Pojkmannen Marcello Rubini

la-dolce-vita-epilogen

Den senaste veckan har jag realiserat ett sedan länge tänkt miniprojekt: att gotta ned mig i och försöka reda ut några av filmhistoriens finaste scener som kan ses i den avslutande episoden i regissören Federico Fellinis klassiska mästerverk La Dolce Vita (1960).

I korthet handlar filmen om skvaller- och sensationsjournalisten, playboyen och pojkmannen Marcello Rubini, spelad av Marcello Mastroianni, som kämpar för att hitta mening med och sammanhang i livet. Han slits mellan rapporteringen om och umgänget med stadens elit och deras nöjen, flickvännen Emmas domesticerade hemmatillvaro, sin ständiga otrohet och försöken att få tid att skriva en roman.

Vi får följa hans liv i sju episoder mellan de lukrativa och behagliga, men rätt meningslösa jobben om stadens flärdfulla societet; hans affär med överklasskvinnan Maddalena hemma hos en prostituerad kvinna; hans flirt med den gästande filmstjärnan Sylvia (Anita Ekberg); hans försök att få till ett samtal med sin far som är på tillfälligt besök i staden; förebilden, vännen och författaren Steiners mord av sina två barn och sig själv; och den ständigt försummade Emma. I epilogen, som ser ut att utspela sig några år efter de föregående episoderna, har Marcello, till synes, helt gett sig hän till en frivol och ekivok lättsinnighet, och kanske också ett medföljande självförakt – eller har han tvärtom försonats med sig själv? – i vilket fall verkar han inte ha någon ambition att försöka styra upp sitt liv i enlighet med sina tidigare, men nu förtvinade ambitioner.

The New York Times filmkritiker A. O. Scott sammanfattar filmens melankoliska sensualitet utmärkt:

Precis som Scott påpekar är det självklart inte bara Fellinis regi som gör filmen, utan också fantastiska skådespelarinsatser, Nino Rotas enastående musik och Otello Martellis suggestiva kameraarbete med det långsamt iakttagande och svepande svartvita fotot fullt av karaktärer, liv och rörelse. Sammantaget satte La Dolce Vita en ny och svåröverträffbar standard i filmskapandet. Filmen har följaktligen också blivit ikonisk i filmhistorien. Den vann guldpalmen på filmfestivalen i Cannes 1960 och blev också en publiksuccé i såväl Italien som stora delar av Europa. Filmvetaren Peter Bondanella har i sitt standardverk, A History of Italian Cinema (2009), summerat filmens betydelse som följer:

La Dolce Vita transcended its meaning as a work of art and came to be regarded as a landmark pointing to important changes in Italian and European society (…) Its importance can be defined as the junction of the blockbuster and the European art film, and its success helped to define a cinema of authorship that would influence even the manner in which Hollywood produced films.

Vidare tror jag att en viktig orsak till att filmen fortfarande känns aktuell är hur den fångar ett rakt igenom kommersialiserat samhälle där medier och kändisskap är helt centrala för människors meningsskapande. I akademiska termer går det att säga att filmen skildrar hur det kan vara att leva i reifikationens, medialiseringens och celebritetskulturens tidevarv.

Marcello ser fram till familjen Steiners tragedi upp till familjefadern som en intellektuell förebild i en värld av ytlighet och banalitet, men hans och familjens sorgliga öde verkar till epilogen ha blivit den vändpunkt som har fått Marcello att tappa tron även på föreställningen om den intellektuelle författarens upphöjdhet och ge upp ambitionen att skriva den där romanen och bli författare. Han har dessutom slutat arbeta som journalist för att istället bli desillusionerad informatör. Även flickvännen Emma och jakten på kärlek verkar han ha gett upp. Han har till synes vare sig någon tro på kärleken, familjen eller litteraturen (eller Gud för den delen).

Marcellos gråsprängda hår antyder att epilogen utspelar sig några år efter de föregående. Den inleds med att Marcello, tillsammans med sitt festande kompisgäng, mitt i natten bryter sig in i en av kvinnornas exmans strandhus för att fira hennes nyblivna skilsmässa. Den berusade Marcello försöker att hetsa de andra till en stor orgie, men det blir mest bara stök och bråk av alltihopa. Marcello är förändrad; hans självtvivel, nyfikenhet och begär till kvinnor, kärlek och säljande historier har omvandlats till glädjelöshet, cynism och hårdhet. Riccardo, mannen som äger huset, kommer hem under det misslyckade orgieförsöket och jagar ut det festande gänget.

