Dolksvansen, människan och en sjätte massutrotning

dolksvansar

Malmö Museers renoverade och utvidgade akvarieavdelning blev klar i våras, men det har inte blivit av att jag har besökt den förrän i helgen. Det var snyggt och pedagogiskt – även om det var synd att flera av läsplattorna med information om djuren inte riktigt fungerade som de skulle.

Störst intryck gjorde dolksvansarna – inte för att de gjorde något speciellt, hade ett intressant beteende eller dylikt, utan därför att de har funnits i sisådär 3-400 miljoner år! De har alltså levt på jorden under ungefär 10 procent av dess existens, 50 procent av tiden då det har funnits flercelligt liv och därmed överlevt inte mindre än fem epoker av massutdöende!

Dolksvansen är ett leddjur som lever av blötdjur och maskar på havsbotten i Mexikanska golfen och utanför USA: s östkust. Eftersom de knappt har utvecklats på flera hundra miljoner år brukar de kategoriseras som levande fossiler. Det kan onekligen ge en perspektiv på tillvaron som människoartad apa med en historia som enbart går cirka 200 000 år tillbaka. Genom vår kombination av abstrakt tänkande, medkänsla, språk, symboltolkning och självmedvetande har vi visserligen åstadkommit både betydligt intressantare och mer ödesdigra saker än dolksvansarna, men frågan är om vi är livskraftigare än dem som art.

Dolksvansarna minskar förvisso successivt i antal, men i en värld där människans massutrotning av andra livsformer går i rasande fart är det ändå en relativt betryggande situation för artens fortlevnad. Mycket tyder på att vi nu står inför, eller rentav redan befinner oss i en mänskligt orsakad sjätte massutrotning.

Dolksvansarna har fördelen gentemot många andra arter att de är intressanta för den medicinska forskningen och bioteknologiska industrin på grund av dess unika och effektiva immunförsvar. När en främmande bakterie tar sig in i ett sår hos dolksvansen koagulerar deras blåa blod och immunförsvaret kapslar genast in den invasiva bakterien med ett geléliknade material som förhindrar fortsatt infektionsspridning. Gelén kallas för Limulus Amebocyte Lysate (LAL). Dolksvansarnas blod är därför intressant i försöken att hitta botemedel för sjukdomar som är resistenta mot penicillin och andra mediciner (se fotografiet ovan där dolksvansar tappas på blod). Och enskilda livsformer som är direkt funktionella för människans ekonomi och överlevnad har, tyvärr, generellt betydligt bättre förutsättningar än djur och liv som är av mer indirekt relevans för oss.

Dolksvansen har överlevt naturfenomen som supervulkaner och massiva asteroider – som människoarten förmodligen inte skulle ha mäktat med – men det återstår att se ifall någon av våra arter överlever människans miljöförstörelse och massförstörelsevapen.

*  *  *

En som är skeptisk när det gäller människans förmåga till en moraliskt rimlig och ekologiskt hållbar värld är filosofen Ingmar Persson. I en rätt obehaglig artikel, ”Civilisationens sista sekel?”, sammanfattar han sin pågående forskning där grundproblemet är att människans psykologi är formad av reaktionsmönster som är anpassade att hantera de utmaningar som våra förfäder mötte i jägar-samlar-samhällen, medan vår globala situation ställer oss inför helt andra sorters utmaningar. Men för att hantera dessa verkar det inte räcka med kunskap, medvetenhet, moralisk argumentation och undervisning. Persson argumenterar därför för att det förmodligen krävs att vårt beteende genom vår biologi förändras med biomedicinska åtgärder. Hans förslag är en nässpray, innehållande oxytocin, som tillfälligt gör oss mer välvilligt inställda till andra människor. Det ingreppet i kombination med moralisk undervisning ser han som en möjlighet, men han är som sagt skeptisk: eftersom det är människan, som självisk och inskränkt, som ska använda den biomedicinska tekniken finns det en överhängande risk att människan ändå väljer de åtgärder som ger störst egna fördelar.

