Bortom städerna och historien

antifascism

Ett klassiskt verk som jag de senaste åren sett återkomma som referens i olika intressanta sammanhang är antropologen, etnologen och religionshistorikern Claude Lévi-Strauss bok Tristes Tropiques (1955), eller Spillror av paradiset (1959) som den heter i svensk översättning. Se till exempel kulturjournalisten Rebecka Kärdes krönika Glappet mellan lyx och misär i Arbetaren från maj 2013. Förra veckan blev det av att jag läste boken.

Genremässigt är det en slags populärvetenskaplig memoarbok vari Lévi-Strauss på mitten av 1950-talet ser tillbaka på och summerar sina upplevelser, iakttagelser och slutsatser från sina forskningsexpeditioner 1934-1939 bland några av Brasiliens försvinnande indianstammar. Lévi-Strauss var där i rollen som universitetslärare i sociologi i Sao Paolo och utnyttjade terminsuppehållen för att göra etnologiska undersökningar. Disciplinära studier av fyra indianstammar varvas med mera personliga reflektioner och civilisationskritiska resonemang. Jag uppskattar hur hans analytiska blick inte bara uppehåller sig vid indianerna utan granskar fler delar av det brasilianska samhället som han möter – exempelvis universitetsvärlden och inlandets nybyggarsamhällen – även om huvudfokus är på indianstammarna Cadweo, Bororo, Nambikwara och Tupi-kawahib. En annan sympatisk aspekt av boken är Lévi-Strauss utförliga självkritiska reflexioner om sin roll och funktion som etnolog. Det är ju en lång resa han gör som sekulär judisk fransman, utbildad på elitskolor, resande i områden som då delvis var vita fläckar på kartorna av Brasiliens inre. Tilläggas kan att han dessutom har en humoristisk blick för det som sker.

Vid ett tillfälle definierar han vad han kallar för de klassiska franska akademiska egenskaperna som ”allmänbildning, rörligt intellekt, klar insikt, logisk tanke och litterär talang”, vilket även är egenskaper som utmärker Spillror av paradiset. Gun och Nils A. Bengtssons översättning är utmärkt; smidig och precis, men tyvärr känns emellertid översättningen av titeln lite malplacerad: ”paradiset” ger associationer till romantisering, när boken tvärtom är saklig och självmedveten och alls inte idealiserar. ”Spillror” antyder däremot det tragiska i Lévi-Strauss iakttagelser och slutsatser. I direkt översättning betyder ”Tristes tropiques” också just de tragiska tropikerna.

Jag vet nästan ingenting om etnologi och tänkte inte heller uppehålla mig vid de specifika analyserna av indianstammarna, utan i stället lyfta fram några av de civilisationskritiska resonemangen som förs angående skrivkonstens historiska funktion som maktinstrument.

Resonemangen föregås av att Lévi-Strauss iakttar hur en hövding i Nambikwarastammen, via honom, använder skrivkonstens symbol i ett rent maktsyfte för att på bekostnad av andra öka sin prestige och auktoritet, trots att hövdingen själv inte behärskar skrivspråkets teknik. Men hövdingen förstår alltså vad Lévi-Strauss hävdar är skrivkonstens verkliga innebörd, som primärt varken handlar om lärande, minne eller förståelse, utan om att ”hålla ett fast grepp om folket”. Lévi-Strauss avvisar därför också att skrivkonsten skulle vara en av de största skapande processerna i mänsklighetens historia:

Det enda fenomen som troget har följt skrivkunnigheten är grundandet av städer och riken, dvs. integrationen i ett politiskt system av ett stort antal individer och deras uppdelning i kaster och klasser. Det är i varje fall den typiska utvecklingen ända från Egypten till Kina vid den tidpunkt då skrivkonsten uppstod: den tycks främja exploateringen av människor i stället för att ge dem upplysning. Denna exploatering, genom vilken tusentals arbetare drivs samman och tvingas till omänskligt krävande uppgifter, förklarar bättre arkitekturens uppkomst än det direkta samband som jag nyss påpekade. Om min hypotes är riktig, måste man medge att skriftens primära funktion är att underlätta slaveriet. Skrivkonstens användning för icke-praktiska ändamål, för att vinna intellektuell och estetisk stimulans, är en sekundär följd eller rent av ett medel att stärka, rättfärdiga eller dölja den ursprungliga uppgiften.

