Sven-Eric Liedmans Marxbiografi

karl marx ageing

Jag håller på att skriva en recension av Sven-Eric Liedmans Karl Marx. En biografi (2015) till en akademisk tidskrift. Här följer ett första utkast avsett för bloggen. Nedanstående text är mer essäistisk och mindre stram i formen än vad recensionen är tänkt att bli.

*  *  *

I november 2013 gick det i tidskriften Nature att läsa om en kvantitativ studie vari forskares influenser hade undersökts med en metod baserad på citeringar och referenser. Karl Marx bedömdes vara den mest inflytelserika forskaren (”scholar”), genom tiderna och fysikern Edward Witten den mest betydande vetenskapsmannen (”scientist”).

Men Marx hade varken lärostol eller akademisk karriär. Han var visserligen disputerad inom klassisk grekisk filosofi, men kom efter avhandlingen att verka utanför akademin. Den större delen av sitt vuxna liv levde han som fattig politisk flykting i London. Samtiden kände Marx främst som polemisk publicist, påläst debattör och politisk organisatör. Efter att Pariskommunens revolutionärer hade avrättats 1871 spreds också hans namn över kontinenten då konservativa politiker och publicister anklagade honom för att vara hjärnan bakom upproret. Det var en helt befängd anklagelse som Marx själv bara skakade på huvudet åt, men han uppskattade likväl uppmärksamheten och att han tillskrevs så mycket makt. Det ska här poängteras att den absoluta merparten av hans omfattande studier av kapitalismen förblev opublicerade under hans livstid eftersom han hade så svårt att sätta punkt och avsluta dem.

När Marx begravdes, den 17 mars 1883, var han en tämligen fattig 64 år gammal man som hade genomlevt umbäranden, överansträngning och fattigdom. Han överlevde de flesta av sina barn och även den högt älskade frun Jenny. Eftervärlden känner honom förmodligen bäst som en av samhällsvetenskapens grundare, kapitalismens förmodligen mest avancerade kritiker, samt den teoretiker som både demokratiska och diktatoriska socialistiska stater har byggt monument över.

Idéhistorikern och professor emeritus, Sven-Eric Liedman, har under drygt fem decennier läst, översatt och skrivit om Marx och Friedrich Engels. Nu senast har han dessutom ägnat fem år att studera Marx skrifter och skriva en idébiografi om honom. Resultatet är imponerande i sin språkligt följsamma, klargörande och imponerande lärdom. Precis som alla bra biografier lär den en lika mycket om människan som skildras som samhället och tidsandan hen levde i.

Under arbetet med biografin var Liedman också ute och föreläste om detsamma. Jag var och lyssnade på ett av föredragen och blev då både förbryllad och nyfiken på hur han skulle lösa frågan om balansen mellan att skriva om människan Marx liv, hans idévärld och skrifter, samt skrifternas perception, dess verkanshistoria – ja hela marxismen som efterföljande politisk och akademisk tradition. Jag frågade honom om det men blev bara delvis klokare av hans svar. Vad jag emellertid förstod var att Liedman verkade väl inläst också på de senaste decenniernas marxistiska diskussion. Han håller framför allt statsvetaren och matematikern Michael Heinrich högt men har också vissa reservationer mot hans arbete (Heinrich är mest känd för sina monetära tolkningar av Marx värdeteori). Liedman skisserar överhuvud taget en bra överblick över den senaste tidens marxistiska teoriutveckling.

Ett fortsatt intresse för marxistisk diskussion efter det kalla krigets slut är något som många av Liedmans generationskollegor saknat. Se exempelvis den aparta och överlag intetsägande antologin Marxismens filosofi (2007). Många av de marxistiskt orienterade kollegorna i akademin tenderade nämligen att sluta intressera sig för den teoretiska diskussionen någon gång vid Tysklands enande, Sovjetunionens kollaps och Östeuropas omdaning. Dessa geopolitiska händelser medförde emellertid att den marxistiska teorin på allvar började bli mindre politiskt deformerad.

