Krismedvetande och framtidsförväntan

babel__by_duster132-d5t5gty

Vart befinner vi oss i kapitalismens epok: någonstans i början, i mitten, eller närmar vi oss rentutav slutet?

Ekonomireportern Paul Mason menade i en kolumn i The Guardian, för någon vecka sedan, att ovanstående frågeställning är betydligt intressantare än att fråga hur kapitalismen normalt ser ut och fungerar – huruvida kapitalismen essentiellt är stabil eller instabil – eftersom frågan om var vi är situerade i epokens utveckling ”goes to the heart of darkness”. Målet med vår förståelse borde följaktligen vara någonting större än kapitalistiska ekonomiska modeller som enbart vill rationalisera och administrera värdeackumulationen på bäst tänkbara sätt – givet om den ideologiska preferensen är liberalt-neoklassisk, vänster-postkeynesiansk, eller något annat. Målet borde enligt Mason vara att historisera kapitalismen som sådan för att kunna förklara den nuvarande krisen:

For me, the most fundamental question in economics still concerns the 2008 crisis. Was this event the last in a series of shocks needed to allow a third technological revolution to take off? Or was it evidence that capitalism’s tendency to adapt and reshape in response to technology has stalled, or is even finished? That is the shadow we have to jump over in economics. Amid a mania for “new economic thinking”, it is what we need to think hardest about (http://www.theguardian.com/commentisfree/2015/mar/22/to-move-beyond-boom-and-bust-need-new-theory-capitalism?CMP=share_btn_tw).

*  *  *

Ekonomiforskaren Robert J. Gordon hävdar i artikeln ”Is U.S. Economic Growth Over? Faltering Innovation Confronts the Six Headwinds” (2012) att den tillväxt som har varit ett faktum sedan mitten av 1700-talet nu ser ut att vara över. Den moderna epokens tillväxt är en unik period i mänsklighetens historia; före 1750-talet var ihållande tillväxt nämligen ett helt okänt fenomen. Den huvudsakliga orsaken, eller problemet, identifierar Gordon i att den senaste industriella revolutionen, från 1960-talet och framåt, numera har avstannat. Den produktivitetstillväxt som mikroteknologins datorer, internet och mobiltelefoner har genererat ser, med undantag från en kort tillväxtperiod mellan 1996 och 2004, ut att ha avtagit.

Flera av innovationerna som ersatte det mest monotona kroppsarbetet med datorer, gjorde det redan på 1970- och 1980-talet. På 2000-talet har uppfinningar däremot främst varit centrerade på underhållnings- och kommunikationstekniken som visserligen har blivit mindre, smartare och mer kapabel, men den förändrar inte arbetsproduktiviteten eller levnadsstandarden nämnvärt. Gordon poängterar emellertid att fördelarna med pågående innovationer i form av levnadsstandard och konsumtion inte har nått vägs ände i USA. Men han hävdar att de nämnda omständigheterna – liksom BNP per capita – kommer att ske i en betydligt långsammare takt än under de föregående decennierna.

En av artikelns metodiska omständigheter bär påpekas: för att den negativa utvecklingen som har skett efter bolånekrisen som 2007 blev en finanskris, inte ska påverka de långa utvecklingslinjer Gordon försöker att identifiera, har han valt att bortse från all utveckling efter 2007. Och ändå ser det så pass negativt ut.

Till de ekonomiska problem som USA:s ekonomi står inför räknar han främst hur den globala konkurrensen accelererar en negativ spiral av outsourcing, ökad import, sjunkande löner och realinkomster – en utveckling som drabbar medelklassen hårdast. De övriga kritiska förhållandena är:

  • statens och konsumenternas skuldsättning
  • energi- och miljöproblemen med den globala uppvärmningen
  • den ökande ekonomiska ojämlikheten med allt långsammare medianvärde gällande realinkomst
  • utbildningens segregering och sjunkande resultat
  • och demografin med minskade arbetade timmar per capita (http://www.cepr.org/sites/default/files/policy_insights/PolicyInsight63.pdf).

