Flykt av kris kommen

flytvästar på lesbos strand

Flera tänker ofta bättre än en och i nätverket Motarbetarens diskussioner de senaste veckorna om flyktingsituationen i Europa har mycket formulerats som jag själv inte hade lyckats sätta ord på. Den kollektiva diskussionen resulterade i två blogginlägg med den gemensamma rubriken ”Made in Crisis” – Kapitalism och postpolitik, samt Affektsmitta och destituerande makt – som nyligen publicerades på Motarbetarbloggen. Nedan har jag klippt ihop dem till en sammanhängande text. Såhär i efterhand ser jag att flyktingsituationens koppling till klimatkrisen inte kom med. Jag lägger därför till ett förtydligande stycke om hur global uppvärmning var en bidragande omständighet till inbördeskriget och flyktingströmmen:

En konsekvens av klimatförändringarna är ett varmare klimat och minskad nederbörd vilket resulterade i en torka 2007-2010 som var den värsta som har uppmätts i regionen. Skördarna minskade med en tredjedel och uppskattningsvis 1,5 miljoner människor flydde från Syriens landsbygd in till städerna där det redan fanns mängder av flyktingar sedan Irakkriget. Denna enorma folkförflyttning bidrog till den redan växande fattigdomen och trångboddheten. I september 2010 larmade FN att torkan hade drivit mellan 2-3 miljoner syrier in i extrem fattigdom och ett halvår senare bröt upproret mot president Bashar al-Assads regim ut. Även om de direkta krigsorsakerna snarare var ett resultat av eskaleringen av konflikten mellan regimen och olika motståndsgrupper – som i sin tur var en del av den arabiska våren 2011 – verkar konsekvenserna av klimatförändringarna onekligen ha bidragit till att skapa förutsättningarna för de oroligheter som bröt ut våren 2011.

Det blev starten på det krig som nu har dödat mer än 200 000 människor, skadat en miljon, och tvingat uppskattningsvis sju miljoner på flykt inom Syrien och fyra miljoner på flykt från landet.

Kapitalism och postpolitik
Flyktingsituationen som har uppkommit de senaste veckorna i Europa aktualiserar diskussioner om kris, statens begränsningar i en postpolitisk tid, samtidigt som vad som tidigare kunnat tyckas vara radikala eller rentav utopiska positioner alltmer framstår som realistiska eller åtminstone politiskt och ekonomiskt nödvändiga. Det enda alternativet till postpolitik tycks därmed vara en radikal motpolitik med ambitionen att överskrida grundvillkoren för dagens samhälle. De svenska myndigheternas defensiva och valhänta hantering av flyktingarna i kombination med de massiva folkliga affektionerna, den direkta aktionen och den praktiska solidariteten, vittnar både var för sig och sammantaget om det förfall världskapitalismen befinner sig i och den subjektivering detta genererar. För när myndigheterna brister i sin förmåga, eller rentav visar sin ovilja, att agera för alla de som flyr, samtidigt som Refugees Welcome-initiativen från aktivistgrupper, muslimska samfund, enskilda individer och andra, tvingar Migrationsverket och andra myndigheter att börja agera, blottläggs inte bara hur politisk mobilisering kan tvinga fram förändring, utan än mer hur myndigheter och statliga (samt kommunala) organisationer alltmer verkar efter en strikt polisiär och ekonomisk logik. På detta sätt blir Refugees Welcome-initiativen en direkt kritik av statens befolkningspolitik.

Vi har kunnat läsa och höra i nyheterna hur volontärer från olika organisationer som har hjälpt till att organisera det primära mottagandet på Malmö Central, och andra platser, har misstänkliggjorts av kommunpolitiker, Migrationsverket och kanske framför allt polisen, som delvis har förhindrat transporten av flyktingar. Samtidigt har myndigheterna varit beroende av ideella ekonomiska medel och praktiska insatser från Allt åt Alla, Kontrapunkt, Malmömoskén, Asylgrupperna, med flera, för att undvika en tillfällig infrastrukturell kollaps och ett humanitärt kaos.

I medierna har kommunstyrelsens ordförande, socialdemokraten Katrin Stjernfeldt Jammeh, tjänstemän från Migrationsverket och polisen i Skåne beklagat hur volontärer skrämmer flyktingar och spridit lögner om hur volontärerna skjutsar dem illegalt, så kallad människosmuggling, inom landet, trots att det är lagligt. Migrationsverkets kommunikatörer har dessutom meddelat att ”de har beredskap”, att ”de tar hand om alla” och att ”allt är under kontroll”, samtidigt som lokalerna är överfulla och flyktingar får bussas tillbaka från Migrationsverkets lokaler till Malmö Centralstation och volontärerna – som bara några timmar tidigare hindrades av polisen från att hjälpa flyktingarna.

