Ett långsamt förfall av hela samhällets infrastruktur

'der banker'

Rubriken är, liksom bilden ovan, tagen från dokumentärfilmen Der Banker / Finanshajens avslöjande (2014). Rainer Voss, som var en av Tysklands främsta investmentbankirer innan han drog sig tillbaka, berättar där om finansmarknadens framväxt i Tyskland och Europa sedan 1990-talet. Med det långsamma förfallet syftar Voss på den allt mer utbredda fattigdomen i Spanien som en följd av krisen. Men tendensen till förfall gäller hela Euroområdet och Europa:

-Det är sådana belopp i rörelse. Med dem kan man angripa hela länder. Man börjar med det minsta: Grekland – och ser hur enheten EU reagerar och fungerar. Man skapar ett visst… Man knackar lite på isen, så att säga. Sedan tar man nästa större land: Portugal. Isen får fler sprickor. Det finns folk som har intresse av att Euron kraschar. Det finns ett enormt vinstpotential i det. Och det finns säkert också de som har ett politiskt intresse av det. Det man skulle göra då, för att ta ett dåligt exempel, är att man söker efter det svagaste stället, knackar där och då spricker allt så att säga inifrån och ut.
(…)
-Vad kan man vänta sig härnäst?
-Frankrike! De har verkligen stora ekonomiska problem. Och de genomför inte de nödvändiga strukturreformerna. Jag är ingen skattefiende, men de har en helt galen skattepolitik. Jag tror att Frankrike blir ett problem.
-Och sedan?
-Då är det slut. ”Game Over.” Därför kämpar man förtvivlat med Spanien och Italien. Det har ju blivit en kedja: Grekland, Portugal, Spanien, Italien… och Frankrike. Om Frankrike hamnar i den situationen handlar det om omöjliga belopp. Då gäller det att komma på något riktigt bra. Det kommer till slut att kollapsa – finanstekniskt eller samhällspolitiskt. Men jag tror inte för ett ögonblick att det slutar väl.

Frågan om krispolitik och förfall i finanskapitalismens verkningar har diskuterats tidigare på bloggen. I våras genererade inlägget ”Krismedvetande och framtidsförväntan” en kort men intressant diskussion mellan historikern Rasmus Fleischer, undertecknad, samt Motarbetarkollektivet i stort, som jag delvis vill rekapitulera.

Fleischer ställer sig, med all rätt, frågande inför den motsägelsefulla argumentationen för ett permanent kristillstånd och det parallella avfärdandet av att vi lever i den slutliga krisen i inlägget Är permanent stagnation detsamma som slutlig kris?:

Varifrån kommer den anti-eskatologiska impulsen att avfärda tanken på ett slut? Jag tänker så här: om kapitalismen rör sig i riktning mot ett permanent kristillstånd, betyder detta att vi varken befinner oss i början eller mitten av dess historiska epok, utan någonstans i slutet (…)

Kanske är det en smaksak huruvida man väljer att tala om “den slutliga krisen”. Själv är jag rätt tveksam, just eftersom krisbegreppet är så mångtydigt. Dels hänvisar det alltid till en tänkt normalitet, som kan tänkas på väldigt olika sätt. Dels kan krisbegreppet användas på vitt skilda tidsnivåer. Å ena sidan har kapitalismen befunnit sig i kris sedan 1970-talet, å andra sidan har Europas ekonomi hunnit med en rad tvära kast mellan kris och återhämtning bara sedan 2008. Det blir nästintill omöjligt att förstå vad någon menar med “slutkris”.

Med detta sagt, upplever jag att Konflyktlinjer och Motarbetaren är på rätt spår när de diskuterar i termer av en tilltagande stagnation som leder in i en permanent, smygande kris för kapitalismen – snarare än ett drastiskt sammanbrott. Även om blotta tanken på avstannad tillväxt är drastisk nog för kapitalet och i förlängningen för alla planetens invånare eftersom vi alla lever i ett faktiskt beroende av att pengar och varor fortsätter cirkulera. Bara en sådan sak som att våra framtida pensioner bygger på en förhoppning om att börsen ska låta pengarna växa…

Jag kom med ett kort retrospektivt orienterat svar på hans blogg:

Jag instämmer i dina kommentarer om en viss ambivalens i inlägget. Men jag tror det kan vara bra med en viss ambivalens när det gäller stora civilisatoriska frågor – för kanske lever vi redan i effekterna av kapitalismens slut? Kanske borde frågan vara: När föll kapitalet? Eftervärldens eventuella historiker kommer kanske att hävda att vi, på det tidiga 2000-talet, redan bebodde kapitalets ruiner. Vi vänjer oss ju vid det mesta, så kanske vill vi bara inte erkänna faktum, utan hellre låtsas som om nästan ingenting har hänt och leva i fiktionen?