Lévi-Strauss tillägger lite senare i texten:

Även om skrivkonsten inte räckte till för att konsolidera kunskaperna, så var den kanske oundgänglig för att befästa makten. Vi kan se oss omkring på närmare håll. De europeiska staternas systematiska strävan för obligatorisk skolundervisning under 1800-talet löper jämsides med proletariseringen och värnpliktens införande. Kampen mot analfabetismen smälter sålunda samman med Maktens allt strängare kontroll över medborgarna. Ty alla måste kunna läsa för att lyda. Ingen får vara ovetande om vad lagen bjuder.

I anslutning till bland annat Lévi-Strauss resonemang har religionsvetaren Mårten Björk skrivit den mycket tankegäckande essän ”Felix Culpa – om motsättningen mellan stad och landsbygd samt dess upphävande” i det senaste numret av tidskriften OEI #71–72: Utanför-det-absoluta-stadssystemet-aktiviteter; publiceringspraktiker; Stephen Willats, & andra saker. Nedan citerar jag två längre textsjok från essän där Björk vidareutvecklar tankar i linje med Lévi-Strauss nyss nämnda, med utgångspunkt i kapitalismens utveckling de senaste decennierna.

Vi ser följaktligen att historiens början varken är tiden eller den mänskliga artens början utan en obönhörlig dialektik mellan stad, skrift och standardisering och protoindustrialisering av lantbruket vars ackumulation möjliggör en arbetsdelning med konungar, hov, militärer, bönder, arbetare och inte minst slavar. Det är därför Claude Lévi-Strauss knappast överdriver när han i Tristes Tropiques påpekar att det enda säkra vi kan säga om skriften är att där skriften uppstått har det medfört slaveri och lönearbete, med andra ord konstruerandet av kaster och klasser och möjligheten att bygga imperier som inlemmar allt fler människor i den ekonomi som kan dokumenteras, kartläggas och standardiseras med skriftens hjälp. Detta innebär på inget sätt att slaveriet och lönearbetet är skriftens enda funktion, men att förneka det historiska faktum att de intellektuella klasserna, och därmed produktionen av det vi kallar konst, litteratur och filosofi, obönhörligen är baserade på en protorasistisk och protokapitalistisk arbetsdelning är historielöst. Historiens begynnelse i de första civilisationerna, rentav i de första kulturerna, är inget annat än en uråldrig form av taylorism; ett effektiviserande av lantbruket till den grad att städer kan byggas genom den växande ackumulationen som samtidigt alltid, i någon mån, anses för knapp då den aldrig används för alla. Denna knapphet blir därmed strukturell, framtvingad av ackumulationen, snarare än av naturens nödvändighet vilket var regel i den så kallade förhistorien. Beaktar vi också de första arkiven och biblioteken i Sumer från ungefär 2600 f.Kr., ser vi vid sidan av kommersiella dokument först och främst inventarielistor över agrara och industriella resurser. Det handlar om listor över arbetare och förmän, avtal, förteckningar och kontrakt samt räntenivåer och skuldbrev. De administrativa dokument som bevarats från denna tid visar att marken ägdes av ”regeringen”, det vill säga konungen, och att jordlotter skänktes till jordägare som i sin tur arrenderade ut mark till bönder. På detta sätt påbörjades den ovan beskrivna antropomorfiseringen av jordbruket i släkter som än i dag är verksam men som antropomorfiserat kapital i egenskap av självanställda arbetare, bostadsrättsinnehavare, egenföretagare eller för den delen vanliga arbetare som står i en omedelbar och verklig konkurrens om lön och arbete med allt fler proletärer världen över. Penningen och kapitalet har nu ersatt släkternas historia. Att denna mycket reella antropomorfisering av såväl jordbruk som kapital av många beskrivits som en förfallshistoria, en fruktansvärd tragedi, som kan kontrasteras med förhistoriska livsformer opåverkade av företeelser som arbete och pengar, är inte underligt. Ett sådant perspektiv på vår arts historia medför inte nödvändigtvis en naiv tro att man kan återvända till en förlorad tid och kan därför bara anses vara ett primitivistiskt och romantiskt tankesätt av den som inte lyckats utveckla ett moraliskt eller för den delen solidariskt begrepp som beaktar hela vår arts historia, eller kanske av den som inte förstår sig på vad arbete och privat egendom fortfarande innebär för de flesta människor i dag.