Denna dilettantiska hantering från myndigheternas sida, där den enda kraftfullhet som har uppvisats har varit polisiärt-repressiv, är ett tydligt exempel på den postpolitiska situation som, i slutändan, är ett resultat av världskapitalismens kris och som förstärks genom att flyktingmassorna överskrider och destabiliserar de gränser och det medborgarbegrepp som alltmer förvandlas till rena exkluderingsmekanismer för alla de lönlösa liv som saknar hem, nation och arbete. Det är uppenbart för alla att krisen huvudsakligen administreras teknokratiskt och polisiärt eftersom det i sakernas tillstånd saknas mindre och mindre utrymme för en socialt progressiv politik. Låt oss vara väldigt tydliga med denna punkt: de europeiska staternas myndigheter må ha resurser, ekonomi, kapacitet och ibland rentav vilja att göra en del för de människor som tvingas fly, men man kan samtidigt inte förneka att flyktingkrisen ställer oss inför det faktum att den kapitalistiska ekonomin, och dess civilisation av nationaldemokratier och ansamling av medborgare, gör allt fler människor meningslösa. Flyktingar är verkligen ”Made in Crisis” och blottlägger med sin psykofysiska existens, sina själva kroppar, att de är onödiga eftersom de inte är arbetare, konsumenter eller medborgare.

Den uppkomna situationen var ingen överraskning för berörda svenska myndigheter. Precis som hos motsvarande myndigheter i resten av Europa, har det funnits en kunskap om att en flyktingvåg av en omfattning som inte har setts sedan andra världskriget förr eller senare kommer att komma. Det är nämligen den ofrånkomliga konsekvensen sedan det blev uppenbart att det inte finns något intresse hos FNs säkerhetsråd att ens försöka finna en lösning på inbördeskriget i Syrien. Stormakterna har inte heller varit passiva, som många menar, utan tvärtom lagt sig i konflikten på en mängd sätt och vi kan redan se att aktörer vill militarisera flyktingkrisen och uppmuntra till krig. Ifall myndigheterna på allvar hade kunnat lösa den pågående situationen med alla de flyktingar som kommer hade inte aktivister och andra tvingats improvisera fram ad hoc-lösningar och ställas inför det fruktansvärda faktumet att krisen inte kan lösas inom den rådande världsordningen. Det är i slutändan den omedelbara och mycket radikala konfrontationen med denna världsordning som både aktivisterna och flyktingarna ska beundras för och det är denna konfrontation – med arbetet, med medborgarskapet, med de europeiska nationaldemokratierna, med stat, kommun och landsting – som vi borde försöka ”politisera” (i Carl Schmitts mening att tydligt peka ut vänner och fiender). Flyktingarna och alla de krafter som överskrider, destabiliserar och kritiserar de fenomen och företeelser – som medborgarskap, arbete för lön, nationstillhörighet etcetera – som fängslar oss i och utestänger oss från stater och företag är våra vänner, medan företagen, staterna och nationerna är våra direkta och omedelbara fiender.

Vi är i en utmärkt situation för att visa hur det som en gång kanske ansågs vara en radikal och orealistisk kritik av staten, tillhörande anarkister eller så kallad ultravänster, inte längre är något utopiskt eller världsfrånvänt, utan det enda alternativet till ett globalt system som i praktiken successivt gör allt större delar av jordens befolkning överflödig för produktionssfären – oavsett etnicitet, oavsett kön och rentav oavsett lön, även rika människor måste fly ifrån Syrien och världens andra konflikthärdar. I en bisarr parallell med alla de miljoner av människor som flyr från brinnande krig, varav bara ett fåtal lyckas ta sig till våra nedkylda nationaldemokratier då de flesta hamnar i närområdet, kunde vi nyligen läsa om hur 2,3 miljoner arbetslösa indier svarade på en annons för 300 kontorsjobb. Den globala flykten in i arbetet, in i freden, produktionen och staten, blottlägger hur människan som sådan håller på att bli en meningslös slaggprodukt för det globala kapitalet. Det är i slutändan denna tendens som borde ”politiseras” och som kan visa den politiska och ekonomiska närheten, och eventuellt solidariteten, mellan flyktingaktivister på Malmö Central, arbetslösa i Grums, flyktingar från Aleppo, Damaskus och Homs, och det globala proletariat som är större än någonsin tidigare men som konkurrerar om allt färre jobb.

