Memorandum om liv i kris

syriza

I samband med att jag i början av augusti var på ett bröllop i Grekland passade jag på att läsa Kajsa Ekis Ekmans Skulden. Eurokrisen sedd från Aten (2013) och Alexandra Pascalidous Kaos. Ett grekiskt krislexikon (2013). Fortsätter utvecklingen ungefär som nu, med generell stagnation och/eller nedgång i världskapitalismen, kommer även vi i Sverige de kommande decennierna att finna oss i en socioekonomisk situation allt mer lik den som arbetarklassen och den socialt deklasserade medelklassen nu upplever i Grekland – och för den delen också i Spanien, Portugal, Italien och Irland. Jag tänkte därför summera några karaktäristiska förhållanden och troliga scenarier från de två reportageböckerna. Det är verkligen inga oväntade eller uppseendeväckande utvecklingslinjer som jag försöker identifiera som tänkbara scenarier för Sverige i framtiden. Tvärtom är det huvudsakligen mer av samma.

Först ska jag kort säga något om respektive bok.

Skulden och Kaos
Jag blev positivt överraskad av Ekmans Skulden. Det jag läst av vad hon skrivit om Grekland i bland annat ETC har tydligt präglats av en rätt hopplös pro-Syriza hållning och allmän postkeyenesianism, med en tro på att en progressiv statlig stimulanspolitik på något sätt skulle kunna styra upp ekonomin. I boken återfinns däremot en komplex analys, med globala makroekonomiska hänsynstaganden, som pekar på att krisen är mer omfattande än en underkonsumtionskris. I fall man av en eller annan anledning har irriterat sig på Ekmans perspektiv på Eurokrisen, eller krisen i stort, behöver det alltså inte nödvändigtvis hindra en från att läsa boken. Den har mer att ge än så.

Precis som Pascalidous Kaos ger Ekmans Skulden en flerstämmig och i slutänden mångsidig bild av hur krisen upplevs av olika människor med varierade positioner i samhället. Ekmans Skulden har emellertid en betydligt mer analytisk och akademisk prägel än Pascalidous Kaos. Pascalidou verkar i epilogen till och med hävda att orsaken till krisen – eller om det är kapitalismen hon menar – ytterst handlar om girighet! Det får sägas vara en psykologiserande, reducerande och banal syn på den krisbenägna kredit- och finanskapitalismens sammansättning, immanenta logik och utveckling. Det är den motsatta populistiska ytterligheten till att säga att grekerna är lata, lättsinniga, oansvariga och fifflande – vilket är en förklaringsmodell Pascalidou starkt vänder sig mot och gör vad hon kan för att dekonstruera.

Efter att ha läst de första trettio sidorna av Kaos övervägde jag om jag verkligen skulle fortsätta eftersom jag tröttnade på alla anekdoter á la utrikeskorrespondent: ”Jag träffade och pratade med en person som sa att…”. Boken har dessutom lite för mycket karaktär av journalistisk ingressprosa för min smak, med återkommande schablonartade formuleringar och överdrivna metaforer. Jag fortsatte emellertid att läsa, vilket jag inte ångrar, eftersom de olika intervjuerna och krassa skildringarna sammantaget bildar en polyfon och övertygande redogörelse för hur det har sett ut i det grekiska samhället sedan krisen 2008.

Så varsågoda – här har vi våra ungefärliga framtida liv (sidangivelserna baseras på pocketversionerna):

Pengarna
”Krisen är ett Absurdistan. Allt finns tillgängligt, men människor får hellre dö än att ta det.” (Ekman, s. 156.)

”Dessa konstiga tider: man har en smartphone, men ingen mat. Internet, men ingen bussbiljett. Ekonomer talar om ‘ipad poverty'”. (Ekman, s. 178.)

Politiken
En högerpolitiker: ”Vad hände med keynesianismen? Inte ens socialdemokrater är keynesianer idag. Marknaden ger dem inte utrymme för reformer.” (Ekman, s. 92.)