En viktig inspirationskälla till den friare och spänstigare läsningen av Marx är den så kallade Neue Marx-Lektüre. Det är en löst sammansatt inriktning som började växa fram på 1960-talet som en motreaktion mot leninisternas och socialdemokraternas oftast ytterst schematiska och förstelnade tolkningar av Marx, eller kanske snarare läsningar av Marx tolkad av Engels. Inom den nya Marxläsningen ville man komma bort från både Engels inverkan och alla partipolitisk dogmatik (Marx som en slags nationalekonom och statsstyrningslära) genom närläsningar av Marx skrifter med fokus på den äldre Marx ekonomiska teorier i främst Grundrisse och Kapitalet. Intresset var främst på hur ekonomiskt värde konstitueras, utvecklas och bibehålls som social relation. Heinrich arbeten är  exempelvis gjorda i en tradition av Neue Marx-Lektüre. Även Liedman kan sägas läsa Marx i den andan; kapital som socialt-relationell värdeform.

Liedman gör överhuvudtaget en fin avvägning mellan Marx idévärld, liv och verkan. Fokus är på Marx vindlande intellektuella utveckling men den skrivs fram med ansats i hans skiftande livssituation, omvärldens förändring och med kopplingar till senare tänkare och marxistiska strömningar under 1900- och 2000-talet. Liedman har den erfarne humanistiske forskarens känsla för det relevanta och intressanta i sammanhanget. För det mesta hålls en bra balans mellan ytterligheterna i det teoretiskt komplexa och det selektivt summariska. Men att det är en mycket svår avvägning är det inget tvivel om: både den initierade akademikern och den nyfikne läsaren ska kunna ha behållning av verket. Den initierade akademikern kan kanske finna presentationen av 1800-talet överflödig, de återkommande återupprepningarna traggliga och delar av upplägget lite spretigt. Den nyfikne läsaren kan å sin sida nog finna genomgången av teorikomplexen i Grundrisse och Kapitalet svårbegriplig.

Empiriskt baserar Liedman sin läsning huvudsakligen på den numera nästan helt kompletta MEGA-utgivningen av Marx och Engels samlade skrifter (Marx Engels Gesamtausgabe), som den tyska vetenskapsakademin sörjer för. För det ska poängteras att trots Marx ikoniska status är det först den senaste tiden som hans produktion har börjat bli tillgänglig i sin helhet i kritisk edition. I över ett sekel har manusen varit utspridda i olika arkiv, översättningar och utgåvor. Liedman har läst igenom såväl tidningsartiklar, brev, manusutkast, som publicerade monografier – från Marx första brev som ung till hans sista excerpter innan han dog. Liedman skulle emellertid gärna ha fått förtydliga sin arbetsmetod: har han läst allting lika noga, ögnat eller hoppat över vissa partier och i så fall vilka och varför?

När det kommer till två av de mest centrala verken, Grundrisse och Kapitalet, diskuterar Liedman utförligt olika utkasts, översättningars och utgåvors genealogi. Framför allt är det, som sagt, Engels redigering av och inverkan på texterna som urskiljs och påtalas. Engels försökte formulera en allmän filosofi och världsåskådning, det som ibland kallas engelsismen, med utgångspunkt i Marx och hans arbete. För Engels var också en tänkare i egen rätt och bör därför frånskiljas arbetskamraten Marx (se också Liedmans Motsatsernas spel. Friedrich Engels filosofi och 1800-talets vetenskap, 1977).

