Anteckningar om kreditmarknaden

Heavy Smog Hits Beijing

I samband med det världsekonomiska toppmötet i Davos, Schweiz, gjordes en intervju med OECD-ekonomen William White i The Telegraph. Han är ordförande i OECD:s rådgivande kommitté och tidigare chefsekonom på The Bank for International Settlements (BIS), ofta kallad centralbankernas bank. När han arbetade på BIS var han en av de få som varnade för risken med en kris i världsekonomin. Nu varnar han för att en ny kris lär komma eftersom de grundläggande motsättningarna inom den samtida kreditekonomin kvarstår.

Den nuvarande ”lösningen” på krisen med nollräntepolitik och ökad privat och offentlig skuldsättning riskerar att göra saker ännu värre. I både OECD-världen och i BRIC:s tillväxtmarknader utgör både den privata och den offentliga skuldsättningen en generellt större andel av BNP än vad den gjorde 2007, alltså före krisen. Samtidigt kan centralbankerna inte göra så värst mycket mer åt saken eftersom deras monetära medel sätter dem i ett dilemma: höjs räntorna riskerar det att utlösa en kris och höjs de inte kan krisen bli ännu värre. De så kallade tillväxtmarknaderna i länder som Kina och Indien, som många satt sitt hopp till, har nu blivit en del av problemet eftersom de stora centralbankernas nollräntor bara har lett till att OECD:s skuldkedja har fått en global förankring.

White menar att det under nästa recession kommer att bli uppenbart att stora delar av den ökade skuldsättningen inte kan betalas tillbaka och då sitter miljontals hushåll med lån och tillgångar utan värde.* Frågan är därför bara ifall det blir en ordnad skuldavskrivning, i regi av globala auktoriteter, eller en oordnad – det vill säga en global ekonomisk och politisk katastrof. Framför allt det europeiska kreditsystemet sägs ligga illa till. Kraschar det skulle det, enligt White, krävas en rekapitalisering av närmast otänkbara belopp i en omfattning tidigare okänd i historien.

Whites förslag till lösning är därför att det inte räcker med monetära regleringar utan att det måste till fiskala metoder. Regeringarna måste med andra ord sluta överlåta den ekonomiska politiken till centralbankerna, som i slutänden bara kan fortsätta underblåsa kreditekonomin, för att i stället satsa på omfattande investeringar i infrastruktur som kan bryta stilleståndet genom att skapa verklig långsiktig tillväxt.

*  *  *

En som både har refererat White och själv varnar för att vi mycket väl kan bevittna ”världshistoriens största och kanske farligaste bubbla” är Svenska Dagbladets ekonomireporter Andreas Cervenka (”Kris-historien upprepar sig” respektive ”Detta kan vara alla bubblors moder” Svenska Dagbladet 28/1/2016 – ingen av dem är fritt tillgänglig på nätet).

Cervenka pekar på att räntan på tyska statspapper, som brukar användas som riktmärke för hela marknaden, i tisdags föll till nya historiska bottennivåer:

Den tvååriga räntan noterades till minus (!) 0,46 procent, den lägsta nivån någonsin enligt Financial Times. Den femåriga räntan var på onsdagen nere på minus 0,26 procent. Investerare är alltså beredda att betala en avgift för nöjet att låna ut sina pengar till tyska politiker i fem år.

Cervenka poängterar att priset på statsobligationer dessutom har stigit i princip oavbrutet i över tre decennier:

Någon gång kommer trenden att vända. Visst kan räntorna sjunka ännu mer från dagens nivåer. Men att investerare ska acceptera minusräntor över lång tid är inte hållbart, om inte annat av det enkla skälet att det vänder upp och ned på hela konceptet med ränta och pengar som människor använt sig av i minst femtusen år.

Han avfärdar vidare att de höga priserna skulle vara motiverade:

Det räcker med en sekundsnabb blick på skuldnivåerna i världens stora ekonomier för att döda den invändningen. Tvärtom har kreditrisken sällan varit högre än nu. Sett enbart ur det perspektivet hade det snarare varit motiverat med högre och inte lägre räntor. Att det blivit tvärtom har välbekanta orsaker: en obefintlig inflation och centralbanker som gjort allt i sin makt för att hålla nere räntenivåerna.

De problembeskrivningar som Cervenka och White skisserar kan givetvis vara överdrivna och de kan sakna hänsynstagande till andra avgörande omständigheter. Som historikern Rasmus Fleischer har konstaterat finns det ingen som med säkerhet kan säga sig veta hur en såhär pass skuldsatt världsekonomi fungerar på sikt (Utbildningsradion: Skuldtyngda hushåll). Men om Cervenka och White i stora drag har rätt står vi inför omvälvande tider. I vilket fall är Whites scenario och förslag intressant att diskutera.

Det innebär alltså något slags gigantiska postkeynesianska infrastruktursatsningar. Sådana satsningar skulle, om de överhuvudtaget går att realisera, möjligen kunna förbättra situationen kortsiktigt. Ifall inte de globala makthavarna tvingas till sådana eftergifter av folkopinioner förr, kommer de nog ändå senare att bli tvungna till det för att förhala en hotande kollaps av det globala finanssystemet. Någon form av basinkomst och skatt på globala finanstransaktioner för att legitimera och reglera torde vara två andra politiska åtgärder som sannolikt kommer att initieras av OECD-världens makthavare inom en inte alltför avlägsen framtid (för egen del förstår jag mig inte på storheten med basinkomst men är däremot förespråkare för arbetstidsförkortning).