En annan högerpolitiker: ”Vet du vad vi borde göra? Vi borde köpa alla CDS-försäkringar som finns på marknaden och sen gå i konkurs. Då får vi ut på försäkringen. Bankerna kommer att krascha världen över, men vi har i alla fall pengar.” (Ekman, s. 93.)

”Det är som om makten förlorat sin form. Den formlösa makten, inser jag, är den svåraste att rå på. För allt motstånd speglar makten till formen. De mest lysande motståndskämparna föds under diktaturer. Mot diktatorns påtvingade personkult ställs motståndskämpens lysande personlighet. Men teknokraten har ingen form alls. Det är själva poängen. Finns det inget idolporträtt uppsatt går det heller inte att riva ner det.” (Ekman, s. 122.)

Arbetslös: ”Vad ska vi göra nu? Vi har inte ens någon fiende att döda. Det är som ett töcken. Folk vet inte vem de ska rikta vapnen mot, de begår självmord istället, fattar du?”. (Ekman, s. 181.)

Organiseringen
Advokat: ”Vi lämnar eliten vid vägkanten. Vi använder inte deras pengar längre. Vi har gått över till byteshandel i stället (…) Vi slipper skatten genom vår byteshandel som har rubbat elitens balans. De vill ju att vi ska förbli deras konsumenter men vi har lyckats förstöra deras kedja.” (Pascalidou, s. 92.)

”Samtidigt har krisen stärkt familjebanden. Nu plockar många hem sina gamlingar från äldrevården för att kunna leva på deras pensioner och slippa vårdkostnader. I vissa hushåll är föräldrarnas pensioner den enda inkomstkällan. Det är alltså inte bara den grekiska gemenskapen som får tre generationer att bo under samma tak. Den stora, feta, grekiska familjen är ett fattigdomssyndrom. Det pågår en kollektiv reträtt där vuxna människor flyttar in i sina gamla pojk- och flickrum. De regredierar. När, och om, de vuxna barnen får egna barn kan det bli fyra generationer i ett enda hem.” (Pascalidou, s. 101.)

”På Facebook samlar arbetslösa föräldrar in pengar till sina sjuka barn.” (Pascalidou, s. 115.)

”Klädbytardagar, basarer och byteshandel ökar.” (Pascalidou, s. 254.)

Mentaliteten
Hemlös: ”Allt har blivit bättre! Folk har blivit snällare. De bryr sig mer. Förr tyckte de att vi fick skylla oss själva. Nu inser de att de också skulle kunna hamna här. Krisen har öppnat deras ögon. Det är som om ett deus ex machina gav dem ljuset (…)”. (Pascalidou, s. 122.)

”Störst av allt är fruktan för framtiden.” (Pascalidou, s. 124.)

”De senaste åren är en uppsving i våldsporr som säljer säkerhetstidningar, säkerhetsdörrar, larmsystem, kameraövervakningar och gallergrindar och vapen.” (Pascalidou, s. 128.)

”Den förr så välmående medelklassen kunde inte ens ana den sociala degraderingen som väntade dem.” (Pascalidou, s. 151.)

Värst drabbades den delen av medelklassen som blev nyrika på lån och nu har blivit nyfattiga med skulder. (Pascalidou, s. 203.)

”De klassiska krisreaktionerna följer ett speciellt schema. Första etappen är förvåning (…) Sedan följer chocken (…) Sedan den upproriska ilskan mot korruption. Ilska kan vara en konstruktiv kraft om den kanaliseras rätt. Det gör den inte alltid. Efter kriströttheten infinner sig apatin som ofta utmynnar i en kollektiv amnesi.” (Pascalidou, s. 152.)

”De hårda prövningar som grekerna utsätts för har gett upphov till en kraft och kreativitet och en solidaritet som manifesteras i vardagen.” (Pascalidou, s. 254.)