Det finns också ett pedagogiskt problem med krisdiskussioner då föreställningen om en föregående guldålder och det nära förestående fallet är en uråldrig europeisk tankefigur.

Sedan formulerade mig också lite slappt när jag påstod att det var naivt att tro att det är en slutlig kris, eftersom jag faktiskt tror att kapitalismen befinner sig i ett permanent kristillstånd och att vi redan faller. Att jag uttryckte mig som jag gjorde var för att den slutliga krisen, som du också påpekar, kan förstås som att det skulle röra sig om en kort och entydigt katastrofal process – en form av krasch – när det i själva verket är fråga om ett utdraget, motsägelsefullt och våldsamt sönderfall.

Den intresserade bör definitivt också läsa Motarbetarens längre och betydligt mer genomarbetade inlägg Motarbetarens svar till Rasmus Fleischer.

När jag skrev ovanstående svar hade jag historikern Peter Englunds artikel När föll Rom? När föll vi? i åtanke. Englund reflekterar där om civilisatorisk undergång efter att ha läst historikern Edward Gibbons klassiska verk Romerska rikets nedgång och fall, som kom i sex volymer (1776-1788):

Den bild vi har av Romarrikets fall – och imperiers fall överhuvud taget – är tyvärr mer dikterad av av grällt historiemåleri från 1800-talet och Hollywoodska storfilmer i Cinemascope, än av den historiska verkligheten. Det skall vara rök på kaotiska gator, där togaprydda personer skrikande myllrar kors och tvärs genom sammanstörtande pelargångar, allt medan bredskäggiga barbarer dekapiterar folk och fä.

Så här gick det givetvis inte till 476. Det var nog ytterst få människor som alls märkte att Romarriket ”föll” det året. När man läser Gibbon är det slående i vilken stor utsträckning människorna i Rom sökte att leva som vanligt. Det är ”Business as usual”. Detta blev än mer tydligt efter det att goterhövdingen Teoderik tagit både makten och livet av gamle Odovakar: i staden är äretitlarna och ämbetena de samma som förr, där förekommer samma processioner och samma utdelande av bröd och kött, samma musik, pantomimer och gladiatorspel som förr. Kanske bara lite malätet och varje år ett litet grand mindre och sämre än det föregående. Men vem bryr sig?

Med stor övertygelse bebor människorna sina ruiner och sina minnena. För dateringen 476 är utan tvekan korrekt. Det kan vi se så här efteråt. Då sker en avgörande vändning. Det är bara det att det dröjer så länge innan människorna vill erkänna faktum, de lever hellre kvar i fiktionen.

År 476 brukar alltså anges som det årtal då det Romerska imperiet definitivt föll.

Diskussionen om att vi lever i ett civilisatoriskt förfall kan säkert låta absurd för alla som inte tänker eller diskuterar dagens situation med premissen att det globala finanskapitalet befinner sig i en permanent krissituation, utan någon lösning i sikte. Men de som tänker att det här bara är ytterligare en cyklist-konjunkturell kris och att allt snart kommer att återgå till någon slags vanlig normalitet, kommer med största sannolikhet att få vänta förgäves. Och under tiden kommer sparpaketens nedskärningar och åtstramningar och den ökade skuldsättningen att fortsätta.

På en väldigt allmän och civilisatorisk nivå handlar krisen ytterst om att kapitalismen historiskt var en industriell revolution i ett agrart samhälle, varför kapitalismen på så sätt kan sägas vara synonym med industrialisering. Men när kapitalismen sedan 1970-talet har utvecklats bort från den allt mindre lönsamma industriella varuproduktionens realekonomi, till finanskapitalismens spekulationsekonomi, har det varit en övergång utan ekonomisk bärkraft och stabilitet. Vi tvingas därför att leva på lånad, och därmed skuldsatt tid, i väntan på en ökad tillväxt som det så kallade fiktiva kapitalets köpande och säljande inte kan generera. Allt som börsrobotar, och andra i gebitet, kan generera är spekulationsbubblor i aktier, fastigheter eller obligationer som, när de spricker, måste ersättas med nya, ännu större bubblor.

För det är, vad jag kan förstå, enbart profitdriven mänsklig varuproduktion som, krasst sett, är produktivt för kapitalet. Både finansspekulation på förväntad profit och skattefinansierade produkter- och tjänster är som sådana improduktiva i strikt kapitalistisk mening (se exempelvis filosofen Paul Mattick (Jr.) Business as Usual. The Economic Crisis and the Failure of Capitalism, 2011).

Och eftersom vi lever i en allt mer finansdriven kapitalism finns det därmed en gräns för hur utdragen och uttunnad skuldkedjan kan bli innan det globala kapitalet har realiserat alla sina förväntade framtida värden. Men det är som sagt fråga om ett långsamt, motsägelsefullt och utdraget förfall.

