till en kritik av kapitalismen som svar. Det är följaktligen en organisering av fattigdom och vanmakt, snarare än lön och makt som kommer att göra sig gällande under vår epok.

>Mot – men samtidigt med – Tronti och Negri gäller det att försöka se hur kapitalismens egen utveckling som produktionssystem, och rentav civilisation, innesluter klasskampen som ett konstitutivt moment som rör sig mot en kris eftersom arbetets nödvändighet försvagas. Denna kris producerar möjligheten av en postkapitalistisk värld och lägger grunden för en form av subjektivitet – och ”mänsklighet” om man så vill – som söker sig utanför den relationen mellan lönearbete och överlevnad som utmärker vår tillvaro. Skikt i klassen ställs därför mot sin existens som arbetare som en slags utsida. I stället för att tänka den postkapitalistiska möjligheten som ett enkelt resultat av kraftmätningen mellan klasserna, måste vi följaktligen undersöka hur öppningar ut genereras genom att själva kapitalförhållandet försvagas och hamnar i kris. Vänsterns bankrutt är en återspegling av att klasserna och deras reproduktion krisar, att klistret som civilsamhället, parlamentarism, fackföreningar och så vidare, innebär inte längre binder samman olika samhällsgrupper i  ett samhälle. Det medför att vi närmar oss den punkt som Jacques Camatte och Gianni Collu beskrivit som en slags ”gängifiering” av samhället. Samhället styckas upp i allt fler och allt mindre konkurrerande gäng som upplöser den förmåga till enhet som klassamhället en gång erbjöd. Denna tendens möter givetvis olika former av mottendenser, inte minst det faktum att de gamla folkrörelsepartierna finns kvar som ett slags skelett att fylla med substans av olika rivaliserande gäng. Gänget och klicken som samhällsfenomen, ett slags inre anarki i och utanför allt organiserat liv, är hursomhelst ett krisfenomen om något, vilket Camatte och Collu analyserade i relation till kapitalets utveckling som ren organisation. Bristen på gemenskap lägger grunden för gäng: en kollektivitetsform som bara samlar individer, aldrig överskrider individens behov av identitet och representation. Aktivism är ett politiskt uttryck för denna gängprocess.

>Om klasskampen är relationen mellan nödvändigt arbete och merarbete, arbetslöshet och lönearbetet som garanten för överlevnad, medför det att klasskampen måste träda utanför denna dialektik för att röra sig mot en postkapitalistisk utveckling. Det är alltså i någon mån meningslöst att se sig som revolutionär eller liknande, en sådan ”kvalitet” produceras av krafter som ligger utanför vår kontroll. Det minimerar inte den subjektiva dimensionen för förändring, tvärtom maximerar detta subjektiviteten eftersom allt vi kan göra är att tro att vårt agerande och vår medvetenhet spelar roll. Om den gör det eller ej prövas emellertid av krafter som inte bygger på vårt agerande, utan på dess överskridande i nya konstellationer och nya sammanhang. Aktivismen/gänget är därmed en återvändsgränd som alla kommer att tvingas in i, samtidigt finns det grader i helvetet – en del handlingar, sammanhang och positioner är mer kontraproduktiva än andra. Det som har effekt är det som öppnar upp det egna handlandet för andras agerande och som relativiserar distinktionen ledare/ledda, eget/andras och så vidare. Utifrån Collus perspektiv bygger detta på ett tydligt brott med ”gänget” – allt handlande måste ha ambitionen att överskrida sin utgångspunkt i en liten klicks, eller ett specifikt skikts, agerande. I ”Parti och utsida” beskrivs detta som en öppning som genereras genom att dialektiken mellan kapital och arbete utvecklas mot en dualism, och lönearbetet därmed inte längre kan fungera som ett klister som binder samman klasserna i ett produktionssätt. Vi behöver således söka efter en ny form av gemenskap, en som bygger på faktumet att lönearbetet blivit ett planetärt tillstånd för nästan alla människors överlevnad, ett faktum som krisar.

>Klasserna och deras kamp är inneslutna i en större process av sammanbrott och sönderfall som tenderar att försvåra arbetarnas kamp för att hävda sig som nödvändigt arbete, men härigenom öppnar sig möjligheten för att agera och resonera för en annan form av politisk och ekonomisk gemenskap, baserad på andra principer än kapitalackumulation och lönearbete. Kapitalet är sin egen motsättning.