Ett intressant steg vore därför att försöka få diskussionen att gått bortom att myndigheterna borde ”ta sitt ansvar”, vilket är en självklar och kanske nödvändig reaktion från alla de som lagt ned timmar, dagar och hela veckor, på att hjälpa nödställda medan statens myndigheter delvis motarbetat dem. Vi vet att det är omöjligt att lösa flyktingkrisen under rådande förhållanden. Vi kan enbart konfrontera den med de resurser vi har och därmed, i någon mån, både misslyckas och segra på en och samma gång. Vi misslyckas genom att vi tvingas dra oss tillbaka och främst kan hjälpa till med mottagandet och inte mycket mer. Vi segrar genom att blottlägga att det är möjligt med reell och praktisk solidaritet oavhängigt från och i någon mån direkt mot staten, samt genom att tvinga fram statens humana sida. Men vi kan också segra genom att omvandla Refeugees Welcome-rörelsen till en radikalisering av den politiska diskussionen genom att binda samman flyktingkrisen med den ekonomiska krisen och visa hur flyktingens problem på sätt och vis speglar de problem som vi, proletärer ”benådade” med svenskt medborgarskap, står inför: den osäkra framtiden, vissheten om att välfärdssamhällets epok är på väg att ta slut, samt insikten att staten varken kan hjälpa oss eller den mest nödställde: flyktingen. Flyktingen är nämligen det mest extrema och brutala uttrycket för det vi kallat för lönlösa liv och som vi nyligen, inspirerade av andra före oss, har beskrivit som en universalisering av klassförhållandet; alltmer människor är proletärer och plågade av den osäkerhet som stater och företag erbjuder oss, och som den moderna ekonomins apologeter försöker förstärka.

En organisation som har varit snabb med att utnyttja flyktingkrisen är Svenskt Näringsliv vars största förbundsgrupp Almega intensifierar sin pågående lönesänkningskampanj med att koppla samman den med flyktingsituationen för att försöka sänka löner och försämra villkoren på arbetsmarknaden. I förhandlingarna om det nya bemanningsavtalet föreslog Svenskt Näringsliv också sämre villkor för arbetslösa och nyanlända. IF Metall har inlett förhandlingar med dem om att försvaga LAS. Och Svenskt Näringsliv för diskussioner med Sverigedemokraterna om vinster i välfärden, arbetsmarknaden och vad som ska göras med invandringsproletariatet. Från vänster till höger är svaret följaktligen mer kapitalistisk ”anarki”, mer osäkerhet, mer otrygghet, mer rädsla. Medan Refugees Welcome-initiativen blottlagt möjligheten av praktisk mänsklig solidaritet.

Med nuvarande krispolitik, krispaket och ökade sociala motsättningar är det inte förvånande att många människor ser flyktingar som ett hot mot den egna existensen, eller snarare som ett hot mot det liv man lever. Kombinerat med spridningen av allmänna rasistiska föreställningar finns däri en viktig förklaring till att stödet för Sverigedemokraterna ökar i opinionsmätningar. I frånvaron av en alternativ framtid återgår många människor till förhoppningen om ett gyllene förflutet där ”de andra” inte förpestade ens tillvaro. Det är också grundfundamentet för fascismens utbredning. Den enda lösningen blir att exkludera eller utradera ”hotet från den andre” genom konfrontation. Hittills i år har också mer än ett femtiotal attacker – eller snarare terrordåd – i form av mordbränder och beskjutningar skett mot läger med rumänska tiggare. Och bara de senaste två veckorna har det brunnit i tre asylboenden (Höllviken, Borlänge och Boden) – varav de två sistnämnda är misstänkta mordbränder. Den reella eller upplevda osäkerheten som flyktingkrisen accentuerar i all sin brutalitet blottlägger därmed att proletären, ”be his payment high or low”, och må hen jobba med tjänster eller produktion, utmärks av en radikal osäkerhet som enkelt binder människor vid de illusoriska gemenskaper, likt nationer och företag, som flyktingarna och Refugees Welcome-initiativen blottlägger som alltmer anakronistiska företeelser. Rentav som företeelser vilka fängslar mänskligheten vid det absurda behovet av att jobba för att överleva och det lika absurda behovet av att ha pass och medborgarskap för att kunna röra sig fritt och bosätta sig var man vill på det som är, eller borde vara, absolut gemensamt – vår jordskorpa.

All politik, och kanske speciellt xenofob politik, är följaktligen grundad i en mystifiering av krisen och av staternas befolkningspolitik som kultur, etnicitet, medborgarskap och ibland rentav ras, men det är de ekonomiska frågorna som flyktingkrisen kan få oss att diskutera igen, bortom alla fetischer om kultur och nation: varför ska vi vara rädda för flyktingar när vi ändå inte behöver arbeta så mycket som vi gör? Varför ska vi respektera socialdemokratin och hoppas på Stefan Löfven, eller myndigheterna, när de ändå inte tar sitt ansvar? Med vilken rätt hoppas vi på en parlamentarisk förändring av den rådande ekonomiska osäkerheten när partier och myndigheter inte har hjälpt till med organisering av mottagandet? Visar inte den pågående flyktingkrisen att vi alla kan hamna på gatan, bli av med hem och jobb? Är det kanske så att flyktingen vittnar om en situation som blir alltmer generaliserad och som allt fler kan känna igen sig i och tänka att nästa gång kan det vara jag?

