Industriepoken blottlagd

schematisk-bild-angemanalven

Malmö Konstmuseums ”Samhällsmaskinen. Industriåldern ur konstens perspektiv” är en utmärkt arrangerad utställning – sammansatt, uppslagsrik och rakt igenom intressant. Utställningen består av en lyckad blandning av personliga reflektioner av mer dokumentärt snitt, konkreta industriella material och mer abstrakta konstnärliga uttryck.

Flera av konstnärerna till de mer dokumentära verken har en relation till industrisamhället som jag kan känna igen mig i som uppväxt på 1980-talet, under tillverkningsindustrins avveckling och dess flytt till länder med billigare arbetskraft. Vi har fått leva med den begynnande postindustrialiseringens sänkta löneandel, systematiska underbemanning på arbetsplatserna, generellt ökade arbetslöshet, en arbetsmarknad präglad av större osäkerhet, och så vidare. Vi är därmed också barn, barnbarn och barnbarnbarn till de generationer som utgjorde arbetskraften under den fordistiska produktionsepoken, med allt vad det innebär av historiskt betingade erfarenheter, berättelser, minnen och självbilder. När vi växte upp var jordskorpan så att säga redan täckt av ”ett väldigt lager av cement och betong” som det med referens till den kommunistiske tänkaren Amadeo Bordiga heter i det senaste numret av tidskriften Subaltern med temat ”Kapitalistiska livsformer” (#1-2, 2016). Vi som nu är i trettioårsåldern är även barn av den industriella standardisering, byråkratisering och automatisering av inte minst mellanskiktets akademiska arbeten som just nu pågår för fullt, parallellt med tillverkningsindustrins avveckling och flytt. Utställningens curator, Lisa Rosendahl, formulerar det bra i sin introduktion:

Men är de löpande bandens tid verkligen förbi, eller har de bara förskjutits till att ta plats inom oss? Begrepp som tjänste- och kunskapssamhället vittnar inte enbart om ett ekonomiskt skifte, utan även om att produktionen av tjänster och kunskap också industrialiserats. Även om den högindustriella epoken blivit historia betyder det inte att människan frigjort sig från dess paradigm. Trots att mer och mer av den tunga produktionen förskjutits till andra delar av världen, är det svenska samhället fortfarande karaktäriserat av industriålderns mest utmärkande egenskaper, såsom urbanisering, byråkratisering och specialisering. Att informationssamhället har förändrat arbetets natur och förlagt produktionsprocesserna till våra hjärnor istället för fabrikerna är uppenbart, men innebär det även att den industriella kapitalismens logik är satt ur spel?

Det verk som för mig skapar mest resonans är David Larssons Schematisk bild av Ångermanälven (2015). I linje med utställningen i stort lyckas Larsson med sina personliga betraktelser historisera, ekonomisera och materialisera en epok baserat på dess mest fundamentala industriella förutsättningar. Larssons verk ger en delikat motbild till diskursen om industrieran som en objektiv, neutral, självklar och närmast naturgiven utveckling. Beskrivningen av hans verk är i sig en liten historielektion om energin, Norrland, industrialiseringen av Sverige och framväxten av välfärdsstaten:

Från det förra sekelskiftet och fram till 1970 anlades ett stort antal vattenkraftverk i Sverige. Tillgången på billig energi har varit avgörande för landets industriella utveckling och för uppbyggandet av välfärdssamhället. Utan vattenkraften hade gruvnäringen, pappersindustrin och stålverken inte varit lika konkurrenskraftiga. Som energikälla har vattenkraften haft relativt liten inverkan på klimatet, men desto större negativ effekt på den biologiska mångfalden. David Larssons farfar jobbade under decennier med vattenkraftsutbyggnaden längs Ångermanälven, och hans farmor var samtidigt lärare i de tillfälliga skolor där arbetarnas barn gick. Arbetet betalades väl och familjen fick det gott ställt. Under tidigt 1960-tal började konstnärens farfar och farmor resa ut i världen – till Grekland, Bulgarien, Spanien och Amerika. År 2012 reste Larsson längs Ångermanälven och besökte alla kraftstationer, ställverk och forsar som står utmärkta på kartan han minns från sin farmor och farfars hus i Sollefteå. I Schematisk bild av Ångermanälven sammanförs farföräldrarnas semesterbilder med konstnärens egna bilder av landskapet runt kraftverken. Tillsammans visar de hur en ny subjektivitet växte fram i takt med infrastrukturen och synliggör sambanden mellan den natur som tämjdes av kraftbolagen, vattenvägarna som successivt stängdes och den moderna värld som samtidigt öppnade sig.

När jag tittar på diabildspelet med Larssons farföräldrars fotografier är det som att bläddra i någon av fotoalbumen från mina egna farföräldrars eller morföräldrars dödsbon – man ser en nyligen förgången produktionsepok med dess specifika former av lönearbeten, livsstilar, fritidssysselsättningar och konsumtionsvanor.

