En lektion i historieberättande

svart på vitt

SVT håller i sommar på att visa några väl valda dokumentärer av historikern och dokumentärfilmaren Olle Häger med anledning av hans frånfälle i vintras Vi minns Olle Häger. Det är ett mycket välkommet initiativ. Jag blev speciellt glad när jag för några dagar sedan såg att de har plockat fram en av mina favoritavsnitt bland Hägers, och samarbetspartnern Hans Villius, kortfilmer från serien Svart på vitt: Historia kring ett fotografi (1984-1992). Men mer om det strax.

Häger blev med tiden en mästerlig historieberättare som tillsammans med Villius tog det svenska dokumentärfilmshantverket till en ny nivå genom att göra historieskildringar som kännetecknades både av en vetenskaplig saklighet och en oöverträffad poetisk känslighet för ordens betydelse. Historikern Dick Harrison – som ju själv har verkat mycket populärvetenskapligt – har menat att ”I Villius och Hägers produktioner förenades vetenskapligt allvar med lekfullhet, nyfikenhet och stor respekt för gångna tiders individer” (Historiebloggen: Hans Villius). Och det i en tid då historikernas arbete på universiteten var starkt naturvetenskapligt orienterat mot kvantifierbarhet och en särdeles torr och stram stil. Berättelserna och de historiska subjekten saknades med andra ord ofta i historikernas artiklar och böcker från 1960- till 1990-talet. Enligt historikern Peter Englund – som själv hör till ämnets främsta berättare och vars populärhistoriska gärning i mångt och mycket är ett gensvar på denna utveckling – blev resultatet av denna scientistiska dröm i många fall ”rätt ödsligt och ointressant” (Peter Englund: Om mig).

Men så var Häger och Villius också disputerade historiker som under ett helt arbetsliv på SVT hade möjlighet att utveckla och förfina sin berättarteknik och kom också att vinna både Guldspaden och Stora journalistpriset för sina historiska dokumentärfilmer. Det ska sägas att även om det mestadels var Villius som stod framför kameran och läste in berättarrösten, så var det oftast Häger som stod för manuset.

Hur gjorde då genrens mästare för att berätta en historia?

Den nämnda kortdokumentären från serien Svart på vitt: Historia kring ett fotografi är ett utmärkt exempel.

Notera hur Häger deduktivt lägger ut texten om fotografiet. Inledningsvis har han betydligt fler frågor än svar, men successivt kommer han fram till mer och mer fakta. Det börjar nästan idylliskt:

Trettionio människor en sommareftermiddag på en grusad trädgårdsgång. En lärka långt borta och en svag vind som får löven att viska för sig själva när de speglar sig i fönstren. Dom tittar in i kameran, männen för sig i sina svarta kostymer. Och kvinnorna i långa kjolar, bomullsklänningar och ljusa förkläden.

Kameran rör sig över ett svartvitt fotografi av en grupp uppklädda människor samlade framför ett stort hus en sommardag. Men sommaridyllen osäkras när Häger avslöjar att det är ett sjukhus vi ser – ett sjukhus för spetälska. Häger berättar om sjukdomen, den ytterst begränsade behandlingen som enbart kunde lindra smärtan. Han berättar att det vid tiden bara var samhällets sämst ställda som drabbades av sjukdomen ”torpare, änkor, fattighjon och uppseendeväckande många från soldatfamiljer”. Han resonerar om när fotografiet kan vara från: eftersom det är en telefon indragen till huset måste det vara efter 1902 och ledtrådar och arkivdokument låter honom till slut fastslå att fotografiet bör vara från 1906 ”för bara den sommaren finns det en flicka och två pojkar upptagna i patientrullorna”:

Flickan, tolv år gammal, är från Grytnäs i Dalarna, hon heter Engla Maria Flygare. Samma år som hon föddes togs mamman in på Spetälskesjukhuset. Tre år senare kom Engla Marias tre bröder hit: Johan, den yngste var den förste som dog, så dog mamman, och de båda äldsta bröderna. Då, 1905, när alla var döda och begravda på kyrkogården på Järvsö, kom Engla Maria hit. Här står hon nu, längst ut till höger. Det här är hennes andra sommar på sjukhuset. Hon har fem somrar kvar innan det ska ritas ett svart kors vid hennes namn i patientboken. Och soldaten nummer 124 vid Folkare kompani, Per-Erik Flygare, inte längre har någon familj.