Jag uppskattar att fokus är på arbetsmänniskan Marx istället för att ägna en bok åt att rota i och spekulera om privatpersonen Marx. Det är däremot något som Francis Wheen gör i sin biografi Karl Marx En biografi (2000). Samtidigt skulle det ha blivit väl så andefattigt att inte ägna det levda någon uppmärksamhet. Det är direkt rörande att läsa passagerna om den fruktansvärda sorg den mycket familjekära fadern Marx hade när hans och Jennys barn dog. När deras åttaåriga son, Edgar, dog och Marx skriver till Engels att: ”Jag har genomlevt allehanda elände, men först nu vet jag vad verklig olycka är”, möter läsaren människan Marx på ett sätt som står i bjärt kontrast till den diktatoriska socialismens patetiskt heroiska monument och jättestatyer. Eller bara en sådan sak som den lilla detaljen att Jenny på grund av hans fascination och entusiasm för järnvägen kallade honom för sin ”kära lilla järnvägsmänniska”.

Personligen både inspireras och avskräcks jag också av vad som kan sägas vara Marx och Jennys militanta livshållning; hur mycket de försakade och genomlevde i Londons slum för kärleken till varandra, för friheten och för kampen att försöka förändra världen.

Jag kan sakna ett och annat betydande namn gällande presentationen av den samtida marxistiska diskussionen. Jag tänker exempelvis på historikern och teoretikern Moishe Postone som under 1990- och 2000-talet har blivit tongivande i sina läsningar av Kapitalet – även de i linje med Neue Marx-Lektüre kan tilläggas. Det skulle också ha varit önskvärt med en utförligare, och mindre allmän, argumentation om varför Liedman menar att Marx teorier om kapitalets funktion fortfarande är så relevanta. Trots att påpekanden och resonemang av det slaget återfinns genomgående i hela boken, och framför allt i det inledande och avslutande kapitlet, framstår Liedman ändå som något undanglidande. Hur menar han att Marx akademiskt kan användas för att studera samhället?

För att vara en framstående Marx-forskare är Liedman nämligen ovanlig i dels sin diskreta och anspråkslösa positionering, dels sitt mycket nyanserade relaterande och diskuterande av andra biografer och teoretiker. Det hedrar honom. Och det är mestadels befriande att läsa en så pass väl avvägd bok om marxistiska frågor, men ibland är han så svalt distanserad att jag inte är helt säker på om jag riktigt förstår Liedmans motivation att ägna ett halvt århundrade och fem år av pensionärslivet åt Marx – fastän han uttryckligen skriver att ”ingen samhällsteori är mer dynamisk än hans”, och flera gånger återkommer till att 2000-talets kapitalism på många sätt har mer gemensamt med 1800-talets än med 1900-talets, då vår tid karaktäriseras av en ”brutal ekonomism” där ”även stater och kommuner drivs som företag”.

Även om Liedman antyder kapitalteoriernas samtida relevans verkar han framför allt vilja framhålla Marx väldiga intellektuella nyfikenhet, metodiska noggrannhet och kritiska hållning – vad han kallar för Marx ”bildningshunger” – som ett ständigt aktuellt och eftersträvansvärt exempel. På så sätt blir det Marx intellektuella kraft som är biografins huvudsakliga lärdom och läxa, mer än understrykandet av aktuella aspekter av hans teorier.

Vad Liedman gör med Karl Marx. En biografi är att förse oss med ett svenskt standardverk om Marx av högsta internationella klass, skrivet av en av landets mest namnkunniga humanistiska forskare. Det är också ett verk som inte kräver någon större förförståelse och därför är fullt läsbart, om än bitvis utmanande, för en intresserad allmänhet. Eftersom boken är utgiven på Albert Bonniers förlag har den dessutom potential att nå en stor läsekrets. Liedman ser också till att ta tillfället i akt för att dekonstruera flera av de vanligast förekommande fördomarna och missuppfattningarna om Marx och marxismen.

För några veckor sedan gick det i Aftonbladet att läsa en sådan. Det var ekonomen Claes Hembergs kommentar om den kinesiska statens drastiska och hårdföra agerande i fråga om fallande börser:

– Det låter som en riktig Karl Marx-börs för mig, alltså en börs som är hård styrd där staten griper in och bestämmer i millimeter vad man får och inte får göra. Det gör att man inte kommer vara så intresserad av att investera där, säger han.

