Marx kapital och Hegels logik

marx och hegelserie

Jag hade sett fram emot antologin Marx’s Capital and Hegel’s Logic. A Reexamination (2014) som nyligen kom i paperback. Men mina förväntningar var missriktade. Redaktörerna, Fred Moseley och Tony Smith, må ha rätt när de hävdar att det är fråga om en av de intressantaste och viktigaste intellektuella relationerna i historien, men ifall man som jag, tycker att den relationen främst är relevant i relation till att förklara samtida kapitalism, läser man fel bok. För relationen mellan G. W. F. Hegels och Karl Marx tänkande behandlas i antologin huvudsakligen som en helt inomakademisk fråga om konceptuella filosofiska system, snarare än som samhällskritiska redskap för att begripa vår kapitalistiska verklighet av finansialisering, ständig kris, stagnerad tillväxt, sparpaket, och så vidare.

Därför har jag också haft väldigt svårt för att ta mig igenom artiklarna. Faktum är att jag snabbt insåg att de var så ointressanta för mig att jag fick ögna igenom det mesta. Och det jag tog med mig efter den läsningen var inte mer än det mest basala i de övergripande frågeställningarna och resonemangen – vilka ändå stod att läsa i det inledande kapitlet. Med det inte sagt att bidragen inte utgör ett vitalt inlägg i diskussionen om hur värdeformen kan förstås i relation till Hegels logiska system. Men min teoretiska nyfikenhet infann sig alltså inte riktigt vid läsningen. Nedan följer i vart fall mina anteckningar:

Antologins fokus är Hegels logiks påverkan på den äldre Marx ekonomiska teorier i arbetet med Kapitalet. Artiklarna behandlar alltså inte hur Marx hela produktion var influerad av Hegel. Och det är framför allt Hegels logik i Wissenschaft der Logik som avses. Bidragen är skrivna i en tradition som kallas den nya dialektiken (The New Dialectics) som i kontrast till den alltför ofta ”marxistiska metafysiken” – som historikern Rasmus Fleischer har kallat den ortodoxa historiska materialismen – arbetar utifrån premissen att kapitalismen är en historiskt specifik samhällsbildning med unika förutsättningar.

Det är väl bekant att Marx tolkade Hegels logik som idealistisk och att han hävdade sig ha inverterat Hegels logik i sin egen teori. I förordet till den andra tyska utgåvan av Kapitalet skrev han exempelvis:

Min dialektiska logik är, i dess fundament, inte bara annorlunda från den hegelianska, utan dess raka motsats. För Hegel är tänkandets process, som han till och med omvandlar till en självständigt subjekt i ”Idéns” namn, skaparen av den verkliga världen, och den verkliga världen är bara den externa uppenbarelsen av idén. För mig är det omvända sant: det ideala är ingenting annat än den materiella världen reflekterad i människans sinne, och omvandlad till tankeformer (…)

Den mystifikation som Hegels dialektik lider av, förhindrar honom inte från att vara den första som presenterar dess generella rörelseformer på ett sammanhållet och medvetet sätt. Men med honom står det på huvudet. Det måste inverteras, för att upptäcka den rationella kärnan inuti det mystiska skalet.

Enligt Marx anteckning är allting, även idéer, med andra ord materiella, men de kan lätt missförstås som mer fristående och obundna av sina omständigheter än vad de egentligen är (Marx framhävde också medvetandet som det sätt på vilket mänskliga subjekt styr sitt agerande som individuella organ i den sociala metabolismens process).

Filosofen Tony Smith argumenterar för att Hegels logik kan tolkas som materialistisk snarare än idealistisk: den kan framstå som idealistisk eftersom den handlar om tankens förutsättningar, men Hegels logik är egentligen inte idealistisk, då den baseras på materiella premisser och dessa tankeförutsättningar korresponderar till verkliga förutsättningar. Så, kanske misstog sig Marx när han trodde sig invertera Hegels logik, eftersom vad han egentligen gjorde var att han följde Hegels egna materiella logik och studerade kapitalismen som en självständigt given objektiv verklighet, en organisk helhet. Smith påpekar emellertid att Marx visserligen metodologiskt tog över Hegels systematiska dialektik, men att han gjorde det med en avgörande modifiering: medan merparten av Hegels skrifter presenterar en affirmativ systematisk dialektik, är Marx teori kritisk.