Längre fram i essän återkommer Björk dels till Lévi-Strauss, dels kommer han till den kritiska samtidspoängen om hur vi även om urbaniseringen och förslumningen i världen fortgår, också har kunnat skönja vad som mycket väl kan vara de första små tendenserna till en begynnande avurbanisering inom en del av OECD-ländernas sönderrostande industristäder från den fordistiska produktionsepoken. Det är en konsekvens av en generell avindustrialisering av världsekonomin i förmån för kredit och spekulation. Ytterst beror utvecklingen på att det döda arbetet växer på det levande arbetets bekostnad. Kapitalismens produktionssfär ger såtillvida vika för cirkulationssfären. Det är en global process som sker parallellt med att service- och tjänstesektorn tvärtom allt mer industrialiseras i betydelsen standardiseras och automatiseras.

Det finns en historia före den av skrift möjliggjorda eller åtminstone bistådda utveckling av kulturer och civilisationer som avskärmar sig från den del av vår art som fanns före staden, eller som fortfarande finns utanför den, i barbariet. Det finns följaktligen en barbarernas historia som vi mycket enkelt upptäcker genom vetenskaper som antropologin, arkeologin och rentav astronomin och biologin, vilka inte helt ostört kan studera sitt egentliga objekt – hela artens historia eller naturen, må det vara den mänskliga naturen eller annan naturs natur – så länge vi lever i det kapitalistiska produktionssättet. För kapitalismen är som ordning oförmögen att upprätthålla en omedelbar relation till naturen, en insikt som tillhör Ludwig Feuerbach, Friedrich Engels och senare tänkare som exempelvis Karl Löwith, snarare än Karl Marx, vilket jag kommer att återkomma till i en annan text. Det stämmer förvisso att Sumer med sitt skrift- och siffersystem inte bara grundlade en standardisering av arbetet utan också initierade discipliner som astronomi och astrologi, vilka kunde lösgöras från den omedelbara nyttan för navigation och jordbruk och genom de spekulationer som dessa studier kunde generera uppstod senare vetenskaplig forskning. Tack vare astrologin som ”vetenskap” bibehölls också de rudimentära grunderna för det som Claude Lévi-Strauss i enlighet med Marcel Mauss definierat som magiskt tänkande, nämligen en global determinism som inte känner till den separering av frihet från nödvändighet, moral från biologi, ekonomi från politik, natur från ande, ord från handling, som börjar äga rum i takt med att landsbygd skiljs från stad. Men än i dag är världen för många av jordens fattiga inbäddad i ett globalt meningssammanhang, på samma sätt som för människorna i de förhistoriska kulturerna, inte bara på grund av att fluktuationer på världens marknader och börser har omedelbar verkan på livsvillkor och levnadsmöjligheter utan även för att accepterandet av ett jobb som exempelvis företagsledare, militär eller polis för många måste beskrivas som en ond handling i nästintill metafysisk mening. Men koordinaterna för denna produktion av global mening började emellertid omedelbart förändras i takt med att livet alltmer standardiseras utifrån den ackumulation som stadsbebyggelsen kräver. Magin blir så att säga möjlig att kodifiera och strukturera utifrån en alltmer rigid arbetsdelning som föds med den ovan beskrivna motsättningen mellan stad och land, i den bemärkelsen att en parasitär klass av intellektuella, vilkas roll är att tänka, planera, skriva och leda, försöker kontrollera och styra de en gång absolut generaliserade och ofta demokratiska meningssammanhangen. Därmed förvandlas det magiska tänkandets globala determinism, som oftast är exoterisk och uttrycker sig i former av totem och tabun, alltmer till en esoterisk verksamhet, vars rester vi i dag ser i filosofi, juridik, nationalekonomi och liknande vanligtvis esoteriska och alltmer tomma försök att förklara världen. Tänkandet blir därmed i och med den första arbetsdelningen mellan stad och landsbygd ett slags fetischerat förhållningssätt, en rent kontemplativ verksamhet kontrollerad och tryggt fördelad bland jurister, präster, teologer, konstnärer och andra intellektuella, eller som i dag bland politiker, ekonomer och psykologer. I dag när vi alltmer bevittnar en så kallad kris för kulturen, poesin och kritiken – som är parallell med den ökade misstron mot politiska partier och den kapitalistiska ekonomin i sin helhet och därmed är ett uttryck för den av Heidegger analyserade krisen för metafysiken – möjliggörs en slags återbarbarisering av tänkandet. Detta betyder inte att det är möjligt eller ens önskvärt att återgå till en värld innan arbete, konst och filosofi uppstod, men det visar att de civilisatoriska formerna av kultur och offentlighet alltmer kan öppnas för en eftercivilisatorisk potential. En värld, om man så vill, efter allt arbete, konst och filosofi.