Infrastruktursatsningar finansieras med skatter och beskattningen görs på profitproduktionen. Men efter den expanderade statliga skuldsättningen då? Vad ska finanskapitalet investeras i? Varifrån ska profiten och därigenom tillväxten komma – den som ska göra att lånen kan betalas tillbaka med skattepengar baserade på… ja, på vadå? Dagens globala kreditekonomi verkar ju bara kunna existera med finansialiseringens återkommande bubblor, krascher och kriser. Vilken marknad och vilket arbete ska producera profit som kan konstituera och garantera solvensen och likviditeten? Statligt finansierade investeringar producerar ju inte profit. Stater kan krasst sett bara låna, omfördela och spendera pengar. Den världsekonomiska ad hoc-planen att länder som Kina och Brasilien skulle bära upp världsproduktionen när det inte längre fungerade så bra i USA, Tyskland, etcetera, verkar ju ha fallerat.

Ett storskaligt krig, eller till och med ett tredje världskrig, skulle givetvis kunna skjuta kapitalismens dilemma på framtiden, men vad är storskaliga krig om inte omfattande statliga investeringar – som från ett kapitalistiskt perspektiv dessutom medför en ansenlig kapitalförstörelse.

Det enda tillfälliga ”lösningen” jag kan föreställa mig, som möjligen skulle kunna fungera på åtminstone några decenniers sikt, är om en fjärde teknologisk revolution skulle växa fram. Men det skulle förutsätta att den medför en ny tidsepok av produktionsförhållanden, produktionskrafter och profitnivåer som kräver arbetskraft i en betydligt större omfattning än vad den nuvarande mikroelektroniska epoken har gjort. Och tendensen är ju tvärtom mot ett minskat behov av arbetskraft i produktionssfären – det är ju drivkraften till teknologisk utveckling i kapitalismen. Det är alldeles för lätt att glömma bort i den samtida diskursen – där neoklassiska och postkeynesianska idéer fortfarande dominerar – att kapitalismen inte handlar om att ge människor jobb, öka BNP, skapa tillväxt eller välfärd. Kapitalism handlar om att producera profit och expandera kapital. Kapitalism är först och sist självexpanderande värde. Allt annat är enbart tillfälliga medel som kan försakas.

*  *  *

Ett exempel på att kapitalismens mest basala förutsättningar lätt glöms bort, även i den mest sofistikerade samtida diskussion, är den akademiska tidskriften South Atlantic Quarterlys Rethinking Money, Debt, and Finance after the Crisis (114: 2, April 2015). Det är ett utmärkt nummer som redaktörerna, sociologen Melinda Cooper och makroekonomen Martijn Koning, har satt samman. Jag kan verkligen rekommendera det för den intresserade: initierat, kritiskt problematiserande och det bjöd åtminstone mig på flera aha-upplevelser om hur samtida konsumentinriktade kreditmarknader fungerar och kan förklaras. Artikelförfattarna utgår i sina grundantaganden om finansekonomins funktion och förändring från en originell kombination av lite marxistisk värdekritik och framför allt en paradoxal dualism formulerad av den liberala nationalekonomiska ikonen Friedrich von Hayek.

Problemet är bara att i redaktörernas iver att kunna förklara hur sammansatt, formbar och konstant skiftande abstrakta storheter som pengar, skuld och finans är, görs finanskapitalismen mer eller mindre till en närmast epistemologisk fråga, och en autonom kraft i förhållande till den så kallade realekonomin. Kapitalismen framställs därmed indirekt som att den kan fortskrida utan tillverkningsindustrins varuproduktion. Beroendet av den solkiga verkligheten av lönearbete, varuproduktion, transporter, förbränning av fossila bränslen, konsumtion, utfiskning av världshaven, tillagning och förtäring av djurs likdelar, sopberg stora som städer, och så vidare, försvinner alltså i den annars mycket raffinerade diskussionen. Kapitalismen framstår följaktligen som en rätt klinisk affärsverksamhet. I frånvaron av kapitalismens organiska och förgängliga verklighet framstår kreditmarknaderna också, om än oavsiktligt, som en slags digital oändlighetsaffär, som tycks kunna pågå för evigt, avskiljd från industrins snöda och lumpna profitproduktion.

Kanske överdriver jag men under läsningen tycker jag att det är lätt att glömma bort att kapitalismens infernaliska system inte kan fungera utan profitproduktion baserad på levande arbete. Kapitalism är inte ett intrikat konceptuellt teorikomplex. Kapitalism är smutsig industriell produktion, distribution och konsumtion som medför en ödesdiger förstörelse av biosfären och geosfären.

_____________________________________________________________________________________
*Sociologen Zygmunt Bauman summerade nyligen situationen träffande i en intervju i El País:

Everything seemed possible by borrowing money: cars, homes… and you just paid for it later. The wakeup call in 2008 was a bitter one, when the loans dried up. The catastrophe, the social collapse that followed hit the middle classes particularly hard, dragging them into a precarious situation where they remain: they don’t know if their company is going to merge with another and they will be laid off, they don’t know if what they have bought really belongs to them…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s