En av mänsklighetens mest betungande omständigheter och förenande erfarenheter håller således på att bli skuldsättningen. Den statliga skuldsättningen har ökat enormt i världen sedan 1930-talet – Sveriges statsskuld är emellertid relativt låg på cirka 40% av BNP – men däremot har svenska hushåll aldrig tidigare varit så skuldsatta som de är nu (räknat som andel av disponibla inkomster per år). I Europa är det bara Nederländerna, Danmark och Norge som har större privat skuldsättning. Om detta och annat pratar bland annat Vice Riksbankschefen Cecilia Skingsley i Bildningsbyrån: Skuldtyngda hushåll.

Fleischer, som också medverkar i nyss nämnda program från Utbildningsradion, hävdar där att det kreditbaserade samhälle som har växt fram sedan 1970- och 1980-talet karaktäriseras av en kombination av växande skuldsättning, en arbetslöshet på konstant hög nivå och en ekonomisk tillväxt på lägre nivå än tidigare, som dessutom är avhängig den ständigt tilltagande skuldsättningen.

Han poängterar att det inte finns några givna svar på hur en såhär pass skuldsatt ekonomi fungerar på sikt:

Ingen vet det, de som säger att de vet det ljuger, för de gissar bara. Det enda vi vet är att det finns risker inbyggda i ett sådant här system. Varje kreditförhållande är ett sätt att försöka förutspå framtiden. Kredit kommer ju av latinets credo: det handlar om tro. Och vad händer då vid en diskreditering: om det börjar spridas tvivel på betalningsförmågan? Skuldnivåerna vi lever med idag är ju mer än ett strikt ekonomiskt system. Det blir farligt för systemet att ens tänka sig en annan framtid än en med ekonomisk tillväxt. Varje gång pengar lånas ut  så säger ju någon att vi tror att det kommer att finnas mer pengar i framtiden. Det som alla ekonomiska aktörer ömsesidigt bekräftar genom kreditexpansionen, det är ju detta att vi tror på en fortsatt tillväxt.

På det sättet menar Fleischer att utrymmet minimeras för hur framtiden kan tänkas, eftersom framtidens övergripande politiska målsättning därmed måste vara fortsatt ekonomisk tillväxt.

Skuld är också temat för det senaste numret av tidskriften Brand (nr. 2, 2015). Bland texterna återfinns bland annat en intervju med en av organisatörerna från den amerikanska organisationen Strike debt, som uppstod ur Occupy-rörelsen våren 2012 för att koordinera motståndet mot det globala skuldsystemet. Strike debt verkar bland annat för att skuld ska sluta behandlas som ett privat problem, utan som den kollektiva ofrihet det är:

Många av oss hade tidigt märkt att skuld var en av de viktigaste frågorna som lockade människor till Occupy. Hur skuldsättning formar hela deras liv genom att tvinga dem att jobba med saker de verkligen inte vill, hindra dem från att flytta vart de vill och allmänt hindra dem från att leva de liv de vill. Det började bli klart för dem att lån inte var den möjligheten att ta sig framåt i livet som myten gör gällande, utan att skuld är en rent disciplinerande kraft, ett sätt att hålla dem fastkedjade i kapitalets flöde.

Bland de medverkande i Brand-numret finns också Kämpa tillsammans! med texten ”Skuld och uppror” där vi främst diskuterar skuldens nutidshistoria. Avslutningsvis skisserar vi också ett möjligt avskaffande, ett Aufheben:

Den stagnerade utvecklingen för kapitalismen och krisens fördjupning ställer oss därför inför tvånget att formulera strategier som inte syftar till att försöka få kapitalismen att återhämta sig  – vilket bara kommer att skikta proletariatet och ställa grupper mot varandra. Den enda vägen framåt är att arbeta för att dra krisen till sin logiska kulmen: en drastisk reducering av arbetstiden, en underproduktionsplan som slår ut den kapitalistiska formen på produktion och tillväxt, samt ett successivt avskaffande av varuekonomin genom att göra alltmer varor och tjänster gratis.

Detta program formuleras inte av några politiska rörelser utan tecknas tvärtom rent objektivt genom teknisk utveckling, den globala tendensen till inbördeskrig, massflykt och det historiska lidande som mänskligheten genomlider i vår epok. Det är vår uppgift att försöka formulera detta program för avskaffande utanför de ideologier och politiska strömningar som enbart kan bidra till att skikta klassen, snarare än att plana ut och sprida dess universella mål mot lönearbetets och den industriella världens avskaffande.

Precis som med dokumentärfilmen Finanshajens avslöjande och journalisten Natacha López UR-program ”Skuldtyngda hushåll”, kan jag rekommendera Brands skuldnummer till alla med intresse för skuldproblematiken och kreditsamhällets framväxt.

Annonser

2 kommentarer

  1. landbeyond · maj 31, 2015

    Jag har ingen aning om vem du är men jag är ett stort fan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s