För då ackumulationen och arbetsdelningen medför historien som bebyggelse har den en gräns, och de som bor i denna historiska stad, kallad världshistorien, är fortfarande, i någon mening, ohistoriska väsen, då människan som art har levt större delen av sitt gemensamma liv, om man kan uttrycka det så, utanför staden, staten och imperiet; denna kasternas och klassernas produktion av den terror som började dokumenteras i Sumer. Nästan alla upptäckter av det som föregick staden blottlägger emellertid att människan levt utan civilisation och rentav utan kultur. Det är därför historien börjar för sent, då hela den kontinent av mänsklighetens liv som tillhör tiden utan stat, stad och skrift, förpassas till ett stadium av så kallad förhistoria. Denna tidsepok är emellertid inte så mycket ett förstadium till de protoindustriella civilisationer vilka den historiska tiden inleds med, som en möjlighet vi kan upprepa i en tid då världen som sådan blivit absolut urbaniserad. För när den industriella ordningen bara för åtta år sedan, 2008, kulminerade i en värld där en absolut majoritet av världens befolkning för första gången bor i städer, sker detta samtidigt i en värld som har en större befolkning än någonsin, men som samtidigt tyngs av en produktion och ekonomi med allt mindre behov av arbetare. Den andra industriella revolutionen som trängde fram under 1800- och 1900-talen och skapade så många arbeten, avslutades med den tredje industriella revolutionens tilltagande automatisering av produktionen och skapandet av en alltmer global och strukturell arbetslöshet; processer som dessutom är parallella med en enorm befolkningsutveckling: från 1,6 miljarder människor 1900 till 7 miljarder 2011. Detta skapar övergivna och avindustrialiserade städer likt Detroit, där människor i bokstavlig mening tvingas bryta upp asfalten och odla upp marken för att överleva. Detta är bara ett tecken på hur historien öppnar möjligheten för en återbarbarisering av livet, där alla de civilisatoriska proteser och uppfinningar vårt släkte blivit beroende av inte förkastas men väl används annorlunda. Här upphävs följaktligen skillnaden mellan stad och land mitt framför våra ögon i en process som på inget sätt är idyllisk, utan tvärtom framtvingad av oerhörd tragedi, men som kan leda till en ordning bortom den skräck som den historiska tiden inneburit och kanske fortfarande innebär.