”De två år som gått har förändrat människor i grunden. En del till det bättre; de har fått större integritet, de har lärt sig stå upp för sig själva, och samtidigt blivit mer solidariska. Andra är mer aggressiva, några är bittra eller paranoida. Vissa isolerar sig av skam för att de inte har pengar. För många har arbetslösheten satt sig i kroppen: att ens söka jobb känns meningslöst.” (Ekman, s. 12.)

Lärare: ”Men när någon som brukade vara ung och smart och vifta bort tiggare, med ens själv är en tiggare! Då inser man att alla okända tiggare, alla okända arbetslösa, alla som inte har mat för dagen, är någons personliga sorg.” (Ekman, s. 97.)

”Den politiska teorin är som ett vaccin mot hopplösheten, det gäller bara att ta in allt som händer, processa den nya informationen i den teoretiska maskinen.” (Ekman, s. 120.)

Fascismen
Kraftiga lönesänkningar, sjunkande pensioner, stigande pensionsålder, försämrad arbetsrätt, sämre villkor på arbetsmarknaden, skrotad anställningstrygghet, nedskärningar i vård, skola och omsorg, privatisering, avregleringar och utförsäljning av offentlig egendom, och så vidare, får en del som behöver ett mål och ett offer att ”längta och trängta efter totalitära system”. En äldre man i arbetarförorten Nikaia menar att: ”En junta är vår enda räddning. En militär som styr upp kaoset (…)”. (Pascalidou, s. 63, 225.)

”Dessa krisdrabbade getton var ett öppet mål, då de fullständigt försummades av andra partier. Till och med vänstern, som säger sig värna om fattiga arbetare och flyktingar, hade flytt fältet.” (Pascalidou, s. 230.)

Demografin
Hunger, social utslagning, sjukdomar och misär: ”Sparpaketen som ska rädda landet, långivarna, bankerna och marknaden fungerar som en demografisk dödshjälp för grekerna. Fler dör, färre föds och fattigdomens fängelse fylls av folk som fastnat i en social hiss med nedåtgående färd.” (Pascalidou, s. 111.)

”Och nu visar det sig att dödstalen överstiger nativiteten. Fler sörjer sina döda än firar sina nyfödda.” (Pascalidou, s. 114.)

”Under min tid i Aten träffar jag ingen i trettioårsåldern som har barn eller ens tänker på att skaffa barn.” (Ekman, s. 42.)

”Det är de utbildade unga ur den övre medelklassen som åker först. De kanske inte lider någon nöd, men de tänker inte spilla en sekund av sin karriär.” (Ekman, s. 72.)

Ekologin
”Atens terrasser och hustak har förvandlats till prunkande gröna oaser (…) De berättar om arbetslösa ungdomar som inte emigrerat utan har valt att återvända till sina hembyar för att starta ekologiska och biodynamiska odlingar. Föreningen ‘Jord’ är en av flera som undervisar atenska akademiker i konsten att bruka jorden. Den som garanterar avkastning och mättar magar (…) Krisen har fört oss tillbaka till naturen.” (Pascalidou, s. 94-95.)

”Trafiken har tunnats ut eftersom färre har råd med bil, bensin och biltullar.” (Pascalidou, s. 210.)

Annonser

En kommentar

  1. Josef Boberg · augusti 17, 2016

    Apropå politiskt ledarskap – så är det så att pengar = makt – och den makten finns till allt överskuggande del i dags dato hos den finansiella sektorn. Som princip alla politiker ”dansar” efter hur den finansiella sektorn agerar.

    Men så länge som det finns Liv i Oss av vanligt folk = väsentligt flera än 90 % av medborgarna i världens länder – så finns det hopp om en annorlunda ordning – eller ?

    Om mitt hopp på min blogg under rubriken: ”LUFT ATT ANDAS OCH SUVERÄNA PENGAR ATT BRUKA FINNS DET I ÖVERFLÖD AV – ELLER ?”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s