Att dra krisen till sin logiska kulmen

jeffrey smart 'street signs'

I Eric Petterssons nyutkomna kortroman fabriksliv vägrar berättarjaget att svara på fabrikens reifikation med något slags uppbyggligt motagerande. Berättarjagets gensvar karaktäriseras snarare av samma tomhet som arbetet har att erbjuda. Boken ger upphov till flera frågor om organisering (på arbetsplatser i synnerhet) och dess begränsningar i en tid när det inte går att identifiera icke-förtingligat liv:

  • Vilka möjligheter för kamp finns det när kapitalet håller på att frigöra sig från sin enda värdekälla, det levande arbetet?
  • Vad tjänar vår vardagliga mikrokamp till, när kampens mest primära faktor ändå inte är medvetna revolutionära eller reformistiska subjekt, utan krisen som sådan?
  • Var finns den sociala makten i dagens spekulations-, kredit-, och skuldekonomi?
  • Vilka organiseringsformer fungerar konstituerande för den globala regimen och vilka bidrar tvärtom till att destituera kapitalet?

fabriksliv ser berättarjaget till slut ingen annan utväg, för egen del, än att överge fabriksarbetet, för hur mycket fabriken än ”humaniseras” är den i sin essens inhuman och måste överges.

Berättarjaget är industriarbetare och arbetar alltså inom varuproduktionen som är en del av den så kallade realekonomin som faktiskt producerar värde. Det kan vara intressant att jämföra Petterssons (skönlitterära) arbetsplatsundersökning med två essäistiska arbetsplatsundersökningar, från andra sektorer av arbetsmarknaden, med snarlika slutsatser. I det första fallet handlar det om en proletariserad medelklassakademiker i servicesektorn, och i det andra fallet om en programmerare i IT-tjänstesektorn.

*  *  *

Akademikern i servicesektorn, Jacob Blumenfeld, är en amerikan med filosofiexamen som arbetar på en rockbar i Kreuzberg, Berlin. Lönen är låg, men det är också levnadskostnaderna och hans materiella behov, så det går i alla fall runt för honom. Men Blumfeld menar i sitt blogginlägg Anti-Workers Inquiry att tron på arbetsplatskampens storhet är över:

There was a time when thinking about one’s workplace held out the hope for some kind of revolutionary knowledge which could be used as a weapon in the coming struggle over the means of production. Paul Romano’s American Worker and the Johnson-Forest Tendency’s Correspondencein the United States, Socialisme ou Barbarie and Pouvoir Ouvrier in France, Quaderni Rossi and Potere Operaio in Italy, all of them had big dreams of extracting exact and positive knowledge of work from workers so as to abolish work. If only we can collect, analyze, and share the essence of proletarian experience, the universal truth of the exploitation of labor will burst through like a clarion call to unite the working class. No one believes this shit anymore, but we want to believe, or if not, we want to want to believe.

Angående den egna arbetssituationen beskriver han följande dilemma:

To break the mold of defeat, a self-inquiry into the actual conditions of work seems ideal. But the more I think about work, the more alienated I feel. Knowledge brings no power here, only shame. The gap between what is and what ought to be grows from a small crack to an unbridgeable chasm. Every technical detail of the organization of production confirms my irrelevance within the chain of supply and demand. The more I resist, the more customers there are; the more I express myself, the more sales I earn. The more I struggle, the more I profit.

Till slut kommer han till en antipolitisk slutsats som antyder att möjligheten nog finns i negationen, det radikala ointresset för att överhuvudtaget ge liv och kraft åt kapitalets sociala sammansättning:

If the universal experience of work can no longer be the basis for the emancipation of the working class, then a worker’s inquiry is no longer necessary to prepare the epistemic grounds for revolution. What unites workers today is not the invariant essence of exploitation or the subjective straightjacket of alienation, nor is it some hidden potential to be realized or secret truth to be revealed—rather, it’s just a negative relation to themselves as both dependent on, and external to, their own class belonging. Working out what this means is nothing else than an anti-worker’s inquiry.