Ekonomerna Gastón Caligaris och Guido Starosta argumenterar i motsats till Smith för att Hegels logik definitivt är idealistisk eftersom dess utgångspunkt är en ren tankeform, rent varande. Som en konsekvens av denna idealistiska startpunkt blir hela Hegels logik därför ofrånkomligt idealistisk. Därför är också Marx invertering nödvändig då den rena tankeformen måste ersättas med ren materiell form. Men när de påstår att Marx, i motsats till Hegel, utgår från det konkreta materiella objektet, varuformen, undrar jag om de verkligen vet vad de håller på med: varuformen är ju tämligen abstrakt och konceptuell.

Caligaris och Starosta hävdar vidare, tvärtemot Smith, att även om Hegels rena tankeformer skulle ha varit ett försök att reflektera reella materiella former, måste det fortfarande bevisas att detta försök var framgångsrikt, det vill säga att Hegels rena tankeformer är en korrekt reflektion av dessa materiella former. Det är därför bättre att teoretisera självutvecklingen av reella former som sådana, än indirekt genom rena tankeformer.

Ekonomen Moseleys bidrag handlar om hur Marx använde Hegels begrepp om det universella och partikulära som den basala logiska strukturen för sin teori om kapital och mervärde: Hegels universalitet har sin motsvarighet i Marx abstraktionsnivå om det generella kapitalet (teorin om produktionen av mervärdet), och Hegels partikularitet motsvarar Marx abstraktionsnivå om konkurrens (teorin om distributionen av mervärdet). Moseley argumenterar för att Marx först utvecklade detta hegelianska ramverk i Grundrisse och behöll det i alla senare utkast till Kapitalet.

En annan intressant frågeställning som stöts och blöts är huruvida Marx betraktade kapitalet som ett Subjekt i den hegelianska bemärkelsen av termen: Är det så, som bland annat historikern Moishe Postone hävdat, att Marx kapitalbegrepp liknar Hegels Subjekt i bemärkelsen att kapitalet får en självständig existens och dominerar mänskligheten, liknande den dominans som Hegels Subjekt har över den objektiva verkligheten? Marx kapitalbegrepp liknar ju Hegels Subjekt såtillvida att kapital självsvåldigt approprierar produktionen av mervärde (genom att appropriera det obetalda arbetet hos lönearbetare) och utgör ett självexpanderande värde (som enbart kan förstås holistiskt utifrån det totala kapitalet). En version av detta resonemang är huruvida kapitalet är en universell kraft som dominerar människorna på liknande sätt som Hegels Absoluta Ande – vilket filosofen Christhoper J. Arthur har hävdat.

Det kan här inflikas att den tidigare nämnde Smith argumenterar mot att Hegels Subjekt kan appliceras på samhället, eftersom det sistnämnda då skulle behöva vara harmoniserat och befriat från interna konflikter, men så är ju inte fallet då värdeformen utgör ett slags extern kraft gentemot mänskligheten – vilken genererar motstridiga klasser, konflikter och kriser – varför kapitalet inte kan sägas vara ett hegelianskt Subjekt.

Det verkar alltså finnas en konsensus i antologin om att Marx beskrev sina kapitalbegrepp i Grundrisse och första bandet av Kapitalet i termer tagna från Hegels begreppsliga logik. Forskarna överlåter emellertid till framtida forskning att försöka besvara huruvida Marx övergav sitt hegelianska ramverk i de senare – under hans livstid opublicerade – utkasten till Kapitalet (Friedrich Engels redigerade och publicerade vad som blev det andra och tredje bandet av Kapitalet).

Antologins författare är, som också antytts ovan, däremot inte alls överens om hur nära och precist Marx presenterar kapitalismens logik i relation till Hegels kategorier i Wissenschaft der Logik: Är det en följsam, logiskt koherent och mer eller mindre direkt överföring? Eller är det en inkonsistent, vårdslös och närmast banal karikatyr av Hegels tänkande som Marx presenterar?

Formulerat på detta övergripande sätt låter kanske Marx’s Capital and Hegel’s Logic. A Reexamination spännande, men ifall en varken är hegelian eller marxolog, utan främst intresserar sig för deras tänkandes samhällskritiska potential och historiska betydelse, finns det andra betydligt mer givande böcker.

Avslutningsvis angående utdraget från Reed Crandalls serie This Godless Communism ovan (som publicerades i den katolska serietidningen Treasure Chest i början av 1960-talet), ska det understrykas att Marx aldrig bevistade Hegels föreläsningar. Marx var bara tretton år då Hegel avled 1831 och han kom inte till Berlin och Berlins universitet förrän 1836, alltså fem år efter Hegels död.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s