Perssons text återfinns i den nyutkomna antologin Människa, stat, utopi. En antologi om det möjligas konst (2015). Artikeln är rätt märklig i sin kombination av bombastisk, pessimistisk realism, och ett lösningsförslag som är så pass konkret och individualistiskt. Resonemang av mer social, politisk och ekonomisk karaktär saknas således. Artikelns behållning är påminnelsen av det biologiska – som annars lätt glöms bort i antologier med forskare från human- och samhällsvetenskaperna. Jag medverkar också själv med en artikel, ”Vänsterns dröm om en harmonisk tillväxtkapitalism. Reformismen som fetischism”, den tänkte jag emellertid lämna därhän här, för att istället nämna något om religionsvetaren Mårten Björks essä ”Ekonomiernas sönderfall. En vetenskap om sammanbrottet”. För det pågår en subtil dialog mellan hans text och Perssons såtillvida att även Björk beaktar och resonerar kring det biologiska, men med explicita överväganden till just sociala, politiska och ekonomiska omständigheter.

Björk utgår från Friedrich Engels bok Socialismens utveckling från utopi till vetenskap (1882). Med Engels framhävande av krismomentet i kapitalismen som drivkraften till förändring ser Björk konturerna av en kritisk vetenskap för undersökandet av det kapitalistiska produktionssättets motsättningar, gränser och ändlighet. Det är alltså inte som en deterministisk profetia om historiska stadier Engels teorier är intressant att läsa, utan som en krisens teleologi där historiens telos är en fråga om kris, förfall, sammanbrott och ändlighet.

Det biologiska i Björks essä består av hans argumentering med hjälp av filologen Sebastiano Timpanaros vidareutveckling av teorier från Engels Naturens dialektik (1883) – en bok som enligt Björk på många sätt är problematisk – men som Timpanaro lyckas göra något intressant med:

Varken livet eller njutningen är utgångspunkten för materialismen enligt Timpanaro utan tvärtom det faktum att liv, speciellt mänskligt liv, är en skör, och passiv undantagsexistens i ett kosmos fyllt av det vi brukar kalla död materia. Det är inte livet utan döden, rentav Engels insikt att mänsklighetens kommande utrotning är ett problem för kommunismen, som genomsyrar Timpanaros materialism. Samhälle och natur kan således inte på ett enkelt sätt avskiljas från varandra, men de kan inte heller likställas med varandra i en absolut mening. De verkar, om vi ska tro Engels, dialektiskt. Det fanns en tid innan staternas historiska cykler påbörjades och det fanns en värld innan homo sapiens lärde sig att bemästra naturen och förstå tiden som historia. Och det kan finnas en värld även bortom den kapitalistiska civilisationen. Om vi följer Timpanaro behöver vi därför en materialism som tar fasta på att varken kapitalismens eller mänsklighetens historia är identisk med de världsåldrar som naturhistorien utgörs av, även om kapitalismens utveckling blivit en del av det biologiska systemet till den grad att detta hotas av utfiskning, global uppvärmning med mera. Med hjälp av Timpanaros läsning av Engels kan vi ta mått på det kapitalistiska produktionssättets logik och fråga oss vad som förvisso påverkas av kapitalismen men inte fullständigt kan likställas med den.

Timpanaro argumenterar vidare i Sul Materialismo (1970) för att Engels insikt att naturen har en egen dialektik kan bidra till att förklara hur kapitalet möter den mänskliga naturen som en passiv massa, men eftersom människan inte är passiv uppstår hela tiden glapp i kapitalets reproduktion genom arbetskraften – glapp vilka kapitalet aldrig helt lyckas subsumera.