*  *  *

Gällande den nämnda programmeraren heter han Rob Lucas och är med i redaktionen för den kommunistiska tidskriften Endnotes och skriver också för New Left Review. Lucas aktuella arbetsplatsundersökning är essän ”Koddrömmar” som återfinns i Subaltern nr. 1, 2014 (originalet, Dreaming in Code, publicerades i New Left Review, Nr. 62, 2010). Lucas arbetar som webbutvecklare på ett litet e-handelsbolag som säljer begagnade bilar på nätet.

Om arbetsplatsundersökningar handlar om att blottlägga en hemlig historia av mikrouppror, att med utgångspunkt i den verkliga erfarenhetens finkornighet visa möjligheterna för kamp och att samtidigt utvidga medvetandet hos sig själv och andra arbetare, så är detta en arbetsplatsundersökning i cynisk tappning. Vi ”kämpar”; vi är motsträviga. Men som tekniker mot säljsidan är vår motsträvighet en väsentlig del i kapitalets rörelse, och som arbetare har vår kamp ingen synlig horisont, om det ens finns någon. Våra vardagliga intressen som arbetare ligger för det mesta snart sagt i linje med detta enskilda kapitals intressen. Om programmerarna är förtruppen för bruksvärdets bevarande, teknisk frihetlighet, samarbetsorienterat arbete, moralistisk best practice och informationsfrihet, så är det bara för att alla dessa saker har postulerats som nödvändiga för kapitalets rörelse. Den systematiska normativitet som genomkorsar var arbetspraktik är endast en universalisering av kapitalets egen logik.

Lucas diskuterar framför allt hur han har kommit att börja att drömma i kod. Det är alltså inte bara det att han drömmer om jobbet, utan han drömmer inom ramen för arbetets logik; själva den originalkod i märkspråk som HTML och XML som hans lönearbete innebär. För det mesta är det nonsens, men emellanåt är koden meningsfull och en morgon vaknade han av tanken på en bugg i en kod som han inte hade upptäckt tidigare: ”Mitt sovande medvetande hade gått igenom veckans arbete och stött på en avvikelse”. Han hade med andra ord löst ett jobbproblem i sömnen, han hade börjat att arbeta i sömnen.

Visst är det olyckligt om ens omedvetna inte kan hitta på något bättre än att återvända till vardagssysslorna, eller om ens sinnen tycks eka av de kvarvarande intrycken av dagens arbete. Men i de slags drömmar jag har förändras själva rörelserna i mitt intellekt: de förvandlas till mitt arbetes rörelser. Det är som om de repetetiva tankemönstren och den speciella logik som jag tillämpar när jag jobbar håller på att bli fasta kopplingar; håller på att bli standardlogiken som jag använder för att tänka. Det är inte utan att man blir lite orolig.

Hans tankeverksamhet, i sitt sovande medvetande, har börjat att bli en aktivitet som är produktiv för kapitalet, det vill säga det arbetet som han faktiskt får betalt för att utföra. Och han frågar sig ”om subjektet i denna arbetsprocess fortfarande är den centrerade individ som skulle ta itu med att skapa sin egen värld om det inte vore för värdets alienerade, abstraherade kraft”? Har alienationen, så att säga, börjat sluka det som den alienerar?

Om arbetsplatsen inte längre utgör en plats där det är möjligt och meningsfullt att dagligen utföra olydnadshandlingar, att skaffa sig en föreställning om en latent ”autonomi” förlagd till arbetarens själva exterioritet i förhållande till produktionsprocessen, utan snarare postulerar en produktiv antagonism där teknikarbetare förser kapitalet med en ”verklighetskontroll” och motsträvighet reduceras till en kroppslighet genom vilken kapitalet flödar, och om arbetet blir ett vanemässigt tankemönster som kan vara verksamt till och med i sömnen – i så fall skulle det tyckas missriktat att sätta sina revolutionära förhoppningar till väsendet hos detta mentala arbete och dess produkter, till internet eller till ”immateriellt arbete”.

*  *  *

Dessa sammanfattningar och utdrag är givetvis långt ifrån tillräckligt för att kunna besvara frågeställningarna ovan, men de kan utgöra underlag för en fortsatt diskussion. Från sina respektive sektorer – industrins fabrik, servicesektorns krog och tjänstesamhällets e-handelsbolag – finns i dessa arbetsplatsundersökningar självkritiska problematiseringar av arbetsplatskampens begränsningar i kapitalismens intensifierade kristillstånd.