Om historien uppstår i samband med framväxten av den mänskliga kulturen och civilisationen är det för att det före den historiska tiden, med andra ord före den tid som vi kan undersöka med hjälp av de arkiv och dokument som blottlägger själva övergången från barbari till civilisation, inte fanns någon privategendom och därför inget polisväsende, inga skatter, ingen juridisk överbyggnad och inget nöje i modern mening. Det existerade med andra ord ingen politik och inte heller något offentligt, kulturellt liv. Det fanns så att säga vare sig poeter eller politiker, arbetare eller konstnärer. Det är därför historien knappast kan skiljas från begreppen kultur och civilisation, som vi med hjälp av Marx och Engels kan se som en motsättning mellan de inskränkta stadsdjuren och de lika inskränkta landsbygdsdjuren. Två varelser som i viss mening först kan försonas i proletären: det vill säga den en gång farliga massa men nu alltmer universella klass av ofta före detta bönder och lantarbetare, som tvingats ta sig till städerna – och det spelar mindre roll om det är Mesopotamiens Akkad, 1800-talets London eller dagens Peking – och där omvandlas till det märkliga urbana landsbygdsdjur, denna inre barbar, som bara kan överleva genom att söka jobb på företagen eller förvandlas till en del av det växande informella proletariat som bor i dagens kåk- och slumstäder. Men denna klass, alltmer universell, då även så kallade intellektuella måste leva med hjälp av pengar och arbete, öppnar för en upprepning av den värld som fanns före motsättningen mellan stad och land, emedan denna klass börjar bli meningslös som det den är: arbetare en gång nödvändiga för produktionen. En växande mängd inom denna universella klass ställs inför det ohistoriska men alltmer politiska faktum att de har en kropp och att de därför, i egenskap av varelser som har en natur, måste tränga sig ut ur den rådande historiska epoken – det kapitalistiska produktionssättet – för att upprepa det barbari som en gång var den mänskliga artens naturliga tillstånd: en värld utan arbete, juridik och polis. Men man kan inte sudda bort tiden, det fall in i historien som, om vi ska tro biblisk mytologi, Adam och Eva påbörjade men som först Kain beseglade: denne historiens förste brodermördare, lantarbetare och stadsgrundare kräver nu nomaden och barbaren Abels återuppståndelse. Och vad möjliggör en sådan rekapitulation om inte det överflöd som ekonomins ackumulation nu nått? Vi lever trots allt i en epok då skriften och dokumentationen inte längre kan fixeras som släkternas och genealogins instrument. Det tänkande i människan, hennes förnuft, och bundenheten vid jorden, att människan både är Homo sapiens och Humus sapiens, visar sig vara grundat i en nödvändighet och natur som kräver upphävandet av motsättningen mellan staden och landsbygden. Absolut inte alla, men många av de verktyg som den dokumenterade historien medför – inte minst skriften – visar sig därmed inte vara något människan kan göra sig av med, men väl använda annorlunda, bortom den antropomorfisering av egendom, jordbruk och kapital – må så vara enbart i formen av arv, aktier och egendom – som fortfarande tvingar in vår art i städernas gemenskap. Men detta innebär en gemenskap och antropomorfisering av kapitalet som allt större delar av mänskligheten håller på att kantra mot, då de inte kan inlemmas i dess historia som arbetare, konsumenter eller medborgare – med andra ord som fullvärdiga medlemmar.

Jag hoppas att citatsjoken är begripliga även om de är tagna ur sitt sammanhang.

Ett av flera uttryck för det döda arbetets tillväxt på det levande arbetets bekostnad i Sverige är alla de förnedrande pseudoarbeten som politiker i regeringsställning, oavsett partipolitisk tillhörighet, återkommande gör utspel om och skapar. Men att växande delar av Sveriges och världens befolkning blir lönlös är som sagt en konsekvens av att det finns en successivt och generellt minskad efterfrågan på arbetskraft i produktionssfären, samtidigt som det i rådande maktförhållanden inte politiskt går att erkänna denna omständighet och till fyllest avlöna alla som helt eller delvis är överflödiga för kapitalets värdeackumulation. Sociologen Roland Paulsen gjorde häromveckan i Dagens Nyheter en bra genomgång av de senaste regeringarnas låtsasjobbpolitik: Med låtsasjobb mot framtiden.

På en europeisk och global nivå gör världsekonomins beroende av kredit och spekulation att nya finanskriser ständigt hotar, trots att den förra fortfarande inte har ebbat ut – sett till att BNP-nivåerna i både OECD-länderna och BRIC-länderna fortfarande generellt är betydligt lägre än före krisen 2008. Det senaste problemet som under sommaren har diskuteras i affärspressen som en potentiell orsak till nästa finanskris är de italienska bankernas oerhörda ansamling av så kallade problemlån eller dåliga lån. För en utförlig förklaring se exempelvis artikeln In charts: Italy’s banking crisis i Financial Times.

Nödvändigheten av att, på sina håll, bryta upp asfalten i de forna industristädernas vägnät ser alltså inte ut att ha varit en unik engångsföreteelse, eftersom ”tvånget att överskrida motsättningen mellan stad och landsbygd” kvarstår.

Mycket i kapitalismens utveckling talar för att Björk kan ha rätt i att vi bevittnar början på en felix culpa, en lycklig olycka, som ”genom historien och tack vare historien återupprepar förhistorien. Historien utan stat, kapital och offentlighet”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s