Mirjam Tuominen och väntan på nästa kris

mirjam tuominen

För en vecka sidan gick det i finlandssvenska Hufvudstadsbladet att läsa en intervju med kulturjournalisten Tuva Korsström. Hon håller på att skriva en biografi om sina föräldrar, författaren Mirjam Tuominen och konstnären Torsten Korsström. Förbigående nämns att det Malmöbaserade förlaget Eskaton ska återutge alla Tuominens böcker från och med Besk brygd. Betraktelser (1947) och att Modernista ske ge ut ett urval av hennes noveller.

Senast hennes författarskap gavs ut på svenska i större omfattning var i skärningen mellan 1980-talet och 1990-talet då Söderström med hjälp av dottern återutgav ett urval i tre volymer. Korsström gjorde också urvalet till Flickan som blev en växt. Prosa 1938-1949 (2000) utgiven av En bok för alla. Nämnas kan också att tidskriften Subaltern hade med några av Tuominens noveller i nr. 3, 2009.

Det är därför utmärkta initiativ att introducera författarskapet för en ny generation. Jag har förstått att det är i samma tradition och anda som Birgitta Trotzigs andliga och mystiska livshållning. I Biografiskt lexikon för Finland inleds artikeln om Tuominen som följer:

I Mirjam Tuominens diktning rör sig berättelserna inåt, mot huvudpersonernas inre världar och skildrar ofta svåra livsval och utvecklingsprocesser, flykt in i sjukdom, existentiell livsångest, lidande och skuld.

Det kan inflikas att hon hann verka som författare i ungefär ett decennium, från slutet av 1930-talet, innan hon skrev Besk brygd, så det är därför inte fråga om en komplett backkatalog som Eskaton återutger.

Det är ett intressant och inspirerande initiativ som förlaget tar. Kommersiellt sett torde det vara ett hopplöst projekt då det vänder sig till en högst begränsad läsekrets. Men Eskaton är heller inget kommersiellt förlag, utan ger ut böcker med en plus-minus-noll-budget. Tidigare har de bland annat gett ut några essäer av den italienske filosofen Giorgio Agamben och senast kortromanen fabriksliv (2015) av Eric Pettersson (se inlägget Fabriksmänniskan som tidens kadaver). Det inspirerande med återutgivningen av Tuominen ligger i frånvaron av nytta och ointresset för agendorna, ämnena och namnen som styr hela vårt offentligt-representativa varuskådespel.

Initiativet att trycka upp nya upplagor av flera av Tuominens böcker, utan realistisk profit, har möjliggjorts av kapitalismens teknologiska effektivisering och automatisering som kontinuerligt sänker produktionskostnaderna och priset på allt från matvaror till teknikvaror. Det är en historisk utveckling som, likt det mesta i samhället, också präglas av en subversiv dialektik, vari förbilligandet av varuproduktionen kan sägas visa på en tendens mot pengaformens potentiella överflödighet och därmed en annorlunda användning av teknik bortom pengars styrning och förmedling.

Intressant nog finns det inte någon politisk agens som driver på kapitalismens förfall lika effektivt som värdeformens egna successiva förintande av förutsättningarna för den egna funktionen.

Denna självdestruktionens utveckling består huvudsakligen i hur kapitalet, som ansamling av dött arbete, bara växer och växer på det levande arbetets bekostnad, vilket leder till en allt mer labil världsekonomi. Till exempel sjönk räntan på tyska statsobligationer för några veckor sedan till nya historiska bottennivåer på minus 0,46 procent. Enligt en artikel i Financial Times är det den lägsta nivån någonsin för landet som traditionellt sätter märket för i alla fall den europeiska marknaden. Ändå är det ingen brist på investerare som gärna betalar en avgift för att låna ut pengar till såväl den tyska staten som stater med negativa reporäntor. Före Eurokrisen betraktades investerare som lånar ut pengar till stater för minusräntor som en omöjlighet – varför skulle de göra det? Det var på sin höjd ett intressant teoretiskt scenario för läroböcker i nationalekonomi. Nu är det en realitet.

En som har kommit med flera intressanta kommentarer om ränteläget är historikern Rasmus Fleischer:

Man kan fråga sig varför någon vill låna ut pengar till en stat om räntan är negativ. Svaret är att dessa investerare inte ser några bättre alternativ och någonstans måste ju pengar placeras, om de ska fortsätta vara pengar.
Att låna ut pengar till minusränta blir också direkt lönsamt i ett deflationskris, där pengarnas köpkraft ökar mer än vad deras antal minskar. Därtill går det att spekulera i ändrade valutakurser. En grekisk investerare som väntar sig att Grekland ska kastas ut ur euron gör nog helt rätt i att köpa tyska eller svenska statsobligationer (Vad minusräntan säger om vår tid).

Det är alltså numera generellt så dålig lönsamhet i att investera i varuproduktion att investerare lika gärna, eller ännu hellre, lånar pengar till stater med minusränta för att åtminstone bevara penningformen.

Den teknologiska utvecklingens förbilligande av varuproduktionen och pengars allt mer substanslösa form utgör sammantaget två av de mest lovande tendenserna i samtiden.

Med hänsyn till världsmarknadens fallande börser, nedpressade räntor och allt mer kreditdrivna tillväxt kommer nästa ekonomiska kris sannolikt att infalla inom en inte alltför avlägsen framtid. Förra årets bästa globala BNP-resultat motsvarar överlag vad som före krisen togs för givet men som nu möts med upphetsat jubel. Den senaste veckans rapportering att Sveriges samlade BNP 2015 hamnade på över 4 procent möttes exempelvis med förvånansvärt icke-problematiserande glädjerop.

Gällande förutsättningarna för en ny kris i Sverige specifikt kan utländska investerare tappa tron på den svenska bostadsmarknaden, tillgången på billiga lån kan avta, bolåneräntorna kan stiga och kronans värde kan sänkas, de exceptionella bopriserna kan falla – det senaste årets rekordlåga räntor lär i vilket fall förr eller senare stiga – samtidigt har bolånemarknaden aldrig varit större och merparten av de skuldsatta hushållen har rörlig ränta (se t ex Svenska Dagbladets ekonomireporter Andreas Cervenkas artikel Farliga myter styr svensk ekonomi). Det är alltså en intrikat situation. Sveriges snabba låneexpansion behöver med det sagt inte nödvändigtvis leda till kris, fast det vore närmast förvånande om den inte gjorde det, förutsatt att läget inte oväntat förändras till det bättre. Det finns i vart fall ingen politisk lösning i sikte, trots att situationen skulle ha kunnat hanteras bättre med en annan, mer långsiktig, bostadspolitik.

Däremot finns det ingen politisk agens eller kraft som kan göra något åt det globala grundproblemet, alltså kapitalets värdelogik, som ytterst är orsaken till hela det skisserade eländet. Men medan världens kapital fortsätter grassera går det att mildra verkningarna och effekterna. Det går att organisera sig för att förhindra försämringar i levnadsvillkoren, eller kanske till och med att förbättra dem, och det går att vara vaksam mot främlingsfientliga idéer och handlingar hos sig själv och i sin närmaste omgivning. På så sätt motarbetas fascismens expansion och ständigt hotande kontrarevolution. Vidare går det att bejaka sig själv som kunskapssökande och spirituell varelse – exempelvis genom att läsa Mirjam Tuominen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s