En dogmatisk antologi om global arbetskraft

george tooker 'the subway'

George Tooker ‘Subway’ (1950)

Akademiska antologier med marxistisk inriktning brukar vara ömsom spännande med mängder av skarpsinnig samhällskritik, ömsom svårbegripliga och tråkiga med till synes ändlösa teoretiska-marxologiska utläggningar, men sällan provocerande. Beyond Marx. Theorising the Global Labour Relations of the Twenty-First Century (2014) är ett undantag. Den har visserligen en del empiriska och teoretiska förtjänster, men helhetsomdömet är att det är en anmärkningsvärt ensidig och självmotsägande samling texter. Genom både redaktörernas och författarnas andaktsfulla ojande över hur fantastiskt heterogen de arbetande klassernas sammansättning är och vilken förlegad 1800-talsgubbe Karl Marx var, missar de att arbetskraften inte är någon slags autonom kraft som råmar runt på jorden med irriterande kapitalister kring sig, utan någonting som helt har skapats i kapitalismens epok för att kunna ackumulera värde.

Arbetskraften är så att säga tekniskt sammansatt av kapitalet före den eventuellt, genom organisering, kan bli politiskt sammansatt av egna krafter.

Även om jag inte alltid tycker att författarna ger Marx bästa eller hela argument i olika frågor så presteras flera vettiga problematiseringar av gränserna för Marx teorier. För, som idéhistorikern Sven-Erik Liedman konstaterar i sin nyutkomna bok, Karl Marx. En biografi, var Marx en tänkare som ständigt reviderade sitt tänkande, tänkte om och tänkte nytt, varför hans teorier är svåra att fixera. Likväl övertygar framför allt den framförda, och numera rätt etablerade, feministiska kritiken av frånvaron av det reproduktiva arbetet, det reproduktiva livets roll, i Marx teorier.

Förtjänsterna Beyond Marx har väger inte på något sätt upp att en antologi om arbetskraften på den globala arbetsmarknaden på över 500 sidor, utgiven på respektabla Haymarket Books, mitt i en global kris utan synbar ände i princip inte begreppsliggör eller tar någon större hänsyn det tillstånd av utdraget sönderfall som kapitalismen befinner sig i.

Vidare förstår jag inte varför forskare, som inte ens är idéhistoriker, överhuvudtaget ska bry sig om en gammal samhällsfilosofs daterade idéer i förmån för de av hans teorier som fortfarande är gångbara. Det aktualiserar också en av antologins största brister: vem eller vilka argumenterar författarna mot? Gång på gång nämner de beteckningen ”Marxist orthodoxy” utan att specificera det närmare med referenser. Men vilka är det idag och varför överhuvud taget bry sig om dem? För några namn nämns märkligt nog inte. Frånvaron av referenser till samtida namn inom den mer kapitallogiska traditionen gör att jag misstänker att det är dessa som kan vara antologins egentliga nemesis, men jag är verkligen inte säker, för återigen: varför inte namnge djävulen?

Antologin börjar hur som helst lovande. Redaktörerna, i historikerna Marcel van der Linden och Karl Heinz Roth, identifierar sex signifikanta processer i den pågående krisen utifrån rapporter från FN, OECD och ILO:

  1. Global massarbetslöshet.
  2. Betydande delar av jordens befolkning står inför hotet om absolut fattigdom, hunger och kronisk undernäring.
  3. Prekära arbets- och boendeförhållanden har blivit norm.
  4. Det är framför allt yngre människor (upp till 24 år) som har drabbats av krisens effekter.
  5. Substantiella delar av jordens medelklassbefolkningar har erfarit social deklassering.
  6. Alla dessa utvecklingar överskuggas av en tydlig polarisering av den sociala strukturen, med prekarisering och allmän social nedklassning på ena sidan, och extrem rikedom och utopisk lyx på den andra sidan.

Linden och Roth resonerar därefter om hur krisen har en (åter)proletariserande funktion på stora delar av jordens befolkning. Efter redaktörernas introduktion följer två stora block med först empiriskt orienterade artiklar om arbetarhistoria och sedan teoretiska artiklar. Redaktörerna avslutar antologin med en längre diskussion om de olika artiklarnas resultat och deras implikationer för dels marxistisk teori – som helst borde avskaffas enligt flera av författarna – dels för jordens revolutionära subjekt som enligt merparten av bidragen, inklusive redaktörerna, verkar gå en spännande framtid till mötes i sin komplexa heterogenitet.

Problemet är bara att det samtida globala kapitalet glöms bort efter de inledande sidorna. Och ifall vi går tillbaka och tittar närmare på de sex tendenserna som där identifierades så har de alla en sak gemensamt: det är krisen, det vill säga kapitalet, som driver utvecklingen framåt och inte någon kämpande arbetarklass eller några stridbara sociala rörelser. Det finns givetvis mängder av kämpande rörelser, men de agerar främst reaktivt och konstituerar ingen avgörande global makt i samtiden. Lind och Roth skriver själva i slutdiskussionen om proletariatets försvar av sin sociala existens mot de ständiga hoten om försämrade arbetsvillkor: ”No doubt the success of this endeavour is limited, as flight from the relation of exploation rarely leads to subsistence-economics or more tolerable self-employed work; in most cases, it leads simply to unemployment”.