Passiviteten i Engels materialism antyder, enligt Björk, nämligen hur den krisande kapitalismen ställer växande delar av den mänskliga arten inför möjligheten att bejaka sina omedelbara sinnliga behov bortom den ekonomi som bygger på exploatering, förtryck och våld. Det nuvarande teknologiska paradigmets mikro-, elektro- och kommunikationsteknologi försämrar paradoxalt nog tillväxten trots att produktiviteten ökar. Samtidigt är det svårt att se några politiska lösningar på krisens utmaningar eftersom staterna, tvärtom, allt mer förvandlas till tomma administrativa apparater med tilltagande despotiskt-repressiva drag. Den liberala demokratin har dessutom att konfronteras med bristande legitimitet hos framförallt de växande folkmassor som är hänvisade till de informella ekonomierna och slummen. Förhållandet att ökande delar av den mänskliga populationen inte behövs inom produktionssfären, utan utgör en för kapitalet tämligen meningslös och obrukbar massa, en överflödig materia, pekar trots alla interna och externa motsättningar på en möjlighet till någonting annat.

Björk framhåller hur Karl Marx, i slutet av första bandet av Kapitalet, beskriver kapitalismens ekonomisering av vår arts liv som en negationens negation och visar hur den teoretiska kritiken av nationalekonomin har som mål att negativt, kritiskt, utifrån ekonomins egen rörelse, påvisa de motsättningar som pekar bortom det kapitalistiska produktionssättet. Engels och Timpanaros insikter kan, om de inkluderas i den samtida marxistiska diskussionen, bidra till att vidareutveckla en kritisk historisering av kapitalismen och vår allt mer prekära existens i ”nationernas, ideologiernas och företagens alltmer stagnerande fabriksvärld”.

 *  *  *

I en diskussion av vetenskapsjournalisten Elizabeth Kolberts Pulitzer Price-vinnande bok The Sixth Extinction. An Unnatural History (2014) skriver kultur- och vetenskapsskribenten Torgny Nordin:

Denna fundamentala förändring av jorden har gjort att många menar att vi trätt in i en ny geologisk era. Biologen Eugene Stormer samt kemisten och Nobelpristagaren Paul Crutzen har sålunda introducerat termen antropocen som beteckning på vår pågående transformering av jordens ekologi, geologi och klimat. Vanligtvis anses antropocen börja med industriella revolutionen och de processer som initierat dagens försurade hav, globala uppvärmning och dramatiska förluster av naturmiljöer et cetera.

Elizabeth Kolbert diskuterar antropocen, men breddar perspektivet väsentligt genom en kritisk jämförelse av de stora megafaunornas utrotning och människans spridning över jorden för tiotals tusen år sedan. Här ligger bokens största poänger.

Kännetecknande för antropocen är bland annat den destruktiva spridningen av invasiva arter. Allt från råttor och grisar till bakterier och virus sprids till jordens alla hörn i rasande fart med förödande konsekvenser för lokala floror och faunor. Geografin har relativiserats och det är som om mänskligheten lyckats med konststycket att köra geologin baklänges – från superkontinenten Pangea, där alla landmassor hängde ihop, har vi återigen etablerat ett slags superkontinent där allt fraktas kors och tvärs och blixtsnabbt blandas med allt (Den sjätte utrotningen står vi själva för).

Kommer människan och dolksvansen att överleva den nuvarande massutrotningen av arter? Dolksvansen har med sitt infektionsdödande gelé en stor fördel. Arten har ju dessutom redan visat sig vara ytterst livskraftig vid fem våldsamma reduktioner av den biologiska mångfalden på planeten. Kanske kan forskningen om dolksvansens uråldriga, men effektiva, immunsystem bidra till att vi räddar oss från oss själva – eller åtminstone förlänger den mänskliga artens existens?

Ett är i alla fall säkert och det är att det bara är människan som kan göra någonting åt situationen – oavsett om det handlar om förbränningen av fossila bränslen, skogsskövlingen, krigen eller att allt liv underordnas och kuvas av en global ekonomi.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s