För att återknyta till curatorn Rosendahls fråga, om den industriella kapitalismen är satt ur spel, återfinns ett slags svar i aktivisten och filosofen Moses Dobruškas text ”Utvikning utifrån Jacques Camatte och Pierre Klossowski” skriven specifikt till det nämnda numret av Subaltern. Dobruška försöker där att skissera några centrala utvecklingstendenser i samtiden. Han hävdar att värdets logik helt har sammanfallit med det organiserade livets, och att ekonomin som livsform sedan länge har lämnat ekonomin som separat och särskild sfär bakom sig. Människan har blivit en oupplöslig enhet av producent, produkt och försäljare av sig själv som produkt. Människan tvingas i allt större utsträckning bli sitt eget företag och drivs i den rollen av ett oupphörligt intresse för värdeförmeringen av självet och därmed av ett tvingande krav på att göra reklam för sig själv. Såtillvida blir människan till sitt väsen den optimerade varelsen. Det nya i kapitalismens nuvarande fas är, enligt Dobruška, att kapitalet förfogar över teknologiska och därmed politiska verktyg för att göra en allmän utvärdering i realtid av alla aspekter av alla levande väsen: ”Människors värde blir till summan av deras ‘individuella egenskaper’ – deras hälsa, deras humor, deras skönhet, deras kompetens, deras relationer, deras sätt att vara, deras fantasi, deras ‘kreativitet’ och så vidare”. Det är enligt Dobruška existensvillkoret för människan som levande valuta.

Men vi är uppenbarligen inte bara levande valuta, humankapital, köttsliga höljen vägledda av ett strategiskt medvetande. Bortsett från de upproriska stunderna är det genom känslor av nöd, ångest och förtvivlan som existensen av någonting utanför den inordnade verkligheten visar sig. Inom var och en finns det inre konflikter, starka sådana, mellan kapitalet och kommunismens möjlighet. En konflikt som, på den individuella nivån, leder till nederlag i form av mer eller mindre uppseendeväckande självmord, nederlag som på den kollektiva nivån består i uppfyllandet av den kapitalistiska normen i ett tempo som medvetet ökas tills man går in i väggen. Under det sociala skeppsbrottets vattenlinje finns emellertid det som Camatte skulle kalla ”naturaliseringens revolt”, ”artens ofantliga oro”. Omärkliga men vardagliga tecken når oss. För revolutionärer är frågan således följande: Var ska vi börja om vi vill få denna tysta, sjunkna verklighet att stiga upp till ytan? Hur får man ett nytt landskap att växa fram? Var ska vi börja om vi vill bygga kommunismen?

I likhet med flera andra skribenter knutna till tidskriften Tiqqun menar jag att Dobruška visserligen (miss)tar den senaste och mest extrema utvecklingen från OECDs urbana områden för allmän verklighet, men att det samtidigt är där som den normerande modellen för den generella framtida utvecklingen föreligger. Dobruška hävdar avslutningsvis att sanningen finns i banden mellan människor, i samarbetena och i förhållandet man har till sig själv och till omvärlden, och att ett nytt språk behöver uppfinnas och återupptäckas för att tydliggöra sanningen. För att det ska gå kan emellertid inte det sinnliga förbli enbart en passiv mottaglighet för den levande valutans lidande, utan det måste bli själva medlet för kampen. Lidandet måste vändas till styrka.

En materiell förutsättning för Dobruškas sistnämnda resonemang kan finnas i konsekvenserna av den nuvarande utvecklingen då den krympande reala industriella ekonomin i längden inte kommer att kunna bära den svällande kredit- och finansekonomin, samtidigt som så stora delar av mänskligheten sannolikt kommer att tvingas försöka överleva i de växande slumområdenas informella ekonomier att hela det industriella systemet successivt upphör att fungera reproduktivt. I Subaltern-numret finns texter av både den tidigare nämnde Bordiga och filosofen Otto Neurath som har hävdat att växande delar av mänskligheten till sist inte kommer att kunna tillfredsställa ens sina mest basala behov genom lönearbete och pengar, vilket ser ut att göra avskaffandet av lönearbete och pengar – och därmed den industriella civilisationen – nödvändig. I sin introduktion till deras och filosofen Hugo Fischers text konkluderar en av Subalterns redaktörer situationen som följer:

Kapitalismens utveckling lägger grunden för sin egen undergång, inte minst genom förbilligandet av produktion och varor, men det är ändå inte överflödet av varor utan mer bestämt mänsklighetens oförmåga att finna sitt artväsende i penningens gemenskap som möjliggör pengarnas avskaffande. Pengar kan inte tillgodose Homo sapiens behov att nå utanför sig själv och därmed överleva den fabriksvärld som mänskligheten fastnat i, men som inte bara hotar den mänskliga arten med undergång utan också innebär oåterkalleliga ekologiska kriser. För, som Neurath skriver, under kapitalismen ger sig framtidens människors behov av exempelvis värme ”enbart till känna om det redan idag finns en efterfrågan på framtida kol. Kapitalismen skulle avverka skogar på samma sätt som tidigare även om detta skulle leda till en hundraårig karstifiering… Kort sagt: för kapitalismen skulle besparande ofta innebära en förlust av profit. I den kapitalistiska ekonomin har varje enskilt företag sin penningräkning, den har sin vinst eller förlust”.

Ett tips är för övrigt föreläsningen med två av Subalterns redaktörer och deras samtal med med curatorn Rosendahl, lördag den 17 december kl 13 på Malmö Konstmuseum. Programmet för utställningen och de olika relaterade arrangemangen finns här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s