Det blir därför inte bara motsägelsefullt utan också provocerande när de i slutdiskussionen om hur en uppdaterad teori om kritiken av lönearbetets politiska ekonomi kan formuleras skriver om ”the fact that workers and capital are principally equalranking”. Vidare om den skisserade teorins kategorier står det att läsa: ”They must not be constructed in such a way as to imply objectivistic automatic processes such as the ‘infinite accumulation of capital’ or the ‘tendency of capitalism to collapse'”.

Arbete och kapital anses alltså vara principiellt jämnstarka – ett mycket märkligt påstående som inte går att motivera med referens till verkligheten. Självklart är maktfrågan relationell och avhängig organisering, kamper, och så vidare, men eftersom den moderna arbetsmarknadshistorien ser ut som den gör förstår jag inte varför utgångspunkten ska vara en principiell föreställd jämvikt och balans, när det går att alldeles utmärkt att utgå från hur det faktiskt ser ut.

Att kapitalets värdeackumulation inte skulle vara en immanent, ofrånkomlig och självverkande kraft i kapitalismen antyder att hela världsmarknaden istället skulle stå under kontroll av – ja, vadå? Grupperingar eller nätverk av aktörer som helt efter eget huvud kan förhålla sig som de vill till den globala konkurrensen? Det är en idé som ligger farligt nära konspirationsteoriernas världsbild. Givetvis finns det en global elit med enorm ekonomisk och politisk makt. Men att den eller de helt medvetet och fritt skulle kunna styra den globala produktionen, cirkulationen, konsumtionen och reproduktionen som har utvecklats under sekler och som dagligen är beroende av miljarder människors beteende, är en idealistisk och naiv förklaringsmodell – för att uttrycka det milt.

Och att kapitalismen förr eller senare kommer att kollapsa är ju självklart – det gör alla mänskliga civilisationer. Frågan är bara hur, när och varför. Lind och Roth påpekar exempelvis själva hur den skada som kapitalismen åsamkar biosfären och geosfären är en omständighet som antagonismen mellan arbete och kapital begränsas av.

Det ska sägas att några av texterna också är skrivna före krisen, men redaktörerna borde ju åtminstone själva kunna beakta sina inledande iakttagelser om krisen och se att dessa faktiskt står i direkt motsättning till resten av bokens både explicita och implicita argumenterande för att det är arbetarklassens månghövdade hydra som är världens subjekt.

Ifall redaktörerna och författarna skulle ha läst och tagit intryck av vad forskare och teoretiker i den mer kapitalorienterade marxistiska traditionen har skrivit skulle de ha kunnat sätta in den undersökta och teoretiserade arbetskraften i ett tydligare historiskt och ekonomiskt sammanhang. Jag förstår redaktörernas och flera av författarnas frustration med marxistisk teori som helt eller nästan helt saknar hänsynstaganden till mänsklig agens och som kan ge deterministiska associationer, men att som svar tvärtom förneka hänsynstaganden till kapitalismen som en logiskt sammanhängande global helhet, är bara kontraproduktiv reduktionism.

Genom att se denna globala utveckling framkommer den ständigt växande arbetslösheten, privathushållens och staternas generellt stigande skuldsättning, den eskalerande finansiella spekulationen som ofrånkomligen genererar nya bubblor och krascher, det accelererande beroendet av krediter och följaktligen den allt mer desperata tron på en tillväxtepok som aldrig verkar infinna sig. Kapitalismen håller på så sätt successivt på att förinta de egna förutsättningarna.

De senaste åren har vi parallellt kunnat se olika större tillfälliga, och mindre institutionaliserade exempel på en delandets praktiska ekonomi växa fram i ett system som visar sig allt mer dysfunktionellt i vardagen. Kanske kommer framtida historiker att säga att det var de första exemplen på en värld där det sociala livet steg för steg började förmedlas och reproduceras utan pengar, vilket så småningom gjorde hela penningformen obsolet?

När kapitalismen historiseras utan affirmativa eller konstruktiva premisser går det följaktligen att se hur det i kapitalets självvådliga och brutala övermakt inte enbart finns elände och försämring utan också en öppning mot någonting annat. Men det är en dynamisk process vars utgång ytterst är beroende av hur vi, den levande arbetskapaciteten, agerar.

Redaktörerna, Lind och Roth, verkar inse projektets ensidighet då de i slutdiskussionens avrundning erkänner att: ”There is no reason to engage in displays of calculated optimism, especially in light of the development of the global crisis, which has, a few significant exceptions aside, so far been testament to a rather far-reaching passivity of the lower classes.”

Men det är försent att låta krisens verklighet göra sig påmind först på den fyrhundraåttiofemte och sista sidan.

Det går heller inte att göra bra forskning om människor som arbetskraft, eller potentiell arbetskraft (med eller utan lönearbete), utan att också ta hänsyn till kapitalets logik och den globala arbetsdelningen och arbetsmarknaden. Om det förra hade den förkastade Marx, trots alla brister och begränsningar, en hel del intressant att säga, och om det senare har samtida forskare som intresserat sig för kapitalet relevanta saker att säga. Men om detta får läsaren av Beyond Marx ingenting veta. Resultatet är ett ytterst ensidigt, perspektivlöst och märkligt försvar av subjektiviteten. Det är synd, för antologin innehåller många infallsrika och initierade resonemang om de arbetande klassernas sammansättning som skulle behöva relateras till kapitalets sammansättning och dynamik – som ju föregår och förutsätter människan som arbetskraft. Men då krävs det redaktörer som inte är så reduktionistiska och dogmatiska.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s