Konflyktlinjer fyller tre år!

odysseus och akilles

I dag fyller Konflyktlinjer tre år, vilket givetvis ska firas!

Kapitalismens modernitet har producerat och genererat en massa skräp, misär och lidande, men också en del bra saker. Till det bästa tycker jag hör filmen, historievetenskapen och ett omfattande arkivväsen. Jag tänkte kombinera de tre och komma med tips om några guldkorn till historiska dokumentärfilmer från SVT:s Öppet Arkiv.

Dokumentärerna är gjorda av de bästa historielärarna jag aldrig hade i skolan: historikerna Olle Häger och Hans Villius. Vad de tre historiska dokumentärfilmerna har gemensamt är att Häger och Villius med dem testade en friare form i början av 1990-talet än vad de tidigare hade använt i sina produktioner för Sveriges Television. Villius kallar dem ”strövtåg med en mer personlig prägel”. De är tematiskt snarare än linjärt uppbyggda och utgår från specifika geografiska platser där sakinnehållet utgörs av dels historiska nedslag, dels Hans Villius mer personliga relationer till det aktuella området. De har således ett närmast essäistiskt upplägg karaktäriserat av sin, i genren, originella anti-form. Historiska dokumentärfilmer är nämligen generellt – med förvånansvärt få undantag – både ämnesmässigt sammanhållna och kronologiskt arrangerade.

Med inriktningen på specifika platsers förflutna – Nilens dalgång (Jag ser underbara ting), Kalmar sund (Där farlig sunnan går), och Skåne (Bland storkar och slott) – blir det tydligt hur vi, de levande, befolkar, vandrar runt och gör oss till i de landskap och samhällen som våra förmänniskor en gång byggde och levde sina liv i.

Socialgeografen Alastair Bonnett har formulerat denna omständighet fint:

Who is more of the mapp, the living or the dead? Most of our streets, towns, buildings, and nations are the creation of the dead and carry their names. The living parade in their kingdom like ghosts. In an era that mythologizes the living as gogetting gods, able to reshape and revolutionize everything we touch, it is an uncomfortable situation. It’s this mismatch, this discomfort, between our self-regard and our sneaking sense of watery insubstantiality, that explains much about our horror of the dead. We resent the power that the dead have over us, their effortless capacity to reduce us to shadows (Unruly Places. Lost Spaces, Secret Cities, and other Inscrutable Geographies, 2014).

Platser kan således vara så mycket mer än bara fysiskt underlag och bakgrund för jäktade individers tillfälliga residens.

I dokumentärfilmen ”Jag ser underbara ting” reser Häger, Villius och inspelningsteamet från el-Alamein till Konungarnas dal. I en av de finaste scenerna sitter Villius på en båt på Nilen och berättar om när han som student i Lund skulle tentera antikens historia för den världsberömde arkeologen Einar Gjerdstad (1897-1988):

Jag gick på darrande knän upp till den stora och ringde på. En av de första frågorna jag fick var vad hette den fjärde eller tredje – jag kommer inte ihåg det – klassen i Solons demokratiska system, alltså Solons vishetslära på 500-talet före Kristus. Ja, det kunde jag, på grekiska, det hette Tetes. Ja, sa Gjerdstad: Och vad heter det på svenska? Ja, det kunde jag inte. Jo, sa Gjerdstad: det betyder daglönare och förekommer redan i Illiaden.

Då var det så att jag hade läst inte den Norstedts Världshistoria som man skulle läsa – det var en ganska tjock volym – utan en lite lättare och mindre volym som hette Folkens historia genom tiderna, och där talades det om grekernas föreställningar om Hades, dödsriket. Och det stod att i Illiaden säger Akilles att han vill hellre vara daglönare på jorden, än furste i skuggornas rike – och det där jag höll jag helt och hållet med Akilles om naturligtvis – så jag lade det på minnet och sa så ledigt jag kunde att: Ja, det är där Akilles säger att han vill hellre vara daglönare på jorden, och så vidare.

Och det blev först alldeles dödstyst! Sedan skjuter Gjerdstad ett silverskrin över bordet, öppnar det och säger: Ta en cigarr, kandidaten!

Jag hostade mig igenom mitt livs första och sista cigarr. Sedan i fortsättningen när jag inte kunde så sa han bara: Ja, man behöver inte kunna allt kandidaten, man behöver inte kunna allt. Hur det än var så fick jag högsta betyg och vacklade ut på gatan. Plötsligt slog det mig att: naturligtvis måste detta ha varit fullständigt orimligt för honom att tänka sig att jag, ur rockärmen, plockar fram det enda ställe där det överhuvudtaget sades någonting om daglönare i hela Illiaden!

Visst, det är onekligen en anekdot från en äldre tid när studier i humaniora och universitetsstudier i allmänhet, huvudsakligen var till för män från den övre medelklassen och överklassen (Villius far var tandläkare med egen klinik), men jag tycker likväl att det är en både charmig och lärande anekdot.

*  *  *

Filologen och antikforskaren Lars Rydbeck beskriver i artikeln ”Antik pessimism” (http://aigis.igl.ku.dk/2003,1/LR-pess.pdf) hur de förkristna grekerna hade livsuppfattningen att livet i mångt och mycket var en plåga, att det slutade i nederlag, i döden. I Hades var människorna bara bleka skuggor som vandrade omkring på Lethes flodbankar och vars vatten gjorde att de glömde sina tidigare liv. Det enda sättet att undkomma glömskan var att någon levande människa gjorde ett tillfälligt besök i dödsriket och hade med sig blod (deras eget?) som skuggorna fick dricka.

Homeros skildrar i den elfte sången av Odysséen (som är från början av den antika perioden, sannolikt 700-talet f. Kr.) hur Odysseus stiger ned i Hades och möter Akilles skugga som får dricka blod och kan då prata med Odysseus. Akilles går rakt på sak:

Tala inte med mig om döden, du ryktbare Odysseus. Jag vill hellre tjäna som enkel fattig daglönare hos en bonde, som själv inte heller har nåt gods och gull, än härska över alla de döda i Hades som vissnat bort till skuggor.

Rydbeck poängterar att vi med Akilles replik möter den naturliga känslan av motvilja inför den förintelse som hotar i den oundvikliga döden. De förkristna grekerna ansåg att världen var absurd och att livet slutar i nederlag. Därför försökte de heller inte att mildra uttrycken för sin misströstan och sorgsenhet. De visste att de levde i skuggan, men de var samtidigt öppna för det korta jordelivets glädjeämnen: kärleken, brödet, oliven och vinet.

Och det är ju lätt att hålla med de förkristna grekerna om både det och att man inte vill vara daglönare – inte heller i dess samtida form av exempelvis ett timvikariat för ett bemanningsföretag (men att och hur det kollektivt går att förbättra arbetssituationen även som timvikarie på ett kommunalt vårdhem, ges det ett erfarenhetsbaserat exempel på i texten ”Driver ni med oss?” i den nya antologin Slutsnackat. Folkrörelse på arbetsplatsen, 2015).

Hur som helst: det är tre historiska dokumentärfilmer som bildar, roar och ger lust till mer historia.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s