Det är några av de frågor som dagens situation aktualiserar. Flyktingkrisen är i slutändan ett tecken på kapitalismens pågående kris och den enda vägen ut ur denna kris är en lång vandring ut ur institutionerna. I all sin olycka visar därmed såväl de som flyr och de som organiserar sig för att ta emot flyktingar den sanna framträdelsen av mänsklig skönhet, nämligen den omsorg för arten som Amadeo Bordiga definierade kommunismen som och som inte kan ta sitt uttryck i de bisarra och rentav direkt motbjudande företeelser som kallas nation, stat och företag.

Affektsmitta och destituerande makt
Nästan alla protester närs av förhoppningen att makthavare ska lyssna på de protesterande och därigenom förvandla protesterna till konkret politik. Även om det är hårdföra militanter eller protesterande som inte artikulerar tydliga krav som organiserar eller driver en protest framåt genomsyras majoriteten av aktioner och demonstrationer av ett krav som artikuleras – om inte öppet så genom protesten i sig – och som de protesterande direkt eller indirekt kräver ska förverkligas. Kraven handlar ofta om ekonomiska eller politiska intressen. Ett exempel på dylik hävstångspolitik är när ungdomar i Nørrebro i Köpenhamn 2007, en kort tid innan ungdomshuskravallerna, gick ut på gatorna och reste sig i ett mindre uppror mot att polisen utifrån så kallad rasprofilering trakasserade en del av befolkningen på rent godtyckliga grunder. Ett annat exempel är  när ungdomshusaktivisterna kort därpå konfronterade polisen mycket hårt och under en lång tid, på grund av utrymningen av Ungdomshuset, och krävde ett nytt ungdomshus.

I fallet med ungdomsupproret i Nørrebro artikulerades inga öppna krav, men för de journalister, sociologer och andra som intervjuade och tog del av de protesterande ungdomarnas berättelser, blev det snart tydligt att kravet att polisen skulle sluta trakassera danska medborgare (och andra) på grund av hudfärg, klädstil och annat, motiverade protesterna. Det betyder inte att rörelsers krav alltid är homogena, ofta går det att urskilja olika krav och olika viljor i större aktions- och proteströrelser, och det medför inte heller att rörelser stannar vid sina initiala krav eller ens är självmedvetna om dem, men det innebär att protester, krav och så kallad konstituerande makt, är en dimension och dialektik som man måste ta hänsyn till när man analyserar, eller deltar i, en rörelse. Åtminstone har det länge förehållit sig på det viset – för kanske utmärks alltmer protester i vår tid av en annan logik.

Idag, när hundratusentals människor demonstrerar runtom i Europa av ganska diffusa anledningar under parollen Refugees Welcome och hävdar det som borde vara självklart, nämligen att ”alla flyktingar är välkomna” och att ”människor som flyr krig och misär måste räddas”, ser vi en liknande process, men samtidigt tycks protesterna och speciellt flyktingrörelserna misslyckas att konstituera en makt på ovanstående sätt. Protesterna vänder sig mot makten, vilket oftast innebär politiker och partier, och kräver en förändring som i mångt och mycket utmanar EU-projektets, och de europeiska nationalstaternas, allt mer restriktiva gräns- och befolkningspolitik, men de får inget eller litet gehör. Protesterna, och än mer flyktingströmmarna, upphör dock inte på grund av denna bristande vilja från politiker att lyssna och förvandla protesterna till konkret politik. Aktivisterna och flyktingar hamnar i stället i en alltmer direkt konfrontation med staten och verkar därmed destituerande och destabiliserande då de utmanar EU-projektets försök att stänga gränserna mot alla de som saknar medborgarskap, inte är turister, eller bedöms vara överflödiga för EUs arbetsmarknad.

Många progressiva och humanistiskt inriktade politiker vädrar förvisso morgonluft av den nuvarande utvecklingen – äntligen kan vi hoppas att en europeisk majoritet bildas för att utmana den drakoniska gränspolitik som tvingar tusentals med människor att dö på grund av att det saknas legala och säkra vägar in i Europa. Men trots de väldiga, ihärdiga och fortfarande pågående aktionerna och protesterna, är det inte många politiska makthavare som har hörsammat protesterna. Bara någon vecka efter att Angela Merkel utropade att Tyskland skulle öppna gränserna för de syriska flyktingarna har nu gränserna stängts mot Österrike. Det har dessutom rapporterats att tysk militär avlossat varningsskott mot flyktingar som försökt att forcera gränserna. Och i takt med att Tyskland skärper sina gränser, skärper Danmark gränserna mot Tyskland och länder som Österrike, Nederländerna och Slovakien har följt Merkels kovändning och placerat poliser vid sina gränser. Ungerns fascistoida gränspolitik är på detta sätt inte ett fascistiskt undantag i ett annars demokratiskt och liberalt Europa. De massiva protesterna har tyvärr inte lyckats fungera konstituerande och tvingat EU och nationella regeringar att ändra den politik som i praktiken omöjliggör legala inresor till EU. I Sverige har såväl moderaterna som socialdemokraterna valt att inte ställa sig bakom kraven att flyktingar bör kunna söka asyl i sina hemländer.