>Ett problem för framväxten av en ny postkapitalistisk produktion är att klasserna förborgerligas genom att klasskampen skiktar arbetarklassen – vissa skikt avancerar medan andra inte gör det – samtidigt som vår överlevnad är helt baserad på penningen och lönearbetet. Trontis besvikelse över att arbetarna inte ville ha revolution utan mer pengar vittnar därför bara om att klasskampen skiktar mer än vad den negerar. I sig är ingen klasskamp revolutionär. Tesen i ”Parti och utsida” om hur klasskampen återkonstituerar kapital, om kapitalet inte förs in i kris, bekräftas följaktligen både av historien och av många marxisters oförmåga att tänka relationen mellan en postkapitalistisk utveckling och klasskamp som ett brott, som ett resultat av en kris, snarare än som en enkel väg från kamp till revolution. Klasskampen organiserar våra intressen såsom det vi är, varelser med behov av pengar. Detta får Gianni Collu att tala om en antropomorfisering av kapitalet (först teoretiserat av Jacques Camatte), det vill säga att kapitalets förmedling av vår möjlighet till överlevnad genom olika historiska former (arbete, lön, krediter, välfärd, et cetera) framstår som ett naturligt, antropologiskt faktum. Kapitalet blir så att säga människa, arbetaren en borgare, då behovsbegreppet – faktumet att vi har rent kroppsliga begär och behov förmedlade av lön, kredit och välfärd – håller samman produktionen och cirkulationen: vi måste överleva, ergo; vi måste ha arbete, vi måste ha pengar. Detta mycket reella ”måste” producerar en utspridd rädsla för arbetslöshet som kväver den politiska fantasin och rentav får vänstern att desperat hävda arbetets nödvändighet i en period då arbetarmassor blir överflödiga för produktionen. Detta uttrycker sig på olika sätt, alltifrån ett mer moderat accepterande av den nyliberala vändningen – vilket utmärker socialdemokraternas ledarskikt sedan många år tillbaka – till att anarkistiska kulturskribenter likt Kajsa Ekis Ekman ser det som sin politiska mission att hävda att arbete faktiskt fortfarande är nödvändigt – som om hon tror att konstruktionen av vägar, sjukhus och liknande i vår värld skulle kunna göras utan kapital och lönearbete. Det finns inte längre något arbete i sig utifrån en stats eller ett företags perspektiv, ett sådant återstår i någon mån att skapa, allt nödvändigt arbete är i dag det arbete som är nödvändigt för att producera merarbete och därmed mervärde. Collu beskriver detta som fascismens triumf: allt mobiliseras som material för (löne)arbete och all politisk logik som utgår ifrån denna verklighet kommer att misslyckas överskrida dialektiken mellan nödvändigt arbete och merarbete, det vill säga, kapital. Tyvärr krymper därför också reformutrymmet för arbetarrörelsen och vänstern, vilket i sin tur försämrar situationen för arbetarklassen och trycker samhället åt höger. Högervridningen i samhället är på detta sätt reell, vilket inte medför att vänstern är lösningen.

>På jobbet blir produktionen den enda reella gemenskapen menade en deltagare, även om vi har andra gemenskaper med våra arbetskamrater – sport, föräldraskap eller liknande – så försvagas dessa icke-produktiva samhörigheter, de underordnas produktionen. Samtidigt menade andra att åsiktsidentiteter och subkulturella tillhörigheter ofta blir så starka att de fungerar som en flykt ifrån de problem som produceras på företagen; gemenskaper som nationstillhörighet eller dylikt kan separera oss från vara arbetskamrater eller andra. Detta medför också att intressen kanske alltmer kan ses som ett slags krissymptom, för många är intresset att behålla ett jobb ett starkt incitament till att inte agera politiskt, att inte försöka organisera sig. Att då komma med löftet om att organiseringen erbjuder resultat kan klinga falskt, speciellt om det som erbjuds är delaktighet i det Collu beskriver som gäng.