Från att ha inletts med allmänna frågor i en torr, men nyfiken och närmast positiv ton, slutar alltså programmet med berättelsen om en ung döende människa och en pappa som förlorade hela sin familj.

Jag vågar knappt svälja när jag hör Häger lägga ut texten. Och jag får en klump i halsen varenda gång jag hör de fyra sista meningarna – trots att jag vet historien och det enda som visas är ett enda fotografi som kameran rör sig över.

Genom sin korta historia om flickan med det vackra namnet Engla Maria Flygare, och hennes sorgliga öde, aktualiserar Häger och Villius tankar och frågor om medicin, klass och inte minst minne: vad är minnet av en människa?

Journalisten och Publicistklubbens ordförande, Björn Häger (som för övrigt är systerson till Olle Häger), har i krönikan Olle Häger – så berättade han sin historia om morbrorns historieberättande skrivit följande om det nämnda avsnittet om leprasjukhuset på Järvsö:

”Fem år senare dog också Engla”, hade det kunnat stå i manuset. Den lilla detaljen. Så kan en rejäl research ge liv och färg åt något så statiskt som ett gammalt svartvitt fotografi.

I stället säger speakertexten:

”Här står hon nu. Längst ut till höger. Det här är hennes andra sommar på sjukhuset. Hon har fem somrar kvar innan det ska ritas ett svart kors vid hennes namn i patientboken.”

Han lät ålderdomsord som fotsack och kreolin sända dofter av då till tittaren. Hur det var. Där journalistik blir poesi.

Dick Harrison har i samma anda kallat serien Svart på vitt avsnitt för ”små allkonstverk” där Häger och Villius ”lyckades uppnå en förening av historisk konkretion och visuell poesi som saknar motstycke”.

Björn Häger avslutar den nämnda krönikan med att citera morbrorns yrkestips från sin (alltså Björns) journalistiska lärobok Reporter. En grundbok i journalistik (2014):

Jag tänker inte tala om hur man skriver en speakertext. Jag ska bara tala om hur jag själv gör. Det här är mina råd till mig själv, efter 50 år på radio och teve:

Var på vakt mot formlerna, bryt mot mallen. Blanda gärna högt med lågt, sätt fantasin i arbete. Försök hitta andra verb och andra adjektiv än de slitna och ofarliga.

Använd inte bilden som illustration – om du kan undvika det. Försök se till att bilden blir själva trampolinen för berättelsen. Texten behöver inte alltid ha en episk funktion. Den kan faktiskt vara en bildtext.

Låt gärna döda föremål bli aktiva. Det är ett berättarsätt som bilderna lätt inbjuder till. Låt Marmaverkens fabriksskorsten tappa räkningen på alla sina tegelstenar.

Hugg av meningarna när det är på väg att bli förutsägbara. Det är ingen vits med att låta dem traska vidare mot punkt.

Var sparsam med siffror. Det yr aska kring dem. Men var hyperexakt när det finns en chans att överraska i det lilla. Tala om vad hästen heter eller att frisören med rakkniven verkar vara vänsterhänt.

Var inte så himla rädd för ett eller annat knepigt ord. Det får inte bli för många, men ”fotsack” eller ”spilkum” får man tåla.

Det är inte förbjudet att växla mellan tempus men glöm inte bort att bilden själv inbjuder till presens.

Ge lite tid för tittarna att läsa av bilden innan du kommer och förtydligar den. Ge plats för deras egna slutsatser innan du bestämmer vad det är de ser.

Låt texten ligga och sjuda mot bilden tills de samverkar så effektivt som det är möjligt. Vänta in de associationer bilden ger. Ändra och lyssna och skriv om – om du har tid.

Skriv inte folk på näsan. De som tittar och lyssnar vet mindre än du om det du har att berätta, men de är minst lika begåvade som du och ska få en chans att känna det.

Ha Tomas Tranströmer på nattduksbordet. Eller Bengt Hanssons ”Över land färdas båten på männens axlar” om du råkar vara på väg att berätta om ett myrland eller en buss som stannade i Dåres för femtio år sen.

Olle Hägers tips gäller visserligen främst historiska dokumentärfilmer, men där finns också poänger som kan vara värda att beakta även för exempelvis skrivande journalister och historiker som arbetar populärhistoriskt med sakprosa.

Sedan kan det vara intressant att notera att Häger och Villius – vad jag har sett – anmärkningsvärt sällan problematiserade och diskuterade fotografierna som historiska artefakter i sig; vilka de historiska omständigheterna till fotograferandet var.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s