Att Marx skulle ha förespråkat en statligt kommandoekonomisk reglering av kapitalismen är tyvärr en inte helt ovanlig föreställning. Det vanligast förekommande missförståndet gällande Marx är nog just sammanblandning av vad han skrev med olika former av leninistisk, stalinistisk och maoistisk politik av betydligt senare datum. Då är det bra att ha Liedmans lättillgängliga men spränglärda verk att hänvisa till för att kunna avfärda sådana villfarelser.

Det ska poängteras att det likväl inte är fråga om något idealiserande idolporträtt. Liedman är visserligen uppenbart imponerad av Marx som intellektuell: han var närmast gränslöst vetgirig, konstant omprövande och oerhört lärd. Men Liedman tvekar för den skull inte att framhäva frånvaron i hans arbete av hänsynstagande till kvinnors arbete, eller att diskutera de vulgära stereotyper som Marx stundtals gav uttryck för. Tvärtom försöker Liedman att med allt tillgängligt källmaterial att problematisera och komma till klarhet med sådana frågor.

Till en början hade jag inte tänkt läsa mer än två-tre valda kapitel och mestadels använda boken som ett referens- och uppslagsverk. Men när jag väl hade börjat läsa Karl Marx. En biografi var den, trots sin omfattning på närmare 686 sidor (referenserna ej medräknade!), alldeles för bra för att inte läsas pärm till pärm.

*  *  *

Läs gärna kulturjournalisten Per Svenssons intervju med Liedman om arbetet, boken och Marx i Sydsvenska DagbladetMarx är tillbaka igen. Det är för övrigt första gången jag sett eller hört en svensk liberal debattör för en stund släppa föreställningen om världsmarknadens eviga framstegsskapande och antyda att kapitalismen möjligen befinner sig i ett ofrånkomligt förfall. Svensson skriver nämligen om den senaste finanskrisens aktualisering av Marx att ”det tidiga 2000-talets mer eller mindre permanenta finanskris har givit honom nytt liv”.

Här är en Youtube-video där Liedman berättar om biografin och Marx:

 

Annonser

En kommentar

  1. Predrag Milivojevic · januari 24, 2016

    Tack för dina emancipatioriska bidrag som skiljer sig från de flesta bloggar och fyller sin funktion i bildnings idealet. Jag tänker varken kritisera eller berömma dina tolkningar utan bara ta den information förutsättningslöst och försöka sätta den i store sammanhang utifrån sociala,materiella och historiska villkor som vi alla är påverkade av. Nu när jag är arbetslös och har fått tid till kontemplation, läsande och andra aktiviteter som är inte ”arbete” plikt eller tvång, ter sig verklighet klarare och mindre suddig (öppet sinne och parallaxa effekt). Nyligen har jag läst eseer av historikern Lars Bergquist som har lämnat djup intryck på mig och synen på Marx filosofi-sociologi. I Jugoslavien vi har haft Marxismen som obligatorisk ämne i gymnasiet men det var den dogmatiska varianten som vi avskydde och kastade barnet med badvatten. Nu har den historiska materialismen visat sig naken och avskalad från sina ideologiska bihang som har följt den sen begynnelsen. Jag har samlat L.Bergquists texter i pdf fil på Scribd https://www.scribd.com/doc/296147730/Det-Omojliga-Kapitalismen eller kan skicka som bifogad fil. Önskar mig att du läser dem och skriver en recension utifrån svenskt perspektiv där kapitalismen har börjat med exodus av 1 million svenskar och sedan med reformismen,folkrörelser,ny deal ,folkhemmet och sedan utvecklats som Minotaur som kräver sina offer i form Palmes avrättning,borgerligheten som löntagarnas representanter (oximoron), fackets förfall,misslyckande med löntagarfonderna med andra ord historia som börjar som tragedi och sluttar som komedi eller tvärtom. Tack på förhand och kamratliga hälsningar från Predrag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s