La Guerres flyktlinjer

marc chagall 'krig'

De ökade strömmarna av flyktingar från främst inbördeskrigets Syrien den senaste tiden har fått mig att plocka fram målningen ovan, La Guerre, från datorns bildmapp. Den har blivit något av en sinnebild för mig om krig, katastrof och flykt.

I den provinsiella snöklädda lilla staden syns människor försvinna i lågorna och fly från infernot. Och det är de flyende som är i förgrunden. En verkar ha dött i snön, en eller två verkar vara döende, flera ser skadade ut, många är på flyende fot och flera av dem samlas nedanför Jesus på korset, men de verkar vara mer intresserade av den egna grupperingen än Jesus som befinner sig i dunklet. La Guerre är emellertid inte bara död och trauma. Den innehåller också någon slags förtröstan och det är inte tron som möjligen förkroppsligas runt korset – det är ju oklart om det ens tjänar någonting till – utan de två vuxna och barnet som har tagit skydd på den get som tar form och reser sig ur snövallen. Med öppen blick reser sig geten över staden och bevittnar vad som pågår.

Där någonstans tar min deskriptiva tolkning av La Guerre slut och något mer instinktivt tar vid. För i allt det fasansfulla är det något tillitsfullt med den allseende geten som de tre människorna har sökt trygghet på, mitt i mardrömmen.

 *  *  *

För en vecka sedan gick jag på ett flygplan i Sturup för att åka till Bromma. Jag sitter där och läser nyheter om flyktingtragedin i Europa. Sist in på planet kommer två säkerhetspoliser och efter dem den sverigedemokratiske riksdagsledamoten Kent Ekeroth. Han är kanske mest känd för att ha varit med i trion som utgjorde den så kallade järnrörsskandalen, då de tre sverigedemokraterna på fyllan gick och skrek om ”horor” och ”babbar” och vad de skulle göra med de sistnämnda om de fick makten i landet. Ekeroth sitter och pular med sin smartphone bakom SÄPO-männen, som med kritiska blickar granskar oss som sitter i närheten av riksdagsledamoten.

När jag i efterhand kollar vad Ekeroth skrev på sitt Twitterkonto den dagen – och överhuvudtaget den senaste veckan – är det den väntade xenofobiska diskursen med rasistiskt hetsande mot tiggande romer och flyktingar, och dessutom ett försvar för Ungerns repressiva politik gentemot den växande strömmen av flyktingar via grannlandet Serbien.

Det är en nedslående men rätt talande bild för Europas samtida verklighet: en uttalat rasistisk sluggerpolitiker skyddas av säkerhetspoliser medan människor på flykt pucklas på av poliser, kvävs i lastbilar eller drunknar i Medelhavet och några av EU:s fattigaste och mest utsatta människor utsätts för mordbränder.

Men det vore att göra det för enkelt och parlamentariskt konformistiskt för sig att skylla bristen på legala och säkra vägar in i Europa för migranter på främlingsfientliga och högerpopulistiska partier. Etablerade liberala, konservativa och socialdemokratiska partier har ofta ännu större ansvar – och skuld – för den nuvarande situationen genom den förda EU-politiken. De politikerna har i sin tur att svara mot nationella opinioner i en tid av till synes permanent ekonomisk kris med följande krispolitik, nedskärningar, åtstramningar – och därmed en växande osäkerhet och ökade sociala motsättningar.

Hittills i år har exempelvis minst ett femtiotal attentat begåtts mot romer i Sverige: ”Det handlar om mordbränder, andra anlagda bränder, skottlossning, misshandel och skadegörelse” (54 attacker mot EU-migranter i år). Ett annat ord för dessa återkommande attentat är terror.

Historikern Rasmus Fleischer har framhållit att rasistiskt snack om hur utlänningar förstör landet är ett exempel på kristeori, ”eftersom det innefattar en krisdiagnos (att landet förstörs) och en förklaring (det är utlänningarnas fel)” (Vad är själva poängen med kristeori?). Det kan tilläggas att Sverigedemokraterna utöver diagnos och förklaring också presenterar en lösning på krisen – om än falsk. Så här diskuterades partiets ökade popularitet på Motarbetarens läsecirkel i våras:

På hemmaplan erbjuder Sverigedemokraterna framför allt tre saker: 1) en svensk identitet som står över den prekära och partikulära tillvaron; 2) en konservativ ordning och reda i ett söndrat samhälle; 3) samt en reell lösning på krisen – om än kortsiktig och rasistisk – i form av en kraftigt reducerad invandring. Det är ju krasst sett mer än vad socialdemokraterna och Vänsterpartiet gör, då de bara kan erbjuda mer krispolitik (finanskapitalet är ingen parasiterande utväxt på realekonomin, utan den nödvändiga fortsättningen på den, och utrymmet för reformer är minimalt även i Sverige). Det medför att den rasistiska och xenofoba logiken har en viss rationalitet så länge kampen förs inom, men inte mot den ovanbeskrivna dialektiken mellan konstituerande makt och konstituerad makt, nödvändigt arbete och merarbete. Denna dialektik befinner sig ju i kris, och försöket att lappa ihop den – vilket är såväl vänsterns som högerns målsättning – kan främst ske genom att fullfölja politikens omvandling till en polisiär och terroristisk ordning. Sverigedemokraterna är trots allt först och främst ett parti som syftar till att accentuera den redan existerande ”terroriseringen” av delar av befolkningen (Det materiella partiet och andra diskussionsanteckningar).

*  *  *

Konstnären till La Guerre var för övrigt själv en av de miljontals människor som genom historien har tvingats fly. Han är världsberömd med artistnamnet Marc Chagall, men föddes 1887 som Moishe Shagal i en judisk familj i det ryska imperiets västra utkant i en tid då pogromer var en realitet. Några år efter den ryska revolutionen tröttnade han på hemlandet och lämnade det för Frankrike där han hann bo i drygt tjugo år, till 1941, när Nazitysklands ockupation tvingade honom att fly till USA. Efter kriget flyttade han tillbaka till Frankrike (se inlägget Marc Chagalls flyktlinjer).

Motivet med den lilla provinsiella staden känns igen från främst Chagalls tidigare verk från 1910- till 1930-talet. Inspirationen är tagen från hemstaden Vitebsk, som ligger i nuvarande Vitryssland. Stadens befolkning förintades av den tyska krigsmakten under ”Operation Barbarossa”, det vill säga offensiven i Sovjetunionen under andra världskriget. Målningen, La Guerre, gjordes 1964-1966, kanske som en reaktion på det då inledda Vietnamkriget, men motivet är uppenbarligen mer sammansatt än så. Chagall hade genom sin barndom och bakgrund en lång historia av förföljelse och massakrer att använda sig av.

La Guerre finns att se på Kunsthaus i Zürich, Schweiz.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s