*  *  *

Varje land har sina specifika förutsättningar, historia och situation, men den generella utvecklingen är ändå tydlig: den mest industrialiserade delen av världen befinner sig i stagnation eller till och med regression. Kapitalismen har hamnat i vad som verkar vara ett permanent kristillstånd.

I USA, Sverige, med flera av OECD-länderna, pågår en proletarisering av medelklassen där en växande del av framför allt den yngre befolkningen finner sig i en deklasserad existens som utmärks av närheten till arbetslöshet, låga löner och osäkra anställningar inom tjänste- och servicesektorn – det som ibland kallas prekariatet.

Globalt sett blir en växande del av världsbefolkningen dessutom helt överflödig för den reguljära arbetsmarknaden och delvis också för världsekonomins funktion. På så sätt tenderar kapitalismen att producera en överbefolkning av ett ”informellt” slumproletariat.

Nätverket Motarbetaren, som också går under namnet Kämpa tillsammans! och som jag själv är involverad i, skriver om krisen och den proletarisering, hopplöshet, men också de uppror och revolter, som den genererar i vår senaste antologi Lönlösa liv: skissartade anteckningar till ett proletariat utan arbete och arbetarrörelse (2014):

Produktivkrafterna har utvecklats till ett stadium där allt fler arbetare stöts ur produktionen. Det globala kapitalet håller därmed på att befria sig från den värdekälla – det levande arbetet – som ekonomin ytterst är baserad på. Men det vore naivt att tro att vi står inför den slutliga krisen. En rimligare profetia sägs vara att den amerikanska och kanske också den europeiska ekonomin nått ett stadium i kapitalismens historia där befolkningen ökar och produktiviteten minskar:

Detta skapar en form av långsam, nästan stagnerad, utveckling där den genomsnittliga lönenivån sjunker och en allmän hopplöshet sprider sig hos de arbetande populationerna eftersom de alltmer finner sig utan arbete och framtid. Det är denna spleen som Mark Fisher benämner för kapitalistisk realism: en utbredd känsla av att den kapitalistiska ekonomin är här för alltid. Trots att allt fler tycks medvetna om den kapitalistiska ekonomins irrationalitet verkar kapitalismen fortfarande för de flesta som det enda rimliga, realistiska, ja till och med tänkbara systemet. Allt annat är utopiska spekulationer. Av allt att döma är denna känsla sprungen just ur de avancerade kapitalistiska nationernas stagnerade ackumulation. Kanske har historien hunnit ikapp de klassiska nationalekonomernas pessimism? Kanske är vi på väg in i en stagnerad kapitalism, en tid som blivit fastlåst i sin egen oförmåga att åstadkomma något nytt? För utan det organiserade försöket från arbetarklassens sida att bryta sig ut ur de produktionsförhållanden som förvandlar det mänskliga arbetet till en kapitalistisk produktivkraft, kan denna ekonomi fortsätta existera som en långsam dränering av vår livsvärld för lång tid framöver.

Ofta argumenterar postkeynesianska vänsterpolitiker och vänsterekonomer för en reformering och återgång av dagens finansdrivna kapitalism till tillverkningens realekonomi. Men dagens så kallade finansialisering med internationell arbetsdelning, krediter och finansiell spekulation, är inte något nytt påfund som parasiterar på en föreställt sund, balanserad eller egentlig kapitalism. Tvärtom baseras själva värdeförhållandet på en dylik spekulation eftersom mervärdet är ett förväntat värde som måste realiseras för att företagens profit inte ska rasa. Det driver företagen på jakt efter billigare råvaror och billigare arbetskraft runtom världen. På samma sätt fungerar aktier som förväntade värden som måste förverkligas och stora delar av det internationella proletariatet används för att realisera detta:

Under kapitalismen finns det följaktligen ingen egentlig motsättning mellan kredit och produktion, spekulation och tillverkning, eftersom såväl kapitalistisk produktion som spekulation möjliggörs av värdeformen. Krediter används för framtida produktion och när kreditsystemet når dagens komplexitet innebär det olika försök för ett transnationellt kapital att undkomma de regleringar som staterna påför företagens internationella flöden av kapital. Det är därför inte särskilt förvånande att skulderna för såväl staterna som för de privata hushållen har ökat något enormt de senaste åttio åren. Det som skett är att produktionen inte längre hinner ikapp de ökade krediterna. Detta innebär i sin tur att ökade lån blir ett sätt att undvika såväl överproduktion som underkonsumtion. På så sätt tryggas produktionen, om än bara för att generera skuldberg som skapar framtida problem.

Som exempel kan nämnas att flera av de stora europeiska länderna regelbundet bryter mot ett av kraven på medlemskap i EMU som är att statsskulden inte får uppgå till mer än 60 procent av BNP. Och mot den keynesianska tanken att skulder som ökar under lågkonjunktur och stater då tvingas investera, har det visat sig att tillväxten under perioder av relativ högkonjunktur inte har varit tillräcklig hög. Det har därför inte gått att öka räntan eller ackumulera tillräckligt med kapital för att betala tillbaka lånen under tillväxtperioderna:

I stället har man tvingats låna än mer och på det sättet köpa framtid och hoppas på en kommande tillväxt. Detta indikerar således en strukturell svaghet i den kapitalistiska ekonomin: tvånget att realisera framtida värden. Det kommer att vara mycket svårt för de enskilda skuldtyngda staterna att hantera detta, då de redan ackumulerat väldiga lån för att kunna skjuta upp problemen till en framtid som man nu närmar sig.

De tekniska och sociala konsekvenserna av denna utveckling är att det döda arbetet ökar – alltså teknikens arbetsbesparande genom robotisering och automatisering – på bekostnad av det levande arbetet/det variabla kapitalet, inom produktionen, varmed den värdekälla som genererar profiten undergrävs. Behovet av arbetskraft minskar därför inom tillverkningsindustrins varuproduktion. Problemet med den växande service- och tjänstesektorn, för kapitalet, är att den inte möjliggör tillräcklig ackumulation av kapital då den inte kan standardiseras, industrialiseras och konkurrensutsättas i samma utsträckning som tillverkningsindustrin. Generellt i Europa har de länder med störst lågavlönad servicesektor också sämst ekonomi, men störst svart marknad och ett växande informellt serviceproletariat.

En växande del av proletariatet – de utan reserver, de som tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva – trängs följaktligen ut ur kapitalismens metabolism genom outsourcing, rationaliseringar av produktionen, nya anställningsformer och tekniska innovationer. Arbetaren blir därför, paradoxalt nog, kapitalismens gräns och utsida eftersom hen tenderar att stängas ute från varuproduktionen lika mycket som hen måste införlivas i samma produktion för att den ska fungera.

Detta överskott av arbetskraft fungerar i motsats till efterkrigstidens arbetslösa i allt mindre utsträckning stabiliserande för arbetsmarknaden. I stället blir växande delar av de utan arbete allt svårare att anställa och inlemma i företagens och staternas ackumulation.

Lönearbetet fungerar alltså inte längre som ekonomiskt integrationsmedel i samma utsträckning som under efterkrigstidens decennier i Europa. Parallellt med att fler helt eller delvis hamnar utanför den reguljära arbetsmarknaden, ser vi hur politiken inte hämtar sin kraft ur politiska rörelsers visioner och praktik, utan ur den rena förvaltningen av sakernas tillstånd. Och när politiken i minskad omfattning förmedlar och representerar folks materiella intressen och konflikter, tenderar intressena och konflikterna att istället beskrivas som brott mot rådande normer och värderingar eller till och med direkta attacker mot det demokratiska majoritetssamhället. Samhällsproblem behandlas därmed inte längre som sådana, utan som illegitima och odemokratiska störningselement mot statens stabilitet och säkerhet, utförda av extremister och terrorister som följaktligen bekämpas med legal och polisiär repression.