Det är gryning och kompisgänget beger sig mot havet där några fiskare har fått upp en slags havsrocka – ett havsmonster, en monsterfisk, en leviathan – i sitt fiskenät. Dess ögon är vidöppna. Marcello kretsar nervöst runt den. Han kommenterar med en viss avmätt, men samtidigt fascinerad avsmak att: ”Vad tittar den på? Även i döden insisterar den med att titta!”. Han verkar aningen besvärad av att monstret, det omänskliga, stirrar på honom, stirrar på dem, trots att den är död. Det är en blick utan moral, ideologi eller omdöme. Friedrich Nietzsche menade att om man stirrar ner i avgrunden länge nog, stirrar avgrunden tillbaka in i dig. Är det därför Marcello blir orolig av havsmonstrets blick? Eller ska denna traditionella kristna symbol förstås som den katolska kyrkans funktion i det italienska samhället – en gång vital, men nu lika död som fisken, även om den fortfarande ser på människorna och dömer dem? Det sistnämnda är en tolkning som nyss nämnde Peter Bondanella har antytt.

På andra sidan en strandvik ropar och vinkar en tonårstjej, Paola, till Marcello. Han har tidigare träffat henne på en närliggande strandbar där han försökte att skriva på sin roman, men blev störd av att hon spelade hög musik på en jukebox, varefter de började prata. Den närmast änglalika Paola försöker att ropa något till honom på andra sidan viken, det verkar som om hon vill att han ska komma över till henne, men bruset och dånet från det Tyrrenska havets vågsvall gör att han inte hör vad hon ropar och förstår vad hon vill. Såtillvida kan hans intresse för och fascination av det döda ”monstret” sägas kontrasteras mot hans dövhet gentemot den unga ”ängeln”. Marcello rycker på axlarna, gör en uppgiven gest och släntrar iväg på stranden – hand i hand med en kvinna från kompisgänget som väntat på honom.

Notera Paolas varma leende i den sista scenen och den gåtfulla blick som hon ser rakt på oss med (filmens enda närbild?).

Hur kan då detta bitterljuvt mångtydiga slut förstås? Epilogen låter ana att pojkmannen och playboyen Marcello Rubin inte kommer att förändra sig, det vill säga styra upp sitt dekadenta liv och skriva klart den där romanen han tidigare ville så mycket med – och att han är rätt nöjd med det. Det är som att Paula förstår hans förlorade tro och begär och mycket mer därtill. Själv har hon, i kraft av sin unga ålder, helt andra möjligheter att leva olika liv.

Eller symboliserar Paola i den sista scenen ett slags ödesorakel? För vill man se filmen symboliskt finns det mycket att tolka: Kristusstatyn som i prologen fraktas under en helikopter i vajrar över de antika akvedukterna utanför Rom, de fattiga syskonbarnens låtsade uppenbarelse av jungfru Maria i en förort, Anita Ekbergs Sylvia som skökan, den överintellektuelle och emotionellt andefattige Steiners olyckliga liv och tragedi, de fördömdas orgie, leviathan, Marcellos förtappade själ, och så vidare.

Paolas leende och blick kan också förstås som att hon tvärtom är helt omedveten om Marcellos olycka och cynism och beundrar honom. Precis som Marcello har hon kommit till storstaden Rom från provinsen och han kan i hennes ögon framstå som en framgångsrik journalist och blivande författare med många glamourösa vänner. Paola har ju, i motsats till tittaren, bara sett honom sitta och skriva på sin roman på den strandbar där hon arbetar som servitris. Kanske antyder den sista scenen att hon, i sin ungdomliga oskuldsfullhet, vill följa hans väg?

Fellini skildrar visserligen i La Dolce Vita en helt kommersialiserad värld utan Gud, men det är också en vacker, inbjudande och levande värld, fylld av intressanta karaktärer, där de lyckliga upplevelserna är autentiska.

Precis som La Dolce Vita i sin helhet fångar Fellini i den sista episoden den där bitterljuvt melankoliska känslan av livet som en möjlig och besynnerlig sammansättning av sensualitet, krass kommersialism, skönhet och meningslöshet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s