Men trots denna bristande konstituerande makt från rörelsernas och flyktingarnas sida, ser vi följaktligen en annan form av makt; en som verkar destabiliserande och destituerande i och med flyktingarnas ovilja att acceptera det öde Europa påtvingar dem – som i praktiken innebär extrem fara eller i värsta fall döden. Det är intressant att flyktingarna – med eller utan medverkan från aktivisterna som har skött mottagandet – åkt vidare till andra städer eller andra nordiska länder, snarare än att konsekvent söka asyl i exempelvis Sverige. Genom att inte anpassa sig till det juridiska ramverket utan tvärtom utmana det eller i alla fall hitta luckor i det, bidrar flyktingarna potentiellt till att ställa mycket intressanta politiska frågor på dagordningen: fungerar de juridiska, politiska och ekonomiska kategorier som de moderna nationalstaterna, och EU-projektet, är uppbyggda omkring för att lösa dagens problem? Och är den form av hävstångspolitik och konstituerande makt förbi som varit en så viktig form för klasskamp och folkrörelsepolitik fram till och med åtminstone 1980-talet? Blottlägger möjligtvis flyktingarnas och aktivisternas ovilja eller oförmåga att lyda (eller för den delen okunskap om) medborgarskapets och de nationella demokratiernas juridiska och ekonomiska uppbyggnad bristerna i en politik som tror sig kunna mobilisera civilsamhällets olika organisationer i en from förhoppning att politiker, äntligen, ska lyssna?

Vi har redan försökt argumentera för att flyktingsituationen visar hur staterna och myndigheterna i Europa först och främst administrerar flyktingkrisen ekonomiskt och polisiärt och hur det får aktivister och andra att tvingas improvisera fram lösningar och konfronteras med faktumet att politik knappt längre existerar som något annat än ekonomisk disciplinering och polisiär repression. Men lika viktigt är det att notera hur flyktingströmmarna och flyktingprotesterna korrelerar med den bristande oförmågan hos allt fler rörelser att konstituera makt. Detta är emellertid inget nytt. Trots att demonstranter samlades i de största samlingar mot krig under hela mänsklighetens historia 2003, lyssnade varken Blair eller Bush på folket som klart och tydligt sa nej till krig i Irak. Trots att den största vågen av universitetsockupationer och demonstrationer 2011 som någonsin skådats i Storbritanniens historia, backade inte regeringen från att höja universitetsavgifterna. Trots att det grekiska folket protesterat med alltifrån demonstrationer, kravaller och ockupationer, och rentav röstade fram ett marxistiskt parti, Syriza, till makten, så stundar nu ett tredje åtstramningspaket som dessutom administreras av just Syriza. Det tycks omöjligt, ja, nästan lönlöst, att ens hoppas på den minsta av förbättringar i en sådan tid, i vår tid. I själva verket visar endast ovanstående att dagens rörelser inte kan lyckas om de enbart förhåller sig till makten genom de konstituerande praktiker som genererar allt sämre resultat i dag trots att de en gång var effektiva. Dagens rörelser måste med andra ord å ena sidan se vad som faktiskt genererar omedelbara segrar, inte minst den direkta och omedelbara organiseringen, å andra sidan undersöka vilka öppningar dessa segrar möjliggör och vilka vägar framåt som kan radikalisera och sprida rörelserna och leda till ett verkligt brott.

Det intressanta med flyktingrörelserna, och nu åsyftar vi både aktivisternas mottagande och praktiska hjälp samt flyktingarnas rörelser, är att de visar vägar framåt genom att överskrida dialektiken mellan konstituerande och konstituerad makt och dessutom likt många andra av dagens rörelser verkar genom nätverksorganisering och affektsmittor snarare än medlemskap i organisationer. Protesterna luckrar upp skillnaden mellan NGOs och aktivistgrupper och visar att organisering inte längre kan vara knuten till enskilda organisationer utan ständigt måste överskrida dessa för att rörelser ska kunna spridas och erhålla omedelbara, och långsiktiga, resultat. Flyktingarnas användande av dagens alltmer billiga kommunikationsmedel, såsom mobiltelefoner, är ett exempel på detta. Det har trängt ut flyktingsmuggling, som EU och FN tampats med i årtionden, och pressat ned priserna på smugglingen och därmed ”demokratiserat” flyktvägarna på ett långt mer effektivt sätt än alla vänsterradikala parlamentarikers appeller till internationell solidaritet. Den destituerande makten är därmed intimt sammanbundet med dagens postpolitiska informationsteknik och kommunikationsmedel, och vi ser ett alltmer intelligent och radikalt bruk av dylika tekniker för progressiva ändamål.