Som filosofen Giorgio Agamben har noterat är det både kostsamt och komplicerat för politiken att försöka styra över samhällsproblemens orsaker med en ambitiös ekonomisk och social politik – som under välfärdsstaternas uppbyggnad. Då är det betydligt enklare och mer ekonomiskt att enbart försöka kontrollera och styra de värsta konsekvenserna av en ekonomiskt liberal politik (http://roarmag.org/2014/02/agamben-destituent-power-democracy/).

*  *  *

Det är inte bara enskilda kritiska makroekonomer och vårt Malmöbaserade marxistiska nätverk som hävdar att kapitalismens guldålder ser ut att vara över och att framförallt den så kallade västvärlden har att vänta decennier av stagnation, med betydligt lägre tillväxttakt och försämrad levnadsstandard för det absoluta folkflertalet. Även den kapitalistiska samarbetsorganisationen, OECD, har anlitat nationalekonomer som nyligen kommit fram till en snarlik slutsats i framtidsrapporten ”Policy Changes for the Next 50 Years” (http://www.oecd.org/eco/growth/Shifting%20gear.pdf).

Det kan tilläggas att andra ekonomer som har engagerats av OECD till rapporten ”Forecasts During and After the Financial Crisis: A Post Mortem” har visat hur sju år med en finanskris, som blev en Eurokris, har uppenbarat att ett stort problem med finansiella predikationsmodeller – som exempelvis kreditvärderingsinstitutens kreditvärderingar och riks/centralbankernas styrräntor – är att de genom att ständigt producera alldeles för optimistiska prognoser om tillväxten har bidragit till världsekonomins instabilitet (http://www.oecd.org/eco/outlook/OECD-Forecast-post-mortem-policy-note.pdf).

Den enda kraft som möjligen kan upphäva denna utveckling genom att göra kapitalets självexpanderande värdeackumulation irrelevant, ser ut att vara ett globalt koordinerat, varaktigt och ogenomträngligt nätverk av sociala rörelser – förutsatt att de inte inlemmas i partier, fack eller institutioner som arbetar med att förvalta det rådande tillståndet. Som sociologen Steven Colatrella visar i artikeln ”En världsomspännande strejkvåg. Åtstramningar och den globala överstatlighetens politiska kris” – som finns med i Lönlösa liv – pågår det sedan åtminstone våren 2010 något av ett globalt arbetar- och medelklassuppror, som kanske bara befinner sig i sin linda.

För en diskussion om utvecklingen den här vintern och våren se till exempel Motarbetarens ”Det materiella partiet och andra diskussionsanteckningar” (https://flyktlinjer.wordpress.com/2015/03/18/det-materiella-partiet-och-andra-diskussionsanteckningar/) samt bloggaren Krigsmaskinens kritiska problematisering av artikeln ”Lönlösa liv” (alltså inte hela boken) ”Kommentarer till Lönlösa liv” (http://krigsmaskinen.tumblr.com/post/114511564195/kommentarer-till-lonlosa-liv).

Utöver ovannämnda processer finns det överhängande hotet om en klimatkollaps – något som vi anmärkningsvärt nog inte diskuterar i Lönlösa liv. I Europa står vi dessutom inför faktumet att skrämmande många människor är lockade av en chauvinistisk eller direkt fascistisk ordning-och-reda-politik i finanskapitalets kaotiska värld. För kapitalismen genererar ju inte bara revolutionsförsök mot den egna ordningen, utan också kontrarevolutioner till försvar av denna ordning – den enda ordning som många kan tänka sig och vill veta av – hur repressiv och destruktiv den än må vara.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s