En avgörande fråga är således vilken sorts organisering och vilket sorts samarbete i vardagen som löser problem och hinder, och vilka som enbart institutionaliserar dem: var finns medlen för en realistisk och framgångsrik social makt?

Så här skrev en i nätverket Motarbetaren/Kämpa tillsammans! (där jag själv är aktiv) på Twitter angående frågan om politisk organisering efter att SYRIZA, i Grekland, visat på vilken återvändsgränd som en institutionalisering av sociala rörelser i vänsterpolitiken är:

”Oturligt nog för oss hade vi rätt” (Bordiga)

Syriza tackade alltså likt högern, Ny Dem, nej till ”sitt” åtstramningspaket inledningsvis för att efter mycket ståhej acceptera det. Det tycks som att Syriza genom folkomröstning och försök att förhandla fram en ny giv legitimerat kommande åtstramningar. Syriza har ju redan drivit genom tuffa försämringar, likt nyttigheter som nu drivs av korrupta Ellaktor. Återigen verkar det följaktligen som att en strid på politikens nivå enbart kan splittra rörelserna, såsom i Argentina, Venezuela, med mera. Mot idéer som även frodas i anarko och autonoma miljöer bör man dra lärdomen att man inte kan institutionalisera segrar genom politiken. Paradoxalt nog framstår idén om att bojkotta folkomröstningen som relativt förnuftig. Och återigen lägger vänstern grunden för reaktion. Det är inte längre lika gulligt att autonoma med flera inspireras av marschen in i politiken snarare än rörelserna som möjliggjorde detta. De lärdomar om försöken att hitta social makt som diskuterats inom rörelserna är viktiga att ta del av efter Syrizas kapitulation. Problemet med vänsterns realpolitik är att den inte levererar. En verklig realism börjar med att göra upp med alla mystifikationer. Rörelserna måste överskrida vänster-höger-horisonten i kraft av att den är låst vid nationalstaten, vid administrerandet av krisen. Partierna försvårar rörelsernas breddning. I Spanien har kritiken gått från systemkritik till kritik av korruption, mycket på grund av Podemos. Samtidigt svarar partierna mot rörelsernas objektiva hinder, men de löser dem inte, de institutionaliserar dem som hinder. Det är rimligtvis läxan som Syriza lär arbetarrörelsen. Organisationer har enbart ett värde om de löser de problem de föresatt sig att lösa. Svaret är alltså att i rörelserna hitta medel för en realistisk och framgångsrik social makt. Tyvärr finns inte den i vänstern. Däremot har vi sett massrörelsernas tillbakakomst, nu senast med Electric Yerevan-upproret i Armenien. Massrörelserna är levande. Det komiska med teorier om konstituerande makt är oförmågan att se att rörelserna fortfarande söker sin makt och fortfarande utvecklas. Att i detta läge driva på för institutionalisering leder lätt till att institutionalisera svaghet, att ta ansvar för en omöjlig kris. Organiseringen måste vara parallell med krisens och ekonomiernas flöden av arbetskraft, varor och inte minst misär och fattigdom. Det är i denna mening som krisen, snarare än vänstern, autonomin eller ens klasskampen, tyvärr, är primär för kampen. En svår läxa att lära.

Själv har jag inte mycket mer att komma med till svar, till de inledande frågorna, än något i stil med den övergripande utvecklingsriktning som vi i Motarbetaren/Kämpa tillsammans! skisserar i artikeln ”Skuld och uppror” i Brand (nr. 2, 2015):

Den enda vägen framåt är att arbeta för att dra krisen till sin logiska kulmen: en drastisk reducering av arbetstiden, en underproduktionsplan som slår ut den kapitalistiska formen på produktion och tillväxt, samt ett successivt avskaffande av varuekonomin genom att göra alltmer varor och tjänster gratis.

När det globala kapitalet nu som bäst håller på att frigöra sig från det levande arbetet, ska inte vi bidra till att försöka rädda det genom arbetspolitik – med alla icke-betalda eller dåligt betalda pseudoarbeten – utan vi bör göra vad vi kan för att accelerera denna process.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s