Refugees Welcome, och inte minst flyktingströmmarna, vittnar om att vi är mitt i en internationell cykel av spontana, autonoma och självorganiserade rörelser vilka organiserar affekter som överskrider och omedelbart konfronterar de gränser – likt medborgarskapet, nationen och den politiska ”demokratin” (staten och civilsamhället), samt inte minst arbetet – som vi både utestängs ifrån och fängslas i. Occupy-rörelsens försök att politisera de som sitter i skuld, 15 maj-rörelsens möten för bostads- och arbetslösa och Refugees Welcome-initiativens praktiska solidaritet med flyktingar visar att staten inte kommer att ta sitt tidigare ansvar, rentav inte kan ta sitt numera allt mer historiska ansvar, och därmed, dessvärre, lämnar över ansvaret ochnomsorgen till ideella oavlönade krafter – med andra ord alla de som försöker överskrida sina roller, eller kanske snarare sin position och sin status, i den kapitalistiska ekonomin genom organisering eller flykt.

Något av det viktigaste i diskussionen just nu är att vi försöker artikulera hur rörelserna söker reell makt i en epok då staten och nationen har allt mindre handlingsutrymme på grund av det internationella finanskapitalet, den globala arbetsmarknaden, den pågående avindustrialiseringen, klimatkrisen, men också på grund av det ”världsinbördeskrig” – som Tomasz Konciz träffande har beskrivit den nuvarande flyktingkrisen som – och de därpå följande flyktingströmmarna. Alla dessa rörelser och skeenden, alla dessa kriser, fungerar på olika sätt som direkta angrepp på kapitalens och proletariatets reproduktion – i någon mån håller delar av mänskligheten på att lida sönder kapitalismen. De växande flyktingmassorna, som är resultatet av väldiga plågor och orättvisor, försätter nämligen de kapitalistiska kategorierna i en allt allvarligare kris. Och tillsammans med flyktingströmmarna bidrar alla som hjälper till med det praktiska mottagandet av de som är i nöd mycket aktivt till att avlegitimera stat och myndigheter, oavsett om man gör det som medlem i ett muslimskt samfund eller som vänsteraktivist, och denna praktiska avlegitimering är helt nödvändig för att självorganiserade rörelser ska kunna spridas ännu mer. Men det är också nödvändigt att vi artikulerar, tydliggör och förstärker denna avlegitimiering genom att helt enkelt påpeka varför aktivister och andra tvingas – och misslyckas – hantera flyktingkrisen.

Fotografierna på den lille pojken Alan Kurdi visualiserar och konkretiserar lidandet som flyktingkrisen innebär och det har möjliggjort en affektsmitta som snabbt blivit massiv, internationell och som rentav tvingar myndigheter, media och liknande institutioner att agera. Krisen subjektiverar. Den får människor att agera. Men som vi noterat når protesterna omedelbart en gräns i deras bristande konstituerande makt – eller snarare i oförmågan att utveckla en makt som är verkligt anpassad en tid då makten enbart kan vara destituerande från proletariatets sida. Det medför att när rörelserna ebbar ut, för det gör de förr eller senare, är en av de viktigaste strategierna att ”politisera” och radikalisera det som har hänt och visa orsakerna till och sambanden i det som har skett så att staten tappar legitimitet och alltmer framstår som den tomma befolkningspolitiska nationaldemokrati den faktiskt håller på att reduceras till.

Därför är det också viktigt att sätta in de nuvarande solidaritetsaktionerna i sitt samtida sammanhang. Refugees Welcome-rörelserna går nämligen på många sätt att jämföra med 2011-rörelserna: den arabiska våren, 15 maj i Spanien, Occupy i USA och på andra platser, Syntagma-ockupationen i Athen. Även likheterna med Black Lives Matter-rörelsen i USA, upproret i Grekland 2008, revolten efter att Mark Duggan mördades av poliser i London och liknande autonoma, självorganiserade rörelser, är också uppenbara. Men precis som dessa rörelser stötte på gränser kommer flyktingrörelserna att gå över i en tid för diskussion och reflektion där frågan om vad var det som hände och var rörelser likt dessa kan hitta en reell makt uppstår. I försöket att svara på denna fråga kan försöket att sätta ord på vad som faktiskt sker vara vad som kan leda rörelserna framåt. För hela den nuvarande situationen vittnar om att politik i dag i ökad utsträckning måste vara autonom, självorganiserad, för att överhuvudtaget nå resultat.

