Dokumentärfilmstips: We Come as Friends

we come as friends

I en vecka till går det att se dokumentärfilmen We Come as Friends (2014) på SVT Play. Jag rekommenderar den starkt. Den österrikiske filmaren Hubert Sauper skildrar Sudan inför och efter att det kristna Sydsudan förklarade sig självständigt gentemot den norra och muslimska landsänden, Republiken Sudan, efter en folkomröstning 2011. Referendumet föregicks av ett långt och brutalt inbördeskrig som fortfarande pågår.

Sauper har tidigare bland annat gjort den omtalade Darwins mardröm (2005). I den skildras den ekonomiska exploateringen av Tanzania genom den invasiva Nilabborren som introducerades i Viktoriasjön på 1950-talet. Den har sedan dess ätit upp nästan alla andra fiskarter och fiskas industriellt för att exporteras som matfisk till Europa och Japan. Samma ryska och ukrainska flygplan som fraktar iväg fisken kommer sällan tomma utan för med vapen till kontinentens konflikter. Samtidigt lever stora delar av befolkningen på svältgränsen men får ändå inte fiska den ekonomiskt viktiga fisken. Sedd som Tanzaniaskildring är Darwins mardröm säkert ensidig, men sedd som skildring av globaliseringens nykoloniala verkningar är den enastående.

I We Come as Friends beger sig Sauper på en odyssé genom Sudan tillsammans med en medarbetare i ett egenhändigt byggt ultralätt flygplan. Det gör att de kan landa, göra nedslag och träffa människor i militariserade områden som de annars inte skulle ha fått tillåtelse att besöka med en formell förfrågan till myndigheterna. Med en hel del tur får de denna livsfarliga plan att fungera utan större incidenter (på vägen till Sudan hamnade de emellertid i arrest i Libyen några veckor och väl i Sudan var olika miliser ofta inte så förtjusta i att de oväntat dök upp). De flyger från öken- och stäppområdena i norr till savann- och höglandsområdena i söder. Successivt, under nästan två timmar, växer en berättelse fram om nykolonialismens praktiska verkan genom en mängd möten: människor i olika byar, sudanesiska politiker, en amerikansk FN-representant, kristna missionärer från Texas, USA:s charge d’affaires, kinesiska ingenjörer och tekniker på ett oljeraffinaderi, en brittisk minröjare, och så vidare.

En uppgiven byäldste berättar hur han lurades att sälja 600 000 hektar av deras landområde för 25 000 dollar(!) genom en signatur på ett papper till ett amerikanskt företag, och hur flera i byn nu hatar honom för det. Bybor som bor nära det kinesiska oljeraffinaderiet, i Republiken Sudan, berättar upprört om hur alla som dricker deras vatten blir sjuka och dör! En av de kristna amerikanska missionärerna pratar inskränkt om hur Toposafolket i kristna Sydsudan – ett land de kallar för ”New Texas” – “don’t understand property ownership the way you and I do”. Missionärerna distribuerar för övrigt solcellsdrivna audiovisuella biblar till Topasfolket och förser de nakna barnen med vita strumpor(!). Och så är det den brittiska minröjaren som dumdrygt filosoferar om att “There must be a reason they’re still 200 years behind the rest of the world”.

Det ska förtydligas att Sauper nästan aldrig förklarar någonting. Vad han gör är att möta människor och inleda eller hamna i konversationer. Människornas anekdoter, kommentarer och berättelser får stå för sig själva, men sammantaget gör de att en konfliktlinje tar form. Den slingrar sig fram mellan å ena sidan det stora folkflertalet och å andra sidan korrupta politiker, utländska profitdrivna storföretag utan större intresse för de regionala konsekvenserna, samt förfelade och direkt nedlåtande människor från missionärs- och biståndsorganisationer. Filmens underliggande hypotes om den geopolitiska utvecklingen verkar i linje med detta också vara att Sydsudans självständighetsförklaring drevs på av utländska kommersiella intressenter, från främst USA och Kina, som i Sudan såg möjligheter till lukrativa investeringar för att utvinna och bearbeta landet naturtillgångar (bland annat olja), vilket ytterligare bidragit till att sponsra och stärka befintliga konflikter och strider.

Men We Come as Friends är alltså inte en politiskt-didaktisk film, utan snarare ett slags poetiskt resereportage. Den förbryllar mer än den ger svar. Dess originalitet och kvalitet ligger inte i den underliggande hypotesen om den ekonomiska nykoloniseringens processer, utan dels i den nämnda mångfalden av personer, intressenter och perspektiv som får komma till tals, dels i hur Sauper skildrar det hela med blick för det bisarra, absurda och tragikomiska i samtal och situationer. Det är alltså inte fråga om någon entydig misärskildring. Det finns en vacker stund med en glad liten flicka vars uppenbarelse vittnar om att framtiden kan bära på möjligheten till en annan utveckling. Vid något tillfälle framkommer också en uttalad vilja att komma bortom det givna tillståndet. Det förekommer även flera skarpa resonemang om den koloniala historien.

Själv har Sauper och medarbetaren en mycket tillbakadragen och diskret roll. Mängden möten med människor bildar ett collage, en sammanställning, över de intressen, idéer, mentaliteter och krafter som utgör det numera före detta Sudan. Nackdelen med det här konstnärliga och rapsodiska upplägget, som varken analyserar eller kommer med svar, kan tyckas vara avsaknaden av en tydlig utveckling och ett större förklarat sammanhang. Men upplägget bidrar verkningsfullt till att förmedla en apokalyptisk stämning av instabilitet, oförutsägbarhet och ständigt hotande fara.

I slutet av filmen, i ett rum någonstans, står en tv där Hillary Clinton säger att “more and more, the world will look to Africa to be its breadbasket” och att hennes förhoppning är att det inte ska resultera en ny kolonisering utan att afrikanerna själva ska kunna profitera på det. Men med undantag för skrupelfria politiker, krigsherrar och högt uppsatta militärer verkar det inte finnas speciellt många sudaneser som profiterar på de amerikanska och kinesiska entreprenörernas investeringar och insatser.

Såtillvida går We Come as Friends också utmärkt att kombinera med Göran Hugo Olssons Om våld (2014). Det är däremot en dokumentärfilm som är tydligt politiskt-didaktisk – om än med ett lyckat resultat. Befrielsekrigen och den marknadsdrivna nykoloniseringen av den afrikanska kontinenten skildras i Om våld uteslutande genom SVT:s arkivmaterial från 1960- till 1980-talet. På så sätt kompletterar de varandra sett både till materialets beskaffenhet och till stilen, eftersom We Come as Friends enbart består av originalfoto och är mer bildpoesi än förklaring.

Båda de nämnda dokumentärfilmerna har också det gemensamt att de ger en europeisk blick på ämnet – med de tillgångar och begränsningar det medför.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s