>Klasskampen rör sig inte som en monolit då kampen skiktar klasserna både externt och internt. Externt genom att olika klasser ställs mot varandra (arbetstagare mot arbetsgivare), internt genom att olika delar av klassen avancerar medan andra retirerar, och ibland sker ett skikts avancerande på bekostnad av varandra. Men klassen är också skiktad för att alla klasser existerar som mängder/ackumulationer av enskilda, det vill säga som samlingar av partikulära och ensamma individer. Detta medför att vi konfronterar behovet av att sälja arbetet ensamt. Vi separeras från varandra genom en slags generaliserad och utspridd ensamhet: tvånget att få ett jobb. Frågan är hur vi kan komma utanför denna form av ensamhet, samtidigt som klasskampen måste överskrida den form av skiktning som den producerar i takt med sin egen rörelse. Gänget är den gemenskap som uppstår per automatik, men som saknar förmåga att överskrida kapitalets gemenskap. En viktig utgångspunkt till en annan gemenskap är förstås ovannämnda generaliserade ensamhet och utsatthet. Lönearbetet är en existentiell gemenskap som kan producera en upproriskhet, vilken inte kan stängas inom identiteternas och klickarnas balkanstruktur.

>Det gäller alltså att tänka på ett annat sätt: hur skapas kamper och hur kan kamper cirkulera, och inte hur förenas arbetare, arbetslösa, studenter, vilket sker, exempelvis genom att folk går med i föreningar av olika slag. Det är rörelsen ut ur de roller och yrken som vi påtvingas som ska cirkuleras. Vi behöver inte cirkulationen av de roller som vi sitter fast i och som tenderar att permanenteras genom vår egen organisering. Detta är dock inte ett subjektivt problem, ett enkelt organisationsproblem, utan visar hur vi sitter fast i det kapitalistiska produktionssättet, hur vi är dess funktionärer och arbetare.

>Arbetet tenderar att bli det enda klistret för samhället, det visar sig inte minst i att politik – från höger till vänster – kodas utifrån det nationalekonomiska tvånget att arbeta. Samtidigt är all arbetskritik meningslös om det inte är en total kritik, alltså en kritik av det som gör att lönearbetet fungerar som det här produktionssättets utgångspunkt och som tenderar att göra arbetslöshet till en tillvaro som ofta är långt mer helvetisk än livet på företagen. En kritik av arbetet måste alltså vara en kritik av det som kallas fritid, en kritik av hemarbete, en kritik av reproduktion, et cetera. Arbetslöshet är bara möjligt i en värld dominerad av lönearbete.

>Lönearbetet som den förmedling mellan klass och existens som utmärker kapitalismen visar att proletariatet inte så mycket är en kämpande klass, som en klass som representerar kapitalets kris. I takt med att motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden uttrycker sig på klassernas nivå – såsom tekniskt driven arbetslöshet eller lönestagnation – kommer proletariatet att tvingas leva och uttrycka den ekonomiska krisen såväl politiskt och ekonomiskt, som existentiellt och psykologiskt. Arbetarklassen (som klassen utan reserver inte bara industriarbetarna) är därför inte en klass med en framtid, eller en klass som bär detta samhälle, eller en kämpande klass, det är snarare en klass som ständigt riskerar att förkroppsliga samhällets kriser i och med att denna klass saknar reserver.

>Klassen som en klass av krisande subjektivitet förkroppsligar därför en postkapitalistisk möjlighet, men bara om den lyckas överskrida dialektiken mellan nödvändigt arbete och merarbete, lön och existens. Och den kan överskrida denna dialektik när den är i kris just eftersom de lönearbetande klassernas kris är en kris för deras egna livsvillkor. Detta är en abstrakt utgångspunkt för förändring, men det beror även på att arbetaren är den abstrakta arbetaren = vem som helst som måste jobba mot en lön för att överleva. Denna abstraktion är omöjlig att tänka bort eftersom det är den som utmärker vår värld, det är den enda sanna gemenskapen, varje försök att lämna den för mer konkreta gemenskaper är i slutändan illusoriska försök att förneka det abstrakta arbetets makt. Krisen uttrycker sig på det abstrakta arbetets nivå och därmed på världsmarknadens planetära nivå. Förändringen måste ske genom denna abstraktion, den måste vara en kris för den.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s