Ett europeiskt forum för en sådan diskussion är redan satt i rörelse, exempelvis inom Blockupys internationella koordinering och det transnationella nätverket för social strejk, där det diskuteras hur vi inte bara ska kunna hantera situationen, om ens det, utan överkomma maktrelationerna som möjliggör för den rådande ordningen. För flyktingströmmarnas närvaro innebär en aktualisering av den omdaning som redan håller på att ske med den europeiska arbetskraften med en växande och allt mer generell prekariseringsprocess. För det vore som sagt naivt att tro att det blott är medmänsklighet som motiverar det välkomnande som bitvis har skett från politikers och kapitalisters sida. Många av flyktingarna kommer att återfinnas i de sämst betalda jobben med de sämsta arbetsvillkoren och på så sätt bidra till arbetsmarknadens underbudskonkurrens. Legala ramverk och etablerade former för förhandling på arbetsmarknaden luckras successivt upp, vilket resulterar i en ökad informalisering av arbetskraften som för den enskilde arbetaren innebär osäkerhet, instabilitet och påtvingad mobilitet. Det första mötet om en internationell social strejk kommer att ske i Poznan, Polen, 2-4 oktober. Där ska det diskuteras hur och om det går att binda samman flyktingarnas situation med den informella arbetskraften och de prekära medborgarnas situation och låta de gemensamma krafterna i sociala rörelser och arbetarrörelser ta formen av en social strejk i Europa. Iinbjudan skrivs det bland annat följande:

The meeting place in Poznan offers the opportunity to foster the participation from the Eastern countries of Europe that are at the center of the present regime of exploitation and to promote a deeper exchange among labor and social struggles across established borders and regions. In three days of panels, assemblies and workshops we want to keep focus on the singular situations, sharing experiences and tactics, and on how to build a political perspective able to become a reference point for the existing struggles as well as new ones to come. Some focuses for our discussions are: how do we organize resistances and claims in front of the transnational organization of production? How do we share common knowledge of the different conditions? How do we strike where the borders between the inside and the outside of the workplaces are blurring? Are the claims on European minimum wage, income, welfare and minimum residency permit for migrants able to work as tools of transnational organization and of connection between the already existing struggles in different cities and countries of Europe and beyond? How do we organize collectively against the fragmentation and individualization of labor? How to create connections between permanent and temporary workers? How to tackle the social conditions of exploitation?

Än så länge är det helt orealistiskt med en omfattande social strejk här uppe i norra Europa, som ju ännu inte har drabbats lika hårt av krisen som södra Europa, men initiativet med en koordineringsprocess som inkluderar och omfattar hela Europa är givetvis lovvärd och borde kunna generera relevanta erfarenhetsutbyten, samtal, idéer och praktiker. Inte minst kan det vara intressant för de kritiska minoriteter i Sverige och annorstädes som aktiverar sig i olika rörelser, bland annat Refugees Welcome-initiativen, att ta del av ovanstående och liknande förslag, för att undersöka möjligheterna till makt i en tid då Syrizas debacle gjort det smärtsamt tydligt att nationalstaten inte är en arena för framgångsrik politik.

Modet från alltmer rörelser och proletärer att byta politisk arena och därmed överge den nationella staten och dess alltmer parasiterande civilsamhälle påminde också Akis Gavriildis nyligen om, när han apropå faktumet att många greker röstade på Syriza i nyvalet för en vecka sedan och därmed legitimerade det parti som lovat att administrera det nya åtsramningspaketet, snarare än att rösta på nya eller gamla anti-åtstramningspartier, noterade:

The low percentage of new or old anti-austerity/anti-EU parties is not a sign of resignation; it is a sign of prudence. Of the prudence which makes a strategist abandon a front when it can no longer be defended, and devote his forces to more fruitful purposes. Accepting a loss which is inevitable and irreversible, is not defeatism; it is a prerequisite for completing the work of mourning and learning to live again with what has been left to you. So the multitude in Greece, as I see it, did not endorse the fatality of austerity. It just abandoned the modernist fantasy of taking hold of the nation-state and govern it in a better way, pass better laws etc., and decided to work on another path for the foreseeable future: the path of escaping the state, (including inter-state organisations), and their laws; to use an expression by another anthropologist, the path of performing «the art of not being governed.

En liknande oförmåga eller ovilja från flyktingar och aktivister att bli styrda eller, så att säga, förvaltade utifrån asyl och medborgarskap – och andra av den uppsättning av ekonomiska, juridiska och politiska begrepp som EU och de europeiska nationaldemokratierna styrs utifrån – blottlägger därmed att flyktingrörelserna verkar destituerande snarare än konstituerande. Detta är inte en normativ utsaga utan en strikt deskriptiv sådan och det är möjligt, om än mycket osannolikt, att detta mönster kommer att förändras. Men samtidigt är det självklart att den destituerande makten dock möjliggör positioner, utvecklingsmönster och strategier som överskrider och destabiliserar rådande ordning, snarare än att konstituera subjekt inom dess hägn – såsom att omvandla de som är på flykt och lyckas ta sig till Europa till medborgare och arbetare. Det råder inget tvivel om att organiserandet av mottagandet och tvånget att fly inte på något sätt kan ses som tillräckliga maktmedel, men det är också en självklarhet att sökandet efter reell makt måste utgå ifrån denna verklighet och de ofta bristfälliga medel denna verklighet skänker oss. Det är därför exempelvis den pågående diskussionen om en transnationell social strejk och dess relation till flyktingkrisen är ett intressant försök att politisera affektsmittan som bilderna på Alan Kurdi har genererat.

Förutom de direkta resultaten – inom eller utom Blockupynätverket – är alltså radikaliseringen, medvetandegörandet om vad som händer och varför det sker, av största betydelse. Vi är i en situation som gång på gång visar varför breda, öppna massiva rörelser baserade på direkt aktion är de enda realistiska alternativen. Samtidigt försöker statliga organisationer, partier och den nuvarande regeringen i Sverige att inlemma dessa rörelser i reproduktionen av ordningen. Statsminister Stefan Löfven har vädjat till ”civilsamhället”, det vill säga ideella organisationer, för att hjälpa till i flyktingkrisen. Löfven antyder därmed att staten inte klarar av situationen utan ideellt eller oavlönat arbete. Staten abdikerar således delvis från sitt ”ansvar” – för att använda en sådan problematisk term om vår nationella demokrati – genom att delegera det till hjälporganisationer och nätverk av frivilliga. Socialdemokratin har länge drivit på för en utveckling som medför att frivilligorganisationer tar över statens, landstingens och kommunernas sysslor och har på inget sätt vänt sig mot privatisering och välfärd på entreprenad, så kallade välfärdsentreprenörer. Ta exempelvis det gamla policydokumentet Välfärd för alla för Malmö stad – det uttalade målet med Välfärd för alla var att frivilligorganisationer skulle knytas till kommunen.

Men det vore bisarrt att upphöra med solidaritet bara för att kommun, landsting och stat – för att inte tala om företag – kan nyttja människors praktiska solidaritet på olika sätt. Aktioner och solidaritetsverksamhet bör inte upphöra för att myndigheter nyttjar sig av dem, utan helt enkelt för att våra resurser är ändliga och  otillräckliga. Men det är på sätt och vis vår otillräcklighet att lösa krisen som kan visa sig leda till den viktigaste segern. För en viktig seger, kanske den viktigaste segern, som kan komma av den senaste tidens mobiliseringar är medvetandegörandet om vilken roll staten har i dag och hur denna insikt är relaterad till var vi kan hitta makt att förändra. Medvetande, som vi påpekat flera gånger, produceras alltid post factum, efter en händelse, och grundlägger därmed möjligheten till mer radikala förändringar i framtiden. Det är därför vi i någon mån nödvändigtvis måste vandra genom misslyckandets och kontrarevolutionens purgatorium för att överhuvudtaget kunna segra. Paradoxalt nog är det följaktligen vår oförmåga, och inte minst staternas och alla överstatliga organisationers oförmåga, att lösa flyktingkrisen och de andra kriser som denna är sammanvävd med, som kan blottlägga behovet av att formulera vilka politiska möjligheter vår nuvarande kampcykel medför. Det gäller, som redan de gamla revolutionärerna Karl Marx och Friedrich Engels brukade påpeka, att få kontrarevolutionen att arbeta för revolutionen och att vända nederlag till kommande segrar.

Det är ingen idé att drömma sig tillbaka, vår situation öppnar för nya möjligheter, ny solidaritet, och Refugees Welcome är ett utmärkt exempel på detta, även om protesterna förstås också visar vilken omöjlig situation vi befinner oss i. Refugees Welcome och liknande rörelser har följaktligen inte mycket att vinna på att fastna i simpel påtryckningspolitik – som om de enbart vore något slags militanta lobbyorganisationer som vrider socialdemokratin vänsterut, eller försöker binda samman NGOs med mer radikala grupperingar i en slags naiv folkfront mot en politikerkast som vägrar lyssna. Parlamentarisk radikalisering må vara en effekt av att rörelser växer, vilket vi ser med Syriza i Grekland, Podemos i Spanien, Jeremy Corbyn och Labour i Storbritannien, samt på sätt och vis med såväl Bernie Sanders som Donald Trump i USA. Men denna parlamentariska politisering är också ett problem – vilket inte minst Syrizas utveckling vid makten visar – eftersom Grekland nu har ett öppet nazistiskt parti som opposition till ett marxistiskt parti som administrerar åtstramningar.

Vägen framåt finns inte i och genom staten, utan bortom den. Rörelserna är knappast intressanta för att de konstituerar någon makt – det har de bevisligen misslyckats med – utan för att de destabiliserar myndigheters vanliga praxis och tvingar fram ad hoc-lösningar hos vanliga, ansvarstagande människor som inte är villiga att acceptera ett samhälle där människoliv offras på medborgarskapets altare. Det är denna affektsmitta som är intressant och som bör riktas, radikaliseras och koordineras i rörelser som binder oss samman i möten och initiativ för exempelvis transnationella strejker. Det viktiga är, i slutändan, att allt fler tvingas lära sig ”the art of not being governed”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s